I julklapp fick jag i år bl.a. Tony Iommis självbiografi Iron Man: My journey through Heaven and Hell with Black Sabbath. Som grundare och den ende konstante medlemmen i bandet så är Iommi i princip Black Sabbath! Hans historia är därmed väldigt intressant för ett fan som jag själv. Jag har ju som bekant tidigare läst Ozzy Osbournes självbiografi I am Ozzy där man fick följa bandet ur dennes perspektiv. Men då naturligtvis bara de år Ozzy stod vid mikrofonen. Här får man även läsa om alla andra sångare, trummisar, keyboardister och basister som kommit och gått under Sabbaths nästan 45-åriga historia. Vi får läsa om exakt hur Ronnie James Dio ersatte Ozzy och hur trummisen Bill Ward gjorde några halvhjärtade försök att återvända under tidigt 80-tal.
Vi får läsa om obskyra sångare som Ray Gillen, Dave Donato och Jeff Fenholt. Och om hur Iommi under mitten av 80-talet inte kände igen sitt band, vilket många fans också upplevde. Hur han blev blåst av managern Patrick Meehan men ändå var så desperat att han under en period återvände till honom. Vi får läsa om gitarristens svåra cocainmissbruk, hans många äktenskap och om hur det känns att vara tvungen att sparka ut medlemmar ur bandet.
Jag tyckte att det var intressant att läsa vad Iommi skrev om Tony Martin, som sjöng på fem Sabbath-plattor på 80- och 90-talen. Martin hade en fantastisk röst, men hade noll utstrålning på scen. Iommi nämner detta, liksom Martins divalater. Men han verkar också ångra sättet han behandlade honom på, bl.a. att sparka honom för en kort återförening med Dio. Det var också intressant att läsa om hur musikskapandet gått till i de olika varianterna av Sabbath. Hur Iommi kände en väldigt tung börda av ansvar över att hitta på riff under 70-talet, så att de andra medlemmarna sen kunde komma in och bidra med sitt. Med Dio var det annorlunda, då denne var mer involverad i låtskrivandet än Ozzy och själv kunde hitta på riff och liknande. Det var också intressant att höra hur nöjd Iommi var med TYR-sättningen (Iommi, Tony Martin, basisten Niel Murray och trummisen Cozy Powell). Detta är nämligen en väldigt underskattad period i Sabbaths historia. Kapitlet om Ronnie James Dios cancer och bortgång var väldigt sorglig läsning.
Som sagt har jag tidigare läst I am Ozzy och det är intressant att jämföra dessa två böcker. Tonen skiljer sig markant. Tony Iommis bok är väldigt mer sansad och allvarlig. Ozzys var väldigt rolig och man skrattade flera gånger under läsningen. Iommi har också en hel del roliga rockstjärnehistorier, men man måste nog vara ett riktigt fan för att verkligen uppskatta boken. Ozzys fungerade förmodligen även för de som kanske inte var jättefans av hans musik. Språket flyter också bättre i Ozzys bok. Detta kan bero på att denne förmodligen hade råd med en bättre spökskrivare än Iommi.
Kort efter att jag läst ut Tony Iommi bok, når mig den förskräckliga nyheten att Iommi har cancer (1, 2, 3). Man får verkligen hoppas att han inte går samma öde till mötes som sin kollega Ronnie James Dio! Det verkar dock inte som arbetet med Black Sabbaths comeback-album avbryts.
Läs också på bloggen:
- Genomgång av Black Sabbaths skivor utan Ozzy
- Om Black Sabbaths återförening
- Projektet WhoCares
- Recension av I am OZZY
Läs mer om Tony Iommi, Black Sabbath och det kommande albumet på den fantastisk (och nydesignade) fansiten Black Sabbath Online.
