Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter.
På plats 14 från 1932 finner vi Murders in the Rue Morgue.
Scenografin och fotot, inspirerad av tysk expressionism, utmärker filmen.
Edgar Allan Poe var ett naturligt nästa val för Universal efter succéerna med Frankenstein och Dracula. Totalt producerade man tre Poe-filmer under 30-talet, alla med Bela Lugosi i en av huvudrollerna. Det var dock endast denna film som använde mer än titeln från den litterära förlagan. Lugosi och Robert Florey hade från början varit tilltänkta som huvudrollsinnehavare, respektive regissör till Frankenstein, men då det inte blev så fick de detta filmprojekt som kompensation. För fotot stod Karl Freund, som kom från den tyska filmindustrin där expressionismen var stor. Det märks tydligt. Hade det inte varit för ljudet hade filmen varit svår att skilja från en tysk expressionistfilm från 1920-talet. Och det är Murders in The Rue Morgues bildspråk, dess scenografi och foto som är dess stora behållning. Tänk er Tim Burton, fast i svart-vitt. Storyn, löst baserad på Poes novell, är OK även om det finns ett stort antal logiska luckor. Lugosi spelar Dr Mirakle, en galen vetenskapsman i 1800-talets Paris som mördar unga kvinnor i jakt på en partner till sin gorilla Erik. Hans väg korsas av den unga Camille (Sidney Fox) och hennes fästman Pierre Dupin (Leon Ames), och Mirakle finner ett nytt offer.
Bela Lugosi som den onde Dr Mirakle med sin apa
Det är en underlig, något bisarr historia. Av någon anledning injicerar den onde doktorn sina offer med apblod, vilket resulterar i deras död. Uppenbarligen har han en idé som går ut på att om deras blod blandas på ett positivt sätt (vad nu det skulle innebära), så kan den mänskliga kvinnan och apan vara fruktsamma (resultatet av denna union vill vi nog inte tänka oss). Anledningen till varför Mirakle vill detta är oklart – kanske för att bevisa människans släktskap med apan och därmed Darwins evolutionsteori. Jag tror dock varken Darwin eller hans nutida lärjungar skulle godkänna idén, ens i teorin. Men skurkens motiv är egentligen aldrig särskilt viktiga i filmer som denna, dock är antydningarna om tidelag ändå tämligen obscena. Bortsett från detta har filmen en härlig atmosfär, mycket tack vare fotografen Freund och scenografen Herman Rosse (som också skapade de klassiska kulisserna till Dracula och Frankenstein). Tyvärr lider filmen av ett lite halvdåligt tempo, vilket förstärks av bleka skådespelare som Fox, Ames och Bert Roach i comic relief-karaktären Paul. Trots detta är Murders in the Rue Morgue en klassiker. Någon sammanfattade den såhär: ”En amerikansk titt på fransk skräck genom en tysk lins.”
