Som ni säkert kan gissa av bilden ovan, så inleder jag här en liten serie med recensioner av filmer med Vincent Price. För den som inte vet vem Vincent Price är, rekommenderar jag ett inlägg jag skrev i juni 2011.
Dragonwyck var en viktig film i Vincent Prices karriär. Trots att han senare skulle bli känd som en av de främsta skräck-aktörerna, så hade han hittills spelat i en mängd olika genrer. Historiska dramer som Brigham Young (’40) eller Wilson (’44), eller deckare som Laura (’44). De enda skräckroller han hittills gjort var i The Invisible Man Returns (’40) och Tower of London (’39). Det är osäkert om man ens kan kalla dessa filmer för skräckfilmer. Den ena är snarare science fiction, och den andra är ett historiskt drama om den onde Richard III.
Dragonwyck är inte heller en skräckfilm, trots att den ofta omnämns som sådan (den ingår bl.a. i DVD-boxen Fox Horror Classics Vol. 2, som jag nyligen inköpt). Det är snarare ett gotiskt drama, med vissa typiska skräckelement. Anledningen till att den är ett viktigt kapitel i Vincent Prices karriär är därför att detta var den första gången Price spelade den typ av roll han sedermera så tätt skulle förknippas med – den plågade, elake adelsmannen som sakta men säkert blir totalt galen.
Handlingen kretsar kring Miranda Wells (Gene Tierney), en ung bondflicka, som blir erbjuden att jobba som barnflicka hos den avlägsne kusinen Nicholas Van Ryn (Price), på dennes gotiska herrgård Dragonwyck. Huset bär på en hel del mysterier. Nicholas relation till sin hustru och dotter är kall, och hans relation till bönderna som odlar på hans mark är ännu värre. Dessutom talar tjänarna om att det spökar i huset, och Nicholas drar sig ofta tillbaka till sitt tornrum där han spenderar ändlösa nätter och dagar. Kort efter hustruns död, gifter sig Nicholas och Miranda. Och det är då helvetet sakta men säkert brakar löst…
Filmen är baserad på en bok av Anya Seton och påminner såval om Jane Eyre av Charlotte Brontë som The Turn av The Screw av Henry James, samt Hitchocks Rebecca (’40). Handlingen i dessa verk är snarlika och kretsar kring en ung kvinna som kommer till ett stort gods som styrs av en mystisk man. Så även om handlingen inte är den mest originella, så tycker jag den gestaltas väldigt bra i denna version. Detta var en film med tämligen hög budget, och det syns. Inte minst är scenografin och ljussättningen en fröjd för ögat. Liksom kostymerna. Jag blir också en aning förvånad över att det är en så fin ensemble med skådespelare. Gene Tierney är karismatisk och trovärdig i rollen. Hon gestaltar sin karaktärs utveckling mycket bra. Till en början naiv, med en stark gudstro och senare pendlar hon mellan förtvivlan och styrka. Hon är en stark hjältinna i en film som känns tämligen modern för sin tid ur ett genusperspektiv. Walter Houston som hennes strikte religiösa far känns trovärdig, liksom den hunsade modern spelad av Anne Revere. Till och med den romantiske manlige karaktären, som i dessa filmer brukar spelas av någon tråkig tvålfager person, görs intressant i Glenn Langans gestalt. Och så har vi naturligtvis Vincent Price. Detta var innan han började hänge sig åt sitt ikoniska komiska överspel. Innan han blev ”camp”. Hans rollprestation här är tämligen återhållen och välbalanserad. Han är kall och riktigt elak och som publik tycker vi inte alls om honom. Detta är en av Prices bästa roller och hans återhållsamma spel påminner om det han senare skulle uppvisa i storverket Witchfinder General.
Filmen är regisserad av legenden Joseph L. Mankiewicz (All about Eve, Cleopatra, Sleuth) som även skrivit manus. Bortsett från att vara en mystisk gotisk romans, så är det en thriller, spökhistoria och till viss del även en samhällskritisk film. Den är full av välskriven dialog och naturligtvis får Price de bästa replikerna.
Miranda: Nicholas – you do believe in God?
Nicholas: I believe in myself, and I am answerable to myself! I will not live according to printed mottoes like the directions on a medicine bottle!
Betyg 4 av 5
