Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Leonard Cohen 1934-2016

Och så kom då dagen som man bävat så inför. Den gamle poeten och sångaren; min absoluta favorit; mannen ”born with the gift of a golden voice”; Leonard Cohen… Död.

I min mening var han den bästa låtskrivaren och poeten någonsin. När Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur tyckte många att det var en form av gubbig populism. Jag tänkte själv att om någon musiker skulle fått priset så borde denne ha varit Cohen. Jag tycker att Cohens lyrik inte är lika brokig som Dylans mycket mer raka politiska texter. Där Dylan hade en känsla av stream of consciousness så var varje ord som Cohen använde noga övervägt och hans texter bearbetas ofta i flera år innan de såg dagens ljus.

Trots att de ofta kännetecknades av melankoli så var hans sånger också fyllda av hopp. Varje gång jag har haft perioder av mörker i mitt liv, så har Cohen kunnat sätta ord mina känslor och givit mig hopp. Liksom orden från en gammal vis man (”a sage, a man of vision” om man så vill). För mig blev han närmast ett slags Gandalf eller Obi-Wan Kenobi (om ni ursäktar den banala jämförelsen). Han lade tonvikten på vad som var verkligt viktigt. Till skillnad från Dylans mycket politiska och moralistiska texter så hävdade Cohen att mänsklighetens småaktiga bekymmer var meningslös i det långa loppet. Politik hade en högst marginell roll i hans poesi. I stället var det kärleken, förlåtelsen och hoppet som kännetecknade hans musik. Hans teman var av mer spirituell art och han talade om de eviga och metafysiska sanningarna om vad det innebär att vara människa. Eller för att använda hans formulering i The Future: ”I’ve seen the nations rise and fall. Heard their stories, heard them all. But love’s the only engine of survival.”
När kärleksrelationer tagits slut har jag funnit tröst i rader som ”Looks like freedom, but it feels like death. It’s something in between I guess.” När jag lämnade en ganska strikt frikyrklighet fanns det hopp i ord som ”And the dealer wants you thinking that it’s either black or white. Thank God it’s not that simple.”

Och också nu när man känner sig deprimerad över världsläget efter att en narcissistisk psykopat valts till USA:s president så finns det alltid låtar som Democracy. Även när det är som mörkast finns hoppet kvar: ”I’m junk but I’m still holding up this little white bouquet..”

En av hans mest kända textrader illustrerar hur det är våra brister och de små felen runtomkring oss som gör oss till det vi är. Det finns ett accepterande av att mänskligheten inte är perfekt och att vi inte ska blunda inför detta. ”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Jag upptäckte Cohen tack vare mina föräldrar. När jag var tonåring lånade jag min pappas skivor I’m Your Man och The Future. Eftet ett tag insåg jag också att mamma hade hans tidigare album Songs from a Room och Songs of Love and Hate på LP. Jag har numera hela hans diskografi. Hela hans produktion är väldigt stark och även hans sämsta skivor, såsom Dear Heather eller Death of a Lady’s Man, har fantastiska texter och melodier. Där är det bara produktionen som sviker honom något.

Leonard Cohens texter var genomgående väldigt personliga. Ofta refererade han till sig själv och nämnde sitt eget namn i texterna. Men de faller aldrig ner i navelskådning. Till skillnad från många andra artister där texterna ibland kan vara närmast dagbokslika så ger Cohens personlighet oss snarare en unik vinkel på teman som är eviga. Alla har vi brottats med frågor om döden, livet, kärleken, sex och religion. Jag skrev i min recension av skivan Old Ideas:

Men han vägleder inte och ger inga direkta råd. Istället lyfter han bara dessa grundläggande frågor och problem och ber lyssnar fundera över dem ännu en gång. Cohen har tydliga åsikter och vill påverka sin omvärld. Detta har präglat hela hans karriär. […] Men oavsett hur radikalt hands budskap än är, så predikar han aldrig. Han ställer frågorna, och vi får fundera på svaren.

När min pappa fick reda på att Cohen gått bort skrev han till mig:

He could reach into every corner of our personal universe. He embodied the cosmos of the human condition. He performed at Globen theatre in Stockholm where we saw and heard. A sea of grey-haired souls inside their memories inside their minds. But then I saw beside them, their daughters and their sons, late teens and early adults, transfixed by Leonard’s songs. And they wept, they cried. I saw them.

Jag såg Leonard Cohen live en gång i Göteborg. Det var en fantastisk upplevelse. Trots att han var närmare 80 år så var han full av glädje och energi. Han var ödmjuk och humoristisk. Och han var närvarande.

Och även om det är en stor förlust att han inte är kvar för att ge oss nya sånger och dikter kommer det alltid finnas nya lärdomar att få och nya guldkorn av upplysning att finna i den skatt av visdom som är hans livsverk.

Nedan följer ett litet axplock av hans fantatsiska formuleringar:

One of Us Cannot Be Wrong

I showed my heart to the doctor: he said I just have to quit.
Then he wrote himself a prescription,
and your name was mentioned in it!
Then he locked himself in a library shelf
with the details of our honeymoon,
and I hear from the nurse that he’s gotten much worse
and his practice is all in a ruin.

Avalanche

I have begun to long for you,
I who have no greed;
I have begun to ask for you,
I who have no need.
You say you’ve gone away from me,
but I can feel you when you breathe.

Famous Blue Raincoat

If you ever come by here, for Jane or for me
Your enemy is sleeping, and his woman is free.
Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes
I thought it was there for good so I never tried.

A singer must die

Now the courtroom is quiet, but who will confess.
Is it true you betrayed us? The answer is Yes.
Then read me the list of the crimes that are mine,
I will ask for the mercy that you love to decline.
And all the ladies go moist, and the judge has no choice,
a singer must die for the lie in his voice.

And I thank you, I thank you for doing your duty,
you keepers of truth, you guardians of beauty.
Your vision is right, my vision is wrong,
I’m sorry for smudging the air with my song.

Everybody Knows

And everybody knows that the Plague is coming
Everybody knows that it’s moving fast
Everybody knows that the naked man and woman
Are just a shining artifact of the past

If It Be Your Will

If it be your will
That I speak no more
And my voice be still
As it was before
I will speak no more
I shall abide until
I am spoken for
If it be your will

The Future

You don’t know me from the wind
you never will, you never did
I’m the little jew
who wrote the Bible
I’ve seen the nations rise and fall
I’ve heard their stories, heard them all
but love’s the only engine of survival
Your servant here, he has been told
to say it clear, to say it cold:
It’s over, it ain’t going
any further
And now the wheels of heaven stop
you feel the devil’s riding crop
Get ready for the future:
it is murder.

Closing Time

I loved you for your beauty
but that doesn’t make a fool of me:
you were in it for your beauty too
and I loved you for your body
there’s a voice that sounds like God to me
declaring that your body’s really you
And I loved you when our love was blessed
and I love you now there’s nothing left
but sorrow and a sense of overtime
and I missed you since the place got wrecked
And I just don’t care what happens next
looks like freedom but it feels like death
it’s something in between, I guess
it’s closing time

Come Healing

O longing of the branches
To lift the little bud
O longing of the arteries
To purify the blood

And let the heavens hear it
The penitential hymn
Come healing of the spirit
Come healing of the limb

A Street

The party’s over
But I’ve landed on my feet
I’ll be standing on this corner
Where there used to be a street

So let’s drink to when its over
And let’s drink to when we met
I’ll be standing on this corner
Where there used to be a street

Treaty

I heard the snake was baffled by his sin
He shed his scales to find the snake within
But born again is born without a skin
The poison enters into everything

And I wish there was a treaty we could sign
I do not care who takes this bloody hill
I’m angry and I’m tired all the time
I wish there was a treaty, I wish there was a treaty
Between your love and mine

dd2

Ska jag vara helt ärlig börjar jag bli mer än lovligt trött på superhjältar. De är överallt och det känns som om all potential som finns i genren har vattnats ur sedan länge. När till och med en såpass originell film som Deadpool kändes en aning trött så vet man att det gått för långt.

Något som i synnerhet stör mig något oerhört är att superhjältefilmerna totalt äter upp alla filmrecensionskanaler på YouTube. Jag följer ett antal YouTube-kanaler som kommenterar och recenserar film, men har tröttnat på flertalet av dem då de främst ägnar sig åt att dissekera superhjälte-trailers. Det finns bra YouTube-kanaler, men majoriteten av dem handlar inte om film utan om superhjältar. Detta stör mig. Det är ett tydligt tecken på att genrens popularitet kväver all annan slags film.

Med det sagt är jag också ett fan av flera filmfranshises och innehållet på min blogg reflekterar detta. James Bond och The X Files är precis som superhjältefilmer lättsmält mainstreamunderhållning. Och jag har recenserat samtliga X-men-filmer på bloggen (en Deadpool-recension lär också dyka upp någon gång). Så jag ska kanske inte kasta sten  glashus.

Marvel dominerar i nuläget genren med sina 12 filmer och fyra TV-serier. Räknar man de produktioner som i nuläget är planerade så kommer man upp i totalt 23 filmer, 9 TV-serier och fem kortfilmer. De flesta filmer är onekligen underhållande, men liknar varandra i väldigt stor utsträckning och har på senare år känts hemskt idéfattiga. Jämfört med Christopher Nolans Batman-filmer eller Bryan Singers X-men så lämnar de mycket att önska.

Varför trodde jag då att Marvels Netflix-serie Daredevil då skulle vara annorlunda? Kanske främst på grund av den mörka estetik som man sett i trailers och förhandsmaterial. Serien har också fått ganska bra kritik. Därför blev jag ganska besviken över det faktum att serien egentligen inte bjuder på något nytt. Den är en blek imitation av Dark Knight-trilogin som försöker, men misslyckas, med att vara riktad mot en mer vuxen publik.

Till att börja med så är den ganska dåligt skriven. Det finns någon inneboende motsägelsefullt i att försöka göra superhjältar allvarliga och realistiska. Det går liksom emot superhjältegenrens natur. Ibland lyckas det, men det är sällan. Även Nolans Batman-filmer hade detta problem, men då var hantverket såpass briljant att man förbisåg detta. Skådespelarna och personporträtten – och inte minst regin – var av världsklass. Det är tyvärr inte fallet med Daredevil. Karaktärerna är inte mer än pappfigurer och skådespelarna hjälps inte av dialog som kunde varit hämtad ur en såpopera.

dd3

Charlie Cox saknar all form av karisma i huvudrollen. Jag trodde att Daredevil skulle vara en mer aggressiv typ av hjälte, med ett större personligt mörker och med inre demoner. Seriens estetik och tematik påminner mycket om Batman och jag hade kanske därför förväntat mig något av en Bruce Wayne-karaktär. Men Coxs Matt Murdock framstår bara som en bror duktig”-typ. En boy scout av den värsta sorten. Man har försökt klämma in lite moraliska dilemman, men eftersom Murdock alltid lyckas hitta rätt svar på dessa svåra frågor alltid handlar på ett moraliskt sätt så framstår han som ännu mer präktig. Och fullkomligt ointressant. De frågor som serien tycks ställa är inte ärliga, utan snarare retoriska.

Resten av karaktärerna är till en majoritet levande klichéer. Murdocks vänner Karen och Foggy är inga man bryr sig om. Vondie Curtis-Hall gör dock vad han kan med reporterarketypen Ben Urich och räddar till viss del seriens första säsong.

Det finns ett fåtal andra ljuspunkter i mörkret. Vincent D’Onofrio är briljant som skurken Wilson Fisk/Kingpin. Denne var alltid min favoritskurk i den animerade Spider Man-serien som gick på TV4 när jag var liten. Netflixs serie tar denna larger than life-karaktär och ger honom ett oanat djup. Visst, hans bakgrund är högst klichéartad och D’Onofrio spelar över å det grövsta, men det är underhållande och han är den egentliga anledningen till att ge seriens första säsong en chans.

dd5

Jag gillar också Bob Gunton som Fisks bokhållare Leland Owlsley. Han är den enda personen här som känns ens en smula realistisk. Hans karaktär vilar på ett slags uppgiven cynicism och han verkar medveten om att han befinner sig i en ganska löjlig serie. Det gör honom till en frisk fläkt. Även Rosario Dawson är mycket bra i en allt för liten roll.

I den andra säsongen blir seriens brister än mer uppenbara. Deborah Ann Wolls karaktär Karen blir allt mer irriterande. Att påstå att hon är något annat än en dåligt skriven karaktär vore absurt. Inte heller är hon särskilt väl gestaltad. Hon är ett typiskt exempel på då manusförfattare försöker skriva en ”stark kvinnlig karaktär”, men glömmer att ge henne en personlighet. Det resulterar i att allt hon gör känns påklistrat och oäkta och jag är osäker på om problemet främst ligger hos manuset eller hos skådisen.

Matt Murdock fortsätter vara äckligt helylle och ointressant. En romans uppstår mellan honom och Karen och man förstår inte alls vad de ser i varandra. De framstår som ett sådant där perfekt men hemskt tråkigt par där båda personerna saknar all form av karaktär och de blev tillsammans med varandra i brist på annat.

Joe Bernthal är dock bra som The Punisher. Jag hade gärna sett att Daredevil hade lite mer av Frank Castles mörker. Dynamiken mellan Castle och Daredevil är intressant. De är båda ensamvargar som kämpar mot stadens kriminalitet, men deras metoder och motiv är diametralt motsatta. Jag gillade inte Bernthal i The Walking Dead, men här har han en mycket intressantare roll att spela.

dd4

Tyvärr saknar man till en början Wilson Fisk. Utan honom tappade serien sitt största dragplåster. Desto gladare blir man därmed att återse honom i det nionde avsnittet. Detta är seriens starkaste avsnitt eftersom det fokuserar på Kingpin och The Punisher – de två intressantaste karaktärerna. Daredevil är med ytterst lite i detta avsnitt.

I övrigt behåller serien den dåliga dialogen och svagt tecknade karaktärerna, samt alla superhjälteklichéer, från säsong 1. Istället för att gestalta känslor så pratar karaktärerna om dem. Och dialogen är tung med melodrama och övertydlig. Inget får vara outsagt, utan manusförfattarna måste försäkra sig om att publiken hänger med till 100 %. Det resulterar i dialog som inte alls låter så som folk egentligen pratar. Serien består i princip endast av långa tråkiga dialogscener och långa tråkiga actionscener. Hemskt repetitivt.

Och sen kan man naturligtvis ifrågasätta varför man har en superhjälte som är blind om hans blindhet inte har någon som helst påverkan på hans karaktär eller seriens story? Daredevils gimmick känns som just en gimmick – ett sätt att få honom att stå ut bland alla andra superhjältar. Eftersom hans övriga sinnen är överkänsliga och förstärkta p.g.a. av kemikalier så är hans blindhet inte en grej. Det enda den hindrar honom från är att läsa vad som står på datorskärmar. Tanken på förstärkta sinnen (såsom hörsel) p.g.a. av blindhet är intressant, men det vore bra om Murdock ibland uppvisade någon form av begränsning. Att hans handikapp någon gång får vara just ett handikapp. I nuläget blir han bara ännu mer ointressant. Varken hans moraliska dubier eller blindhet känns äkta.

dd1

Ett annat problem jag har med serien är att dess ”mörker” eller ”råhet” inte heller känns äkta. Man har verkligen ansträngt sig för att ha en mer allvarlig ton jämfört med Marvels långfilmer om Avengers-hjältarna. Det känns som om man snarare tagit inspiration från The Dark Knight-trilogin och då kanske främst Batman Begins. Serien utspelar sig till stor del under nattetid och vi får se mycket slum, hamnkvarter, smutsiga bakgator. Färgskalan är ofta gulaktig, nästan sepiatonad. Våldet är ofta brutalt och extremt blodigt, inte minst i de fall The Punisher står bakom det. Men alla dessa tekniker för att ge serien en mörk ton är bara kosmetiska. Till skillnad från Dark Knight-filmerna så ställs inga egentliga frågor om rätt och fel eller gott och ont. Vår hjälte rör sig i en skitigare miljö och har en annan uniform – men egentligen är han leka helylle och har en lika enerverande tydligt moralisk kod som Captain America själv. Murdock är ingen Bruce Wayne. Till och från försöker serien lyfta tunga frågor, men det är bara artificiellt eftersom seriens huvudkaraktär redan vet svaret på dem. De blir som sagt inte ärliga – utan snarare retoriska frågor som görs för att besvara den tes som serien har från början. Publiken lämnas därmed passiv eftersom den inte uppmanas att fundera själv. Serien blir uddlös och utmanar inte alls. Den är egentligen av samma mellanmjölksunerhållning som  Avengers-filmerna. Dess mörker är egentligen inget mörker. Den har bara en annan make-up än Iron Man och Captain America.

Säsong 1 – Betyg 2 av 5

Säsong 2 – Betyg 2 av 5

PS. Efter att ha plågat mig igenom dessa två säsonger så gav jag ändå Marvels andra Netflix-serie Jessica Jones en chans. Och wow! Snacka om en originell och mogen superhjälte-serie som inte talar ned till sin publik. Tonen (ett slags neo noir) och tempot är mycket mer välavvägt. Karaktärerna känns äkta och över lag känns det mycket mer realistiskt. Relationerna, karaktärers motiv och personliga problem och humorn är på en helt annan nivå. Att den också klarar Bechdel-testet med god marginal är naturligtvis också något av en välkommen frisk fläkt. Serien är inget revolutionerande, men en hel klart en solklar 3:a av 5 i betyg.

 

struggle1

Det sista avsnittet av säsong 10 återvänder till seriens s.k. mytologi. Trådar som introducerades i säsongens första avsnitt tas här upp igen och utvecklas ytterligare. Men i sann X-files-anda bjuds det inga egentliga svar och vi lämnas med fler frågor istället. Avsnittet har fått mycket dålig kritik. The AV Club skriver att avsnittet är ”a mess”. Den of Geek US skriver ”In my immediate rage, I was questioning whether I even want to see more episodes” och ger avsnittet 0,5 av 5 i betyg. Empire skriver ”it’s like bad X-Files fan fiction”.

Hårda ord och jag håller i mångt och mycket med. Men kanske var mina förväntningar lågt ställda efter att säsongen över lag varit något av en besvikelse. Jag måste säga att trots sina brister så tyckte jag att My Struggle II var underhållande och bättre än premiäravsnittet.

My Struggle II var faktiskt ganska spännande, trots att Chris Carter (som för tredje gången denna säsong står för manus och regi) i sedvanlig ordning bombarderar oss med exposition (mer om det senare). Men med detta avsnitt väljer han att faktiskt iscensätta den globala katastrof som förutspåtts sedan någon gång under säsong 2. Det bryts på så vis lite ny mark. Tidigare har serien i princip bara berört händelser som varit isolerade. Stora saker händer, men det är sällan de bevittnas av ett större antal människor och regeringen mörklägger alltid och får bevisen att försvinna. Det har alltid varit charmen med serien, att det som sker i TV-rutan skulle kunna ha hänt på riktigt, men att allmänheten aldrig fått reda på det. I My Struggle II lämnar X-Files de dunkla korridorerna och beger sig ut i det offentliga. En epidemi på en global skala bryter ut! Och bara Mulder och Scully kan stoppa den eftersom bara de vet vad som ligger bakom. Det blir faktiskt väldigt spännande.

struggle4

Gillian Anderson är stjärnan här. Hon har fått stå lite i bakgrunden av David Duchovny i några avsnitt nu, men här lyser hon. Hon delar flest scener med Lauren Ambroses agent Einstein och trots att deras dialog låter som en FAQ-sida från typ WHO.com eller nåt så spelas Anderson skiten ur Scully här (kan man uttrycka sig så – spela skiten ur någon?). Jag tycker att vi nu iallafall får några glimtar av forna dagar badass-Scully. Hon tar kommando. Använder sig av sin vetenskapliga bakgrund. Visar hur intelligent och driven hon är. Det är hon och endast hon som driver storyn framåt.

Dessutom är William B Davis är tillbaka som Cigarette Smoking Man (CSM). Han har inte bara en kort liten cameo (som i My Struggle I och Babylon) utan får här tillfälle att verkligen flexa sina skådis-muskler. CSM är lika vidrig som vanligt och nu dessutom groteskt deformerad. Davis levererar sina repliker med ett slags sadistisk njutning och det märks att han gillar rollen.

Återvänder gör också Annabeth Gish som Monica Reyes. Och hon jobbar numera för CSM! Detta var faktiskt en uppskattad twist! Jag gillade henne aldrig särskilt mycket under säsong 8-9 eftersom hon var en såpass slarvigt skriven och tom karaktär. Nu har hon helt plötsligt något av en personlighet. Hon rör sig i en moralisk gråzon och måste fatta etiskt tveksamma beslut. Yay! Jag visste att det inte var Gishs fel att jag ogillade Reyes! Hon blir genast mycket mer intressant. Flashbacksekvensen då hon möter CSM för första gången är faktiskt mycket effektiv, inte minst på grund av den groteska makeup Davis bär.

struggle5

Andra positiva aspekter är det faktum att Einstein och Miller inte är lika irriterande denna vecka. För ett ögonblick hoppades jag på att Miller skulle jobba för CSM. Det skulle ha gjort hans karaktär väldigt mycket mer intressant och jag skulle kunna se honom som en potentiell arvtagare till den klassiske karaktären Alex Krycek. Man kan ju önska att säsong 11 tar en sådan vändning, men i nuläget är Miller fortfarande ganska blek.

Avsnittet slutar med en cliffhanger som kräver en elfte säsong. Jag måste säga att jag gillade cliffhangern, trots att den fått väldigt mycket kritik från kritiker. Plötsligt är William relevant, men här måste Carter vara försiktig med var han tar detta! William-storyn har (som jag tidigare skrivit på bloggen) i grunden en mängd inneboende problem som man måste navigera runt. Jag är inte säker på att Carter klarar det.

Med allt detta sagt så är jag också medveten om att avsnittet har en mängd problem.

Mitt största problem med såväl detta avsnitt som hela säsong 10 är de förändringar som drabbats seriens mytologi. Om det CSM påstår är sant (och man kan aldrig lita på honom) så skulle det motsäga det som etablerades som Sanningen med stort S under säsong 1-9. Det är naturligtvis nödvändigt att kanske vrida på vissa saker så länge seriens interna logik fungerar något sånär. Men säsong 10 säger emot för många av de fakta som presenterades i originalserien. Jag hoppas fortfarande att det är aliens som står bakom konspirationen och inte den ”conspiracy of men” som denna säsong fört fram som den ”nya” sanningen. Så mycket av det som skedde i originalserien (hybridprogrammet, the Alien Bounty Hunter, Rebellerna, Cassandra Spender, Black Oil, Super Soldiers etc) skulle därmed inte funka. Ska vi som publik tro att dessa bara var dimridåer? Det funkar inte – av en mängd anledningar. Det hela skulle resultera i en extremt krystat retcon (retroaktiv kontinuitet).

struggle6

Den nya ondskefulla planen är inte heller lika fascinerande som den gamla. I den gamla serien fick vi till slut reda på att Cigarette Smoking Man och hans kollegor i The Syndicate samarbetade med utomjordingar som planerade att kolonisera jorden. Mänskligheten skulle göras till en slavras, men The Syndicate skulle skonas om de hjälpte utomjordingarna att förbereda koloniseringen. Samtidigt arbetade The Syndicate i hemlighet på ett vaccin mot det utomjordiska virus som skulle göra jordens folk till slavar, så att det skulle finnas chans till motstånd. I utvecklandet av denna mytologi inspirerades Carter av allt från genforskning, ancient aliens-teorier, UFO-logi, samtida konspirationsteorier, Watergate-skandalen, nazisternas rasbiologiska experiment och den franska Vichy-regimen. Det hela blev en fascinerande dunkel och mystisk story som i grund och botten var ren science fiction men som tack vare det goda hantverket och parallellerna till vår riktiga värld ändå inte kändes för orealistisk inom de ramar som TV-serien etablerat. Jämfört med detta är CSM:s nya ondskefulla plan väldigt tråkig. Han ska utrota mänskligheten via ett virus. Varför? kan man undra. Ingen anledning ges. Vissa, som har utomjordiskt DNA kommer räddas. Varför? Ingen anledning ges. Det känns väldigt banalt jämfört med den tidigare mytologin.

struggle8

Att CSM är vid liv igen är en aning svårt att ta. Om vi bara sett byggnaden han befann sig i bli sprängd i bitar i säsong 9:s The Truth så hade det varit okej. Men nu såg vi hela hans ansikte brinna upp och bara hans skalle vara klart. De försöker förklara det (”They had to reconstruct his entire face”) men det är lite hard to swallow. Avgör själva:

Och återigen har vi problemet Chris Carter. Som jag skrev ovan så får vi för mycket exposition. För mycket snack. Det dröjer ett tag innan vi får se masshysterin och bilköerna. Men innan dess har vi endast hört karaktärer beskriva vad som sker, vilket får det hela att verka ganska lågbudget. Tack och lov kommer dock dessa scener efter ett tag och räddar avsnittet något. Zack Handlen från The AV Club gillade inte avsnittet lika mycket som jag. Trots att jag inte håller med allt han säger slår han huvudet på spiken vad gäller Carters författarförmåga:

It’s a shame that he’s a terrible writer, then. To be fair, he was always a terrible writer. The show’s early success can be attributed to its aesthetic, its two protagonists, and, okay, Carter’s grasp of the cultural zeitgeist. He stumbled onto one great idea, and he did what he could with it, and god bless him for that, but that dour, po-faced bullshit no longer sells. His dialogue sounds like it was translated from the Greek by a person who speaks excellent German, and his plotting is… well, you all watched tonight, right? It’s nonsense. It’s not even fun nonsense anymore. It’s just forced and laughable and, yeah, kind of painful for anyone who loved the series in its prime.

Jag hade också gärna sett hur katastrofen hanterades på högre ort. Just nu verkar det bara vara Scully och Einstein som försöker göra nåt åt den. Vad gör de statliga myndigheterna? Jag vet att det är en katastroffilmskliché att visa vetenskapsmän och officiella personer och makthavare diskutera en pågående kris i Vita Husets korridorer – och det sista jag vill är att The X Files blir Independence Day – men åtminstone någon sådan kort scen hade fått det hela att kännas mer realistiskt.

Serien kan spåra ut (igen) efter detta avsnitt och jag hoppas att Carter har den goda smaken att inte låta den göra det. Avsnittet kan också ha en väldigt bra payoff och upplösning och som sådant är det verkligen svårt att bedöma på egen hand. Detta är helt klart den första delen av ett dubbel (möjligtvis trippel) -avsnitt.

struggle7

Sammanfattningsvis var det kul att se en typ av avsnitt vi inte sett förut – katastrof på en global skala. Som tur är påminner det mer om Contagion än om Independence Day. Men huruvida avsnittet är lyckat ur ett större perspektiv kan jag inte säga utan att se upplösningen på cliffhangern – alltså det första avsnittet av nästa säsong. Förrän man får svar på hur det står till med mytologins natur, huruvida det CSM säger är sant eller ej. Visar det sig att Carter de facto menar att allt som Mulder och Scully fick reda på under originalseriens gång var en lögn – ja, då förpassar jag My Struggle II och hela Säsong 10 till den eviga elden för icke-kanoniska retcon-experiment (tillsammans med Highlander II, Star Wars I-III och Alien vs Predator). Men ett av seriens ledord var ju Trust No One och visar det sig att Carter via CSM och Tad O’Malley bara försökt vilseleda oss och att Sanningen fortfarande finns där ute, då är jag mycket nöjd med detta det sista avsnittet av Säsong 10. Och jag vill tro att så är fallet.

Betyg 3 av 5

betyg-3

babylon1

Hittills har jag recenserat varje avsnitt av den nya X Files-serien samma dag som jag sett avsnittet. Men denna gång har det dröjt lite. Och det finns en anledning. Jag har nämligen kommit fram till att säsongen är en besvikelse. Jag tror inte det beror på för högst ställda förväntningar. Jag vill minnas att jag hade mina reservationer redan då det började ryktas om en ny säsong för över ett år sedan. Jag älskar The X-Files, men även jag kan erkänna att serien tappade gnistan någonstans kring 1999. De senare säsongerna och långfilmen som kom 2008 hade vissa briljanta inslag, men var över lag inte alls på samma nivå som de tidiga åren.

Mycket av ansvaret måste läggas på seriens skapare Chris Carter. Man skulle kunna likna honom vid George Lucas. Inte på så sätt att han går tillbaka och på ett historierevisionistiskt sätt förstör klassiska verk. Men Carter och Lucas är båda två kreativa personer med en fantastisk fantasi. De är idésprutor som kan drömma upp världar, karaktärer och koncept som tar världen med storm. Men där slutar också i mångt och mycket deras talang. De hittar på bra idéer som sedan andra talanger, regissörer och manusförfattare får förvalta och utveckla. Lucas hittade på Star Wars, men regisserade bara den första av de tre filmerna. Han hittade på Indiana Jones, men var klok nog att låta Steven Spielberg regissera trilogin.* I varje avsnitt av The X-Files står det ”Created by Chris Carter”. Och han hittade på serien. Det betyder inte att han ska regissera avsnitt eller på egen hand skriva manus.

I originalserien regisserade Carter ett antal avsnitt – vissa av dem är riktigt bra (andra riktigt usla). Men han skrev nästan aldrig manus helt på egen hand. Oftast samarbetade han med författare såsom Frank Spotnitz. Carter på egen hand är väldigt riskfyllt. Han låter karaktärerna berätta vad som händer istället för att visa det. Han skriver ofta ganska tung, flummig, kvasifilosofisk prosa. Han vet inte hur människor konverserar i verkliga livet. Han fokuserar oftast på seriens övergripande mytologi om aliens och konspirationen kring dem. Men han lade ganska snart krokben för sig själv och trots att han i intervjuer vill ge intryck av att han har långtgående planer på hur denna mytologi ska utvecklas så vet han egentligen inte riktigt vad han håller på med.

Chris Carter

Jag kan inte förstå varför han beslutade sig för att skriva manus till och regissera hälften av de nya avsnitten. Förmodligen för att inte så många av de gamla gardet hade möjlighet eller var villiga att återvända. Nog för att vi fick tillbaka Glen Morgan, Darin Morgan och James Wong. Men var finns Vince Gilligan, David Nutter eller Rob Bowman? De flesta av dessa har gått vidare till nya mer intressanta projekt. Om det blir ytterligare en säsong så måste Carter lyckas locka tillbaka några av dessa talanger. Alternativt rekrytera nya talanger. En (tyvärr totalt orealistisk) dröm skulle ju vara att få True Detectives Cary Joji Fukunaga att regissera ett avsnitt.

Ansvaret för den nya säsongens bristande kvalité ligger på Chris Carter. Det är med andra ord hans fel att jag inte orkat skriva om det senaste avsnittet Babylon förrän nu.Och ska jag vara helt ärlig så orkar jag inte fokusera på avsnittets innehåll särskilt mycket nu heller.

babylon2

Något jag avskyr är när man använder för mycket popmusik i TV-serier. Många serier har som standard att de avslutar avsnitt med en sentimental poplåt. Allt från Scrubs till Cold Case gör detta och för mig är det ett billigt sätt att försöka väcka känslor hos publiken som egentligen inte finns där. Jag avskyr det. Det bli oftast väldigt smörigt och det känns billigt. Ibland kan poplåtar fungera, men det är sällan. Babylon är fullt av olika poplåtar. Billy Ray Cyrus Achy Breaky Heart funkar (och den funkar just eftersom den är så himla löjlig). Men när Mulder och Scully står ute på ett fält och har Ett Djupt Samtal och Ho Hey med The Lumineers spelas i bakgrund åker nästan skämskudden fram. Det är som en såndär Mulder/Scully-fan-video som det finns massor av på YouTube där folk har klippt ihop romantiska shipper-moments från serien och lagt över någon outhärdlig ballad. Det kommer också datera avsnittet något oerhört. Det finns en anledning till att serien kommit tillbaka 14 år efter att den avslutades – eftersom folk (som jag) fortfarande tittar på den gamla serien nästan 25 år senare. Trots axelvaddar, tegelstensmobiler och tveksamma frisyrer är originalet tidlöst. Men när Carter använder en låt som Ho Hey så känns avsnittet föråldrat redan nu. Låten var en one-hit wonder 2012. Ingen kommer minnas den eller bandet om 25 år. En detalj kan tyckas, men det stör mig. Jag hatar generellt pop som bakgrundsmusik i TV och film. Varför inte låta kompositören Mark Snow visa sina talanger? Babylon kommer kommas ihåg som avsnittet med en massa konstiga låtar i. Nog om det.

I övrigt är tonen ojämn. Ibland är det allvarligt, som inledningsscenen där vi får se ett väldigt obehagligt terroristattentat mot ett konstgalleri i Texas. Senare så gränsar det snarare mot ren komedi (se klippet nedan där Mulder trippar på magic mushrooms). De två tonerna fungerar inte tillsammans.

Jag vet inte om Carter försöker experimentera med formatet? Men detta är inte läge att experimentera. Det kan man göra då man återfått fansens förtroende. Att ta ut svängarna gör man först efter att ha etablerat en grund. Här har vi ingen grund att stå på eftersom samtliga avsnitt hittills har varit milda besvikelser (förutom Darin Morgans förvisso komiska avsnitt, men det är undantaget som bekräftar regeln).

I avsnittet möter vi också Mulder och Scullys dobbelgängers. Agent Einstein är den rödhårige skeptikern och agent Miller är den snygge, brunhårige agenten som tror på det paranormala. Vad syftet med dessa karaktärer är vet jag inte riktigt. Det hade varit lite intressant att se ett bizarro-avsnitt i stil med Seinfelds klassiska The Bizarro Jerry. Men här används inte dubbelgångarna på något särskilt intressant sätt. Einstein är mest irriterad hela tiden och blir därmed bara irriterande. Miller är blek och saknar karisma.

babylon3

Det finns positiva aspekter. Mulders drogtrip är faktiskt både underhållande och suggestiv. Inte minst då han sitter i en båt över floden Styx och blir piskad av The Cigarette Smoking Man. Hoppas vi får se mer av William B. Davies klassiska skurk i säsongsfinalen. Det är också kul att återse the Lone Gunmen, trots att de bara gör en liten cameo i Mulders trip.

Och Duchovny och Anderson är alltid trevliga att se på. Det är tack vare dessa två som man härdar ut. Babylon är, trots mina kanske hårda ord, inte jättedåligt. Jag tycker bara det är synd att säsongen över lag främst lutar mot en medelmåttig nivå. Babylon är väl på ungefär samma nivå som Carters inledande My Struggle. Nu hoppas jag verkligen att säsongsfinalen tar mig med storm. Risken är dock minimal…

Betyg 2 av 5

* För som ni vet finns det bara tre Star Wars- och tre Indiana Jones-filmer.

home again 5

Efter tre avsnitt så har den nya säsongen av The X-Files bjudit på seriens tre klassiska genrer. Vi inledde med mythology-avsnittet My Struggle, följde upp med en Monster of the Week i form av Founder’s Mutation och fick sedan ett klassiskt komedi-avsnitt i form av geniet Darin Morgans Mulder & Scully Meet the Were-Monster. Utöver det inledande avsnittet så har jag fram tills nu varit nöjd med säsongen. Med bara tre avsnitt kvar gäller det för produktionsbolaget Ten Thirteen att bekräfta att de vet vad de gör och att den nya säsong lever upp till åtminstone de rimligaste förväntningarna. Efter att ha sett avsnitt fyra så har dock en obehaglig känsla av besvikelse börjat smyga sig på. Jag vill tro att den nya serien kommer att vara en kvalitativ succé, men jag har börjat tvivla.

Veckans fall är något middle of the road. Någon form av golem-zombie som skall hämnas på ett antal osympatiska typer. Man har sett det förut. Jag kommer främst att tänka på säsong fyras Kaddish där en hämnande judisk Golem användes för att kommentera antisemitism. Här används i princip ett likadant monster – fast i detta avsnitt är det tydligen en buddhistisk tulpa – för att kommentera de hemlösas situation. Jag tycker främst det faller på att monstret den här gången inte är särskilt läskigt. Det ser ut och beter sig i princip som en zombie och eftersom populärkulturen under det senaste decenniet överöst av dessa så har man vant sig. Det är ungefär lika läskiga som vampyrer. Det vill säga inte alls.

Sheila Larken återkommer i rollen som Scullys mamma Margaret. Henne såg vi flertalet gånger under originalseriens gång och hon hade såväl kemi med Gillian Anderson och David Duchovny som en trovärdig och tredimensionell karaktär. Tyvärr får Larken inte så mycket att göra då hon ligger medvetslös på sjukhuset större delen av tiden. Det är dock fortfarande trevligt att återse henne. Hennes medverkan tjänar till att länka samman denna nya serien mer originalet kanske mer än vad Skinners och Smoking Mans medverkan gör.

home again 2

Modens hälsoproblem väcker tankar hos Scully kring hennes son William. Det är andra gången denna säsong man väljer att lägga mycket fokus på William. Jag tyckte att det räckte med referenserna man gjorde i Founder’s Mutation och Scullys kamp med sitt förflutna och sitt dåliga samvete i detta avsnitt leder ingen vart. Det fördjupar inte personporträttet, utan tjänar snarare till att förminska Scully. Det blir lite tjatigt att se Scully så emotionell och nere. Det hela känns pretentiöst och jag får vibbar från säsong 9. Den Scully vi möter här är totalt humorbefriad och …. dare I say it?…. ganska tråkig. En liten skymt av forna dagars badass-Scully får vi se då hon visar upp lite coola moves och på egen hand avväpnar och tacklar ned en misstänkt. Men det räcker inte. Jag vill se Scully från forna dagar återvända. Den som med himlande ögon och hög stämma sågar Mulders galna teorier med gedigen vetenskap. Den Scully som var en av de mest respektingivande kvinnorna på TV någonsin. När hon gav en order så lydde man! Jag saknar hennes expressiva minspel och hennes humor. Jag saknar den glimten i ögat som hon hade förr. Dagens Scully är väldigt allvarlig och lite stel. Jag ser mer av Stella Gibson från The Fall i henne faktiskt. Scully spenderade en stor del av säsong 8 och hela säsong 9 med att vara orolig, att gråta och att oroa sig över sin baby. Hon blev reducerad till en närmast hysterisk (gillar inte detta sexistiska ord, men det reflekterar manusförfattarnas porträtt ganska väl) single mom. Av något outgrundlig anledning återvänder man till detta här. Det är ett stort misstag.

Det finns också mängder med problem med William. Problem som funnits med ända sedan idén till att ge Scully ett barn kläcktes. Vi lär aldrig känna barnet och bryr oss därmed inte om det. Vi förstår naturligtvis att Scully är orolig för honom, men vi kan inte känna empati med henne. Vi kände sorg när Scullys syster eller Mulders pappa eller Deep Throat dog eftersom vi lärt känna dessa karaktärer. Men vi bryr oss inte om William. Att han dessutom var en irriterande tråd i historien från början hjälper naturligtvis inte.

home again

Det som också gör att detta avsnitts mysterium känns like halvtaskigt är att vi inte får någon upplösning what so ever. Slutar mördar-zombien mörda? Inte det minsta tecken till svar ges. Historien kring hemlösa som blir tvingade till omförflyttning av stadens byråkrater och det övernaturliga väsen som kommer till deras försvar känns också ganska halvfärdig. Någon hade behövt bearbeta manuset en hel del.

Jag skulle önska också ett mer ockult och på riktigt läskigt tema – typ Die Hand Die Verletzt, Grotesque, Irresistible eller Signs and Wonders. Det är vad X-files behöver just nu. Lite hederlig skräckis. Inget avsnitt hittills har varit riktigt läskigt. Glen Morgan försöker, men det känns halvhjärtat. Har Ten Thirteen tappat förmågan att skrämma sin publik? Vi bjuds på splatter och det fick vi i Founder’s Mutation också. Men splatter är inte skräck. Till och med seriens senare säsonger där de tappat riktningen en aning lyckades ändå skrämma på riktigt ibland (Via Negativa, Roadrunners).

Det kan till viss del kanske ha att göra med att avsnitten spelades in sommaren 2015. Att det är sommar motarbetar den klassiska X-filesstämningen. Det är för soligt. Det behövs mer fukt, dimma, regn och kala träd. Att bara se en stillbild från exempelvis Die Hand Die Verletzt skrämmer mig mer än vad hela denna säsong har gjort hittills.

home again 6

Those were the days… Mer av detta, tack!

Jag vet faktiskt inte huruvida avsnittet ska få en 2:a eller 3:a i betyg. Kanske 2,5. Men jag friar hellre än fäller och ger avsnittet en svag trea. Hittills i säsongen har vi därmed fått två ganska svaga avsnitt, ett rätt bra och ett riktigt bra. Om de sista två avsnitten bara kommer upp till högst en 3:a i betyg måste jag erkänna att jag blir lite besviken. Jag vill som sagt tro. I want to believe, men jag har mina tvivel. Jag skulle dock fortfarande vara sugen på mer, förutsatt att avsnitt 5 och 6 inte är totala katastrofer a la First Person Shooter eller Fight Club. Tittarsiffrorna har varit bra och tydligen så kan Fox tänka sig att fortsätta om serien har starka tittarsiffror. Det skulle jag vilja. Säsong 10 skulle då kunna ses som ett sätt för Chris Carter o Co att hitta tillbaka till serien och att man är lite osäker är inte konstigt. Den första säsongen av The X-Files innehöll också flertalet klavertramp och halvtaskiga avsnitt innan skaparna riktigt fått grepp om formatet. Efter ett 15 år långt uppehåll är det inte konstigt om man befinner sig i en liknande situation. Förhoppningsvis får vi sex nya avsnitt (eller vågar man hoppas på fler – åtta kanske?) och då kan Ten Thirteen titta på vad som funkade och inte funkade i denna säsong och göra ett bättre jobb med säsong 11. Då vill vi inte ha några fler klumpiga referenser till William och som ledord borde man ha Die Hand die Verletzt. Då återfår jag nog min tro på allvar.

Betyg 3 av 5

betyg-3

x31

Darin Morgan är förmodligen den manusförfattare som erhållit störst kultstatus hos X-files-fansen. Han skrev manus till endast fyra (och ett halvt) avsnitt av originalserien under säsongerna 2-3. Han var den förste att författa ett mer komiskt avsnitt och var på så sätt med att omdefiniera och bredda serien. Men till skillnad från senare avsnitt som också lade betoningen på humor så genomsyrades Morgans manus av en djup filosofisk ton. Han bröt ner seriens beståndsdelar och betraktade dem ur ett postmodernt och ofta satiriskt perspektiv.

Hans första story Humbug handlade om utanförskap och rädslan för det främmande. Mulder och Scullys utredning ledde dem till en runtresande sideshow full med s.k. freaks. Det var en hyllning till de udda karaktärerna, de som bröt mot normen och i slutändan var det våra hjältar – eller kanske främst Mulder – som framstod som patetisk och löjeväckande. Clyde Bruckman’s Final Repose handlade om ett medium som kunde se hur människor skulle dö och detta melankoliska och humoristiska avsnitt behandlade djupa filosofiska frågor som ödet, predestination och fri vilja. Morgans magnum opus Jose Chung’s From Outer Space presenterade vad som till synes var en typisk X-files-historia – två ungdomar som blir bortförda av ett UFO – men gav oss berättelsen ur en myriad av olika perspektiv. Avsnittet behandlade stora koncept som sanning och berättande och fick åter publiken att skratta åt de huvudkaraktärer de kommit att älska.

Samtliga av Morgans avsnitt (utöver de ovan nämnda skrev han också War of The Coprophages och delar av Quagmire) hamnar ofta på listor över de bästa X-filesavsnitten. Han var en av de som verkligen förstod vad The X-Files skulle och kunde vara. Han förstod seriens konventioner och karaktärer och kunde på ett sätt som ingen annan parodiera dessa.

Det var därför oerhört goda nyheter då det framkom att han återigen efter nästan 20 år skulle skriva – och denna gång även regissera – ett avsnitt av serien.

x35

Mulder och Scully kallas ut på ett fall där flera människor dödats av vad som till synes verkar vara någon form av vilddjur. Mulder har sedan säsongens första avsnitt varit något cyniskt inställd till alla paranormala påståenden och när Scully förklarar att ögonvittnen pratat om ett monster så avfärdar han idén. Hans gamla tro på det övernaturliga verkar dock väckas till liv igen då det verkar som om det faktiskt är ett monster inblandat. Men monstrets natur och inblandning är inte riktigt vad man först kanske tror.

Som jag skrivit tidigare så startade serien en aning vacklande. Första avsnittet hade en mängd problem och även det andra led av en del brister. Men här är The X-Files tillbaka på allvar. Mulder och Scullys kemi fungerar ypperligt denna gång och tack vare den komiska tonen så för deras jargong tankarna till originalseriens glansdagar. Återigen får vi komiska och pricksäkra betraktelser av de två huvudkaraktärerna men också ett satiriskt perspektiv på den moderna människans prekära situation. Avsnittet är kanske inte lika pretentiöst som Clyde Bruckman eller Jose Chung, men dess poänger är ändå tankeväckande och presenterade på ett effektivt sätt. Dessutom innehåller detta svnitt en mängd effektiva blinkningar till klassiska avsnitt.

x32

Den nyazeeländske komikern Rhys Darby spelar det ofrivillige ”monstret” i vad som är en originell version av Lon Chaneys klassiske The Wolf-Man. Han har det briljant fantasilösa namnet Guy Mann och hans betraktelser kring existensens meningslöshet är på en och samma gång både oerhört underhållande och klarsynta. Darby är en skådespelare som jag börjat uppskatta mer och mer under senare tid och hans roll i What We Do In the Shadows är en av de mest briljanta aspekterna i den i övrigt fantastiska filmen.

Kumail Nanjiani har också en roll som viltvårdaren Pasha. Nanjiani har i ett par år drivit podcasten The X-Files Files och är ett massivt fan av serien. Darin Morgan menar att det bl.a. är tack vare denna podcast som den nya säsongen alls blivit av. Nanjiani är bra i rollen. Han har komisk timing och levererar Morgans repliker väldigt effektivt. En av hans sista repliker (I had a whole speech prepared) är nog den roligaste i hela avsnittet.

x34

Det märks att såväl David Duchovny som Gillian Anderson verkligen trivs med sina roller här. Som jag tidigare nämnt så har de en otrolig kemi. Men vi får också återse deras talang för komik. Fokus ligger på Duchovny som verkligen briljerar med materialet. När han springer runt i natten med sin Iphone och försöker fånga monstret på bild är det svårt att inte dra på smilbanden. Detta är också det hittills mest effektiva sättet från manusförfattarnas sida att hänvisa till samtiden. Inte alls lika på näsan som Mulders kommentarer om Obamacare eller Edward Snowden i tidigare avsnitt. Anderson får kanske inte lika många tillfällen till komiska repliker, men hennes reaktioner på Mulders repliker och agerande är perfekta. Och hon får en väldigt minnesvärd scen tillsammans med Darby mot slutet av avsnittet.

 

Om resten av avsnittet är såhär starka så kommer den nya säsongen vara en ren triumf!

Betyg 4 av 5

files2

And just like that – we’re back!

Det andra avsnittet av den tionde säsongen av The X-Files är något paradoxalt, men samtidigt en stor förbättring jämfört med det inledande kapitlet. Efter en vinglig start där Mulder och Scullys återkomst till FBI kändes krystad och jäktad så förväntade man sig att se lite mer av hur de två återfinner sina roller i den polisstyrka som gång på gång svek, hotade och förrådde dem under originalseriens senare säsonger.

Det hängivna X-files-fanet minns hur Mulder gång efter annan fick reprimander från sina överordnade, hur han svek order, blev tillrättavisad, omplacerad, sparkad och tillslut åtalad och dömd till döden. Vi minns också (tyvärr) hur FBI infiltrerades av utomjordiska replikanter (s.k. Super Soldiers) under sen sista säsongen. FBI verkar vara den minst säkra plats för både Mulder och Scully. Men nu är de tillbaka, utan vidare ståhej. Alla spår av onda krafter inom J. Edgar Hoover Building verkar som bortblåsta. Om säsongen inte bjuder oss en förklaring längre fram så är detta ett stort gapande hål i kontinuiteten.

En annan sak jag saknar är några scener som porträtterar deras första nya dagar på jobbet. De har inte varit FBI-agenter på flera år och det känns orealistiskt att de bara kan hoppa tillbaka in i sina gamla yrkesroller. Det finns ingen byråkrati, inga utvärderingar, inga hälsotest som måste göras. Jams Bond var borta från MI6 i tre månader i filmen Skyfall och vi fick verkligen se honom kämpa för att hans forna chefer skulle ta honom tillbaka igen. Byråkrati och utvärderingar kanske inte känns så kul att titta på, men Sam Mendes lyckades göra det underhållande! Jag vet att varje avsnitt bara är 45 minuter och att det kanske inte finns tid för det och med bara sex avsnitt kanske man inte vill ödsla tid på sådana saker, men som jag skrev i min recension från igår – det hade varit bättre om de två första avsnitten var ett dubbelavsnitt. Då hade storyn fått tid att andas.

Men, detta är trots allt kanske bara detaljer. Vi får se vad resten av säsongens avsnitt gör för kontinuiteten. Låts oss fokusera på det avsnitt vi fått.

Som sagt: We’re back!

The X-Files har återvänt till status quo och det är i allt väsentligt en positiv grej. Founder’s Mutation skrevs och regisserades av James Wong, som tillsammans med Glen Morgan under säsong 1-4 skrev klassiska avsnitt som Squeeze/Tooms, Ice, Beyond the Sea och Home. Wong och Morgan var med och formade mycket av det som skulle komma att förknippas med The X-Files och deras inflytande kan inte underskattas. Deras fokus låg oftast på fristående avsnitt och inte den övergripande s.k. mytologin och avsnitten hade ofta hög äckelfaktor men också intressant karaktärsutveckling. Wong levererar här ett avsnitt av denna klassiska skola.

files4

Det inleds med en klassisk öppningsscen där vi får se något udda hända och efter förtexterna är Mulder och Scully på plats på brottsplatsen. Hur många som helst av de klassiska avsnitten inleddes på detta sätt och det är skönt att se saker och ting på plats igen ( för att inte tala om att åter få se Mulder och Scully ha ett möte med en vresig Skinner på dennes kontor!). Det hela känns, som jag skrev inledningsvis, lite plötsligt men samtidigt är det också skönt att slippa en massa exposition för att motivera agenternas återkomst. Och den klassiska X-files-stämningen infinner sig direkt, inte minst tack vare Mark Snows musik.
Tempot är högre än på 90-talet och estetiken lite mer polerad, men när Mulder och Scully undersöker ett dunkelt hus med ficklampor och vapen dragna så är den mörka stämningen från fornstora dagar åter här.

Avsnittet behandlar inte något direkt övernaturligt, utan kretsar mer kring science fiction där vetenskap, genetic, experiment och mutationer ligger bakom de svårförklarliga fenomen våra hjältar undersöker. Jag påminns om avsnitt som Soft Light eller Eve, där det också var s.k. fringe-vetenskap som ställde till det och fick förödande konsekvenser.

David Duchovny och Gillian Anderson har här också återfunnit sina roller helt. Mulder har inte förändrats ett dugg sedan 1997 (förutom lite gubbvalkar här och var) och Scully är också sitt gamla vanliga jag (om man bortser från den lite för bleka och platta peruken och hennes underligt skrovliga röst. Kan det vara åldern?!).

files3

Fallet de undersöker kretsar kring hemliga militära experiment på barn med missbildningar. Barnaspekten får både Scully och Mulder att tänka på deras bortadopterade son William som också möjligtvis var resultatet av hemliga statliga experiment. Vi får ta del av två ”visioner” där Scully respektive Mulder fantiserar om hur det liv de hade haft om de behållit William. Dessa visioner inleds idylliskt och sentimentalt, men vänds snart till skräckscenarion. Jag påminns om Mulders visioner från säsong 7:s The Sixth Extinction II och tycker faktiskt att det är bra att Wong, Carter o Co berör denna dåliga storyline från säsongerna 8 och 9. Det är ett nödvändigt ont och kompenserar något för att man ignorerat andra delar av kontinuiteten.

I övrigt rymmer avsnittet ett gäng groteska missbildningar och rätt mycket blod. Värst är nog scenen då en kvinna efter en våldsam bilolycka gör kejsarsnitt på sig själv med en kökskniv och vi får se barnets hand sträcka sig ut genom såret!

Storyn över lag är väl inte särskilt spektakulär. Detta hade inte varit mer än ett dussinavsnitt om det varit del av originalserien. Men ett dussinavsnitt av The X-Files är ändå mycket bättre än det mesta som visas på TV, så visst har det kvalité. Detta är ett fristående avsnitt som behandlar många teman som är typiska för serien och samtidigt har trådar som knyter an till den övergripande mytologin.

files1

När titlarna och ordningen på avsnitten dök upp för ett par månader sedan så var Founder’s Mutation nummer 5 i ordningen. Jag misstänker att man flyttat fram det eftersom det är ett såpass typiskt X-files-avsnitt. Detta kan ha bidragit till känslan av plötslighet och bristen på en naturlig övergång som jag klagade på inledningsvis i denna text. Kanske är det så att Home Again (som från början var avsett som säsongens andra avsnitt, men som numera är nummer fyra) innehåller lite reflektioner från huvudkaraktärerna kring deras återkomst?Man kan hoppas det och att omorganisationen i tablån inte saboterar kontinuiteten ännu mer.

När allt kommer omkring var det dock en känsla av lättnad som infann sig då jag såg detta avsnitt. Visst, det är inte så bra som det kanske skulle kunna vara. Jag hade exempelvis gärna sett mer dunkel belysning, dimma och haft mer kuslig stämning. Men Mulder och Scully är tillbaka på riktigt och jag hittar nog av de klassiska ingredienserna för att vara nöjd. Och en smula exalterad… Lite smått sådär.

Betyg 3 av 5

betyg-3