Feeds:
Inlägg
Kommentarer

bild

Under min vistelse på Naxos, Grekland besökte jag antikvariatet Papyrus där man kan köpa böcker kvarlämnade av turister från hela världen. Till min förvåning och förtjusning hittade jag tre stycken James Bond-romaner på engelska. Tre jag inte läst.

Under min uppväxt införskaffade jag och läste alla Ian Flemings Bond-böcker. Jag fick även tag på några av de ”fortsättningsromaner” (continuation novels på engelska) som skrevs av John Gardner och Raymond Benson. Dessa må ha varit tämligen underhållande, men enligt min mening saknade de den klass Flemings böcker hade. Ett problem för mig var att böckerna utspelade sig på 1980- och 90-talen. Den romantik som 50- och 60-talen gav Flemings romaner var här som bortblåst. Då föredrar jag faktiskt de fortsättningsromaner som utspelar sig på 60-talet, såsom William Boyds Solo. I min recension av denna bok skriver jag också mer om Gardners och Bensons böcker.

James Bond: The Authorized Biography of 007 av John Pearson

John Pearson skrev i slutet av 1960-talet en uppmärksammad biografi över Ian Fleming. Hans förlag föreslog att han skulle göra detsamma kring James Bond. ”Låtsasbiografier” var i ropet just då med böcker som The Seven Per Cent Solution som påstod sig berätta sanningen om den verklige Sherlock Holmes. Pearsons bok bygger på premissen att James Bond är en verklig person. Att han jobbar för MI6 och att hans vän Ian Fleming skrivit böckerna om honom löst baserade på hans verkliga äventyr. Detta är en av de mest udda och obskyra ”fortsättningsromanerna”, men också en av de bättre. Handlingen pendlar mellan Pearsons intervjusessioner med Bond i Bermuda och de mer utförliga redogörelserna för hans liv. Boken påminner om filmer som The Good Shepard eller Spy Game, där den unge Bond rekryteras in i den brittiska underrättelsetjänsten via en mängd intressanta historier. Vissa av dessa historier känns nästan som noveller, i nivå med Flemings egna. Läsaren får bl.a. ta del av Bonds två första mord-uppdrag (vilka krävs för att han ska få 00-statusen). Ett av dessa tar plats i Stockholm där Bond skall mörda en norrman som jobbar för Nazityskland. Historien är brutal, men som svensk är det svårt att inte le åt Pearsons halvatskiga research:

There was no sign of Svenson. Just before lunch the front door opened and a girl came out. From behind his copy of Svenska Dagblat [sic], Bond watched her as she crossed the street an walked towards the café where he sat. She was tall, slender with the palest coloured hair that Bond had ever seen, a Hans Christian Andersen princess. He saw her enter the café, walk to the counter where she bought some smörgåsbord.

I övrigt är det en mycket underhållande bok. Pearson har gett Bond en gedigen bakgrundshistoria. Hans redogörelse för Bonds unga år känns ibland lite för fantastisk, men det finns inget som egentligen går emot det karaktär vi känner från Flemings böcker. Boken framställer en psykologisk komplex och stundtals faktiskt trovärdig och relativt jordnära Bond. En man som formats av en rad tragedier. Detta är nog en av de bättre Bond-romanerna inte skrivna av Fleming.

 

Nobody Lives For Ever av John Gardner

bond2John Gardners femte roman har en intressant plot där det är James Bond som är måltavlan. SPECTRE har utlyst en belöning för den som levererar hans huvud på ett silverfat. Ett pris på Bonds huvud förekom också i filmen The Man With The Golden Gun (Bond: ”Who’d pay a million dollars to have me killed?” M: ”Jealous husbands! Outraged chefs! Humiliated tailors! The list is endless!”). Att storyn har en mer personlig karaktär, där bl.a. May och Moneypenny blir kidnappade, för också tankarna till Skyfall. Gardner ger läsaren fina och levande miljöer då Bond åker på en roadtrip i Europa. Han skriver också mycket bra actionscener. Bl.a. är finalen typiskt Flemingsk. Över lag tycker jag att romanens handling inte är lika löjlig, otrolig eller ointressant som tidigare Gardner-romaner jag läst, såsom Icebreaker. Dock är det negativt att vi knappt får lära känna bokens skurk. Och det känns lite krystat att Bond tar med sig de två kvinnorna Sukie och Nannie på sin resa trots att han vet att världens främsta lönnmördare är efter honom. I övrigt finns det nog med humor, svart humor och Bondska fördomar för att tillfredsställa mig. Dock finns det ett problem i hur Gardner hanterar Bonds mindre smickrande sidor. Dessa sidor, såsom hans kvinnosyn, lyfts fram på vad jag upplever som ett politiskt korrekt sätt. Det jag menar är att man får känslan av att författaren försöker ursäkta sig för sin huvudkaraktärs fördomar. Detta skulle Fleming aldrig göra eftersom Bonds brister i stor utsträckning härrörde från Flemings egna. Bonds rasistiska eller misogyna tendenser i de tidiga böckerna är en klar reflektion av Flemings åsikter. Gardner distanserar sig från Bonds sämre sidor på ett sätt som gör hans böcker mer lättsmälta, men Bond mindre levande. Sammanfattningsvis är detta en spännande och lättläst bladvändare och kanske den bästa av de Gardner-romaner jag läst. Men den når aldrig Ian Flemings nivå. Boken saknar Flemings klass, snobbism och stil.

 

Win, Lose or Die av John Gardner

bond3Som jag har förstått det så är det vid det här laget som Garners Bond-romaner började tappa i kvalité. Och denna bok känns mer som en Tom Clancy-roman, med alla utförliga beskrivningar av högteknologisk militär utrustning. Miljöerna är relativt tråkiga och o-Bondska. Den brittiska flottan känns inte särskilt exotisk. De mest underhållande delarna är då Bond befinner sig i en villa i Italien tillsammans med den mystiska kvinnan Beatrice. Dock tycker jag att det är positivt att Bonds tragiska historia lyfts fram. Bl.a. berörs såväl hans föräldrars som hans fru Tracys död. Bond blir också uppenbart förälskad i Beatrice, trots att beskrivningen av hans känslor känns ganska torr. Men denna roman plågas av de brister som jag anser är typiska för John Gardners böcker. Skurkarnas plan är för överdriven. De anordnar otroliga scenarion för att lura Bond. Det är orealistiskt och romanens senare delar innehåller för många twister. Dock ges huvudskurken en intressant levnadshistoria som påminner om hur Fleming brukade skriva. Men överlag så känns detta inte som en bok i Flemings anda. Huvudkaraktären heter James Bond och har vissa av dennes personlighetsdrag, men han hade lika gärna kunnat heta Jack Ryan. Det främsta problemet för mig ligger dock i fortsättningsromanernas natur (då de utspelar sig i sin samtid): Bonds ålder. Man kan acceptera en ”evigt ung” Bond i en film på ca 2 timmar. Då tänker man inte på denna detalj. Men när man spenderar 10-15 timmar med en roman blir detta ett ofrånkomligt hål i logiken. Speciellt om Bonds historia berörs, vilket är fallet här. Hur kan en aktiv agent år 1990 ha varit lika aktiv år 1953, gift sig 1962, etc? Ju längre tiden går ju svårare blir detta att acceptera. I Gardners första Bond-roman (Licence Renewed, 1981) kunde man tänka sig att Bond var ungefär jämnårig med Sean Connery eller Roger Moore. Dvs. i 55-års åldern. Inte helt svårt att svälja. Men i Win, Lose or Die måste han logiskt sett vara närmare 70! Lösningen är att ”frysa” Bonds ålder. Denna lösning förstör realismen för mig. Den funkar, som sagt, bättre på film än i skriven form.

 

Devil May Care av Sebastian Faulks

Trots den något varierande kvalitén hos ovanstående böcker gav Bond-läsningen mig ändock blodad tand. Hemma i Sverige igen hittade jag Sebastian Faulks Bond-roman Devil May Care på engelska avdelningen på Akademibokhandeln. Jag har försökt mig på denna bok tidigare, som svensk ljudbok uppläst av Sveriges sämsta skådespelare. Det var ingen trevlig upplevelse. Jag har också hört att boken inte är så himla populär bland Bond-fans. Men till min förvåning är detta nog en av de bättre fortsättningsromanerna. Helt klart bättre än något jag lästa av Gardner såväl som Benson. Faulks har berättat att han läst Flemings artikel ”How to write a Thriller” där denne beskriver sina skrivrutiner. Faulks följde dessa rutiner och använde sig av Flemings sätt att skriva. Han har beskrivit Flemings prosa såhär:

[...] It’s standard journalistic: no semicolons, few adverbs, few adjectives, short sentences, a lot of verbs, a lot of concrete nouns. These are the tools, and that’s literally the style.

Och Faulks fångar Flemings röst ganska bra, utan att göra sin bok till en pastisch. Storyn känns ganska standardartad, men det var många av Flemings äventyr också. Mycket arbete har lagts ned på miljöbeskrivningarna och Paris, Persien och Sovjetunionen framställs på ett mycket levande sätt. Boken innehåller mycket brutalt våld och som i de bästa Fleming-böckerna så kan man här verkligen känna Bonds smärta. Skurken Gorner är mycket hänsynslös, trots att hans motiv känns något luddiga. Bond kvinnliga följeslagerska är en relativt stark och handlingskraftig karaktär, i alla fall med Fleming-mått mätt.

William Boyd (i en utmärkt artikel i The Guardian) har delat upp Flemings romaner i två kategorier: realistiska och fantastiska. Devil May Care försöker vara både ock. Enligt mig har boken till en början känslan av en klassisk spionroman i Kalla Kriget-miljö. Här påminner den om From Russia, with Love. Men skurkens plan och de mer actionbetonade/fantastiska aspekterna för snarare tankarna till Dr No eller Thunderball. Dessa två världar – en realistisk och en fantastisk – lyckas dock inte riktigt samexistera i en och samma bok. Jag hade föredragit att Faulks fortsatte på den mer spionthrillerbetonade spåret. Men samtidigt uppskattade jag de skickligt skrivna actionsekvenserna. Över lag är detta en mycket bra Bond-roman, även om jag kunde ha klarat mig utan den absolut sista twisten. Men den lider inte alls av samma problem som Gardners böcker. Den når inte Flemings klass, men är åtminstone på samma nivå som William Boyds och Kingsley Amis bidrag.

Denna recension har dröjt, bl.a. på grund av semester. Men nu återvänder jag till mina anteckningar och ska med dessa och några veckors reflektion försöka sammanställa mitt intryck av X-men: Days of Future Past.

Först och främst drar jag en suck av lättnad. Jag hade sett mycket fram emot denna film, men samtidigt hade jag också varit lite tveksam till om Bryan Singer verkligen skulle lyckas med sitt ambitiösa projekt. Filmen är smockfull med såväl ett stort antal karaktärer och komplicerad tidsresor och i ett sådant sammanhang kan intressanta personporträtt hamna i skymundan. Och det har alltid varit karaktärerna och deras inre resor som varit X-men-filmernas starkare sidor. Tack och lov så rodde Singer hem detta. För det är de personliga strapatserna som än en gång står i fokus. Och enligt min uppfattning har denna film också en central story som är en av de bättre i serien. Trion Jane GoldmanSimon Kinberg och Matthew Vaughn har uppenbarligen lagt ned mycket arbete ett manuset som ger publiken en spännande och känslomässigt engagerande historia.

Förhandssnacket har kretsat mycket kring den stora skådespelarensemblen. Och trots att filmen inte riktigt har tid att ge Ellen Page eller Halle Barry särskilt mycket att göra så känns deras roller ändå inte bortslösade. De är bikaraktärer här, som råkar spelas av kända skådespelare. Istället väljer Singer att fokusera på en kärntrupp bestående av James McAvoy, Michael Fassbender, Hugh Jackman, Nicholas Hoult, Jennifer Lawrence – och till viss mån Patrick Stewart. Och naturligtvis gör samtliga av dessa ett utmärkt jobb. Jackman är i sedvanlig ordning filmens huvudperson, men för omväxlings skull får han vara något mer än en action-man. Det är han som måste resonera med McAvoys desillusionerade Charles Xavier. Rollerna är ombytta, vilket är väldigt intressant. Det är som om Obi-Wan Kenobi skulle få livsvisdom från Han Solo. Trots att Jackman är filmens huvudkaraktär så är McAvoy dess centralgestalt. Det är honom vi som publik känner mest för och det är på honom allt hänger. McAvoy är fantastisk i rollen och har här mycket mer att bita i här än i First Class. Även Jennifer Lawrence har här en mer intressant roll än i förra filmen, trots att hon egentligen inte är mycket mer än en McGuffin.

days2

Days of Future Past är en oerhört snygg film. Framtidsmiljöerna är kanske inte de mest originella, men de är ändå stämningsfulla ochväcker en nyfikenhet. Jag hade gärna sett mer av dessa. Singer lyckas också fånga 1970-talet mycket bra, både vad gäller mode, bilar, musik och det politiska läget.

Själva tidsresekonceptet är inte heller särskilt nyskapande. Ur en dystopisk framtid sänds en ensam krigare för att ändra något i det förflutna, som kommer vara avgörande för framtiden. Vi har sett det ett stort antal gånger tidigare, i bl.a. Termiantor och 12 Monkeys. Men trots den komplicerade handlingen så tar tidsresorna inte fokus från det man verkligen bryr sig om – relationerna mellan Professor X, Magneto och Mystique. Detta är inte en film om tidsresor, utan det är en film om hopp. Tidsresorna är bara ett verktyg för att berätta en mer intressant historia om Charles Xavier, Raven och Erik Lehnsherr. Det fungerar väldigt effektivt.

days3

En annan mycket bra aspekt av av filmen är actionscenerna. Trots att X-men-filmerna är actionfilmer så finns det en brist på riktigt spektakulära och imponerade actionsekvenser. Det försöker man råda bot på här. Inledningsscenen är häftig, men en blivande klassiker sker någongång i filmens mitt. Det är fritagningen av Magneto från hans cell under Pentagon. Här utspelar sig en väldigt häftig sekvens med den supersnabba mutanten Quicksilver (Evan Peters).

Naturligtvis finns det en del logiska hål, inte minst om man ska se filmen tillsammans med de övriga i serien. Samtidigt lyckas den med sina tidsresor också åtgärda några av de luckor som tidigare filmer gett upphov till. Filmens slutscen är fantatsisk, dels för att den på ett genialt sätt handskas med några av de klavertramp serien gjort tidigare. Men också för att den ett fint bokslut till något som berör Wolverine. Mer än så skriver jag inte. Men jag blev faktiskt lite rörd av slutscenerna.

Ett problem jag hade var att den dystopiska framtiden verkar ha kommit ur intet. Den dåliga framtiden finns ex nihilo i filmen, utan att man sett några tendenser till den i tidigare alster. Hur blev det såhär hemskt? Det vet vi inte. Det verkar ha gått mycket snabbt från det positiva slutscenerna i The Last Stand till detta helvete på jorden. Det skulle krävts en film emellan för att överbrygga gapet (The Wolverine berörde inte direkt denna utveckling, utan var ju en ganska isolerad historia). Men man får väl acceptera filmens premisser ändå, antar jag. Gör man det kan man luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.

days4

I övrigt hade jag gärna sett mer från denna framtid. Inte minst tycker jag att Magneto i Ian McKellens gestalt fick för få scener. Detsamma gäller förresten för Peter Dinklages skurk Bolivar Trask i 70-talet. Dinklage är såpass karismatisk att man alltid vill se mer av honom.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta är ett visuellt spektakel som kombinerar snygg sci-fi action med en riktig story. Mina förväntningar överträffades och detta är en av de bättre (om inte den bästa) av filmerna i serien. Helt klart den mest episka. Nu ser jag fram emot X-Men: Apocalypse.

Betyg 4 av 5

Läs gärna mina recensioner av samtliga X-men-filmer:

X-men (4 av 5)
X-men 2 (4 av 5)
X-men: The Last Stand (3 av 5)
X-men Origins: Wolverine (2 av 5)
X-men: First Class (4 av 5)
The Wolverine (3 av 5)

aspern-papers

Denna kortroman skrevs av Henry James år 1888. Romanen är ett slags varning mot envetna biografiförfattare som går över lik för att försöker luska fram smaskiga detaljer ur kända personers privatliv. James inspirerades av de brev som Percy Bysshe Shelley skrev till sin fru Mary Shelleys styvsyster, som denne behöll fram till sin död.

Handlingen kretsar kring tre mycket intressanta karaktärer. Dels har vi den anonyma protagonisten. Det är denne historiker och levandstecknare som är på jakt efter den döde poeten Jeffrey Apserns kärleksbrev. Dessa skrevs till den numera mycket gamla Ms Juliana Bordereau, som fortfarande har dem undanstoppade någonstans i sitt nedgångna palazzo i Venedig. Protagonisten är en skrupelfri man, men kanske inte en äkta skojare och inte utan ett samvete. Han skulle göra i princip vad som helst för att få tag på dokumenten skrivna av sin store idol, men han går inte över lik. Däremot kan han tänka sig att förföra Ms Bordereaus någon yngre syskonbarn, Ms Tina. Han besöker huset och ansöker om att få bo där som inneboende för att bedriva sina studier. Den gamla Ms Bordereau, som egentligen är nästan utfattig, accepterar hans erbjudande.

aspern-papers2

Snart inleds vad som kan liknas vid ett gotiskt kammarspel mellan de tre karaktärerna. Jag påminns vid något tillfälle av Patricia Highsmiths Mr Ripley. Kanske beror det på protagonistens besatthet, eller kanske är det den venetianska miljön. Boken innehåller levande, romantiska miljöbeskrivningar. Det är mycket stämningsfullt att läsa om det gamla, nedgångna palazzot och dess hemligheter. Jag tycker mig se gotiska drag i mystiken, vilket inte är långsökt med tanke på att James också skrivit den klassiska rysaren The Turn of the Screw. Ms Bordereau känns som en variant av  Ms Havesham i Charles DickenGreat Expectations; de är båda två gamla, udda damer som lever i ensamhet och på minnet av sin ungdoms förlorade kärlek.

aspern-papers3

James språk är som vanligt rikt och vackert. Det har en poetisk klang utan att bli högtravande. Och liksom i The Turn of the Screw så byggs spänningen byggs upp stegvis och man väntar på den oundvikliga klimaxen… som dock aldrig riktigt kommer. Jag hade velat se att protagonisten mördade de två kvinnorna (på typiskt Tom Ripley-manér), men det gör han aldrig. Han är inte den sortens karaktär. Han har ett samvete. I slutändan blir boken kanske lite mer realistisk och inte lika spekulativ. Men den blir också något av en besvikelse. Spänningen når en gastkramande höjdpunkt, men därefter går luften ur. Sammanfattningsvis är detta dock en mycket bra liten bok. Den är mycket spännande och mystisk och språket, miljöbeskrivningarna och personporträtten är mycket fint gestaltade.

Imitation sägs vara den mest ärliga formen av smicker. Om så är fallet så bör ett stort antal science fiction-filmer känna sig smickrade av Oblivion. För här finns inte en enda originell idé, varken visuell eller tematisk. Den är en Best of Sci-Fi-samling där regissören Joseph Kosinski samlat det han tycker bäst om från genren i en egen kompott.

Den allmänna tonen känns igen från filmer som Solaris, 2001: A Space Oddyssey, Moon och Silent Running. Det finns också mer direkta referenser till ett stort antal sci-fi-filmer.

Mycket visuellt har tagits från 2001. Drönarnas öga liknar HAL 9000, The Tet har en liknande roll som de mystiska monoliterna och karaktären Sally är en uppenbar ripoff på HAL. Andra lånade idéer innefattar Jacks och Vikas hem ovan molnen, som uppenbarligen inspirerats av Cloud City i Star Wars: The Empire Strikes Back. Och precis som i Independence Day så har hjältarna en plan som går ut på att flyga in med ett kärnvapen till ett moderskepp som svävar runt jorden. Visuellt påminner dessa scener också mycket om varandra. Morgan Freemans karaktär är en version av Morpheus i The Matrix, som lovar hjälten att hela hans världsbild kommer förändras om han väljer att följa en viss väg. Scenen då Olga Kurylenko vaknar upp från sin 60 år långa djupsömn påminner om motsvarande scen i Aliens. Utan att avslöja för mycket så kan jag också säga att flera trådar i handlingen påminner starkt om Moon. Det finns många fler saker som man snott från andra filmer, men eftersom jag inte vill avslöja för mycket av  handlingen stannar jag här.

Det är med andra ord en fullständigt ooriginell film. Det finns inget nyskapande i den över huvud taget. Med det sagt måste jag ändå konstatera att den var mycket underhållande. Skådespelarna är alla mycket kompetenta. Tom Cruise är lika karismatisk som alltid. Kurylenko går från klarhet till klarhet. Om allt  vill sig väl kommer hennes karriär fortsätta på denna positiva bana. Andrea Riseborough är också utmärkt. Filmen är också en visuell fest för ögat. Det  postapokalyptiska landskapet, där New York ligger under en öken av aska, är storslaget. Musiken, som gör sitt bästa för att låta som Hans Zimmers Inception-soundtrack, bidrar till känslan av en riktigt episk film. Trots att handlingen som sagt har snott varenda detalj från någon tidigare film så tycker jag att manuset innehåller nog med hjärta och hjärna för att fungera. Det finns en hel del twistar fram och tillbaka, men för ovanlighetens skull känns de inte krystade. Filmens första halva är den bästa. Det är här den som mest påminner om 2001, med en lite mer stillsam och intellektuell ton. Mot slutet blir det en fullfjädrad actionfilm och påminner mer om Indepenence Day. Det är inte en positiv utveckling.

Man kan vara besviken på att filmen inte levererade mer på det intellektuella planet. Den utger sig från början för att vara mer av en tankeväckande science fiction-film i stil med Stanley Kubricks eller Andrei Tarkovskys mästerverk. Men det är knappast det man bör förvänta sig av en Tom Cruise-film. Om man vill ha moderna science fictionfilmer som tilltalar intellektet, då får man vänta på nästa Christopher Nolan-rulle.Vill man ha tillräckligt tillfredställande science fiction-underhållning så är Oblivion helt okej.

Betyg 3 av 5

betyg-3

 

Efter fyra dagars hårdrocksfestival nere i Sveriges sydligare delar så är det skönt att komma hem och ta en välbehövlig dusch. Det är då man upptäcker att solbrännan man fått egentligen är ett fint lager med blekingsk smuts som fastnat på ens solkrämsmarinerade armar och ben.

Efter en tämligen ospektakulär festivalupplevelse 2012 åkte jag inte förra året. Det skulle krävas något riktigt bra band som dragplåster för att få mig att åka igen. Det var som om Sweden Rocks bokare läst mina tankar. Ni som läst min blogg tidigare vet att Black Sabbath och Alice Cooper är två av mina absoluta favoritartister inom hårdrocksgenren. När dessutom band som W.A.S.P., Uriah Heep, Rob Zombie och Queenryche bokades till festivalen var det en omöjlighet för mig att inte åka. Nedan följer några tankar om de band på årets Sweden Rock som var viktigast för mig.

Queenryche

Onsdagens stora band, vid sidan av Blaze Bayley/Paul DiAnno (som jag inte såg så mycket av). Queensryche finns just nu i två varianter, efter att sångaren Geoff  Tate hoppat av bandet och bildat ett eget med samma namn. Det Queenryche som uppträdde på SRF i år var dock det med samtliga ordinarie medlemmar, plus en ny sångare. Spelningen var bra. Bandet var tight och levererade en fin setlist. Den nye sångaren Todd LaTorre lät som en Tate-klon. Detta kan tyckas vara fantasilöst – att ersätta en sångare med en annan som låter likadant. Men jag som uppskattar det klassiska Queenryche hade inget problem med detta. Starkast tycker jag Breaking the Silence var. Tyvärr blev mittpartiet lite segt, med midtempolåtar eller ballader som Silent Lucidity. Spelningen började vid midnatt och jag var inte riktigt pigg nog för att uppskatta det långsammare tempot. Detta resulterade  också i att jag gick och la mig för att sova innan bandet avslutat.

Rob Zombie

Någon som varken hemsöktes av segt tempo eller trött publik var Rob Zombie, som här uppträdde för andra gången på SRF. Jag såg honom senaste gången han var här. Han var bra då, men i år var han fantastiskt. Med en grym rytmsektion och en häftig energi levererade han hit efter hit. Rösten, energin och humorn var på topp. Zombie var förmodligen den mest dansanta artisten på årets festival och det var förmodligen inte många i publiken som inte rycktes med av denne morbide entertainer. Det enda klagomålet jag eventuellt skulle ha är att den på skiva så utmärkta Lords of Salem varken nu eller 2012 gjorde sig särskilt bra som avslutande nummer live.

Alice Cooper

Alice Cooper har besökt festivalen flera gånger tidigare, men vad  jag vet inte som headliner. En del tyckte att det var udda att han i år uppgraderats till denna ställning. Jag har alltid undrat varför han inte haft den förut. Hur kan ett band som Whitesnake vara headliner 2006, medan Alice spelar tidigare på dagen? Absurt. Här är han i sitt rätta element och han dominerar på scenen. Scenshowen är kanske inget utöver det vanliga. Det vill säga, det man kommit att förvänta sig av skräckmästaren. Men å andra sidan är det så professionellt. Det görs med en sådan energi och glädje att det är svårt att inte sluka allt med hull och hår. Dessutom bjuder Alice på lite extra allt med udda spår som House of Fire, en tung version av He’s Back och ett gäng covers på Jimi Hendrix, John Lennon, The Doors och The Who. Och bandet som backar upp honom har nog inte varit såhär tight sedan 1970-talet. Tre helgjutna gitarrister där den coola Orianthi är den klarast lysande stjärnan. Fullpot!

Electric Banana Band

EBB bjöd på en härlig, lugn liten paus mellan de tyngre grabbarna på SRF. Att dessa mysgubbar bokats på årets festival kan ses som antingen humor eller bara löjligt. Men faktum är det är ett gäng kompetente musiker som står bakom klassiker som Min Piraja Maja o dyl. Jag uppskattade dem i alla fall.

Black Sabbath

Vad finns det egentligen att säga? Ronny Svensson sammanfattade det bra när han presenterade dem: ”världens bästa hårdrocksband”. Utan tvekan, säger jag. Man är alltid lite osäker inför ett gig med Ozzy. Den stora frågan är alltid – kommer rösten att hålla? För den som är intresserad av att höra en till synes helt tondöv sångare slakta några av historiens bästa hårdrocksklassiker, så finns det flertalet exempel på detta på YouTube. På den pågående turnén har rösten också svajat. Men här tyckte jag den höll. Visst läte det som att han kämpade lite med tonarten i War Pigs och i Snowblind nådde han inte upp till alla toner. Men över lag var hans röst perfekt. Och Tony Iommi. Inte syntes det på honom att han genomgått behandlingar för cancer. Han mullrade på som aldrig förr. Har Sabbath någonsin låtit så här mäktigt? Till och med sömnpillret God is Dead? funkade live. Höjdpunkten? Into The Void och Age of Reason var härliga. Sämst tycker jag nog låten Black Sabbath var. Den är ofrånkomligt seg. I övrigt var det en fantastik show. Geezer Butler var sitt stabila jag. Trummisen Tommy Clufetos gjorde ett godkänt jobb. Men han är ingen Bill Ward. Hade hellre sett att de turnerat med Brad Wilk som gjorde ett så fint jobb på senaste skivan.

I övrigt var detta en festival som bjöd på lite smått och gott. Billy Idol var där och sjöng härligt mesig poprock (fast var det inte lite falskt?). Volbeat headlinade av någon underlig anledning. Ted Nugent var inte lika acceptabel som förra gången. Det lilla bandet Avatarium överraskade med sin singer-songwriter/power metal/Sabbath-blanding. Flotsam and Jetsam trashade på till belåtenhet.

På det hela taget en trevlig tillställning. Men det blir svårt att toppa denna lineup. I alla fall för mig. Det skulle väl i så fall vara om SRF-crewet kunde återuppliva Ronnie James Dio.

 

Jag har sett det första avsnittet av John Logans nya gotiska rysarserie Penny Dreadful. Detta är inte en recension. Att recensera första avsnittet av en TV-serie är som att recensera första kapitlet i en bok. Det säger ingenting om seriens kvalité över lag. Men här kommer ändå några första tankar.

Jag skrev i mitt inlägg den 17:e januari att jag såg fram emot serien. Dels för att jag är ett stort fan av gotisk och romantisk skräcklitteratur (Stoker, Schelley, Stevenson, Wilde, Poe). Dels för att jag också älskar de klassiska filmatiseringarna av dessa verk (främst filmerna från Universal och Hammer). Men mitt intresse kommer sig också ur det faktum att en hel rad aktörer och kreatörer ur James Bond-serien står framför och bakom kameran här. Inte minst då Skyfalls John Logan och Sam Mendes, samt Eva Green och James Bond IV – Timothy Dalton.

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Över lag tycker jag att de klassiska motiven och karaktärerna används på ett nytt och fräscht sätt. Eva Green och Timothy Dalton har fått dela på den roll som i en mer ordinär serie hade gått under namnet Abraham Van Helsing. Greens Vanessa Ives är den som har kunskap om ”den andra sidan”. Hon har ett intresse för spiritism och ockultism, vilket gör att serien väl fångar tidandan hos den viktorianska eran. Green utstrålar som alltid en förförisk intelligens och en mystik som passar serien utmärkt. Daltons Sir Malcolm är den handlingskraftige, drivne pragmatikern. Han är sammanbiten och cool. Josh Hartnett gör en välkommen återkomst till vampyr-genren och gör också en god insats.

Tidsandan har fångats utmärkt. Scenografin och kostymerna känns autentiska och ser mycket bra ut. Fotot är väldigt fint och stämningsfullt. Dialogen är skarp. J.A. Bayonas (Barnhemmet) regi i första avsnittet är tight och har ett bra tempo. Den tar sig den tid den behöver, utan att stressa. Dessutom verkar serien innehålla ett flertal starka, karismatiska karaktärer.

Till sist en tanke om vem som kan vara seriens big bad guy: Sir Malcom Murrys dotter har blivit bortförd av en vampyr. Dotterns namn är Mina. Mina Murry (senare Harker) är en karaktär ur romanen Dracula (mer om den här) och man kan gissa vem som fört bort henne. Jag hoppas dock att om Dracula förekommer i egen hög person, så kommer hans första framträdande byggas upp med hintar under åtminstone de två första säsongerna. Vore en liten besvikelse om våra hjältar stötte på honom redan under första säsongen.

Den sydkoreanske regissören Chan-Wook Park har gjort sig känd för sina stilistiska filmer med originella karaktärer och ett skoningslöst våld. Oldboy är förmodligen hans mest kända och den enda av hans tidigare filmer som jag sett.  Han har jämförts med Quentin Tarantino, en jämförelse jag harsvårt att förstå. Det känns nämligen som om Chan-Wook Park gör den sortens filmer som Tarantino inte har intellekt eller talang nog för att göra. Hans engelskspråkiga debutfilm Stoker tillhör dessutom en helt annan genre. Det är en psykologisk drama-thriller som Alfred Hitchcock hade varit stolt över. Det enda ”tarantinska” skulle vara slutet, som känns som hämtat ur Kill Bill.

Filmen utspelar sig till största del på familjen Stokers gods. India Stokers far dör i en bilolycka på sin dotters 18-årsdag. På begravningen träffar hon sin farbror Charlie, som hon aldrig tidigare hört talas om. Farbror Charlie kommer för att bo tillsammans med India och hennes något rubbade mamma Evelyn. Men farbror Charlie döljer något och är inte riktigt att lita på. Snart inleder han ett förhållande med Evelyn och den unga India dras också till honom. Familjens hushållerska försvinner spårlöst. Och detta är bara den första i en rad underliga händelser.

Manuset är skrivet av ingen annan än skådisen Wentworth Miller (känd från Prison Break och Resident Evil). Det är förvånansvärt starkt. I princip är det ett slags skruvat triangeldrama där man ibland får känslan av att man ser på en pjäs. Dialogen är väldigt välskriven och sparsmakad. Miller fyller orden med mening (och inte meningarna med ord). Handlingen i sig känns inspirerad av Hitchocks Shadow of a Doubt, med den mystiske onkel Charlie som kommer för att bo hos familjen med tonårsdottern. Men även Dracula av Bram Stoker har tydligt inspirerat filmen. Farbror Charlie är i allt väsentligt en vampyr. Han är charmerande och manipulerande och förför sig in i familjen. Och när han nästlat sig in så slår han till.

Detta är delvis en coming of age-story, om än en något skruvad sådan. Den berör Indias nyligen upptäckta sexualitet och kopplar samman denna med mental sjukdom på ett sätt som känns väldigt viktorianskt. I Indias mognadsprocess från flicka till kvinna ingår också en hel del eldprov, såsom dödligt våld, våldtäkt och incest. India blir en trovärdig och välskriven karaktär. Hennes resa känns äkta, trots att den är såpass obehaglig och extrem. India har varit något av en pojkflicka ända sedan barnsben, i kontrast till hennes vackra, kvinnliga mor. Hon dras till Charlie, som går sin egen väg och som lätt intar en maktposition gentemot personerna i sin omgivning. Han behöver bara ställa sig lite högre upp i trappan för att få India, som står nedanför, att känna sig osäker. Huruvida porträttet av India är sexistiskt i sann 1800-tals anda eller om det faktiskt är feministiskt har jag faktiskt inte bestämt mig för. Att kvinnlig sexualitet kopplas till sinnessjukdom känns inte så modernt. Men i slutändan är det India som har kontroll över situationen och rollerna är ombytta.

Mia Wasikowska spelar India och är perfekt i rollen. Hennes gestaltning av en udda, missanpassad tonåring är perfekt. Hennes attraktion till farbrodern och hennes allt mörkare sidor är väldigt trovärdiga. Nicole Kidman är också mycket bra som den strikta, kalla modern. Detta är den typ av roll som Kidman passar alldeles utmärkt i. Mest facinerad blir jag dock av Matthew Goode som farbror Charlie. Goode har jag aldrig riktigt fastnat för tidigare, men här är han alldeles utmärkt. Hans djävulska, charmiga leende och hans iskalla blick gör honom till en skurk i klass med Anthony Hopkins Hannibal Lecter.

Chan-Wook Parks film är fylld av symbolik och varje bildruta är pedantiskt planerad. Inte en enda detalj har lämnats åt slumpen och perfektionismen påminner om Stanley Kubrick. Det finns något gotiskt över estetiken och filmen använder sig av ett skräckfilmsspråk utan att någonsin hamna i den genren. Fotot, kostymerna och scenografin är av högsta kvalité och Stoker är helt klart en av de snyggaste filmer jag sett på länge.

Men det är också en film med ett genomarbetat och intelligent manus. Det är en intellektuellt utmanande historia. Man funderar länge på dess egentliga mening och budskap. Dialogen och manuset är välskrivet och historien kontroversiell. Det är inte en lätt film att se. Det långsamma tempot gör att det svårsmälta innehållet bidar sin tid och blir allt svårare att smälta. Men trots att det är en obehaglig film så bör den verkligen ses.

Betyg 4 av 5

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 194 andra följare