Feeds:
Inlägg
Kommentarer

trigger1

Om en dryg vecka släpps Anthony Horowitz James Bond-bok Trigger Mortis, den 41:a fortsättningsromanen efter Ian Flemings död (om man utöver den ”ordinarie serien” räknar de sex Young Bond-böckerna, de tre Moneypenny Diaries-böckerna, John Pearsons 007-biografi och de sju novelizations som skrivits). Jag ser fram emot boksläppet. Under se senaste åren har Ian Fleming Publications frångått sin tidigare strategi att låta en och samma författare skriva flera äventyr (Gardners 14 st, Bensons 6 st), utan har istället låtit någon mer respekterade författare få skriva fristående böcker. Hittills har två av tre försök – Sebastian Faulks Devil May Care och William Boyds Solo – blivit mycket lyckade. Horowitz har tidigare skrivit en fortsättningsroman om Sherlock Holmes som av allt att döma ska ha gjort Arthur Conan Doyles litterära arv rättvisa. Beslutet att låta den nya boken utspela sig direkt efter Goldfinger år 1957 och att den delvis är baserad på opublicerat Fleming-material är spännande. Den synopsis som släppts tyder på ett klassiskt 007-äventyr. De tidigaste recensionerna har också lovat gott. So far so good.

trigger2Det finns dock små orosmoln på horisonten. Horowitz har sagt att hans favoritbok är Goldfinger, som enligt mig är en av Flemings svagare böcker. Det är en bok som saknar en egentlig identitet, den har inga bra kvinnliga karaktärer och den sista tredjedelen är ganska halvtaskigt skriven (för en mer utförlig analys, läs min recension). Att Horowitz i den kommande boken kommer återintroducera Pussy Galore kan vara en dålig idé. Hon är en av Flemings sämsta kreationer och förmodligen den kvinnliga karaktär som åldrats sämst sedan publiceringen (bl.a. omvänder Bond henne från hennes homosexualitet…). Jag har svårt att se hur ett Ian Fleming-fan kan placera Goldfinger högst på rankinglistan. Det är vanligt att personer som sett ett par James Bond-filmer brukar säga att Goldfinger är den bästa filmen, men en ”riktig finsmakare” vet bättre och kan se bortom filmens kultstatus. Jag funderar på om Horowitz låtit sig påverkas av just den status som filmen Goldfinger har. Men detta är förstås bara spekulationer från en fan boy.

trigger4

Ett större problem är de uttalanden författaren gjort om Daniel Craig-erans Bond-filmer. Man kan kritisera Skyfall (bovens plan var minst sagt långsökt och komplicerad), men den kritik Horowitz framför tycker jag är illavarslande. Han har sagt:

Bond is weak in it. He has doubts. That’s not Bond. Secondly, the villain wins. The villain sets out to kill M – the film finishes with the villain killing M. So why have I watched it?

Hans kritik mot filmen är att Bond visar sin svaghet och att det ”inte är Bond”. Horowitz glömmer då den Bond vi möter i Flemings Casino Royale, On Her Majesty’s Secret Service, You Only Live Twice och The Man with the Golden Gun. I YOLT beskriver Fleming hur en deprimerad Bond misslyckats med två uppdrag. Just den boken var en av Skyfalls huvudinfluenser.

trigger3

Horowitz går vidare med kritik mot de SPECTRE-trailers som visats:

I’m looking at the trailer and I am seeing a photograph of Bond’s family. The mum and the dad are in there and their faces are missing because the picture has been burned in a fire. This is going to be to do with his family background, and I know the fans are all terribly excited to know more, but I’m saying, “Don’t tell me, I don’t want to know.” I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.’

Vi har sett Bond ”act, kill, win” i 99,9 % av de filmer och böcker som gjort om honom. Det Craig-eran gör är att försöka revitalisera formatet och ta vara på aspekter av Flemings skapelse som inte tidigare fick plats. Om vi i Trigger Mortis återigen bjuds på en oövervinnerlig Bond, den som vi mött i majoriteten av fortsättningsromanerna, så kommer boken kännas högst irrelevant. Man måste som författare våga bjuda på något nytt. Och det karaktären Bond behöver är lite karaktärsutveckling och realism. Och visst, vi vill kanske inte veta allt för mycket av hans bakgrund – det skulle ta bort mycket av mystiken – men det skadar inte att låta Bond bli en lite mer ”fleshed out” karaktär. Dessutom har Horowitz fel i sak; det brända fotografiet föreställer inte Bonds föräldrar utan hans tillfällige förmyndare Hannes Oberhauser (en Fleming-skapelse) och dennes son Franz.

Jag hoppas innerligt att dessa kommentarer inte tyder på en allt för ytlig och repetitiv bok (i stil med Goldfinger). De bättre Bond-böckerna är de där han känns mer mänsklig, även i fortsättningsromaner som Colonel Sun, Death is Forever, SeaFire, High Time to Kill eller Solo. Supermänniskan Bond har mer att göra med Roger Moore-filmerna än med Ian Fleming.

 

Benson_RaymondRaymond Benson skrev på 80-talet The James Bond Bedside Companion, som var ett kritiskt verk över bok- och filmserien. Boken fick ett stort genomslag bland Bond-fansen och Benson blev något av en guru inom fankretsen. Han skrev för tidningen 007 Magazine (där han bl.a. gjorde en klassisk intervju med John Gardner) och han skrev storyn till ett antal officiella James Bond-rollspel som gavs ut på 80-talet. Till skillnad från både Kingsley Amis och John Gardner så var Benson inte en etablerad författare. Han hade aldrig tidigare utgivit en roman. Att förlaget Glidrose valde honom var därmed ganska otippat. Benson var väldigt kunnig inom ämnet James Bond och hade gjort sig känd som en pricksäker kritiker av bl.a. Gardners böcker. Men trots hans brist på erfarenhet så hade Peter Janson Smith (Ian Flemings litterära agent och sedermera ordförande i Glidrose/Ian Fleming Publications) förtroende för Benson. Den nye författaren förhöll sig ganska löst gentemot de tidigare fortsättningsförfattarna, men såg Ian Flemings böcker som strikt kanon. Precis som för Gardner så fanns det dock vissa önskemål från förläggarens sida om att likna filmserien:

At the very beginning, Peter and I discussed the direction the books should go. There was some talk about setting them in the Cold War era and freezing Bond in time. In the end it was decided that we should stay in sync with the films and keep Bond updated. I was also told that I should do my best to blend elements of the original literary Bond with elements of the more widely known cinematic Bond. Thus, there had to be more action than what was in Fleming’s books, more gadgetry, a little more humor… If my books seem to feel like film stories, that’s probably why.

Att en oerfaren författare som dessutom var amerikan skulle ta över 007-serien var en risk som förlaget tog. Benson är förmodligen den bland Bond-författarna som har lägst status. Han kallar den genre han är verksam i för ”commercial fiction” och har efter sina Bond-böcker främst försörjt sig genom att skriva tie-in-romaner till TV-spel som Hitman och Metal Gear Solid. Bensons böcker marknadsfördes inte väl, sålde stadigt men inte spektakulärt och ignorerades till största delen av samtida kritiker. Bland Bond-fans gick meningarna isär. Vissa tyckte att Bensons stil påminde om Fleming, medan andra tyckte att han helt enkelt var en dålig författare. Nedan kommer min reaktion på hans två första 007-romaner.

Zero Minus Ten (1997)

bens1Det första som slår mig när jag läser Raymond Bensons debutroman är att språket och stilen påminner mycket mer om Ian Flemings prosa än vad John Gardners gjorde. Precis som hos Fleming läggs mycket fokus läggs på att beskriva miljöer, personer, mat och dryck. Det märkts att Benson främst är ett James Bond-fan och att han verkligen har studerat Flemings stil och försökt emulera den. På så sätt känns Zero Minus Ten som en frisk fläkt. Gardners senare böcker var av varierande kvalité och kunde vara extremt sega. Denna roman har ett bra tempo och ett språk som flyter på för det mesta.

På vissa håll känns Zero Minus Ten som om den hade kunnat vara skriven av Fleming om denne fortfarande levt 1997.  Scenen på casinot där Bond spelar mahjong mot den mystiske Thackery påminner om de klassiska spelscenerna ur romaner som Casino Royale, Moonraker och Goldfinger. Att Bond provar på ett spel som är typiskt för den region har är på besök i känns också mycket Flemingskt och det hela hjälps av att Bensons text flyter på i ett såpassbra tempo. Det finns vad man skulle kunna kalla en Flemingsk rytm som är ljusår ifrån den tröga prosan i den föregående boken – Gardners COLD. En annan återgång till stilgrepp inspirerade av Fleming är den roll som landet ifråga har för berättelsen. Här besöker agent 007 Hong Kong och dess miljö, kultur, undre värld och intressanta politiska läge är en levande och utförligt beskriven. Jag påminns om hur Japan beskrevs i You Only Live Twice.

Med det sagt är boken också inspirerad av de samtida filmerna med Pierce Brosnan som James Bond. Och detta är egentligen en återkommande svaghet och det största problemet i Bensons böcker. Scenen med M känns son kopierad från filmen GoldenEye och en scen i Qs labb hör hemma i filmerna, inte böckerna! Inledningskapitlet med Bonds träning på Jamaica är underligt och malplacerat. Det känns som något Gardner hade kunnat skriva på n av sina dåliga dagar. Kapitlet var ett uppenbart försök att kopiera filmernas actionfyllda inledningsscener, en s.k. pre-title sequence. Flemings böcker inleddes sällan med action, utan snarare med hur Bond vantrivs i sin tråkiga vardag. Actionsekvenserna kom långt senare, oftast först i bokens klimax. Här är de dock mer frekvent förekommande -även detta ett försök att efterlikna filmerna.

zero-minus-10-raymond-benson-playboy-april-1997-art-kent-williams-540x583

Något jag dock verkligen gillar är relationen mellan Bond och den nya kvinnliga M. Här har vi ett lyckat exempel på hur Benson använder ett element ur filmerna och som boken faktiskt tjänar på. Han utvecklar den kalla relation som rådde mellan 007 och hans nye chef i GoldenEye (både filmen och Gardners novelization). I filmen fick vi dock bara glimtar av detta och i senare filmer tinade relationen mellan dem snabbt. Här får vi dock se mer av deras frostiga relation, vilket är välkommet. Ms repliker i boken hade inte legat fel i Judi Denchs mun.

Boken pendlar mellan att påminna om Fleming och om filmerna. Benson vill göra Bond mörkare, men lyckas inte helt. På samma sätt pendlar kvalitén i prosan. Ibland är den mycket bra, för att på andra ställen vara mer svajig. Mot slutet tappar boken, liksom många av Gardners, i kvalitet. Det känns som att Benson lade mest arbete på språket i bokens inledning och att han mot slutet kanske tappade fokus. Språket vacklar allt mer och finalen känns något slarvigt komponerad. Det är värt att notera att boken har mycket mycket gemensamt med filmen Tomorrow Never Dies som kom senare samma år. Benson skrev också en bok utifrån den filmens manus (en novelization som kommer recenseras vid ett senare tillfälle).

The Facts of Death (1998)

facts of deathRaymond Benson ger här läsaren hintar om åldern på ”hans” Bond och för mig blir det uppenbart att Bensons Bond i princip är Pierce Brosnan i bokform. Efter den positiva upplevelsen som Bensons första bok bjöd på så är hans andra bidrag till Bond-serien en stor besvikelse.

Något som stör mig mycket mer denna gång är de uppenbara försöken att efterapa Brosnan-filmerna. Jag vet att bokförlaget Glidrose krävde att böckerna skulle likna filmerna mer, men det som funkar på film funkar inte alltid lika bra i bokform. Jag tänker såhär: Vill jag se en Bond-film gör jag just det – jag läser inte en bok! Att ha en inledande actionscen, ett möte med M och en scen i Qs labb var liksom standarden i Brosnan-filmerna, men inte alls i Ian Flemings böcker. Just scenerna med Q och hans uppfinningar är det mest plågsamma. Flemings Bond hade ytterst få prylar och de han faktiskt hade var inte alls särskilt överdrivna. Det kunde handla om hemliga utrymmen i väskor eller på sin höjd en kniv gömd i skoklacken. T.o.m. John Garders böcker var inte lika överdrivna på denna front. Försöken att imitera filmerna är den hittills största bristen i Bensons böcker. Att Bonds bil här kan ändra färg är inte lika dåligt som den osynliga bilen i Die Another Day, men det känns ändå malplacerat i en spionroman. Jag hade kanske kunnat acceptera det i en Roger Moore-film men det är konstigt när böckerna, som man ändå tycker ska ligga närmare Fleming än filmerna, är till och med mer överdrivna är filmerna.

007 är på jakt efter en terroristsekt mördar politiker och underrättelsepersoner. Trots att en sekt användes av Gardner i Scorpius, så känns upplägget ändå ganska originellt. Dock är jag osäker på om en sekt baserad på Pytagoras läror känns särskilt realistisk? Jag har aldrig hört talas om något liknande och folk som mördar för mattetal känns inte riktigt trovärdigt på något sätt. Det känns ungefär lika realistiskt som att vilja grunda en ny civilisation på havsbotten a la Stromberg i filmen The Spy Who Loved Me. Benson använder dock den nye kvinnliga M på ett bra sätt. Hennes älskare mördas och det gör historien personligare och Ms och Bonds relation utvecklas på en intressant sätt. Denna bok skulle kunna utgöra den felande länken i Ms och Bonds relation mellan filmerna GoldenEye och Tomorrow Never Dies.

Tyvärr saknar jag en fascinerande skurk. Skurkens avsikter är oklara och hans motiv likaså. Och de kvinnliga karaktärerna är inte heller särskilt vältecknade och känns ibland som parodier på Flemings sexistiskt beskrivna karaktärer. Som om Benson ansträngt sig för att hans kvinnoporträtt ska stinka av manschauvinism. Gardner hade en annan taktik – att beskriva kvinnorna ur Bonds synvinkel, men att som författare ändå distansera sig från sin huvudkaraktärs sexism. Jag vet inte vilket jag föredrar.

facts of death

Ett annat problem här är de många actionsekvenserna och antalet människor Bond dödar. Eftersom actionsekvenserna är så många så dödar Bond också många fler personer än vad hans gjorde i Flemings böcker. Det blir overkill (pun intended). När Flemings Bond var tvungen att döda någon så kändes det verkligen. Det var smutsigt och inte alls vackert. Ibland mådde Bond också dåligt över att behöva döda. Hos Benson är dödandet bara rutin och alla dessa dödade fiender betyder egentligen inget. Dödandet av dem känns inte på samma sätt som hos Fleming. Folk stryker med av bara farten, precis som i de samtida Bond-filmerna.

Och liksom i filmerna hoppar handlingen här från världsdel till världsdel. Från Cypern till London till Texas till Grekland. Varför kan inte Benson, som Fleming (och Amis, Faulks och Boyd), stanna på en huvudplats med nåt litet stopp någon annanstans? De flemingska miljöbeskrivningarna, som var så bra i förra boken, känns väldigt otillfredsställande här.

Boken är sämre än Zero Minus Ten och känns mer som en senare Gardner-bok i stil med COLD. Prosan är inte lika seg som i Gardners värsta böcker, men storyn är sämre. Historien känns otrolig, humorn är dålig och flera actionsekvenser är slarvigt skrivna.

 

Fotnot: Författarcitat hämtat från commanderbond.net

 

Det-som-inte-dodar-oss-Millennium-Del-4

Jag är inte den som gärna kommenterar aktuella kulturdebatter. Men den senaste tiden så har en debatt ägt rum som jag tycker är helt absurd och som på många sätt visar hur långt efter Sverige ligger på vissa fronter. Debatten har varit hätsk, trots att det rört sig om någonting såpass trivialt som en ny deckare. Men populärkultur har en förmåga att engagera och uppröra, vilket gör fenomenet så fascinerande.

Debatten har i princip gått ut på att författaren David Lagercrantz skrivit en fjärde del i den bortgångne Steig Larssons Millennium-serie. Detta på uppdrag av förlaget Norstedts. Vänner och bekanta till Larsson, samt författarkollegor och andra kulturpersonligheter, tycker inte att det är okej att någon annan tar över en död författares karaktärer. Visst, man kan tycka att utgivningen av Det som inte dödar oss främst är ett tecken på Norstetds girighet. Och det är det. Men bokens kritiker har i pricip spytt negativa superlativ över det faktum att någon annan haft mage att hitta på en ny historia kring de fiktiva figurerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

steig

SvD pratade med fyra kända svenska författare. Håkan Nesser tycker att Norstedt och Lagercrantz ”förlorar heder”. Ganska måttligt uttryckt kan man tycka. Maj Sjöwall säger:

Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart. Det sitter i hjärnan på oss som skapat dem. Man får inte glömma bort att de utvecklas under många år. Vi levde med dem i tio år.

Detta från en författare som sett sina karaktärer Martin Beck och Gunvald Larsson bli karikatyrer i närmast 30 TV4-producerade TV-filmer. Hur mycket har Haber/Persbrandt-serien gemensamt med Sjöwall/Wahlöös ursprungliga romaner? Var finns samhällskritiken och socialrealismen i dessa massproducerade och klichéfyllda deckare? Att någon annan skulle ta över deras karaktärer är alltså helt otänkbart? Jag undrar hur många av de som sett Beck-filmerna som ens känner till de fantastiska böckerna från 60-talet.

Men det blir värre. Den vanligen så kloke Leif GW Persson menar att Lagercrantz ”snott en död människas identitet”. Och Henning Mankell, förmodligen den svenska författare som mer än någon annan har ”sold out” med de bottenlöst usla Wallander-filmerna med Krister Henriksson, skräder inte på orden. Lagercrantz har i princip sålt sin själ till Satan och ”sålt ut sin trovärdighet”. Ironin i detta uttalande är hejdlöst. Den nya boken bygger också på en ”fuskprincip”, vad nu det innebär.

david-lagercrantz-pengar

Men dessa reaktioner är, trots deras hyckleri, ändå ganska milda jämfört med det Steig Larssons barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom skrev i DN för ett par veckor sedan. De kallar det för gravplundring. De höjer också Larssons författarskap till skyarna in absurdum då de skriver:

I sin artikel i Expressen den 21 juni ger Erland och Joakim Larsson exempel på hur andra författarskap har gått vidare efter upphovsmännens död. De nämner Ian Fleming och Agatha Christie som exempel. Hur kan de över huvud taget jämföra Stiegs romanprojekt med dess sociala udd med två renodlade nöjesförfattare? Har inte Erland och Joakim läst Stiegs böcker så bra att de inser att han ville något mer med sitt författarskap än bara att roa för stunden?

Jag har alltid haft svårt för då man gör en uppdelning mellan fin- och fulkultur. Visst, Larssons böcker är fulla av samhällskritik och han hade helt klart ett budskap han ville få ut. Men hans böcker är fortfarande populärkultur, spänningsböcker och nöjesläsning. Han kommer inte gå till historien som Sveriges svar på George Orwell , Charles Dickens eller Ray Bradbury. Jämfört med dessa är Larsson ”en renodlad nöjesförfattare”. Att barndomsvännernas argumentation helt saknar logik demonstrerar också av citatet:

Lek med tanken att Stieg varit i livet. Skulle han då verkligen ha ringt just David Lagercrantz när Norstedts behövde en fjärde bok?

DN:s Lotta Olsson bidrar dock med ett i stort välskrivet inlägg i debatten. Hon poängterar att Larssons främsta kvalitéer var som spänningsförfattare, men att han hade en unik röst. Jag håller med. Larssons trilogi blev en succé av en anledning och kommer förmodligen gå till historien som en milstolpe inom deckargenren. Han var en oerhört kompetent författare. Olsson jämför klokt nog Lagercrantz bok med andra ”fortsatta författarskap” och hennes poäng är att dessa aldrig nått upp till originalets kvalité. Här håller jag helt med henne. Men det är irrelevant huruvida ”fortsättningsromanerna” är lika bra som originalet. Det är inte kvalitén på enskilda verk som ska avgöra en principfråga som denna. Och den frågan är: Ska andra författare få överta en avliden författares karaktärer?

Tyvärr avslutar Olsson sin i övrigt ganska kloka text med:

Bristen på respekt för Stieg Larssons författarskap är sorglig. Jag är måttligt intresserad av vem som bär ansvaret, men nog börjar verkligheten framstå som en otäckare version av grundhistorien i Millenniumtrilogin.

Adam Svanells svar på detta är pricksäkert:

I slutändan är det dock DN:s Lotta Olsson som bäst sammanfattar konflikten kring boken. Det Eva Gabrielsson har råkat ut för är ju att en konspiration med förgreningar långt upp i samhällshierarkin – David Lagercrantz, Stieg Larssons familj och Norstedts – inte bara har stulit hennes tillgångar utan också försökt mörda henne, våldtagit henne och spärrat in henne på mentalsjukhus. Fast otäckare.

Jag finner all denna kritik vara helt absurd. Så kallade ”continuation novels” har förekommit i den engelsktalande världen i decennier. Siten History Today spårar fenomenets rötter så lång tillbaka som till 1700-talet. Då en författare till en populär bokserie dör eller slutar skriva böcker, så är det ganska vanligt förekommande att någon annan tar över. Dessa böcker anses sällan vara på samma nivå som originalen, men det är ingenting som någon egentligen blir upprörd över. När det rör sig om populära figurer har det snarare varit standard än undantag att andra författare tagit över och skrivit nya äventyr efter originalförfattarens död. Det faktum att Det som inte dödar oss fått bättre kritik i USA och Storbritannien än i Sverige säger kanske något om denna acceptans. Utländsk media betraktar förmodligen den svenska debatten en aning förvirrat. Varför detta ståhej?

Det har också riktats kritik mot den cirkus som Norstedts organiserat kring boksläppet? Cirkus? När författaren Jeffrey Deaver 2011 lanserade sin James Bond-bok Carte Blanche hölls ett exklusivt event på St. Pancras Station i London. Deaver gjorde entré i en Bentley (samma som Bond körde i boken), tillsammans med en stuntkvinna/fotomodell och riktiga kommandosoldater från The Royal Marines firade sig ned från taken och övergav ett ex av boken till författaren som han sedan visade upp för den samlade världspressen! Jämfört med detta är Norstedts PR oerhört återhållsam.

carte blanche

Det ”övergrepp” och den ”gravplundring” som enligt kritikerna har drabbat Steig Larssons figurer, har tidigare drabbat såväl Sherlock Holmes som James Bond, Scarlett O’Hara, Hercule Poirot, Jason Bourne, Philip Marlowe mfl. Med andra ord så är vår svenska noirsuperhjälte Lisbeth Salander i gott sällskap. Vad jag inte kan förstå är vad som skiljer denna korsning mellan Pippi Långstrump, Modesty Blaise och Sinead O’Connor från dessa andra klassiska figurer? Vad gör henne så speciell att hon bör undkomma denna praxis?

Det kan inte bero på Millennium-böckernas litterära kvalité, trots Brandén och Lindbloms försök att få det till det. De är kompetent skrivna samhällskritiska deckare. De är däremot inte på en högre litterär nivå än Arthur Conan Doyle, Raymond Chandler eller Agatha Cristie.

release

Närheten till Steig Larssons död har också lyfts fram som en anledning. Det är för tidigt. Såret är ännu inte läkt. Det klart man ska ha respekt för de som förlorat en kär vän. Men det är inte relevant i sammanhanget. Jag tror inte Eva Gabrielsson eller Larssons vänner någonsin skulle känna sig bekväm med det Norstedts gjort. Dessutom var det ett decennium sedan han dog. Det var knappt fyra år mellan Ian Flemings död och publiceringen av Kingsley Amis Bond-roman Colonel Sun. Gabrielssons kritik påminner om den som Fleimgs änka Anne framförde mot Amis. Hon kritiserade valet av författare och menade att denne på ideologisk grund inte skulle kunna göra originalet rättvisa. Det ironiska i Anne Flemings fall var att Kingsley Amis i högre grad än Fleming ansågs som en ”fin” författare. Flemings böcker sågs av sin samtid som pornografiska och sadistiska, medan Amis var en av ”de unga arga männen” som under 1950 och 60-talen skrev samhällskritiska böcker i Storbritannien. Amis var för långt åt vänsterhållet, enligt Ann Fleming och den kapitalism som nu driver Norstedts och Lagrecrantz går emot Larssons socialistiska värderingar, enligt Gabrielsson. Med andra ord – resten av världen hade denna debatt för över 50 år sedan. Kultur-Sverige visar här hur förbluffande förlegat det är.

gabrielsson

Att kalla det för ”gravplundring” eller ”övergrepp” känns på något sätt väldigt svenskt. Det är den klassiska jantelagen som återigen visar sitt fula tryne. Vem tror Lagercrantz att han är?! Hur understår han sig att göra anspråk på Larssons fantastiska böcker? En författare har tydligen någon form av gudomligt monopol och är den ende som kan göra sina påhittade karaktärer rättvisa. Trots att man inte lever längre.

Jag har svårt att förstå varför en ny Millennium-bok är så mycket värre än alla de Beck- eller Wallander-filmer som produceras årligen? Dessa har ytterst lite med de litterära förlagorna att göra. Kvalitén på dessa filmer är minst sagt bristfällig och frågan om de hjälper eller stjälper böckernas rykte är svår att besvara. Som sagt – hur många av de som sett TV4:s Beck-filmer känner ens till Sjöwall/Whalöös böcker?

Skillnaden är kanske att det handlar om film i dessa fall och inte om skönlitteratur. Film är ju inte lika fint som den ädla svenska deckarkonsten och kulturskribenterna bryr sig därmed inte. Men det är bara ett annat format, ett annat medium. Principen är densamma. Om man på allvar tror att en dålig uppföljare på något sätt kan förstöra originalet så är man lite dum. Att Steven Speilbergs klassiker Jaws fick en dålig och två askassa uppföljare påverkar inte Jaws som film eller dess status som tidlös thrillerklassiker. William Freidkins The Excorcist har fyra uppföljare (!), men originalfilmen är fortfarande känd som en av de mest skrämmande filmerna någonsin. På samma sätt kommer Larssons trilogi stå sig, oavsett hur många bra eller dåliga uppföljare av andra författare den får. Jag tror inte att Lagercrantz är ett lika stort hot mot Larsson, som exempelvis TV4 är mot Henning Mankell eller Maj Sjöwall. Det är dessa författarskap och litterära arv vi borde oroar oss över.

wallander_box

Nu när Sverige fått en sådan internationell succé som Millennium-böckerna så måste vi också inse att vi är del av en internationell populärkulturell marknad. En marknad som kanske har andra regler än vad vi är vana vid i Sverige. Och låt oss inte falla in i någon form av populärkulturell etnocentrism där det svenska sättet är det bästa sättet. Omvärlden har haft fenomenet ”continuation novels” i flera decennier. Visst kan man som anhörig till en författare känna en viss olust. Och sällan blir fortsättningsromanerna bättre än originalen. En författares unika röst går sällan att imitera på ett tillfredsställande sätt. Men så länge det finns en publik som vill ha nytt material, varför bör man inte tillgodose detta? En publik som inte kan få nog av Salander/Blomkvist vittnar ju endast om vilken genomslagskraft Larssons verk hade och vilken kärlek läsarna känner för dessa karaktärer. Fortsättningsromaner blir därmed oundvikligen en hyllning till originalet, oavsett huruvida de är dåligt skrivna eller utgivna av förläggare som gillar pengar.

______________

Fotnot:

SvD har här gjort en bra sammanfattande artikel om hela Millenium 4-debaklet. (som dock inte platsade i själva texten)

COLD av John Gardner

Cold  (1996)

gardner coldEfter sexton år, 13 James Bond-romaner och två novelizations publicerades John Gardners sista bok om Ian Flemings hemlige agent år 1996. COLD är förmodligen den sämsta, mest intetsägande titeln någonsin på en James Bond-bok. Den för tankarna till en rödnäst Bond som möter sin värsta fiende hittills – en förkylning! Den amerikanska titeln Cold Fall var iallafall något bättre och hade någon form av estetik över sig. Men är boken i sig bättre än sin titel? Avslutas Gardner-eran med en storslagen final? Tyvärr. Den föregående romanen SeaFire lovade gott med en äldre, mer sentimental Bond som inte riktigt kom överens med den föränderliga världen runtomkring honom. Han var på väg att stadga sig och det antyddes till och med att han skulle lämna spionyrket och kanske bli den nye M!  Denne mognare, mänskligare och något tröttare Bond återfinns dock inte i COLD. Huvudkaraktären är, liksom resten av bokens karaktärer, en endimensionell tråkig papp-personlighet.

COLD är unik bland 007-äventyren då den är uppdelad i två delar; den första utspelar sig före Gardners två senaste böcker Never Send Flowers och SeaFire. Den andra delen utspelar sig efter dessa, det vill säga några år senare. Det är återigen välkommet att Gardner prövar något nytt. Tyvärr känns det inte som att han använder sig av de möjligheter som detta koncept hade kunnat ge honom. Det verkar inte som om bokens handling hade behövt delas upp i två separata delar.

Boken är över lag väldigt seg och tråkig. Detta beror inte på brist av action, utan snarare på att man som läsare varken bryr sig om karaktärerna, handlingen eller miljöerna. Det finns ett lite mer intressant avsnitt då Bond besöker Villa Tempesta i Italien. Här är miljöerna något mer levande och vissa karaktärer har inledningsvis potential. Man anar någon form av klassisk Bond-stämning. Men allt detta blir väldigt kortvarigt eftersom Bond tyvärr inte befinner sig där särskilt länge.

Han flyr via vattenskoter i en rörig och ointressant scen. M kidnappas (igen; se Colonel Sun) och Bond åker till USA (igen) och vi bjuds på lite helikopteraction. Actionsekvenser pågår i vad som känns som en evighet, men saknar all form av finess. Gardners prosa är plågsamt seg. Han misslyckas fatalt med att göra scenerna spännande. Det hela framställs utan någon som helst form av fart eller fläkt. Istället känns helikopterfighten, och därefter Bonds kamp för att inte drunkna i en sjö, bara krystat och ointressant. Det är svårt att sätta ord på vad det är som gör texten så seg. Men Gardner lyckas inte gestalta på något effektivt sätt. Varken miljöer, karaktärers känslor eller motiv. Karaktärerna i hans böcker har sällan varit så här endimensionella.

Att författaren i detta sitt sista alster ger oss lite kontinuitet är välkommet. Två tidigare Bond-brudar återvänder oväntat och används på ett effektivt sätt. Beatrice från Win, Lose or Die återvänder, liksom Sukie Tempesta från Nobody Lives For Ever. Och Flicka von Grüsse från de två föregående böckerna är också med på ett hörn. Hon är tyvärr svårt skadad sedan slutet av SeaFire och ligger i koma. Bond spenderar mycket tid vid hennes sida i mitten av boken och detta är den enda gången under detta äventyr som man som läsare känner något över huvud taget för huvudkaraktären. Men eftersom resten av boken är så tråkig och seg så bryr man sig faktiskt inte heller här så mycket om Bonds smärta. Det hela känns som ett bortslösat tillfälle, inte minst med tanke på att Gardner lyckades så bra med just känslorna i förra boken. Det känns som om Gardner försöker skriva en något djupare bok, men att han inte egentligen orkar bry sig. Det finns halvhjärtade försök att ge Bond lite inre konflikter, men det är inget som håller. Han sörjer sin döende Flicka, men detta hindrar honom inte från att ha sex med sin gamla flamma Beatrice.

Boken är lika plågsamt seg och ointressant som Role of Honour och tillsammans med den det sämsta 007-relaterade som Gardner skrivit. Det är synd att författarens sista bidrag skulle vara bland hans sämsta. Det verkar som att Bond-skådisarnas förbannelse nu smittat av sig på åtminstone denna Bond-författare också. Såväl Sean Connerys, som Roger Moores och Pierce Brosnans sista filmer som Bond var också deras sämsta. Men med tanke på att Gardner skrev totalt 16 Bond-böcker så är tragedin kanske inte total. För att citera Connery i Thunderball: ”You can’t win them all.”

John Gardner: En sammanfattning

Nu har jag alltså läst samtliga av John Gardners 14 egna Bond-romaner. Inom den närmaste tiden kommer jag också läsa hans två novelizations, men dessa kommer att recenseras i ett senare inlägg som även behandlar Raymond Bensons novelizations.

John Gardner var en extremt ojämn författare. Han lyckades skriva några romaner som var på ungefär samma nivå som Ian Flemings sämre (vilket är ett gott betyg), men många av dem kan inte klassificeras bättre än som dussinthrillers. Ett fåtal var riktigt dåliga. Det kanske största problemet med hans böcker var idén att låta dem utspela sig under 80- och 90-talen. Den atmosfär, mystik och klass som omgärdade Flemings 50- och 60-tal gick därmed förlorad. 80-talet har gått till historien som 1900-talets mest stillösa decennium vilket tyvärr färgade av sig även på dessa böcker. Bond-filmerna från samma tid lyckades med konststycket att till största del behålla en viss klass, men det berodde främst på den alltid like stilige Roger Moore. Tyvärr har Gardner inget i stil med Moore som räddar honom, utan det man ser framför sig som läsare för snarare tankarna till Grace Jones eller Timothy Daltons kläder i Licence to Kill.

Tidsförflyttningen innebar också problem för kronologin och Bonds ålder, men det har jag redan avhandlat flera gånger under denna Tema-serie.

Gardner hade dock också många starka sidor. Han hade en otrolig förmåga att kunna konstruera spänning och rafflande actionsekvenser. Vissa av hans böcker hade ett rasande tempo, men inte på bekostnad av story och karaktärer. ”Klappjaktsformatet” från exempelvis Nobody Lives For Ever återfinns i nästan samtliga av hans bättre böcker. Gardner kunde också frammana en realistisk spionkänsla där det kalla krigets spänningar var högst närvarande. Att han använde sig av det samtida politiska läget i flera av böckerna bidrog alltid till att höja kvalitén.

Med det sagt så finns det också återkommande problem. Miljöbeskrivingar, som för mig var en så viktig del av Flemings böcker, är oftast undermåliga. Jag kan också tycka att böckerna har för lite ”klass”. Detta kan som sagt bero på att de skrevs under ett årtionde som saknade klass, men Gardner hade kunnat åtgärda detta genom att låta Bond röra sig i lite mer lyxiga miljöer såsom kasinon. Andra saker jag stört mig lite på är hans förkärlek för (numera föråldrad, men fortfarande orealistisk) high-tech, samt twister och orealistiska scenarion.

Hans bästa böcker är Nobody Lives For Ever, Icebreaker, Licence Renewed, No Deals Mr Bond och Death is Forever. De sämsta är Role of Honour och COLD.

Gardners ”Bond-brudar” lämnade ofta något mer att önska, men hans Easy st John, Flicka von Grusse och Paula Vacker var alla minnesvärda. Skurkarna kunde också förbättras ganska ofta, men med det sagt tycker jag att Anton Murik, Conrad von Glöda, Tamil Rahani, General Konstantin Nikolaevich Chernov och Wolfgang Weisen var mycket underhållande karaktärer.

Eftersom filmserien är det som driver Bond-fenomenet framåt och den egentliga anledningen till att det ens finns några s.k. continuation novels, så kan det vara intressant att fundera kring vilka av Gardners böcker som potentiellt skulle kunna fungera som filmer. Filmbolaget EON har rätt att filmatisera Gardners böcker, men valt att inte göra det – något jag har full förståelse för. Men jag tror ändå att Icebreaker skulle fungera bra, inte minst med Daniel Craig. Death is Forever skulle kunna bli en klassisk eurospythriller med Hitchock-känsla. SeaFire hade inte känts fel med Pierce Brosnan. Och Licence Renewed hade funkat med vilken av Bond-skådisarna som helst.

John Gardner är ingen Ian Fleming och de två författarnas stil skiljer sig åt väldigt mycket. Men han gjorde ett bra jobb och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har njutit av de flesta av hans böcker. Han var väldigt ojämn och det är nästan att man kan säga att varannan bok var bra, varannan dålig. Och åtminstone en handfull av dem är riktigt bra spionthrillers.

 

uncle1

The Man from U.N.C.L.E. var unik bland de James Bond-imitationer som producerades under spionvågen under 1960-talet. Detta eftersom serien faktiskt delvis skapades av Ian Fleming. Författaren skapade bl.a. karaktären Napoleon Solo och faktum var att namnet på serien under ett tidigt stadium var Ian Fleming’s Solo. Anledningen till namnbytet var stämningshot från producenterna av Bond-filmerna. Solo var från början tänkt som ensam huvudkaraktär, men parades snart ihop med den ryske agenten Illya Kuryakin. Idén var tämligen nyskapande för sin tid – att under det kalla kriget para ihop en amerikansk och en rysk agent. Serien visades 1964-68 och var en mycket stor succé. Huvudrollerna gjordes av Robert Vaughn som Solo och David McCallum som Kuryakin.

uncle4

En filmversion av TV-serien hade varit på gång ända sedan 90-talet och regissörer som Steven Soderbergh och Matthew Vaughn var inblandade i arbetet. Till slut fick dock Guy Ritchie jobbet. Armie Hammer fick rollen som Kuryakin och från början skulle Tom Cruise spela Solo. Henry Cavill hoppade dock in då Cruise inte längre var tillgänglig.

Filmversionen tar vara på seriens självdistans och fånighet och vrider upp den komiska nivån, men utan att för den saken bli en parodi. Det finns fortfarande allvar och genuin spänning genom hela historien. Guy Ritchie tar TV-seriens grundpremisser (en rysk agent som samarbetar med en amerikansk agent) och tar dessa till en plats som serien aldrig riktigt gjorde. Filmen skiljer sig därmed från serien vad gäller Solos och Kuryakins relation, som i originalet var tämligen okomplicerad. Men detta är bara positivt, då det är absolut nödvändigt att göra något nytt med formatet i en nyversion som denna. Grunden i filmen är relationen mellan de två agenterna. De bli ett klassiskt radarpar som går från fiender, till avvaktande kollegor och slutligen blir vänner. Dialogen dem emellan, de underfundiga förolämpningarna och det kompetitiva ”banter” de har utgör filmens stora behållning. Spionhistorien i sig är avsiktligt ganska simpel och klichéartad, men tack vare filmens klass, de underhållande replikerna och de karismatiska skådespelarna så köper man hela paketet.

uncle2

Henry Cavill är som klippt och skuren för rollen som Napoleon Solo. Han lyckas emulera Vaughns manér och röst, utan att det blir en imitation. Solo påminner om Roger Moores James Bond, men med kanske ännu mindre svärta och mer bekymmerslöshet. Armie Hammer gör en Kuryakin som är ganska olik McCallums version. Han står här i bjärt kontrast till Solo och har den svärta som Cavills spion saknar. Hammer kan både vara ”deadpan”, hård och uppvisa ett hett temperament. Tillsammans blir de två ett slags ying och yang och de kompletterar varandra väl. Duon blir mer dynamisk än originalet och de två skådespelarna har mycket bra kemi.

Bra kemi har de också med Alicia Vikander som lyckas göra karaktären Gaby Teller ganska unik. Hon är inte en damsel in distress, men inte heller en objektifierad actionhjältinna. Hon är något så unikt som en både trovärdig och karismatisk leading lady. Hon framställs som att ha samma status som männen, vilket inte är en självklarhet i en genrefilm som denna. Vikander är lika viktig för filmen som Cavill och Hammer och om det skulle komma en uppföljare så vill jag se denna trios fortsatta äventyr. Vikander visar här också sin bredd genom sin komiska timing. Det blir uppenbart att hon kan mer än endast tunga dramer och kostymfilmer och man förstår varför ”she’s so hot right now”.

uncle3

Guy Ritchies registil känns igen. Hans trademark med slow motion-sekvenser och snabba klipp återfinns, men passar faktiskt bättre här än i Sherlock Holmes. Fokus ligger inte på action, utan på karaktärer och humor. Och naturligtvis på estetik. Filmen är väldigt snygg. Miljöerna är snygga. Människorna är snygga. Och kostymerna är snygga. Ritchie tar vara på 60-talsmodet med dess färger och design utan att det blir smaklös Austin Powers-parodi. Istället blir det en hyllning till en epok som hade så mycket mer klass. Kläderna blir också en aspekt av karaktärerna och mer än bara ögongodis. Solos kostymer säger mycket om vem han är, liksom Kuryakins polotröjor och mockajackor.

Förväntar man sig en actionfilm så kommer man blir besviken. Mot filmens mitt tappar den lite i tempo och den hade kunnat trimmas lite. I slutet förekommer också ett antal fullkomligt onödiga flashback-sekvenser som visar oss vad som skedde för mindre än en minut sedan. Vad är meningen med dessa? undrar jag. Det finns säkerligen en stilistisk tanke bakom, men intrycket man får som publik är att man blivit dumförklarad och att filmen tycker sig vara smartare än vad den är.

uncle6

Men i en tid av Jason Bourne och en allt allvarligare James Bond så är det ändå uppfriskande med en spionrulle som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Allting görs med glimten i ögat, men utan att man förlorar spänningsmomentet. Det hela blir till en hyllning av TV-serien och 60-talets spionfilmer över lag. The Man from U.N.C.L.E. är en väldigt lätt film vars ända syfte är att underhålla. Ett syfte som uppnås med bravur.

Betyg 4 av 5

Helen McCrory as Evelyn Poole in Penny Dreadful (season 2, episode 3). - Photo: Jonathan Hession/SHOWTIME - Photo ID: PennyDreadful_203_2785
Jag älskade den första säsongen av John Logans viktorianska skräckblandning Penny Dreadful. Det faktum att olika klassiska litterära karaktärer kunde interagera i en sammanhängande story utan att det kändes krystat var en av seriens starkaste sidor. Logans kärlek till de litterära förlagorna var också uppenbar och den första säsongen kändes som väldigt välskriven TV. Den lyckades både vara nyskapande och göra de litterära förlagorna rättvisa. Efter första säsongens sista avsnitt fanns det dock vissa orosmoln på horisonten inför nästa säsong. Skulle Logan kunna fortsätta hålla samma höga kvalité? Skulle serien blir för mycket fantasy och ha för många monster? Det fanns en risk att Penny Dreadful skulle utvecklas till en slags gotisk såpopera där seriens egen mytologi fick företräde över själva skräckelementen. Hur gick det då med andra säsongen?

Bland det första man lägger märke till är att säsong två byter fokus vad gäller typen av övernaturligt hot. I första säsongen var vampyrism och Draculas (?) undersåtar det våra hjältar kämpade mot, men dessa lyser med sin frånvaro i år. Nu är skurkarna istället häxor som använder sig av svart magi. Vad som hänt med vampyrerna och deras ledare får vi inte reda på. Tydligen lyckades Sir Malcolm och hans gäng utrota alla som fanns i London. Jag räknar med att de kanske återvänder under någon kommande säsong. Men att gå från vampyrer till svart magi är ett smart drag. Efter första säsongens sista twist – att Ethan Chandler visade sig vara en varulv – så betyder detta nya fokus på en mer ”abstrakt övernaturlighet” att andra säsongen turligt nog inte blir den monsterparad jag fruktade.

penny2

Vi har också en mer välutvecklad skurk än tidigare. Första säsongens vampyrledare fick vi aldrig någon egentligt bra bild av. Var denne Dracula själv eller bara en av hans undersåtar? Jag hoppas naturligtvis på det senare. Men Helen McCrorys häxmästarinna Mrs Poole är en fantastisk skurk. Hon är satanist och använder sig av voodoo-dockor som kräver riktiga spädbarnshjärtan. Hon är besatt av ungdomen och badar i unga möers blod á la Elizabeth Bathory. Hon är ute efter Vanesssa Ives (Eva Green), som Satan tydligen behöver för att sätta igång apokalypsen. För att komma nära Vanessa förför hon Sir Malcolm (spelad med gravitas av Timothy Dalton). Mrs Pooles historia med Vanessa är intressant och en stark aspekt av det fantastiska avsnittet The Nightcomers. I detta flashback-avsnitt får vi se hur Vanessa blev en (god) häxa under ledning av mentorn The Cut Wife (Patti LuPone). Denna mentors ärkefiende var Mrs Poole. Eva Green är navet i serien. Hon är en briljant skådespelare och precis som i förra säsongen visar hon vilken naturkraft hon är.

Häxornas kamp för att få tag på Vanessa utgör hörnstenen av säsongen. Men det finns naturligtvis en mängd bi-historier. Vissa av dessa fungerar mycket bra, men andra inte. Dorian Grays (Reeve Carney) medverkan känns, liksom under förra säsongen, som en bihandling som inte engagerar så mycket. Det hela blir mer intressant i det åttonde avsnittet då vi får se hans berömda porträtt (som dock alltid är något av en besvikelse på TV och film). Samtidigt utför han sin första riktigt onda handling, vilket är på tiden eftersom grejen med Gray är att han är ond fast det inte syns.

penny4

Historien om Dr Frankenstein, hans ”monster” och monstrets tilltänkte brud känns också som en sidohistoria som inte är lika intressant som huvudstoryn. Den är dock fortfarande ganska spännande och lyfts upp av de starka prestationerna från Harry Treadaway, Billie Piper och Rory Kinnear som den underbart tragiske John Clare (som han kallar sig under denna säsong).

Den bästa bi-historien är dock Ethan Chandlers. Polisen är efter honom och misstänker honom för värdshusmassakern han utförde i sin varulvsgestalt i slutet av första säsongen. Och när vi får reda på att Chandlers egentliga namn är Ethan Lawrence Talbot så hoppade mitt nörd-hjärta till! Han är därmed inte bara en varulv – han är The Wolfman själv! Och det hela känns ganska logiskt. Ethan är en man på ständig flykt från sig själv. Vi får också återkommande höra om hur hans rike far i USA vill att han återvänder. Det hela påminner om Universals The Wolfman (1943) och jag kan mycket väl tänka mig att den filmens story kan fungera som ett slags bakgrund till Josh Hartnetts karaktär här.

En annan underbar karaktär som får mycket mer utrymme är Mr Lyle, briljant gestaltad av Simon Russell Beale. Mr Lyle är både humoristisk, vis och tragisk.

penny5

Dialogerna är lika välskrivna som tidigare. Seriens estetik är återigen underbart gotisk. Regin är snygg och effektiv. Tempot är välavvägt och bjuder på såväl action, karaktärsutveckling som existentiella meditationer över livet och döden. Lägg därtill att serien – trots sina ganska fåniga premisser – ofta lyckas vara riktigt läskig och obehaglig! Den andra säsongen är minst lika stark som den första!

Betyg 4 av 5

 

 

Never Send Flowers (1993)

gardner flowersJames Bond är i denna roman på jakt efter en seriemördare, vilket är något helt nytt. Under 1990-talet (och slutet av 80-talet) blev seriemördarthrillern mycket populär och en mängd filmer i genren gjordes; såsom Henry: Portrait of a Serial Killer, Sea of Love, Seven, Copycat, Kiss the Girls, The Bone Collector och Summer of Sam. Kronan i verket måste dock vara The Silence of the Lambs som tog världen med storm 1991. Att låta Bond slåss mot en seriemördare istället för en skurk med siktet inställt världsherravälde kändes förmodligen som en ganska bra idé vid den här tidpunkten. Och visst, detta är ännu en i raden av John Gardners försök att ändra om och förnya Bond-formatet. Bond får återigen agera detektiv mer än hemlig agent och det skadar inte karaktären att visa sin intelligens och slutledningsförmåga.

Anledningen till att Bond kopplas in för att undersöka en seriemördare beror på mördarens offer – samtliga är högt uppsatta politiker, kulturpersonligheter eller underrättelseofficerare. En av dem är  MI5-agenten Laura Marsch som mördas i Schweiz. Så Bond skickas dit och paras ihop med den schweiziska agenten Fredrika ”Flicka” von Grüsse. Spåren leder till den brittiske f.d. skådespelaren David Dragonpol, som hade haft ett förhållande med den mördade Laura. Det visar sig att Dragonpol står bakom lönnmorden. Men han drivs inte av några egentliga motiv. Han vill inte destabilisera det politiska läget. Han vill inte hämnas. Han är varken ute efter makt eller pengar. Han drivs endast av en morbid blodtörst.

Det faktum att skurken saknar motiv och istället är en klassisk fullblodspsykopat är en av boken starkaste aspekter. David Dragonpol är en av Gardners bättre skurkar. Han ges en gedigen bakgrund, han byggs upp som en farlig motståndare och vi får se hur han flera gånger överlistar Bond. Han är karismatisk, over-the-top och samtidigt relativt realistisk på något motsägelsefullt sätt. Hans slott, där Bond och Flicka tillbringar en actionfylld natt, är en spännande miljö. Tyvärr tycker jag att hologrammen och specialeffekterna i hans teatermuseum kändes för overkliga och som science fiction. Jag fattar inte vad grejen med Gardner och hologram är!? Detta är tredje gången han använder dem i en av sina Bond-böcker. Hologram tillhör Star Trek, inte Bond!

Det finns andra aspekter av storyn som drar ned helhetsintrycket. Finalen på EuroDisney lever inte upp till sin potential. Klimaxen utspelar sig i en tom nöjespark mitt i natten. Varför ingen häftig actionsekvens bland turister och attraktioner?

Gardner ägnar också ett helt kapitel åt Laura Marchs bror, som också hette David och som också var en seriemördare. Hela hans uppväxt beskrivs, liksom hans mord, straff och död. Men detta spelar därefter ingen som helst roll i bokens handling i övrigt. Man förväntar sig att David Marsch och David Dragonpol ska visa sig vara samma person – men icke. Det känns som att detta var Gardners idé från början, men att han övergav den halvvägs igenom. Kanske p.g.a. att det hade inneburit att Laura haft en sexuell relation med sin egen bror – vilket är lite väl magstarkt för Bond.

I övrigt finns det många positiva aspekter av boken. Språket är kanske inte så anmärkningsvärt och det flyter inte lika lätt som i Gardners bättre böcker, men det är ändå på en helt okej nivå. Lägg därtill fina miljöbeskrivningar och Gardners kanske starkaste Bondbrud hittills. Flicka von Grüsse är en självständig och kapabel hemlig agent. Hon känns faktiskt lika professionell som Bond. Han behöver aldrig rädda henne. Hon klantar aldrig till det. Dessutom varken fnittrar eller grinar hon. Faktum är att man kan förstå varför Bond faller för henne och hon återvänder faktiskt som Bonds partner i nästa bok.

Never Send Flowers är en helt OK bok. Den hamnar någonstans i mittenskikten bland Gardners böcker tillsammans med Scorpius eller Win, Lose or Die.

SeaFire (1994)

gardner seafireSeaFire är John Gardners näst sista 007-roman (om man inte räknar hans novilization av filmen GoldenEye, som egentligen inte tillhör samma litterära kronologi) och det märks att författaren börjar se ljuset i slutet av tunneln. Boken har en känsla av att saker och ting rör sig mot sitt slut.

Förändringens vindar drabbar James Bond och hans MI6. Faktum är att han inte längre tillhör den gamla goda organisationen, utan han är numera chef för en ny sektion – Zero Zero. Han svarar inte längre inför M utan istället inför en kommitté med representanter från olika håll av brittisk underrättelsetjänst. Detta känns som ett tydligt försök att modernisera Bond och föra in karaktären i 90-talet. Men resultatet blir tyvärr också att boken känns mer som vilken spionthriller som helst och mindre som Ian Fleming. Med det sagt är det ingen dålig bok. Tvärtom.

Boken kretsar kring jakten på Maximilian Tarn. Denne är en högt ansedd brittisk industrimagnat som misstänks för bl.a. olagliga vapenaffärer. Bond får i uppdrag att komma nära Tarn, men snart försvinner den misstänkte miljonären. Bond och hans nya organisation arbetar för att lokalisera skurken som ständigt slinker igenom deras nät. Snart uppdagas en ondskefull plan att återinföra Tredje Riket.

Intrigen är sedvanlig mumbo jumbo och långt ifrån en av Gardners mer realistiska historier. Men vad skurkens plan går ut på är egentligen aldrig särskilt intressant i Bondäventyren. Deras planer är egentligen bara katalysatorer för spännande action. Och den varan finns det gott av här. Nazi-idén känns kanske lite återanvänd från Icebreaker, men faktum är att Gardner denna gång lägger lite mer fokus på deras ideologi än tidigare. Nazisterna blir inte lika serietidningsaktiga som tidigare, utan bortsett från Tarn själv så är de tidstypiska skinheads med bombarjackor. Maximilian Tarn tycker jag faktiskt också är en bra skurk. Han är effektivt gestaltad och känns såväl hotfull som karismatisk.

Bonds kärleksintresse från förra boken Never Send Flowers, Fredricka ”Flicka” von Grüsse återvänder i denna bok och är här Bonds stadiga flickvän. Hon har till och med flyttat in hos honom. Under historiens lopp friar Bond till henne. Relationen känns genuin även om det är svårt att som Bond-purist acceptera att Bond verkligen kan älska några andra kvinnor än Vesper och Tracy. Men Flicka är ändå helt klart den bästa kvinnliga karaktären Gardner skrivit. Hon är kompetent, smart och mångfacetterad. Det faktum att Bond faller för henne på riktigt gör naturligtvis att hon löper större risk att – liksom sina föregångare i denna position – dö innan bokens slut. Och faktum är att jag verkligen bryr mig om huruvida hon kommer överleva boken eller ej. Man vill att hon ska överleva. Hur det går avslöjar jag inte, men denna faktor spelar in och höjer spänningen mot slutet av boken.

SeaFires kanske starkaste sida är faktiskt karaktären James Bond själv. Han har fler nyanser än kanske någonsin tidigare i en Gardner-bok. Och han känns verkligen äldre här. Lite mer sentimental. Lite bitter över hur världen förändrats. Han framställs inte som fysiskt äldre, men helt klart som äldre i sinnet. Och det måste han vara. Jag har tidigare skrivit om problemet med Bonds ålder Gardners och Raymond Bensons fortsättningsromaner. Att Bond har minnen från 1950-talet och samtidigt ska vara en man i sina bästa år 1994 är ologiskt och prövar läsarens förmåga till suspension of disbelief.  Och hur man än vrider och vänder på det och försöker att göra efterhandskonstruktioner där man placerar Flemings böcker längre fram i tiden etc., så måste Bond här i denna roman vara närmare sextio. Men kan man acceptera att Sean Connery sparkade röv i The Rock ungefär samtidigt som denna boks publikation så kan man acceptera en sextioårig Bond som är ute på ett av sina sista uppdrag. Faktum är att jag ser The Rock-Connery i framför mig när jag läser boken, minus skägget och kanske med lite mer färg kvar i håret.

Felix Leiter kommer tillbaka för första gången sedan For Special Services (undantaget novelizationen av Licence to Kill) och där han egentligen bara hade ett slags cameo. Här gör han faktiskt lite nytta och känns igen från Flemings böcker. En av Gardners brister (förutom bristen på lyxiga casinon i hans böcker) är att Felix används för lite. Här används han inte jättemycket, men ändå nog för att göra fanet inom mig glad.

SeaFire är faktiskt förvånansvärt bra. Jag hade hört att den skulle vara ganska dålig, men blev faktiskt positivt överraskad. Den har ett högt tempo utan att för den skull vara utformad som en klappjakt i stil med Nobody Lives For Ever, No Deals Mr Bond eller Death is Forever. Miljöerna är ganska bra beskrivna och man får en bra känsla för dem, speciellt Puerto Rico. Boken har en episk känsla och känns modern, actionfylld och faktiskt ganska filmisk.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 205 andra följare