Feeds:
Inlägg
Kommentarer

ohmss one

Den svårmodige antihjälten har under de senare åren blivit alltmer populär. Framför allt på film. Under 2000-talet har publiken föredragit hjältar med en mer komplex psykologi. Hjältar som räddar världen och dödar skurkar samtidigt som de har ett konstant leende på läpparna har på många håll sorterats bort till förmån för mer ”realistiska” karaktärer. Sådana som plågas av existentiella eller moraliska frågor. Filmerna om Jason Bourne kan räknas hit. Liksom Christopher Nolans Batman-trilogi. Och Bryan Singers X-men-filmer. De James Bond-filmer som Daniel Craig haft huvudrollen i kan också sorteras in i denna kategori. Målet med dessa har varit att presentera en mer realistisk Bond. En man som måste döda i tjänsten, men som inte gillar det. En man som formats av tragedier såsom sin älskade Vespers död. En sådan version av hjälten har dock inte alltid varit lika populär. När filmerna om James Bond tidigare försökt vara lite mer allvarliga, som George Lazenbys och Timothy Daltons filmer, så svek publiken. Just nu verkar dock denna mer eftertänksamma ton gå hem bättre (läs gärna mitt blogginlägg om denna trend och dess samband med 9/11).

Faktum är att en allvarlig sida alltid funnits hos karaktären James Bond. Redan hos Ian Fleming. Och den är som tydligast i hans senare böcker. On Her Majesty’s Secret Service är kanske det mest lyckade försöket att låta Bond bli mer mänsklig, mer eftertänksam och känslomässig. Här lyckas nämligen Fleming att förena det realistiska med det fantastiska. En totalt orealistisk story förs ned på jorden genom en huvudkaraktär som känns mer äkta än någonsin tidigare.

ohmss2

Bond träffar den suicidala kvinnan Tracy på den franska kusten. Snart blir han kidnappad av hennes far – maffialedaren Marc-Ange Draco. Denne erbjuder Bond en miljon pund om han gifter sig med Tracy. Det tror han nämligen är det enda sättet att rädda dottern från att ta livet av sig. Bond avböjer, men erbjuder sig dock att dejta Tracy om Marc-Ange kan ge honom information om var SPECTRE-ledaren Blofeld befinner sig. Det framkommer snart att Bonds ärkefiende bor sig i Schweiz och påstår sig vara greven Blueville. Blofeld har anlitat heraldikerämbetet i London för att få laglig rätt till grevetiteln. Bond infiltrerar Blofeld alphögkvarter Piz Gloria under täckmanteln Sir Hilary Bray från heraldikerämbetet. På Piz Gloria finns också tio unga kvinnor som genomgår en topphemlig behandling mot olika allergier. Det visar sig snart att Blofeld planerar ett biologisk krig mot Storbritannien. Genom hypnos och hjärntvätt planerar han att sända kvinnorna till England, bärandes på biologiska vapen som ska förstöra landets grödor och djurhållning. Bond flyr från Piz Gloria och med hjälp av Marc-Anges organisation återvänder han snart för att förgöra operationen och fånga Blofeld. Blofeld undkommer dock. Bond gifter sig med Tracy, men bara några timmar senare mördas hon av Blofeld.

ohmss mclusky1

Boken har en alltigenom episk känsla. I dess början möter vi en Bond som länge varit ute på en fruktlös jakt efter Blofeld (sedan Thunderball). Jakten är alltså redan på bokens första sida igång. Dessutom tar Fleming oss med till flertalet olika miljöer som är mycket levande beskrivna. Vi har den franska kusten där han möter Tracy och hennes far. Boken utspelar sig också till ganska stor del i London. Huvudmiljön är dock de schweiziska alperna. Detta var första (och enda) gången Bond besökte fjällen i Flemings böcker. Miljöombytet är välkommet. Som läsare har man börjat tröttna lite på Bonds ständiga resor till USA eller Jamaica.

Den tionde av Flemings Bond-böcker skrevs och gavs ut tio år efter den första, Casino Royale. Det finns många paralleller mellan de två böckerna som ger ett djup åt denna berättelse och åt Bond själv. Det finns en kontinuitet i hans karaktär och vi får insyn i hans känslor på ett nytt sätt. I bokens inledning befinner sig Bond åter i Royale-les-Eaux. Varje år besöker han nämligen Vespers grav där. Denna gång möter han återigen en suicidal kvinna. Tracy, som Bond räddar från ett självmordsförsök (genom dränkning), blir ett substitut för kvinnan han inte kunde rädda. Det är nästan som om Fleming ger sin hjälte en chans till botgöring. Han gör för Tracy det han inte kunde göra för Vesper. I den första boken var Bond beredd att lämna sitt jobb och gifta sig med Vesper. Nu går han åter i tankar på att lämna tjänsten. Och faktum är att han också friar till Tracy.

Vesper och Tracy är paralleller till varandra. De är egentligen de ende kvinnorna Bond faller för på allvar och som han vill spendera resten av livet med. De har båda ett mystisk förflutet som plågar dem. Och kanske är det också detta mysterium som attraherar Bond till dem. Tracy är dock, enligt mig, en mycket mer sympatisk karaktär än Vesper. Kanske för att hon inte framställs som lika inkompetent. Ingen av dem är dock någon av Flemings mest minnesvärda kvinnliga karaktärer. Men det känns ändå som om Fleming verkligen ansträngt sig för att göra Tracy intressant. Läsaren ska förstå varför just hon blir den utvalda.

Genom att framställa Bond som en levande person med känslor får man som läsare också här ta del av tillfällen då han är genuint lycklig. Han älskar Tracy och är glad över att gifta sig med henne. En genuint lycklig Bond är något sällsynt. Tragedin blir därmed så mycket större då Tracy drabbas av samma öde som Vesper – döden. Boken har förmodligen det mest minnesvärda slutet av alla Flemings böcker. Man känner verkligen empati för Bond här. Han är egentligen totalt maktlös. Trots sin styrka, sin intelligens och sitt mod så kan han inte värna det som betyder mest för honom. Han är och förblir en ensamvarg. En alltigenom ensam person.

ohmss1

Som jag nämnt i tidigare inlägg i denna tema-serie, så kan man dela in Flemings böcker i två kategorier; de mer realistiska och de fantastiska. Ibland blandas dock dessa två och en kategorisering är inte alltid lika enkel. Så är fallet här. För detta är den mest känslomässigt djupgående boken hittills. Genom att Bond reagerar som en vanlig dödlig människa med äkta känslor så höjs bokens realism. Det är lättare att som läsare identifiera sig med honom och han agerar och resonerar som en riktig person. Samtidigt är skurkens plan en av de mer otroliga. Och antalet sammanträffanden som hjälper Bond i kampen mot skurken är otroligt många. Flemings försök att blanda det realistiska med det fantastiska i en och samma bok blev inte alltid så lyckat. Goldfinger, exempelvis, börjar ganska lågmält med en Bond som dricker sig berusad för att dämpa känslan av avsky över att ha behövt mörda en motståndare. Bokens ton förändras dock snart och blir allt mer otrolig. De två tonerna kan inte riktigt samsas i samma bok. Detta var också ett problem i Sebastian Faulks fortsättningsroman Devil May Care. I On Her Majesty’s Secret Service fungerar det dock av någon anledning mycket bra. Eftersom storyn är såpass välstrukturerad och eftersom tempot är tämligen högt och eftersom man som läsare blir känslomässigt involverad så bryr man sig inte om att skurken Blofelds plan känns ganska löjlig på sina håll. Jag har alltid svårt för när filmer och böcker använder sig av hypnos eller hjärntvätt. Främst för att jag tvivlar på att dessa fenomen fungerar på det sätt som det framställs i populärkulturen. Men i detta fall förlåter jag denna lilla brist, eftersom resten av boken är  så stark.

Tack vare fascinerande karaktärer och miljöer och en äkta känslomässig kärna blir On Her Mejsty’s Secret Service en mycket bra Bond-roman. Den säger något om Bond som person och fiktiv karaktär. Denna bok är helt klart en av Flemings tre bästa.

 

super1

Ett av mina intressen är filmhistoria. Eller kanske snarare hur historien och filmen påverkar varandra. Det hörs på ordet populärkultur att den just reflekterar det som är populärt i en kultur. Genom att studera film kan man upptäcka en hel del om det samhälle i vilket filmen producerats och tagits emot.  Filmer präglas av den tid de tillkommer i vad gäller deras representationer av så skilda fenomen som sociala problem, könsroller, sexualmoral etc. En bra filmgenre för samtidsstudier tycker jag är skräckfilm, som kanske bättre än någon annan genre reflekterar de underliggande rädslorna i samhället. 1930-talets Universal-monster erbjöd en eskapism från tidens depression och annalkande världskrig. Där presenterades en sagovärld som var en spegling av verkligheten, där hotet förvisso inte bestod av centraleuropeiska diktatorer, men däremot av galna vetenskapsmän och vampyrer från samma region. På samma sätt reflekterade 1950-talets muterade jättemonster och invasioner från yttre rymden den amerikanska rädslan för atombomben respektive ryssarna. I mina recensioner av Ian Flemings James Bond-böcker tar jag också dessa är populärkulturella yttringar för underliggande rädslor i samhället.

Dessa mönster är lättare att se i backspegeln. Det är svårare att titta på pågående trender och försöka relatera dessa till samtida fenomen, attityder och händelser. Förvisso är det ganska enkelt att se ett samband mellan found footage-skräckisarna (som Paranormal Activity) och det faktum att YouTube, mobilkameror, Vine och liknande blivit alltmer vanligt förekommande och en del av vardagen.

Men jag har funderat över en annan genre. Superhjältefilmerna. Hur kommer det sig att dessa är såpass populära just nu? 2000-talet har varit en ren guldålder för genren och filmerna blir bara alltmer populära. Det går trender i actiongenren, precis som i alla andra genrer. 1980-talet var muskelbergens era med barnförbjuden action, där Arnold Schwarzeneggers och Sylverster Stallones kroppar var symboler för den amerikanska statens styrka. Detta levde kvar under 90-talet, men Schwarzenegger och Stallone byttes ut mot hjältar det var lättare att identifiera sig med, såsom Bruce Willis och Mel Gibson. Under 2000-talet blev dock actionfilmerna barnvänligare och allt mer orealistiska. Det var nu superhjältarna började dominera genren. Superhjältar har naturligtvis förekommit på film tidigare. Främst Superman och Batman. Men mängden av dessa filmer under 2000-talet går inte att jämföra med något tidigare årtionde. Startpunkten för denna trend var X-men (2000), som snart följdes av Spider-Man (2002) och Batman Begins (2005).

The Dark Knight

Vad  kan man då säga om dessa filmer i relation till deras samtid? De mest trendsättande och framgångsrika superhjältefilmerna under det tidigare 00-talet var de som hade en mer allvarlig ton. Bryan Singers X-men-filmer speglade frågor om minoriteters utsatthet. Batman i Christopher Nolans regi var en karaktär som befann sig i en moralisk gråzon. Dessa filmer påverkade även andra actionrullar utanför superhjältegenren. James Bond-filmerna med deras stora betoning på fantastisk action, prylar och humor var tvungna att ändra inriktning. En mer realistisk ton med en mer plågad hjälte var det Daniel Craig-filmerna strävade efter. Inspirationen kom från Jason Bourne-filmerna med Matt Damon i huvudrollen. Detta tror jag var en reaktion på arvet efter den 11 september 2001. Våld och terrorattacker kunde inte längre framställas på samma lättsamma sätt. Många sa att bilderna från New York påminde om en Hollywood-film. Göran Persson kallade det ”science fiction-artat”. Jag tror många påmindes om sekvenser från Independence Day (1996) när de såg nyhetsrapporteringarna om terrorattackerna. Katastrofer som dessa fungerade helt enkelt inte som underhållning längre. Reaktionen på 9/11 var från USA:s håll två kontroversiella krig i Mellanöstern. Dessa tror jag hade stor påverkan på bilden av ”den amerikanska hjälten”. Hollywood-hjältarna började, liksom USA:s trupper och underrättelsetjänster, röra sig i moraliska gråzoner. Förtroende för den amerikanska staten sjönk så småningom kraftigt, såpass mycket att Barack Obama fick Nobels fredspris av den enda anledningen att han inte var George W. Bush. Allt detta speglades i actionfilmerna. Jason Bournes fiender var inte islamistiska terrorister, utan den amerikanska underrättelsetjänsten. I X-men var det den amerikanska staten som ofta utgjorde ett hot mot mutanterna. I Bond-filmen Quantum of Solace förhandlar CIA med den ondskefulle Dominic Greene. Och i Skyfall ställs MI6 inför en kritisk utredning och kritik riktas mot självaste M. I Gotham City är polisen korrumperad och Bruce Wayne måste ta lag och ordning i egna händer. 2005 filmatiserades Alan Moores V for Vendetta. Denna film, som utspelade sig i ett futuristisk England styrt av en konservativ och fascistisk regim, kom fort att anklagas för att vara anti-amerikansk av konservativa grupper i USA.

super3

En annan genre som vuxit på senare år är young adult-filmerna. Dessa filmer kännetecknas av att de tar upp liknande frågor som actionfilmerna ovan, men att de riktar sig till en yngre publik. Här var Harry Potter stilbildande. Senare har Twilight- och Hunger Games-filmerna följt. Här kopplas ofta svåra moraliska dilemman till tonåren (likt X-men-filmerna). De unga hjältarnas prövningar kan ses som övergångsriter till vuxenlivet. Harry Potter, Bella och Katniss måste alla fatta svåra beslut, riskera sina liv för att överkomma stora hinder. Harry måste besegra Voldemort, Katniss måste störta President Snow. På samma sätt som karaktärerna på film måste handskas med ”vuxna problem” (störta diktaturer eller försvara individers frihet) så hjälper dessa filmer den unga publiken att hantera de svåra frågor som möter unga vuxna i tiden efter 9/11. Filmerna ställer frågor om vilken sorts värld vi vill leva i, om det är värt att riskera sin frihet i utbyte mot säkerhet osv. Detta är liknande frågor som de mer allvarliga hjältefilmerna för vuxna också tar upp.

super7

En reaktion på denna allvarsamma ton kom dock 2008 med Marvels Iron Man. Filmbolagen hade redan tidigare försökt göra superhjältefilmer med en lättare ton, såsom Fantastic Four (2005). Detta gick dock inte hem hos publiken. Ca sju år efter 9/11 var dock efterfrågan en annan. Marvels superhjältefilmer visade på det behov som nu fanns av enklare historier där det var lätt att urskilja vem som var ond och vem som var god. Skurkarna var tydliga. I dessa filmer fanns också ett stort förtroende för staten. Alla Marvels superhjältar ingår nämligen i en statlig agentfirma, med namnet SHIELD. Och en av de mest populära hjältarna är Captain America, klädd i stjärnbaneret. Tony Stark är, liksom Bruce Wayne, en framgångsrik affärsman och playboy. Men han uppfinner sig Iron Man som ett sätt att fly från terrorister i Mellanöstern. Bruce Wayne blir Batman eftersom hans föräldrar mördats. Mördaren är en desperat man som blivit ett offer för landets dåliga ekonomi. Iron Man föds bokstavligen av USA:s krig i Mellanöstern, inte som en kritik mot dessa krig, utan som USA:s försvarare.

9-11

Efter några år verkade det vara okej att igen fylla actionfilmerna med enorma katastrofer i städerna. Detta hade inte förekommit särskilt mycket i vare sig X-men eller Nolans Batman-filmer. I Marvels filmer fick man dock åter se skyskrapor jämnas med marken. Det är intressant att se hur detta gestaltas i de två fårorna av superhjältefilmer – den allvarliga och den mer lättsamma. I Marvels Avengers, som tillhör den senare, sker en attack mot New York från luften. Stor förödelse drabbar staden. Men superhjältarna i Avengers triumferar över den anfallande styrkorna och den långdragna actionsekvensen slutar med ett skämt då Iron Man tycker att de har rätt att sjukskriva sig efterkommande dag. I Man of Steel, som tillhör den mer allvarliga varianten, sker också en luftburen attack mot New York Metropolis. Även här förekommer stora mängder förödelse. Superman stoppar förvisso skurken och räddar staden och jorden. Men hans seger kommer till ett högt pris och han tvingas använda moraliskt tveksamma metoder. Superman, en karaktär känd för att aldrig döda, bryter nacken av skurken. Det är ingen triumf, utan en smärtsamt skildrad händelse. Istället för en komisk one liner faller hjälten till golvet i tårar. I Man of Steel får vi också ”den lilla människans” perspektiv på händelserna. Genom redaktionen på tidningen The Daily Planet får publiken se hur folket som bor i staden drabbas av katastrofen. Båda filmerna undviker att visa några direkta dödsfall bland civilbefolkningen, men i Man of Steel får man åtminstone en känsla av att många människoliv står på spel. I Avengers är det bara byggnader som skadas.

super6

The Avengers kan ses som ett sorts historierevisionistisk berättelse där katastrofen den 11 september 2001 fick ett annat utfall. I denna version triumferade USA över skurkarna och detta var bara ”ännu en dag på jobbet” för frihetens försvarare. Man of Steel ger en mer verklighetstrogen bild av historien. Här besegrar Superman General Zod, men katastrofen är redan ett faktum. Och dödandet av fienden är högst kontroversiellt, precis som som USA:s avrättning av mannen bakom 9/11 – Usama bin Laden.

super5

Dessa observationer är naturligtvis inte huggna i sten. Uppdelningen av actionfilmer i allvarliga och lättsamma är inte heller helt enkelt. Marvels Captain America: The Winter Soldier är inspirerad av de samhällskritiska konspirationsfilmerna från 1970-talet och här är det faktiskt SHIELD som står för hotet och mycket kritik riktas mot USA:s strävan efter säkerhet på bekostnad av individers frihet. Detta ser jag som en direkt följd av de senaste årens skandaler kring NSA, Wikileaks och Edward Snowden. Och den riktning som DC Comics filmer har haft med en allvarlig Batman och Superman kommer säkerligen att förändras, nu när mer fantastiska hjältar som Wonder Woman (också klädd i stjärnbaneret) och Aquaman snart får egna filmer. Med det sagt fortsätter dock den mer samhällskritiska och allvarliga tonen i actionfilmerna om James Bond och Jason Bourne. Och nya händelser i vår samtid kommer fortsatt att influera populärkultur och Hollywood-film, såsom det alltid har varit.

 

 

bond24fanposter

Den sjätte december börjar inspelningen av den nya James Bond filmen. Och den senaste tiden har allt fler nyheter och rykten dykt upp kring produktionen. I detta blogginlägg tänkte jag kommentera dessa. Jag har tidigare skrivit om ryktena om Penelope Cruz och Chiwetel Ejiofor. Sedan dessa dök upp så har det inte hörts så mycket mer kring dem. Vilket kan betyda att de bara är rykten eller att de är sanna. Cruz har, som jag tidigare nämn, förekommit i spekulationerna inför ett flertal Bond-filmer, varför jag inte ser det som särskilt troligt att hon kommer medverka i Bond 24. Men Ejiofor kan jag inte utesluta på samma sätt. Skulle gärna se honom i en Bond-film.

För några dagar sedan kom det uppgifter om att franska skådespelerskan Lea Seydoux har en roll i filmen. Dessa uppgifter bedömer jag som trovärdiga. Hon ska tydligen spela en femme fatale, en karaktär som från början var rollen tänk för en skandinav och flera svenska, norska och danska skådespelerskor/modeller sökte rollen. Men den har nu skrivits om för att passa Seydoux.  Jag har sett henne i flertalet filmer, bl.a. The Grand Budapest Hotel, Mission: Impossible – Ghost Protocol, Inglororius Basterds, Robin Hood och Midnight in Paris. Jag tror hon kan fungera mycket bra i Bon d 24. Hon är en bra skådespelerska och fungerar bra i flertalet olika sorts roller. I Mission: Impossible spelade hon en lönnmördare mycket effektivt enligt mig. I Midnight in Paris var hon en väldigt enkel, vardaglig tjej. Hon ser naturligtvis bra ut, men framför allt har hon en väldigt distinkt look. Hon har ett speciellt, minnesvärt utseende. Det finns något i hennes ögon som känns lite mystiskt och gåtfullt, vilket gör att jag tror hon fungerar mycket bra som just en femme fatale.

För fotot i den kommande filmer står Hoyte van Hoytema. Detta var en mycket positiv nyhet. van Hoytema har tidigare fotograferat Tomas Alfredsons filmer Låt den rätte komma in och Tinker Taylor Soldier Spy. Hans stil verkar passa regissören Sam Mendes mycket bra. Han har också arbetat på storfilmer som Spike Jones Her och Christopher Nolans Interstellar. Ser mycket fram emot att se vad han kommer göra här. Tror verkligen han kan passa bra för Bond.

Manusförfattarna Neal Purvis och Robert Wade skulle egentligen lämna Bond-serien efter Skyfall. Manuset till nya filmen skulle John Logan stå för på helt egen hand. Men Purvis och Wade kallades tydligen tillbaka, efter att Logans manus inte var bra nog. Enligt rykte handlade det från början bara om att addera lite fler skämt, men senare uppgifter har gjort gällande att det snarare handlade om att skriva om hela manuset. Inte mig emot. Purvis och Wade har skrivit manuset till fem tidigare Bond-filmer och har levererat bra manus (med undantag för Die Another Day och till viss del Quantum of Solace). Jag tycker att det är positivt att de återvänt. Det har ryktats mycket om problem med manusarbetet, men med denna duo tillbaka känns det hela mycket säkrare.

James Bond Radio (en podcast jag verkligen rekommenderar) rapporterade för några veckor sedan att produktionsbolaget Eon sökte efter en skådespelare till rollen som Hinx, en klassisk andreskurk i stil med Oddjobb och Jaws. Rollen har nu tydligen gått till Dave Bautista, känd från Guardians of the Galaxy. Jag gillade Bautista i den filmen och tror att han kan fungera bra som ett fysiskt hot mot Bond. Det är välkommet att man återgår till en klassisk Bond-ingrediens som denna. Men jag hoppas det görs rätt. Oddjobb och Jaws är klassiska skurkar, men jag ser hellre att man kanske strävar efter en mer Red Grant-aktig typ. Det skulle passa denna era av mer realistiska Bond-filmer. Alltså en driven, svagt psykotisk lönnmördare som också är mycket stark. Jag tror det skulle fungera bättre än om Bautista skulle… ha plommonstop och järntänder.

bautista bond

I den lilla bergsstaden Obertilliach i Österrike har man börjat bygga scenografi inför scener i filmen. Ett hus som förekommer på foton på MI6-HQ.com ryktas vara avsett för en explosion när ett flygplan störtar in i det. Detta som del av filmens inledningsscen. Att Bond-teamet bygger i staden är bekräftat av bilderna, men exakt vad för slags action vi kan förvänta oss är naturligtvis spekulationer. Men jag ser fram emot lite klassiska snö/skid-sekvenser med Daniel Craig. I övrigt är Rom i princip bekräftat, liksom  Casablanca och Tangier i Morocko.

Den senaste tiden har det också spekulerats huruvida Mark Strong skulle erbjudits en skurkroll i filmen. Vissa hart föreslagit att det skulle vara som Blofeld. Jag kan tänka mig att Strong är med i filmen, men helst inte som skurk och absolut inte som Blofeld. Anledningen är att Strong ofta får spela skurk vilket skulle göra honom ganska ospektakulär som skurk i en Bond-film. Jag kan se honom som en brittisk myndighetsperson, som publiken kanske är osäker på om man kan lita på eller ej. Anledningen till att man kopplat samman honom med Blofeld är ganska uppenbar – han är skallig. Men om Blofeld kommer användas igen (vilket kan hända eftersom EON nyligen återfått rättigheterna till karaktären) tror jag på en helt nyversion av karaktären. Inte en Donald Pleasence/Dr Evil-variant. Jag tror dock inte att Blofeld kommer medverka i denna film. Han kommer tidigast dyka upp i Bond 25, Daniel Craigs sista film som 007.

tswlm5

The Spy Who Loved Me är förmodligen den mest udda av alla Ian Flemings James Bond-böcker. Den är helt klart den mest experimentella och otypiska av dem. Därmed är den kanske också den mest kontroversiella. Den sågades av kritiker då den publicerades. Fleming själv var såpass missnöjd med boken att han bestämde att handlingen aldrig fick filmatiseras. Endast titeln fick användas. Jag tycker dock att detta är en av hans mer intressanta böcker. Och faktum är att den är mycket bättre än flera av hans mer ”traditionella” Bond-äventyr. Vad var det då som var så kontroversiellt med boken? Till att börja med är Bond inte huvudpersonen. Han är en bifigur, som gör entré först i bokens sista tredjedel. Dessutom är berättelsen skriven ur förstapersonsperspektiv. Och för det tredje är berättaren en kvinna.

Vivianne Michelle möter vi på ett motell vid Lake George nära gränsen till Kanada. Hon har i uppgift att ta hand om motellet, tills dess ägare ska komma förbi och stänga det för säsongen. Hon är ensam och ett oväder drar in. Genom tillbakablickar får vi lära känna henne. Hon reste från Kanada till England när hon var 17 år gammal för att gå i flickskola där. Hennes första kärlek var Derek, men relationen slutade inte lyckligt. Snart träffar hon dock tysken Kurt, som hon också inleder en relation med. Men då hon blir gravid tar också denna relation slut och Kurt ger henne pengar för att kunna genomföra en abort i Schweiz.

Efter sex år i England återvänder hon till Kanada. Hon är en ny person. Efter att ha blivit sviken av de män hon älskat beslutar hon sig för att leva ett mer självständigt liv. Hon köper en moped och gör en resa på egen hand i norra Nordamerika. På så sätt kommer hon snart till motellet vid Lake George och hon får en tillfällig anställning där.

tswlm

Tillbakablickarna avbryts då två mystiska män stiger in på motellet. De är de gangsters med smeknamnen Sluggsy och Horror. De jobbar för motellets ägare, som gett dem i uppdrag att bränna ned det för att få ut försäkringspengarna. I deras väg står Vivianne. De båda främlingarna beslutar sig för att Vivianne måste dö. När allt hopp verkar vara ute knackar det plötsligt på dörren. Ute i regnet står en man som söker skydd mot stormen. Helt ovetandes har han trampat rätt in i den livsfarliga situationen. Som tur är heter mannen James Bond. Och livsfarliga situationer är hans specialitet.

jag tycker The Spy Who Loved Me visar på Flemings bredd som författare. Boken är som sagt ett radikalt steg åt sidan från hans tidigare verk. Det är tydligt att han ville visa att han kunde skriva annat än otroliga äventyrsromaner. Detta är definitivt den mest jordnära 007-historien. Förvisso har den en känsla av pulp fiction över sig. Och visst är det otroligt att James Bond – av alla människor i världen – helt plötsligt av en slump kommer till Viviannes undsättning. Men det gör ingenting. Trots flertalet klichéer (eller kanske just tack vare dem) så är detta en mycket underhållande och faktiskt tankeväckande bok.

Det är intressant att se hur Fleming sätter sig in i en ung kvinnas situation. Han var ju trots allt en snobbig, konservativ man ur överklassen som förmodligen inte hade så mycket gemensamt med kvinnor i 20-årsåldern. Den ungdomskultur som uppstod på 1950-talet bildade en historiskt gap mellan generationerna. Fleming tillhör den äldre generationen, men hans huvudkaraktär tillhörde den yngre. Impulsivt tänker jag att Fleming förmodligen inte hade en aning om vad en ung person i början av 60-talet tyckte och tänkte. Inte minst en kvinna. Men ändå känns Vivianne som en äkta karaktär av kött och blod. Visst skiner Flemings manliga blick igenom gång på gång. Men man blir också förvånad över hans empati och eftertänksamhet då han beskriver hur Vivianne gång efter annan blir ett offer för mäns sexism. Fleming var naturligtvis också väldigt sexistisk och jag kan tänka mig att han faktiskt själv behandlade kvinnor på samma sätt som männen i boken behandlar Vivianne. Missförstå mig rätt. Boken är långt ifrån feministisk. Detta blir tydligast då Fleming skriver att alla kvinnor älskar ”semi-rape”. Visst finns det kvinnor (och män) som gillar att bli dominerade i sängen, men att påstå att alla kvinnor älskar att bli halvt våldtagna är minst sagt problematiskt. Dessutom är detta en typisk damsel-in-distress-historia, där en kvinnas liv gång på gång formas av männen i historien vare sig de är ungdomskärlekar, gangsters eller hemliga agenter. Men boken visar ändå att Flemings kvinnosyn ändå inte behövde vara såpass endimensionell som den ibland anklagas för att vara.

tswlm2

En annan intressant aspekt av boken är sexet som skildras. På sin tid ansågs Bond-böckerna vara nästa rent pornografiska. Med dagens ögon är sexet över lag väldigt milt. Vanligtvis består Flemings sexscener av en het kyss, att Bond smeker kvinnans bröst och att de omfamnar varandra i sänghalmen. Innan sexet egentligen kommer igång så bryter vanligtvis Fleming. Han låter resten av akten ske i läsarens fantasi och börjar istället på ett nytt stycke där det roliga är slut, vanligtvis genom en redogörelse för vad som sker nästa morgon. Så är inte fallet i The Spy Who Loved Me. Här får vi en ingående redogörelse för Viviannes första sexuella erfarenheter med Derek. Hur de utövar petting, innan han nästan tvingar henne till att bli av med oskulden. Det är intressant att sexet beskrivs mer ingående när Fleming låter en kvinna berätta. Kanske var det för att detta var mer kittlande för Flemings manliga läsare?

Vivianne formas i stor utsträckning av sina sexuella möten. Med Derek handlade det bara om att tillgodose hans behov. Med Kurt var sexet mycket bra, men slutade i tragedi med graviditet och abort. Det är på grund av dessa män som Vivianne till slut får nog och lämnar England för sin roadtrip i Kanada. Här blir återigen Flemings sexism tydlig. Jämför detta med Bond och hans sexuella äventyr. Inte formas han av dessa! Det är uppenbart att Fleming var av den uppfattningen att män har makt över kvinnor via sex. Sexet är tydligen mer betydelsefullt och känslomässigt för kvinnor än för män. Men frågan är vilken roll som är att föredra? De män i historien för vilka sex inte är särskilt betydelsefullt framställs inte i någon ljus dager. De är män som sviker, som utnyttjar. Men är inte egentligen Bond också en av dessa män, undrar jag? I Flemings övriga böcker får man alltid intrycket av att kvinnorna Bond har relationer med (”Bond-brudarna”) är på det klara med att deras relation bara kommer vara i några veckor. Att det är helt OK med det faktum att Bond snart drar vidare. Att de inte känner sig utnyttjade. Men är det verkligen så? Vad tycker Solitaire eller Tatiana Romanova om Bond efter att han har dragit? Utnyttjade inte han dem också? Och vad tycker Vivianne om Bond efter att den här boken är slut? Enligt Fleming så har hon bara positiva minnen av honom. Han räddade henne från skurkarna, han var snäll mot henne och de älskade med varandra. Och självklart fanns det inga tankar på någon form av längre relation. Men vad gör James Bond bättre än Derek och Kurt? Förutom att han är en större charmör och en riktig karlakarl?

tswlm3

Det är väl denna del av boken som inte känns riktigt äkta. Fleming använder här en kvinna som berättare. En kvinna som blivit utnyttjad av de män hon älskat. Därmed hade Fleming verkligen chansen att titta på Bond från en kvinnas perspektiv. Jag är övertygad om att ett sådant perspektiv hade lyft fram karaktärens negativa sidor. Tyvärr sumpar Fleming denna chans. Bond framstår återigen som en hjälte. Och kvinnan i fråga är tacksam över att ha möt, räddats av och älskat med honom. Hade berättelsen varit lite mer realistisk så hade Bond framställts mer i stil med pojkvännerna Derek och Kurt. Förvisso hade detta kanske förstärkt bilden av den kvinnliga huvudkaraktären som ett offer. Men det är hon ändå. Som sagt, detta är långt ifrån någon feministisk bok. Och Fleming missar chansen han har med en kvinnas perspektiv på Bond. Trots detta är det en mycket intressant historia med flera tankeväckande avsnitt och en väldigt unik vinkel. Jag tycker därför att detta är en av de mer minnesvärda Bond-böckerna och en mycket underhållande läsupplevelse.

spanish1

The Spansih Prisoner är en thriller av klassiskt snitt. Och det är en film med enormt potential. Men det är inte ofta man ser en film med ett så utmärkt manus förstöras av dåliga skådespelare och bristfällig regi.

Joe Ross jobbar åt ett företag och har utvecklat en hemlig process som kommer generera miljontals dollar åt firman. Ross misstänker dock att hans chefer kommer lura honom. På en företagsresa till Karibien möter Ross miljonären Jimmy Dell och en udda vänskap uppstår. Dell är mån om att hjälpa Ross att inte bli lurad av sina chefer. Men snart visar det sig att Dell är en mystisk figur. Plötsligt är Ross anklagad för industriellt spionage och mord. Med hjälp av sin assistent Susan försöker han rentvå sitt namn och avslöja Dells konspiration.

Filmen påminner mycket om Alfreds Hitchcocks filmer, kanske främst North By Northwest. Det är en typisk ”wrong man”-historia. Det finns någonting oerhört spännande och skräckinjagande över denna typ av berättelser. Som publik är det lätt att identifiera sig med den alldaglige protagonisten, en oskyldige medel-Svensson som blir oskyldigt anklagad, jagad av polis och av mystiska skurkar. Det är därför detta är ett återkommande motiv i spänningsfilmer som denna.

spanish2

Men konceptet har gjorts på så mycket bättre sätt än här. Regin står David Mamet för. Denne har egentligen aldrig har regisserat någon film av högre kvalité. Som manusförfattare har han dock gjort större bedrifter och det kanske är talande att manuset är filmens starkaste aspekt. För regin är tafflig. Det finns inget annat ord för det. Den känns amatörmässig som bäst. Klumpig och naiv är också ord som känns nära till hands. Till viss del kan detta bero på att filmen inte åldrats väl. Den fick trots allt bra kritik då den var ny. Och vissa filmiska grepp åldras mycket snabbt. Ett exempel på detta är slow motion, som var väldigt populärt på 90-talet, men som idag används undantagsvis och då främst för komisk effekt. Men allt går inte att skylla på att filmen har flera år på nacken. Filmer ska ha en lång livslängd. De är inte gjorda för att åtnjutas inom ramen av en viss tid. Dessutom måste mycket av det jag finner dåligt i filmen också sett dåligt ut redan 1997. Jämför man filmen med exempelvis The Fugitive (1993) eller The Game (1997) så blir dess brister plågsamt uppenbara. Att jämföra regin i dessa två filmer med den i The Spanish Prisoner är nästan elakt.

Men det är inte bara regin som brister, utan som sagt även skådespelarna. Campbell Scott är extremt blek och tråkig i huvudrollen som Joe Ross. Rollen skulle behövt någon av  Harrison Fords dignitet. Rollen känns som skräddarsydd för honom. Han har spelat i liknande filmer flertalet gånger, ofta mycket effektivt. Men Campbell känns väldigt stel, frånvarande och mesig. Han är okarismatisk, helt enkelt.

spanish3

Steve Martin är den ende som kommer iväg med hedern i behåll. Han spelar den mystiske miljonären Jimmy Dell. Det är intressant att se honom i en mer allvarlig roll och han lyckas med att vara såväl charmig som hotfull.

Tyvärr lyckas varken ett manus av Hitchock-kvalité eller en stark Martin lyfta denna högst mediokra 90-talsrulle. Missar man den missar man inget.

Betyg 2 av 5

tb1

Oh hell, let’s just do what we always do. Hijack some nuclear weapons and hold the world hostage. Yeah?

- Dr. Evil (Austin Powers: International Man of Mystery)

Skurkar som snor atombomber och hotar världen är idag en Hollywood-kliché. Vi har sett det i otaliga actionrullar och intrigen känns inte särskilt originell. Annat var det år 1960 då Ian Fleming skrev sin nionde roman.  Fleming var förmodligen inte den förste som använt sig av idén om förlorade kärnvapen, men ämnet var ändock högaktuellt. Under det kalla kriget var hotet från bomben alltid närvarande, framför allt i det amerikanska samhället. Fleming tog vara på denna rädsla när han skrev Thunderball.

Thunderball är av flera anledningar en mycket intressant bok. Den utgör en brytningspunkt i Bond-serien där fokus flyttades från det kalla kriget och mer politiska intriger till att istället kretsa allt mer kring James Bond som person. Fokuset på Bonds inre känsloliv hade förvisso redan varit det centrala i den föregående boken, novellsamlingen For Your Eyes Only, och som läsare av Thunderball är det kanske inte främst Bonds känsloliv som fångar ens  uppmärksamhet. Men fokus flyttas här från Bonds kamp mot ryssarna, till en mer personlig tvekamp mellan agent 007 och hans nya fiende SPECTRE. Fleming ansåg vid den här tiden att det kalla kriget hade börjat mattas av och det är tydligt i romanen. De gamla fienderna SMERSH har lagt ned och läsaren påminns gång på gång om att tiderna har förändrats. Bokens inledning känns faktiskt väldigt positiv. Det är nya tider, frid och fröjd. Till och med Bond mår ovanligt bra. Han har skickats till en hälsoklinik på M:s order och är när han kommer hem en strikt renlevnadsmänniska (som bara röker tio istället för sextio cigaretter om dagen). Denna positiva stämning förstörs dock av SPECTRE. Fleming behövde naturligtvis en ny färgstark fiende. Han hittade på den apolitiska terroristorganisationen och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Organisationen sköts som ett företag och påminner lite om hur man kan tänka sig att maffian fungerar. Genom att introducera SPECTRE blir Bond-äventyren på sätt och vis mindre politiska, men de är ändå i hög grad påverkade av sin samtid. Sovjets skurkroll blir markant nedtonad. Detta är intressant eftersom Fleming egentligen hade fel. I början av 1960-talet inleddes en ganska hetsig periodmellan Öst och Väst. Rymdkapplöpningen började ta fart, Berlinmuren byggdes och Kuba-krisen ägde rum året efter att Thunderball publicerades.  Kuba-krisen aktualiserade återigen hotet från atombomben. Att Fleming bytte ut sin ryska skurkar mot SPECTRE kan istället ses som ett svar på Storbritanniens allt mindre roll som världsmakt. Imperiet blev allt mindre och Storbritannien var ingenting jämfört med USA och Sovjet. Men i Bondböckernas fantasivärld är det fortfarande Storbritannien som är västvärldens försvarare.

tb4

Boken är också intressant på grund av sin tillkomsthistoria. Historien började som ett filmmanus Fleming skrev i samarbete med Kevin McClory och Jack Whittingham. Filmen blev aldrig av och Fleming använde sig då av manuset som grund till sin nya bok. Han hade gjort på ett liknande sätt med både Dr No och For Your Eyes Only. Men då boken publicerades stämdes Fleming av McClory och Whittingham, vilket bl.a. ledde till att McClory fick filmrättigheterna till boken. Därför står denne som producent till filmatiseringen från 1965, samt nyinspelningen Never Say Never Again från 1983.

Att boken från början var ett filmmanus märks. Den har ett högt tempo och känns mer som en äventyrsroman än som en spionhistoria. Boken påminner som både Dr No och Goldfinger med sin överdrivna och orealistiska intrig. Men här görs det med en mycket större finess än tidigare. Visst är delar av innehållet – såsom hur det kommer sig att Bond åker till Bahamas och där hittar bomberna – lite långsökta. Men det hela känns aldrig allt för otroligt. Fleming ger det hela en realistisk känsla, genom att bl.a. i detalj beskriva hur skurkarnas förarbete och planeringar samt kapningen av bombplanet går till. Det höga tempot assisteras också av den begränsade tid Bond har på sig för att hitta bomberna. Det finns en ”tickande-bomb-spänning” som för tankarna till Alfred Hitchcock. Detta bidrar också till den filmiska känslan. Romanen innehåller också ett flertal väl utplacerade våldsamma actionscener. Jag tror att detta kan vara den mest actionfyllda romanen sedan Live and Let Die. Inledningvis har vi ett mordförsök på Bond på hälsohemmet Schrublands, sedan mördar Blofeld en av sina undersåtar på SPECTRE:s konferens. Därefter mördas skurken Count Lippe genom att hans bil exploderar. Sedan har vi kapningen av bombplanet Vindicator och några kapitel senare så attackeras Bond då han undersöker skurken Emilio Largos båt Disco Volante. Finalen under vattnet är också spännande och som tur är inte lika slarvigt beskriven som klimaxen i Goldfinger. Här vet man vad som sker. Fleming beskriver undervattensmiljöerna och det våld som utspelas där på ett mycket färgrikt och realistiskt sätt.

tb3

Efter två ganska ointressanta romaner så är det också trevligt att Bond återigen blir mer av en människa av kött och blod. Han ges flertalet oneliners i denna bok som visar på hans sinne för humor. Filmerna blev senare mycket humoristiska, men böckerna var oftast inte lika lättsamma. Och Bond har återigen riktiga känslor. Detta framgår på ett lysande sätt i en scen mellan Bond och den unga kvinnan Domino. Bond berättar för henne att hennes bror är död. Mördad av hennes älskar Largo. Avsnittet är mycket välskrivet. Bond tycker verkligen att det är svårt. Han är uppriktigt ledsen över att behöva berätta för henne. Rädd för vad det ska göra med henne. Det faktum att de ligger med varandra precis innan samtalet ger honom också dåligt samvete. Han vet att han utnyttjar henne och han tycker egentligen inte om det, eftersom han verkligen håller av henne. Dominos cyniska reaktion känns också realistisk. Hon förstår att hon blivit utnyttjad. Sorgen över broderns död blandas med hennes sårade känslor. Avsnittet avslutas med att Domino frågar Bond när de kommer ses igen. Bond kan inte svara på det. Han förnekar det för sig själv, men vet att hon förmodligen inte kommer klara sig ur historien med livet i behåll. Bond är beredd att offra Domino. Förvisso för att rädda hundratusentals människor. Men det gör inte saken lättare för honom. Fleming ger oss här en inblick i de moraliska gråzoner Bond rör sig i. Han har berört detta förut, men sällan på ett såpass vasst och pricksäkert sätt. Aldrig tidigare har Bond varit tvungen att göra något så iskallt och grymt för ett högre syfte. Aldrig har han varit så kall och samtidigt så sentimental.

Över lag är detta ett stort steg upp från de två tidigare romanerna. Boken fungerar väldigt bra som en äventyrsroman och känns som ett helgjutet 007-äventyr. Den är inte lika klassisk som From Russia, With Love eller Live and Let Die, men kvalitetsmässigt är den inte långt ifrån.

 

 

steel1

Jag har aldrig gillar Stålmannen. Åtminstone aldrig på film. Jag har aldrig läst serierna, utan har därför bara filmerna att gå efter. I fyra filmer mellan 1978 och 1987 spelades Superman av Christopher Reeve, som blev ikonisk i rollen. Av dessa fyra filmer anses allmänt den första vara mycket bra, den andra okej och de två sista katastrofala. Jag har aldrig fastnat för någon av dem. Jag uppskattar Reeve i huvudrollen och den första filmen var den första riktiga superhjältefilmen, banbrytande för sin tid. Men enligt mig har ingen av filmerna åldrats väl och trots att jag kan uppskatta de första filmerna ur ett filmhistorisk perspektiv, så underhåller de mig inte. Och det är ju vad superhjältefilmer ska göra framför allt annat. 2006 kom Bryan Singers Superman Returns, som jag faktiskt såg på bio. Singer hade regisserat de två första X-men-filmerna med stor framgång och bara det faktum att denna nya Stålis-film knöt an till den gamla serien med Reeve och inte var ännu en reboot, tyckte jag verkade lovande. Men filmen var bland det tråkigaste jag sett, med logiska luckor stora som slukhål och en huvudkaraktär som var fullkomligt ointressant.

Med mina åsikter grundade i filmens Stålmannen har jag kommit till följande slutsatser. Stålmannen är tråkig. Han är en perfekt varelse utan svagheter och därför ointressant. Han är en helylle-karaktär, som inte rör sig inom några moraliska gråzoner och därför aldrig ställs inför några moraliska dilemman. Han dödar aldrig och med sina superkrafter behöver han han aldrig döda, vilket gör honom lite mesig. Hans enda svaghet är kryptonit, som är väldigt uttjatat. Hans alter ego Clark Kent är lika ointressant som hans hjältepersona.

När nyheten kom att Christopher Nolan skulle vara involverad i en reboot av Superman blev jag dock en smula intresserad av att se vad han skulle göra med karaktären. Nolan är ju trots allt en av vår tids mest innovativa mastodontfilmsregissörer. När det senare framkom att Zack Snyder skulle stå för regin svalnade mitt intresse. Ingen av hans tidigare filmer han tilltalat mig. De har alla haft yta, men inget djup. De är alla snyggt filmade, men plågsamt tråkiga.

steel5

När filmen dessutom kom så var meningarna hos kritiker och publik delade. Många Superman-fans avskydde filmen, som man menade gjorde våld på ursprungsmaterialet (den ständiga kritiken från serietidningsnördarna på nätet). Och på Rotten Tomatoes har filmen endast fått 56%, vilket tyder på en föga imponerad kritikerkår.

Det var alltså mot denna bakgrund som jag såg Man of Steel. Och jag måste erkänna att jag hade fel om Superman som karaktär. För denna film lyckas med vad ingen av de tidigare filmerna har gjort. Den gör Stålis till en person som publiken känner sympati för. Han är inte längre en perfekt varelse, utan han har brister och bekymmer som gör att man kan identifiera sig med honom. Filmskaparna har valt att lägga fokus på hans utanförskap och att han inte egentligen vet vem han är. Filmen påminner därmed mycket om Bryan Singers X-men-filmer där hjältarnas särart blir ett slags metafor för tonårsperioden. Alla som varit tonåringar kan identifierasig med mutanternas osäkerhet och vilja att passa in. På samma sätt kan publiken nu identifiera sig med den unge Clark Kent. Med det sagt får vi se Stålmannens uppväxt och mognad endast i tillbakablickar här och det är väldigt positivt. Detta är ännu en origins-historia, men filmskaparna tycks vara medvetna om att publiken börjar tröttna på dessa och fokus ligger inte på en tonåring som lär sig kontrollera sina superkrafter. Istället handlar det om den vuxne Clark, vars övergång till Stålmannen känns ganska naturlig. Det är ingen omvälvande händelse i filmen, utan består främst av att han tar på sig den kända dräkten och upptäcker att han kan flyga. Men alla andra aspekter av Stålmannen finns redan hos honom. Superkrafter har han haft hela livet och vi har redan sett honom rädda flertalet människor. Så han är egentligen redan Stålmannen redan i filmens börjar, fast utan dräkten.

Filmen har en ganska allvarlig ton, precis som Dark Knight-trilogin, men är av naturliga skäl inte lika realistisk, trots att de fantastiska elementen är något nedtonade jämfört med de gamla Superman-filmerna. Tonen är perfekt och jag påminns ännu en gång om de tidiga X-men-filmerna. Det blir aldrig pretentiöst på samma sätt som i Nolans Batman-filmer. Superman har bekymmer, men babblar inte på om dem hela tiden som Christian Bale. Han tillåts ha kul också. Han gillar att flyga runt. Han släpper en och annan one liner. Och Henry Cavill har väldigt bra kemi med Amy Adams som Lois Lane. Cavill är utmärkt i huvudrollen. Jag har tidigare velat ha honom som en framtida James Bond, men efter denna film tror jag inte det på den idén längre. Cavill är som född för att spela Stålis. Han är lite för helylle för att fungera som Bond.

MAN OF STEEL

De övriga skådespelarna är också mycket bra och flertalet karaktärer är mycket välskrivna. Framför allt Lois Lane, som är mycket mer än den traditionella versionen, dvs. en damsel in distress. Amy Adams fungerar väldigt bra i rollen. Hon är en driven reporter, som gör allt för sin story trots att hon riskerar jobbet. Hon ger ett mycket smart intryck och är väldigt karismatiskt och man förstår varför Kal-El attraheras av henne.

Russel Crowe spelar Stålmannens biologiske far Jor-El. Crowe är lika värdig som Marlon Brando i rollen. Här är han dock mycket mer fysisk och får en storlsagen actionscen i filmens häftiga inledning på planeten Krypton. Relationen mellan honom och filmens skurk, general Zod, är också nåt som för tankarna till X-men. Jor-El och Zod har, liksom Magneto och Xavier, olika synsätt på ett gemensamt problem. De har olika svar på samma fråga. Ett militärt och ett fredligt. Återigen är det ett strid mellan filosofier. För egentligen förstår man General Zod, på samma sätt som man förstår Magneto. Man känner verkligen sympati för honom. Man förstår att han vill rädda sitt folk. Hans motiv är inte problemet, utan hans metoder är. Vilket också är fallet med Magneto. Det finns något sorgset och mycket rörande i Zods blick. Tack vare Michael Shannons utmärkta rollprestation känner man verkligen sympati för honom. Men han slutar därmed inte att vara hotfull. Shannon lyckas balansera det sympatiska med det hotfulla och resultatet är rysligt bra.

steel4

Det enda som egentligen drar ner filmens kvalité är den utdragna klimaxen där i princip hela Metropolis jämnas med marken. Det blir lite för mycket flygande och slagsmål i luften mellan skyskraporna efter ett tag. Flera delar av denna sekvens hade kunnat klippas bort.

Men bortsett från det så är detta en utmärkt superhjälte-film och enligt mig den bästa som gjorts om Stålmannen. Jag är fortfarande osäker inför den kommande Batman V Superman: Dawn of Justice, men inte lika tveksam som tidigare.

Betyg 4 av 5

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 195 andra följare