Welcome To My Nightmare: Sagan om Alice Cooper av Dave Thompson

Alice Cooper är en av mina husgudar. Det torde inte vara en överraskning för trogna läsare av denna blogg. Bortsett från att han gör musik som både är fascinerande och underhållande, så är han något av ett geni. Dels ett musikaliskt geni; han har utgivit 26 studioalbum sedan 1969, där han experimenterat med olika musikaliska stilar som psykedelisk rock, garagerock, jazz, disco, pop, ballader, New Wave, heavy metal, glam metal, nu-metal, country, musikal och punk. Men det som har kommit att definiera hans karriär, och som kanske främst är det epitet han förknippas med är genren som kallas shock rock.

Detta epitet har mer med Alice Coopers visuella stil och scenframträdanden att göra, än med hans musik. Det svarta sminket, boaormarna, lädret, blodet, giljotinen… De är alla essentiella ingredienser i det som gör Alice Cooper till Alice Cooper.

Dave Thompson är musikjournalist och har skrivit för såväl tidningarna Rolling Stone, Mojo, som Spin. Han har skrivit flera rockbiografier, bl.a. över U2, Depeche Mode och David Bowie. I Welcome to my nightmare berättar han historien om Alice Cooper, med hjälp av gamla tidningsartiklar, intervjuer och reportage. Han har även intervjuat flertalet personligheter som har haft något att bidra med i berättandet av historien.

Resultatet är uttömmande och täcker väldigt mycket. På ca 400 sidor berör han nästintill alla aspekter av Coopers karriär. Störst utrymme läggs på de tidiga åren – då Alice Cooper var ett band med fem medlemmar, och inte en soloartist. Dels behandlar Thompson ganska utförligt sångaren Vincent Furniers uppväxt i Detroit och Phoenix (lite för utförligt ibland), men fokuset ligger på gruppen som utöver Furnier, bestod av gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce, basisten Dennis Dunaway och trummisen Neal Smith. Historierna om hur dessa kämpade sig fram för att till slut få sitt riktiga genombrott med singeln I’m Eighteen är spännande och intressant.

Men det är också väldigt fascinerande att läsa om de mer obskyra åren i karriären. Början av 80-talet, där en handfull album producerades i en alkohol-ångande dimma. Alice Cooper var tvungen att gång efter annan återuppfinna, och omdefiniera sig själv och vad han var för slags artist. Mycket av detta berodde på alkoholen och vad den gjorde med honom.

Thompsons biografi är som en bibel för ett Alice Cooper-fan. Den täcker in väldigt mycket, vilket ibland resulterar i att jag tappar intresset. Men snart dyker det då upp ännu en dråplig historia som fångar min uppmärksamhet och får mig att fortsätta läsa.

Kalla Kulor Förlag är ett litet bokförlag som gett ut flertalet rockbiografier på svenska; Iron Man av Tony Iommi, Europe-boken Only Young Twice, en bok om Bruce Dickinson, mfl. De är ett litet förlag och verkar ha attityd, vilket är välkommet. Tyvärr måste jag klaga på deras jobb med denna bok. Översättningen av Per Planhammar är katastrofal. Det är som om boken översatts i Google Translate.

Ett exempel på detta är när filmen Dracula (1931) berörs. Där det på engelska står (antar jag) ”The bug eating caracter Renfield”, översätter Planhammar med ”insekten som äter upp karaktären Renfield”. Jag stannar upp i min läsning och funderar. Finns det någon stor människoätande insekt i Dracula? Nej, däremot äter Renfield flugor.

Ett annat liknande exempel är då det görs en jämförelse mellan Alice Cooper och gruppen Kiss. Enligt den svenska översättningen ska Alice Cooper, när han först hörde talas om Kiss, ha sagt: ”Tja, om det finns en Alice Cooper som jobbar, så borde fyra Alice Cooper jobba.” Vad exakt betyder det, herr Planhammar? På engelska  har det antagligen stått något i stil med ”If one Alice Cooper works (dvs. fungerar!), then four Alice Cooper should work (fungera!).” 

Den slarviga översättningen drar ner intrycket rejält. Thompson är dessutom lite för detaljrik i sin redogörelse för en gigants historia. Litterärt är detta inget storverk, men för ett fan som jag är den gedigna informationen väldigt välkommen.

Filmrecension: The X-Files – I Want to Believe (2008)

Känslan man får av The X-Files: I Want to Believe, är av en mild besvikelse. Jag hade inför premiären 2008 ganska höga förväntningar. Från filmmakarnas sida hade man gått ut med att filmen skulle påminna om TV-seriens tidigare år. Att det skulle vara en fristående, s.k. Monster-of-the-Week-historia, och att den skulle spelas in i Vancouver, som de första fem säsongerna av serien. Det lovade gott. Den alltmer komplicerade alinekonspirationen (som fansen kallade seriens mythology) och som fungerat väldigt bra i den första långfilmen The X-Files: Fight The Future (1998), hade under de senare säsongerna spårat ur i allt högre grad. Därför var en fristående historia det naturliga valet. Som ett fan av serien kunde jag knappt vänta på att åter få se Mulder och Scully smyga runt i någon dunkel lokal med vapen och ficklampa i högsta hugg. Men ännu mer sugen var man på att se hur deras liv såg ut nu, flera år efter vi senast såg dem. Men jag blev som sagt besviken. För bortsett från nöjet i att se David Duchovny och Gillian Anderson återförenas – och det slår fortfarande gnistor om den – så har denna film inte mycket att bjuda på.

I slutet av den nionde säsongen dömdes Mulder till döden av en militärdomstol. Han och Scully lyckades dock fly. Sex år senare lever Mulder under jorden. Scully jobbar på ett katolsk sjukhus, där hon en dag kontaktas av FBI-agenten Drummy. Denne förklarar att FBI förlåter Mulder allt om han hjälper dem hitta en försvunnen agent. De behöver nämligen Mulders expertis inom det paranormala, då en synsk präst säger sig fått visioner som rör fallet.

Själva deckarhistorien i sig är ganska ointressant, och det är förvånande att man valt att ge Mulder och Scully ett så opersonligt och ”litet” fall inför deras stora comeback. Mulder tar sig an fallet eftersom den ung kvinnliga FBI-agentens försvinnande påminner honom om hans egen systers försvinnande. Men något större känslomässigt band till fallet finns egentligen inte. Detta tycker jag är en aning besynnerligt. Förvisso ska detta vara en fristående historia och kunna stå på egna ben. Men man måste ju kunna göra en Monster-of-the-Week-historia och ändå kunna få fallet att betyda något och vara viktigt för våra två hjältar. De bästa MOTW-avsnitten hade alltid en emotionell kärna som fick dem att kännas viktiga och relevanta, trots att de inte påverka seriens övergripande story i någon större grad (exempel på sådana avsnitt är Beyond the Sea, Clyde Bruckman’s Final Repose, Paper Hearts eller Tithonus). Hade inte den försvunna agenten kunnat ha haft någon sorts relation till Mulder och Scully? Varför inte återanvända någon intressant karaktär från serien? Låtit Doggett eller Reyes blivit kidnappade?

Filmen börjar egentligen som ett ganska standardartat avsnitt. Efter ett tag blir det alltmer tydligt att storyn faktiskt är en aning tråkig. Regissören Chris Carter brister i att bygga upp spänning. Man bryr sig inte särskilt mycket om huruvida Mulder och Scully ska hitta den försvunna kvinnan. Carter har aldrig varit någon särskilt stabil regissör och hans avsnitt har varit av väldigt varierande kvalité. Han har ett öga för snygg bildkomposition, och stämningsfulla atmosfärer. Men han berättande kan ofta bli sentimentalt. Detta märks också här, men ett av filmens största problem är dess tempo. Sidohistorien där Scully försöker rädda en dödligt sjuk pojke på sitt sjukhus distraherar från thrillermomentet och gör filmen ännu segare. I tredje akten – där manusförfattarna har slängt in ett gäng ryska Dr Frankensteins - spårar dock handlingen ur. Detta kommer helt oväntat och bryter av mot den realistiska känsla filmen hittills byggd upp.

Father Joe är en intressant karaktär och antihjälte. Han är en synsk, f.d. katolsk präst. Och dömd pedofil. Karaktären tillför en hel del filosofiska frågor om moral och tro, ett genomgående tema i Carters avsnitt av serien. Billy Connolly gör bra ifrån sig i rollen. Men han bleknar ändå i jämförelse med klassiska X-files-medium som Luther Lee Boggs och Clyde Bruckman. Scenerna mellan Connolly och Anderson är väldigt välagerade, trots att replikerna pendlar mellan banala och välskrivna.

Castingen för agenterna Drummy och Whitney känns ganska udda. De spelas av rapparen Xzibit och Amanda Peet. Ingen av de två är särskilt trovärdiga som FBI-agenter. Här hade man ett annat tillfälle där man kunde använt sig av de redan existerande karaktärerna Doggett och Reyes. Då hade man fått två mer kompetenta och karismatiska skådespelare på köpet. Men kanske var viljan att distansera sig från de opopulära säsongerna åtta och nio för stor. Det är synd. För jag måste säga att jag uppskattade de två sista säsongerna av originalserien mer än denna halvdana återförening.

Filmen får det ändå att röra sig i huvudet på fans av serien. Ibland på ett positivt sätt. Men det finns också en hel del luckor i Chris Carters och Frank Spotnitzs halvdana manus.

Hur det står i FBI:s makt att förlåta Mulder – att avlysa jakten på och anklagelserna mot honom – förstår jag inte, eftersom det var militären som ställde honom inför rätta och dömde honom. Det verkar dock smått otroligt att FBI (som enligt seriens logik numera borde vara totalt styrt av utomjordiska super-soldiers) efter alla ansträngningar att komma åt Mulder, helt plötsligt bara slutat bry sig om att få tag på honom. Man kan fundera hur länge man vill på dessa saker. Men det är enklare att acceptera att Carter o Co valt att i stort sett ignorera de två sista säsongerna, och istället fokusera på att göra ett nytt, klassisk Monster-of-the-Week-fall. Följderna blir en del logiska luckor, men dessa är bara att acceptera.

Det är kul att återse Mulder och Scully. Däri ligger filmens främsta attraktionskraft. Det är också kul att se lite av deras liv efter att de slutat på FBI. Det är scener som utforskar Mulder och Scullys vardag och gemensamma liv, som gör denna film värd att se.

Men filmen i övrigt har många brister. Och de flesta av dessa ligger på manusnivån. Känslan man fick av många av de klassiska avsnitten var att de hade börjat som en cool idé hos manusförfattarna, som de senare inkorporerade i Mulder och Scullys värld. I Want To Believe ger däremot intrycket av att upphovsmännen bara fokuserat på nöjet över att återse Mulder och Scully, och inte brytt sig vidare om filmens handling.

Finalen känns nästan improviserad, och hela storyn känns halvfärdig. Ta bara en sådan sak som Skinners roll. Mitch Pileggis klassiska karaktär kläms in alltför sent. Han borde varit med i FBI-utredningen redan från början. Istället dyker han upp ur ingenstans i deus ex macina-stil, för att rädda Mulder. Ett slöseri av en bra karaktär.

Man saknar också mycket av den humor som gjorde serien, och främst då de fristående avsnitten, så bra. Tonen är allt för allvarlig här. Inte heller är det särskilt originellt. Medium inblandade i polisutredningar har blivit någon av en kliché på film och TV. Dessutom saknas det en riktigt bra skurk. Skurkarna var alltid en styrka hos serien. Själv hade jag föredragit ett riktigt pulp fiction-monster i stil med The Flukeman (The Host) eller Toombs (Squeeze). Men hade man velat ha en lite mer realistisk skurk, varför inte hitta på en klassisk psykopat som John Lee Roche (Paper Hearts) eller Robert Patrick Modell (Pusher)? I denna film är skurkarna extremt anonyma och ointressanta, precis som deras brott och motiv.

Sammanfattningvis kan jag konstatera att detta är en stor besvikelse. Det är en snygg film och nöjet över att återse Anderson och Duchovny i sina paradroller kan inte understrykas nog. Men som film betraktat är detta ett havsverk. Om det i framtiden skulle komma en tredje film, borde Carter lämna över manus- och regi-arbetet till någon av sina mer kompetenta gamla medarbetare. Eller varför inte till J.J. Abrams? Jag tror att någon som han skulle vara det enda som skulle kunna rädda denna franchise.

Betyg 2 av 5

The X-Files | Tankar om säsong 8 och 9

Många framgångsrika TV-serier hålls vid liv lite för länge. Det kommer en tid då de passerat sitt bäst-före-datum. Ofta passeras denna gräns i samband med stora förändringar för serien. Kanske tillkommer nya karaktärer eller t.o.m. huvudroller, storyn byter fokus och ändrar stil. Detta drabbade även The X-Files. De två sista säsongerna – nr 8 och 9 – brukar lyftas upp som de sämsta. Det var här serien ”jumped the shark”, som det kallas – spårade ur.

Säsong nr 7 betraktas av många, trots sina många brister, som svanesången för den klassiska eran. David Duchovny gjorde här sin sista helsäsong. I de två avslutande säsongerna försvinner Mulder till stor del ur handlingen. I resten av serien är han en skuggfigur och kan som bäst beskrivas som en biroll. Han är enbart med i ungefär hälften av säsong åtta, och endast det sista avsnittet av säsong nio. Med honom försvinner också mycket av vad som gjorde serien så unik.

Det fanns naturligtvis flertalet faktorer som gav serien dess kulstatus. Delvis var det intrigerna som reflekterade 1990-talets postmoderna intresse för andlighet och folklore om UFO:n och statliga mörkläggningar. Men ännu mer grundläggande för seriens framgång var relationen mellan Mulder och Scully. Till en början var det bara en platonisk relationen mellan två kollegor. En troende och skeptiker. Men snart handlade den också i mycket hög grad om den subtila romans och sexuella spänning som lyckades klara sig sju år innan en regelrätt kyss. Detta, i kombination med skådespelarna Gillian Andersons och David Duchovnys otroliga kemi – gjorde The X-Files unikt.

I och med Duchovnys avsked från serien, försvann också kärnan i det som gjorde serien så bra. Och trots att säsong åtta och nio hade en hel del bra avsnitt och spännande storys, kunde inte nivåerna från tidigare år uppnås. Serien höll kanske en hög nivå, men något grundläggande fattades ändå.

De två sista, och framför allt säsong nio, ter sig som någon form av spin-off eller uppföljare till de första sju åren. Ett antal TV-serier har återupplivats efter ett antal år i dvala. Det har gjorts nyversioner av klassiker som V, Doctor Who eller Dallas. Dessa behåller vissa ingredienser och karaktärer från klassikerna, men introducerar också ett nytt galleri av personer och intriger. Lite som en sådan nyversion känns The X-Files’ sista par år. De må vara bra, men de kan inte nå samma status som originalet.

Men det var inte bara personalbytet som bidrog till att ge de två sista säsongerna deras tämligen låga status bland seriens fans. Förändringar hade skett redan tidigare. Man valde också under seriens sjätte och sjunde år att avsluta många av handlingens trådar som hängt med sedan starten. The Syndicate tillitentgjordes, Mulder och Scully kysstes, Mulder fick reda på sanningen om sin syster mm. I den sjunde säsongens sista avsnitt blev Mulder bortförd av aliens och den ofruktsamma Scully blev gravid.

Här hade egentligen berättelsen kunna sluta. Samtidigt som tittarna lämnats med ett ouppklarat mysterium (vilket är typiskt serien), hade hjältarna ändå funnit det de sökt. Scully, som lämnats ofruktsam sedan hennes bortförande i den andra säsongen, blev på ett mirakulöst sätt gravid och fick därmed det hon så länge längtat efter. Och Mulder fick det ultimata beviset för den sanning han sökt. Han upplevde det han tidigare endast ”wanted to believe”.

Men så kom då den åttonde säsongen, som till största del kretsar kring letandet efter Mulder. Karaktären John Doggett, spelad av Robert Patrick, leder FBI:s jakt efter honom. Patricks roll går delvis ut på att ersätta Duchovny. Men Doggett är ingen ” ny Mulder”. I motsats till Mulder är han en man som bryr sig om sin karriär och som är allmänt omtyckt och har vänner. Han är en hård, kompetent polis, som inte tror på det paranormala. Detta resulterar i att Scully får ta över Mulders gamla roll som den troende (vilket i och för sig kunde tyckas vara på tiden). Relationen mellan Doggett och Scully är ansträngd till en början, men efter en tid lär de sig att lita på varandra. Doggett är en intressant och karismatisk karaktär. Patrick är lysande i rollen och har bra kemi med Gillian Anderson. Deras till en början antagonistiska relation utvecklas, och livar upp serien.

I mitten av den åttonde säsongen introducerades också Annabeth Gishs karaktär Monica Reyes, ett slags ersättare för Scully. Denna karaktär är dock inte alls lika framgångsrik som Doggett. Gish är av allt att döma en kompetent skådespelerska, men hennes karaktär verkar slarvigt skriven. Hon är inte särskilt trovärdig som FBI-agent, utan framstår som extremt amatörmässig New Age-are. Skaparna har försökt ge henne distinkta personlighetsdrag (som att hon försöker sluta röka) och egenheter (som att hon är lite ”quirky”), men tyvärr blir hon ganska irriterande och som publik bryr man sig inte den minsta om henne. Det hjälper inte heller att Gish har noll personkemi med Patrick (eller egentligen någon annan av seriens karaktärer). De två blir tillsammans ett ganska blekt radarpar, speciellt jämfört med Mulder och Scully. När Reyes i nioende säsongen blir huvudkaraktär och ersätter Scully, blir resultatet alltmer ointressant.

Vid denna tidpunkt blev serien också lite mer av en ensamble-historia. I den nioende säsongen kretsade avsnitten inte längre kring Mulder och Scully. Utan kring Scully och hennes baby, Doggett och hans mördade son, Reyes och hennes ”sjätte sinne”, Skinner och hans nyfunna tro på det paranormala, samt de irriterande skurkarna Kersh och Brad Follmer. Kersh (James Pickens Jr.) och Follmer (Cary Elwes) är denna eras motsvarighet till The Smoking Man. Men de är mer irriterande än hotfulla. Som tittare vill man ibland utbrista: ”Vilka är alla dessa nya karaktärer?! Var är Mulder!?” Kollar man på de väl upplysta, kliniska pressfotona ser det mer ut som vilken vanlig amerikansk TV-deckare som helst, av typen CSI. Detta är långt från de tidiga årens mörka, mystiska estetik. The X-Files blev alltmer mainstream, och alltmer anonymt.

Dessutom så blev den utdragna mythology-handlingen alltmer komplicerad, otrolig och ointressant. Alien/konspirations-handlingen hade förvisso gått på tomgång redan sedan mitten av sjätte säsongen. Den fick ett kort uppsving i början av säsong åtta, då Mulder försvann och fokuset lades på jakten efter honom. Men snart blev det uppenbart att manusförfattarnas inspiration och idéer sinat.

Serien gick alltmer mot att få känslan av en såpopera, där en gravid och sedermera mammaledig Scully blev alltmer en bi-karaktär, trots att hennes barn tycktes vara någon form av alien-messias (!). Att tro att en baby kan rädda en urspårad serie är lika dumt som att tro att den kan rädda en urspårad relation. Ett tydligt tecken på desperation är vad det är.

Men! Man kan egentligen inte jämföra de två sista åren av denna serie med de sju första. Det är inte rättvist. Det är som att jämföra Robert Plants soloskivor med Led Zepplins sex första studioalbum. Det är inte schysst. Man måste vara beredd på att detta är något helt annorlunda. Är man bara beredd på att detta inte är eller ens kan vara som det klassiska The X-Files, så tror jag ändå att man kan uppskatta säsongerna. Man ska inte låta det faktum att detta inte handlar om Mulder och Scully komma i vägen för god TV-underhållning.

Det finns en rad riktigt bra avsnitt, både i Monster-of-the-Week- och mythology-genren. Faktum är att jag föredrar den åttonde säsongen, framför säsong sju. Säsong 8 återvänder till ett mörker som varit sällsynt de två-tre senaste åren. De två inledande avsnitten av säsong åtta, Within/Without innebar en nervkittlande jakt på Mulder och fungerade som en bra introduktion till karaktären Doggett. Gamla och nya ingredienser vävs ihop och för ett ögonblick känns det faktiskt som hela mythology-storyn fått nytt liv. Mulders frånvaro är den drivande kraften bakom hela säsongens och tittar delar Scullys längtan efter honom.  Mythology-avsnitten är bra och spännande så länge de fokuserar på jakten efter Mulder. Men det hela blir väldigt komplicerat och overkligt (!) då Mulder dör och återuppstår efter tre månader i This is not happening/DeadAlive. Men Three Words och Vienen är ändå spännande actionspäckade där också relationen mellan Mulder och Doggett utvecklas.

Roadrunners är kanske det bästa avsnittet från de två sista säsongerna, mycket tack att det känns som ett klassiskt X-files-avsnitt från de tidigare åren. Fokuset ligger här på Scully som blir tillfångatagen av en sekt ute på landsbygden i Utah. Ett annat extremt spännande, snyggt och obehagligt avsnitt är Via Negativa, som fokuserar på Doggett och dennes kamp mellan skepticism och tro. Andra starka avsnitt är den nerviga thrillern Medusa, den obehagliga Invocation, experimentella Redrum och nostalgiska Alone.

I slutet av säsongen återvänder Mulder, och seriens nioende säsong hade förmodligen varit en värdigare avslutning om Duchovny stannat kvar. Men att Mulder återigen försvinner (denna gång frivilligt) går helt emot den Mulder vi känner. Han lämnar Scully och deras son William i sticket. Och Scully är inte heller densamme. Från att ha varit en starkt feministisk karaktär har hon nu blivit en bi-karaktär, i form av en sörjande, gråtande single mom. Vad hände med bad ass-Scully?

Seriens sista år har inte mycket kvar av det som lyfte den föregående säsongen. Med det sagt så finns det faktiskt del bra avsnitt. Det jag verkligen fastnat för är John Doe, där Doggett vaknar upp i en mexikansk stad med total minnesförlust. Audrey Pauley fokuserar på Reyes, som efter en bilolycka hamnar i koma. Under tiden i koma besöker hon någon form av limbo-sjukhus och måste lyckas ta sig ur och vakna upp. Release är en välskriven och emotionell historia med en fantastik prestation från Patrick. 4-D har en hel del intressanta idéer. Scary Monsters är stämningsfullt och spännande, och faktiskt ganska roligt.

Det sista avsnittet av serien, The Truth, har jag något av en hatkärlek till. Det är minnesvärt, men främst på grund av att det just är det sista avsnittet. Avslutningen på en era. Det är väldigt tillfredställande att återse Mulder, trots att han sitter tyst en majoritet av avsnittet. Han blir ställd inför en militärdomstol och flyr sedermera med Scully. Producenternas idé om att bygga upp avsnittet som ett rättegångsdrama är både bra och dålig. Det är ett smart sätt att få tillfälle att summera seriens mythology, att återse gamla bekanta ansikten. Men det lämnar också mycket mer att önska. Så – ”the truth” är inget mer än en sammanfattning av den övergripande storyn? En sammanfattning av det vi redan sett under de senaste nio åren? Inget mer än så?

Men det är också ganska underhållande, mest av nostalgiska skäl. Ett stort antal klassiska karaktärer (Mr X, The Lone Gunmen, Alex Krycek, Marita Covarrubias, The Smoking Man mfl) gästar, och det bjuds på en smula action. Och man får se tillbakablickar till seriens tidigare år. Men ändå är The Truth och hela säsong nio en ganska ovärdig avslutning på serien som en helhet.

Största problemet med säsong nio är att tittaren hela tiden väntar på att Mulder skall återkomma. Resultatet blir att majoriteten av avsnitten blir en enda lång transportsträcka (mest talande exempel är Trust No 1). Men ser man säsongerna åtta, och främst nio, med andra ögon kan man njuta av dem på ett annat sätt.

Men trots allt så hade ju sjunde säsongens sista avsnitt  - Requiem – fungerat som en väldigt snygg avslutning på hela serien. Det perfekta avslutet hade varit scenen där Scully, efter att Mulder blivit bortförd av utomjordingar, liggandes i en sjukhussäng avslöjar för chefen Skinner att: ”I’m pregnant.”

Här hade fansens fantasi fått ta över…

The X-Files | Recensioner av säsong 1-9

Detta är det nioende inlägget i mitt Tema: The X-Files. Här kommer kortfattade recensioner av varje säsong, med tillhörande betyg. Efter detta inlägg kommer jag publicera två till, var efter jag avslutar detta tema.

Säsong 1

Serien försöker trevande hitta fotfäste. Hela säsongen har en känsla av hit-or-miss. Det finns flera klassiska avsnitt (som Squeeze/Tooms, Ice, Darkness Falls, Eve), men majoriteten definieras av intressanta idéer eller grunkoncept som dras ned av halvdana utföranden. Detta är också den säsong som åldrats sämst. Karaktäriseringarna av Mulder och Scully har inte heller funnit sin rätta form, varken från manusförfattarna eller huvudrollsinnehavarnas sida. Kemin finns där, men nyanseringarna i relationen är ofta tämligen klumpig.

Betyg 3 av 5

Säsong 2

I denna säsong börjar den s.k. mythology-storyn arta sig, liksom de fristående avsnitten. Både manusartbetet och regin är tightare, även om det ännu inte är lika bra flow som i senare säsonger. Scullys bortförande och återkomst i Duane Barry/Ancension/One Breath ger mythology-avsnitten en känsla av större relevans, medan de fristående avsnitten lägger betoningen på mörker (Aubrey, Irresistible, Die Hand die Verletzt, The Calusari) eller konspirationer (Sleepless, F. Emasculata, Soft Light). Till viss del känns det fortfarande lite trevande, men det är mycket mer stabilt än tidigare. Upphovsmakarna börjar bli säkrare på vad The X-Files är för slags serie, det förekommer fler morbida idéer och formatet är tydligare.

Betyg 4 av 5

  

Säsong 3

Här har seriens mythology fått en ännu mer fast form, och den tredje säsongen definieras av ett högre tempo och ett större djup. Det lämnas större utrymme för reflektion och till och med självdistans. Detta kommer ur den självsäkerhet som serien fått vid denna tidpunkt. Med en trogen publik, en högre budget och mer välkomponerade manus kunde The X-files tillåtas att utmana sig själv. Man drev med seriens konventioner i mer humoristiska avsnitt som War of The Coprophages eller Jose Chung’s ”From Outer Space”, men man vågade också arbeta med mer jordnära, mörka historier som Oubliette, Grotesque, Pusher eller Hell Money. Karaktärerna Mulder och Scully får också ett större djup. Deras relation blir mer komplicerad och de har ofta en antagonistisk attityd mot varandra, och de definieras mycket av sina olikheter. Exempel på detta är Scullys förhållande till sin katolska tro. I Revelations känner hon sig kallad av Gud, något som avfärdas av Mulder som tycks kunna tro på vad som helst utom den kristna Guden. Detta år något som skulle visa sig i flera avsnitt.

Betyg 4 av 5

 

Säsong 4

Säsong 4 fortsatte på den väg föregående säsong slagit in på. Man fokuserade på mer trovärdiga hämskheter och i många fall hade det övernaturliga elementet endast en perifer roll. Många av skurkarna i serien var ganska ordinära psykopater och deras brott mer vardagliga (Unruhe, Paper Hearts). Men kanske tack vare detta blev denna säsongs många historier desto mer skrämmande. Att man lade en större betoning på blodigt och ursinnigt våld (Home, Sanguinarium) bidrog naturligtvis också till detta. Mythology-avsnitten kretsade i stor del kring Scullys cancer, något som påverkade även de fristående avsnitten. Detta gav både Gillian Andersson och David Duchovny tillfällen att utmana sig själva i sina roller. De är båda lysande. Över lag definierades denna säsong av dels mörker, men också av mer psykologiskt drama och karaktärers personliga utveckling. Scully gör uppror mot allt som ett resultat av sitt cancer-besked (Never Again), Mulder ifrågasätter det han tidigare trott (Paper Hearts, Demons, Getsemane). Detta är den bästa säsongen, trots vissa snedsteg (The Field where I Died, El Mundo Gira).

Betyg 5 av 5

 

Säsong 5

Detta är kanske den mest jämna säsongen. Det finns en balans här som både är en fördel och nackdel. Den föregående hade många toppar, men också några dalar. Säsong fem har färre dalar, men som en konsekvens också färre toppar. Jag skulle inte kalla den medelmåttig, för den är väldigt stark, men helt klart är detta den minst experimentella säsongen och kanske den minst spektakulära. Med det sagt så är det en solid samling avsnitt, och faktiskt en av mina favoriter. Hela årgången känns väldigt välpolerad, och det är helt klart att produktionsteamet och skådespelarna är mycket bekväma med formatet. Foto, regi och manusarbete är välbalanserat och bra. Duchovny och Andersson är väldigt bra. Det finns en bra balans mellan mörkret från de tidigare säsongerna, och den lättsamhet som kommer att bli mer dominerande i senare säsonger. De mest framgångsrika avsnitten är de som dock försöker utmana lite mer som The Post-Modern Prometheus, Bad Blood eller Travelers. Mythology-avsnitten är också några av de bästa i serien.

Betyg 4 av 5

 

Säsong 6

Denna säsong är mycket mer experimentell än tidigare. Betoningen lades här på att bryta mot det som ansågs vara typiskt The X-Files, och att lägga betoningen på humor och det absurda. Resultatet blev många nyskapande avsnitt, varav en del var geniala, medan andra bara blev halvlyckade. I avsnitt som Triangle, Dreamland I och II, How the Ghost stole Christmas, Auga Mala, Arcadia och The Unnatural fungerade humorn. Problemet var att det kanske blev ett eller två komiska avsnitt för mycket. Avsnitt 3 till 8 var alla humoristiska. Därför behövdes det mörker som Drive, Tithonus, Monday eller Milagro levererade. De mörka, allvarliga avsnitten var dock lite för få, eller i alla fall så var balansen mellan lättsamhet och mörker ojämn. Den första halvan av säsongen definierades av humor, medan den andra halvan fick en mer allvarlig ton.

Men säsongen står ändå högt i kurs hos mig, just på grund av de mer experimentella elementen. Och mythology-avsnitten når sin klimax i och med Two Fathers/One Son.

Betyg 4 av 5

 

Säsong 7

Den sjunde säsongen fortsätter på den väg säsong 6 slog in på, men inte alls till lika stor framgång. Faktum är att detta är den helt klart sämsta säsongen hittills. Problemen är flera – de många lättglömda avsnitten, de misslyckade experimentella eller humoristiska avsnitten, samt de urvattnade mythology-avsnitten. De riktigt starka episoderna kan räknas på ena handen – Hungry, Signs and Wonders, Sein und Seit, X-Cops, En Ami. Resten av säsongen definieras av sömgångaraktiga, halvdana eller klichéfyllda historier som jag knappast blir intresserad av – Millenium, Rush, Orison, Theef, Brand X. Eller så är det misslyckade försök till humor i The Goldberg Variation, The Amazing Maleeni eller Hollywood A.D. Det finns också en del avsnitt som är så usla att man känner sig förolämpad som tittare – som Fight Club eller First Person Shooter.

Mythologyn tuffar på utan att riktigt veta vad den ska göra av sig själv. Både publiken, manusförfattarna och The Smoking Man tycks ha tappat intresse för både konspirationer, aliens och Mulders försvunna syster.

En ljuspunkt är Duchovny och Andersson, vars flörtande Mulder och Scully är en fröjd att se.

Betyg 1 av 5

 

Säsong 8

Tro det eller ej, men Duchovnys frånvaro – och Mulders bortförande av aliens – gav faktiskt serien nytt liv. Detta är förmodligen den mörkaste säsongen sedan säsong fyra. Mythologyn får nytt liv då den nye agenten John Doggett tar upp jakten på Mulder, och sedermera blir Scullys nye partner. Robert Patrick är helgjuten i rollen. Visst saknar man Mulder, men hans frånvaro fungerar eftersom den är den drivande kraften bakom hela säsongens story. Publiken delar Scullys längtan efter honom, och vi blir därmed mer engagerade i de avsnitt som kan leda till att han återkommer. Att Scully dessutom blir ”the believer” gentemot Doggetts skeptiker, ger oss ett fräscht perspektiv. Det bjuds på flera bra avsnitt, som fristående Roadrunners och Via Negativa,  eller mythology-centrerade Within/Without, Three Words och Vienen. Men det största problem denna säsong har är Scullys graviditet och den känsla av såpopera som den för med sig. Det blir för mycket sci-fi-drama, och hela säsongen känns som något av en udda spinn-off. Man saknar Mulder, och visst är detta annorlunda – men mycket av det är också mycket bra.

Betyg 3 av 5

 

Säsong 9

Att Mulder frivilligt försvinner i denna säsong är inte alls lika framgångsrikt som hans alien abduction i föregående säsong. Att Mulder gömmer sig och lämnar Scully och deras gemensamma son i sticket är out of character. Det känns också oschysst mot tittaren, som under hela förra säsongen väntat på hans återkomst. Att Mulder återvänder, för att i nästa ögonblick försvinna igen trivialiserar säsong 8:s emotionella klimax. Hur skulle man löst Duchovnys frånvaro – bortsett från att lägga ner serien? Det vet jag inte, och kanske var detta det bästa sättet. Men säsong nio har fler problem är Mulders frånvaro.

Vad har hänt med Scully? Hon var en gång en förgrundsgestalt för TV-hjältinnor. Hon var en starkt feministisk karaktär, i stort sett fri från sexistisk objektifiering. Hon var både en högintelligent läkare, och en imponerande och respektingivande FBI-agent. Hon kunde ryta till så att vilken tuff guy som helst blev livrädd och sträckte händerna i vädret. Nu är hon en ensamstående mor som inte har mycket mer att göra än att se ledsen och längtande ut, eller att gråta efter Mulder. Vad hände med bad ass-Scully? Den nya kvinnliga agenten Monica Reyes (Annabeth Gish) är inte heller hon mycket att hänga i granen.

I övrigt går serien på tomgång. Manusen är oftast halvlyckade, och mycket av det som gjorde säsong 8 bra fattas här. Det finns en del bra avsnitt som John Doe, Audrey Pauley eller Scary Monsters, men de mäter sig inte med The X-Files storhetstid.

Betyg 1 av 5  

Mer om säsong 8 och 9 läser du om i mitt kommande längre inlägg om de två sista säsongernas styrkor och svagheter. Stay tuned…

The X-Files: Monster of The Week | Del 3 (3)

Här är den åttonde delen av mitt Tema: The X-Files. Här följer de resterande fem av de de femton bästa s.k. Monster-of-the-week-avsnitten, presenterade i kronologisk ordning.

Small Potatoes (S04E20)

Small Potatoes påminner mycket om tidigare komiska avsnitt som Humbug. Främst i sitt tempo. Det är ingen självparodi i stil med Jose Chung’s From Outer Space, utan det är egentligen en ”vanlig” X-file, men de skruvade omständigheterna bidrar till humorn. Och betoningen ligger mer på farsartad humor än på spänning, trots att komedin aldrig går till överdrift. Bakom manuset står veteranen Vince Gilligan, som gjort sig känd för flera av de mer mörka The X-Files-avsnitten (Pusher, Unruhe, Memento Mori). Small Potatoes var ett försök att bredda sig. Och försöket lyckades.

Mulder och Scully reser till en småstad i West Virginia, där ett flertal nyfödda barn har fötts med svans. Mulder misstänker utomjordingar, men snart visar det sig att förklaringen är lite mer simpel. Eddie Van Blundht (Darin Morgan) är en patetisk nolla som inte verkar vara så populär bland damerna. Hur han har lyckats bli far till ett så stort antal barn är en gåta. Har han drogat sina kvinnliga offer? föreslår Scully. Men förutom att ha fötts med en svans så har Eddie en särskild förmåga. Han kan anta andras utseenden. Något han utnyttjar i sin relation till det motsatta könet. För att vinna Christine Cavanaughs gunst transformerar han sig till Luke Skywalker. För att få ihop det med Scully väljer han att imitera Mulder…

The Post-Modern Prometheus (S05E05)

Om Tim Burton någonsin skulle regisserat ett avsnitt skulle det kunna ha sett ut som detta. Den skruvade storyn, den gotiska estetiken och den Danny Elfman-aktiga musiken. Men nu står inte Burton för regin här, utan det är seriens skapare Chris Carter. Han har också skrivit manus. Avsvnittet är en komisk hyllning till Universals Frankenstein-filmer, filmat i svart-vitt. Titeln är en version av undertiteln till Mary Schelleys original – Frankenstein, or The Modern Prometheus.

Mulder och Scully undersöker ett fall i en småstad där en medelålders kvinna blivit överfallen av en mystisk varelse, och blivit gravid som resultat. I staden går det rykten om ett monster, det s.k.”The Great Mutato”.

I storyn finns det också en galen vetenskapsman, en bymobb med facklor, och en hel del låtar av Cher. The Great Mutato är nämligen ett missbiltat, men godhjärtat freak, vars favoritfilm är Mask (1985) där Cher spelar en kärleksfull mor till en missbildad pojke. Faktum var att Cher erbjöds att göra en cameo i avsnittet, men hon avböjde. Och ångrade sig efter att hon sett den färdiga produktionen. Jerry Springer hade dock tid att vara med. Och samtidigt som avsnittet är en hyllning till de gamla Frankenstein-filmerna, så är det också en satir över den amerikanska småstadsmänniskan. I rollen som denna historias galne vetenskapsman ser vi John O’Hurley (J. Peterman från Seinfeld). Dennes melodramatiska spel är perfekt. Faktum är att större delen av avsnittet är överdrivet och melodramatiskt, och underbart skruvat. Men Carters story är också gripande. Historien är i ena stunden rolig, i nästa tragisk, för att sedan få en feelgood-känsla. Slutminuterna, där Mulder och Scully dansar under en Cher-konsert är fantastiska.

Bad Blood (S05E12)

Om The Post-Modern Prometheus var den femte säsongens hyllning till Frankenstein, så är detta dess hyllning till klassiska vampyrfilmer. Och kanske i synnerhet Bela Lugosis vampyrfilmer. Bara det faktum att skräckikonen nämns två gånger vittnar om detta avsnitts kvalité.

Inledningen är klassisk. En ung man jagas ropande på hjälp genom en mörk skog. Till slut kastar sig hans förföljare över honom och kör en träpåle genom hans hjärta. Förföljaren visar sig vara Mulder. Strax kommer Scully och Mulder visar henne mannens huggtänder. Scully pillar dock loss dem. Löständer. Mulder: ”Oh shit!”

Resten av avsnittet ger oss två versioner av händelserna som ledde upp till det ödesdigra misstaget. Mulder och Scullys respektive versioner av händelsen – och främst deras uppfattningar om varandra – är väldigt roliga och driver friskt med seriens konventioner. Detta kanske är det avsnitt där Gillian Andersons och David Duchovnys komiska talang och känsla för timing kommer till sin fulla rätt. Avsnittet har inte samma känslomässiga kärna som The Post-Modern Prometheus, utan lägger istället betoningen på rena skrattframkallande scener. Detta är verkligen ett av de roligaste avsnitten. Och samtidigt lyckas det vara riktigt läskigt mot slutet.

Monday (S06E13)

Avsnittet inleds med att Mulder och Scully dör då en bomb exploderar under ett bankrån. Det är en spektakulär inledning. Men inte nog med det. De kommer dö flera gånger i detta avsnitt. Och av samma orsak – att bankrånaren Bernard utlöser den bomb han har runt magen.

Pam vaknar varje morgon upp till samma dag. Måndag. Och varje gång sker samma sak. Hennes pojkvän Bernard ger sig av för att råna en bank i Washington, medan Pam sitter och väntar i bilen utanför. Och varje gång ser hon Mulder gå in. Och sedan händer det – explosionen. Tänk er en helvetisk variant av Groundhog Day och ni har Monday!

Mycket av avsnittets kvalitéer ligger i den säkra regin av Kim Manners. Trots att vi får bevittna samma händelseförlopp (fast med små viktiga skillnader) flera gånger om, så lyckas Manners ändå hålla intresset vid liv. Han använder bl.a. humor, som då Mulder vaknar på morgonen och upptäcker att han försovit sig och att hans vattensäng (!) läcker. Men mycket ligger också på Carrie Hamilton som den tragiske Pam, som tvingas uppleva samma traumatiska dag gång efter gång. Hennes uppgivenhet och ångest känns verkligen äkta. Detta är ett väldigt spännande avsnitt, ända fram till det geniala slutet.

Field Trip (S6E21)

Detta var det första avsnittet av The X-Files som jag såg. Det var när det visades på svensk TV för första gången vilket torde varit någon gång 1999-2000, då jag var typ 11 år. Mina föräldrar visste naturligtvis inget. Jag kommer ihåg hur obehagligt jag tyckte att avsnittet var. Och detta är nog fortfarande ett av de mest obehagliga avsnitten, där långa drömsekvenser gör tittaren förvirrad över vad som är verkligt och vad som inte är det.

Mulder och Scully undersöker ett fall där skeletten av en man och hustru hittas uppe i bergen i North Carolina. De undersöker platsen, där marken verkar innehålla en mängd underlig gul gegga. Plötsligt får Mulder syn på ett av offren – livs levande. Han följer denne in i en grotta och… saker och ting blir… wierd! Resten av avsnittet är ett slags hallucination där Mulder hittar en alien som han tar tillbaka till sin lägenhet, där Mulder försvinner och Scully är på en likvaka i hans lägenhet. Avsnittet har en drömsk prägel och en hotfull känsla. Som tittare vilseleds man och det dröjer flera minuter innan man inser att det man ser är en dröm. Eller kanske en dröm inne i en dröm. Manuset är starkt, där repliker som repeteras av olika karaktärer får en obehaglig innebörd. Det är verkligen en hopplös situation och det öppna slutet är väldigt bra. Att ”skurken” i detta avsnitt är en gigantisk underjordisk svamp vittnar om dess originalitet.

Detta var sista delen i min genomgång av de 15 bästa Monster of the Week-avsnitten. Härnäst kommer ett längre inlägg om säsong 8 och 9 och deras styrkor och svagheter. Stay tuned…

UPDATE 18-05-13: Härnäst kommer ett inlägg där jag recensera samtliga säsonger av serien och betygsätter dem. Därefter kommer min fördjupade reflektion kring säsong 8 och 9. Stay tuned…. 

The X-Files: Monster of The Week | Del 2 (3)

Här är den sjunde delen av mitt Tema: The X-Files. Jag fortsätter här min genomgång av de femton bästa s.k. Monster-of-the-week-avsnitten, där Mulder och Scully (David Duchovny och Gillian Anderson) undersöker olika fristående fall där de kommer i kontakt med saker som mutanter, seriemördare, medium, spöken och diverse paranormala fenomen. Här följer ytterligare fem avsnitt, presenterade i kronologisk ordning.

Pusher (S3E17)

Pusher är ett av de allra mest spännande avsnitten i hela The X-Files. Återigen bjuds vi på en superb skurk i form av Robert Patrick Modell, mannen som på ett till synes övernaturligt sätt kan få människor att göra exakt som han vill. Han spelas med intensiv närvaro av Robert Wisden. Avsnittets premisser är väldigt vällagda, och resulterar i en spännande katt-och-råtta-lek mellan Mulder och Modell. De gånger vi får se hur Modell använder sig av sin förmåga är det riktigt ruskigt. Han får en SWAT-polis att tända eld på sig själv, han framkallar en hjärtattack hos en kriminalkommisarie och han får Mulder att delta i en omgång av rysk roulette. En av höjdpunkterna är då Modell promenerar in på FBI och får anställd att ge honom information om Mulder. AD Skinner (Mitch Pileggi) upptäcker vad som står på, men Modell får sekreteraren att attackera sin chef och flyr.

Robert Wisden är utmärkt i rollen som den kalle och hale skurken. Men det är också spännande att se en Mulder som tycks ha tagit sig vatten över huvudet. I finalen är han helt i Modells våld, och skurken verkar nästintill oövervinnerlig. Avsnittet regisserade av Rob Bowman, som gjort några av de mest spännande avsnitten av serien. Wisdens karaktär skulle återkomma senare i seriens femte säsong.

Home (S4E02)

Den fjärde säsongen anses av många vara den bästa. På min topp 15-lista kvalar hela fem avsnitt från denna säsong in. Onekligen bjuder seriens fjärde år på en hel del riktigt bra och obehaglig historier. Bland de mest obehagliga – och ibland rent ut sagt sjuka – avsnitten finner vi Home. Det var kontroversiellt då det sändes. Många tittare klagade på det grymma våldet som förekommer i flera scener. Handlingen kretsar kring ett barnamord i en liten by kallad Home. En dött spädbarn, med grava missbildningar, hittas och Mulder och Scully misstänker medlemmar av den udda familjen Peacock för dådet.

Det är mörkt och obehagligt, men också spännande och välgjort. Hemska ämnen som barnamord och incest, blandas med grafiskt motbjudande bilder av missbildade ”freaks”. Dessutom finns en hel del andra mörka scener. Som då bröderna Peacock attackerar småstadssheriffen och hans fru i deras hem på natten. Detta är en intensiv och obehaglig scen.

Men det lämnas också utrymme för annat. Vi får lite mer insyn i både Mulder och Scullys karaktärer. Dessutom tycker jag att sheriffen, spelad av Tucker Smallwood, är väldigt karismatisk. Man sörjer honom verkligen då han dör.

Home är helt klart ett av de bästa avsnitten, och det känns också som att det på sätt och vis kom att bli stilbildande för kommande säsonger.

Unruhe (S4E04)

Säsong 4 kännetecknades av mer realistiska historier med ett större mörker än tidigare. Flera av avsnitten kretsar kring mer vardagliga brott, medan de paranormala elementen finns mer i periferin. Ett tydligt exempel på detta är Unruhe, skrivet av Vince Gilligan. Fokus ligger här på karaktärerna och deras psykologi, och i centrum står Scully och ”veckans monster” – Gerry Schnauz. Denne kidnappar kvinnor och lobotomerar dem. Det enda spåret efter Schnauz är underligt förvdrivna foton av offren, tagna precis innan de försvann. Mulder tror att gärningsmannen har en förmåga han är omedveten om – att hans inre fantasier kan visualiseras på oexponerad kamerafilm. Men detta övernaturliga fenomen är bara en detalj i en spännande, intressant och mörk historia. Alla karaktärer är väldigt välskrivna och väl agerade. Pruitt Taylor Vince är fenomenal som en skurk som faktiskt inte drivs av ondska, utan som på grund av en grav psykisk störning faktiskt tror att han gör gott och hjälper de kvinnor som blir hans offer. Trots att han är motbjudande får tittaren, , liksom Scully, ändå sympati för honom. Detta beror dels på den genomarbetade personteckningen i manuset, men också Taylor Vinces starka prestation.

Regin är också väldigt stark. Återigen är det Rob Bowman som lyckas skapa en nagelbitande spänning, samtidigt som det lämnas utrymme för karaktärsbygge och en obehaglig atmosfär. Exempel på nästintill perfekta scener, där skådespelarinsatser, välskrivna repliker och tight regi strålar samman, finner man bl.a. då Scully för första gången möter Schnauz. En annan lysande scen är då Scully och Mulder förhör Schnauz. Gillian Anderson glänser då hon gestaltar Scullys obehag inför fallet, men samtidigt är hon stark och respektingivande. Lite tråkigt att hon ännu en gång blir kidnappad av skurken mot finalen (detta hände allt för ofta), men i övrigt är detta ett nästan perfekt avsnitt.

Paper Hearts (S4E10)

Detta är ett av de avsnitt där de övernaturliga elementen bara har en marginell roll. Frågan är om det ens förekommer något paranormalt överhuvudtaget. Det verkar var öppet för tolkning. Detta är också ett av de avsnitt som utforskar psyket hos en av våra huvudkaraktärer – Mulder. The X-Files var alltid som bäst då man fick lite mer insyn i Mulder eller Scullys liv. När fallen betydde någonting för dem privat. Oftast var det mythology-avsnitten som gav oss detta, men ett och annat MOTW-avsnitt ägnade också mycket tid åt våra hjältars privatliv. I detta avsnitt är det återigen Mulders jakt efter sin syster Samantha som utgör drivkraften i handlingen. Men avsnittet är frikopplat från mythology-handlingen, då Mulder här faktiskt börjar tvivla på om det var utomjordingar som förde bort henne.

Skurken i detta avsnitt är barnamördaren John Lee Roche, som Mulder satte dit för 13 mord 1990 innan han började jobba med The X-Files. Ledd av sina mardrömmar får Mulder dock reda på att det finns fler offer. Han konfronterar Roche. Denne börjar övertyga Mulder om att han även rövade bort och mördade hans syster Samantha 1973. Kan det vara sant?

Avsnittets styrka ligger i den kamp som Mulder för. Hans systers förvinnande och Mulders övertygelse om att de ansvarig var utomjordingar, är det som drivit honom i större delen av hans liv. Det är det som fått honom att börja jobba för FBI och med The X-Files. Hans jakt efter Sanningen har alltid i grunden varit en jakt efter hans syster. Mulders tvivel är väldigt gripande, och David Duchovny briljerar i detta avsnitt. Han är manisk, uppgiven, sårbar och förbannad om vartannat. Manuset är välarbetat och det är en fascinerande historia. Som den obehaglige Roche ser vi den briljante Tom Noonan. Detta är en skurk som verkligen kommer in under huden på Mulder och som manipulerar honom efter sin vilja. Utöver att vara ett väldigt känslomässigt avsnitt där tyngdpunkten läggs på drama och psykologi, så finns det också utrymme för nervkittlande spänning. Ett av de starkaste avsnitten av hela serien.

Leonard Betts (S4E12)

Många av de tidiga avsnitten av The X-Files bjöd på skurkar som var någon form av ”freak of nature”. Bland de mest klassiska finns The Flukeman från The Host, eller Eugene Victor Toombs från Squeeze/Tooms. Dessa var minnesvärda ”Monsters of the week”, som ofta överskuggade avsnittens brister.

Leonard Betts är ett klassiskt monster i denna mutations-tradition. Han har förmågan att regenerera förlorade kroppsdelar, eller hela sin kropp. För att göra detta måste han äta cancertumörer, vilket gör att han har utvecklat en förmåga att se på folk om de har cancer eller ej. Mulder och Scully blir involverade då Betts halshuggs i en bilolycka, men sedermera tycks återfå livet och rymma från bårhuset.

Detta är en utmärkt blandning av ett typiskt X-Filesfreak, en spännande intrig, en dos humor och lite känslomässigt drama. Som Betts ser vi Paul McCrane, som gör ett bra jobb. Han är både obehaglig, och ganska tragisk. Han är egentligen ett motvilligt monster, som inte drivs av någon illvilja, utan som måste leva på andra människors cancertumörer. Relationen till hans mamma är till en början rörande, men bli senare alltmer olustig. Specialeffekterna i detta avsnitt är i toppklass, speciellt sminkningen av Betts då han håller på att regenerera.

Avsnittet är en klassisk X-file, och är väldigt spännande. Det är också i detta avsnitt det avslöjas att Scully har cancer, vilket skulle komma att påverka resten av säsong fyra och mycket av säsong fem. Scenen då Scully och Betts konfronteras med varandra och Betts säger de rysliga orden ”You have something I need” är klassisk. Scullys reaktion ger mig rysningar, och det blir tydligt vilken utmärkt skådespelerska Gillian Anderson är.

Fortsättning följer i sista Monster of the Week-delen….

The Man from U.N.C.L.E. | Ny filmversion på gång!

Just som jag upptäckt att en nyversion av Helgonet är på gång, så läser jag på Empire att även en filmatisering av Mannen från U.N.C.L.E. ligger i startgroparna. Spionserier från 60-talet är tydligen inne-grejen just nu.

Mellan 1964-68 sändes serien, som var ett slags TV-version av James Bond-filmerna. Robert Vaughn spelade agenten Napoleon Solo och David McCallum var hans ryske kollega Illya Kuryakin. De båda jobbade för den internationella spionorganisationen U.N.C.L.E., vars främsta uppgift var att bekämpa skurkarna i THRUSH.

Den nya versionen ska regisseras av Guy Ritchie. Solo kommer spelas av Tom Cruise och Kuryakin av det nya stjärnskottet Armie Hammer. Hammer har jag inte sett något med, varför jag inte kan uttala mig om huruvida han passar i rollen. Men att ge Cruise rollen som Napoleon Solo tycker jag inte verkar som en bra idé. Cruise är redan involverad i en spionserie baserad på en TV-serie från 60-talet. Likheterna med Mission: Impossible känns för stora, något jag inte tror en U.N.C.L.E.-film skulle tjäna på. Om det skulle resultera i fler filmer är Cruise också på tok för gammal. Speciellt jämfört med den unge Hammer. Dessutom är han fel typ. Solo ska spelas av någon med mer klassiska karismatiska drag, i stil med George Clooney eller Pierce Brosnan. Hur Ritchie väljer att regissera filmen ska bli intressant att se. Jag hade önska att den utspelade sig på 1960-talet, inte minst för att skilja den från M:I-filmerna. Förhoppningsvis blir det en bekymmerslös action-historia i stil med Ritchies Sherlock Holmes-filmer.

Vi får se hur detta blir. Det lär iallafall bli intressant.