Feeds:
Inlägg
Kommentarer

fyeo1

Ian Fleming hade gjort flertalet försök att ge sin skapelse James Bond ett liv på vita duken eller TV. Dr. No hade från början varit ett TV-manus. Och 1958 fick Fleming i uppdrag av CBS att skriva manusutkast till en TV-serie om Bond. Idén skrotades snart, men Fleming använde några av de utkast hans skrivit som grund för novellsamlingen For Your Eyes Only. Dessa noveller kom vid en mycket bra tidpunkt. Trots att Flemings böcker alltid var publikframgångar så hade deras kvalité sjunkit de senaste åren. Det som behövdes var något nyskapande och novellformatet gav Fleming chansen att experimentera lite med sin populäre figur. I dessa noveller fanns det inte riktigt utrymme för de mer överdrivna scenarion som präglat de senaste 007-romanerna. Äventyren var tvungna att vara lite mer anspråkslösa. Därmed fanns det också utrymme för lite mer eftertanke. Fleming kunde koncentrera sig på karaktären Bond.

Boken Dr No hade fått väldig hård kritik då den publicerades. Fleming tog illa vid sig av kritiken. Goldfinger var redan färdigskriven när Dr No publicerades så det första Fleming skrev efter att ha genomlidit kritikernas gatlopp var For Your Eyes Only. Det var en mörk tid för honom. Utöver attackerna på hans böcker, så knakade äktenskapet i fogarna. Fleming mådde inte bra. Hans mörka sinne och osäkerhet påverkade hans skrivande. Till det bättre, enligt mig. Bond blev mer melankolisk och mer mänsklig. Detta tjänade boken med de fem novellerna på.

From a View to a Kill

Boken inleds med en ganska medelmåttig historia. En brittisk motorcykelkurir med hemliga dokument bli mördad i skogarna utanför Paris. Bond får i uppdrag att utreda mordet och upptäcker att ryssarna har en liten underjordisk bas i skogen.

Novellen är varken särskilt intressant eller spännande. När vi möter Bond sitter han på ett café i Paris och reflekterar över hur staden var när han var ung och hur den förändrats åt det sämre sedan dess. Här får vi reda på att Bond miste sin oskuld vid sexton års ålder på en parisisk bordell. Bond är på dåligt humör efter ett misslyckat uppdrag och har beslutat sig för att supa sig full och hitta en kvinna för natten. När Flemings noveller är som bäst så är de som små studier av Bonds personlighet. Små inblickar i hans inre liv blir i bästa fall som ett tema för hela novellen. Här är dock Bonds känsloliv och reflektioner helt avskilda från det lilla äventyr som sedan följer. Äventyret i sig är dock ganska ointressant, trots fina naturbeskrivningar av skogarna i St. Germain. Det är dock trevligt att ta del av Bond-äventyr som känns lite mer realistiska. Det är positivt att alla hans uppdrag inte består av att slåss mot något orealistisk superskurk som vill ta över världen.

favtak

For Your Eyes Only

Om den inledande novellen var något av ett misslyckande, så är detta det motsatta. Eftersom de flesta av Flemings Bond-noveller främst är korta äventyr så behöver de erbjuda läsaren något extra. Annars kan man lika gärna hoppa över novellerna och läsa något av de längre äventyren istället. När Fleming lyckas med novellformatet är då han ger läsaren ett kort äventyr som också har ett starkt genomgående tema. Ett tema som säger någonting om vem Bond är eller någonting om den värld i vilken han lever. Temat för denna novell är rättvisa och hämnd. M:s vänner, paret Havelock, blir brutalt mördade på sin gård i Jamaica. Mannen bakom mordet är en f.d. Gestapo-officer vid namn von Hammerstein. Denna befinner sig i en avskild lyxvilla i Vermonts skogar, precis vid gränsen till Kanada. M ber om Bonds hjälp och det är denne som tar beslutet att avrätta von Hammerstein. Bond beger sig till Kanada och ger sig ut i vildmarken mot den avskilda villan. Med sig har han ett långdistansgevär. Strax innan han ska lönnmörda von Hammerstein stöter han på en kvinna med pilbåge i skogen. Detta är Judy Havelock, det mördade parets dotter, som också är ute efter hämnd.

fyeo

Berättelsens starkaste aspekter är dess reflektioner kring just hämnd och rättvisa. M är för första gången rådvill om vad han ska göra. Bond ställer upp och tar beslutet åt honom. M kanske tvivlar, men hos Bond finns det inget tvivel – von Hammerstein förtjänar att dö. Bond ifrågasätter dock senare detta. Han har tagit på sig uppgiften att hämna paret Havelock, trots att han varken känt dem eller deras mördare. För Judy Havelock är saken enklare. Hon är besatt av tanken på hämnd. Tack vare det framstår hon som en av de mest självständiga av Bond kvinnor. Åtminstone fram tills att hon dödar von Hammerstein, blir skadad och mjuknar upp gentemot Bond.

Flemings språk är väldigt bra här. Hans miljöbeskrivningar är mycket levande och detaljrika. Han beskriver både den jamaicanska och norra nordamerikanska naturen på ett mycket romantiskt sätt. Likaså är våldet effektivt iscensatt. Såväl det inledande brutala mordet, som den avslutande skottlossningen.

Quantum of Solace

Detta är förmodligen den novell samlingen som har högst litterär kvalité. Berättelsen är ett experiment från Flemings sida. Här är Bond bara en åhörare i ramberättelsen till den historia som är novellens centrala innehåll. Quantum of Solace måste vara något av det mest eftertänksamma Fleming skrivit. Bond är på middag hos guvernören av Bahamas. Berättelsen guvernören berättar för Bond handlar inte om spioner eller internationella intriger, utan om ett kärlekslöst äktenskap där de båda makarna psykiskt torterar varandra. Fleming levde själv i ett äktenskap som stundtals var kärlekslöst. Både han och hans hustru hade otaliga affärer vid sidan av. Faktum är att guvernörens berättelse är baserad på en sann historia, som Flemings älskarinna Blanche Blackwell berättat för honom. Novellens tes är att ett äktenskap eller förhållande kan överleva allt så länge det finns en grundläggande uns av mänsklighet kvar mellan de båda makarna, så länge de inte hatar varandra. När detta uns av av förbarmande – titelns ”quantum of solace” – inte längre finns är förhållandet dött. Jag vet inte om jag håller med Fleming, men jag tycker ändå att detta är bland det djupaste han skrivit. Dessutom känns detta mer som än novell än övriga noveller i denna bok. Berättelsen tar vara på novellformatet och är mer än bara ett kort äventyr. Trots att Bond bara är en perifer figur i denna berättelse så är det ändå intressant att det är denne ständige ungkarlen, som enligt novellen aldrig hade för avsikt att gifta sig, som får höra guvernörens historia. Och mot slutet så konstaterar han att berättelsen är mer dramatisk än hans egna liv.

Risico

Detta är kanske den av samtliga noveller som mest påminner om ett klassiskt 007-äventyr. Här finns egentligen alla klassiska ingredienser och en klar dramaturgisk formel med tre tydliga akter. Den enda skillnaden är att det är i miniformat. Bonds uppdrag är att stoppa inflödet av italienska droger till England. I Rom möter han sin kontaktman Kristatos, som förklarar att mannen bakom droghandeln är en viss Colombo. Bond får kontakt med Colombos älskarinna, men när han ska möta henne blir han tillfångatagen. Colombo förklarar för Bond att det inte är han som smugglar heroinet, utan att det faktiskt är Kristatos som gör det. Historien avslutas med att Bond tillsammans med Colombos mannar anfaller Kristatos högkvarter. Bond dödar Kristatos och hittar stora mängder råopium.

Detta är ett underhållande litet äventyr och förmodligen hade det blivit ett spännande TV-avsnitt om de planerna inte skrotats. Faktum är att novellen filmatiserades som en del av filmen For Your Eyes Only 1981. Trots att den filmen vävde ihop flera Fleming-äventyr (bl.a. novellen For Your Eyes Only och delar ur Live and Let Die) till en helt ny historia, så ligger just denna sekvens i filmen väldigt nära den litterära förlagan. Nästan allt ur novellen är med i filmen: mötet med Kristatos på restaurangen, sättet Colombo tjuvlyssnar på dem, sättet Bond tar kontakt med Colombos flickvän Lisl, scenen med Lisl på stranden, att Bond förs i fångenskap till Colombos båt, samt natträden mot Kristatos magasin.

risico

Berättelsen är underhållande och unik eftersom den är den första av Flemings historier som innehåller en stor oväntad vändning, en twist. Vanligtvis vet vi vem som är skurken från början. I denna historia visar det sig att det är Bond kontaktman som är den egentliga fienden. Men utöver detta bjuder novellen inte på några djupare teman eller studier över vem Bond är. Med det sagt är det ett underhållande litet äventyr. Som en typisk Bond-roman, fast i miniformat.

The Hildebrand Rarity

Den sista är en av de starkare novellerna i samlingen. Den är också den mörkaste. Teman från tidigare noveller går igen. Bond tillbringar några dagar ombord på miljonären Milton Krests lyxjakt. Krest är en osedvanligt otrevlig typ som misshandlar sin fru Liz. Bond avskyr mannen och vill flera gånger ingripa mot dennes behandling av sin hustru. Återigen får Bond inblick i ett kärlekslöst äktenskap. Men här är förövar- och offerrollen tydligare än i Quantum of Solace. I slutet av novellen hittar Bond Krest död mitt i natten. Mördad. Bond är osäker på om mördaren är Liz eller Bonds vän Fidele, som den fulle Krest hånat tidigare samma kväll. Det spelar ingen större roll för honom. Han städar upp på brottsplatsen och dumpar kroppen i vattnet. Återigen hjälper Bond någon (förmodligen Liz) att hämnas på en vidrig människa. Detta är utanför tjänsten, precis som i For Your Eyes Only. Krest förtjänade, enligt Bond, att dö. Precis som von Hammerstein.

thrBond känner mycket medlidande i denna historia. Han känner det för den förtryckta och hunsade Liz. För vännen Fidele som utsätts för Krests elaka tunga. Till och med för fiskarna vid ett korallrev, som Krest förgiftar i jakt på den sällsynta Hildebrand-rariteten. Han tycks till och med känna en viss sympati för Krest då denne blir mördad på en mycket brutalt sätt. Han får den dyrbara fisken nerstoppad i halsen och kvävs till döds. Bonds eftertänksamhet. Hans inre moraliska diskussioner gör honom till en mycket mer levande karaktär.

Goldfinger av Ian Fleming

gf1

Goldfinger skrevs 1958 och gavs ut året därpå. Det var den sjunde boken om agent 007. Efter sju böcker är det inte konstigt om författarens idéer börjar tryta. Det krävs något radikalt för att böckerna ska kännas fräscha och nyskapande. Det som alltid har varit Ian Flemings styrka är att varje bok han skrivit har haft en tydlig identitet. Denna identitet skapas utifrån kombinationen av en färgstark skurk, en exotisk plats och det område skurkens planer kretsar kring. Casino Royales identitet kom ur Le Chiffre, Frankrike och casinospel. Live and Let Die handlade om Mr Big, New York/Jamaica och voodoo. Moonraker handlade om Hugo Drax, England och en kärnvapenrobot. Diamonds Are Forever hade ingen stark skurk, men däremot miljöer som USA och temat diamanter. From Russia With Love: Red Grant, Istanbul, Kalla Kriget. Dr No: Dr No, Jamaica, makt (eller kanske guano?). Goldfinger har en stark skurk, men boken brister på de två andra områdena. Förvisso utspelar sig boken i England, den europeiska kontinenten och i USA, men inget av dessa länder gör ett särskilt stort avtryck. Och visst kretsar skurkens plan kring guld. Men trots att Goldfingers guldfeber beskrivs på ett levande sätt så blir läsaren inte lika fascinerad. Guld är ett ganska ointressant ämne jämfört med voodoo, kärnvapen eller det kalla kriget. Boken saknar därmed en distinkt identitet. Den har en fascinerande skurk, men inte mycket annat som gör den minnesvärd.

Det som också bidrar till Goldfingers anonymitet är att så mycket i boken känns igen sedan tidigare. Främst tycker jag att den påminner om Moonraker. Följande beskrivning stämmer in på båda böcker: Bonds första möte med skurken sker utanför tjänsten då en bekant, som misstänker att skurken fuskar i kortspel, ber om Bonds hjälp. Skurken är en respektabel brittisk entreprenör, som snart visar sig egentligen vara en utlänning i ryssarnas tjänst. Skurken är fysiskt avvikande och rödhårig. Dessutom är han maktgalen och narcissistisk. Bond avslöjar snart en plan där skurken kommer genomföra ett massmord på tusentals oskyldiga civila och dessutom har tillgång till en stridsspets.

Goldfinger

Även andra element känns igen sedan tidigare. Bond har tampats med smugglare förut, både i Live And Let Die och Diamonds Are Forever. I både dessa böcker besökte han också USA. Boken är välskriven, men känns lite som en ”Best of Bond”-samling, där starka scener från tidigare böcker fogas samman till en ny berättelse.

Med det sagt fungerar Goldfinger mycket bättre än sin föregångare Dr No. Det finns också mycket positivt med romanen. Inledningen är mycket stark och Bond är inledningsvis en mycket mer helgjuten karaktär än tidigare. I det första kapitlet sitter han och dricker sig berusad på flygplatsen i Miami efter att ha dödat en mexikansk droghandlare. Han har djupa funderingar kring ont och gott, himmel och helvete och sitt yrkes moraliska gråzoner. Bonds funderingar över dessa teman har inte varit så framträdande sedan Casino Royale. Den inledande episoden då Bond avslöjar att Goldfinger fuskar i canasta är mycket underhållande, liksom golfmatchen mellan de två. Flemings beskrivning av hur Bond i bil skuggar Goldfinger genom Frankrike och Schweiz är också mycket fint skriven. Bond kör för övrigt en Aston Martin DB Mark III här, med specialutrustning. Denna uppdaterades till en DB5 i filmversionen, som skulle bli den ultimata och mest klassiska Bond-bilen.

Aston_Martin_DB_Mk_III

Tyvärr rasar allt samman i bokens sista tredjedel. Då tappar berättelsen totalt fokus. Flemings prosa känns halvfärdig och det är som om han stressat fram de sista kapitlen. Dessutom blir storyn mot slutet allt för orealistisk. Goldfingers plan på att tömma Fort Knox på guld var såpass orealistisk att när boken skulle filmatiseras så ändrades detta och Bond påpekade hur omöjlig en sådan plan skulle vara. I filmen planerar Goldfinger inte att ta guldet, utan att detonera en ”smutsig” bomb i guldreserven som skulle göra guldet radioaktivt i 57 år (och därmed öka värdet av Goldfingers eget guld).

gf2De kvinnliga karaktärerna är också bland de svagaste som Fleming skapat. Tilly Masterton är en väldigt tunn karaktär som Fleming själv verkar tycka är väldigt ointressant. Kanske för att hon är ointresserad av Bond. Hon är nämligen lesbisk (och därför kall och otillgänglig). Lesbisk är också Pussy Galore. Hon är boss över en gangsterliga bestående av lesbiska brottslingar. Hon är ännu en i mängden av Flemings kvinnliga karaktärer som blivit våldtagna i unga år och därefter inte varit sexuellt intresserade av män. Fram tills de möter Bond, det vill säga. 007 omvänder Pussy från hennes homosexualitet. Flemings uppfattningar om homosexualitet är lika konservativa som hans rasism och sexism i övrigt. Det finns inga ursäkter för den annat än att den, liksom så mycket annat i Bond-böckerna, är en produkt av sin samtid. Men det gör naturligtvis inte läsupplevelsen bättre. Pussy Galore ges dessutom väldigt lite utrymme och det är först på de sista sidorna i boken som hon byter sida, hjälper Bond och bidrar med en avslutande sexscen. Hennes karaktär lider, liksom allt i bokens sista tredjedel, av en känsla av att vara halvfärdig och framstressad. Dessutom så minns jag Honor Blackmans helgjutna rolltolkning av hennes i filmatiseringen från 1964. Jag försöker att tänka bort filmerna när jag läser böckerna (trots att jag ser Sean Connery som Bond framför mig), men precis som med Vesper Lynd/Eva Green i Casino Royale så blir jag här mycket besviken på att en karaktär som var så bra i filmversionen är så tunn i originalet.

Sammantaget blir detta inget mer än en högst medelmåttig Bond-roman. Formatet börjar här kännas slitet. Efter det misslyckade självparodiska experimentet Dr No försökte Fleming kanske återgå till ett mer klassiskt Bond-äventyr. Men resultatet blev en smula anonymt och repetitivt. Med sina kommande böcker skulle Fleming dock lyckas revitalisera sin karaktär. Bond skulle möta nya slags fiender, han skulle bli mer känslomässigt involverad och mer sårbar. Och publiken skulle möta honom i nya sorters böcker. Nästa Bond-bok var nämligen inte en roman, utan en novellsamling med titeln ForYour Eyes Only.

Dr. No av Ian Fleming

dno1

From Russia, With Love var den hittills bästa av Ian Flemings böcker. Och från toppen finns det ju egentligen bara en riktning man kan ta. Nedåt. Och Fleming tog den rutten å det grövsta med sin nästa bok. Från en högklassig spionthriller gick han till en medelmåttig kioskdeckare.

dno4Dr. No var den första av Flemings böcker att filmatiseras 1962. Man undrar hur James Bond-filmerna hade sett ut om man valt att börja med en annan bok än just denna. Hade man exempelvis börjat med den första boken, Casino Royale, så hade Bond-filmerna förmodligen sett annorlunda ut. De hade fortfarande varit eskapism, men kanske en lite mer jordnära sådan. För Dr. No är en av de mer överdrivna av Flemings böcker. Den relativa realism som präglat de fem första böckerna är här totalt frånvarande. Boken har mer gemensamt med de mer överdrivna filmerna än med författarens tidigare romaner. Fleming lyckades med From Russia, With Love att skriva den ultimata spionromanen. Och faktum var att han övervägde att låta den vara den sista Bond-boken. Men han återvände ett år senare till sin fiktive hjälte och tonen var då mycket annorlunda. Kanske berodde det på att handlingen från början var tänkt som ett TV-manus med titeln Commander Jamaica.

Boken känns mer som vilken ordinär pulp fiction-bok som helst än som en spionroman. Bond är inte en riktigt levande karaktär här. Han är en action man. Han behöver inte göra särskilt mycket spionerande eller detektivarbete, utan hamnar ganska snart på skurkens privata ö där han genomgår ett stort antal fysiska påfrestningar. Och visst är hans prövningar smärtsamt beskrivna. Fleming var en mästare på att beskriva smärtsamma upplevelser på ett plågsamt sätt. Hans böcker han blivit anklagade för sadism och visst finns det en viss sanning i det.

fu manchu

The Mask of Fu Manchu (1935). Med Boris Karloff i titelrollen.

Bokens skurk, Dr. Julius No, är uppenbart influerad av Sax Rohmers karaktär Dr Fu Manchu, superskurken från flertalet äventyrsböcker- och filmer. Dr No är den första riktiga superskurken i Bond-kanon. Och eftersom han var den första skurken i filmserien blev denna överdrivna karaktär stilbildande för kommande skurkar. Dr No är nästan parodisk. Han har alla attribut som är typiska för en Bond-skurk, fast uskruvat till 11. Han är av blandras, sexuellt avvikande, fysiskt deformerad. Han är en lång, smal kines-tysk. Hans hjärta sitter på höger sida i stället för vänster. Istället för händer har han metallklor. Han bor på en hemlig, högteknologisk bas på en ö utanför Jamaica. Han har ett fordon som är designat för att se ut som en drake, för att skrämma den lokala, vidskepliga befolkningen. Dessutom har han en egen jättebläckfisk Bond får slåss mot. Detta är science fiction. Och inte särskilt bra sådan.

Som i tidigare böcker finns det en viss rasism. Att lokalbefolkningen på Jamaica skulle låta sig luras av Dr Nos ”drake” är absurt. Och naturligtvis är det bara den vite mannen James Bond som inser att draken är en maskin med dieselmotor. De svarta jamaicanerna framställs som vidskepliga. Och alla kineser i boken framställs som skurkar. Den värsta rasismen riktas dock mot de karaktärer med ”mixat blod”; chingroes (”kinesnegrer” i den svenska översättningen). Det finns endast en stark svart karaktär – Quarrel. Denne beskrivs som Bonds kära vän och som läsare fäster man sig verkligen vid honom. Bond blir mycket upprörd och ledsen då han dör. Men även detta porträtt är inte helt fritt från rasism. Bond ger Quarrel flera direkta befallningar som den svarte mannen lyder blint. Sådana befallningar ger Bond aldrig till Felix Leiter, som också beskrivs som Bonds vän.

dno2

Jag finner också den kvinnliga huvudkaraktären högst problematisk. Honeychile ”Honey” Rider är ett slags vildkvinna, en kvinnlig Mowgli. Hennes föräldrar dog när hon var mycket ung och därefter har hon fått klara sig mer eller mindre själv. Hon har aldrig gått i skolan, utan lärt sig allt hon vet från ett uppslagsverk. Hon älskar djur och kan väldigt mycket om dem. Samtidigt är hon är väldigt naiv, ung och dessutom oskuld. Hon känns väldigt mycket som en tonåring. Flemings beskrivning av henne känns lite gubbsjuk. Bond kallar henne till och med för ett barn och frågar sig om man kan älska med ett barn. Det känns lite perverst faktiskt. Hon är en nymf. En renodlad sexuell fantasi som dyker upp på den tropiska stranden. Och hon är ännu en av Bonds kvinnor som utsatts för våldtäkt och som genom att ligga med Bond på sätt och vis kommer över detta och sin avsky för män.

Över lag är detta mycket underhållande pulp fiction, men inte en särskilt bra bok. Den är såpass överdriven att den snarare bör kategoriseras som science fiction, än som en spionroman. Det hela blir till slut lätt parodiskt och detta är inte en av de bättre Bond-romanerna. Men visst är det underhållande och boken har ett högt tempo. Men den klass som präglat de tidigare böckerna i serien saknas tyvärr här. På min rankinglista över Flemings böcker kommer denna mycket långt ner.

frwl1

Ian Flemings mål med sina James Bond-böcker var att skriva den ultimata spionromanen. Och det är mycket möjligt att han lyckades på sitt femte försök. Detta är den kanske mest kritikerrosade av hans romaner. Men det är också en bok som skiljer sig mycket från de övriga i serien, både i upplägg och ton. Berättelsen känns mer realistisk än vanligt, befriad från skurkar med storhetsvansinne och från överdrivna actionscener. Det är mer av en ”seriös” spionroman.

Fleming skrev boken 1956 och den speglar samtidens intresse för spionageaspekten av det Kalla Kriget. Bland de spionrelaterade händelserna vid denna tid kan man bl.a. nämna de brittiska tjänstemännen Guy Burgess och Donald McLean som hoppade av till Sovjet i maj 1951. Vidare var det Kalla Kriget år 1956 långt från kallt. Sovjet visade vilken kontroll det hade över Östeuropa då ett försök att nå självständighet i Ungern brutalt slogs ned. Ett arbetaruppror i Poznan i Polen trycktes också ned. Fleming kände onekligen av de politiska vindarna när han lät SMERSH ha en såpass framträdande roll i sin femte spionroman.

Boken har en lång inledning och Bond själv syns inte till förrän efter ca 130 av de 350 sidorna. Den första tredjedelen utspelar sig helt i Ryssland och skildrar SMERSH:s planeringsarbete. De har en plan som går ut på att döda Bond på ett sätt som vore ytterst förödmjukande för brittiska Secret Service och förstöra deras höga anseende inom hela det västerländska spionväsendet. Fleming beskriver Sovjet som ett orwellskt polissamhälle där skräcken för staten ständigt är närvarande. Han gör det på ett mycket effektivt och levande sätt, inte minst genom att framställa vedervärdiga skurkar så som Rosa Klebb. Fleming baserade Klebb på en faktisk kvinnlig rysk överste, vid namn Rybkin. Klebb är, likt de flesta av Flemings skurkar, fysiskt motbjudande. Dessutom har hon homosexuella tendenser, vilket i författarens konservativa världsbild naturligtvis betydde att hon var allmänt depraverad. Och det faktum att hon är kvinna gör henne än värre! Men trots sexism är Flemings porträtt av Klebb briljant. Hon framstår som en helt igenom kall och ondskefull sadist. Varje replik känns helt naturlig i hennes fula mun.

frwl4

Över lag måste jag säga att Flemings dialoger är väldigt starka i denna roman. Många av dem överfördes ordagrant till filmversionen från 1963, som för övrigt är den bästa filmen i serien och den som ligger närmast den litterära förlagan. Flemings beskrivning av SMERSH och dess grymma metoder och dess skräckinjagande rykte kan kanske framstå som något överdrivet för dagens läsare. Trots allt är Bond-böckerna i stor utsträckning antisovjetisk propaganda. Men faktum är att Flemings beskrivning av den sovjetiska underrättelsetjänsten och hemliga polisen förmodligen inte var allt för långt från verkligheten. Fleming blandar fakta med fiktion på ett snyggt sätt. SMERSH var en del av Röda Armén under andra världskriget och det han benämner som SMERSH i sina romaner har mer gemensamt med 1950-talets MGB eller KGB. Boken har ett kort förord där Fleming understryker att hans beskrivningar av den ryska underrättelsetjänsten och dess högkvarter samt dess ledare (med det briljanta namnet General Grubozaboyschikov) är baserade på fakta. Detta är naturligtvis struntprat, men dessa inledande rader ger ändå boken en känsla av realism.

Men det är inte bara med hjälp av skurkarna som Fleming målar upp sin bild av Sovjetunionen. Bokens kvinnliga huvudkaraktär heter Tatiana Romanova och genom henne får läsaren se förtryckarstaten genom ”den lilla människans” ögon. Tatiana fruktar för sitt och sina närståendes liv när hon kallas till ett möte med Klebb. Hon genomsöker sitt samvete för att bli på det klara med vad hon begått för synd. Var det den där skeden hon snott från hotellet? Eller något opassande hon skulle ha sagt om staten? Hennes paranoia ger läsaren en bild av hur det skulle kunna vara att leva i ett sådant samhälle. Men det främsta syftet med Flemings utförliga beskrivning av Ryssland är naturligtvis för att visa vad det är agent 007 kämpar mot. Det är på tiden efter fem böcker att man som läsare får en inblick i vad det är Bonds fiender står för. När vi läser om hur det är i Sovjet, så vet vi varför Bond behövs.frwl3

Det är också ingen slump att Fleming gav Tatiana efternamnet Romanova.  Huset Romanov regerade i Ryssland fram till revolutionen 1917. Namnet distanserar Tatiana från den kommunistiska regimen, samtidigt som namnet gör henne i allra högsta grad rysk. Det finns en klasstillhörighet i namnet och Tatiana blir nästan som en medlem av den ryska tsarfamiljen genom det och detta skulle kunna tolkas som att hon är mer genuint rysk än kommunistregimen. Det finns därmed både en konservativ, rojalistisk och en antikommunistisk symbolik i hennes namn. Genom att rädda en Romanov underminerar Bond själva grunden i den sovjetiska kommunismen.

Bokens huvudintrig utspelar sig i Istanbul. Och beskrivningen av staden är lika levande som den av Sovjet är dyster. Fleming har sällan målat upp så färgstarka bilder av en myllrande storstad som står på randen mellan det förflutna och det moderna. Staden beskrivs ömsom som sagolik och ömsom med förakt. Det blir en dynamisk framställning som känns såväl realistisk som romantisk. De karaktärer som Bond möter i staden bidrar också till denna känsla. Den är ett slags Casablanca där fientliga spioner finns runt varje hörn, där de flesta kan köpas för pengar och där det råder ett habilt eldupphör. Istanbul ligger på gränsen mellan Europa och Asien. På gränsen mellan Öst och Väst. Och i detta lilla mikrokosmos utspelas ett eget litet kallt krig. Ryssarna har sina bulgariska undersåtar. Och britterna har den karismatiske Darko Kerim och hans armé av söner. Kerim är en av Bonds mest minnesvärda vänner. Han är minst lika levande och älskvärt skildrad som René Mathis eller Felix Leiter, men har en mycket större personlighet. Han är överdriven, men tack vare det känns han desto mer mänsklig.

Handlingen når sitt klimax på Orientexpressen från Istanbul till Paris. Det är här Bond möter SMERSH:s huvudbödel. Denne är, liksom Rosa Klebb, en iskall skurk som Fleming ger en lång och fascinerande bakgrundshistoria i bokens inledande kapitel. Han är en äkta psykopat, besatt av fullmånen, asexuell och blodtörstig. Red Grant är ett slags Hannibal Lecter i Sovjets tjänst.

Om man bara ska läsa en av Ian Flemings böcker så ska man läsa From Russia, with Love. Det är den mest kritikerrosade och också enligt mig den bästa av hans 007-äventyr. Det kanske inte är den som representerar en typisk James Bond-bok bäst eftersom den skiljer sig ganska mycket i upplägg och ton från resten av böckerna. Men detta är en riktig Kalla Kriget-thriller och faktiskt en briljant spionroman.

daf1

Ian Flemings böcker om James Bond var till en början ganska varierade. Den första boken handlade om casinospel i Frankrike, den andra om voodoo och Harlem-gangsters, den tredje om England och atomhotet. Denna den fjärde boken, Diamonds Are Forever, handlar om diamantsmuggling och den amerikanska maffian. Trots denna variation så börjar man ändå ana en viss idétorka hos författaren. Exempelvis har både USA och smuggling använts i Live and Let Die och känns därmed inte särskilt originellt längre. För att ge boken en distinkt identitet och en den typiska Bondska slängen av det fantastiska så har Fleming inkorporerat ett tämligen bisarrt western-tema som präglar bokens senare del. Tyvärr känns detta inte så passande för James Bond. Snarare känns det mer som ett desperat försök att ge skurken teatralisk gimmick.

Detta är den första av Flemings böcker som tappar i kvalité jämfört med föregångarna. Trots det finns det naturligtvis mycket starka aspekter i berättelsen. Det går exempelvis inte att komma ifrån att Fleming var en mästare på att skriva spänning och beskriva fascinerande miljöer. Bokens inledande sidor beskriver hur en skorpion en natt på den afrikanska stäppen dödar en skalbagge och hur ett hemligt möte mellan två smugglare äger rum. Detta inledande kapitel är väldigt effektivt skrivet och den mystiska stämningen greppar på en gång tag i läsaren. Likaså är reseskildringarna mycket färgrika. Fleming målar upp färgstarka bilder och det är mycket intressant att läsa om hur transatlantiska flygresor i första klass gick till på 1950-talet.

daf3

Den kvinnliga huvudkaraktären i detta äventyr heter Tiffany Case. Flemings kvinnoporträtt blir bara bättre och bättre, trots att de aldrig kommer bli särskilt bra över lag. Men Case är en relativt stark karaktär. Kanske inte lika självständig som Gala Brand i Moonraker, men hon har en attityd och ett sätt som känns relativt uppfriskande. Med det sagt är hon fortfarande en damsel in distress, en mö som Sank Göran måste rädda från draken. Hon jobbar, liksom Solitaire i Live and Let Die, för skurken och Bond måste befria henne från denne. Hon är också en i raden av Bond-kvinnor som överlevt sexuella övergrepp och därefter levt utan manligt sällskap. Tack vare Bond återfår hon dock sin sexlust. Ian Fleming har en förmåga att trivialisera våldtäkt och dess psykologiska konsekvenser. Han verkar tro att allt våldtäktsoffer behöver för att åter kunna njuta av sex är att bli tagna av en riktigt karl som James Bond. Det känns naturligtvis unket. Men man måste minnas att dessa böcker skrevs av en kvinnokarl på 1950-talet. Flemings kvinnosyn skilde sig inte markant från den gängse normen. Det hans böcker fick kritik för då de publicerades var inte sexism eller rasism, utan de anklagades snarare för att vara sadistiska och pornografiska. Med dagens ögon är såväl våldet som sexet ganska tamt.

daf2
En sak jag uppskattar med boken är att Fleming hänvisar till samtliga föregående böcker. Bond vill inte lyssna på La Vie en Rose för att den påminner honom om Vesper Lynd från Casino Royale. När han tuppat av p.g.a. misshandel drömmer han om undervattensfärden mot Mr Bigs ö i Live and Let Die. Och även Moonraker-affären nämns i bokens inledning. Det är också värt att notera att Bond här för första gången beställer sin vodka martini med orden ”shaken and not stirred”. Hans relation med Felix Leiter är också en av de starkare aspekterna av boken.

Tyvärr har romanen, som sagt, en hel del problem som gör den till en av de svagaste av de tidiga 007-äventyren. En vanlig kritik som Diamonds Are Forever får är att skurkarna inte är särskilt intressanta. Mafioson Seraffimo Spang är en mycket tunn karaktär. Spang är en amerikansk gangster som smugglar diamanter. Vi får inte ta del av hans levnadshistoria eller bakgrund. Han äger en western-stad – Spectreville – ute i Nevadas öken och gillar att klä ut sig till cowboy. Varför, vet vi inte. Hade karaktären getts ett större djup hade western-attiraljerna kanske fungerat som en del av en excentrisk Bond-skurk. Men nu känns hela western-grejen ganska larvig. Porträtteringen av den amerikanska maffian och dess roll i Las Vegas känns också lite löjlig. Det finns något serietidningsaktigt över det hela. Kanske är man nuförtiden så bortskämd med djupgående porträtt av maffiavärlden (från Mario Puzo, Francis Ford Coppola, Martin Scorcese mfl.), för jämfört med dessa känns Flemings bidrag som vilken medelmåttig amerikansk kioskdeckare som helst.

Fremont Street - Las Vegas - 1952

Utöver bleka skurkar så tycker jag att själva diamantsmugglingsintrigen inte heller är särskilt intressant. Inte minst då man jämför med Bonds tidigare uppdrag. I Casino Royale skulle Bond sabotera för en sadistisk rysk spion, i Live and Let Die skulle han stoppa gangstern som nästan dödade hans bäste vän, i Moonraker skulle han rädda London från en atombomb. I Diamonds Are Forever förlorar England pengar på smuggling från sina kolonier. Det finns ingen personlig aspekt. En taxichaufför som Bond gillar blir mördad av skurkarna i The Spangled Mob, men detta känns som ett tunt personligt motiv för Bond.

Tillsammans utgör dessa aspekter tyvärr en besvikelse. Boken är som vanligt kompetent skriven och har en klassiskt dramaturgi som gör den lättläst och ganska spännande. Den är inte den sämsta Bond-boken, men långt ifrån den bästa. Den har inte samma narrativa problem som Casino Royale, men över lag är detta en mycket ointressantare historia än vad man är van vid från Fleming.

Moonraker av Ian Fleming

 

moonraker

Nästan exakt tio år efter andra världskrigets slut, gavs boken Moonraker ut. Och kriget präglar boken på flera sätt. Boken är i stor utsträckning ett tidsdokument över England på 1950-talet och Ian Fleming spelade på många av de samtida rädslorna. I Europa fanns det fortfarande en rädsla för att nazismen skulle blossa upp igen. Och hotet från Sovjetunionen och atombomben var ständigt närvarande.

Man kan dela upp Flemings böcker i två kategorier; de realistiska och de fantastiska. Ordet ”realistisk” är naturligtvis relativt eftersom Bond-äventyren alltid är långt ifrån verkligheten. Men Flemings fem första böcker är ändå mer lågmälda och inte lika otroliga som de senare. Ändå framhålls Moonraker ibland som en av de mindre realistiska Fleming-böckerna. Kanske är det den katastrofala filmatiseringen av boken från 1979 (där Roger Moores 007 skjuter laserpistoler i yttre rymden) som ligger bakom detta? För förvisso är skurkens plan – att med ryssarnas hjälp atombomba London – kanske i det mer spektakulära slaget. Men fram tills detta avslöjas i bokens sista del, så är detta faktiskt en av de mer lågmälda och jordnära Bond-äventyren.

Det var också Flemings tanke. Han ville göra Bond mer mänsklig. Bonds dagliga rutiner beskrivs utförligt. Över dessa skildringar finns ett tristessens skimmer vilket gör att man som läsare kan identifiera sig mer med huvudkaraktären. Bond tycker, liksom alla andra, att måndagar är ett helvete. Han blir också irriterad över att ett möte med chefen drar ut på tiden och förkortar hans lunchrast. Bond är mer av en vanlig människa här och mindre av en superhjälte. Men med det sagt så är han ju fortfarande Bond. Hans lunchrast består inte av en matlåda med rester, utan snarare av grillad sjötunga, en sallad med senapsdressing, Brieost och en halv karaff vit Bordeaux. Men bara det faktum att boken inte innehåller något sex alls och att Bond i slutet i princip blir nobbad av den kvinnliga huvudkaraktären till förmån för en annan man, gör att han känns mer verklig.

moonraker_254

Det finns andra positiva aspekter av boken också. Gala Brand är Flemings bästa kvinnliga karaktär hittills. Hon är en kompetent polis som inte är särskilt intresserad av Bond. Och det är hon som avslöjar skurken Sir Hugo Drax’ onda plan. Bond ser henne naturligtvis som ett sexuellt objekt, men i övrigt är porträtteringen av henne inte lika sexistisk som av tidigare ”Bond-brudar”.

Sir Hugo Drax är förmodligen den mest genomarbetade skurken hittills. Läsaren visste från början att både Le Chiffre och Mr Big var dramats skurkar, samt vad deras ondskefulla planer gick ut på. Så är inte läget här. Sir Hugo är en nationalhjälte och älskad av folket. Förvisso har han ett mystiskt förflutet. Och han är ganska ohyfsad. Men han framstår snarare som en excentrisk men karismatisk buffel än som en fullblodspsykopat. Det visar sig mot slutet att han är det senare, men han döljer det under ett hjärtligt yttre. Han är ett klassiskt exempel på ”den inre fienden”, ett återkommande motiv hos Flemings skurkar. Hans obscena utseende är också ett klassiskt skurkattribut.

Att allt inte står klart från början är också positivt. Boken innehåller ett äkta mysterium som agent 007 måste lösa. Bond gör ett riktigt detektivarbete, vilket bidrar till den realistiska tonen. Det är först i slutet som helvetet brakar löst och actionsekvenserna börjar avlösa varandra. Bland dessa står en snyggt beskriven biljakt mellan Bonds Bentley och Drax’ Mercedes ut som den mest minnesvärda. Och i finalen så sparar sadisten Fleming inte på krutet. Man känner verkligen den fysiska smärtan hos Bond när hans kropp utsätts för den ena prövningen efter den andra.

Men det som boken framför allt gör är att den ger läsaren en inblick i Bonds ensamhet. Han är egentligen en mycket ensam figur. Det skildras osentimentalt. Som om Fleming, precis som Bond, inte riktigt vill erkänna detta faktum. Boken sista sidor är geniala. Bond har efter sitt avslutade uppdrag fått en månads semester, vilken han planerar att spendera med Gala på den franska landsbygden. Han har planerat allt. Han går för att möta henne, bara för att förstå att hon redan är förlovad med en annan. Det är snopet och vi får se Bond osäker inför en kvinna för första gången.

Moonraker skiljer sig mycket från sina två föregångare. Och trots att den inte är lika actionfylld som exempelvis Live and Let Die, så är den ändå på samma kvalitativa nivå. Det är kanske en av Flemings mer jordnära böcker och helt klart ett starkt kapitel i berättelsen om James Bond.

lald1

Live and Let Die är en mycket bättre bok än föregångaren Casino Royale. Faktum är att det är en av de bättre böckerna om James Bond. Samtidigt är det också den bok av Ian Fleming som är svårast att smälta och som åldrats sämst.

Problemet ligger i den tidstypiska rasism som präglar hela boken. Fleming beslöt sig för att Bond i detta äventyr skulle möta en gangsterkung från Harlem. En naturlig följd av detta är att författaren beskriver afroamerikansk kultur. Och han gör det på ett livfullt sätt. Men beskrivningarna av ”negrernas” (för det är genomgående ordet negro – och ibland även nigger – som används) vanor, deras språk, trosföreställningar, intelligens, traditioner och kulturyttringar är genomgående djupt rasistiska. Märk väl, det handlar inte om någon form av hatisk rasism. Snarare om fördomar som är grundade på okunskap. Den stammar förmodligen ur någon form av kolonial snobbism där Storbritannien står för ordning och reda medan den svarta världen inte riktigt ännu är lika civiliserade som den vita. Fleming beskriver förvisso ibland afroamerikaner med beundran. Han lyfter fram att de har producerat framstående vetenskapsmän, författare, musiker osv. Men det handlar fortfarande om en nedlåtande attityd där ”den svarta rasen” framställs som en något underlägsen grupp, trots att beskrivingarna på ytan kan verka positiva. För samtidigt som Fleming hyllar den afroamerikanska jazzen, så beskriver han en av skurken Mr Bigs hantlangare som en svart apa. Och Harlem beskrivs med orden ”Nigger’s Heaven”. Jag  vet att detta är en produkt av sin tid och att rasismen är av samma typ som i Hergés Tintin i Kongo (dvs. den kan ses som framför allt naiv), men det lämnar en bitter eftersmak till en i övrigt mycket spännande och underhållande bok. För självklart måste Bond kunna slåss afroamerikanska gangsters. Det ligger inget inbyggt rasistisk i det, enligt mig. Det finns ju de facto kriminella organisationer som består till stor del av en viss en viss etnicitet eller folkgrupp. I Sverige talar man ibland om den jugoslaviska maffian, som ett exempel. Mario Puzo beskrev i The Godfather en kriminell organisation som också hade en etnisk prägel. Italiensk i detta fall. Men hans bok är därmed inte automatiskt rasistisk mot italienare. Men när beskrivningen av dessa etniskt homogena grupper blir rasistisk, så sjunker underhållningsvärdet en hel del. Och det är problemet med Live and Let Die.

Om man väljer att bortse från rasismen (vilket man nästan måste göra för att överhuvudtaget kunna njuta av Flemings böcker), så finns det dock mycket bra med Live and Let Die.

lald

Boken har en mycket bättre tempo än Flemings debutroman. Här finns förvisso en hel del exposition, men de långa transportsträckorna som plågade Casino Royale finns inte här. Däremot har Fleming fyllt romanen med en mängd minnesvärda actionscener. Efter bara några sidor blir Bond utsatt för ett bombattentat på sitt hotellrum. Och så snart han besöker en bar i Harlem, blir hans bord nedsänkt genom golvet och han möter Mr Big och blir utsatt för ett smärtsamt förhör. Därefter väntar en skottlossning i ett garage. Det fortsätter i det tempot med en skottlossning i en lagerlokal för exotiska fiskar, en simfärd i farliga vattnet nattetid, en kölhalning och en slutgiltig explosion. Samtidigt bjuds vi också här på en hel del spännande miljöer. Första boken utspelade sig på en och samma plats, men här rör sig Bond i New York (bl.a. Harlem), Florida och Jamaica. Bond reser med både tåg och flygplan. Att beskriva platser och miljöer är en av Flemings starkaste sidor. Det märks både att han är en van reporter och att han besökt platserna han beskriver. Han har bott på hotellen, ätit maten, besökt nattklubbarna, badat i haven. Fleming transporterar läsaren till dessa exotiska platser och boken känns med sina resor och sin action mycket mer som ett typiskt James Bond-äventyr än sin föregångare.

Karaktärerna är också mycket mer utförligt beskrivna än tidigare. Bond är mer mänsklig. Detta märks inte minst i hans relation till vännen Felix Leiter. Live and Let Die är på många plan en bok om vänskap. Relationen mellan de två männen känns genuin. De är två likar som verkligen bryr sig om varandra. Leiter blir i denna bok matad till en haj, som bl.a. biter av hans arm och ben. Denna tragedi ger en personlig vinkel på storyn och Bond svär att hämnas på Mr Big.

lald3

Buonaparte Ignace Gallia (Mr Big) är en mycket minnesvärd skurk. Han är en maffiaboss som har en fot i Harlem och en i Västindien. Han smugglar guld från en skattgömma utanför Jamaica, in i USA för att finansiera den sovjetiska spionverksamheten i landet. Till sin hjälp har Mr Big vodoo, med vars hjälp han sätter skräck i sina undersåtar. Många afroamerikaner tror att han är Baron Samedis zombie. Att Flemings inkluderade voodoo i berättelsen bidrar med en ödesmättad stämning som lyfter boken ännu ett snäpp. James Bond-äventyren hade aldrig några övernaturliga element, men närvaron av voodoo ger ändå romanen en på sina håll nästintill gotisk stämning som passar dess västindiska miljöer mycket bra. Och skurken blir tack vare mystiken och voodoon också desto mer intressant. För samtidigt som han använder religionen för sin egen vinnings skull, så verkar han ändå tro på aspekter av den. Han är en charlatan som börjat tro på sina egna lögner. Mr Big är en välartikulerad och intelligent man och samtidigt en iskall och livsfarlig motståndare. Visst är han en överdriven och orealistisk karaktär, men han blir inte den sortens karikatyr som några av de senare skurkarna i Flemings böcker blev.

Den sexism som präglade porträtteringen av Vesper Lynd i Casino Royale, tycker jag inte är lika påtaglig i beskrivningen av Solitaire. Detta kan bero på att Solitaire får mycket mindre utrymme än Vesper fick. Hon är fortfarande en platt karaktär, en damsel in distress. En prinsessa som Sankt Göran ska rädda från draken. En vit oskuld som den vite hjälten skall rädda från den svarte vilden. Så visst är bilden av henne sexistisk men hon framstår inte som lika dum som Vesper. Hon är dock fortfarande relativt blek och inte särskilt intressant. Inte en av de mer minnesvärda kvinnliga karaktärerna i Flemings böcker.

Förstå mig rätt. För mig är det nästan omöjligt att skriva om en Fleming-roman, utan att kritisera dess sexism och rasism. Men med det sagt så uppskattar jag dem ändå. Och Live and Let Die är faktiskt en av mina favoriter. Det är en roman med högt tempo, fascinerande miljöer, välskriven action och intressanta karaktärer. Det är en av de bättre Bond-romanerna. Jag kan också se på dess fördomsfulla aspekter som ett historiskt dokument som berättar för mig hur man såg på kvinnor och på afroamerikaner utifrån den manliga, brittiska överklassens synvinkel. Men blir man lätt upprörd över fördomsfulla, rasistiska uttalanden och om man inte kan acceptera dessa som produkter av sin tid, ja då bör man kanske undvika denna roman. Men om man kan bortse från dessa saker, så rekommenderas den verkligen. En av Flemings bästa, faktiskt.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 195 andra följare