Läste om Victoria Benedictsons novell ”Ur mörkret” idag. Det finns en viss charm med novellformatet, måste jag medge. Att kunna tillgodogöra sig ett gott litterärt verk på en tämligen kort tid. Och en bra novell har ofta en helt annan betoning på språket, än vad den vanliga romanen har. ”Ur mörkret” är kanske inget stort verk direkt. Man jag tycker om den. Språket är avskalat, men uttrycksfullt.
Victoria Benedictsson (1850-1888)
Handlingen är enkel, men har många djup. Den utgörs av att en gammal kvinna berättar för en gammal man om sitt liv. Novellen kan ses som ett tidigt feministiskt verk.
För mig är det ganska tydligt att mannen som kvinnan berättar sin livshistoria för är Gud. Han sitter tyst och lyssnar, som en terapeut. Han kommer inte med några svar, utan låter henne lägga fram sina tankar – lätta sitt hjärta.
Novellen handlar kanske främst om problematiken med mäns överlägsenhet och kvinnornas underkuvade ställning. I stor utsträckning berör den kvinnosläktets egen skuld till sin underlägsenhet. Naturligtvis är berättelsen en kommentar av sin samtid, sent 1800-tal. Men vissa saker är helt klart tidlösa.
Berättaren kallas Nina. Hennes far föraktade kvinnor. Han försökte t.o.m. få sin dotter att ”bli pojke”, åtminstone fram tills det att hon började bli könsmogen.
Eftersom Nina var en flicka som uppfostrades till pojke av sin far, så delade hon länge sin fars syn på kvinnan. Detta är centralt för historien och är ett intressant grepp från Benedictsons sida, då hon ska beskriva kvinnorna som förekommer i Ninas berättelse. Huvudpersonens bild av sitt eget kön är tydligt färgad av sin fars attityd. Nina föraktar andra kvinnor, men också sig själv.
Men det väcks också en känsla av solidaritet och gemenskap med hela det kvinnliga släktet. Men det är ett tveeggat svärd:
”Jag hade lärt mig att se med min fars ögon, jag såg från en mans ståndpunkt vad det vill säga att vara kvinna – vidrigt, vidrigt, en enda olycka alltifrån födelsen!”
”Det fega, det falska, det småsinta… alla små lumpna egenskaper fann jag hos kvinnorna i så mycket högre grad än hos männen.”
Berättaren sammanfattar sin poäng med orden om kvinnans skam:
”Och om du en annan gång i livet träffar på en kvinna, som också går och bär på en ödmjukhet som min […] så skall du kunna fatta, att den kommer av skam – skammen att vara kvinna.”
Dock verkar hon inte tycka att skulden till denna skam och detta förtryck endast är männens, utan också kvinnornas. Dessa som aldrig vågat ställa sig upp och tillsammans protestera. Den enskilda kvinnans berättelse om ett liv i förtryck, där olika män på olika sätt förminskat hennes värde, får stå som symbol för hela historiens förminskning av kvinnan.
Hela livsberättelsen är, som sagt, ett samtal med en tystlåten, ödmjuk man. Han nämns aldrig vid namn. Men berättelsen är fylld av ord och beskrivningar som alluderar till Bibeln. Detta är naturligtvis ett resultat av att den skrevs på en tid då mycket av språket var färgat av kristendomen. Men det är kanske också så att dessa ord valts av Benedictsson för att påvisa vem mannen är. Nina säger till honom:
”För dig har jag varken varit man eller kvinna, bara en levande varelse; och därför kunde du bli min vän. Hade jag i dina ögon varit en kvinna, skulle också du ha föraktat mig.”
Orden påminner om Paulus ord i Galaterbrevet 3:14. Mannen känner medlidande med Nina och kysser henne upprepade gånger på handen. I slutet av berättelsen syns han inte längre, och är som försvunnen.
Samtalet blir som en bön. Men mannen har inget svar. Besvarade Nina därmed själv sin egen bön? Vad var då svaret?
Jag överanalyserar kanske. Men helt klart är att mycket av Benedictssons egen inställning till kvinnans roll speglas i novellen. En tid innan sitt självmord gav hon uttryck för en oerhörd frustration över att inte tas på allvar som kvinnlig intellektuell.
