Tinker Tailor Soldier Spy är den svenske regissören Tomas Alfredsons internationella filmdebut. Alfredsons förra film, Låt den rätte komma in, blev ju en stor succe, både här hemma och utomlands, och därmed har hans senaste också blivit väldigt hypad inför premiären. Att Alfredson lyckats rekrytera några av Storbritanniens största manliga skådespelare har naturligtvis också bidragit till detta. Recensionerna har också lovat gott med många lovord och höga betyg.
Jag gillade verkligen Låt den rätte komma in. Alfredsson gav vampyrgenren nytt liv med sina kala, stilrena bilder och sina gripande portätt av barndomens fasor, där vampyrer inte kan mäta sig med den ondska som kan uppstå bland mellanstadieelever. Eftersom jag också gillar spiongenren, samt har haft stor behållning av John le Carrés författarskap tidigare, så såg jag verkligen fram emot filmatiseringen av Tinker Tailor Soldier Spy. Tyvärr blev jag en aning besviken.
Filmen ger prov på ett extremt snyggt hantverk. Jag kan inte minnas när jag senast såg en så snyggt gjord film. Fotot är minituöst uttänkt. Miljöerna, inklusive scenografi och rekvesita är en fröjd för ögat. Alfredson ger oss en orgie i murriga sjuttiotalslokaler och tidstypiska kläder. Cigarettröken ligger ständigt tjock under taket och det är nästan som att själva filmen i kameran färgats lätt nikotingul. Precis som i Låt den rätte komma in läggs mycket energi ner på att skapa en realistisk och genuin tidsmiljö.
Skådespelarna är också utmärkta. Det verkar som att mycket tid har lagts ner på castingen, för varje skådis verkar som klippt och skuren för just den roll den blivit tilldelad. Det är verkligen en fröjd att se denna ensemble som består av den brittiska manliga skådespelareliten. Gary Oldman kan mycket väl bli Oscarsnominerad för sin roll som George Smiley. Han bjuder på ett extremt lågmält och uttänkt porträtt som mannen som lever för sitt jobb och därmeds förvandlats till en vålnad. Han observerar kallt och metodiskt och väntar lugnt på rätt tillfälle att slå till. Att avslöja förrädaren inom den brittiska underrättelsetjänsten. Oldman är en kameleont och skulle verkligen förtjäna en Oscar för denna roll.
En vän beskrev filmen innan hon ens sett den som “En jättesnyggt gjord film, men säkert jättetråkig för sådana som inte är filmnördar. Bara en massa gubbar som pratar.” Det stämde på sätt och vis. Med undantag för två saker; gubbarna pratade inte särskilt mycket och även filmnörden (dvs jag) tyckte att den var tråkig. Filmen är nämligen extremt, nästan parodiskt, långsam. Och jag brukar vanligtvis gilla långsamma filmer. Jag brukar njuta av långa, tysta tagningar med få repliker. Men det måste också berättas en historia som engagerar så att någon form av spänning skapas. Men spänningen utgår totalt här. Av filmens dryga (och då menar jag dryga) två timmar, så är det de sista 45 minuterna som jag börjar engagera mig i handlingen. Inte ens Oldmans eller de andra skådespelarnas starka prestationer (bl.a. Colin Firth, Toby Jones eller David Dencik) kan förmå mig att fasta för filmens första en och en halv timme. Jag brukar ofta avfärda de “kritiker” som klagar på att filmer är långsamma. Det är ett dåligt argument, brukar jag mena, och förutsätter att personen som framför kritiken förmodligen bara är van vid Hollywood-action av typen Transformers 3. Därför tar det emot att själv använda detta argument. Men jag kan inte annat göra. Tinker Tailor Soldier Spy är fruktansvärt snygg och bjuder på enastående rollprestationer. Men den är också väldigt, väldigt tråkig. Synd. Mycket synd.
Betyg 2 av 5
