Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inatt hade den första teaser-trailern till kommande James Bond-filmen Spectre premiär. Efter att ha sett igenom den ett antal gånger kommer här min analys. I detta inlägg begränsar jag mig till spekulationer utifrån det vi får se i trailern och den korta synopsis som släppts från produktionsbolaget. Jag har tagit del av rykten och bilder från inspelningarna, som till viss del kan räknas som spoilers. Dessa kommer jag dock inte beröra. Det kan dock vara värt att notera att filmen kommer innehålla minst tre spektakulära actionsekvenser som vi inte får se i trailern; en i österrikiska alperna, en i Rom och en i Mexico City. Se trailern nedan:

Filmen verkar utspela sig kort efter händelserna i förra filmen. Det första vi får se är MI6-högkvarteret, fortfarande i spillror sedan Silvas attentat. Moneypenny överlämnar en låda till Bond som innehåller de sista kvarlevorna från hans barndomshem Skyfall. Bond sitter i sin lägenhet och går igenom lådans innehåll. Detta är tredje gången vi får se Bonds lägenhet (de andra gångerna är Dr No och Live and Let Die). Ens hem säger en hel del om vem man är som person och så var verkligen fallet i Ian Flemings böcker. Genom att besöka Bonds hem i kommande filmen känns det som vi återigen kommer få ta del av en mer karaktärsdriven historia. Trailern vittnar om detta. Innehållet  i lådan är nämligen ett dokument över tillfälligt förmyndarskap och ett fotografi på Bond som barn tillsammans med en annan pojke och en vuxen man. Moneypenny säger att Bond har en hemlighet som han inte kan berätta för någon eftersom han inte litar på någon. Vad är denna hemlighet? I dokumentet kan man se att en person kallad Oberhauser varit Bonds förmyndare. Detta är troligtvis denne Oberhauser som är den vuxne mannen på bilden. Den andre pojken på bilden är förmodligen Oberhausers son – som i vuxen ålder spelas av Christoph Waltz. I novellen Octopussy beskrivs Oberhauser som en fadersfigur för Bond. Han blir också mördad i Alperna. Enligt det vi vet om storyn så ska Bond få ett kryptisk meddelande från sitt förflutna – är dess dokument det meddelandet?

spectre-dcraig-007-1st-look-720x480

Härnäst söker Bond upp ett gammalt bekant ansikte – Mr White (Jesper Christensen) från Casino Royale och Quantum of Solace. Har bor tydligen i en öde stuga vid en sjö i Österrike. Han verkar leva gömd och ser minst sagt illa åtgången ut. Den kalle, professionelle lönnmördaren och konspiratören verkar ha sina bättre dagar bakom sig. Bond har tydligen hört Whites namn nämnas på ”ett möte” (SPECTRE:s möte senare i trailern?) och visar honom en ring med den klassiska SPECTRE-symbolen. I 007-rullarna från 60-talet hade SPECTRE:s medlemmar liknande ringar. Mr White säger vid åsynen av ringen att Bond i princip inte vet vad han gett sig in på: ”You are but a kite dancing in a hurricane, Mr Bond”.

Vi får också se Bond skugga Lucia Sciarra (Monica Belluci) under en begravning. Vem är det som begravs? Vi får också se hur Bond inflitrerar vad som uppenbarligen är ett av SPECTRE:s toppmöten. Detta för tankarna direkt tillbaka till filmer som Thunderball, där en ansiktslös Blofeld satt som ordförande och diskutera organisationens ondskefulla planer. Filmmakarna har dock valt ett mer ödesmättat sätt att framställa detta och mina tankar går till filmen Eyes Wide Shut (fast utan allt sex såklart). Och så hör vi Christoph Waltzs röst säga: ”Welcome James. It’s been a long time. And finally here we are.” Detta bekräftar att Bond och Waltzs karaktär kände varandra som barn och under en tid kanske var i det närmaste bröder. Waltz framställs också som ledaren för mötet. Vi får bara se konturerna av hans huvud, medan hans ansikte är i mörker. Detta är naturligtvis avsett för att få publiken att tro att han är Blofeld. Jag är 75% säker på att Waltz kommer spela Blofeld, men det finns en chans att detta är ett villospår. Att det är någon annan som faktiskt är Blofeld (Belluci? Eller kanske Andrew Scott?). Ett argument mot Waltz som Blofeld är att Blofeld i böckerna var karaktärens riktiga namn. Här heter Waltzs karaktär uppenbarligen Oberhauser sedan barnsben och jag har svårt för tanken att Blofeld endast skulle vara ett alias. Inte minst om man tänker på romanen On HerMajesty’s Secret Service där Blofelds namn och släktträd spelar en stor roll i handlingen.

spectre hinx

Jag är oerhört taggad inför filmen! Trailern gjorde exakt det den skulle. Det som känns unikt är att den lägger fokus på story och inte på action. Detta tycker jag känns betryggande. Vi vet att actionscenerna kommer vara spektakulära. Sam Mendes lyckades med dem i Skyfall och jag är övertygad om att han kommer göra det igen. Trailern spelar lite på nostalgin hos mig som Bond-nörd. Ringen med bäckfisken på och SPECTRE-mötet ger mig en liten nerdgasm. Men också det faktum att Mr White är med gör mig förväntansfull. Storyn från Daniel Craigs två första filmer knyts därmed samman med denna film. En faktor till att SPECTRE och Blofeld var sådana minnesvärda skurkar i Flemings böcker var därför att de låg bakom mordet på Bonds hustru Tracy. Detta gjorde att Bond hade ett personligt motiv i sin kamp mot dem. Daniel Craigs Bond har ingen Tracy, men däremot Vesper (Eva Green) från Casino Royale. Bond blev kär i Vesper på riktigt, men hon drevs till självmord av Mr Whites organisationen Quantum. Om det här visar sig att Quantum på något sätt leds av SPECTRE, så betyder det i förlängningen att SPECTRE står bakom Vespers död. Vesper tjänar därmed samma funktion som Tracy i böckerna och ger Bond det där personliga hatet som behövs. Jag hoppas att detta kommer skildras i filmen.

Sammanfattningsvis så ska det bli väldigt intressant och kul att se den färdiga produkten. Jag hoppas på en film i stil med Skyfall, men som också lyfter på hatten till såväl 1960-talets Bond-filmer som Ian Flemings böcker.

cannery1

För två-tre år sedan läste jag John Steinbecks De Himmelska Ängderna. Det var en mycket behaglig läsupplevelse och en bok som jag fortfarande tänker tillbaka på ibland. När jag var på den grekiska ön Naxos i somras besökte jag antikvariatet Papyrus. Där finns en uppsjö böcker från hela världen som besökande turister lämnat efter sig sedan decennier tillbaka. Jag köpte där tre stycken James Bond-böcker, men för att inte framstå som en total nörd inför kassörskan (som naturligtvis var oerhört intresserad av vad jag köpte – hon var uppenbarligen också en mycket dömande person som inte gillade James Bond-nördar), så slängde jag också in något mer ”finkulturellt”. Det var ett slitet exemplar av Cannery Row av Steinbeck.

Jag trodde först att denna bok skulle påminna mycket om De Himmelska Ängderna i utförande och upplägg. Baksidestexten vittnade om en samling relativt fristående skrönor från en och samma plats, löst sammanvävda i ett slags novellsamling. Men några sidor in blev det klart att Cannery Row var annorlunda. Till skillnad från i De Himmelska Ängderna finns här ett tydligt narrativ, som dock förvisso följer flera personer och ibland har ett episodiskt format.

cannery2

Steinbecks signum är hur han beskriver vad man skulle kunna kalla ”den lilla människan” (eller ”the little people”, som Carl-Henric Svanberg skulle ha uttryckt det). Det finns en oerhörd kärlek i Steinbecks porträttering av dessa enkla människor och han blandar i sitt berättande humor med tragik. Karaktärerna är samtidigt såväl äkta människor som arketyper. Boken har som sagt ett episodiskt upplägg och dessa episoder känns ibland som tragiska, poetiska farser. Miljön är typisk Steinbeck – amerikansk landsbygd under depressionen. Hans miljöbeskrivningar påminner om Mark Twain i sin romantiska stil. Detta var också fallet med De Himmelska Ängderna. Men den boken hade också något magiskt över sig. Det fanns en känsla av skrönor i stil med Selma Lagerlöf, som inte förekommer i Cannery Row. Här är tonen mer realistisk, men inte desto mindre romantisk.

Romanen innehåller ett flertal mycket minnesvärda karaktärer. Frankie är en av dem. Han är den mentalt efterblivne springpojken åt biologen Doc. Han vill alltid visa Doc sin kärlek, men misslyckas på grund av sin dumhet gång på gång. Istället gör han sig skyldig till förödmjukande klavertramp. Det är ett hjärtskärande porträtt i nivå med Lennie i Möss och Människor. Doc är det närmaste man kommer en ”normal” person. Han är en vänlig själ som ofta drabbas av sina mindre begåvade vänners dårskap. Mack är också välvilligt inställd, men otursförföljd. Han blir det närmaste man kommer en enskild huvudkaraktär i denna roman.

cannery3

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Cannery Row inte är lika magisk som De Himmelska Ängderna och inte heller lika klassisk som Möss och Människor. Men den är minst lika sentimental, varm och kärleksfull.

Detta kostymdrama i regi av Amma Asante inspirerades av en målning från 1779 föreställande den mörkhyade Dido Elizabeth Belle tillsammans med sin sin kusin Lady Elizabeth Murray. Det anmärkningvärda med tavlan är att de två unga kvinnorna framställs som jämställda, trots sina hudfärger.  Detta väckte Asantes nyfikenhet och och undersökte vem denna Dido var. Väldigt lite är känt om henne från historiska källor och filmen kan därmed sägas vara väldigt löst baserad på faktiska händelser.

Dido Elizabeth Belle var dotter till en brittisk officer och en svart slavkvinna. Då modern dog sökte hennes far upp sin dotter. Fadern bad sin farbror att ta hand om flickan och skickade henne att bo på dennes gods utanför London. Faderns farbror, som i princip blir Didos adoptivfar, var Lord Mansfield – Storbritanniens högste domare.

I filmen får vi se hur denne tar hand om den unga flickan som växer upp på godset tillsammans med den jämnårig kusinen Elizabeth. Trots att Dido är älskad av sin familj, kan hon på grund av sin hudfärg aldrig nå upp till samma status som sina familjemedlemmar. Hon är ock för blir ett slags paria. När Dido är i 20-års åldern får hennes beskyddare Lord Mansfield hand om ett mål där en sjökapten kastat flera slavar överbord för att vattnet på båten inte räckt till. Slavhandlarna söker nu ersättning för slavarna hos försäkringsbolaget som vägrar betala. Pappans dom kan komma att bli avgörande för hela Storbritanniens slavhandel. Samtidigt som detta sker börjar Dido ifrågasätta sin position och dessutom blir hon kär i en ung prästson som propagerar för att Didos far ska fördöma kaptenens handlande och döma till försäkringsbolagets fördel.

Belle är ett påkostat kostymdrama och miljöerna och kostymerna är, som så ofta i brittiska produktioner av denna sort, av högsta kvalité. Storbritannien har en lång historia av att göra filmer som dessa och de behärskar helt klart genren. Det som är nyskapande i denna film är dess sätt att beröra rasism. Att genom en Jane Austen-liknande historia som handlar om den brittiska eliten på 1700-talet berätta en historia om slaveri och rasism – med en svart huvudkaraktär – känns minst sagt originellt. Därför är det lite synd att resultatet blir såpass ordinärt. Trots att berättelsen egentligen är ganska spektakulär, så blir filmen ändå extremt traditionell. De aspekter som kretsar kring Belles kärleksliv skiljer sig inte markant från det gamla vanliga; vem ska hon välja? Svinet eller den snygge idealisten? Kärlekshistorien känns väldigt konventionell och engagerar tyvärr inte det minsta. Visst, en del av de rasistiska fördomar som karaktärerna uttrycker resulterar i väldigt smärtsamma scener. Man förstår varför Dido är olycklig. Men hade man bytt ut rasismen mot exempelvis kvinnoförtryck så hade detta i princip varit en Austen-historia. Även rättegången kring slavhandeln har man också sett tidigare, som i filmer som Amistad. Att kombinera en Austen-romantik med ett tema kring rasism gör att filmen känns något fräschare, men i slutändan bli det ändå någonting man tycker sig sett förut.

belle3

Trots flera problem är detta en bra film. Det som engagerar mest är Didos kamp för att bli accepterad som en fullständig och värdefullt människa. Regin är effektiv, vilket gör att man inte fäster någon större vikt vid filmens mindre bra aspekter. Jag tycker också att samtliga skådespelare är lysande. Framför allt Tom Wilkinson som Lord Mansfield.

Betyg 3 av 5

betyg-3

xrev1

Ända sedan The X-Files lades ned 2002 så har en fortsättning i någon form efterfrågats av såväl fansen som seriens skapare Chris Carter. 2008 kom långfilmen I Want to Believe, som var något av en besvikelse. 2013 började serietidningen The X-Files: Season 10 att publiceras, som en semikanonisk fortsättning. Chris Carter, David Duchovny och Gillian Anderson har ända sedan senaste filmen pratat om att göra ytterligare en. 20th Century Fox har alltid framställts som stoppklossen som inte velat finansiera en tredje film. Carter har länge menat att en tredje film skulle ge publiken ett bokslut på seriens mytologi – konspirationen kring en utomjordisk kolonisering av jorden.

Jag har alltid varit mycket tveksam inför en sådan tredje film. För det första så fungerar The X-Files bäst på TV-skärmen och inte som en filmserie. Och jag har svårt att se hur en slutgiltig upplösning på seriens mytologi inte skulle bli en film i stil med Independence Day. Problemet med seriens mytologi var att den mot slutet blev alltmer otrolig och komplicerad och en film som verkligen visar oss en utomjordisk invasion skulle skilja sig såpass mycket i ton från seriens tidigare år att det inte alls skulle fungera. Jag har aldrig trott på en tredje film. Varför skulle Fox lägga ner en massa pengar på ett varumärke som sett sina bästa dagar komma och gå?

xrev3

Men under de senaste dagarna har det dykt upp nyheter på nätet om att The X-Files kanske kommer komma tillbaka. Inte i en tredje film, utan som någon form av miniserie. Storyn går ut på att Fox, efter succén med den återupplivade 24-serien 24: Live Another Day, har pratat med Chris Carter om att göra något liknande med The X-Files. Det pratas om en reboot, men detta är en term som i dessa sammanhang verkar ha missbrukats. Enligt alla tecken handlar det alltså inte om en nyversion, utan om en hederlig uppföljare. Dana Walden från Fox TV Group ska ha sagt att man letar efter en tidpunkt då såväl Carter som Duchovny och Anderson ska vara tillgängliga. Gary Newman, också från Fox, ska ha sagt att han är ”hoppfull” inför ett kommande projekt. Man har också sagt att utan Carter så blir det ingen fortsättning. Jag har dock svårt att tro att Carter skulle tacka nej.

xrev2

Efter fortsättningen på 24 och med tanke på att den kommer komma en fortsättning på en annan 90-talsklassiker, Twin Peaks, så känns det inte så långsökt att tänka sig en uppföljare på The X-Files. Serien är populärare nu än för några år sedan, mycket tack vare Netflix. Tidningen Season 10 och Kumail Nanjianis podcast är också tecken på dess popularitet. Värt att notera är också att Gillian Anderson på senare år fått något av en renässans med sina TV-roller i succéer som Hannibal och The Fall. Anledningen till att Duchovny/Anderson helst velat göra en film istället för ytterligare en säsong är att en säsong tar så lång tid att spela in. Om man, som det verkar i detta fall, dock bara gör ca tio avsnitt istället för 20 så är läget ett annat.

Vad kan vi då förvänta oss? Allt tyder på att man inspirerats av nyversionen av 24 och därmed ser jag det som troligt att man (om projektet alls blir av, det är än så länge långt ifrån säkert) gör ca 10 avsnitt på ca 50 minuter vardera. Jag hoppas verkligen att man från Foxs sida tittar på HBO och hur de arbetar med sina serier. Att man lägger fokus inte bara på nostalgi-värdet utan att man också använder skickliga kreatörer och skriver bra manus och gör riktigt bra TV. Det vore fantastiskt om exempelvis True DetectiveCary Fukunaga anlitades som regissör. Man kan också hoppas på att Carter inte får allt för stort inflytande över manus och regi. Han är seriens skapare, men fungerar kanske bäst i egenskap av producent och allmän konstnärlig ledare. Andra X-files-veteraner som jag gärna ser återvänder är dock Vince Gilligan, Frank Spotnitz, David Nutter och Rob Bowman.

xrev4

Vad man kommer fokusera på är en öppen fråga – mytologin eller ”monster of the week”? Jag tror båda avsnittsformerna kan komma att förekomma. Men fokus kommer förmodligen ligga på mytologin. Vi kommer inte få några ”slutgiltiga svar” (som Carter pratat om i anslutning till en tredje film), utan jag skulle inte bli förvånad om upplägget påminner om Season 10. Alltså inte så många svar, utan istället fler frågor och mysterier och ett fokus på att försöka efterlikna seriens guldålder under säsong 2-5. Med det sagt måste man förhålla sig till det faktum att det har gått väldigt lång tid sedan vi senast såg Mulder och Scully (senast 2008) och sedan serien lades ned (2002). Båda två måste ha åldrats som karaktärer på ett värdigt sätt. Detta var lite ett problem i senaste filmen, där de två verkar ha satt livet på paus sedan vi såg dem senast. En tänkbar start som skulle hjälpa en ny serie tror jag är att Mulder och Scully inte lever ihop, som i filmen. Att de har gått skilda vägar och tvingas återförenas. Då skulle de inte ha ett kärleksförhållande (vilket skadade seriens senare), men någon form av sexuell spänning skulle finnas mellan dem. Jag har också svårt att se att de skulle kunna återinsättas som FBI-agenter (som i Season 10). Hellre att de kontaktas av någon ny agent som jobbar på The X-Files och behöver deras hjälp.

Allt detta är dock önsketänk och spekulationer. Det vi vet nu är att Carter och Fox pratar om en eventuell ”revival” av serien. Inte mer än så. Om denna alls blir av är mycket oklart. Såväl Duchovny som Anderson är för tillfället uppbokade med andra serier. Det skulle säkerligen behövas en hel del förhandlingar innan de skulle ha möjlighet att hoppa på en ny omgång X-Files. Och hur bra kvalitén är om den blir av – ja, det vet gudarna. Men jag hoppas verkligen att detta leder till att vi får återse Mulder och Scully igen. Det finns inget egentligt hinder för en bra fortsättning om allt hanteras väl av det kreativa teamet bakom. The X-Files kan vara lika relevant idag som för 20 år sedan, så länge man anpassar serien på ett bra sätt. Med det sagt så känns det lite för tidigt för att börja förvänta sig något. Det ska bli intressant att se hur dessa nyheter utvecklas. Jag är positiv, men hoppas inte allt för mycket ändå. Jag vill gärna tro att det blir något av detta, men är skeptiskt fram tills att vi hör något mer officiellt. Men som sagt – I want to believe.

Källor: X-Files News, EW, IGN, Deadline, Empire

penny1

Under 1800-talet hade den engelskspråkiga skräcklitteraturen något av en guldålder. Århundradet inleddes med Mary Shelleys klassiker Frankenstein och under 1830- och 40-talet hade Edgar Allan Poe och hans gotiska noveller sin storhetstid. Mot slutet av seklet skrevs under en period av drygt tio år sådana klassiker som The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886), The Picture of Dorian Gray (1890) and Dracula (1897). Det är därmed naturligt att det sena 1800-talet, det viktorianska eran, fortfarande fascinerar. Lägg därtill den politiska och sociala situationen. Storbritannien var ett industrialiserat land. Det brittiska imperiet styrde stora delar av världen och Englands befolkning växte. Klassklyftorna i London var enorma; fattigdomen och misären stor. Den strikta, viktorianska moralen levde parallellt med en dold dekadens. Mot denna bakgrund och ungefär samtidigt som Jack The Ripper härjade i imperiets huvudstad uppstod några av de mest ikoniska och klassiska skräckberättelserna.

Iden om att låta klassiska skräckkaraktärer mötas är långt ifrån ny. Det skedde redan i 1940-talets Universal-filmer. Och det har skett otaliga gånger på vita duken och i litteraturen. Serietidningen The Leauge of Extraordinary Gentlemen är ett exempel, liksom Kim Newmans Anno Dracula-böcker och skunkrullen Van Helsing. Det finns dock ett inbyggt problem i att låta klassiska litterära karaktärer interagera med varandra på detta sätt. Det som gjorde de enskilda verken så skräckinjagande var att det övernaturliga och fasliga angrep intet ont anande vanliga människor i en realistisk miljö. När Dracula kommer till London och börjar attackera sina offer så söker bokens protagonister först efter en naturlig förklaring. Dracula anföll inte en värld som redan genomsyrades av övernaturliga fenomen. Det uppstår problem när Dracula bara är en i mängden av monster. Om dramats hjältar redan stött på Mr Hyde, Mumien, Frankensteins monster och hans brud, då riskerar det hela att få något av Ghostbusters över sig.

Episode 101

Men detta är dock inte ett problem i Showtimes serie Penny Dreadful. Jag har skrivit om serien tidigare på bloggen och recenserade det första avsnittet förra våren. Då skrev jag såhär:

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Efter att ha sett hela första säsongen håller jag som tur är fortfarande med mig själv. Förvisso får vi under dessa åtta avsnitt stifta bekantskap med flera kända litterära gestalter såsom Frankensteins monster, Dorian Gray och Professor van Helsing, men det går aldrig till överdrift. Man får aldrig känslan av att dessa karaktärer har någon form av cameo-funktion, utan istället driver de handlingen framåt. Om någon av de litterära karaktärerna inte behövs så används de inte. Och de som faktiskt används brukas på ett tämligen originellt sätt, såsom Dr Frankenstein (Harry Treadaway) som fungerar som en slags blandning av sig själv, van Helsing och romanen Draculas Dr Seward. Faktum är ju att samtliga huvudkaraktärer är påhittade av seriens skapare John Logan, med undantag för Dr Frankenstein. Sir Malcolm Murray (Timothy Dalton), Vanessa Ives (Eva Green) och Ethan Chandler (Josh Hartnett) återfinns inte i någon av de litterära källorna. På sätt och vis kanske de till och med ersätter vissa av de klassiska karaktärerna. Chandler känns lite som en ny version av Draculas Quincey Morris, exempelvis.

Det John Logan har lyckats med är att konstruera en story där dessa karaktärer kan samexistera och interagera med varandra på ett sätt som inte känns krystat. Logan har tagit vara på den tidsperiod som gestaltas och tar denna till hjälp för att på ett övertygande sätt förankra dessa karaktärer i en gemensam värld. Han låter sina karaktärer befinna sig i en miljö som präglas av den tidstypiska spiritismen, som överklassen ägnade sig åt runt förra sekelskiftet. Det som för många på denna tid var en form av ockult hobby låter Logan fylla med mycket mer. Spiritismen är här en dörr mot det övernaturliga och den andra sidan. En dörr som kan släppa in demoner. Detta gör serien, i alla fall för mig, riktigt läskig stundvis – något som jag inte riktigt förväntat mig. Säga vad man vill om tidigare monster mashups, men läskiga har de nog aldrig varit. Logan binder dock samman den levande död där vampyrerna existerar med det dödens rike som finns på andra sidan den där dörren. Den ganska urvattnade vampyrismen knyts därmed samman med ockultism och demoner på ett obehagligt sätt. Med ens så befinner man sig inte längre i en klassisk monsterfilm, utan i The Exorcist och övergången märks inte. De övernaturliga fenomenen vävs samman med hjälp av en slags mytologi som inspirerats av tidstypisk egyptologi och av klassisk skräckfilmskatolicism.

penny5

Anledningen till att det fungerar tror jag främst är Logans uppenbara kärlek till de litterära källorna. Detta är en mycket litterär TV-serie med många vackra dialoger och monologer. Men den gör också de litterära verken rättvisa. Konceptet i sig borde rimligtvis innebära att man gör våld på originalhistorierna, men jag har exempelvis aldrig sett en mer Shelley-trogen gestaltning av Frankensteins monster. I Rory Kinnears skepnad är han den i sanning tragiske skapelse som varken Boris Karloff, Christopher Lee eller Robert De Niro till fullo lyckades gestalta. Kinnear är faktiskt fantastisk här. I en kombination av sorg och ursinne övertygar han totalt som skapelsen Caliban.

Det visuella är också anmärkningsvärt. Att scenografin och kostymerna känns autentiska skrev jag redan i min recension av första avsnittet. Faktum är att de känns såväl realistiska som stilistiska. Eva Green är alltid klädd i svarta, goth-aktiga dräkter men de känns ändå inte allt för ”kostymiga”. De känns som de slags kläder en udda och morbid välbärgad ung dam skulle haft på denna tid. Fotot är också mycket bra och färgskalan varierar mellan färglös grådaskighet, till varma röda blodfärger och murriga brittiska mahogny-rum. Musiken av Abel Korzeniowski är mycket stämningsfull och påminner mig om Woyzeck Kilars klassiska soundtracks.

Majoriteten av skådespelarna är jag också mycket nöjd med. Eva Green är en naturkraft som Vanessa Ives och får här chansen att visa upp så extremt många olika sidor. Hon är karismatisk, morbid, likblek, besatt, sexuell och bottenlöst olycklig. Josh Hartnett fungerar ypperligt bra som Ethan, en skeptiker som får mig att tänka tillbaka på Agent Doggett i The X-Files. Och 007 nr 4 Timothy Dalton gör mycket bra ifrån sig som den hänsynslöse, men samtidigt sympatiske, Sir Malcolm. Bäst av alla är dock Rory Kinnear.

penny3

Tyvärr fungerar inte Reeve Carney som Dorian Gray. Oscar Wilde skrev honom som en från början vacker, ung och naiv yngling, men som senare blev en karismatisk, sensuell och samtidigt manipulativ man. Carney har tyvärr ingen karisma alls och ser ut som en slemmig mus. Man förstår inte varför någon skulle falla för honom. Det måste verkligen vara någon övernaturligt över honom om Eva Green finner honom attraktiv.

Den sista twisten i det sista avsnittet vet jag inte vad jag tycker om. Utan att avslöja vad som händer så finns det en risk för att serien lämnar sina litterära rötter lite för mycket under en andra säsong och kanske faller in i samma fälla som tidigare mashups. Jag vill inte att detta blir en ”True Blood Anno 1890″! Jag hoppas dock att så inte blir fallet. En andra säsong ska komma under detta år och jag ser mycket fram emot den.

Betyg 4 av 5

Rekommenderade podcaster

Det finns en hel del bra podcaster som jag lyssnar på och jag tänkte bara rekommendera några favoriter.

Kermode & Mayo’s Film Reviews

pod2Detta radioprogram från BBC 5 Live är förmodligen den podcast jag lyssnat på längst. Och Mark Kermode är en valdigt bra filmrecensent. Han är väldigt välartikulerad och hemskt kunnig. Samtidigt är hans recensioner väldigt lättillgängliga och man behöver inte alls vara en filmsnobb för att förstå honom. Dessutom har han en bra filmsmak då han gillar klassiska skräck- och b-filmer. Han lyfter ofta upp positiva aspekter hos filmer han tycker är underskattade, men har också blivit känd för sina episka sågningar av filmer som Sex and the City 2 eller Michael Bays filmer. Programledaren Simon Mayo har en väldigt torr framtoning och mycket av programmets behållning kommer från dessa två medelålders brittiska herrars gnabb. De framstår ofta som ett gammalt gift par. Det är oerhört komiskt.

James Bond Radio

pod1Chris och Tom heter två unga killar från Storbritannien som driver denna pod som utkommer två gånger i månaden. De är nördar av stora mått, men har samtidigt mycket humor och självdistans. De gör djupgående recensioner av samtliga filmer (de har precis avslutat Sean Connery-eran), plus en hel del andra tema-avsnitt. De har intervjuer med bl.a. Raymond Benson och andra personer som på ett eller annat sätt varit inblandade i fenomenet James Bond. De kan gå väldigt djupt in på detaljnivå, men på ett väldigt lättsamt sätt som gör att det aldrig blir tråkigt att lyssna.

The Empire Podcast

pod3Empire Magazine är förmodligen världens största filmtidning. Delar av redaktionen spelar in denna pod, som är som en pod-variant av tidningen. Filmnyheter, intervjuer, recensioner, lyssnarfrågor avhandlas på ett väldigt underhållande och brittiskt vis. De gör också spoiler-specials, där de typ en vecka efter en storfilms premiär går in på djupet av alla filmens intressanta aspekter. Dessa är naturligtvis för de som sett filmen. Kritiken och kunskapen är inte av samma höga kvalité som hos Mark Kermode. Gänget som driver denna podcast känns kanske lite mer som filmentusiaster än ”fina” kritiker. Men det är väldigt trevligt att lyssna på.

The X-Files Files

pod4Kumail Nanjiani heter en komiker och skådespelare som är verksam i Los Angeles. Han är också en riktig X-Files-nörd och den som håller i denna utmärkta podcast. Varje avsnitt behandlar i regel två avsnitt av TV-serien (i kronologisk ordning) som Nanjiani diskuterar med en gäst. Diskussionerna går från högt till lågt. Allt från djup filosofi, popkulturella anekdoter och humor på buskisnivå får plats i programmet. På grund av sina kontakter i L.A. har Nanjiani också lyckats bjuda in och intervjua personer som arbetade på TV-serien, såsom skådespelarna Dean Haglund och Jack Black, kompositören Mark Snow och manusförfattarna Darin och Glen Morgan.

x101

För ett drygt år sedan skrev jag en liten recension över de åtta första numren av The X-Files: Season 10. Nu tio nummer senare tänkte jag att det var dags att återigen skriva om tidningen. Läsarna av denna blogg bör inse att som kritiker av tecknade serier är jag förmodligen inte mycket att hänga i granen. Men som X-Files-nörd har jag vissa kvalifikationer. Min passion för denna TV-serie har resulterat i såväl den utförliga bloggserien Tema: The X-Files,  samt en C-uppsats i religionsvetenskap. Det är alltså främst som ett fan av TV-serien som jag närmar mig dessa nummer. Kort sammanfattat var mina intryck av nr 1-8 dessa: Att tidningens målgrupp är de fans som aldrig riktigt kom över att TV-serien lades ned. Därför lever den på s.k. ”fan service”, d.v.s. att ge de trogen följeslagarna exakt det de vill ha. Därför försöker man desperat att uppnå det status quo som rådde då TV-serien var som bäst under de tidigare åren. Detta resulterar i flera problem. Det främsta bland dessa är att man återupplivar karaktärer som dog under seriens senare år, såsom Cigarette Smoking Man och The Lone Gunmen.

x102

Tidning nr nio, Chitter, bjuder på ett klassiskt fristående avsnitt som denna gång har fokus på Scully. Hon och Mulder utreder ett fall där en mördare tycks stå under inflytande av ett övernaturligt väsen. Detta väsen kallas för The Chitter God och tycks kunna styra kackerlackor på ett obehagligt sätt. Avsnittet är kort men lyckas delvis återskapa den klassiska stämning som präglade de bästa Monster of the Week-avsnitten från TV-serien. Det är obehagligt, mystiskt och relationen mellan de två huvudkaraktärerna är som den ska. Bilderna står Greg Scott för och färgen av Art Lyon är perfekt. Detta nummer har de bästa illustrationerna hittills.

More Musings of a Cigarette Smoking Man (#10) är ett slags uppföljare på det klassiska avsnittet Musings of a Cigarette Smoking Man från säsong fyra. Vi får se episoder ut titelkaraktärens liv, men precis som i TV-avsnittet är läsaren osäker på vad som är faktiska händelser och inte. Numret knyter, på ett mycket bra sätt, an till såväl TV-seriens mytologi och den nya mytologi som Joe Harris skapat i tidningen. Illustrationerna görs av menton3 och Tony Moy och är helt klart de bästa hittills. Varje liten episod har sin egna distinkta stil och bilderna blir ibland rent expressionistiska. Detta är ett av de bästa numren.

x103

Nummer 11 t.o.m. 15 består av en story med titeln Pilgrims. Harris knyter an till gamla element i X-Files-mytologin, såsom black oil, och väver samman dessa med nya element som framkommit i tidningen, såsom replikanterna av döda personer. Storyn känns episk och påminner mycket om de klassiska mytologi-avsnitten ur serien. Mysterium läggs på mysterium och det är svårt att hänga med i alla svängar och obesvarade frågor. Men detta gör bara att man läser om numren flera gånger för att hitta nya ledtrådar. Jag uppskattar också att man återintroducerar de utomjordiska rebellerna. Dessa har vi inte hört från sedan säsong sex. De kan vara till stor hjälp för att förklara varför ingen invasion ägde rum 2012. Lyckades de stoppa eller iallafall förhala den invasion som varit planerad i tusentals år? Pilgrims tar aldrig upp detta, men rebellernas blotta närvaro får fantasin att skena iväg för ett fan som jag. Spännande! Teckningar och färg görs av Matthew Dow Smith och Jordie Bellaire. Stilen påminner om Michael Walsh (nr 1-5, 8), men är lite mer stilren och detaljerad.

x104

Numren 16 – 17 består av en fristående historia med titeln Immaculate. Handlingen kretsar kring en ung flicka som bombar en abortklinik. Religion och tro spelar en stor roll i handlingen, vilket för mina tankar till avsnitt ur TV-serien såsom Revelations och All Souls. Att låta ett fristående avsnitt sträcka sig över två nummer är att föredra eftersom man då har mer utrymme för storyn och karaktärsutveckling. Immaculate har en mörk stämning och emulerar TV-seriens dystra estetik på ett mycket bra sätt. Dessutom återser vi i nr 17 Frank Black från TV-serien Millenium (som IDW också ska ge en egen tidning).

Det senaste numret har titeln Monica & John och kretsar kring agenterna Reyes och Doggett som försvann spårlöst i de inledande numren av tidningen. När vi nu möter dem har de hållits fångade på en öde gård i 18 månader. Det händer inte så mycket i detta nummer, utan fokus ligger på att bygga upp en mystisk känsla. Jag gillade verkligen Doggett i TV-seriens två sista säsonger och det är trevligt att han även får vara med i Season 10.

Det främsta problemet för mig med IDW:s serietidning är det som jag berörde i min recension av de första åtta numren. Fokus ligger lite för mycket på nostalgi och tendensen att återuppväcka döda karaktärer distraherar mer än det tillför. Att ha en en storyline där fejkade alien-kopior av våra favoritkaraktärer dyker upp känns främst som en nödlösning. Joe Harris o Co. tycks gräma sig över att karaktärer som Alex Krycek och The Smoking Man dödades i seriens sista säsonger och hittar här på ett sätt för Mulder och Scully att återigen interagera med dem. Det hade varit modigare att inte använt sig av dessa karaktärer, trots att de är fansens favoriter. Harris har faktiskt introducerat nya intressanta karaktärer, såsom den mystiske Glasses Wearing Man. Han hade kunnat ersätta den återupplivade Smoking Man helt och hållet. Och dessutom finns det faktiskt flera karaktärer som lyckades överleva hela TV-serien och som skulle kunna användas igen. Inte minst för att skapa en nödvändig kontinuitet mellan TV-serien och serietidningen. De återupplivade karaktärerna har faktiskt motsatt effekt. Att återuppliva döda karaktärer känns för otroligt, även för The X-Files, och bidrar faktiskt med att distansera tidningen från TV-serien ännu mer. Karaktärer som jag gärna ser att man använder är bl.a.: Conrad Strughold, The Syndicates ledare som överlevde sällskapets undergång i säsong sex. Marita Covarrubias, FN-tjänstekvinnan och Mulders mullvad i The Syndicate. Gibson Praise, pojken från serien skulle vara nära 30 år gammal idag. Är det kanske t.o.m. han som är den nye mystiske Glasses Wearing Man (jag hoppas och tror det)? FBI-direktören Alvin Kersh. Toothpick Man, en utomjordisk super soldier och ledaren för den nya konspirationen i sista säsongen. Super soldier-konceptet var en av de aspekter som förstörde de två sista säsongerna, men att bara ignorera det känns konstigt. Deras planer verkar nu ha misslyckats i och med att ingen invasion ägde rum 2012. Eller? Finns det andra planer?

x105

Utöver dessa finns det ju även andra karaktärer som man gärna återser, såsom Jeffrey Spender, Alien Bounty Hunter, Dr. Charles (Chuck) Burks och Senator Richard Matheson. Med andra behöver man inte uppväcka de döda. Visst, de bästa karaktärerna förutom Mulder/Scully/Skinner är döda, men det finns en hel del andra levande att använda sig av. Serien har redan visat oss Scullys son William, Monica Reyes och John Doggett – vilket var en positiv överraskning. Jag ser gärna mer av dem! Då skulle The X-Files: Season 10 kännas mer som en fortsättning på TV-serien, istället för någon sorts fan fiction. Joe Harris har också sagt att han undviker att göra vissa historier eftersom Chris Carter har ”paxat” dessa för användning i en tredje X-Files-film. Bl.a. ska sonen Williams öde tydligen spela en stor roll i en eventuell kommande film, vilket resulterar i att Harris undviker att använda den karaktären i denna serietidning. Det är fullkomligt idiotiskt. För det första kommer en tredje film med största sannolikhet aldrig spelas in. Och för det andra så är det som så att om X-Files 3 faktiskt görs så kommer Carter o Co. försöka göra en film som så många som möjligt kan se och förstå: Filmskaparna kommer därmed totalt ignorera allt som sker i denna lilla serietidning. IDW hävdar att Season 10 är den ”officiella” fortsättningen på TV-serien eftersom Carter gett sitt godkännande, men denna kanonstatus skulle försvinna så fort en ny film tillkännagavs. Så därmed finns det ingen anledning att inte ge läsarna storys om William och Super Soldiers. Visst, dessa story-element var inte de bästa ur TV-serien, men att bara ignorera dem ger serien en bristande inre logik. Bättre vore att knyta samman dessa lösa trådar, besvara de frågorna och sedan gå vidare.

Varför ska man då göra sig besvär med The X-Files: Season 10? Därför att trots tidningen har vissa uppenbara problem så är den fortfarande mycket underhållande och erbjuder en genuin X-Files-upplevelse. Det går naturligtvis inte att jämföra en serietidning med en TV-serie,men jag tycker att tidningen trots allt faktiskt lyckas fånga mycket av känslan från originalet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 203 andra följare