I julklapp fick jag i år bl.a. Tony Iommis självbiografi Iron Man: My journey through Heaven and Hell with Black Sabbath. Som grundare och den ende konstante medlemmen i bandet så är Iommi i princip Black Sabbath! Hans historia är därmed väldigt intressant för ett fan som jag själv. Jag har ju som bekant tidigare läst Ozzy Osbournes självbiografi I am Ozzy där man fick följa bandet ur dennes perspektiv. Men då naturligtvis bara de år Ozzy stod vid mikrofonen. Här får man även läsa om alla andra sångare, trummisar, keyboardister och basister som kommit och gått under Sabbaths nästan 45-åriga historia. Vi får läsa om exakt hur Ronnie James Dio ersatte Ozzy och hur trummisen Bill Ward gjorde några halvhjärtade försök att återvända under tidigt 80-tal.

Vi får läsa om obskyra sångare som Ray Gillen, Dave Donato och Jeff Fenholt. Och om hur Iommi under mitten av 80-talet inte kände igen sitt band, vilket många fans också upplevde. Hur han blev blåst av managern Patrick Meehan men ändå var så desperat att han under en period återvände till honom. Vi får läsa om gitarristens svåra cocainmissbruk, hans många äktenskap och om hur det känns att vara tvungen att sparka ut medlemmar ur bandet.

Jag tyckte att det var intressant att läsa vad Iommi skrev om Tony Martin, som sjöng på fem Sabbath-plattor på 80- och 90-talen. Martin hade en fantastisk röst, men hade noll utstrålning på scen. Iommi nämner detta, liksom Martins divalater. Men han verkar också ångra sättet han behandlade honom på, bl.a. att sparka honom för en kort återförening med Dio. Det var också intressant att läsa om hur musikskapandet gått till i de olika varianterna av Sabbath. Hur Iommi kände en väldigt tung börda av ansvar över att hitta på riff under 70-talet, så att de andra medlemmarna sen kunde komma in och bidra med sitt. Med Dio var det annorlunda, då denne var mer involverad i låtskrivandet än Ozzy och själv kunde hitta på riff och liknande. Det var också intressant att höra hur nöjd Iommi var med TYR-sättningen (Iommi, Tony Martin, basisten Niel Murray och trummisen Cozy Powell). Detta är nämligen en väldigt underskattad period i Sabbaths historia. Kapitlet om Ronnie James Dios cancer och bortgång var väldigt sorglig läsning.

Som sagt har jag tidigare läst I am Ozzy och det är intressant att jämföra dessa två böcker. Tonen skiljer sig markant. Tony Iommis bok är väldigt mer sansad och allvarlig. Ozzys var väldigt rolig och man skrattade flera gånger under läsningen. Iommi har också en hel del roliga rockstjärnehistorier, men man måste nog vara ett riktigt fan för att verkligen uppskatta boken. Ozzys fungerade förmodligen även för de som kanske inte var jättefans av hans musik. Språket flyter också bättre i Ozzys bok. Detta kan bero på att denne förmodligen hade råd med en bättre spökskrivare än Iommi.

Kort efter att jag läst ut Tony Iommi bok, når mig den förskräckliga nyheten att Iommi har cancer (1, 2, 3). Man får verkligen hoppas att han inte går samma öde till mötes som sin kollega Ronnie James Dio! Det verkar dock inte som arbetet med Black Sabbaths comeback-album avbryts.

Läs också på bloggen:

• Genomgång av Black Sabbaths skivor utan Ozzy
• Om Black Sabbaths återförening
• Projektet WhoCares
• Recension av I am OZZY

Läs mer om Tony Iommi, Black Sabbath och det kommande albumet på den fantastisk (och nydesignade) fansiten Black Sabbath Online.

Tinker Tailor Soldier Spy är den svenske regissören Tomas Alfredsons internationella filmdebut. Alfredsons förra film, Låt den rätte komma in, blev ju en stor succe, både här hemma och utomlands, och därmed har hans senaste också blivit väldigt hypad inför premiären. Att Alfredson lyckats rekrytera några av Storbritanniens största manliga skådespelare har naturligtvis också bidragit till detta. Recensionerna har också lovat gott med många lovord och höga betyg.
Jag gillade verkligen Låt den rätte komma in. Alfredsson gav vampyrgenren nytt liv med sina kala, stilrena bilder och sina gripande portätt av barndomens fasor, där vampyrer inte kan mäta sig med den ondska som kan uppstå bland mellanstadieelever. Eftersom jag också gillar spiongenren, samt har haft stor behållning av John le Carrés författarskap tidigare, så såg jag verkligen fram emot filmatiseringen av Tinker Tailor Soldier Spy. Tyvärr blev jag en aning besviken.

Filmen ger prov på ett extremt snyggt hantverk. Jag kan inte minnas när jag senast såg en så snyggt gjord film. Fotot är minituöst uttänkt. Miljöerna, inklusive scenografi och rekvesita är en fröjd för ögat. Alfredson ger oss en orgie i murriga sjuttiotalslokaler och tidstypiska kläder. Cigarettröken ligger ständigt tjock under taket och det är nästan som att själva filmen i kameran färgats lätt nikotingul. Precis som i Låt den rätte komma in läggs mycket energi ner på att skapa en realistisk och genuin tidsmiljö.
Skådespelarna är också utmärkta. Det verkar som att mycket tid har lagts ner på castingen, för varje skådis verkar som klippt och skuren för just den roll den blivit tilldelad. Det är verkligen en fröjd att se denna ensemble som består av den brittiska manliga skådespelareliten. Gary Oldman kan mycket väl bli Oscarsnominerad för sin roll som George Smiley. Han bjuder på ett extremt lågmält och uttänkt porträtt som mannen som lever för sitt jobb och därmeds förvandlats till en vålnad. Han observerar kallt och metodiskt och väntar lugnt på rätt tillfälle att slå till. Att avslöja förrädaren inom den brittiska underrättelsetjänsten. Oldman är en kameleont och skulle verkligen förtjäna en Oscar för denna roll.

En vän beskrev filmen innan hon ens sett den som ”En jättesnyggt gjord film, men säkert jättetråkig för sådana som inte är filmnördar. Bara en massa gubbar som pratar.” Det stämde på sätt och vis. Med undantag för två saker; gubbarna pratade inte särskilt mycket och även filmnörden (dvs jag) tyckte att den var tråkig. Filmen är nämligen extremt, nästan parodiskt, långsam. Och jag brukar vanligtvis gilla långsamma filmer. Jag brukar njuta av långa, tysta tagningar med få repliker. Men det måste också berättas en historia som engagerar så att någon form av spänning skapas. Men spänningen utgår totalt här. Av filmens dryga (och då menar jag dryga) två timmar, så är det de sista 45 minuterna som jag börjar engagera mig i handlingen. Inte ens Oldmans eller de andra skådespelarnas starka prestationer (bl.a. Colin Firth, Toby Jones eller David Dencik) kan förmå mig att fasta för filmens första en och en halv timme. Jag brukar ofta avfärda de ”kritiker” som klagar på att filmer är långsamma. Det är ett dåligt argument, brukar jag mena, och förutsätter att personen som framför kritiken förmodligen bara är van vid Hollywood-action av typen Transformers 3. Därför tar det emot att själv använda detta argument. Men jag kan inte annat göra. Tinker Tailor Soldier Spy är fruktansvärt snygg och bjuder på enastående rollprestationer. Men den är också väldigt, väldigt tråkig. Synd. Mycket synd.

Som jag har förstått det är Small Town Murder Songs en independentfilm och har därmed en tämligen låg budget. Detta visar sig främst genom att inga stora Hollywood-namn är med på skådespelarlistan. Peter Stormare, som är vår störste svenske Hollywood-skådis, brukar ju oftast få biroller i större filmer. Han har här huvudrollen som den medelålders, småfete småstadspolisen Walter. Det är kring Walter handlingen kretsar och det mord som är navet i detta kriminaldrama känns mest som en bi-historia. Det är vid Walter och hans strävan efter förlåtelse och upprättelse som fokus ligger.
Filmen utspelar sig i en liten ort i Kanada, där en kvinna hittas mördad. Rita (Jill Hennessey), en av de som hittade liket, har tidigare haft en kärleksrelation med Walter. Denna slutade dock bittert i samma veva som Walter gjorde sig skyldig till en grov misshandel. Numera är Rita tillsammans med Steve (Eric McIntyre), en missbrukare som är Walters huvudmisstänkte för mordet.
Handlingen tar plats i ett litet samhälle starkt präglat av den lokala kristna församlingen. Walter har i sitt sökande efter förlåtelse blivit religiös. Men alla är inte villiga att förlåta honom, speciellt inte hans egen far. Tro, förlåtelse och upprättelse är centrala tema i filmen. Den är indelad i olika kapitel som namngetts med kända bibelcitat. Musiken, som är det bästa med hela filmen, bidrar också till detta tema. Den består av musik som påminner om gamla negro spirituals och den bryter av väldigt mycket mot denna i övrigt väldigt lågmälda film. Miljöerna är kyliga, kala och avlövade och fotot påminner mycket om vad bröderna Cohen brukar göra. Mitt i all denna kyla attackerar så plötsligt den bombastiska och dramatiska musiken, tillsammans med långa sekvenser i slow motion. Det är väldigt effektivt. Det visar också på en något högre artistisk ambition från regissören Ed Gass-Donnellys sida. En vilja att göra någonting mer än en vanlig deckare. Storyn är bra, men mordhistorian är medvetet ganska enkel och konventionell. Det är som sagt Walters tragiska historia som är det som fängslar publiken. Peter Stormare är suverän i huvudrollen. Han är väldigt nedtonad och ger ett sårbart porträtt av en man som försöker tygla sina ilska. Fjärran från alla galna ryssar och yrkesmördare han brukar spela i stora Hollywood-filmer.

Tyvärr är inte alla andra skådisar lika bra. Det finns egentligen ingen som är riktigt usel, men det är främst här det märks att filmen har en någon mindre budget. Man har inte haft råd att betala större begåvningar. Jill Hennesey (från usla Jordan, rättsläkare) är väldigt stel och tråkig. Eric McIntyre som hennes vidrige pojkvän känns ibland tämligen kliché-artad, liksom Ari Cohen som storstadssnuten som leder utredningen. Jag får lite såpaskådis-vibbar av de flesta faktiskt. Inte av Aaron Poole dock, som Walters partner Jim. Han ger ett karismatiskt portätt av en enkel kille från landsbygden.
Så på det hela taget tycker jag att man kan rekommendera Small Town Murder Songs. Det är ett utmärkt tillfälle att se Peter Stormare i en huvudroll. Det är dessutom en vackert fotograferad film som berättar en enkel, men gripande historia. Och som sagt är musiken fantastisk.

Det finns en mängd filmer och böcker med ett s.k. postapokalyptiskt tema, av varierande kvalité naturligtvis. Introduktionen till genren för min del var Stephen Kings klassiska roman The Stand (sv: Pestens Tid). Denna gjordes till en medioker miniserie på amerikansk TV i början av 90-talet. Andra exempel är naturligtvis Mad Max-serien eller i stort sett alla zombie-filmer. Eftersom  postapokalyptiska filmers handling ofta är förlagda till framtiden får de ofta stämpeln science fiction, vilket i vissa fall kan vara missvisande. Det handlar snarare om en extrem form av dystopi, än om teknisk utveckling (som science fiction ofta präglas av).  Dessutom ställs det i bra postapokalyptiska verk viktiga samhällskritiska och existentiella frågor. Cormac McCarthys The Road  (sv: Vägen), som sedermera filmades med Viggo Mortensen, lyckades med just detta på ett väldigt stilrent sätt. Kings The Stand lade betoningen på de existentiella och religiösa frågorna. Klassikern Planet of the Apes (1968) har ju ett väldigt starkt samhällskritisk budskap.

The Book of Eli kretsar mycket kring religion. Efter ett kärnvapenkrig har hela världen i princip ödelagds. Kriget sades vara grundat på religion, så alla Biblar letades upp och brändes. Huvudpersonen Eli (Denzel Washington) leds av en inre röst och hittar den sista existerande Bibeln i världen. Han upplever att Gud säger åt honom att ta boken västerut, där den skall skyddas. Eli påbörjar en lång resa till fots genom ett öde Amerika. Under sin resa kommer han till en liten stad styrd av Carnegie (Gary Oldman). Carnegie letar efter Bibeln eftersom han inser vilken makt denna bok skulle ge honom. En kamp på liv och död uppstår mellan de två männen.

Detta är inte en kristen film, trots att den har vad man skulle kunna kalla ett religiöst budskap. Bibeln har ungefär samma roll som Ringen i Sagan om Ringen, fast utan de övernaturliga inslagen. Frågor om Guds existens, eller ens om Bibelns auktoritet, lämnas öppna. Eli läser bibeln, tror på den och försöker (nåja…) leva efter den. Carnegie säger om boken:

It’s a weapon. A weapon aimed right at the hearts and minds of the weak and the desperate. It will give us control of them. If we want to rule more than one small, fuckin’ town, we have to have it. People will come from all over, they’ll do exactly what I tell ‘em if the words are from the book. It’s happened before and it’ll happen again. All we need is that book.

Även om man kan tycka att dialogerna är ganska klumpigt skrivna så finns det ändå ett djup i filmen och till synes en ödmjukhet hos filmskaparna. Bibeln sägs varken vara en god eller dålig bok, utan det fastslås att den är viktig och kan användas både för gott och ont.

Filmen har naturligtvis också ett samhällskritiskt budskap. När karaktären Solara (Mila Kunis) frågar om hur det var i världen före ”apokalypsen” säger Eli:

People had more than they needed. We had no idea what was precious and what wasn’t. We threw away things people kill each other for now.

Återigen finns det ingen subtilitet i filmen.  Inget större utrymme för tolkning. Men trots detta, kanske på grund av Washingtons kompetenta agerande, så sväljer jag ändå det mesta och uppskattar det. Jag har ofta haft svårt för Washington. Den enda rollen jag tidigare uppskattat honom i var i American Gangster. Som Eli fungerar han. Karaktären är ganska endimensionell och arketypisk och är i stort sett bara en religiös variant av Clint Eastwoods ”Man with no name”. Men tack vare att karaktären inte visar så mycket känslor, så behöver Washington inte hänge sig åt en massa överspel – vilket brukar vara fallet när han skall vara ”känslosam”.

Det är kul att återigen se Gary Oldman i en skurkroll. Trots att även denna karaktär är av skurkmodell 1A, så tillför Oldman en charm och utstrålning som välkomnas. Carnegies plan är att få tag på bibeln för att kunna kontrollera folket och bli en diktator. Tack var Oldman kan man verkligen tänka sig Carnegie som både brinnande predikant och fascistisk diktator.

Mila Kunis gör rollen som Solara. Hon är dotter till Carnegies kvinna, och är i stort sett skurkens slav. När hon möter Eli berättar han för henne om vad tro är och hon beslutar sig för att följa med honom. Just denna del av filmen känns väldigt typisk och som man har sett det förut. Sankt Göran och Draken i ett framtida vilda västern, typ.

En annan sak som jag tycker är lite tråkigt är actionscenerna, faktiskt. De är snyggt gjorda och spännande, men de känns påklistrade. De är i stor utsträckning totalt onödiga för storyn och känns påtivngade eftersom det ”ska vara” en actionfilm. Att Eli effektivt dödar ett stort antal människor passar inte hans karaktär och rimmar dåligt med dennes i övrigt tämligen ödmjuka och sunda syn på Bibeln och dess budskap (Vänd andra kinden till, någon?). Visst kan man hitta uppmaningar till att döda i Bibeln, men det känns som om dessa skulle användas av skurken Carnegie och inte av filmens hjälte.

Mitt samlade omdöme om The Book of Eli är något splittrat. Dels har vi de tämligen endimensionella karaktärerna, den väldigt linjära storyn och de ibland taffligt skrivna dialogerna. Men jag tror man missuppfattar filmen om man lägger allt för stor vikt vid detta. Det är ju trots allt en Hollywood-film, en actionrulle vars främsta mål är att underhålla. Och det gör den. Att den samtidigt faktiskt lyckas ha någon form av djup och budskap är något av en bonus. För det är det faktum att filmmakarna (the Hughes Brothers) ger de existentiella frågorna utrymme som höjer denna film över många andra samtida blockbusters. Att filmen som sagt har ett gäng kompetenta och karismatiska skådespelare, samt att hantverket är väldigt snyggt – miljöer, scenografi och foto är alla ”top notch” – gör att jag främst är positiv till den.

The rule here is total silence!
We make no pretence at rehabilitation here, we are not priests, we are processors.
A meat packer processes live animals into edible ones, we process dangerous men into harmless ones.
This we accomplish by breaking you!
Breaking you physically, spiritually and here (points to head), strange things happens to the head here.
Put all hope out of your mind… and masturbate as little as possible, it drains the strength.

Edgar Allan Poe

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?