Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Rekommenderade podcaster

Det finns en hel del bra podcaster som jag lyssnar på och jag tänkte bara rekommendera några favoriter.

Kermode & Mayo’s Film Reviews

pod2Detta radioprogram från BBC 5 Live är förmodligen den podcast jag lyssnat på längst. Och Mark Kermode är en valdigt bra filmrecensent. Han är väldigt välartikulerad och hemskt kunnig. Samtidigt är hans recensioner väldigt lättillgängliga och man behöver inte alls vara en filmsnobb för att förstå honom. Dessutom har han en bra filmsmak då han gillar klassiska skräck- och b-filmer. Han lyfter ofta upp positiva aspekter hos filmer han tycker är underskattade, men har också blivit känd för sina episka sågningar av filmer som Sex and the City 2 eller Michael Bays filmer. Programledaren Simon Mayo har en väldigt torr framtoning och mycket av programmets behållning kommer från dessa två medelålders brittiska herrars gnabb. De framstår ofta som ett gammalt gift par. Det är oerhört komiskt.

James Bond Radio

pod1Chris och Tom heter två unga killar från Storbritannien som driver denna pod som utkommer två gånger i månaden. De är nördar av stora mått, men har samtidigt mycket humor och självdistans. De gör djupgående recensioner av samtliga filmer (de har precis avslutat Sean Connery-eran), plus en hel del andra tema-avsnitt. De har intervjuer med bl.a. Raymond Benson och andra personer som på ett eller annat sätt varit inblandade i fenomenet James Bond. De kan gå väldigt djupt in på detaljnivå, men på ett väldigt lättsamt sätt som gör att det aldrig blir tråkigt att lyssna.

The Empire Podcast

pod3Empire Magazine är förmodligen världens största filmtidning. Delar av redaktionen spelar in denna pod, som är som en pod-variant av tidningen. Filmnyheter, intervjuer, recensioner, lyssnarfrågor avhandlas på ett väldigt underhållande och brittiskt vis. De gör också spoiler-specials, där de typ en vecka efter en storfilms premiär går in på djupet av alla filmens intressanta aspekter. Dessa är naturligtvis för de som sett filmen. Kritiken och kunskapen är inte av samma höga kvalité som hos Mark Kermode. Gänget som driver denna podcast känns kanske lite mer som filmentusiaster än ”fina” kritiker. Men det är väldigt trevligt att lyssna på.

The X-Files Files

pod4Kumail Nanjiani heter en komiker och skådespelare som är verksam i Los Angeles. Han är också en riktig X-Files-nörd och den som håller i denna utmärkta podcast. Varje avsnitt behandlar i regel två avsnitt av TV-serien (i kronologisk ordning) som Nanjiani diskuterar med en gäst. Diskussionerna går från högt till lågt. Allt från djup filosofi, popkulturella anekdoter och humor på buskisnivå får plats i programmet. På grund av sina kontakter i L.A. har Nanjiani också lyckats bjuda in och intervjua personer som arbetade på TV-serien, såsom skådespelarna Dean Haglund och Jack Black, kompositören Mark Snow och manusförfattarna Darin och Glen Morgan.

x101

För ett drygt år sedan skrev jag en liten recension över de åtta första numren av The X-Files: Season 10. Nu tio nummer senare tänkte jag att det var dags att återigen skriva om tidningen. Läsarna av denna blogg bör inse att som kritiker av tecknade serier är jag förmodligen inte mycket att hänga i granen. Men som X-Files-nörd har jag vissa kvalifikationer. Min passion för denna TV-serie har resulterat i såväl den utförliga bloggserien Tema: The X-Files,  samt en C-uppsats i religionsvetenskap. Det är alltså främst som ett fan av TV-serien som jag närmar mig dessa nummer. Kort sammanfattat var mina intryck av nr 1-8 dessa: Att tidningens målgrupp är de fans som aldrig riktigt kom över att TV-serien lades ned. Därför lever den på s.k. ”fan service”, d.v.s. att ge de trogen följeslagarna exakt det de vill ha. Därför försöker man desperat att uppnå det status quo som rådde då TV-serien var som bäst under de tidigare åren. Detta resulterar i flera problem. Det främsta bland dessa är att man återupplivar karaktärer som dog under seriens senare år, såsom Cigarette Smoking Man och The Lone Gunmen.

x102

Tidning nr nio, Chitter, bjuder på ett klassiskt fristående avsnitt som denna gång har fokus på Scully. Hon och Mulder utreder ett fall där en mördare tycks stå under inflytande av ett övernaturligt väsen. Detta väsen kallas för The Chitter God och tycks kunna styra kackerlackor på ett obehagligt sätt. Avsnittet är kort men lyckas delvis återskapa den klassiska stämning som präglade de bästa Monster of the Week-avsnitten från TV-serien. Det är obehagligt, mystiskt och relationen mellan de två huvudkaraktärerna är som den ska. Bilderna står Greg Scott för och färgen av Art Lyon är perfekt. Detta nummer har de bästa illustrationerna hittills.

More Musings of a Cigarette Smoking Man (#10) är ett slags uppföljare på det klassiska avsnittet Musings of a Cigarette Smoking Man från säsong fyra. Vi får se episoder ut titelkaraktärens liv, men precis som i TV-avsnittet är läsaren osäker på vad som är faktiska händelser och inte. Numret knyter, på ett mycket bra sätt, an till såväl TV-seriens mytologi och den nya mytologi som Joe Harris skapat i tidningen. Illustrationerna görs av menton3 och Tony Moy och är helt klart de bästa hittills. Varje liten episod har sin egna distinkta stil och bilderna blir ibland rent expressionistiska. Detta är ett av de bästa numren.

x103

Nummer 11 t.o.m. 15 består av en story med titeln Pilgrims. Harris knyter an till gamla element i X-Files-mytologin, såsom black oil, och väver samman dessa med nya element som framkommit i tidningen, såsom replikanterna av döda personer. Storyn känns episk och påminner mycket om de klassiska mytologi-avsnitten ur serien. Mysterium läggs på mysterium och det är svårt att hänga med i alla svängar och obesvarade frågor. Men detta gör bara att man läser om numren flera gånger för att hitta nya ledtrådar. Jag uppskattar också att man återintroducerar de utomjordiska rebellerna. Dessa har vi inte hört från sedan säsong sex. De kan vara till stor hjälp för att förklara varför ingen invasion ägde rum 2012. Lyckades de stoppa eller iallafall förhala den invasion som varit planerad i tusentals år? Pilgrims tar aldrig upp detta, men rebellernas blotta närvaro får fantasin att skena iväg för ett fan som jag. Spännande! Teckningar och färg görs av Matthew Dow Smith och Jordie Bellaire. Stilen påminner om Michael Walsh (nr 1-5, 8), men är lite mer stilren och detaljerad.

x104

Numren 16 – 17 består av en fristående historia med titeln Immaculate. Handlingen kretsar kring en ung flicka som bombar en abortklinik. Religion och tro spelar en stor roll i handlingen, vilket för mina tankar till avsnitt ur TV-serien såsom Revelations och All Souls. Att låta ett fristående avsnitt sträcka sig över två nummer är att föredra eftersom man då har mer utrymme för storyn och karaktärsutveckling. Immaculate har en mörk stämning och emulerar TV-seriens dystra estetik på ett mycket bra sätt. Dessutom återser vi i nr 17 Frank Black från TV-serien Millenium (som IDW också ska ge en egen tidning).

Det senaste numret har titeln Monica & John och kretsar kring agenterna Reyes och Doggett som försvann spårlöst i de inledande numren av tidningen. När vi nu möter dem har de hållits fångade på en öde gård i 18 månader. Det händer inte så mycket i detta nummer, utan fokus ligger på att bygga upp en mystisk känsla. Jag gillade verkligen Doggett i TV-seriens två sista säsonger och det är trevligt att han även får vara med i Season 10.

Det främsta problemet för mig med IDW:s serietidning är det som jag berörde i min recension av de första åtta numren. Fokus ligger lite för mycket på nostalgi och tendensen att återuppväcka döda karaktärer distraherar mer än det tillför. Att ha en en storyline där fejkade alien-kopior av våra favoritkaraktärer dyker upp känns främst som en nödlösning. Joe Harris o Co. tycks gräma sig över att karaktärer som Alex Krycek och The Smoking Man dödades i seriens sista säsonger och hittar här på ett sätt för Mulder och Scully att återigen interagera med dem. Det hade varit modigare att inte använt sig av dessa karaktärer, trots att de är fansens favoriter. Harris har faktiskt introducerat nya intressanta karaktärer, såsom den mystiske Glasses Wearing Man. Han hade kunnat ersätta den återupplivade Smoking Man helt och hållet. Och dessutom finns det faktiskt flera karaktärer som lyckades överleva hela TV-serien och som skulle kunna användas igen. Inte minst för att skapa en nödvändig kontinuitet mellan TV-serien och serietidningen. De återupplivade karaktärerna har faktiskt motsatt effekt. Att återuppliva döda karaktärer känns för otroligt, även för The X-Files, och bidrar faktiskt med att distansera tidningen från TV-serien ännu mer. Karaktärer som jag gärna ser att man använder är bl.a.: Conrad Strughold, The Syndicates ledare som överlevde sällskapets undergång i säsong sex. Marita Covarrubias, FN-tjänstekvinnan och Mulders mullvad i The Syndicate. Gibson Praise, pojken från serien skulle vara nära 30 år gammal idag. Är det kanske t.o.m. han som är den nye mystiske Glasses Wearing Man (jag hoppas och tror det)? FBI-direktören Alvin Kersh. Toothpick Man, en utomjordisk super soldier och ledaren för den nya konspirationen i sista säsongen. Super soldier-konceptet var en av de aspekter som förstörde de två sista säsongerna, men att bara ignorera det känns konstigt. Deras planer verkar nu ha misslyckats i och med att ingen invasion ägde rum 2012. Eller? Finns det andra planer?

x105

Utöver dessa finns det ju även andra karaktärer som man gärna återser, såsom Jeffrey Spender, Alien Bounty Hunter, Dr. Charles (Chuck) Burks och Senator Richard Matheson. Med andra behöver man inte uppväcka de döda. Visst, de bästa karaktärerna förutom Mulder/Scully/Skinner är döda, men det finns en hel del andra levande att använda sig av. Serien har redan visat oss Scullys son William, Monica Reyes och John Doggett – vilket var en positiv överraskning. Jag ser gärna mer av dem! Då skulle The X-Files: Season 10 kännas mer som en fortsättning på TV-serien, istället för någon sorts fan fiction. Joe Harris har också sagt att han undviker att göra vissa historier eftersom Chris Carter har ”paxat” dessa för användning i en tredje X-Files-film. Bl.a. ska sonen Williams öde tydligen spela en stor roll i en eventuell kommande film, vilket resulterar i att Harris undviker att använda den karaktären i denna serietidning. Det är fullkomligt idiotiskt. För det första kommer en tredje film med största sannolikhet aldrig spelas in. Och för det andra så är det som så att om X-Files 3 faktiskt görs så kommer Carter o Co. försöka göra en film som så många som möjligt kan se och förstå: Filmskaparna kommer därmed totalt ignorera allt som sker i denna lilla serietidning. IDW hävdar att Season 10 är den ”officiella” fortsättningen på TV-serien eftersom Carter gett sitt godkännande, men denna kanonstatus skulle försvinna så fort en ny film tillkännagavs. Så därmed finns det ingen anledning att inte ge läsarna storys om William och Super Soldiers. Visst, dessa story-element var inte de bästa ur TV-serien, men att bara ignorera dem ger serien en bristande inre logik. Bättre vore att knyta samman dessa lösa trådar, besvara de frågorna och sedan gå vidare.

Varför ska man då göra sig besvär med The X-Files: Season 10? Därför att trots tidningen har vissa uppenbara problem så är den fortfarande mycket underhållande och erbjuder en genuin X-Files-upplevelse. Det går naturligtvis inte att jämföra en serietidning med en TV-serie,men jag tycker att tidningen trots allt faktiskt lyckas fånga mycket av känslan från originalet.

sc23

Jag minns hur imponerad jag blev av Sin City då jag såg den på bio 2005. Jag gick med en vän och såg den och när vi kom ut så var vi stormförtjusta. Vi tyckte att detta förmodligen var den coolaste filmen sedan Pulp Fiction. Sedan dess har jag sett den igen några gånger och trots att filmens brister blivit alltmer uppenbara så tycker jag fortfarande att den är något av en modern klassiker. Den var en uppenbar pastisch på hårdkokta deckare och film noir, men lyckades samtidigt vara tämligen originell och faktiskt stilbildande. Filmen banade väg för mindre lyckade försök till mer hårdkokta och stilistiska filmatiseringar såsom som The Spirit, Watchmen, Max Payne och 300. Ingen av dessa kom dock i närheten av Sin Citys dystra och fascinerande miljöer och karaktärer. Trots sina uppenbara klichéer, eller förmodligen tack vare dem, fastande man verkligen för den åldrige kommissarien Hartigan, den tragiske och stenhårde Marv och den karismatiske Dwight. Lägg därtill ett galleri av riktigt otäcka skurkar. Jag och min polare kunde knappt vänta på en uppföljare. Filmen kändes som gjord för en sådan.

Men uppföljaren fastnade i development hell i nästan tio år. Av någon anledning dröjde det länge för Robert Rodriguez och Frank Miller att få ändan ur, trots den första filmens popularitet och kultstatus. När Sin City: A Dame to Kill For till sist kom i år var det förmodligen för sent. Originalfilmen hade fallit glömska. Vi som varit 17 då den kom var nu 26 och hade (förhoppningsvis) mognat en hel del sedan dess. Uppföljaren till Sin City har flera problem. Ett av dessa är att man har ersatt flera av skådespelarna från originalet. De karaktärer som Michael Madsen, Clive Owen, Devon Aoki, Brittany Muprhy (R.I.P.) och Michael Clarke Duncan (R.I.P.) spelade har antingen övertagits av nya skådisar eller strukits helt. Man möts därmed av ett ensemble med nya ansikten som man inte kan relatera till på samma sätt som om originalskådisarna hade behållits. Känslan av ett kärt återseende av en favoritkaraktär (som är en viktig del av en uppföljare) försvinner därmed. Dessutom finns det problem även med de skådespelare som återvänder. Bruce Willis roll är här mycket mindre, inte mycket mer än en cameo. Mickey Rourke ser, trots imponerande smink, mycket pösigare och klumpigare ut än innan. Och Jessica Alba som var en relativt stor stjärna för tio år sedan visar här varför hennes stjärna dalat på senare år – hon är ingen aktris av stora mått. Den enda som kommer ut med hedern i något sånär behåll är Eva Green som är perfekt i allt hon gör. Tyvärr ligger fokus här inte på hennes skådespeleri, utan istället på hennes kropp (hon är naken i 90% av de scener hon är med i).

sc2

Jag reagerade inte så mycket på den första filmens sexism och misogyni. Men här uppfattar jag den som ett stort hinder. Filmens kvinnosyn är frånstötande. Kanske beror det på att jag är äldre och klokare, men det kan inte vara den enda anledningen. Eva Greens karaktär Ava Lord – titels dam att mörda för – är en modern variant av Batseba. Hon är den klassiska förförerskan och männen smälter som smör i hennes händer. Det i sig är egentligen inte ett problem. Femme fatalen är en klassisk arketyp i denna genre och kan vara en mycket intressant karaktär. Men i denna film är Ava Lord så sexig att ingen man kan motstå henne och därför måste filmens hjälte Dwight (Josh Brolin) döda henne. Det är taliban-moral så att det stinker om det!

Dessutom tar filmen sig själv på allt för stort allvar. Det som kändes häftigt och retro i första filmen känns här som en omedveten självparodi. Klichéerna är inte coola längre utan blir tack vare det usla manuset bara plågsamma. Detta är samma problem som drabbade George Lucas Star Wars-prequels. Dialogen var medvetet klichéfylld, men när filmerna tar sig själv på för mycket allvar så försvinner självdistansen totalt. Som publik fångas man inte av någon nostalgisk retro-känsla, utan man mår bara illa av den löjliga dialogen. Med det sagt så var första Sin City-filmen också tämligen humorbefriad, men av någon anledning så gjordes det hela med en bättre känsla där. Ett annat problem i manuset är att vi har får ta del av allt för många fristående historier. I originalet följde vi främst tre huvudstorys – Marvs, Hartigans och Dwights. Här blir det helt enkelt för rörigt och filmen saknar en bra struktur.

Det är en snygg film. Grymt snygg, det kan man inte förneka. Med det sagt bjuder filmen inte på något nytt. Och sedan 2005 har vi sett flertalet filmer med imponerande CGI-miljöer, i allt från 300 till Avatar. Men miljöerna är stämningsfyllda och väcker ett intresse. Jag skulle inte ha något emot att spela ett riktigt coolt GTA-liknande spel som utspelar sig i Sin City. Men som filmserie fungerar detta tyvärr inte.

sc22

Som sagt tror jag också att ett problem ligger i att filmen kom för sent. Nu känns resultatet bara som en misslyckad nostalgifest kring någonting som aldrig hann bli ett riktigt fenomen. Den nostalgi man känner då man ser en ny Star Wars-film eller James Bond-film (trots att dessa kan vara ganska halvtaskiga) beror på att de nya filmerna bygger på arvet efter ett riktigt kultfenomen, såsom 60-talets 007-rullar eller den ursprungliga Star Wars-trilogin. Men Sin City hann aldrig riktigt bli någonting som vi som publik kunde bli riktigt nostalgiska över. Kanske skulle det funka med en film tio år senare om det redan fanns två eller tre klassiska rullar. Men A Dame to Kill For känns lika irrelevant som om man skulle göra en uppföljare till Gladiator, Forrest Gump eller… ja, Dumb & Dumber!

Betyg 2 av 5

Bond 24 är SPECTRE!

scepctre poster

EON Productions har under Daniel Craig-eran inte gjort annat än spela sina kort rätt. Allt som har med Quantum of Solace att göra är förlåtet! Först gav de oss Bond-fansens våta dröm nr 1 – en seriös nyinspelning av Casino Royale. Sen ger de oss nummer två på listan – återintroduktionen av Bonds ärkefiende SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Sedan det blev känt förra året att EON hade återköpt rättigheterna till SPECTRE/Blofeld från Kevin McClorys efterlevande så har det ryktats och viskats om att de kanske skulle använda dessa i nästa film. Men ingen vågade riktigt hoppas på att det skulle ske. Kanske i Bond 24 eller 26, men inte redan nu!

spectre bond

Men nu fick då beskedet  att Craigs fjärde film som 007 inte bara kommer innehålla SPECTRE – den kommer heta SPECTRE. Om man inte tar i åtanke namnets tidigare historia och dess koppling till Bond så är titeln kanske inte så anmärkningsvärd. Det är en enordstitel i samma stil som Skyfall eller Moonraker. Sen att det faktiskt betyder någonting – ett väsen, en ande, ett spöke – anser jag höjer dess kvalité som titel. Men om man väger in vad SPECTRE betyder för de som kan sin Bond – ja, då är detta förmodligen den bästa titeln sedan…. Ja, jag vet inte.

Efter presskonferensen i förmiddags släpptes också en kort synoposis över handlingen:

A cryptic message from Bond’s past sends him on a trail to uncover a sinister organisation. While M battles political forces to keep the secret service alive, Bond peels back the layers of deceit to reveal the terrible truth behind SPECTRE.

Detta stämmer överens med de rykten som gått i pressen om Christoph Waltz (som nu är bekräftad för en roll i filmen, möjligtvis som Blofeld). Enligt ryktena som funnits innan presskonferensen så skulle Blofeld i den kommande filmen ha använt alias Oberhaeuser. I Ian Flemings novell Octopussy var Oberhaeuser Bonds skidinstruktör i Österrike i hans ungdom. Han blev en fadersfigur för Bond. I pressen ryktades det om att Waltz skulle spela denne fadersfigurs son, som sedan skulle visa sig vara Blofeld. Nu är det som så att enligt de officiella källorna så ska Waltz spela en karaktär med namnet Oberhaeuser. Så troligtvis har de tidiga ryktena rätt i att denne kommer visa sig vara Blofeld.

Andrew Scott kommer spela MI6-anställde karaktären Denbeigh, som jag antar kommer stå för de politiska krafter som M måste mäta sig med. Scotts karaktär kan också vara någon form av mullvad eller förrädare.

spectre cast

De två Bond-brudarna är Lea Seydoux som karaktären Madeleine Swann och Monica Bellucci som Lucia Sciarra. Seydoux var bekräftad sedan tidigare. Men Bellucci var en positiv överraskning (trots att det ryktats om henne den senaste veckan)! Hon provspelade redan för Tomorrow Never Dies 1997. Det känns trevligt att ha en kvinnlig karaktär som är jämnårig med Craig. Faktum är att hon är 50 år gammal och äldre än Bond och den äldsta Bond-bruden någonsin (om man inte räknar med Judi Dench förstås). Frågan är exakt vilken slags ”Bond-brud” hon kommer vara. Hon skulle passa som en intelligent skurk a la Elektra King från The World is Not Enough. Det vore en riktig twist om hon visade sig vara Blofeld…. Nä, det hoppas jag inte på. Men det vore också fräscht om Bond faktiskt kunde få ihop det med en kvinna i sin egen ålder!

spectre5

Jag ser också fram emot Dave Bautista som skurkens hantlangare Mr. Hinx. Förväntar mig en modern Oddjobb-typ. I övrigt är det en fantastisk ensemble med

Ralph Fiennes som M, Naomie Harris som Miss Moneypenny, Ben Whishaw som Q och Rory Kinnear som Bill Tanner.

Man börjar spela in nu på måndag i Pinewood Studios utanför London. Sedan väntar Mexiko City, Rom och Marocko, samt flera platser i just Österrike. Bonds nya bil Aston Martin DB10 ser också lovsande ut! Jag är väldigt förväntansfull!

UPDATE: Lite intervjuklipp, nya bilder

baba3

Alltid när folk frågar mig vilka slags filmer jag gillar svarar jag sanningsenligt att genren jag föredrar framför alla andra är skräckgenren. Men jag är alltid noga med att tillägga att det är gamla skräckfilmer jag tycker om. Majoriteten av de skräckfilmer som görs idag och som drar en stor publik är faktiskt ganska usla. Gud förbjude att någon skulle tro att jag gillade moderna filmer som Paranormal Activity, Saw, The Conjuring eller Mama eller liknande. Det gör jag inte! De är filmer som antingen är s.k. torture porn. Eller ännu värre fyllda med s.k. ”jump scares”, alltså uppbyggda enligt formeln ”tyst, tyst, BUU!!”. Det är filmer som egentligen inte är särskilt läskiga, men som skrämmer publiken genom att under en tyst scen plötsligt smälla till med ett högt ljud. Principen är densamme som om jag skulle smyga upp på en kompis och skrämma denne med ett högljutt ”Bu!”. Man reagerar instinktivt mot ett högt, plötsligt ljud. Det har ingenting att göra med verklig skräck. När man sett flera filmer som använder sig av denna teknik så är man också ganska luttrad. Man vet när ”det läskiga” kommer. Det är alltid när man följer en enskild karaktär och musiken tystnar. Man är beredd. Därmed har filmskaparna även förlorat överraskningsfaktorn som hela jump scare-taktiken bygger på, eftersom man inte hoppar till när man ser ”det läskiga” komma på flera mils avstånd. De moderna, mainstream-skräckisarna är genrens svar på McDonalds. De har ingen egentlig kvalité, de fungerar kanske skrämmande för stunden, men är inte någonting som stannar kvar hos publiken en längre stund. Man kanske hoppar till några gånger i biostolen eller TV-soffan, men rädslan sitter inte i ens en sekund efter att filmen är slut.

Annat är det med riktigt bra skräckfilmer, såsom (originalversionerna av) The Shining, Rosemary’s Baby, The Wicker Man eller The Haunting*. Dessa lyckas med det svåra att bygga upp en riktigt obehaglig stämning, helst helt utan att få en att hoppa till i stolen. En riktigt bra skräckis bjuder på en riktigt läskig upplevelse som sitter kvar och gnager långt senare, även efter att adrenalinet lagt sig. Den ska helst resultera i att man är lite mörkrädd när man går och lägger sig. Man pratar om att när något är läskigt så reser sig håret på ens armar. Det händer inte om man rycker till som följd av att någon skrikit ”Bu!” bakom ens rygg. Håret reser sig däremot när man är med om något riktigt obehagligt. Som när man vaknar mitt i natten efter en obehaglig dröm.

baba2

Man måste kunna relatera till en bra skräckfilm. Man måste kunna identifiera sig med karaktärerna och deras upplevelser. The Babadook saknar i vissa scener helt och hållet musik. När  mamman Amelia och hennes son Samuel hemsöks av den onda varelsen ger denne sig till känna genom knackningar i väggen, knarr och raspningar. I filmens final när den livrädda modern och sonen sitter på en säng som hoppar och skakar så saknas all musik. De ljud de hör, dessa är ljud som vi i publiken känner igen från när vi själva ligger och försöker somna. Det knäpper i väggarna, det knakar i taket och nån granne i lägenheten bredvid hostar i fjärran. Plötsligt hör man något som kanske får en att stelna till. Ens fantasi skenar iväg och man blir kanske ett ögonblick rädd för en inkräktare. Men snart  lugnar man ned sig igen. Något man inte hör är ”läskig musik” a la Pyscho. Därför är det så mycket obehagligare när The Babadook inte öser på med typisk skräckfilmsmusik som så många andra moderna skräckfilmer gör. Här bryts inte illusionen på samma sätt. Och det är lättare att känna igen sig.

The Babadook är en australiensisk skräckfilm i regi av Jennifer Kent. Den handlar om Amelia (Essie Davis) som kämpar med sorgen efter sin makes död samtidigt som hon försöker ta hand om sin son Samuel (Noah Wiseman). Denne har en livlig fantasi och är väldigt rädd för imaginära monster och spöken. En dag hittar de en pop-upp-bok med titeln ”Mr Babadook”. Amelia börjar läsa för sin son, men blir så illa berörd av den obehagliga boken att hon kastar den.  Snart börjar dock sonen påstå att Mr Babadook är verklig. Sakta men säkert tycks både Amelia och hennes son allt mer tappa kontrollen över sina liv. Håller de på att bli galna eller har Samuel rätt om den skrämmande varelsen?

baba1

Det finns flera anledningar till varför jag älskar skräckgenren. Som jag skrivit i andra inlägg på min blogg så är genren kanske den som bäst lämpar sig för givande analyser. Bra skräckfilmer handlar alltid om något mer utöver det som man möter på ytan. Hur mycket har det inte skrivits om symboliken i The Shining? Hur mycket säger inte romanen Dracula och dess filmatiseringar om sin samtid? The Babadook är en briljant psykologisk skräckfilm som dels fungerar endast som en obehaglig berättelse om en moder som går in en psykos. Den fungerar också som en hemsökelse-story, där en demonisk kraft hotar en familj. Men det fungerar också som en allegori om sorg och saknad. Det finns flera lager i denna enastående film.

Detta är den bästa engelskspråkiga skräckfilmen jag sett på länge. Den är på samma nivå som Låt den rätte komma in, Barnhemmet  eller The Others. Det är en film som har ett klassiskt gotisk bildspråk och en stämning som känns igen från Roman Polanski och Stanley Kubrick. Det finns ett tydligt släktskap med såväl The Shining som Rosemary’s Baby och Nosferatu. Det är inte en film du ska se om du vill hoppa och skrika i fåtöljen. Det är en gripande film som vågar ta sig tid att gestalta realistiska karaktärer och en jordnära berättelse som man som publik kan relatera till. Jag blir genuint illa berörd (på ett positivt sätt) av vad jag ser och när den plågsamt spännande och obehagliga filmen är slut sitter jag med ett leende på läpparna. Äntligen en riktigt bra skräckis! Det var länge sedan.

Betyg 4 av 5

*Kom precis på att alla dessa klassiska filmer har spelats in på nytt, med förödande resultat. Det är också en trend inom filmindustrin som borde få en påle körd genom hjärtat.

mock2

Efter att verkligen inte förstått mig på den första Hunger Games-filmen så blev jag verkligen hooked när jag såg den andra delen i serien, Catching Fire. Den var i princip en nyinspelning av den första filmen men med en mycket tightare regi, mer karismatiska karaktärer och ett bättre tempo. Trots att jag inte tillhör filmens egentliga målgrupp kände jag mig vid filmens avslutande cliffhanger som en 14-årig tjej som ville utropa ”It’s on, President Snow! You’re going down, motherfucker!”. Jag kanske tar i lite och fangirlen inom mig försvann kanske när jag kom hem från biografen, men jag gillade verkligen film nr 2 och gav den en fyra i betyg. Därför var jag nyfiken på den tredje delen i serien.

Det är numera standard inom young adult-genren att filmmakarna delar upp den sista boken i en serie i två filmer. Man kan skylla på konstnärliga orsaker till detta, som att boken är såpass lång att det vore omöjligt att göra den rättvisa inom ramen av endast en film. Men jag har aldrig sett en film där detta är konstnärligt befogat. Naturligtvis ligger det enbart ekonomiska intressen bakom. Och filmernas kvalité får lida. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis Hobbit-filmerna som är plågsamt utdragna.

Tyvärr så lider Mockingjay Part 1 också av detta. Filmen känns som en två timmar lång prolog till den sista delen i serien. Det händer inte särskilt mycket. Rebellerna och President Snow positionerar sig gentemot varandra och gör några drag, främst bestående av olika propagandautspel. Folk tittar väldigt mycket på TV i den här filmen. Och det är svårt att göra spännande. Rebellerna vill göra Katniss till en symbol för revolutionen som kan motivera de olika distrikten att sluta samman i kampen mot huvudstaden. Philip Seymour Hoffman är ansvarig för propagandan och låter spela in flera klipp med Katniss där hon talar till folket. Varje gång något av dessa klipp sänds ut så svarar presidenten med en egen propagandafilm där Katniss kärleksintresse och partner från hungerspelen, Peeta, manar folket till lugn. Ungefär så ser dramaturgin ut genom hela filmen. Det är tyvärr inte lika intressant som att se ungdomar döda varandra i en arena.

mock1

Filmen försöker göra publiken osäker på om Peeta verkligen är på Snows sida eller om han tvingas till att medverka i förtryckarstatens propaganda. Mycket av filmens tilltänkta spänning kretsar kring detta. Men ingen blir lurad, vi vet hela tiden hur det ligger till! Kärlekstriangeln mellan Katniss,  Peeta och  Chris Hemsworths lillebror går mig något förbi. Jag förstår varför killarna vill ha Jennifer Lawrence, men inte riktigt vad hon ser i dem. Dessutom känns den klichéartad. Vem ska hon välja? Vi har sett liknande intriger i allt från Gone with the Wind till Twilight. Kärlekshistorien är också fullständigt ointressant vid sidan av den större kamp mellan ont och gott som pågår i filmen. Det kanske är här som det blir som mest uppenbart att jag faktiskt inte är en 14-årig tjej.

Med allt detta i åtanke så tycker jag ändå att detta är en bra film. Regin, återigen av Francis Lawrence, är bra. Tempot känns, trots att nästan inget händer, ändå på topp. Filmens klimax är gastkramande, trots att vår hjältinna inte ens tar ta del av actionsekvensen (hon ser den naturligtvis på TV istället!). Och Jennifer Lawrence är som vanligt lysande. Hon äger varje scen hon är med i. Hon är en av de där skådespelarna som man bara behöver titta på för att bli underhållen. Hon behöver inte egentligen göra särskilt mycket. En annan sådan skådespelare är självklart Philip Seymour Hoffman som här har en större roll än i förra filmen. Han är dessutom mer sympatiskt denna gång. Detta är den första nya filmen med honom som jag sett sedan hans död och det är lite sorgligt att se honom uppe på bioduken. De resterande äldre skådespelarna är samtliga på topp. Det var mycket trevligt att se Julianne Moore i en såpass stor roll, trots att hon spelar en typ av karaktär som blivit allt mer av en kliché på senare år – den framtida kvinnliga ledaren som har en mycket kylig och kall framtoning. Hon gör vad hon kan med en ganska tunn och endimensionell karaktär. Woody Harrelson gör bra ifrån sig och Donald Sutherland verkar verkliga njuta av att spela den klichéartade men ack så underhållande superskurken Snow.

mock3

Lägg till detta att filmen är väldigt snyggt gjort rent estetisk (trots en aning för mycket skakig kamera i actionsekvenserna), så blir betyget ändå godkänt. Jag blev underhållen och filmen har nog med starka aspekter för en svag trea. Med det sagt hade jag föredragit att den klipptes ner till kanske en halvtimme och sattes som inledning till den avslutande delen i serien. En trevlig men i slutänden onödig transportsträcka.

Betyg 3 av 5

betyg-3

interstellar1

Christopher Nolan är en av vår tids mest hypade regissörer och en av få som har ett riktigt cult following. Jag vill mena att han är den kanske mest ambitiösa filmaren i Hollywood just nu. Hans kärlek för filmkonsten och hans respekt för publikens intelligens har präglat hans filmer, vare sig de har handlar om Batman-trilogin eller hans mer personliga projekt som Memento eller The Prestige. Eftersom Nolan är såpass populär hos både publik och kritiker och eftersom han är såpass pretentiös med sina filmprojekt, så har han också från vissa håll anklagats för att vara överskattad. Vilket är befängt! Och hans nya film Interstellar – möjligtvis årets största filmhändelse – har fått blandad kritik. Mycket blandad. Vissa har hyllat den som ett mästerverk, andra har sågat den vid fotknölarna. Andra är milt besvikna. Det går inte att komma ifrån att det är en ambitiös film. Man har kommit att förvänta sig detta av Nolan. Man förväntar sig filmer som tilltalar såväl ens intellekt som hjärta och som utmanar på båda håll.

Fört och främst vill jag nämna filmens estetik. Den är ett visuellt spektakel. Hoyte van Hoytema står för kameraarbetet och varje bildruta är mästerligt komponerad och fylld av briljanta detaljer. Varje enskild miljö – vare sig det handlar om en döende jord, en storslagen rymdfärd eller en främmande planet – har sin egna distinkta look. Färgskalan och perspektiven ger bilden ett djup som drar in mig som publik i filmen mer än några 3D-effekter någonsin gjort.

Att kommentera en films specialeffekter känns på många sätt förlegat. Det känns som någonting man gjorde för 15 år sedan då datoranimering var någonting nytt och häftigt. Idag är vi såpass vana vid CGI att vi inte reagerar längre. Vi vet att allt kan skapas i en dator. Med det sagt så är specialeffekterna här fantastiska. De känns aldrig datoranimerade. Innan filmen visades en trailer för den nya Hobbit-filmen. Effekterna i den såg ut som leranimationer i jämförelse med Interstellars. Och faktum är att Nolan försökt skapa så många visuella effekter som möjligt utan att överanvända CGI. Många av effekterna är praktiska och gjorda i kameran. Det hela känns mycket realistiskt, samtidigt som det är spektakulärt. Filmen innehåller ett flertal nagelbitande och häftiga actionsekvenser där specialeffekterna inte distraherar utan istället bidrar till upplevelsen.

interstellar2

Jag måste också nämna ljudet. Här har Nolan arbetat mycket med konstraster. Scener i rymden saknar helt ljud och ibland även musik. Detta är mycket effektivt. Speciellt då det varvas med plötsliga höga ljudeffekter. Musiken, av Hans Zimmer, är fantastisk. Borta är ”Inception-brölet”, och istället har kompositören uppenbart inspirerats av 2001: A Space Odysseys klassiska soundtrack.

Med det visuella spektaklet är inte allt i en science fiction-film, vilket bl.a. Ridley Scotts Prometheus gjorde plågsamt uppenbart. Det behövs karaktärer som man kan relatera till och som förankrar det fantastiska i något mänskligt. Kärnan i filmen finner vi i relationen mellan Matthew McConaugheys karaktär Cooper och hans dotter Murhp, spelad som barn av Mackenzie Foy och som vuxen av Jessica Chastain. Dessa står för den emotionella kärnan och deras längtan efter varandra är filmens huvudtema. Alla karaktärer i filmen känns mänskliga och tredimensionella. De har alla egna motiv och agendor och agerar därefter. Detta leder till intressanta händelseutvecklingar som inte känns krystade, utan fullt naturliga.

interstellar3

Med det sagt finns det problem i storyn och manuset. Framför allt vad gäller filmens dramaturgi eller övergripande uppbyggnad. Inledningsvis (och avslutningsvis) matas publiken med en hel del exposition för att förklara de grundläggande premisserna. Mycket av de dystopiska förhållandena och de vetenskapliga teorierna förklaras för publiken på ett för det mesta ganska klumpigt och forcerat sätt. Detta drar ner tempot och berättandet känns inte lika strömlinjeformat som i andra Nolan-filmer som Inception eller The Prestige.

På samma sätt är filmens avslutning tyvärr lite för Hollywoodaktigt. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men den sista kvarten hade jag klarat mig utan. Det känns som att filmmakarna inkluderat denna lilla epilog för att göra filmen mer lättsmält för en stor publik och för att göra den mer mainstream. De vill besvara alla frågor. Jag hade föredragit att inte alla svars gav, utan att publiken själv fick fundera över vad som hände i filmens final.

Filmen har flera övergripande teman. Det starkaste av dessa är vad man kan kalla ”kärlek över tid och rum”. När Anne Hathaways karaktär i dialog tar upp detta ämne och dryftar det med sina medresenärer på rymdresan, så känns det lite banalt (också ett tecken på brister i manusarbetet och dialogen), men när det gestaltas i relationen mellan Cooper och Murhp blir det väldigt starkt och vacker. På så sätt lyckas Nolan än en gång berätta en historia som både får publiken att tänka och reagera emotionellt.

interstellar-1

Ett annat tema är universums mysterier. Filmen fångar något av den känsla av bävan inför universum som 2001: A Space Odyssey gav oss. Tid och rum, svarta hål, relativitetsteorin, olika dimensioner av existensen etc… Alla dessa koncept har någon nästan gudomligt över sig och de vävs här samman med en berättelse man känslomässigt kan relatera till om en far och hans dotter. Magin och mystiken och framför allt hjärngymnastiken från Inception återkommer här. Man blir inte annat än fascinerad.

Sammanfattningsvis känns detta som en actionbetonad variant av Stanley Kubricks 2001. Den når inte upp till den filmens briljans, utan lägger större fokus på rent spektakel och underhållning. Trots att jag ger denna film samma betyg som 2001 betyder det inte att de är lika bra. 2001 är en perfekt film och Interstellar är lång ifrån perfekt (men har man bara en femgradig betygsskala så har man!). Det finns problem i manuset, med för mycket exposition och klumpig dramaturgi, men detta är ändå en av de mest episka, tankeväckande och intelligenta filmerna i år. Detta är science fiction när den är som bäst, helt enkelt. Filmen är inte Nolans  bästa, men den är helt klart ännu ett starkt bidrag till hans allt mer imponerande CV.

Betyg 5 av 5

betyg-5

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 193 andra följare