Ozzy på scen. Början av 2000-talet.
Ozzy Osbourne var min introduktion till hårdrock. Det var någon gång i åttan eller nian som jag för första gången hörde hans säregna stämma. Första skivan jag köpte med honom var Ozzmosis (1995). Därefter inhandlade jag i stort sett alla hans soloskivor på LP. Jag lyssnade också på Black Sabbath, vilket ledde mig vidare till band som Dio, Metallica, Deep Purple och inte minst Alice Cooper (mina stora favorit).
Jag har, på grund av detta, en ”soft spot” för Ozzy. Trots att han själv aldrig varit något vidare musikaliskt geni, så har han alltid omgett sig med första klassens musiker. Han har under snart fyrtio år gett ut starka skivor. Förmodligen ligger geniet snarare hos hans fru/manager Sharon, som verkar vara den som hållit ordning på karriären ända sedan solodebuten Blizzard of Ozz (1980), medan Ozzy själv bara verkar han hängt på. Granskar man hans karriär är det ganska intressant. Han var med och introducerade tung gitarrbaserad hårdrock till världen, men det enda instrument han kan spela är munspel. Han är känd för sina mörka texter, men har förmodligen endast skrivit texten till en handfull låtar. Hans röst är världskänd, men han har alltid varit extremt begränsad vad gäller röstförmåga. Hans konserter var legendariska en gång i tiden, men idag stapplar han runt på scenen och mumlar mest i mikrofonen.
Ozzy i början av 80-talet.
Jag har hans senaste CD liggande på bordet. Ozzy står som en ensam soldat, hållandes en svart fana och ser ut över ett till synes öde landskap. Bakom honom skönjer vi änglavingar. Albumet är det tionde i ordningen av soloskivor. Efter att ha lyssnat igenom det ett antal gånger är jag – trots bättre vetande – fast. Refrängerna till Life won’t wait, I want it more och Diggin’ me down ekar i öronen. Detta är Ozzys starka sida. Han skriver inte texter, han arrangerar inte musik – men han vet hur man komponerar suveräna melodislingor. Men kan man bygga en av hårdrockshistoriens mest framgångsrika karriärer på blott detta – melodislingor?
"No More Tears"-tiden, ca 1991
Ozzy är lite som kungen. I sig själv är han kanske inte särskilt extraordinär. Men likt kungen är han omgiven av ett hov. Sharon är Ozzys Elisabeth Tarras-Wahlberg. Till denna samvetslösa affärskvinna har han ett knippe suveräna musiker, producenter, PR-folk, assistenter etc. Ett frenetiskt arbete tar plats. Telefoner ringer, kameror blixtrar, det smattras på tangentbord, faxen går het, PR-folk babblar – och i ett hörn sitter Ozzy och hummar och hittar på en melodi. I alla fall är det så jag föreställer mig det. Melodin spelas in, en spökskrivare hittar på texten, de inhyrda musikerna gör sitt, Ozzy sjunger in låten (en mening i taget). Råmaterialet produceras, mixas och ut kommer Scream (2010). Det är en riktigt bra skiva. Ingen Sabbath Bloody Sabbath (1974), ingen Diary of a Madman (1981), ingen No More Tears (1991) – inte ens en Down to Earth (2001). Men ändå en riktigt bra platta.
Ozzmosis - ca 1995
Vad är det som gör att jag fastnar för det här? Min första reaktion på skivan var att melodierna var svaga. Jag kände likadant då jag först hörde hans förra alster, Black Rain (2007). Svaga melodier. Vad är då Ozzy att ha? Som sagt är hans starka sida just melodislingorna. Om nu de inte förekommer längre – vad har han att erbjuda? Senaste skivan som Ozzy gjorde som jag inte behövde lyssna igenom flera gånger för att hitta bra låtar var Down To Earth. Men precis som med Black Rain, lyssnar jag igen. Och igen. Och plötsligt finns de där. De grymma melodierna som sätter sig. Det är tungt, det är refrängstarkt, det är mörka teman som behandlas. Det är extremt välproducerat. Ozzy har, trots allt, gjort det igen.
