Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Scorpius (1988)

gardner scorpiusJohn Gardner fortsätter att experimentera med det format han blivit given. Och jag tycker om när Bond ställs inför nya typer av situationer och karaktärer. Det nya i Scorpius är att Bond här möter en religiös sekt och dess ledare Vladimir Scorpius. Religiösa sekter i litteratur och film kan vara ganska riskfyllda ingredienser. Iallafall ur mitt perspektiv. Som religionslärare är det lätt att se brister i hur sekter framställs, såväl vad gäller de sociologiska som teologiska aspekterna. Gardner hanterar sekterismen på en klart godkänt, om än ytligt, sätt. Han var ju trots allt utbildad anglikansk präst och hade därmed förmodligen ganska god koll på hur religion kan fungera.

Att Bond möter religiösa fanatiker är något helt nytt. Det känns väldigt o-Flemingskt och ljusår från filmserien. Religiös fanatism är, åtminstone för mig, något mycket fjärran från Bond. Trots att Bond-äventyren kan vara mörka och våldsamma så känns ändå sekteristisk religion som lite för deprimerande. Det är svårt att göra en religiös fanatiker lika färgstark och rolig som en Goldfinger eller Blofeld. Tyvärr leder detta till att läsupplevelsen denna gång inte blir särskilt lustfylld.

Det finns också ett problem i hur Gardner väljer att porträttera Vladimir Scorpius. Det dröjer innan vi får träffa titelkaraktären och fram tills dess är han en mystisk, mörk närvaro i boken. Det är faktiskt effektivt gjort. Men när Bond och läsaren väl möter honom går luften lite ur. Scorpius tror inte själv på den religion han är ledare för, utan är bara ute efter att manipulera sina undersåtar och att tjäna pengar. Det största problemet är att Gardner hela tiden talar om för läsaren hur ond och obehaglig han är – men han gestaltar det aldrig. Bond jämför honom med allt från Attila till Stalin och beskriver honom nästan som Satan själv. Men läsaren får aldrig se detta gestaltat i skurkens sätt eller handlingar. Det tappar därmed sin udd. Man förstår att Scorpius är ond, men man känner det inte.

Inledningsvis utspelar sig boken mycket i London med omnejd och M får ett större utrymme än tidigare. Och detta uppskattar jag. Boken inleds också, liksom föregångaren No Deals, Mr Bond, med ett dödsfall och mysterium som Bond måste lösa. Han får återigen göra lite detektivarbete, vilket är välkommet. Jag uppskattar alltid när man får se Bond använda sitt intellekt och sin slutledningsförmåga. Han är ingen Sherlock Holmes, men inte heller bara en action man. Han ska vara en spion som både kan lösa gåtor och slåss mot skurkar. Tyvärr finns det ingen riktig jämvikt mellan detektivarbete och action i denna roman. Ett stort antal sidor läggs ned på olika möten med M och långa diskussioner kring skurkens motiv och planer. Och när väl en actionscen kommer, så är den inte särskilt intressant. Boken är segare än sina föregångare, men tack vare att den grundläggande intrigen ändå känns ganska originell så hålls ändå intresset uppe. Men stilen påminner mer om en halvdan John le Carré-bok än om Ian Fleming.

Det är dock ganska intressant att handlingen känns såpass aktuell än idag. Kanske till och med mer aktuell nu än då boken publicerades. Religiösa självmordsbombare och terrorattentat sker ständigt runtom i världen och har under de senaste decenniet även blivit inte allt för sällsynta i europeiska städer. Bokens The Meek Ones hade lika gärna kunna ha varit al-Qaida eller IS. Som tur är rör det sig dock inte om arabiska terrorister här, utan om en sekt av mer ”västerländsk karaktär”. Homeland, 24 och liknande filmer och TV-serier har gjort mig lite mätt på klichén ”den arabiske terroristen”. Då är en inhemsk fanatiker med en ny ideologi lite mer intressant och framför allt mindre realistisk. Bond ska inte vara allt för realistiskt och deprimerande, utan ha ett stråk av eskapism över sig. Gardner lyckas åtminstone inledningsvis att kombinera en ganska realistisk och mörk berättelse med en känsla av eskapism. Tyvärr tappar boken i kvalité mot slutet.

Scorpius lyckas inte bli mer än en ganska medelmåttig Gardner-bok. Den har inte samma lekfullhet som Nobody Lives For Ever eller No Deals, Mr Bond och inte heller samma tighta spänning som Icebreaker. Historien är ganska dyster och lyckas inte gripa tag i mig som läsare. Bondböckerna får gärna vara dystra. Ett lysande exempel på det är You Only Live Twice, men där blev man engagerad och brydde sig om karaktärerna i större utsträckning än här. Scorpius är inledningsvis någorlunda spännande och tämligen originell, men tyvärr är det inte så jätteroligt att läsa boken. Gardner har skrivit mycket sämre, men han kan också skriva mycket bättre.

Win, Lose or Die (1989) – Gardners åttonde Bond-roman – finns sedan tidigare recenserad här.

Brokenclaw (1990)

BrokenclawNovelDet måste vara svårt för en författare att ta över någon annans karaktärer. Frågan om hur man gör en karaktär till sin egen måste vara ständigt aktuell. John Gardners Bond-böcker, hur bra de än är, kommer alltid stå i skuggan av Ian Flemings och inte ses som lika bra. De har inte heller samma kanoniska status och kommer alltid anses som ”överkurs” för alla utom de mest hängivna Bond-fansen. Men hur ställer man sig som ”fortsättningsförfattare” inför frågan om hur mycket man får ändra på karaktären James Bond? Gardner fick kritik för att han ändrade för mycket på 007 – speciellt i se senare romanerna. Men samtidigt tycker jag att måste man ge honom rätten att göra det. Annars skulle förmodligen ingen författare vilja anta uppdraget att skriva Bond-böcker.

Det finns dock en gräns. Jag har inget emot att Bond utvecklas (ett inneboende problem i karaktären är faktiskt att han utvecklas för lite), men det blir problematiskt när förändringarna blir direkta motsägelser mot den karaktär som Fleming hittade på. Bond blir då inte längre Bond, utan någon  annan. Detta sker på sina håll i de flesta av Gardners romaner. Små detaljer här och där gör att Bond ibland känns ”out of character”. Men i Brokenclaw blir detta ett större problem än tidigare. Små detaljer gör att karaktären inte riktigt känns igen. Flemings Bond avskydde te, men ändå väljer Gardner att inleda denna bok med att han njuter av en kopp. En boks inledning är väldigt viktig och bör ge läsaren en stark bild av huvudkaraktären, stämningen eller något annat bärande i boken. Boken Goldfinger inleddes med en Bond som funderade över livet och döden över en whisky. I Casino Royales inledande kapitel beskrevs atmosfären på ett kasino klockan två på natten. Det är klassiska inledningar som säger något om mannen Bond och hans farliga liv. Här dricker Bond te, som han i Goldfinger beskrev såhär: ”I don’t drink tea. I hate it. It’s mud. Moreover, it’s one of the main reasons for the downfall of the British Empire.” Hårda ord, inte minst för en man vars jobb är att mörda för det brittiska imperiet. Bonds tehat är närmast ideologiskt. Att inleda en Bond-bok med att huvudkaraktären dricker te tyder antingen på okunskap, en vilja att provocera eller på att man inte riktigt bryr sig längre. Jag tror det senare gäller denna ganska trötta roman.

Förutom tedrickandet gör Gardner våld på karaktären Bond på flera olika sätt. Flemings Bond var en strikt rationalist, men här får vi veta att han är lite vidskeplig. Och Flemings M kallade sin agent antingen för ”007” eller ”James”, aldrig för ”Bond”. Sådana detaljer stör en nörd som jag själv.

I övrigt känns Brokenclaw som en av de mer anonyma Gardner-böckerna. Den var den tionde av hans 007-romaner. Den är inte hans sämsta, men Gardner var själv missnöjd med den. Bond besöker återigen USA, vilket han gjort flertalet gånger tidigare. Det känns numera trist. Återigen spelar marinen en stor roll i boken, precis som i Win, Lose or Die. Även det känns lite idéfattigt. Been there, done that.

Titelkaraktären, skurken Brokenclaw Lee, känns som en blek imitation av Mr Big från Live and Let Die. Lee är en gangster i San Fransiscos Chinatown, istället för New Yorks Harlem. Han skrämmer sina undersåtar med indiansk religion istället för voodoo. Och han är spion åt Kina istället för Ryssland. Gardner har försökt skapa en klassisk Fleming-skurk, men det känns bara som en blek kopia. Till och med den omoderna fixeringen vid ras som präglade Fleming försöker Gardner här efterapa. Skurken är av blandras – hälften kines, hälften indian. Till och med skurkens namn känns som en parodi på Blofelds alias från You Only Live Twice – Shatterhand.

Detta är överlag en väldigt medelmåttig bok. Det är uppenbart att Gardner har fått slut på idéer och blivit allt mer uttråkad med karaktären Bond. Brokenclaw känns inte som en Bond-bok. M är inte Flemings M. Han är bara en kliché av en vresig chef. Det är en medelmåttig agent-roman vars huvudkaraktär råkar heta James Bond. Den har ytterst lite gemensamt med Flemings böcker. Boken är, liksom Gardners böcker över lag, mycket amerikaniserad. Den utspelar sig helt och hållet i Amerika. T.o.m. M befinner sig där. England nämns bara flyktigt. Detta gör också att detta känns mindre som en Bond-roman.

Miljöerna namnges endast, de gestaltas inte. Bokens största problem är att den är så fruktansvärt seg. Tempot är dåligt och intrigen ointressant. Den känns framkrystad av en författare vars skrivande främst är ett jobb. Gardner drivs inte av någon berättarglädje, utan av krav från bokförlaget. Författaren känns trött och uttråkad. Med det sagt är den bättre än Role of Honour. Små ljuspunkter finns. Slutstriden mellan Bond och Brokenclaw är en av Gardners bättre finaler. Skurkens vargar känns som en självklar men ändå originell idé. De är passande för en indiansk Bond-skurk. Och att Bond dricker svenskt kaffe måste väl bidra med pluspoäng, eller?

Role of Honour (1984)

gardnerus2Kvalitén hos John Gardners böcker om James Bond är mycket ojämn. Över lag är det kanske orättvist att jämföra hans böcker med Ian Flemings eftersom de två författarna hade såpass olika stil. Man får helt enkelt acceptera att Gardner inte är Fleming och att hans Bond skiljer sig från den ursprungliga versionen. Men detta är kanske lättare sagt än gjort. För det måste ju ha funnits en anledning till varför Gardner fick uppdraget att skriva nya äventyr om Flemings spion och den som älskade originalet måste få incitament till att läsa fortsättningsromanerna. Andra författare har lyckats med att fånga Flemings känsla, såsom Kingsley Amis och William Boyd. Därmed kan man fråga sig varför Gardner inte strävade mer efter att vara trogen Fleming. Hans böcker hade tjänat på det. Trots att Gardners förra bok, Icebreaker, på sätt och vis bröt mot mycket av det som man kanske förknippar med en traditionell 007-historia så var den ändå den av hans böcker som påminde mest om Flemings stil. Det var en relativt tidlös berättelse, väl förankrad i det kalla kriget och där miljöbeskrivningarna var en stor del av läsupplevelsen. Tyvärr fortsatte Gardner inte på detta spår med sin nästa bok, Role of Honour. Kanske mer än någonsin tidigare är det tydligt att Gardner vill skriva en (för sin tid) modern hi-tech-thriller. Detta känns inte som en Bond-roman, men den gamle gode agenten krystas ändå in. Som nyutbildad datorhackare. Det fungerar inte.

Ett återkommande problem hos Gardner är hans fascination för den samtida tekniken. Och till viss del kan jag förstå honom. Det var under 1980-talet som stora framsteg gjordes inom IT. Det var årtiondet som Bill Gates och Steve Jobs byggde upp sina imperier. Att Gardners Bond använder sig av vad som då ansågs nya häftiga datorer är inte konstigare än att Daniel Craig har en smartphone i Skyfall. Men tyvärr låter Gardner inte tekniken stå i periferin. I Role Of Honour kretsar hela storyn kring datorer. PC:ar kallas för ”micros” och framställs som kraftfulla maskiner som kan hjälpa till i planerandet av och simulera avancerade terroristdåd. Betoningen ligger kanske mer än någonsin på dåtidens high techprylar och det gör att boken känns väldigt föråldrad. Bokens främsta problem är inte att tekniken eller storyn känns för överdriven eller orealistisk (som For Special Services eller flera av Raymond Bensons böcker). Nej, problemet är bara att historien känns väldigt tidsbunden och att boken över lag är ganska ointressant. Här finns inga karismatiska karaktärer. Storyn är ganska seg. Inte ens actionsekvenserna är särskilt välskrivna.

Handlingen över lag väldigt ofokuserad. Idén om att Bond låtsas sluta på MI6 för att låta sig rekryteras till en terroristorganisation skulle kunna ha potential. Men här är utförandet så outhärdligt tråkigt. Bond spenderar mycket tid framför datorer och lär sig hur de fungerar. Och det är ingen spännande läsning. Han tillbringar också mycket tid tillsammans med ett gäng ointressanta karaktärer med fåniga namn på ett gods i en liten engelsk by. Här finns ingen spänning över huvud taget. Att SPECTRE skulle rekrytera Bond – deras ärkefiende sedan decennier- känns helt orealistiskt med tanke på Bonds historia med organisationen. Gardners SPECTRE verkar inte ha så mycket gemensamt med Flemings. Organisationens nye ledare har dock ett ganska bra skurknamn – Tamil Rahani. Han känns som en OK skurk, men är naturligtvis långt ifrån någon Ernst Stavro Blofeld.

Faktum är att jag direkt efter att ha läst ut boken har svårt att formulera exakt vad den handlade om. Lika svårt är det att försöka återge några minnesvärda scener. Det är få av Gardners som helt saknar minnesvärda scener. Även de böcker som inte varit några höjdare har åtminstone en scen som fastnar i minnet. Racingscenen i FSS eller finalen i Brokenclaw är exempel på effektivt skrivna avsnitt i böcker som överlag inte är så starka. Men i Role of Honour finns ingen riktigt minnesvärd scen alls. De tre första fjärdedelarna av boken är en seg och ointressant röra. Bond lär sig om datorer, får anställning av skurkarna som någon slags dataexpert, låtsas hoppa av MI6, pratar datorer med skurkarna, blir drogad och vaknar upp någonstans, blir drogad igen, mer datorer, simulerade brott, någon attack som kräver en hemlig kod, osv… Det hela är väldigt ordinärt och väldigt fjärran från Flemings skapelse. Bokens inledning där Bond är på casinot i Monte Carlo känns som bokens starkaste del. Miljöbeskrivningar och stämningen känns åtminstone ganska välskrivna. Finalen ombord på ett luftskepp är också helt OK. Och visst är det spännande att skurken överlevde för att återkomma i nästa bok. Men med tanke på att nästa bok är den väldigt lyckade Nobody Lives For Ever så är det lite syd att Tamil Rahani introducerades i denna riktigt dåliga bok.

Nobody Lives For Ever (1986) – Gardners bästa (?) 007-roman – finns recenserad här.

No Deals, Mr Bond (1987)

I John Gardners sjätte James Bond-roman får agent 007 ett icke-officiell uppdrag av M. Cream Cake var en gammal operation där MI6 gav fyra unga kvinnor och en ung man i uppdrag att inleda kärleksrelationer med högt uppsatta Sovjetofficerare i Östtyskland, i syfte att utvinna hemlig information. Efter att operationen avslutats lät MI6 hämta de fem unga personerna och gav dem nya liv i Väst. Nu, fem år senare, har flera av dessa avhoppare blivit mördade och KGB ligger troligtvis bakom. MI6 kan officiellt inte göra något, men M ber Bond att ändå beskydda de resterande avhopparna. Det är en hederssak. Efter att ha lovat dessa unga människor ett nytt liv i Väst vore det avskyvärt att svika dem, verkar M resonera. Bond håller med. Detta innebär dock att Bond arbetar utan några officiella sanktioner. Skulle han åka fast eller bli avslöjad så skulle MI6 inte kunna hjälpa honom. Det skulle inte kunna ske några uppgörelser – inga deals.

Titeln är förmodligen den sämsta någonsin. Gardner ville ge boken namnet ”Tomorrow Always Comes”, medan bokförlaget hade förslag som ”Oh No, Mr Bond” eller ”Bond fights back”. Man beslutade sig till sist för No deals, Mr Bond – trots att den repliken aldrig yttras i boken. Det närmsta man kommer är M som säger pratar om ”no deals”, men M skulle aldrig kalla sin agent för ”Mr. Bond”.

Utöver titeln så är detta faktiskt en av de bättre Gardner-böckerna. Handlingen rör sig väloljat framåt och hela boken har en känsla av fart och fläkt som inte är beroende av framtvingade actionsekvenser. Som i de bästa Bond-böcker så spelar det kalla kriget en stor roll och detta känns som en klassisk spionhistoria i stil med Ken FolletNålens Öga. Liksom i föregångaren Nobody Lives For Ever kretsar handlingen kring en spännande klappjakt. Vem kommer hitta de avhoppade agenterna först? Bond eller KGB? Boken har ett högt tempo, utan att för den skull kännas genomstressad. Gardner skriver med en medryckande lätthet. Storyn känns seriös och bitvis väldigt mörk. De avhoppade östtyska kvinnorna mördas brutalt och deras tungor skärs av. Det är tämligen markstarkt. Dessutom är läsaren osäker på vem Bond kan lita på. Det finns en dubbelagent, men vem är det? Trots relativt mörka inslag så rör sig storyn med en lätthet och Gardner skriver på ett sätt som gör att man aldrig glömmer att det faktiskt rör sig om ett 007-äventyr.

Det finns flera faktorer som gör No Deals till en stark fortsättningsroman. Att Bond agerar på egen hand ökar naturligtvis spänningen. Han kan inte förlita sig på backup från sina kollegor. Detta är ett grepp som filmserien under de senaste decennierna börjat använda sig av ganska frekvent och som bekant var det också en grundläggande premiss i William Boyds briljanta Solo. Jag tycker också om att M här ber Bond om tjänsten att beskydda Cream Cake-agenterna. Detta visar på den förtroendefulla och speciella relation M och Bond har. Agerandet säger ganska mycket om M som karaktär och påminner om liknande scenarion i Ian Flemings Moonraker och For your eyes only. M litar på Bond i vått och torrt.

Boken utspelar sig främst på Irland och i Hong Kong. Trots att miljöerna tar mindre plats än hos Fleming så får man ändå en känsla för dem. Mycket tack vare de irländska och kinesiska karaktärer Bond interagerar med. Boken är som bäst då de är på Irland och KGB tillfångatar Bond och fängslar honom i en gammal borg. Flykten från denna borg är spektakulär och visar på Gardners talang för att skriva actionsekvenser.

Skurken är naturligtvis inte i nivå med Flemings skurkar, men jag tycker ändå att han är en av Gardners starkare. Innan läsaren möter honom så byggs mystiken kring honom upp bit för bit. Folk pratar om honom med vördnad och skräck. En liknande teknik användes för Silva i senaste filmen Skyfall. När vi till slut möter honom lever han också upp till hypen. Kolya Chekov är högsta hönset inom forna SMERSH. Han är grym och intelligent och en värdig motståndare. Kanske inte lika färgstark som Anton Murik eller Konrad von Glöda, men kanske mer realistisk. I bokens final anordnar han ett sadistiskt slut för Bond, som påminner om filmen The Most Dangerous Game. Bond blir på en ö ett villebråd jagat av fyra blodtörstiga ryssar.

Trots att handlingen skiljer sig från den förgående boken ganska rejält så tycker jag ändå att No Deals främst påminner om just Nobody Lives For Ever. Det är just lättheten i berättandet, som är flera mil ifrån Role of Honours tröga prosa och ointressanta intrig. Detta visar att när Gardner vill så kan han verkligen skriva en spännande thriller.

For Special Services (1982)

For_Special_ServicesFirst Efter att ha återintroducerat den litterära 007 i den ganska lyckade Licence Renewed tyckte tydligen John Gardner också att det var på tiden att Bonds gamle fiende SPECTRE återuppväcktes. Han var inte den förste som hade haft den idén. Bolaget bakom filmserien om Bond hade i åratal försökt använda SPECTRE och dess ledare Blofeld i filmerna med Roger Moore, men de hade hindrats p.g.a. rättighetstvister. I seriestripparna skrivna av Jim Lawrence förekom SPECTRE ibland, under ledning av en mystisk kvinna. Den ondskefulla organisationen hade inte figurerat i Bond-böckerna sedan You Only Live Twice som publicerades 1964. Och redan där var organisationen i ruiner.

Tyvärr introduceras inte SPECTRE på ett särskilt snyggt sätt i Gardners andra 007-äventyr. Redan i bokens inledning, under en flygplanskapning, börjar James Bond misstänka att organisationen är tillbaka. Hans gissningar är ganska långsökta. Istället för att bygga upp ett mysterium kring organisationen eller ge läsaren en oväntad uppenbarelse i mot slutet av boken så deklarerar Gardner allt från början. Alla vet vi från startpunkten att de klassiska skurkarna är tillbaka. Läsaren vet, M vet, Bond vet. Mycket av spänningen uteblir därmed. Och väldigt snart får vi också träffa Blofeld – trots att vi inte vet exakt vem hen är. Detta vill Gardner göra till bokens stora mysterium, men det fungerar inte riktigt. Förvisso läste jag boken när jag var yngre och visste därmed vem den nye Blofeld var nu när jag läste om den. Men trots detta är det ändå ganska uppenbart. Det finns en karaktär i boken som har en unik fysisk avvikelse – kvinnan Nena har bara ett bröst. Och i sann Fleming-anda så tyder fysiska avvikelser på att man är skurk.

Boken är mer actionladdad än sin föregångare och upplägget påminner mer om filmserien än om Ian Flemings böcker. Gardner kan skriva effektiva och spännande actionsekvenser, men tyvärr är det ingen i For Special Services som är särskilt minnesvärd. Efter en ganska ointressant inledning så är det först när Bond och CIA-agenten Cedar Leiter kommer fram till skurken Bismauqers ranch i Texas som spänningen ökar. Och då är det inte tack vare actionsekvenserna, som mest känns inklämda och malplacerade. Bond-böckerna är oftast som bäst då Bond under en skör täckmantel är gäst hos skurken. Så också här.

Bond återvänder, som sagt, till USA i denna bok. Närmare bestämt åker han till Texas. Jag vet inte varför, men bortsett från New York så tycker jag USA ofta verkar som ett ganska ointressant land. Bond här redan varit här många gånger tidigare och kommer återvända igen. Jämfört med Turkiet, Japan eller Jamaica så känns USA inte särskilt spännande. En stor skillnaden mellan Gardner och Fleming är också att Gardner inte lägger lika stor vikt vid miljöbeskrivningarna. Miljöerna framstår därmed som lite intetsägande och Texas gör inte något större intryck på läsaren.

Bokens största problem är dock Cedar Leiter. Hon är denna boks ”Bondbrud” och trots att Bond aldrig ligger med henne så är hennes medverkan ganska osmaklig. Hon är dotter till Bonds gamla kompis Felix Leiter. Att hon paras ihop med Bond och att det finns en sexuell spänning dem emellan känns i bästa fall gubbsjukt och i värsta fall snudd på incestuöst. Bond ligger förvisso inte med sin bäste väns dotter, men däremot med sin ärkefiendes. Hela denna sex-med-dotter-grej känns sunkig tycker jag. Det resulterar endast i att Bond framstår som en creepy gubbe.

Licence Renewed hade sina överdrivna stunder, men var ändå relativt jordnära på sina håll. For Special Services däremot påminner mer om de samtida Roger Moore-filmerna. Rancho Bismauqer är i princip ett eget litet samhälle, där skurken Bismauqers privata soldater bor med sina familjer. De har shoppingcenter, en egen flygplats och en egen poliskår. Att myndigheterna i Texas inte skulle bry sig om detta ”samhälle i samhället” känns som ren science fiction. Lika orealistiskt känns bokens final. SPECTRE vill ta sig in på den amerikanska militärkommandot NORADs högkvarter och sno topphemlig utrustning. Detta gör de genom att leverera glass, spetsad med en speciell ”hjärntvättardrog”, till anläggningen. All personal som äter glassen följer viljelöst vilka order som helst. Även Bond blir mot slutet av boken drogad och hypnotiserad. Han tror sig vara en amerikansk general, allt enligt SPECTREs planer. Detta är ännu ett exempel på när Gardner går för långt. Det hela känns inte trovärdigt alls. Den slags hypnos som förekommer inom mycket av populärkulturen har jag tidigare klagat på eftersom den ofta känns overkligt och som en billig gimmick. Att Bond blev hjärntvättad i boken The Man with the Golden Gun funkade. Han var trots allt i ryssarnas händer i ett år och led sedan innan av minnesförlust. Men här slängs det in som en del av SPECTREs allt för otroliga plan. Hjärntvätt och farlig glass. Det känns som hämtat ur 60-talets Batman-TV-serie!

Slutstriden mellan Bond och Nena Blofeld utspelar sig på ett gods ute i Louisianas träskmarker och den är effektiv. Men över lag är detta en högst medelmåttig Bond-bok. Miljöerna är ointressanta, storyn engagerar inte. Med det sagt så gillar jag skurktrion Bismauqer, Luxor och Nena. Dynamiken mellan dessa karaktärer är intressant. Jag har dock svårt att se hur Flemings asexuella Ernst Stavro Blofeld skulle kunna ha fått en dotter! Tydligen varnade han henne om Bond också… Över lag är detta en kvalitativt steg ned för Gardner.

 

Icebreaker (1983)

icebreakerRedan från början känns detta som en bättre bok än For Special Services. Faktum är att jag skulle placera den på samma nivå som Licence Renwed. Eller är Icebreaker till och med bättre? När jag var yngre och läste denna bok för första gången så ogillade jag att Gardner bröt såpass mycket mot den traditionella 007-mallen. Författarens tredje James Bond-roman är ingen episk historia där Bond reser runt världen, springer runt i en smoking, besöker casinon och kör lyxbilar. Icebreaker utspelar sig på en bestämd plats under en kort tidsrymd. Mycket av handlingen tar plats ute i vildmarken. Och Bond är del av ett team. Ett team som i princip är ett slags insatsstyrka. Och fokus ligger egentligen inte på den ondskefulla skurkens galna plan, utan på den bräckliga koalition mellan MI6, CIA, KGB och Mossad som Icebreaker-teamet innebär. Dessutom störde jag mig då jag var ung på alla twister mot slutet av boken, där allierade visar sig vara dubbelagenter för att sedan visa sig vara trippelagenter osv. Detta intryck av boken har hållit i sig och senast förra året nämnde jag hur dålig boken var då jag recenserade Gardners Nobody Lives For Ever. Men nu när jag efter många år återvänder till 1983 års Bond-bok så blir jag förvånad över hur bra den är. Nu uppskattar jag att Gardner vågar experimentera mer med formatet. Utöver det originella upplägget, så är boken också bättre skriven än sina två föregångare. Både miljöerna och karaktärerna är bättre tecknade. Bond känns också mer som en fullständig karaktär än som den karikatyr han var i förra boken.

Något jag också uppskattar är att detta på många sätt känns mer som en klassisk spionthriller. Trots att boken på ett sätt är en ganska simpel actionstory där ett team ska infiltrera en skurks bas i vildmarken, så är spionelementet och kalla kriget-känslan mycket närvarande här. Som sagt, när jag läste boken när jag var yngre tyckte jag att överraskningarna med alla dubbel- och trippel-agenter till slut blev löjliga. Och visst, en eller två av dessa twister hade Gardner kunnat stryka. Men de stör mig inte lika mycket nu. Kanske för att man är beredd på dem. Men mycket av bokens behållning kommer ur hur Gardner skildrar spänningarna och misstänksamheten mellan spionerna i teamet. Ingen litar på någon annan och alla är misstänkta. Detta är ett nytt format för Bond. Och jag gillar det. Spänningen ligger inte i huruvida teamet kommer lyckas med sitt uppdrag, utan i huruvida teamet alls är ett team – eller om de egentligen är fiender.

Lägg till detta att samtliga teammedlemmar är ganska vältecknade. Visst, de är stereotyper, men ändå intressanta karaktärer. De kvinnliga karaktärerna, Paula Vacker och Rivke Ingber, känns inte lika tunna och endimensionella som Gardners tidigare Bond-brudar. De är lite mer självständiga och har sina egna agendor. Detta uppskattas.

För första gången så kan man också se Flemingska drag i miljöbeskrivningarna. Det märks att Gardner varit på plats i Finland och det kalla, brutala vinterlandskapet är en vital del av storyn. Det är inte bara en bakgrund till det som sker, utan Gardner använder geografin och närheten till Ryssland för att driva storyn framåt. Finland känns som en självklar plats utifrån den historia om nazister, vapensmuggling, avhoppade ryssar och spionkonspirationer som Gardner vill berätta. Storyn kretsar kring neofascism/nazism och här används Finlands historia under kriget för att ge en gedigen bakgrund till intrigen. I sann Fleming-anda har denna berättelsen en grund i andra världskriget. Flera av dessa aspekter gör att boken känns mer tidlös än andra Gardner-böcker. Närvaron av Kalla Kriget, hänvisningarna till världskriget, vildmarksmiljöerna och det faktum att samtida high tech-prylar inte spelar en lika stor roll som tidigare, gör att Icebreaker skulle kunna ha utspelat sig på såväl 50-60-talen som på 80-talet.

Inledningsvis känns handlingen, där  en galen gammal SS-soldat vill införa ett Fjärde Rike, trots allt på något sätt förankrad i någon form av realism. Det har alltid funnits extrema paramilitära högergrupper och här ges läsaren bara en Bond-variant av en sådan grupp. Denna relativa realism försvinner dock sakta men säkert. National Socialist Action Army känns inte som en hotfull nazistorganisation, utan snarare som någon form av serietidningsnazister. De klär sig i uniform, pratar tyska, kallar sin ledare för den nye Führern och pryder väggarna med porträtt av Hitler o Co. Inte särskilt mycket fokus läggs på vad som driver dem och vad deras mål är. De är onda nazister, inte mycket mer än så. Det blir tyvärr allt för karikatyrartat mot slutet.

De första två tredjedelarna av boken är utmärkta. Stämningen, intrigen och mysteriet byggs upp på ett effektivt sätt. När Bond väl når skurken Konrad von Glödas stora bunker vid finsk-ryska gränsen så tappar boken i kvalité. Från att ha varit en kalla kriget-spionhistoria så blir den en ordinär Bond-berättelse med serietidningsaktiga nazister. Och visst är det kanske en twist för mycket. Men jag är faktiskt förvånad över att jag gillade denna bok såpass mycket som jag faktiskt gjorde. Dessutom har boken en riktigt Bondig och bra titel!

Christopher-Lee

Nyheten om att Christopher Lee är död kom för ungefär en vecka sedan. Det är svårt att i ett kort blogginlägg sammanfatta mina tankar och känslor kring denne legendariske skådespelare.

Lee är en av de där personerna som jag alltid har varit medveten om. Jag kan inte minnas första gången jag hörde talas om honom, utan han har alltid på ett eller annat sätt funnits där. Möjligtvis var Mio min Mio första filmen jag såg honom i. Men den roll som gjorde störst intryck på mig som barn var naturligtvis Fransisco Scaramanga, titelkaraktären i 007-rullen The Man with The Golden Gun. Filmen är en av de sämre i serien om James Bond, men Lee är en av de bästa och mest minnesvärda skurkarna. Han var den förste att spela skurkrollen som ett slags mörk dobbelgänger till Bond själv. Och Lee var minst lika charmig, iskall och till och med mer respektingivande än Bond själv.

Jag har alltid varit ett fan av klassisk skräckfilm och som sådan är det omöjligt att undvika Hammer Studios klassiska filmer från 50-, 60- och 70-talen. Det var via dessa som Lee fick sitt stora genombrott. Tillsammans med Peter Cushing spelade han i Terence Fishers klassiska The Curse of Frankenstein (1957) och Horror of Dracula (1958). Som Dracula var Lee lika bra som självaste Bela Lugosi, vilket han bevisade gång på gång i rullar som Dracula has Risen from the Grave, Taste the Blood of Dracula och Scars of Dracula, mfl.

lee_dracula

Listan på hans klassiska roller kan göras väldigt lång. The Wicker Man var en av hans egna favoritfilmer och är också en av mina. På senare år medverkade han i The Lord of The Rings och hans Saruman kommer förmodligen ses som lika klassisk som hans Dracula. Han var med i Star Wars II-III, trots att han inte gavs så mycket att göra. Och han har förmodligen varit med i fler Tim Burton-filmer än självaste Johnny Depp.

Christopher Lee var en väldigt produktiv skådespelare och en man som inte var petig när det gällde att välja projekt. Man kan nog lugnt säga att majoriteten av hans över 250 filmer inte är några mästerverk. Men Lees medverkan lyfte alltid kvaliteten på filmen i fråga. Han förkroppsligade begreppet värdighet trots att många av hans filmer låg långt under hans egen.

LicenceFirst

Efter Kinglsey Amis bok Colonel Sun från 1968 dröjde det ungefär tretton år innan ännu en riktig fortsättningsroman publicerades. Under 1970-talet gavs det förvisso ut tre romaner om agent 007. Dock var ingen av dessa egentliga fortsättningar på Ian Flemings historier. Två av dem var film novelizations skrivna av Christopher Wood. Den tredje var den metafiktionella biografin över 007 skriven av John Pearson. Ian Flemings bokförlag Glidrose Publications gav 1979 den brittiske thrillerförfattaren John Gardner uppdraget att skriva en egen serie om James Bond. Gardner hade varit verksam som författare sedan 1960-talet och bland hans mest kända böcker fanns serien om Boysie Oakes, ett slags satirisk anti-Bond. Gardner var en begåvad thrillerförfattare och oerhört produktiv. Licence Renewed gavs ut 1981 och var den första av Gardners totalt sexton böcker (inklusive två novelizations) om agent 007.

Det är förmodligen på sin plats att inleda denna recension med ett klargörande. Under mitt pågående projekt att läsa ett urval av fortsättningsromanerna om James Bond så har jag inte läst dem i strikt kronologisk ordning. Innan jag började med Gardner-böckerna läste jag igenom Raymond Bensons böcker som skrevs mellan 1997-2002. Enligt mig spelar detta ingen större roll eftersom Gardners och Bensons serier är i princip helt fristående från varandra. Men eftersom jag bokstavligt talat plågade mig igenom de sista Benson-böckerna, så kan det vara så att mitt intryck av Gardners böcker är något färgat. För jämfört med Bensons sista bok så är Gardners första ett formidabelt mästerverk. Så om jag någon gång i denna recension hakar upp mig på hur problematiska Bensons böcker är eller om jag prisar Gardner allt för mycket så ta det med en nypa salt.

Mitt första intryck när jag läser Licence Renewed är att det är skönt att vara tillbaka i välbekanta områden. Det råder ingen tvekan om att detta inte är Fleming, men det känns ändock som klassisk Bond. Fokus ligger inte på action och high-tech-prylar, utan snarare på samma saker som i Flemings böcker: nämligen James Bond och skurken. Vi möter här en något äldre Bond (om än inte såpass gammal som han borde vara) och ett MI6 som förändrats. Dessa förändringar känns naturliga och ger Gardner en chans att ge sin Bond en distinkt prägel. Gardner visar respekt för Flemings stil, men han har ändå en egen röst. Bond förblir i hög grad densamme.

LR - Readers Digest

Handlingen tar sig tid att komma igång, precis som hos Fleming. Det är ett tecken på självsäkerhet att Gardner inte väljer att inleda med en actionscen på det sätt filmerna brukar göra. Författaren strävar efter att göra den litterära Bond rättvisa och att i så stor mån det är möjligt ignorera filmerna (mer om detta senare). Inledningsvis får vi stifta bekantskap med Bonds privatliv, livet på MI6 och med skurken Anton Muriks bakgrund. Bond spenderar en tid under täckmantel på Murik Castle och det dröjer fram tills bokens mitt innan någon egentlig actionscen utspelar sig. Genom att inte slänga in distraherande action lite här och var (som Benson ofta gör) så lyckas Gardner bygga upp spänning och något av ett mysterium. Handlingen är ganska straight forward: Bond infiltrerar Murik Castle, Bond tar reda på Muriks onda planer, Bond försöker fly, misslyckas, förs som fånge med till Frankrike, försöker fly igen, misslyckas osv… Gardners senare böcker, och sedan Bensons, led av allt för röriga handlingar med flera irrelevanta bihistorier som författaren försökte väva ihop till ett narrativ. Men den tekniken funkade sällan, utan är oftast tecken på försök att fylla ut en tunn handling. I Licence Renewed följer Gardner Flemings enkla thrillerupplägg och håller själva storyn ganska enkel. På så sätt byggs stämningen och spänningen upp på ett effektivt sätt. När Bond kraschar sin Saab i flyktförsöket från borgen blir man som läsare verkligen lika besviken som Bond. Och när han flyr från Muriks män under en helgonfestival i en fransk stad, känner man hans desperation. Båda dessa scener är mycket minnesvärda. När actionsekvenserna väl kommer avlöser de varandra och bidrar till att handlingen rör sig framåt. Och de är faktiskt mycket spännande. Det hela är mycket effektivt iscensatt och välskrivet. Gardner vet hur man skriver spännande sekvenser. Det han saknar av Flemings stil och klass kompenserar han för med en medryckande story.

Faktum är att upplägget påminner mycket om Flemings Moonraker. En högt ansedd adelsman planerar i hemlighet ett attentat. Mycket av handlingen utspelar sig också på skurkens hemmaplan i Storbritannien. Här är det dock Skottland istället för Moonrakers Kent vi befinner oss i. Vi får följa ett begränsat antal karaktärer och vi möts inte av en uppsjö av anonyma skurkar, utan dramat kretsar kring de karaktärer vi bryr oss om.

Murik är en skurk av den klassiska skolan och påminner om Drax eller Goldfinger. Kanske är han inte den mest originella av Bonds motståndare, men han är ändå klart godkänd. Han är kanske inte så minnesvärd, men långt ifrån den sämste litteräre Bond-skurken. Han känns hotfull och beskrivningen av honom känns Flemingsk: han har ett bulldog-ansikte, ett fågelliknande kroppsspråk och ögon som glödande lava. Dessutom har han flera bra repliker och en vansinnig plan som inte känns allt för otrolig.

LR - Readers Digest saab

Ett återkommande problem i de flesta fortsättningsromaner är de kvinnliga huvudkaraktärerna. Man kan kritisera Flemings kvinnoporträtt för sexism, men många var ändå minnesvärda karaktärer. Gala Brand, Tiffany Case, Vivianne Michelle, Judy Havelock, Tracy Bond och Kissy Suszuki var alla intressanta och väl tecknade karaktärer. Fortsättningsförfattarna har aldrig riktigt lyckats komma upp i Flemings nivå här. Närmast kom väl, som på alla andra området, Kinglsey Amis. Men hos övrig är porträtten antingen omogna och parodiskt misogyna (som i Bensons böcker) eller så är de kvinnliga karaktärerna helt enkelt överflödiga. Det senare är nog fallet här. Lavender Peacock är en ganska tunn karaktär. Hon är en klassisk damsel in distress och inte särskilt intressant. Hon agerar också ganska orealistiskt. Hon anförtror sig åt Bond fastän hon inte vet vem han är. Hon hoppas att han ska rädda henne från Murik, trots att Bond inte gett några tecken på att han skulle tillhöra ”den goda sidan”. Varför gör hon det? Varför litar hon på honom? Det blir aldrig riktigt tydligt, men man får väl anta att det har att göra med Bonds sex appeal.

Ett liknande problem uppstår då skurken Anton Murik berättar om sin ondskefulla plan för Bond kort efter att de träffats. Bond låtsas vara en legosoldat i behov av ett jobb hos Murik. Och Murik accepterar hans story och delar med sig av sin topphemliga plan att ödelägga stora delar av västvärlden. Det verkar lite klantigt. Dessutom tar det bort lite från mysteriet. Det hade varit bättre om Bond själv listat ut eller gissat sig till vad Muriks planer var för att mot bokens slut få det hela förklarat för sig av skurken i klassisk ”You might as well know since you won’t live to use the information”-stil. Det hade hjälpt dramaturgin lite grann.

Nåt som ligger Gardner i fatet är att att han medvetet lägger ner lite mycket energi på teknik och prylar. Detta var en uttalad ambition från hans sida då han tog sig an jobbet som Bond-författare. Tyvärr gör alla tekniska prylar att boken känns något föråldrad. Vissa av Bonds ”häftiga” prylar känns väldigt föråldrade, såsom de vadderade Walkman-hörlurar. Andra känns overkliga eftersom de på 1980-talet kanske ansågs vara uppfinningar tekniken snart skulle ge oss, men som vi idag 35 år senare fortfarande inte har fått. Exempelvis 3D-hologrammet i karaktären Q’utes sovrum. Visst, tekniken kanske vi har idag, men ingen människa skulle drömma om att ha det i sitt sovrum – även om man är ett tekniskt geni. Frågan är också varför man skulle ha ett hologram av sig själv naken i sovrummet?! Med det sagt har jag inget emot Bond nya Saab 900 Turbo, vars extrafunktioner känns tämligen nedtonade.

lr saab

Gardners böcker har fått ta emot mycket kritik. En vanlig anklagelse är att de mer påminner om Roger Moores filmer än om Ian Flemings böcker. Det är inte riktigt rättvist tycker jag. Det är tack vare Bond-filmerna som Bondböckerna fortsatt att vara såpass populära. Utan filmerna hade Flemings originalböcker förmodligen inte alls haft samma klassiska status och det hade inte skrivits några fortsättningsromaner av andra författare. Det är därmed naturligt att fortsättningsromanerna på ett eller annat sätt efterliknar de populära filmerna. Det är trots allt från filmerna den stora massan har fått sin bild av vem James Bond är. Som tydligast blev detta i Raymond Bensons actionpackade Pierce Brosnan-pasticher från 90-talet. Även 2000-talets fortsättningsromaner har apat efter Daniel Craigs filmer på ett eller annat sätt. Carte Blanche av Jeffrey Deaver var det mest uppenbara exemplet, där författaren rebootade den litterära karaktären i stil med filmen Casino Royale från 2006. Sebastian Faulks och William Boyd tog Craig-erans back-to-basics- och back-to-Fleming-mantran och lät sina böcker utspela sig på 60-talet som en direkt fortsättning på Flemings kanon. Min poäng är att alla fortsättningsromaner har influerats av de samtida Bond-filmerna. Om man betänker att när Gardner skrev sin första 007-roman så var den senaste Bondfilmer Moonraker – d.v.s. den mest överdrivna och löjligaste filmen i hela serien, med en Bond som åker ut i rymden. Längre ifrån Fleming skulle inte Bond-serien komma förrän Die Another Day 2002. Faktum är att Bond-filmerna under hela det föregående decenniet hade varit väldigt överdrivna, komiska och beroende av science fiction-prylar. Med det i åtanke är det verkligen ett tecken på återhållsamhet och Fleming-trogenhet från Gardners sida att hans Licence Renewed ändå är såpass jordnära och Flemingsk. Den Moore-film den mest liknar i ton tycker jag är For Your Eyes Only (som kom senare samma år), en film som skilde sig från de flesta andra Moore-filmer eftersom den var relativt trogen Fleming. Det är alltså inte rättvist att säga att Gardners böcker påminde mer om Moores filmer än om Flemings böcker. Det är faktiskt anmärkningsvärt att de är såpass Flemingska efter en tid då Moores filmer inte var det.

JohnGardnerVisst, Bond har några one liners för mycket. Problemet med one liners är att de fungerar i en actionfilm, men i en bok känns det bara udda då en helt ensam Bond drar en vits ut i tomma luften. Man undrar vem han pratar med. Sig själv? Det är inte coolt att prata med sig själv (förutom när Jeff Goldblum gör det).

Sammanfattningsvis är detta ett bra Bond-äventyr, men kanske för standardartat för att stå ut från mängden. Det är en mycket underhållande bok, men det märks att Gardner strävar efter att skriva efter den etablerade Bond-mallen. Licence Renewed är en av Gardners bästa, men den kommer inte upp i Nobody Lives For Ever‘s underhållningsnivå. Den kommer inte heller i närheten av Flemings standardnivå och ligger långt bakom de absolut bästa fortsättningsromanerna. Med det sagt är den ett stabilt bidrag till Bond-bibliografin.

colsun1

Här kommer då min förstå recension under mitt Tema: Arvet efter Fleming. Jag anser att Colonel Sun, skriven av Kingsley Amis (under pseudonymen Robert Markham), kommer närmare kanonisk status än någon av de efterföljande ”fortsättningsromanerna”. Det finns flera anledningar till detta.

För det första är Kingsley Amis den ende fortsättningsförfattaren som varit involverad i arbetet med en av Ian Flemings egna Bond-böcker och som haft personlig kontakt med honom. Amis efterfrågades av bokförlaget att efter Flemings död redigera författarens sista manuskript The Man with the Golden Gun. Han hade tidigare skrivit det litteraturkritiska verket The James Bond Dossier som var den första seriösa analysen av James Bond-böckerna och Fleming hade själv givit verket sin välsignelse. Amis hade därmed en alldeles särskild insyn i Flemings författarskap.

Det faktum att boken är utgiven 1968 och därmed skriven inom samma tidsperiod som de ursprungliga romanerna gör också att den har en speciell status. Andra fortsättningsromaner har antingen förflyttat Bond till den samtid i vilken böckerna skrivits (80-talet för John Gardner, 90-talet för Raymond Benson och 2000-talet för Jeffrey Deaver) eller blivit någon av en ”historisk” roman då böcker skrivna på 2000-talet (av Sebastian Faulks och William Boyd) utspelar sig på 60-talet. Så antingen har Bond bytt tidsperiod och därmed blivit något av en annan karaktär eller så har han varit kvar i 60-talet, men setts ur ett nutida perspektiv. Så är inte fallet med Colonel Sun och detta gör boken mer autentisk enligt mig.

horak col sun

Detta är också den enda fortsättningsromanen som gjordes till seriestripp i The Daily Express. Manus och bild stod Jim Lawrence respektive Yaroslav Horak för, som också adapterat de senare Fleming-historierna.

Dessutom är detta den av fortsättningsromanerna som kommit närmast att filmatiseras som del av den officiella Eon-serien. Bond-producenten Harry Saltzman hade ca 1966 varit involverad i arbetet med fortsättningsromanen Per Fine Ounce skriven av Jeoffrey Jenkins. När bokförlaget Glidrose valde att publicera Colonel Sun istället för Jenkins bok tog Saltzman illa vid sig och avfärdade idén om att någonsin filmatisera Amis bok. Saltzman lämnade dock filmserien 1974 och då talades det om att använda Amis bok som underlag för en film. Amis hade dock flera gånger offentligt sågat Roger Moores Bond-filmer, vilket producenten Albert R. Broccoli inte uppskattade och han var därmed ovillig att filma boken (läs mer om detta här). Trots detta så har element ur boken använts i flera Bond-filmer; att M kidnappas och hålls fången på en ö användes i The World Is Not Enough (1999) och titelkaraktären var med i Die Another Day (2002). Här hette han dock Colonel Tan-Sun Moon istället för Colonel Sun Liang-tan och var nordkorean istället för kines.

colonel sun2

Dessutom håller boken en såpass hög kvalité att den skiljer sig markant från majoriteten av fortsättningsromanerna. Amis prosa ligger mycket nära Flemings och handling, miljöer och karaktärer känns som hämtade ur en av hans böcker. Titelkaraktären är en av Bonds mest minnesvärda motståndare. Sun är en hänsynslös och fascinerande skurk. Scenen då han torterar Bond är plågsam och t.o.m. mer sadistisk än det Fleming brukade hitta på. När Bond till slut övervinner sin motståndare är det väldigt tillfredsställande eftersom man som läsare verkligen kommit att avsky denne.

Det hela blir aldrig en imitation eller parodi. Amis har nämligen en egen röst. Ta bara en sådan simpel sak som hans actionscener. Dessa skiljer sig markant från Flemings. Amis skriver ofta dessa i presens och med fragmentariska beskrivningar av vad som sker. Det ger scenerna en känsla av fart och kaos, vilket är mycket effektivt. Nedan är ett exempel ur en scen då Bond och kvinnan Ariadne flyr från några beväpnade män vid Akropolis i Aten:

Down, then, down a face of irregular, almost vertical rock hanging on to the cables, the girl following. A gentler slope close to the wall, a final slither down more wall, helped by a single cable running horizontally. Run together across bumpy rock and earth – a yard away a jet of earth springing into the air. No report: silencer. Above them the sounds of scrambling and cursing.

Så här skrev aldrig Fleming, något som Amis måste varit mycket väl medveten om. Det är uppenbart att Amis inte försökte efterapa Fleming, utan istället skrev på sitt eget sätt och gav boken en egen stil.

Bonds chef M kidnappas av den kinesiske översten Sun. Sun planerar att bomba ett hemligt sovjetiskt toppmöte på en grekisk ö. Planen är att lämna M:s (och Bonds) lik vid platsen, för att få omvärlden att tro att det var britterna som låg bakom attentatet. Handlingen är ganska simpel. Men sett ur ett större perspektiv finns det dock flera intressanta detaljer i denna ganska enkla story. I den föregående romanen, The Man with the Golden Gun, blev Bond hjärntvättad av ryssarna och försökte att mörda M. Efter denna mörka inledning släpptes denna tråd av Fleming (som aldrig hann finputsa manuset innan sin död). I Colonel Sun får Bond dock tillfälle till botgöring. Han måste rädda M, den man han försökt mörda något år tidigare. Genom det bevisar Bond inte bara att han fortfarande är en agent att räkna med (vilket han redan gjort genom att döda Scaramanga i förra boken) utan också att han och M har en speciell relation. En relation som till och med överlevt Bonds mordförsök.

colonel sun

Amis refererar till de mörka kapitlen som präglat Bonds liv de senaste åren, såsom hans hämnd på Blofeld i You Only Live Twice. Boken är tämligen humorbefriad, men detta går i samklang med Flemings senare böcker. De tragedier som drabbat Bond de senaste åren, såsom mordet på hans fru, hans minnesförlust och hjärntvätt, har tagit ut sin rätt. Amis ger boken det djup som Flemings sista roman saknade. Detta kompenserar lite för TMWTGG:s brister.

Detta är också en av de mest politiska Bond-böckerna. Konflikten mellan Öst och Väst är grunden för handlingen och det kalla kriget har inte varit såhär närvarande i en Bond-bok sedan From Russia, with Love. Grekland blir, liksom Istanbul i FRWL, ett litet mikrokosmos där ett eget litet kallt krig utkämpas. Bond samarbetar med såväl den kommunistiske sovjetagenten Ariadne som med hennes politiske motståndare skepparen Litsas. Flertalet politiska diskussioner förekommer i boken. Att Bond samarbetar med en rysk agent har aldrig skett tidigare. Detta skulle också användas i en Bond-film, The Spy Who Loved Me (1977). Det är också intressant att det här är Kina som är skurkstaten och inte Sovjet. Detta reflekterade en trend på 1960-talet där kineser och östasiater ofta framställdes som skurkar på i film och litteratur. Detta avspeglade sig bl.a. i Bondfilmerna Goldfinger (1964) och You Only Live Twice (1967) där skurkarna finansierades av den kinesiska staten. Mot slutet av 60-talet och början av 70-talet blev läget mellan USA och Sovjet alltmer avslappnat, vilket visade sig också i Bond-filmerna som blev alltmer apolitiska. Colonel Sun är därför intressant eftersom den både speglar detenté-atmosfären, samtidigt som den är en av de mer politiska Bond-böckerna.

amis

Kingsley Amis bok är en av de absolut bästa fortsättningsromanerna om James Bond. Den ende av alla fortsättningsförfattare som kommit i närheten av Amis nivå är William Boyd med sin Solo. Colonel Sun är faktiskt bättre än flertalet av Flemings böcker, såsom Diamonds Are Forever eller Dr No. Med det sagt så saknar den också vissa av de saker som gjorde Flemings böcker så njutbara. Fixeringen vid varumärken och folks utseende lyser med sin frånvaro. Och att Amis hade en helt annan bakgrund och klass än Fleming är uppenbart. Den snobbism och elitism som präglade Flemings böcker återfinns inte här. Med det sagt är detta dock en mycket bra roman och faktiskt en lite värdigare avslutning på ”Berättelsen om James Bond” än Flemings eget bidrag.

—-

Med det sagt slutade ju inte ”Berättelsen om Bond” här. Några år efter Amis bok kom den underhållande James Bond: The Authorized Biography, skriven av John Pearson. Men det skulle dröja ända fram till 1981 innan nästa riktiga fortsättningsroman publicerades – John Gardners Licence Renewed.

Efter Ian Flemings död 1964 dröjde det inte länge innan Glidrose Publications, som ägde rättigheterna till den litteräre James Bond, gav andra författare i uppdrag att skriva ytterligare böcker om den populäre agenten. Dessa böcker kallas på engelska för continuation novels, vilket jag översatt som fortsättningsromaner. Jag har tidigare på bloggen recenserat några av dessa (dessa kan ni läsa här och här).

colsun1Den förste att ge ut en Bond-roman efter Flemings död var Kingsley Amis. Detta gjorde han under pseudonymen Robert Markham och boken Colonel Sun publicerades 1968. Det sägs att Glidrose hade tänkt att låta flera kända författare skriva 007-äventyr under denna pseudonym, men att idén rann ut i sanden. Detta tycker jag dock låter väldigt underligt ur en kommersiell synvinkel. Av någon anledning skrev Amis aldrig några fler Bondböcker än den utmärkta Colonel Sun.

Under 1970-talet gavs ett gäng udda böcker ut. Först var det John Pearsons halvparodiska och metafiktionella biografi över Bond – James Bond: The Authorized Biography of 007. Detta var en mycket underhållande och på sina håll välskriven bok, men kan knappast beskrivas som kanonisk. Några år senare gavs två böcker baserade på filmmanus ut. Christopher Wood skrev manusen till filmerna The Spy Who Loved Me och Moonraker och gjorde sedan om dessa manus till böcker som gavs ut i samband med respektive films premiär. Dessa var de första av Bond-filmernas s.k. novelizations (böcker baserad på filmmanus).

I slutet av 1970-talet fick den brittiske författaren John Gardner i uppdrag att skriva nya böcker om James Bond och 1981 kom den första – Licence Renewed. Gardner lät böckerna utspela sig i sin samtid, men Bonds ålder var den samma som då Fleming skrev om honom. Gardner beskrev det såhär:

I described to the Glidrose Board how I wanted to put Bond to sleep where Fleming had left him in the sixties, waking him up now in the 80s having made sure he had not aged, but had accumulated modern thinking on the question of Intelligence and Security matters. Most of all I wanted him to have operational know-how: the reality of correct tradecraft and modern gee-whiz technology.

På samma sätt som Bond-filmerna, så mötte läsaren här en evigt ung Bond (som dock hade lite grått hår vid tinningarna). Ett annat sätt att förklara Bonds ålder är att Flemings böcker ur Gardner-Bonds perspektiv utspelade sig på 60- och 70-talen (istället för på 50- och 60-talen). Detta skulle dock åndå innebära att Bond närmade sig 60 i Gardners senare böcker.

gardnerus1

Gardner skrev totalt 14 böcker om James Bond, samt två novelizations. Hans stil skiljde sig en hel del från Flemings. Böckerna blev allt mer amerikaniserade och innehöll flertalet oväntade vändingar, plot twists. Modern (för sin samtid) teknik spelade ofta en stor roll och mycket förändringar drabbade Bond och MI6. Bond körde inte längre sin Bentley, utan en SAAB 900 Turbo. Han använde inte längre en Walther PPK, utan en ASP 9 mm. Och han befordrades från kommendörkapten till kapten.  Gardner försökte helt klart göra Bond till sin egen karaktär, vilket man bör förvänta sig. Men i hans senare böcker blev det allt mer uppenbart att han tröttnade på 007 och kvalitén varierade rejält.

1997 tog amerikanen Raymond Benson över jobbet som författare av James Bond-serien. Uppenbart var att Benson var ett Ian Fleming-fan. Faktum var att han aldrig tidigare skrivit en skönlitterär bok och att hans expertis kring James Bond-fenomenet gav honom jobbet. Glidrose (som snart bytte namn till Ian Fleming Publications – IFP) hade vissa krav på honom som främst gick ut på att böckerna skulle påminna mer om de populära Pirece Brosnan-filmerna. Bonds chef M skulle vara en kvinna (gestaltad av Judi Dench i filmerna), en större betoning skulle läggas på action, humor och prylar. Bensons uppgift gick i stor utsträckning ut på att balansera dessa krav och samtidigt vara något sånär trogen Fleming.

Jag har tidigare skrivit om problemet med Bonds ålder i fortsättningsromanerna. Om Bensons Bond är samma Bond som i Flemings böcker skulle han vara ca 80 år i Bensons böcker. Men om man ser Bensons böcker ”ofilmade Brosnan-manus” känns det mer logiskt än som en fortsättning på Flemings serie. Benson hänvisar mycket till saker och ting från Flemings böcker, men han är aldrig specifik med när dessa saker skedde. Jag tänker mig att Bensons Bond är ett slags reboot, förmodligen ungefär lika gammal som Pierce Brosnan (född 1953) och att denna nya kronologi innebär att Bond mötte Drax, Goldfinger och Dr No o.s.v. någon gång under 1980-talet istället för på 50-talet (eller 70-talet, som Gardners Bond). Har man detta synsätt slipper man fundera på problemet med Bonds ålder eller acceptera en orealistisk evigt ung Bond (samma förhållningssätt kan förresten också appliceras på de senare filmerna). Att relationen till kronologin från de tidigare 007-böckerna är något lös blir tydligt då Benson till stor del ignorerade det som hände i Gardners böcker. För mig är Bonds ålder och den lösa kronologin dock ett problem. I Flemings böcker så utvecklades Bond som karaktär, något som inte hittills varit möjligt i fortsättningsromanerna. Han finns istället i ett ständigt status quo och blir en mindre intressant karaktär.

benson_3

Raymon Bensons första bok hette  Zero Minus Ten och han skrev han sex böcker fram till 2002, samt tre novelizations. Hans produktion var mycket ojämn och han lyckades aldrig riktig hitta en balans mellan en det Flemingska och en mer actionfilmsliknande stil. Språket kanske till en början påminde mer om Flemings än vad Gardners hade gjort, men kvalitétsmässigt gick det snabbt utför.

Efter att filmserien med 2006 års Casino Royale försökt återgå mer till Ian Flemings ursprungsvision av James Bond, så gjorde Ian Fleming Publications detsamma. 2008 skulle Fleming fyllt 100 år och i samband med detta gav man den prisbelönte författaren Sebastian Faulks i uppdrag att skriva en roman om agent 007. På omslaget till boken Devil May Care stod det ”Sebastian Faulks writing as Ian Fleming”. Med detta menade man att Faulks skrev i samma stil som Fleming och hans bok var en direkt fortsättning på Flemings serie. Den utspelade sig på 1960-talet och var därmed inte lika frånkopplad från Flemings böcker som Gardners och Bensons bidrag hade varit. IFP fortsatte på idén om att ge mer välkända författare i uppdrag att skriva enskilda Bond-böcker. 2011 utkom Jeffrey Deavers Carte Blanche som dock, i stil med Gardner och Benson, uppdaterade Bond och lät honom befinna sig i nutid. Boken var en spännande bladvändare, men utan någon egentlig Bond-känsla. William Boyd lät liksom Faulks sin bok  Solo utspela sig i slutet av 1960-talet och hans bidrag var den bästa 007-romanen sedan Colonel Sun.

Till hösten kommer Anthony Horowitzs bidrag med (den något tveksamma) titeln Trigger Mortis. Författaren har fått tillgång till ett oanvänt manus från Fleming, som kommer ligga till grund för bokens första kapitel. Horowits bok kommer vara den första som faktiskt utspelar sig samtidigt som Flemings böcker. Den kommer utspela sig 1957, två veckor efter händelserna i Goldfinger. För första gången någonsin kommer vi också få återse en klassisk Bond-brud, då Goldfingers Pussy Galore kommer vara en del av äventyret. Det ser jag fram emot.

Jag kommer under de kommande veckorna att läsa och recensera flera av fortsättningsromanerna om James Bond. Eftersom det finns över 40 stycken sådana (inklusive spin off-serierna Young Bond och Moneypenny Diaries) så har jag varit tvungen att göra ett urval. Jag kommer åtminstone läsa/recensera samtliga böcker av Gardner (förutom de som redan finns recenserade här på bloggen) och Benson. Möjligtvis även deras novelizations. Vi får se om det blir några fler utöver dessa. Det beror på om jag orkar antar jag. Recensionerna kommer över lag inte heller vara såpass detaljerade som de jag gjorde under mitt Tema: Ian Fleming.

Först ut är Kingsley Amis klassiker Colonel Sun

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 205 andra följare