Skivrecension: Alice Cooper – Welcome 2 My Nightmare (2011)

Omslaget till Welcome 2 My Nightmare

Här kommer min recension av Alice Coopers nya skiva Welcome 2 My Nightmare. Det är en konceptplatta och uppföljare till Coopers första soloskiva från 1975 – Welcome to my nightmare (som i texten kommer refereras till som WTMN). På originalet från ´75 får vi följa pojken Stevens mardrömsfantasier. Detta är en av Coopers mest klassiska skivor och hans bästa från solokarriären. Karaktären Steven är höljd i dunkel. Vi vet inte om han är ett barn eller vuxen. Om han drömmer mardrömmar eller är psykiskt sjuk. Karaktären Steven har dykt upp då och då under Alice karriär. Bl.a. på skivan The Last Temptation (1994) och senast nämns han på Along Came a Spider (2008). På den senaste skivan har Cooper återförenats med WTMN-producenten Bob Ezrin, samt gittaristerna Dick Wagner och Steve Hunter, som också var med på originalet. Gitarristen Tommy Henricksen har varit med och komponerat mycket av låtmaterialet. Gästspelar på skivan gör Vince Gill, Rob Zombie och Ke$ha. De tre kvarvarande medlemmarna av The Alice Cooper Group (1968-74) spelar på låten When Hell Comes Home.

"Första delen" från 1975

1. I Am Made Of You

Skivan börjar med en balladaktig, suggestiv låt. En lite udda och vågad början för en hårdrocksskiva. Men detta uppskattas. Att Cooper inte inleder sin uppföljare med en Welcome to my nightmare-liknande låt känns som en markering. Trots att skivan är en uppföljare så är det också en fristående skiva, med ett eget sound och ett annat innehåll. Texten har ett klart kristet tema:

In the beginning you were revelation
A river of salvation and now I believe
All I wanted, all I needed was someone to rescue me
I was drowning, I was dying, now I’m free

Produktionen är fin och låten byggs upp bit för bit för att nå en mäktig klimax – ett känslofyllt gitarrsolo. I bakgrunden hörs ibland pianoslingan från klassiska låten Steven från originalskivan. Härlig touch. Redan på första låten påminns vi om att detta är fortsättningen på en episk mardröm, men också om att Cooper inte är rädd för att experiment. Att han använder auto-tune och har en effekt på rösten vittnar därom. Att han inte är rädd för att pröva på nya saker uppskattas, även om jag hellre hört Alices nakna, rispiga stämma.

2. Caffeine

Detta är en riktig rocklåt. Den handlar om hur Alice – eller Steven? – inte vill somna eftersom han vet att han kommer hemsökas av mardrömmar. Refrängen sjungs på ett komiskt sätt, vilket störde mig först. Nu har jag dock vant mig och inser att detta är en riktigt härlig låt. Väldigt snyggt producerad, som resten av skivan. Bandet är tight och melodin har en fin hook.

Live med Tommy Henricksen

3. The Nightmare Returns

Denna korta låt är medvetet komponerad för att påminna om WTMN-trilogin Years Ago/Steven/The Awakening. Stämningsfullt och snyggt.

4. A Runaway Train

Detta är en snabb countryrocklåt. Melodislingan, Alices röst och texten har nåt Bob Dylanaktigt över sig. Denna känsla förstärks av gästgitarristen Vince Gill, som är countrymusiker. Återigen uppskattar jag experimentandan. Här finns ingen refräng, utan Alice berättar om hur han färdas tillbaka i mardrömmen. Kanske inte ett av de starkaste spåren, men texten är underhållande.

Cooper med legendariska producenten Bob Ezrin

5. Last Man On Earth

I intervjuer har Alice berättat att en av låtarna ska ha varit inspirerad av Tom Waits sound. Jag gissar att han talade om denna. Detta känns som motsvarigheten till WTMN:s cabarénummer Some Folks. Låten känns ännu inte lika stark som sin föregångare, men jag gillar den verkligen ändå. Den har en bluesiga känsla, utan några gitarrer, istället består kompet av bläckblås, violin och jazziga trummor (och banjo?). Ett riktigt retrosound. Alices melodi sätter sig verkligen, och återigen tycker jag texten är underhållande:

I’m the last man on earth
So tell me what it’s worth
Am I a beggar or a king?
Got no trouble, got no time, eternity is mine
I got a whole lot of everything

6. The Congregation

Här välkomnas vi till mardrömmens helvete. En stark rocklåt som påminner om soundet från tidigt 90-tal. Av någon anledning tänker jag på de Soundgarden-inspirerade låtarna från Alices The Last Tempatation (1994). Det är en fin låt. Inte den bästa på skivan. Av någon anledning tycker jag att de mer konventionella rocklåtarna är de svagare på skivan. De mer udda, experimentella spåren är starkare. Rob Zombie gästspelar på denna låt. Men han sjunger inte, utan har en kort monolog. Jag gissar att det är en liten blinkning mot Vincent Prices klassiska monolog från originalskivan.

7. I’ll Bite Your Face Off

Detta singelspår tycker jag nog faktiskt är det svagaste på skivan. Det är en OK rocklåt, med Rolling Stones-sound. Refrängen är ganska repetitiv och fantasilös. Men bandet är, som på alla låtar, tight. Produktionen är fin och det känns lite som Phil Spectors ”wall of sound” – mycket som fyller ut ljudrummet.

I'll Bite Your Face Off släpptes som singel

8. Disco Bloodbath Boogie Fever

Förmodligen den mest udda låten på skivan. Det är inte första gången Alice har med en disco-låt på ett album. Senast var på Goes to Hell (1976) med låten You Gotta Dance. Denna påminner inte så mycket om den. Tänk er snarare en psykotisk variant av KISS’ I was made for lovin’ you. Melodin sätter sig som ett tuggummi på hjärnan, liksom riffet. Alice framför den galna texten på ett väldigt psykotiskt och ibland ursinnigt sätt. Låten är väldigt rolig. Precis som på Alices tidigare discolåt så får discomusiken symbolisera helvetet. Detta kändes kanske lite mer aktuellt på 70-talet, men jag har inget emot det nu heller. En av de mer minnesvärda låtarna.

9. Ghouls Gone Wild

Ännu en snabb rockare, med en väldigt glammig melodi. Detta har man hört förut. Låten får mig att tänka på Sunset Babies (All got rabies) eller Steal That Car från 2005-års Dirty Diamonds.

10. Something To Remember Me By

För mig är alltid den obligatoriska balladen med stort B, en höjdpunkt på Alices skivor. Trots att Alice är känd för sin shock rock, så har han alltid haft stor framgång med sina ballader. Only Women Bleed hette den klassiska balladen från originalet WTMN. Så när jag först lyssnade igenom denna skiva så spetsade jag öronen när balladen drog igång. Skulle det bli flipp eller flopp (för han har gjort en eller annan flopp också)? För mig blir det en flipp. En väldigt stark låt. Kanske inte lika stark som Every Woman Has a Name eller Killed By Love från senare år. Jag skulle kanske ha uppskattat en lite mer avskalad version med mindre stråkar. Men en väldigt vacker melodi, och tack vare Alice sätt att leverera texten så blir den vacker, istället för smörig:

Baby, I may be gone tomorrow
But I’m here with you tonight
I’ll be holding you ’till morning light
And baby I’m gonna watch you wake up
Scattered clothes across the floor
And hear you whisper to me ”love me again once more”

Live 2011

11. When Hell Comes To Town

Den tyngsta låten på skivan. Ett Black Sabbath-liknande riff pulserar ut och Alice låter riktigt grym då han sjunger om en hustrumisshandlare vars son planerar att mörda honom. Sonen visar sig vara just Steven, den förvirrade och rubbade pojken som vi känner från originalet WTMN. Låten skiljer sig ganska mycket från det i övrigt ganska humoristiska materialet på skivan. Texten är nattsvart, liksom resten av låten. Tre av medlemmarna från ursprungliga Alice Cooper Group spelar på låten – Michael Bruce, Dennis Dunaway och Neal Smith. Det är smått historiskt. Antar att denna låt också ska påminna om originalskivans mörkare partier. Samma teman som behandlas i låtarna Only Women Bleed och Steven tas också upp här. På originalet från 1975 hörde vi Stevens mamma ropa efter honom. Nu är det den misshandlande fadern som ropar efter honom.

12. What Baby Wants

Tid för ännu ett udda spår. Detta är en pop-låt. Och en duett med popsnöret Kesha. Hon ”spelar” Satan själv och låter lite som Katy Perry – vilket jag inte ser något problem i. En stark och ganska tilltalande röst. Den fungerar väldigt bra tillsammans med Alice rispiga rockröst. Texten är smart och rolig:

Baby tells lies, Baby looks you in the eyes
It’s her aphrodisiac, when she stabs you in the back
She comes on like a saint but that’s exactly what she ain’t
Not a damsel in distress, she’s the devil in a dress

Musiken är poppig med elgitarrer, jag tycker den påminner om Michael Jacksons Beat It. Jag har faktiskt inget emot det. Alice är känd för att experimentera och på senare år har det varit väldigt lite av den varan. Han har spelat ganska safe de senaste tio åren. Detta är en återgång till Alice sena sjuttiotal och tidiga åttiotal. Kanske inte vad gäller soundet, men i alla fall vad gäller mångfalden i låtmaterialet. What Baby Wants sätter sig också på hjärnan och det är en bra låt.

Kesha och Alice

13. I Gotta Get Out Of Here

Första tanken som slog mig när jag för första gången hörde denna låt var att det lät som R.E.M. Återigen finns här en wall of sound, med akustisk gitarr i grunden. Texten återbesöker tidigare låtar, och Alice/Steven vill vakna upp ur mardrömmen. Han får då reda på att han inte drömmer, utan är död. Eller det är så jag tolkar det i alla fall. En snygg låt, men jag hade velat ha något mer storslaget och känslomässigt mer engagerande att avsluta Stevens berättelse med.

14. The Underture

Och här kanske jag fick det. Denna låt är ett instrumentellt sammandrag av spår från denna skiva och från originalskivan. Oerhört snyggt gjort. Att höra de klassiska melodierna från 1975 hopslingrade med höjdpunkterna från den nya skivan gjorde så att håren på mina armar reste sig. Att skivan avslutas med den mäktiga Steven gör att jag ryser över hela kroppen.

Sammanfattning:

Alice Cooper tog en klar risk när han beslöt sig för att göra en uppföljare till sitt magnum opus, över 30 år senare. Men Welcome 2 My Nightmare är utan tvekan Alices bästa skiva sedan The Last Temptation (1994). Alice återförenas på detta album med personal och musiker som varit med på hans mest klassiska skivor. Jag tror att man främst har att tacka producenten Bob Ezrin för denna skiva. Ezrin producerade original-WTMN, samt andra Alice-klassiker som School’s Out (1972), Billion Dollar Babies (1973) och Goes to Hell (1976). Att musiker som Dick Wagner och Steve Hunter återvänt tror jag också bidragit till det starka materialet. Dock tycker jag det är synd att man inte märkte av närvaron från originalmedlemmarna mer på den sång de spelade på.

Welcome 2 My Nightmare är inte alls lika stark som originalet, men det hade man kanske inte kunnat förvänta sig. Jag tror att man hade kunnat tona ner humorn en hel del, och fokuserat lite mer på de mystiska och skrämmande elementen. Det hade nog resulterat i ett album som påminde mer om sin föregångare. Jag uppskattar att man inte bara försökt kopiera originalet, utan att man har försökt vara nyskapande, men lite mer kontinuitet hade uppskattats. Detta är dock bara detaljer.

Jag är ett Alice Cooper-fan och därför kanske en smula partisk. Men det betyder inte att jag automatiskt älskar allt som karln ger ut. Det senaste albumet Along Came a Spider (2008) led av dålig produktion och halvfärdiga låtar och hade egentligen bara ett par fina spår. Under hela 2000-talet har Coopers skivor låtit väldigt lika. Visst, han har från skiva till skiva rört sig mellan olika genres – Dragontown var nu-metal och The Eyes of Alice Cooper var garagerock – men på själva skivorna i sig har det inte funnits så många spår som stuckit ut. Varje skiva har haft sitt distinkta sound. Men här spretar alla låtar åt olika håll rent musikaliskt. Och det menar jag på ett positivt sätt. Det är lite som en galen revy-föreställning. Och det är just vad Alice Cooper ska vara. En galen och sadistisk revyartist. Hans turné 2009 hette ju Theatre of Death, och Welcome 2 My Nightmare känns som just en sådan.

Betyg 4 av 5

____________________________________________________

Läs gärna min serie i fem delar om Alice Cooper:

Del 1, del 2 (bl.a. om orginalet Welcome to My Nightmare), del 3, del 4 och del 5.