Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Den första boken om James Bond var också Ian Flemings debutroman. Den före detta underrättelseofficeren och journalisten ville skriva tidernas främsta spionroman. Tyvärr lyckades han inte riktigt på första försöken, enligt mig. Förvisso finns alla typiska ingredienser som gjorde Flemings romaner så underhållande här från början; den hårdkokta stilen, de korta, kärnfulla meningarna. De stämningsfulla miljöbeskrivningarna. Den konservativa livssynen och det sadistiska våldet. Liksom naturligtvis snobbismen och varumärkesfixeringen. För att inte tala om en relativt orealistisk men ändå mycket underhållande spionhistoria.

Casino Royales främsta brister är själva upplägget. Det man kanske kan kalla för dispositionen eller dramaturgin. Detta skulle Fleming komma att förfina under åren. Redan i hans nästa roman finns en tydligare röd tråd och en bättre dramaturgi med en tydlig början, mitt och slut. Men här är upplägget ett annat. Boken inleds med att Bond redan är på plats i Frankrike och mitt uppe sitt uppdrag – att vinna över SMERSH-agenten Le Chiffre i baccarat. Inledningen är klassisk:

The scent and smoke and sweat of a casino are nauseating at three in the morning. Then the soul-erosion produced by high gambling — a compost of greed and fear and nervous tension — becomes unbearable and the senses awake and revolt from it. James Bond suddenly knew that he was tired.

Inledningen ger oss med några få meningar en uppfattning om den glamourösa och livsfarliga miljö i vilken den hårdhudade hjälten befinner sig.

Därefter följer en tillbakablick som i detalj går igenom mycket s.k. exposition. Läsaren får ta del av en hel del information angående bakgrunden till uppdraget. Man får läsa Secret Services rapporter om SMERSH och Le Chiffre och långa PM om vilka planer som utformats för att bringa dessa på fall. För en Bond-nörd som jag så fungerar detta som trevlig kuriosa, men egentligen är det inte särskilt spännande läsning. Det finns liknande avsnitt fulla med halvintressant information och till slut känns de bara som långa transportsträckor. Ett kapitel redogör exempelvis för alla regler i spelet baccarat. Regler som läsaren ändå inte förstår och som man inte heller behöver förstå för att hänga med i det höga spelet. Redan i bokens mitt, efter bara ca 100 sidor, har vi klimaxen då Bond och Le Chiffres öde vid spelbordet avgörs. Det är mycket skickligt skrivet och Fleming tvingar verkligen läsaren att vända blad. Efter att Bond slagit skurken blir Bond och hans följeslagare Vesper Lynd kidnappade av skurkarna. Bond torteras i en klassisk sekvens. Men när Le Chiffre blir dödad är det fortfarande ca hundra sidor kvar av Bonds återhämtning från sina skador, hans veckor vid franska kusten med Vesper och till sist det dramatiska slutet.

lorre
De sista hundra sidorna känns också som en ända lång transportsträcka. Själva huvudstoryn hade kanske gjort sig bättre i ett novellformat. Nu är den utdragen så långt det är möjligt. Resultatet blir att tempot vacklar. Tyvärr känns det på sina håll tämligen amatörmässigt strukturerat, trots att jag ändå uppskattar Flemings språk.
Men jag kan förlåta Fleming dessa ”barnsjukdomar” eftersom jag vet att detta är hans debut och att han inte fullt har bemästrat konsten ännu. För Casino Royale har också sina kvalitéer och sett som debutroman så är den ändå relativt skickligt skriven på sina håll. Jämfört med många av de senare romanerna (och filmerna) är detta en av de mer realistiska och tankeväckande böckerna i serien om Bond. Huvudpersonen funderar mycket på de moraliska gråzoner han rör sig i och han faller på riktigt för Vesper. Han är till och med beredd att lämna sitt jobb för henne.

green

Vesper är en karaktär med potential men som så ofta med Flemings kvinnliga karaktärer är hon tunt skriven. Porträttet är sexistiskt och hon framstår ofta som en relativt dum damsel in distress. Detta är, liksom rasismen i boken, naturligtvis ett tecken på i vilken tid romanen skrevs. Men det lämnar också en något bitter eftersmak. Man förstår inte riktigt vad Bond ser i denna amatörmässiga kollega, vilket är synd eftersom hon är en person som är mycket viktig för vem James Bond blir senare. Kanske beror också min besvikelse på att hon var en mycket minnesvärd karaktär gestaltad av Eva Green i filmversionen från 2006.

Över lag är Casino Royale dock något av en klassiker. Det var boken som introducerade James Bond för världen. Det är en ganska bra roman, men långt från den bästa om agent 007. Scenerna i kasinot är mycket välskrivna och spännande, liksom actionsekvenserna. James Bond är en levande karaktär från första sidan, liksom hans allierade Felix Leiter och Mathis. Dessutom innehåller den flera minnesvärda avsnitt. Ska man läsa alla Ian Flemings romaner (som jag just nu gör) ska man naturligtvis börja här. Vill man bara läsa en av dem ska man förmodligen välja en annan.

Tema: Ian Fleming

Ian Flemings böcker om agent 007 – James Bond – hör förmodligen till de mest inflytelserika litterära verken från 1900-talet. De är ingen stor litteratur men har haft enormt genomslag på populärkulturen och influerat spiongenren inom såväl litteratur, film och TV. James Bond har blivit ett populärkulturellt fenomen, främst genom filmerna baserade på Flemings böcker. Repliker och symboler från filmerna och böckerna har blivit vedertagna begrepp. ”Shaken, not stirred”, ”licence to kill”, ”gentlemannaspion” och liknande begrepp har fått ett eget liv utanför film- och romanserien.

Jag kom först i kontakt med James Bond via filmerna då jag var liten. Pierce Brosnan var den Bond jag växte upp med, men snart upptäckte jag också de gamla filmerna och där blev Sean Connery snabbt min favorit-Bond. Jag är dyslektiker och hade svårt att lära mig läsa. När jag fick reda på att det även fanns böcker om Bond blev jag dock sugen på att läsa dessa. Den första boken jag fanns var Döden på Jamaica (Dr No) som jag lånade på biblioteket och läste. I was hooked. Snart letade jag igenom de lokala antikvariaten efter resten av böckerna. Under mellan- och högstadiet läste jag dem alla. Jag skrev även fan-fiction och detta väckte även mitt intresse för att skriva. Detta har hjälpt mig mycket och idag har jag nästan inga begränsningar alls i varken mitt skrivande eller läsande. Tack vare Ian Fleming. Under tonåren svalnade intresset en aning, men på senare år har det åter växt. Nu ser jag på Flemings skapelse med andra ögon. Jag är medveten om dess brister. Men dessa brister, främst dess rasism och sexism, gör böckerna och filmerna mycket mer intressanta. För mig är fenomenet James Bond mer än bara lätt underhållning. Det är också ett tidsdokument och som lärare i historia och religion tycker jag att böckerna och filmerna är intressanta eftersom de speglar de attityder, fördomar och den livssyn som rådde då de skapades. Populärkulturella fenomen är ofta väldigt goda källor till hur man tyckte och tänkte i den tid och i det samhälle i vilka de producerades och konsumerades.
Under det kalla kriget konfronterades människor sällan med terrorbalansen eller kärnvapen men däremot med skildringar av dessa fenomen. Verkligheten blev således tillgänglig via berättelser som fungerade som mellanhänder. James Bonds äventyr är exempel på dessa berättelser. Mer än något så var karaktären James Bond ett resultat av det kalla kriget och kan i förlängningen ses som en form av propagandainstrument för Västmakten eller NATO – specifikt Storbritannien och USA. James Bond kan läsas som en representant inte bara för England, utan för hela NATO-alliansen.

Sovjet, ofta i skepnad av semifiktiva organisationen SMERSH, är skurk i alla utom en av böckerna som Fleming skrev på 1950-talet.  I Casino Royale (1953) är huvudskurken Le Chiffre kassör för en fransk fackförening, som kontrolleras av SMERSH. I boken spelar Le Chiffre bort sina överordnades pengar och organisationen tar till slut hämnd på honom. I Live And Let Die (1954) är Mr Big en SMERSH-agent som smugglar antika mynt för att finansiera ryska underrättelseoperationer i USA. Hugo Drax har i boken Moonraker (1955), fått en atombomb från Sovjet som han avser avfyra mot London. I From Russia, with Love (1957) har SMERSH-agenterna Rosa Klebb och Kronsteen utmejslat en plan som går ut på att mörda Bond på ett förnedrande sätt för honom och hans organisation. Titelkaraktären i Dr. No (1958) arbetar med hjälp av ryssarna med att sabotera amerikanska robottester. Och i Goldfinger (1959) är titelkaraktären en SMERSH-agent som planerar att bryta sig in i USA:s guldreserv i Fort Knox.

Men i början av 1960-talet förändrades skurkarna i Flemings böcker. I böckerna Thunderball (1961), On Her Majesty’s Secret Service (1963) och You only live twice (1964) ersattes SMERSH med den ideologiskt oberoende terroristorganisationen SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld.

I en intervju 1961 sade Fleming:

I could not see any point in going on digging at [the Russians], especially when the co-existence thing seemed to be bearing some fruit. So I closed down SMERSH and though up SPECTRE instead.

Förvisso var ryssarna skurkar i flera av hans noveller från 60-talet, samt i hans sista bok om Bond, The Man With The Golden Gun (1964), men då var Sovjets roll markant nedtonad. Flemings uttalande verkar dock en smula motsägelsefullt. Bytet från SMERSH till SPECTRE skedde egentligen vid en tidpunkt då det Kalla Kriget hettades upp. Skiftet kan ha berott på Storbritanniens allt mindre roll som en världsmakt. Historikern James Chapman skriver i Licence to Thrill – The Cultural history of James Bond:

[The Bond novels] represent a nationalist fantasy in which Britain’s decline as a world power did not really take place. One of the ideological functions of the Bond narrative is to construct an imaginary world in which the Pax Britannica still operates.

Det finns mycket mer att analysera än Sovjetunionens roll i Bond-böckerna. Anledningen till mitt fokus på detta i just det här inlägget är därför att jag skrivit en B-uppsats i historia på just det ämnet. Men det finns en mängd andra fascinerande aspekter i Flemings verk. Kvinnosyn och rasism är bara två av dessa. Utöver böckernas kvalité som underhållning såklart. Allt detta kommer jag att beröra i kommande inlägg på denna blogg. Denna text får fungera som en introduktion till mitt tema om Ian Fleming, där jag de kommande månaderna kommer läsa igenom och recensera samtliga av hans böcker om agent 007.

 

Det första man tänker på med Ray Liotta är munnen, nästan alltid krökt i ett närapå sadistiskt leende. Det finns något rovdjursaktigt kring den. Sedan har vi hans ögonen. De smala, nästan sneda ögonen och den intensiva blicken. De höga kindbenen. De elaka ögonbrynen. Liotta har minst sagt ett minnesvärt utseende. Kanske är det därför han aldrig blivit en leading man. Istället får han numera nöja sig med biroller eller B-filmsprojekt. Detta gör honom, enligt mig, en aning underskattad. Han förtjänar helt enkelt bättre.

Det började bra. Liotta är kanske mest känd för huvudrollen i Martin Scorseses Goodfellas. Han är briljant i rollen som Henry Hill, vars historia vi får följa från barndomen i Brooklyn, till hans uppgång och fall i gangstervärlden. Filmen inleds med voice overn ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster”, och Liotta fortsätter att guida oss genom hela filmen.

En annan film där han verkligen lyser är i Cop Land. Denna film är kanske mest känd för att Sylvester Stallone gör en bra – riktigt jäkla bra – prestation i huvudrollen, men för mig stjäl Liotta varje scen  han är med i. Han spelar den korrupta polisen Figgsy som bränner ner sitt eget hus för försäkringspengarna och därmed oavsiktligt dödar sin drogmissbrukande flickvän.

Det finns något  intensivt och sårbart i Liottas sätt att gestalta sina karaktärer. Hans utseende kan framstå som ganska elakt, men hans tomma blick kan också vittna om outgrundlig smärta. Ofta växlar han mellan olika lägen – från rädsla till skratt, från kärleksfull till våldsam, från lugn till högljudd.

Följande scen ur Goodfellas illustrerar detta (lägg ocksåp märke till Lorraine Braccos perfekta  rolltolkning):

Av någon anledning kom aldrig någon mer roll i samma storleksordning som i Goodfellas. Utan Liotta har istället fått medverka i lågbudgetproduktioner, eller som birollsskådis i större filmer. Liotta spelade, kanske lite otippat, Frank Sinatra i HBO-filmen The Rat Pack 1998. Han lyfte fram de mindre smickrande sidorna hos Sinatra i en film som betonade hans häftiga temperament och samröre med maffian. Han hade också en stor biroll i filmen Hannibal och är en av de bidragande orsakerna som gör filmen hyfsat sevärd. Han hade roller i de kritikerrosade, men i efterhand något bortglömda, filmerna Narc och Identity.

Senast såg jag honom i en relativt stor roll i ensemble-dramat Crossing Over, där han spelade en sedvanligt obehaglig karaktär. På senare år har ha också haft biroller i filmer som The Place Beyond The Pines och kommer medverka i den kommande Sin City: A Dame to Kill For.

Det finns få som kan gestalta en riktig skitstövel så bra som Liotta. Samtidigt får han alltid publiken att gilla honom. Han kan vara hur elak och grym som helst, men tack vare det karismatiska leendet förlåter vi honom. Jag hoppas att Hollywood börjar visa det sadistiska leendet lite mer uppskattning. Det behöver exponeras mer!

Nyheten om Robin Williams död är mycket chockerande. Det finns egentligen inget att säga. Annat än att han var ett komiskt geni, en fantastisk skådespelare och av allt att döma en väldigt fin människa.

Williams har funnits med mig i hela mitt liv på ett eller annat sätt. Så tror jag det är för många i min generation. När jag var liten var en av mina favoritfilmer Hook. Min favorit där var Kapten Krok själv (har alltid gillar  skurkarna bäst). Men Williams i rollen som Peter Pan bar den emotionella kärnan i den filmen. Och så var det i många av hans roller. För trots att han var en sylvass komiker och imitatör, så gjorde han ofta roller där det fanns ett allvar under all humor. Ibland var filmerna hemskt sentimentala, men trots detta fanns det alltid en värdighet i Williams rollprestation. Mrs. Doubtfire var dels en komedi om en man utklädd till ett hembiträde. Men det var också ett drama om skilsmässa. Och en av få familjefilmer om skilsmässa där föräldrarna faktiskt inte återförenades på slutet. På så sätt fanns det ett allvar och en realism, även om filmen på ytan är en väldigt rolig komedi.

På senare år upptäckte jag Williams mer ”vuxna” filmer, såsom Terry Gilliams The Fisher King, Gus Van Sants Good Will Hunting och Peter Weirs Dead Poets Society. Dessa visade att Williams var så mycket mer än ”bara” en komiker. Han hade en så varm och hjärtlig utstrålning. I Insomnia och One Hour Photo fick man också se prov på obehagligare rollprestationer. Han hade en enorm räckvidd som är få förunnade.

Att Robin Williams hade personliga problem var ingen hemlighet. Jag tror aldrig jag sett en seriös intervju med honom. Han skulle alltid skämta till det. Och inte så lite heller. Det var ofta mycket underhållande, men visst fick man också ibland känslan av att det fanns en osäkerhet under ytan. Trots detta rekommenderar jag att ni ser på hans medverkan i Inside the Actors Studio. Det är mer av en stand up-rutin än en intervju. Med en Robin Williams på topp.

bild

Under min vistelse på Naxos, Grekland besökte jag antikvariatet Papyrus där man kan köpa böcker kvarlämnade av turister från hela världen. Till min förvåning och förtjusning hittade jag tre stycken James Bond-romaner på engelska. Tre jag inte läst.

Under min uppväxt införskaffade jag och läste alla Ian Flemings Bond-böcker. Jag fick även tag på några av de ”fortsättningsromaner” (continuation novels på engelska) som skrevs av John Gardner och Raymond Benson. Dessa må ha varit tämligen underhållande, men enligt min mening saknade de den klass Flemings böcker hade. Ett problem för mig var att böckerna utspelade sig på 1980- och 90-talen. Den romantik som 50- och 60-talen gav Flemings romaner var här som bortblåst. Då föredrar jag faktiskt de fortsättningsromaner som utspelar sig på 60-talet, såsom William Boyds Solo. I min recension av denna bok skriver jag också mer om Gardners och Bensons böcker.

James Bond: The Authorized Biography of 007 av John Pearson

John Pearson skrev i slutet av 1960-talet en uppmärksammad biografi över Ian Fleming. Hans förlag föreslog att han skulle göra detsamma kring James Bond. ”Låtsasbiografier” var i ropet just då med böcker som The Seven Per Cent Solution som påstod sig berätta sanningen om den verklige Sherlock Holmes. Pearsons bok bygger på premissen att James Bond är en verklig person. Att han jobbar för MI6 och att hans vän Ian Fleming skrivit böckerna om honom löst baserade på hans verkliga äventyr. Detta är en av de mest udda och obskyra ”fortsättningsromanerna”, men också en av de bättre. Handlingen pendlar mellan Pearsons intervjusessioner med Bond i Bermuda och de mer utförliga redogörelserna för hans liv. Boken påminner om filmer som The Good Shepard eller Spy Game, där den unge Bond rekryteras in i den brittiska underrättelsetjänsten via en mängd intressanta historier. Vissa av dessa historier känns nästan som noveller, i nivå med Flemings egna. Läsaren får bl.a. ta del av Bonds två första mord-uppdrag (vilka krävs för att han ska få 00-statusen). Ett av dessa tar plats i Stockholm där Bond skall mörda en norrman som jobbar för Nazityskland. Historien är brutal, men som svensk är det svårt att inte le åt Pearsons halvatskiga research:

There was no sign of Svenson. Just before lunch the front door opened and a girl came out. From behind his copy of Svenska Dagblat [sic], Bond watched her as she crossed the street an walked towards the café where he sat. She was tall, slender with the palest coloured hair that Bond had ever seen, a Hans Christian Andersen princess. He saw her enter the café, walk to the counter where she bought some smörgåsbord.

I övrigt är det en mycket underhållande bok. Pearson har gett Bond en gedigen bakgrundshistoria. Hans redogörelse för Bonds unga år känns ibland lite för fantastisk, men det finns inget som egentligen går emot det karaktär vi känner från Flemings böcker. Boken framställer en psykologisk komplex och stundtals faktiskt trovärdig och relativt jordnära Bond. En man som formats av en rad tragedier. Detta är nog en av de bättre Bond-romanerna inte skrivna av Fleming.

 

Nobody Lives For Ever av John Gardner

bond2John Gardners femte roman har en intressant plot där det är James Bond som är måltavlan. SPECTRE har utlyst en belöning för den som levererar hans huvud på ett silverfat. Ett pris på Bonds huvud förekom också i filmen The Man With The Golden Gun (Bond: ”Who’d pay a million dollars to have me killed?” M: ”Jealous husbands! Outraged chefs! Humiliated tailors! The list is endless!”). Att storyn har en mer personlig karaktär, där bl.a. May och Moneypenny blir kidnappade, för också tankarna till Skyfall. Gardner ger läsaren fina och levande miljöer då Bond åker på en roadtrip i Europa. Han skriver också mycket bra actionscener. Bl.a. är finalen typiskt Flemingsk. Över lag tycker jag att romanens handling inte är lika löjlig, otrolig eller ointressant som tidigare Gardner-romaner jag läst, såsom Icebreaker. Dock är det negativt att vi knappt får lära känna bokens skurk. Och det känns lite krystat att Bond tar med sig de två kvinnorna Sukie och Nannie på sin resa trots att han vet att världens främsta lönnmördare är efter honom. I övrigt finns det nog med humor, svart humor och Bondska fördomar för att tillfredsställa mig. Dock finns det ett problem i hur Gardner hanterar Bonds mindre smickrande sidor. Dessa sidor, såsom hans kvinnosyn, lyfts fram på vad jag upplever som ett politiskt korrekt sätt. Det jag menar är att man får känslan av att författaren försöker ursäkta sig för sin huvudkaraktärs fördomar. Detta skulle Fleming aldrig göra eftersom Bonds brister i stor utsträckning härrörde från Flemings egna. Bonds rasistiska eller misogyna tendenser i de tidiga böckerna är en klar reflektion av Flemings åsikter. Gardner distanserar sig från Bonds sämre sidor på ett sätt som gör hans böcker mer lättsmälta, men Bond mindre levande. Sammanfattningsvis är detta en spännande och lättläst bladvändare och kanske den bästa av de Gardner-romaner jag läst. Men den når aldrig Ian Flemings nivå. Boken saknar Flemings klass, snobbism och stil.

 

Win, Lose or Die av John Gardner

bond3Som jag har förstått det så är det vid det här laget som Garners Bond-romaner började tappa i kvalité. Och denna bok känns mer som en Tom Clancy-roman, med alla utförliga beskrivningar av högteknologisk militär utrustning. Miljöerna är relativt tråkiga och o-Bondska. Den brittiska flottan känns inte särskilt exotisk. De mest underhållande delarna är då Bond befinner sig i en villa i Italien tillsammans med den mystiska kvinnan Beatrice. Dock tycker jag att det är positivt att Bonds tragiska historia lyfts fram. Bl.a. berörs såväl hans föräldrars som hans fru Tracys död. Bond blir också uppenbart förälskad i Beatrice, trots att beskrivningen av hans känslor känns ganska torr. Men denna roman plågas av de brister som jag anser är typiska för John Gardners böcker. Skurkarnas plan är för överdriven. De anordnar otroliga scenarion för att lura Bond. Det är orealistiskt och romanens senare delar innehåller för många twister. Dock ges huvudskurken en intressant levnadshistoria som påminner om hur Fleming brukade skriva. Men överlag så känns detta inte som en bok i Flemings anda. Huvudkaraktären heter James Bond och har vissa av dennes personlighetsdrag, men han hade lika gärna kunnat heta Jack Ryan. Det främsta problemet för mig ligger dock i fortsättningsromanernas natur (då de utspelar sig i sin samtid): Bonds ålder. Man kan acceptera en ”evigt ung” Bond i en film på ca 2 timmar. Då tänker man inte på denna detalj. Men när man spenderar 10-15 timmar med en roman blir detta ett ofrånkomligt hål i logiken. Speciellt om Bonds historia berörs, vilket är fallet här. Hur kan en aktiv agent år 1990 ha varit lika aktiv år 1953, gift sig 1962, etc? Ju längre tiden går ju svårare blir detta att acceptera. I Gardners första Bond-roman (Licence Renewed, 1981) kunde man tänka sig att Bond var ungefär jämnårig med Sean Connery eller Roger Moore. Dvs. i 55-års åldern. Inte helt svårt att svälja. Men i Win, Lose or Die måste han logiskt sett vara närmare 70! Lösningen är att ”frysa” Bonds ålder. Denna lösning förstör realismen för mig. Den funkar, som sagt, bättre på film än i skriven form.

 

Devil May Care av Sebastian Faulks

Trots den något varierande kvalitén hos ovanstående böcker gav Bond-läsningen mig ändock blodad tand. Hemma i Sverige igen hittade jag Sebastian Faulks Bond-roman Devil May Care på engelska avdelningen på Akademibokhandeln. Jag har försökt mig på denna bok tidigare, som svensk ljudbok uppläst av Sveriges sämsta skådespelare. Det var ingen trevlig upplevelse. Jag har också hört att boken inte är så himla populär bland Bond-fans. Men till min förvåning är detta nog en av de bättre fortsättningsromanerna. Helt klart bättre än något jag lästa av Gardner såväl som Benson. Faulks har berättat att han läst Flemings artikel ”How to write a Thriller” där denne beskriver sina skrivrutiner. Faulks följde dessa rutiner och använde sig av Flemings sätt att skriva. Han har beskrivit Flemings prosa såhär:

[...] It’s standard journalistic: no semicolons, few adverbs, few adjectives, short sentences, a lot of verbs, a lot of concrete nouns. These are the tools, and that’s literally the style.

Och Faulks fångar Flemings röst ganska bra, utan att göra sin bok till en pastisch. Storyn känns ganska standardartad, men det var många av Flemings äventyr också. Mycket arbete har lagts ned på miljöbeskrivningarna och Paris, Persien och Sovjetunionen framställs på ett mycket levande sätt. Boken innehåller mycket brutalt våld och som i de bästa Fleming-böckerna så kan man här verkligen känna Bonds smärta. Skurken Gorner är mycket hänsynslös, trots att hans motiv känns något luddiga. Bond kvinnliga följeslagerska är en relativt stark och handlingskraftig karaktär, i alla fall med Fleming-mått mätt.

William Boyd (i en utmärkt artikel i The Guardian) har delat upp Flemings romaner i två kategorier: realistiska och fantastiska. Devil May Care försöker vara både ock. Enligt mig har boken till en början känslan av en klassisk spionroman i Kalla Kriget-miljö. Här påminner den om From Russia, with Love. Men skurkens plan och de mer actionbetonade/fantastiska aspekterna för snarare tankarna till Dr No eller Thunderball. Dessa två världar – en realistisk och en fantastisk – lyckas dock inte riktigt samexistera i en och samma bok. Jag hade föredragit att Faulks fortsatte på den mer spionthrillerbetonade spåret. Men samtidigt uppskattade jag de skickligt skrivna actionsekvenserna. Över lag är detta en mycket bra Bond-roman, även om jag kunde ha klarat mig utan den absolut sista twisten. Men den lider inte alls av samma problem som Gardners böcker. Den når inte Flemings klass, men är åtminstone på samma nivå som William Boyds och Kingsley Amis bidrag.

Denna recension har dröjt, bl.a. på grund av semester. Men nu återvänder jag till mina anteckningar och ska med dessa och några veckors reflektion försöka sammanställa mitt intryck av X-men: Days of Future Past.

Först och främst drar jag en suck av lättnad. Jag hade sett mycket fram emot denna film, men samtidigt hade jag också varit lite tveksam till om Bryan Singer verkligen skulle lyckas med sitt ambitiösa projekt. Filmen är smockfull med såväl ett stort antal karaktärer och komplicerad tidsresor och i ett sådant sammanhang kan intressanta personporträtt hamna i skymundan. Och det har alltid varit karaktärerna och deras inre resor som varit X-men-filmernas starkare sidor. Tack och lov så rodde Singer hem detta. För det är de personliga strapatserna som än en gång står i fokus. Och enligt min uppfattning har denna film också en central story som är en av de bättre i serien. Trion Jane GoldmanSimon Kinberg och Matthew Vaughn har uppenbarligen lagt ned mycket arbete ett manuset som ger publiken en spännande och känslomässigt engagerande historia.

Förhandssnacket har kretsat mycket kring den stora skådespelarensemblen. Och trots att filmen inte riktigt har tid att ge Ellen Page eller Halle Barry särskilt mycket att göra så känns deras roller ändå inte bortslösade. De är bikaraktärer här, som råkar spelas av kända skådespelare. Istället väljer Singer att fokusera på en kärntrupp bestående av James McAvoy, Michael Fassbender, Hugh Jackman, Nicholas Hoult, Jennifer Lawrence – och till viss mån Patrick Stewart. Och naturligtvis gör samtliga av dessa ett utmärkt jobb. Jackman är i sedvanlig ordning filmens huvudperson, men för omväxlings skull får han vara något mer än en action-man. Det är han som måste resonera med McAvoys desillusionerade Charles Xavier. Rollerna är ombytta, vilket är väldigt intressant. Det är som om Obi-Wan Kenobi skulle få livsvisdom från Han Solo. Trots att Jackman är filmens huvudkaraktär så är McAvoy dess centralgestalt. Det är honom vi som publik känner mest för och det är på honom allt hänger. McAvoy är fantastisk i rollen och har här mycket mer att bita i här än i First Class. Även Jennifer Lawrence har här en mer intressant roll än i förra filmen, trots att hon egentligen inte är mycket mer än en McGuffin.

days2

Days of Future Past är en oerhört snygg film. Framtidsmiljöerna är kanske inte de mest originella, men de är ändå stämningsfulla ochväcker en nyfikenhet. Jag hade gärna sett mer av dessa. Singer lyckas också fånga 1970-talet mycket bra, både vad gäller mode, bilar, musik och det politiska läget.

Själva tidsresekonceptet är inte heller särskilt nyskapande. Ur en dystopisk framtid sänds en ensam krigare för att ändra något i det förflutna, som kommer vara avgörande för framtiden. Vi har sett det ett stort antal gånger tidigare, i bl.a. Termiantor och 12 Monkeys. Men trots den komplicerade handlingen så tar tidsresorna inte fokus från det man verkligen bryr sig om – relationerna mellan Professor X, Magneto och Mystique. Detta är inte en film om tidsresor, utan det är en film om hopp. Tidsresorna är bara ett verktyg för att berätta en mer intressant historia om Charles Xavier, Raven och Erik Lehnsherr. Det fungerar väldigt effektivt.

days3

En annan mycket bra aspekt av av filmen är actionscenerna. Trots att X-men-filmerna är actionfilmer så finns det en brist på riktigt spektakulära och imponerade actionsekvenser. Det försöker man råda bot på här. Inledningsscenen är häftig, men en blivande klassiker sker någongång i filmens mitt. Det är fritagningen av Magneto från hans cell under Pentagon. Här utspelar sig en väldigt häftig sekvens med den supersnabba mutanten Quicksilver (Evan Peters).

Naturligtvis finns det en del logiska hål, inte minst om man ska se filmen tillsammans med de övriga i serien. Samtidigt lyckas den med sina tidsresor också åtgärda några av de luckor som tidigare filmer gett upphov till. Filmens slutscen är fantatsisk, dels för att den på ett genialt sätt handskas med några av de klavertramp serien gjort tidigare. Men också för att den ett fint bokslut till något som berör Wolverine. Mer än så skriver jag inte. Men jag blev faktiskt lite rörd av slutscenerna.

Ett problem jag hade var att den dystopiska framtiden verkar ha kommit ur intet. Den dåliga framtiden finns ex nihilo i filmen, utan att man sett några tendenser till den i tidigare alster. Hur blev det såhär hemskt? Det vet vi inte. Det verkar ha gått mycket snabbt från det positiva slutscenerna i The Last Stand till detta helvete på jorden. Det skulle krävts en film emellan för att överbrygga gapet (The Wolverine berörde inte direkt denna utveckling, utan var ju en ganska isolerad historia). Men man får väl acceptera filmens premisser ändå, antar jag. Gör man det kan man luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.

days4

I övrigt hade jag gärna sett mer från denna framtid. Inte minst tycker jag att Magneto i Ian McKellens gestalt fick för få scener. Detsamma gäller förresten för Peter Dinklages skurk Bolivar Trask i 70-talet. Dinklage är såpass karismatisk att man alltid vill se mer av honom.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta är ett visuellt spektakel som kombinerar snygg sci-fi action med en riktig story. Mina förväntningar överträffades och detta är en av de bättre (om inte den bästa) av filmerna i serien. Helt klart den mest episka. Nu ser jag fram emot X-Men: Apocalypse.

Betyg 4 av 5

Läs gärna mina recensioner av samtliga X-men-filmer:

X-men (4 av 5)
X-men 2 (4 av 5)
X-men: The Last Stand (3 av 5)
X-men Origins: Wolverine (2 av 5)
X-men: First Class (4 av 5)
The Wolverine (3 av 5)

aspern-papers

Denna kortroman skrevs av Henry James år 1888. Romanen är ett slags varning mot envetna biografiförfattare som går över lik för att försöker luska fram smaskiga detaljer ur kända personers privatliv. James inspirerades av de brev som Percy Bysshe Shelley skrev till sin fru Mary Shelleys styvsyster, som denne behöll fram till sin död.

Handlingen kretsar kring tre mycket intressanta karaktärer. Dels har vi den anonyma protagonisten. Det är denne historiker och levandstecknare som är på jakt efter den döde poeten Jeffrey Apserns kärleksbrev. Dessa skrevs till den numera mycket gamla Ms Juliana Bordereau, som fortfarande har dem undanstoppade någonstans i sitt nedgångna palazzo i Venedig. Protagonisten är en skrupelfri man, men kanske inte en äkta skojare och inte utan ett samvete. Han skulle göra i princip vad som helst för att få tag på dokumenten skrivna av sin store idol, men han går inte över lik. Däremot kan han tänka sig att förföra Ms Bordereaus någon yngre syskonbarn, Ms Tina. Han besöker huset och ansöker om att få bo där som inneboende för att bedriva sina studier. Den gamla Ms Bordereau, som egentligen är nästan utfattig, accepterar hans erbjudande.

aspern-papers2

Snart inleds vad som kan liknas vid ett gotiskt kammarspel mellan de tre karaktärerna. Jag påminns vid något tillfälle av Patricia Highsmiths Mr Ripley. Kanske beror det på protagonistens besatthet, eller kanske är det den venetianska miljön. Boken innehåller levande, romantiska miljöbeskrivningar. Det är mycket stämningsfullt att läsa om det gamla, nedgångna palazzot och dess hemligheter. Jag tycker mig se gotiska drag i mystiken, vilket inte är långsökt med tanke på att James också skrivit den klassiska rysaren The Turn of the Screw. Ms Bordereau känns som en variant av  Ms Havesham i Charles DickenGreat Expectations; de är båda två gamla, udda damer som lever i ensamhet och på minnet av sin ungdoms förlorade kärlek.

aspern-papers3

James språk är som vanligt rikt och vackert. Det har en poetisk klang utan att bli högtravande. Och liksom i The Turn of the Screw så byggs spänningen byggs upp stegvis och man väntar på den oundvikliga klimaxen… som dock aldrig riktigt kommer. Jag hade velat se att protagonisten mördade de två kvinnorna (på typiskt Tom Ripley-manér), men det gör han aldrig. Han är inte den sortens karaktär. Han har ett samvete. I slutändan blir boken kanske lite mer realistisk och inte lika spekulativ. Men den blir också något av en besvikelse. Spänningen når en gastkramande höjdpunkt, men därefter går luften ur. Sammanfattningsvis är detta dock en mycket bra liten bok. Den är mycket spännande och mystisk och språket, miljöbeskrivningarna och personporträtten är mycket fint gestaltade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 193 andra följare