Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Dr. No av Ian Fleming

dno1

From Russia, With Love var den hittills bästa av Ian Flemings böcker. Och från toppen finns det ju egentligen bara en riktning man kan ta. Nedåt. Och Fleming tog den rutten å det grövsta med sin nästa bok. Från en högklassig spionthriller gick han till en medelmåttig kioskdeckare.

dno4Dr. No var den första av Flemings böcker att filmatiseras 1962. Man undrar hur James Bond-filmerna hade sett ut om man valt att börja med en annan bok än just denna. Hade man exempelvis börjat med den första boken, Casino Royale, så hade Bond-filmerna förmodligen sett annorlunda ut. De hade fortfarande varit eskapism, men kanske en lite mer jordnära sådan. För Dr. No är en av de mer överdrivna av Flemings böcker. Den relativa realism som präglat de fem första böckerna är här totalt frånvarande. Boken har mer gemensamt med de mer överdrivna filmerna än med författarens tidigare romaner. Fleming lyckades med From Russia, With Love att skriva den ultimata spionromanen. Och faktum var att han övervägde att låta den vara den sista Bond-boken. Men han återvände ett år senare till sin fiktive hjälte och tonen var då mycket annorlunda. Kanske berodde det på att handlingen från början var tänkt som ett TV-manus med titeln Commander Jamaica.

Boken känns mer som vilken ordinär pulp fiction-bok som helst än som en spionroman. Bond är inte en riktigt levande karaktär här. Han är en action man. Han behöver inte göra särskilt mycket spionerande eller detektivarbete, utan hamnar ganska snart på skurkens privata ö där han genomgår ett stort antal fysiska påfrestningar. Och visst är hans prövningar smärtsamt beskrivna. Fleming var en mästare på att beskriva smärtsamma upplevelser på ett plågsamt sätt. Hans böcker han blivit anklagade för sadism och visst finns det en viss sanning i det.

fu manchu

The Mask of Fu Manchu (1935). Med Boris Karloff i titelrollen.

Bokens skurk, Dr. Julius No, är uppenbart influerad av Sax Rohmers karaktär Dr Fu Manchu, superskurken från flertalet äventyrsböcker- och filmer. Dr No är den första riktiga superskurken i Bond-kanon. Och eftersom han var den första skurken i filmserien blev denna överdrivna karaktär stilbildande för kommande skurkar. Dr No är nästan parodisk. Han har alla attribut som är typiska för en Bond-skurk, fast uskruvat till 11. Han är av blandras, sexuellt avvikande, fysiskt deformerad. Han är en lång, smal kines-tysk. Hans hjärta sitter på höger sida i stället för vänster. Istället för händer har han metallklor. Han bor på en hemlig, högteknologisk bas på en ö utanför Jamaica. Han har ett fordon som är designat för att se ut som en drake, för att skrämma den lokala, vidskepliga befolkningen. Dessutom har han en egen jättebläckfisk Bond får slåss mot. Detta är science fiction. Och inte särskilt bra sådan.

Som i tidigare böcker finns det en viss rasism. Att lokalbefolkningen på Jamaica skulle låta sig luras av Dr Nos ”drake” är absurt. Och naturligtvis är det bara den vite mannen James Bond som inser att draken är en maskin med dieselmotor. De svarta jamaicanerna framställs som vidskepliga. Och alla kineser i boken framställs som skurkar. Den värsta rasismen riktas dock mot de karaktärer med ”mixat blod”; chingroes (”kinesnegrer” i den svenska översättningen). Det finns endast en stark svart karaktär – Quarrel. Denne beskrivs som Bonds kära vän och som läsare fäster man sig verkligen vid honom. Bond blir mycket upprörd och ledsen då han dör. Men även detta porträtt är inte helt fritt från rasism. Bond ger Quarrel flera direkta befallningar som den svarte mannen lyder blint. Sådana befallningar ger Bond aldrig till Felix Leiter, som också beskrivs som Bonds vän.

dno2

Jag finner också den kvinnliga huvudkaraktären högst problematisk. Honeychile ”Honey” Rider är ett slags vildkvinna, en kvinnlig Mowgli. Hennes föräldrar dog när hon var mycket ung och därefter har hon fått klara sig mer eller mindre själv. Hon har aldrig gått i skolan, utan lärt sig allt hon vet från ett uppslagsverk. Hon älskar djur och kan väldigt mycket om dem. Samtidigt är hon är väldigt naiv, ung och dessutom oskuld. Hon känns väldigt mycket som en tonåring. Flemings beskrivning av henne känns lite gubbsjuk. Bond kallar henne till och med för ett barn och frågar sig om man kan älska med ett barn. Det känns lite perverst faktiskt. Hon är en nymf. En renodlad sexuell fantasi som dyker upp på den tropiska stranden. Och hon är ännu en av Bonds kvinnor som utsatts för våldtäkt och som genom att ligga med Bond på sätt och vis kommer över detta och sin avsky för män.

Över lag är detta mycket underhållande pulp fiction, men inte en särskilt bra bok. Den är såpass överdriven att den snarare bör kategoriseras som science fiction, än som en spionroman. Det hela blir till slut lätt parodiskt och detta är inte en av de bättre Bond-romanerna. Men visst är det underhållande och boken har ett högt tempo. Men den klass som präglat de tidigare böckerna i serien saknas tyvärr här. På min rankinglista över Flemings böcker kommer denna mycket långt ner.

frwl1

Ian Flemings mål med sina James Bond-böcker var att skriva den ultimata spionromanen. Och det är mycket möjligt att han lyckades på sitt femte försök. Detta är den kanske mest kritikerrosade av hans romaner. Men det är också en bok som skiljer sig mycket från de övriga i serien, både i upplägg och ton. Berättelsen känns mer realistisk än vanligt, befriad från skurkar med storhetsvansinne och från överdrivna actionscener. Det är mer av en ”seriös” spionroman.

Fleming skrev boken 1956 och den speglar samtidens intresse för spionageaspekten av det Kalla Kriget. Bland de spionrelaterade händelserna vid denna tid kan man bl.a. nämna de brittiska tjänstemännen Guy Burgess och Donald McLean som hoppade av till Sovjet i maj 1951. Vidare var det Kalla Kriget år 1956 långt från kallt. Sovjet visade vilken kontroll det hade över Östeuropa då ett försök att nå självständighet i Ungern brutalt slogs ned. Ett arbetaruppror i Poznan i Polen trycktes också ned. Fleming kände onekligen av de politiska vindarna när han lät SMERSH ha en såpass framträdande roll i sin femte spionroman.

Boken har en lång inledning och Bond själv syns inte till förrän efter ca 130 av de 350 sidorna. Den första tredjedelen utspelar sig helt i Ryssland och skildrar SMERSH:s planeringsarbete. De har en plan som går ut på att döda Bond på ett sätt som vore ytterst förödmjukande för brittiska Secret Service och förstöra deras höga anseende inom hela det västerländska spionväsendet. Fleming beskriver Sovjet som ett orwellskt polissamhälle där skräcken för staten ständigt är närvarande. Han gör det på ett mycket effektivt och levande sätt, inte minst genom att framställa vedervärdiga skurkar så som Rosa Klebb. Fleming baserade Klebb på en faktisk kvinnlig rysk överste, vid namn Rybkin. Klebb är, likt de flesta av Flemings skurkar, fysiskt motbjudande. Dessutom har hon homosexuella tendenser, vilket i författarens konservativa världsbild naturligtvis betydde att hon var allmänt depraverad. Och det faktum att hon är kvinna gör henne än värre! Men trots sexism är Flemings porträtt av Klebb briljant. Hon framstår som en helt igenom kall och ondskefull sadist. Varje replik känns helt naturlig i hennes fula mun.

frwl4

Över lag måste jag säga att Flemings dialoger är väldigt starka i denna roman. Många av dem överfördes ordagrant till filmversionen från 1963, som för övrigt är den bästa filmen i serien och den som ligger närmast den litterära förlagan. Flemings beskrivning av SMERSH och dess grymma metoder och dess skräckinjagande rykte kan kanske framstå som något överdrivet för dagens läsare. Trots allt är Bond-böckerna i stor utsträckning antisovjetisk propaganda. Men faktum är att Flemings beskrivning av den sovjetiska underrättelsetjänsten och hemliga polisen förmodligen inte var allt för långt från verkligheten. Fleming blandar fakta med fiktion på ett snyggt sätt. SMERSH var en del av Röda Armén under andra världskriget och det han benämner som SMERSH i sina romaner har mer gemensamt med 1950-talets MGB eller KGB. Boken har ett kort förord där Fleming understryker att hans beskrivningar av den ryska underrättelsetjänsten och dess högkvarter samt dess ledare (med det briljanta namnet General Grubozaboyschikov) är baserade på fakta. Detta är naturligtvis struntprat, men dessa inledande rader ger ändå boken en känsla av realism.

Men det är inte bara med hjälp av skurkarna som Fleming målar upp sin bild av Sovjetunionen. Bokens kvinnliga huvudkaraktär heter Tatiana Romanova och genom henne får läsaren se förtryckarstaten genom ”den lilla människans” ögon. Tatiana fruktar för sitt och sina närståendes liv när hon kallas till ett möte med Klebb. Hon genomsöker sitt samvete för att bli på det klara med vad hon begått för synd. Var det den där skeden hon snott från hotellet? Eller något opassande hon skulle ha sagt om staten? Hennes paranoia ger läsaren en bild av hur det skulle kunna vara att leva i ett sådant samhälle. Men det främsta syftet med Flemings utförliga beskrivning av Ryssland är naturligtvis för att visa vad det är agent 007 kämpar mot. Det är på tiden efter fem böcker att man som läsare får en inblick i vad det är Bonds fiender står för. När vi läser om hur det är i Sovjet, så vet vi varför Bond behövs.frwl3

Det är också ingen slump att Fleming gav Tatiana efternamnet Romanova.  Huset Romanov regerade i Ryssland fram till revolutionen 1917. Namnet distanserar Tatiana från den kommunistiska regimen, samtidigt som namnet gör henne i allra högsta grad rysk. Det finns en klasstillhörighet i namnet och Tatiana blir nästan som en medlem av den ryska tsarfamiljen genom det och detta skulle kunna tolkas som att hon är mer genuint rysk än kommunistregimen. Det finns därmed både en konservativ, rojalistisk och en antikommunistisk symbolik i hennes namn. Genom att rädda en Romanov underminerar Bond själva grunden i den sovjetiska kommunismen.

Bokens huvudintrig utspelar sig i Istanbul. Och beskrivningen av staden är lika levande som den av Sovjet är dyster. Fleming har sällan målat upp så färgstarka bilder av en myllrande storstad som står på randen mellan det förflutna och det moderna. Staden beskrivs ömsom som sagolik och ömsom med förakt. Det blir en dynamisk framställning som känns såväl realistisk som romantisk. De karaktärer som Bond möter i staden bidrar också till denna känsla. Den är ett slags Casablanca där fientliga spioner finns runt varje hörn, där de flesta kan köpas för pengar och där det råder ett habilt eldupphör. Istanbul ligger på gränsen mellan Europa och Asien. På gränsen mellan Öst och Väst. Och i detta lilla mikrokosmos utspelas ett eget litet kallt krig. Ryssarna har sina bulgariska undersåtar. Och britterna har den karismatiske Darko Kerim och hans armé av söner. Kerim är en av Bonds mest minnesvärda vänner. Han är minst lika levande och älskvärt skildrad som René Mathis eller Felix Leiter, men har en mycket större personlighet. Han är överdriven, men tack vare det känns han desto mer mänsklig.

Handlingen når sitt klimax på Orientexpressen från Istanbul till Paris. Det är här Bond möter SMERSH:s huvudbödel. Denne är, liksom Rosa Klebb, en iskall skurk som Fleming ger en lång och fascinerande bakgrundshistoria i bokens inledande kapitel. Han är en äkta psykopat, besatt av fullmånen, asexuell och blodtörstig. Red Grant är ett slags Hannibal Lecter i Sovjets tjänst.

Om man bara ska läsa en av Ian Flemings böcker så ska man läsa From Russia, with Love. Det är den mest kritikerrosade och också enligt mig den bästa av hans 007-äventyr. Det kanske inte är den som representerar en typisk James Bond-bok bäst eftersom den skiljer sig ganska mycket i upplägg och ton från resten av böckerna. Men detta är en riktig Kalla Kriget-thriller och faktiskt en briljant spionroman.

daf1

Ian Flemings böcker om James Bond var till en början ganska varierade. Den första boken handlade om casinospel i Frankrike, den andra om voodoo och Harlem-gangsters, den tredje om England och atomhotet. Denna den fjärde boken, Diamonds Are Forever, handlar om diamantsmuggling och den amerikanska maffian. Trots denna variation så börjar man ändå ana en viss idétorka hos författaren. Exempelvis har både USA och smuggling använts i Live and Let Die och känns därmed inte särskilt originellt längre. För att ge boken en distinkt identitet och en den typiska Bondska slängen av det fantastiska så har Fleming inkorporerat ett tämligen bisarrt western-tema som präglar bokens senare del. Tyvärr känns detta inte så passande för James Bond. Snarare känns det mer som ett desperat försök att ge skurken teatralisk gimmick.

Detta är den första av Flemings böcker som tappar i kvalité jämfört med föregångarna. Trots det finns det naturligtvis mycket starka aspekter i berättelsen. Det går exempelvis inte att komma ifrån att Fleming var en mästare på att skriva spänning och beskriva fascinerande miljöer. Bokens inledande sidor beskriver hur en skorpion en natt på den afrikanska stäppen dödar en skalbagge och hur ett hemligt möte mellan två smugglare äger rum. Detta inledande kapitel är väldigt effektivt skrivet och den mystiska stämningen greppar på en gång tag i läsaren. Likaså är reseskildringarna mycket färgrika. Fleming målar upp färgstarka bilder och det är mycket intressant att läsa om hur transatlantiska flygresor i första klass gick till på 1950-talet.

daf3

Den kvinnliga huvudkaraktären i detta äventyr heter Tiffany Case. Flemings kvinnoporträtt blir bara bättre och bättre, trots att de aldrig kommer bli särskilt bra över lag. Men Case är en relativt stark karaktär. Kanske inte lika självständig som Gala Brand i Moonraker, men hon har en attityd och ett sätt som känns relativt uppfriskande. Med det sagt är hon fortfarande en damsel in distress, en mö som Sank Göran måste rädda från draken. Hon jobbar, liksom Solitaire i Live and Let Die, för skurken och Bond måste befria henne från denne. Hon är också en i raden av Bond-kvinnor som överlevt sexuella övergrepp och därefter levt utan manligt sällskap. Tack vare Bond återfår hon dock sin sexlust. Ian Fleming har en förmåga att trivialisera våldtäkt och dess psykologiska konsekvenser. Han verkar tro att allt våldtäktsoffer behöver för att åter kunna njuta av sex är att bli tagna av en riktigt karl som James Bond. Det känns naturligtvis unket. Men man måste minnas att dessa böcker skrevs av en kvinnokarl på 1950-talet. Flemings kvinnosyn skilde sig inte markant från den gängse normen. Det hans böcker fick kritik för då de publicerades var inte sexism eller rasism, utan de anklagades snarare för att vara sadistiska och pornografiska. Med dagens ögon är såväl våldet som sexet ganska tamt.

daf2
En sak jag uppskattar med boken är att Fleming hänvisar till samtliga föregående böcker. Bond vill inte lyssna på La Vie en Rose för att den påminner honom om Vesper Lynd från Casino Royale. När han tuppat av p.g.a. misshandel drömmer han om undervattensfärden mot Mr Bigs ö i Live and Let Die. Och även Moonraker-affären nämns i bokens inledning. Det är också värt att notera att Bond här för första gången beställer sin vodka martini med orden ”shaken and not stirred”. Hans relation med Felix Leiter är också en av de starkare aspekterna av boken.

Tyvärr har romanen, som sagt, en hel del problem som gör den till en av de svagaste av de tidiga 007-äventyren. En vanlig kritik som Diamonds Are Forever får är att skurkarna inte är särskilt intressanta. Mafioson Seraffimo Spang är en mycket tunn karaktär. Spang är en amerikansk gangster som smugglar diamanter. Vi får inte ta del av hans levnadshistoria eller bakgrund. Han äger en western-stad – Spectreville – ute i Nevadas öken och gillar att klä ut sig till cowboy. Varför, vet vi inte. Hade karaktären getts ett större djup hade western-attiraljerna kanske fungerat som en del av en excentrisk Bond-skurk. Men nu känns hela western-grejen ganska larvig. Porträtteringen av den amerikanska maffian och dess roll i Las Vegas känns också lite löjlig. Det finns något serietidningsaktigt över det hela. Kanske är man nuförtiden så bortskämd med djupgående porträtt av maffiavärlden (från Mario Puzo, Francis Ford Coppola, Martin Scorcese mfl.), för jämfört med dessa känns Flemings bidrag som vilken medelmåttig amerikansk kioskdeckare som helst.

Fremont Street - Las Vegas - 1952

Utöver bleka skurkar så tycker jag att själva diamantsmugglingsintrigen inte heller är särskilt intressant. Inte minst då man jämför med Bonds tidigare uppdrag. I Casino Royale skulle Bond sabotera för en sadistisk rysk spion, i Live and Let Die skulle han stoppa gangstern som nästan dödade hans bäste vän, i Moonraker skulle han rädda London från en atombomb. I Diamonds Are Forever förlorar England pengar på smuggling från sina kolonier. Det finns ingen personlig aspekt. En taxichaufför som Bond gillar blir mördad av skurkarna i The Spangled Mob, men detta känns som ett tunt personligt motiv för Bond.

Tillsammans utgör dessa aspekter tyvärr en besvikelse. Boken är som vanligt kompetent skriven och har en klassiskt dramaturgi som gör den lättläst och ganska spännande. Den är inte den sämsta Bond-boken, men långt ifrån den bästa. Den har inte samma narrativa problem som Casino Royale, men över lag är detta en mycket ointressantare historia än vad man är van vid från Fleming.

Moonraker av Ian Fleming

 

moonraker

Nästan exakt tio år efter andra världskrigets slut, gavs boken Moonraker ut. Och kriget präglar boken på flera sätt. Boken är i stor utsträckning ett tidsdokument över England på 1950-talet och Ian Fleming spelade på många av de samtida rädslorna. I Europa fanns det fortfarande en rädsla för att nazismen skulle blossa upp igen. Och hotet från Sovjetunionen och atombomben var ständigt närvarande.

Man kan dela upp Flemings böcker i två kategorier; de realistiska och de fantastiska. Ordet ”realistisk” är naturligtvis relativt eftersom Bond-äventyren alltid är långt ifrån verkligheten. Men Flemings fem första böcker är ändå mer lågmälda och inte lika otroliga som de senare. Ändå framhålls Moonraker ibland som en av de mindre realistiska Fleming-böckerna. Kanske är det den katastrofala filmatiseringen av boken från 1979 (där Roger Moores 007 skjuter laserpistoler i yttre rymden) som ligger bakom detta? För förvisso är skurkens plan – att med ryssarnas hjälp atombomba London – kanske i det mer spektakulära slaget. Men fram tills detta avslöjas i bokens sista del, så är detta faktiskt en av de mer lågmälda och jordnära Bond-äventyren.

Det var också Flemings tanke. Han ville göra Bond mer mänsklig. Bonds dagliga rutiner beskrivs utförligt. Över dessa skildringar finns ett tristessens skimmer vilket gör att man som läsare kan identifiera sig mer med huvudkaraktären. Bond tycker, liksom alla andra, att måndagar är ett helvete. Han blir också irriterad över att ett möte med chefen drar ut på tiden och förkortar hans lunchrast. Bond är mer av en vanlig människa här och mindre av en superhjälte. Men med det sagt så är han ju fortfarande Bond. Hans lunchrast består inte av en matlåda med rester, utan snarare av grillad sjötunga, en sallad med senapsdressing, Brieost och en halv karaff vit Bordeaux. Men bara det faktum att boken inte innehåller något sex alls och att Bond i slutet i princip blir nobbad av den kvinnliga huvudkaraktären till förmån för en annan man, gör att han känns mer verklig.

moonraker_254

Det finns andra positiva aspekter av boken också. Gala Brand är Flemings bästa kvinnliga karaktär hittills. Hon är en kompetent polis som inte är särskilt intresserad av Bond. Och det är hon som avslöjar skurken Sir Hugo Drax’ onda plan. Bond ser henne naturligtvis som ett sexuellt objekt, men i övrigt är porträtteringen av henne inte lika sexistisk som av tidigare ”Bond-brudar”.

Sir Hugo Drax är förmodligen den mest genomarbetade skurken hittills. Läsaren visste från början att både Le Chiffre och Mr Big var dramats skurkar, samt vad deras ondskefulla planer gick ut på. Så är inte läget här. Sir Hugo är en nationalhjälte och älskad av folket. Förvisso har han ett mystiskt förflutet. Och han är ganska ohyfsad. Men han framstår snarare som en excentrisk men karismatisk buffel än som en fullblodspsykopat. Det visar sig mot slutet att han är det senare, men han döljer det under ett hjärtligt yttre. Han är ett klassiskt exempel på ”den inre fienden”, ett återkommande motiv hos Flemings skurkar. Hans obscena utseende är också ett klassiskt skurkattribut.

Att allt inte står klart från början är också positivt. Boken innehåller ett äkta mysterium som agent 007 måste lösa. Bond gör ett riktigt detektivarbete, vilket bidrar till den realistiska tonen. Det är först i slutet som helvetet brakar löst och actionsekvenserna börjar avlösa varandra. Bland dessa står en snyggt beskriven biljakt mellan Bonds Bentley och Drax’ Mercedes ut som den mest minnesvärda. Och i finalen så sparar sadisten Fleming inte på krutet. Man känner verkligen den fysiska smärtan hos Bond när hans kropp utsätts för den ena prövningen efter den andra.

Men det som boken framför allt gör är att den ger läsaren en inblick i Bonds ensamhet. Han är egentligen en mycket ensam figur. Det skildras osentimentalt. Som om Fleming, precis som Bond, inte riktigt vill erkänna detta faktum. Boken sista sidor är geniala. Bond har efter sitt avslutade uppdrag fått en månads semester, vilken han planerar att spendera med Gala på den franska landsbygden. Han har planerat allt. Han går för att möta henne, bara för att förstå att hon redan är förlovad med en annan. Det är snopet och vi får se Bond osäker inför en kvinna för första gången.

Moonraker skiljer sig mycket från sina två föregångare. Och trots att den inte är lika actionfylld som exempelvis Live and Let Die, så är den ändå på samma kvalitativa nivå. Det är kanske en av Flemings mer jordnära böcker och helt klart ett starkt kapitel i berättelsen om James Bond.

lald1

Live and Let Die är en mycket bättre bok än föregångaren Casino Royale. Faktum är att det är en av de bättre böckerna om James Bond. Samtidigt är det också den bok av Ian Fleming som är svårast att smälta och som åldrats sämst.

Problemet ligger i den tidstypiska rasism som präglar hela boken. Fleming beslöt sig för att Bond i detta äventyr skulle möta en gangsterkung från Harlem. En naturlig följd av detta är att författaren beskriver afroamerikansk kultur. Och han gör det på ett livfullt sätt. Men beskrivningarna av ”negrernas” (för det är genomgående ordet negro – och ibland även nigger – som används) vanor, deras språk, trosföreställningar, intelligens, traditioner och kulturyttringar är genomgående djupt rasistiska. Märk väl, det handlar inte om någon form av hatisk rasism. Snarare om fördomar som är grundade på okunskap. Den stammar förmodligen ur någon form av kolonial snobbism där Storbritannien står för ordning och reda medan den svarta världen inte riktigt ännu är lika civiliserade som den vita. Fleming beskriver förvisso ibland afroamerikaner med beundran. Han lyfter fram att de har producerat framstående vetenskapsmän, författare, musiker osv. Men det handlar fortfarande om en nedlåtande attityd där ”den svarta rasen” framställs som en något underlägsen grupp, trots att beskrivingarna på ytan kan verka positiva. För samtidigt som Fleming hyllar den afroamerikanska jazzen, så beskriver han en av skurken Mr Bigs hantlangare som en svart apa. Och Harlem beskrivs med orden ”Nigger’s Heaven”. Jag  vet att detta är en produkt av sin tid och att rasismen är av samma typ som i Hergés Tintin i Kongo (dvs. den kan ses som framför allt naiv), men det lämnar en bitter eftersmak till en i övrigt mycket spännande och underhållande bok. För självklart måste Bond kunna slåss afroamerikanska gangsters. Det ligger inget inbyggt rasistisk i det, enligt mig. Det finns ju de facto kriminella organisationer som består till stor del av en viss en viss etnicitet eller folkgrupp. I Sverige talar man ibland om den jugoslaviska maffian, som ett exempel. Mario Puzo beskrev i The Godfather en kriminell organisation som också hade en etnisk prägel. Italiensk i detta fall. Men hans bok är därmed inte automatiskt rasistisk mot italienare. Men när beskrivningen av dessa etniskt homogena grupper blir rasistisk, så sjunker underhållningsvärdet en hel del. Och det är problemet med Live and Let Die.

Om man väljer att bortse från rasismen (vilket man nästan måste göra för att överhuvudtaget kunna njuta av Flemings böcker), så finns det dock mycket bra med Live and Let Die.

lald

Boken har en mycket bättre tempo än Flemings debutroman. Här finns förvisso en hel del exposition, men de långa transportsträckorna som plågade Casino Royale finns inte här. Däremot har Fleming fyllt romanen med en mängd minnesvärda actionscener. Efter bara några sidor blir Bond utsatt för ett bombattentat på sitt hotellrum. Och så snart han besöker en bar i Harlem, blir hans bord nedsänkt genom golvet och han möter Mr Big och blir utsatt för ett smärtsamt förhör. Därefter väntar en skottlossning i ett garage. Det fortsätter i det tempot med en skottlossning i en lagerlokal för exotiska fiskar, en simfärd i farliga vattnet nattetid, en kölhalning och en slutgiltig explosion. Samtidigt bjuds vi också här på en hel del spännande miljöer. Första boken utspelade sig på en och samma plats, men här rör sig Bond i New York (bl.a. Harlem), Florida och Jamaica. Bond reser med både tåg och flygplan. Att beskriva platser och miljöer är en av Flemings starkaste sidor. Det märks både att han är en van reporter och att han besökt platserna han beskriver. Han har bott på hotellen, ätit maten, besökt nattklubbarna, badat i haven. Fleming transporterar läsaren till dessa exotiska platser och boken känns med sina resor och sin action mycket mer som ett typiskt James Bond-äventyr än sin föregångare.

Karaktärerna är också mycket mer utförligt beskrivna än tidigare. Bond är mer mänsklig. Detta märks inte minst i hans relation till vännen Felix Leiter. Live and Let Die är på många plan en bok om vänskap. Relationen mellan de två männen känns genuin. De är två likar som verkligen bryr sig om varandra. Leiter blir i denna bok matad till en haj, som bl.a. biter av hans arm och ben. Denna tragedi ger en personlig vinkel på storyn och Bond svär att hämnas på Mr Big.

lald3

Buonaparte Ignace Gallia (Mr Big) är en mycket minnesvärd skurk. Han är en maffiaboss som har en fot i Harlem och en i Västindien. Han smugglar guld från en skattgömma utanför Jamaica, in i USA för att finansiera den sovjetiska spionverksamheten i landet. Till sin hjälp har Mr Big vodoo, med vars hjälp han sätter skräck i sina undersåtar. Många afroamerikaner tror att han är Baron Samedis zombie. Att Flemings inkluderade voodoo i berättelsen bidrar med en ödesmättad stämning som lyfter boken ännu ett snäpp. James Bond-äventyren hade aldrig några övernaturliga element, men närvaron av voodoo ger ändå romanen en på sina håll nästintill gotisk stämning som passar dess västindiska miljöer mycket bra. Och skurken blir tack vare mystiken och voodoon också desto mer intressant. För samtidigt som han använder religionen för sin egen vinnings skull, så verkar han ändå tro på aspekter av den. Han är en charlatan som börjat tro på sina egna lögner. Mr Big är en välartikulerad och intelligent man och samtidigt en iskall och livsfarlig motståndare. Visst är han en överdriven och orealistisk karaktär, men han blir inte den sortens karikatyr som några av de senare skurkarna i Flemings böcker blev.

Den sexism som präglade porträtteringen av Vesper Lynd i Casino Royale, tycker jag inte är lika påtaglig i beskrivningen av Solitaire. Detta kan bero på att Solitaire får mycket mindre utrymme än Vesper fick. Hon är fortfarande en platt karaktär, en damsel in distress. En prinsessa som Sankt Göran ska rädda från draken. En vit oskuld som den vite hjälten skall rädda från den svarte vilden. Så visst är bilden av henne sexistisk men hon framstår inte som lika dum som Vesper. Hon är dock fortfarande relativt blek och inte särskilt intressant. Inte en av de mer minnesvärda kvinnliga karaktärerna i Flemings böcker.

Förstå mig rätt. För mig är det nästan omöjligt att skriva om en Fleming-roman, utan att kritisera dess sexism och rasism. Men med det sagt så uppskattar jag dem ändå. Och Live and Let Die är faktiskt en av mina favoriter. Det är en roman med högt tempo, fascinerande miljöer, välskriven action och intressanta karaktärer. Det är en av de bättre Bond-romanerna. Jag kan också se på dess fördomsfulla aspekter som ett historiskt dokument som berättar för mig hur man såg på kvinnor och på afroamerikaner utifrån den manliga, brittiska överklassens synvinkel. Men blir man lätt upprörd över fördomsfulla, rasistiska uttalanden och om man inte kan acceptera dessa som produkter av sin tid, ja då bör man kanske undvika denna roman. Men om man kan bortse från dessa saker, så rekommenderas den verkligen. En av Flemings bästa, faktiskt.

 

Den första boken om James Bond var också Ian Flemings debutroman. Den före detta underrättelseofficeren och journalisten ville skriva tidernas främsta spionroman. Tyvärr lyckades han inte riktigt på första försöken, enligt mig. Förvisso finns alla typiska ingredienser som gjorde Flemings romaner så underhållande här från början; den hårdkokta stilen, de korta, kärnfulla meningarna. De stämningsfulla miljöbeskrivningarna. Den konservativa livssynen och det sadistiska våldet. Liksom naturligtvis snobbismen och varumärkesfixeringen. För att inte tala om en relativt orealistisk men ändå mycket underhållande spionhistoria.

Casino Royales främsta brister är själva upplägget. Det man kanske kan kalla för dispositionen eller dramaturgin. Detta skulle Fleming komma att förfina under åren. Redan i hans nästa roman finns en tydligare röd tråd och en bättre dramaturgi med en tydlig början, mitt och slut. Men här är upplägget ett annat. Boken inleds med att Bond redan är på plats i Frankrike och mitt uppe sitt uppdrag – att vinna över SMERSH-agenten Le Chiffre i baccarat. Inledningen är klassisk:

The scent and smoke and sweat of a casino are nauseating at three in the morning. Then the soul-erosion produced by high gambling — a compost of greed and fear and nervous tension — becomes unbearable and the senses awake and revolt from it. James Bond suddenly knew that he was tired.

Inledningen ger oss med några få meningar en uppfattning om den glamourösa och livsfarliga miljö i vilken den hårdhudade hjälten befinner sig.

Därefter följer en tillbakablick som i detalj går igenom mycket s.k. exposition. Läsaren får ta del av en hel del information angående bakgrunden till uppdraget. Man får läsa Secret Services rapporter om SMERSH och Le Chiffre och långa PM om vilka planer som utformats för att bringa dessa på fall. För en Bond-nörd som jag så fungerar detta som trevlig kuriosa, men egentligen är det inte särskilt spännande läsning. Det finns liknande avsnitt fulla med halvintressant information och till slut känns de bara som långa transportsträckor. Ett kapitel redogör exempelvis för alla regler i spelet baccarat. Regler som läsaren ändå inte förstår och som man inte heller behöver förstå för att hänga med i det höga spelet. Redan i bokens mitt, efter bara ca 100 sidor, har vi klimaxen då Bond och Le Chiffres öde vid spelbordet avgörs. Det är mycket skickligt skrivet och Fleming tvingar verkligen läsaren att vända blad. Efter att Bond slagit skurken blir Bond och hans följeslagare Vesper Lynd kidnappade av skurkarna. Bond torteras i en klassisk sekvens. Men när Le Chiffre blir dödad är det fortfarande ca hundra sidor kvar av Bonds återhämtning från sina skador, hans veckor vid franska kusten med Vesper och till sist det dramatiska slutet.

lorre
De sista hundra sidorna känns också som en ända lång transportsträcka. Själva huvudstoryn hade kanske gjort sig bättre i ett novellformat. Nu är den utdragen så långt det är möjligt. Resultatet blir att tempot vacklar. Tyvärr känns det på sina håll tämligen amatörmässigt strukturerat, trots att jag ändå uppskattar Flemings språk.
Men jag kan förlåta Fleming dessa ”barnsjukdomar” eftersom jag vet att detta är hans debut och att han inte fullt har bemästrat konsten ännu. För Casino Royale har också sina kvalitéer och sett som debutroman så är den ändå relativt skickligt skriven på sina håll. Jämfört med många av de senare romanerna (och filmerna) är detta en av de mer realistiska och tankeväckande böckerna i serien om Bond. Huvudpersonen funderar mycket på de moraliska gråzoner han rör sig i och han faller på riktigt för Vesper. Han är till och med beredd att lämna sitt jobb för henne.

green

Vesper är en karaktär med potential men som så ofta med Flemings kvinnliga karaktärer är hon tunt skriven. Porträttet är sexistiskt och hon framstår ofta som en relativt dum damsel in distress. Detta är, liksom rasismen i boken, naturligtvis ett tecken på i vilken tid romanen skrevs. Men det lämnar också en något bitter eftersmak. Man förstår inte riktigt vad Bond ser i denna amatörmässiga kollega, vilket är synd eftersom hon är en person som är mycket viktig för vem James Bond blir senare. Kanske beror också min besvikelse på att hon var en mycket minnesvärd karaktär gestaltad av Eva Green i filmversionen från 2006.

Över lag är Casino Royale dock något av en klassiker. Det var boken som introducerade James Bond för världen. Det är en ganska bra roman, men långt från den bästa om agent 007. Scenerna i kasinot är mycket välskrivna och spännande, liksom actionsekvenserna. James Bond är en levande karaktär från första sidan, liksom hans allierade Felix Leiter och Mathis. Dessutom innehåller den flera minnesvärda avsnitt. Ska man läsa alla Ian Flemings romaner (som jag just nu gör) ska man naturligtvis börja här. Vill man bara läsa en av dem ska man förmodligen välja en annan.

Tema: Ian Fleming

Ian Flemings böcker om agent 007 – James Bond – hör förmodligen till de mest inflytelserika litterära verken från 1900-talet. De är ingen stor litteratur men har haft enormt genomslag på populärkulturen och influerat spiongenren inom såväl litteratur, film och TV. James Bond har blivit ett populärkulturellt fenomen, främst genom filmerna baserade på Flemings böcker. Repliker och symboler från filmerna och böckerna har blivit vedertagna begrepp. ”Shaken, not stirred”, ”licence to kill”, ”gentlemannaspion” och liknande begrepp har fått ett eget liv utanför film- och romanserien.

Jag kom först i kontakt med James Bond via filmerna då jag var liten. Pierce Brosnan var den Bond jag växte upp med, men snart upptäckte jag också de gamla filmerna och där blev Sean Connery snabbt min favorit-Bond. Jag är dyslektiker och hade svårt att lära mig läsa. När jag fick reda på att det även fanns böcker om Bond blev jag dock sugen på att läsa dessa. Den första boken jag fanns var Döden på Jamaica (Dr No) som jag lånade på biblioteket och läste. I was hooked. Snart letade jag igenom de lokala antikvariaten efter resten av böckerna. Under mellan- och högstadiet läste jag dem alla. Jag skrev även fan-fiction och detta väckte även mitt intresse för att skriva. Detta har hjälpt mig mycket och idag har jag nästan inga begränsningar alls i varken mitt skrivande eller läsande. Tack vare Ian Fleming. Under tonåren svalnade intresset en aning, men på senare år har det åter växt. Nu ser jag på Flemings skapelse med andra ögon. Jag är medveten om dess brister. Men dessa brister, främst dess rasism och sexism, gör böckerna och filmerna mycket mer intressanta. För mig är fenomenet James Bond mer än bara lätt underhållning. Det är också ett tidsdokument och som lärare i historia och religion tycker jag att böckerna och filmerna är intressanta eftersom de speglar de attityder, fördomar och den livssyn som rådde då de skapades. Populärkulturella fenomen är ofta väldigt goda källor till hur man tyckte och tänkte i den tid och i det samhälle i vilka de producerades och konsumerades.
Under det kalla kriget konfronterades människor sällan med terrorbalansen eller kärnvapen men däremot med skildringar av dessa fenomen. Verkligheten blev således tillgänglig via berättelser som fungerade som mellanhänder. James Bonds äventyr är exempel på dessa berättelser. Mer än något så var karaktären James Bond ett resultat av det kalla kriget och kan i förlängningen ses som en form av propagandainstrument för Västmakten eller NATO – specifikt Storbritannien och USA. James Bond kan läsas som en representant inte bara för England, utan för hela NATO-alliansen.

Sovjet, ofta i skepnad av semifiktiva organisationen SMERSH, är skurk i alla utom en av böckerna som Fleming skrev på 1950-talet.  I Casino Royale (1953) är huvudskurken Le Chiffre kassör för en fransk fackförening, som kontrolleras av SMERSH. I boken spelar Le Chiffre bort sina överordnades pengar och organisationen tar till slut hämnd på honom. I Live And Let Die (1954) är Mr Big en SMERSH-agent som smugglar antika mynt för att finansiera ryska underrättelseoperationer i USA. Hugo Drax har i boken Moonraker (1955), fått en atombomb från Sovjet som han avser avfyra mot London. I From Russia, with Love (1957) har SMERSH-agenterna Rosa Klebb och Kronsteen utmejslat en plan som går ut på att mörda Bond på ett förnedrande sätt för honom och hans organisation. Titelkaraktären i Dr. No (1958) arbetar med hjälp av ryssarna med att sabotera amerikanska robottester. Och i Goldfinger (1959) är titelkaraktären en SMERSH-agent som planerar att bryta sig in i USA:s guldreserv i Fort Knox.

Men i början av 1960-talet förändrades skurkarna i Flemings böcker. I böckerna Thunderball (1961), On Her Majesty’s Secret Service (1963) och You only live twice (1964) ersattes SMERSH med den ideologiskt oberoende terroristorganisationen SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld.

I en intervju 1961 sade Fleming:

I could not see any point in going on digging at [the Russians], especially when the co-existence thing seemed to be bearing some fruit. So I closed down SMERSH and though up SPECTRE instead.

Förvisso var ryssarna skurkar i flera av hans noveller från 60-talet, samt i hans sista bok om Bond, The Man With The Golden Gun (1964), men då var Sovjets roll markant nedtonad. Flemings uttalande verkar dock en smula motsägelsefullt. Bytet från SMERSH till SPECTRE skedde egentligen vid en tidpunkt då det Kalla Kriget hettades upp. Skiftet kan ha berott på Storbritanniens allt mindre roll som en världsmakt. Historikern James Chapman skriver i Licence to Thrill – The Cultural history of James Bond:

[The Bond novels] represent a nationalist fantasy in which Britain’s decline as a world power did not really take place. One of the ideological functions of the Bond narrative is to construct an imaginary world in which the Pax Britannica still operates.

Det finns mycket mer att analysera än Sovjetunionens roll i Bond-böckerna. Anledningen till mitt fokus på detta i just det här inlägget är därför att jag skrivit en B-uppsats i historia på just det ämnet. Men det finns en mängd andra fascinerande aspekter i Flemings verk. Kvinnosyn och rasism är bara två av dessa. Utöver böckernas kvalité som underhållning såklart. Allt detta kommer jag att beröra i kommande inlägg på denna blogg. Denna text får fungera som en introduktion till mitt tema om Ian Fleming, där jag de kommande månaderna kommer läsa igenom och recensera samtliga av hans böcker om agent 007.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 194 andra följare