Feeds:
Inlägg
Kommentarer

x31

Darin Morgan är förmodligen den manusförfattare som erhållit störst kultstatus hos X-files-fansen. Han skrev manus till endast fyra (och ett halvt) avsnitt av originalserien under säsongerna 2-3. Han var den förste att författa ett mer komiskt avsnitt och var på så sätt med att omdefiniera och bredda serien. Men till skillnad från senare avsnitt som också lade betoningen på humor så genomsyrades Morgans manus av en djup filosofisk ton. Han bröt ner seriens beståndsdelar och betraktade dem ur ett postmodernt och ofta satiriskt perspektiv.

Hans första story Humbug handlade om utanförskap och rädslan för det främmande. Mulder och Scullys utredning ledde dem till en runtresande sideshow full med s.k. freaks. Det var en hyllning till de udda karaktärerna, de som bröt mot normen och i slutändan var det våra hjältar – eller kanske främst Mulder – som framstod som patetisk och löjeväckande. Clyde Bruckman’s Final Repose handlade om ett medium som kunde se hur människor skulle dö och detta melankoliska och humoristiska avsnitt behandlade djupa filosofiska frågor som ödet, predestination och fri vilja. Morgans magnum opus Jose Chung’s From Outer Space presenterade vad som till synes var en typisk X-files-historia – två ungdomar som blir bortförda av ett UFO – men gav oss berättelsen ur en myriad av olika perspektiv. Avsnittet behandlade stora koncept som sanning och berättande och fick åter publiken att skratta åt de huvudkaraktärer de kommit att älska.

Samtliga av Morgans avsnitt (utöver de ovan nämnda skrev han också War of The Coprophages och delar av Quagmire) hamnar ofta på listor över de bästa X-filesavsnitten. Han var en av de som verkligen förstod vad The X-Files skulle och kunde vara. Han förstod seriens konventioner och karaktärer och kunde på ett sätt som ingen annan parodiera dessa.

Det var därför oerhört goda nyheter då det framkom att han återigen efter nästan 20 år skulle skriva – och denna gång även regissera – ett avsnitt av serien.

x35

Mulder och Scully kallas ut på ett fall där flera människor dödats av vad som till synes verkar vara någon form av vilddjur. Mulder har sedan säsongens första avsnitt varit något cyniskt inställd till alla paranormala påståenden och när Scully förklarar att ögonvittnen pratat om ett monster så avfärdar han idén. Hans gamla tro på det övernaturliga verkar dock väckas till liv igen då det verkar som om det faktiskt är ett monster inblandat. Men monstrets natur och inblandning är inte riktigt vad man först kanske tror.

Som jag skrivit tidigare så startade serien en aning vacklande. Första avsnittet hade en mängd problem och även det andra led av en del brister. Men här är The X-Files tillbaka på allvar. Mulder och Scullys kemi fungerar ypperligt denna gång och tack vare den komiska tonen så för deras jargong tankarna till originalseriens glansdagar. Återigen får vi komiska och pricksäkra betraktelser av de två huvudkaraktärerna men också ett satiriskt perspektiv på den moderna människans prekära situation. Avsnittet är kanske inte lika pretentiöst som Clyde Bruckman eller Jose Chung, men dess poänger är ändå tankeväckande och presenterade på ett effektivt sätt. Dessutom innehåller detta svnitt en mängd effektiva blinkningar till klassiska avsnitt.

x32

Den nyazeeländske komikern Rhys Darby spelar det ofrivillige ”monstret” i vad som är en originell version av Lon Chaneys klassiske The Wolf-Man. Han har det briljant fantasilösa namnet Guy Mann och hans betraktelser kring existensens meningslöshet är på en och samma gång både oerhört underhållande och klarsynta. Darby är en skådespelare som jag börjat uppskatta mer och mer under senare tid och hans roll i What We Do In the Shadows är en av de mest briljanta aspekterna i den i övrigt fantastiska filmen.

Kumail Nanjiani har också en roll som viltvårdaren Pasha. Nanjiani har i ett par år drivit podcasten The X-Files Files och är ett massivt fan av serien. Darin Morgan menar att det bl.a. är tack vare denna podcast som den nya säsongen alls blivit av. Nanjiani är bra i rollen. Han har komisk timing och levererar Morgans repliker väldigt effektivt. En av hans sista repliker (I had a whole speech prepared) är nog den roligaste i hela avsnittet.

x34

Det märks att såväl David Duchovny som Gillian Anderson verkligen trivs med sina roller här. Som jag tidigare nämnt så har de en otrolig kemi. Men vi får också återse deras talang för komik. Fokus ligger på Duchovny som verkligen briljerar med materialet. När han springer runt i natten med sin Iphone och försöker fånga monstret på bild är det svårt att inte dra på smilbanden. Detta är också det hittills mest effektiva sättet från manusförfattarnas sida att hänvisa till samtiden. Inte alls lika på näsan som Mulders kommentarer om Obamacare eller Edward Snowden i tidigare avsnitt. Anderson får kanske inte lika många tillfällen till komiska repliker, men hennes reaktioner på Mulders repliker och agerande är perfekta. Och hon får en väldigt minnesvärd scen tillsammans med Darby mot slutet av avsnittet.

 

Om resten av avsnittet är såhär starka så kommer den nya säsongen vara en ren triumf!

Betyg 4 av 5

files2

And just like that – we’re back!

Det andra avsnittet av den tionde säsongen av The X-Files är något paradoxalt, men samtidigt en stor förbättring jämfört med det inledande kapitlet. Efter en vinglig start där Mulder och Scullys återkomst till FBI kändes krystad och jäktad så förväntade man sig att se lite mer av hur de två återfinner sina roller i den polisstyrka som gång på gång svek, hotade och förrådde dem under originalseriens senare säsonger.

Det hängivna X-files-fanet minns hur Mulder gång efter annan fick reprimander från sina överordnade, hur han svek order, blev tillrättavisad, omplacerad, sparkad och tillslut åtalad och dömd till döden. Vi minns också (tyvärr) hur FBI infiltrerades av utomjordiska replikanter (s.k. Super Soldiers) under sen sista säsongen. FBI verkar vara den minst säkra plats för både Mulder och Scully. Men nu är de tillbaka, utan vidare ståhej. Alla spår av onda krafter inom J. Edgar Hoover Building verkar som bortblåsta. Om säsongen inte bjuder oss en förklaring längre fram så är detta ett stort gapande hål i kontinuiteten.

En annan sak jag saknar är några scener som porträtterar deras första nya dagar på jobbet. De har inte varit FBI-agenter på flera år och det känns orealistiskt att de bara kan hoppa tillbaka in i sina gamla yrkesroller. Det finns ingen byråkrati, inga utvärderingar, inga hälsotest som måste göras. Jams Bond var borta från MI6 i tre månader i filmen Skyfall och vi fick verkligen se honom kämpa för att hans forna chefer skulle ta honom tillbaka igen. Byråkrati och utvärderingar kanske inte känns så kul att titta på, men Sam Mendes lyckades göra det underhållande! Jag vet att varje avsnitt bara är 45 minuter och att det kanske inte finns tid för det och med bara sex avsnitt kanske man inte vill ödsla tid på sådana saker, men som jag skrev i min recension från igår – det hade varit bättre om de två första avsnitten var ett dubbelavsnitt. Då hade storyn fått tid att andas.

Men, detta är trots allt kanske bara detaljer. Vi får se vad resten av säsongens avsnitt gör för kontinuiteten. Låts oss fokusera på det avsnitt vi fått.

Som sagt: We’re back!

The X-Files har återvänt till status quo och det är i allt väsentligt en positiv grej. Founder’s Mutation skrevs och regisserades av James Wong, som tillsammans med Glen Morgan under säsong 1-4 skrev klassiska avsnitt som Squeeze/Tooms, Ice, Beyond the Sea och Home. Wong och Morgan var med och formade mycket av det som skulle komma att förknippas med The X-Files och deras inflytande kan inte underskattas. Deras fokus låg oftast på fristående avsnitt och inte den övergripande s.k. mytologin och avsnitten hade ofta hög äckelfaktor men också intressant karaktärsutveckling. Wong levererar här ett avsnitt av denna klassiska skola.

files4

Det inleds med en klassisk öppningsscen där vi får se något udda hända och efter förtexterna är Mulder och Scully på plats på brottsplatsen. Hur många som helst av de klassiska avsnitten inleddes på detta sätt och det är skönt att se saker och ting på plats igen ( för att inte tala om att åter få se Mulder och Scully ha ett möte med en vresig Skinner på dennes kontor!). Det hela känns, som jag skrev inledningsvis, lite plötsligt men samtidigt är det också skönt att slippa en massa exposition för att motivera agenternas återkomst. Och den klassiska X-files-stämningen infinner sig direkt, inte minst tack vare Mark Snows musik.
Tempot är högre än på 90-talet och estetiken lite mer polerad, men när Mulder och Scully undersöker ett dunkelt hus med ficklampor och vapen dragna så är den mörka stämningen från fornstora dagar åter här.

Avsnittet behandlar inte något direkt övernaturligt, utan kretsar mer kring science fiction där vetenskap, genetic, experiment och mutationer ligger bakom de svårförklarliga fenomen våra hjältar undersöker. Jag påminns om avsnitt som Soft Light eller Eve, där det också var s.k. fringe-vetenskap som ställde till det och fick förödande konsekvenser.

David Duchovny och Gillian Anderson har här också återfunnit sina roller helt. Mulder har inte förändrats ett dugg sedan 1997 (förutom lite gubbvalkar här och var) och Scully är också sitt gamla vanliga jag (om man bortser från den lite för bleka och platta peruken och hennes underligt skrovliga röst. Kan det vara åldern?!).

files3

Fallet de undersöker kretsar kring hemliga militära experiment på barn med missbildningar. Barnaspekten får både Scully och Mulder att tänka på deras bortadopterade son William som också möjligtvis var resultatet av hemliga statliga experiment. Vi får ta del av två ”visioner” där Scully respektive Mulder fantiserar om hur det liv de hade haft om de behållit William. Dessa visioner inleds idylliskt och sentimentalt, men vänds snart till skräckscenarion. Jag påminns om Mulders visioner från säsong 7:s The Sixth Extinction II och tycker faktiskt att det är bra att Wong, Carter o Co berör denna dåliga storyline från säsongerna 8 och 9. Det är ett nödvändigt ont och kompenserar något för att man ignorerat andra delar av kontinuiteten.

I övrigt rymmer avsnittet ett gäng groteska missbildningar och rätt mycket blod. Värst är nog scenen då en kvinna efter en våldsam bilolycka gör kejsarsnitt på sig själv med en kökskniv och vi får se barnets hand sträcka sig ut genom såret!

Storyn över lag är väl inte särskilt spektakulär. Detta hade inte varit mer än ett dussinavsnitt om det varit del av originalserien. Men ett dussinavsnitt av The X-Files är ändå mycket bättre än det mesta som visas på TV, så visst har det kvalité. Detta är ett fristående avsnitt som behandlar många teman som är typiska för serien och samtidigt har trådar som knyter an till den övergripande mytologin.

files1

När titlarna och ordningen på avsnitten dök upp för ett par månader sedan så var Founder’s Mutation nummer 5 i ordningen. Jag misstänker att man flyttat fram det eftersom det är ett såpass typiskt X-files-avsnitt. Detta kan ha bidragit till känslan av plötslighet och bristen på en naturlig övergång som jag klagade på inledningsvis i denna text. Kanske är det så att Home Again (som från början var avsett som säsongens andra avsnitt, men som numera är nummer fyra) innehåller lite reflektioner från huvudkaraktärerna kring deras återkomst?Man kan hoppas det och att omorganisationen i tablån inte saboterar kontinuiteten ännu mer.

När allt kommer omkring var det dock en känsla av lättnad som infann sig då jag såg detta avsnitt. Visst, det är inte så bra som det kanske skulle kunna vara. Jag hade exempelvis gärna sett mer dunkel belysning, dimma och haft mer kuslig stämning. Men Mulder och Scully är tillbaka på riktigt och jag hittar nog av de klassiska ingredienserna för att vara nöjd. Och en smula exalterad… Lite smått sådär.

Betyg 3 av 5

betyg-3

 

xf4

Det första avsnittet av den återupplivade serien The X-Files har haft premiär. Det här har jag sett fram emot. Jag är ett stort fan av originalserien och har skrivit utförligt om den på bloggen tidigare. För att mitt perspektiv då jag ser de nya avsnittet ska bli tydligt så kan jag ju bara berätta att jag naturligtvis äger hela serien och de två filmerna på DVD (Blu-Ray versioner ska inskaffas snart). Dessutom prenumererar jag på serietidningen The X-Files Season 10/11 som är en (numera alternativ eller apokryfisk) fortsättning på TV-serien. Jag har också samtliga romaner som skrevs av bl.a. Kevin J Andersson med grund i TV-serien på 90-talet (de är av varierande kvalité). Jag tapetserar inte mina väggar med affischer av Mulder och Scully och jag klipper inte mitt röda hår i en s.k. Scully-cut, men däremot skrev jag min C-uppsats i religionskunskap om serien (om  representationer av kristendomar i den). Efter James Bond så är The X-Files nog på det populärkulturella fenomen jag tycker bäst om. Så ja, jag är nog vad man kan kalla något av en nörd.

Med andra ord har jag höga förväntningar på de nya avsnitten. Jag såg nog mer fram emot dessa än den nya James Bond-filmen, eftersom det var senast 2008 vi såg Mulder och Scully senast. Men jag var också beredd på en besvikelse. TV-serien tappade gnistan redan under säsong 7, och fick förvisso ett kvalitativt lyft då Mulder försvann i säsong åtta, men såväl den sista säsongen som långfilmen I Want To Believe var stora besvikelser. Och enligt kritikerna i USA så ska den nya säsongen starta lite skakigt för att någonstans i avsnitt tre få rejält fotfäste.

x4

Det första nya avsnittet har titeln My Struggle (titeln är faktiskt inspirerad av Karl Ove Knausgårds bokserie Min Kamp enligt Chris Carter). En konservativ och konspirationsbesatt TV-programledare kontaktar Mulder för att visa honom bevis för en konspiration som är större och mer komplex än något Mulder någonsin stött på tidigare. Programledaren Tad O’Malley (Joel McHale) tar med Mulder och Scully till den unga kvinnan Sveta, som påstår sig blivit bortförd av UFO:n och injicerad med utomjordiskt DNA. Det hela leder till att Mulder blir övertygad om att det han trott sig veta om utomjordingar och en konspiration att kolonisera jorden bara är en lögn för att dölja en annan sorts konspiration. En konspiration av mäktiga män med utomjordisk teknologi, men utan några egentliga utomjordingar.

Avsnittet har flera problem. Framför allt är tempot väldigt ojämnt. 14 år efter det senaste s.k. mytologi-avsnittet (avsnitt som rör den övergripande storyn kring aliens och konspirationen) så är det självklart att man måste ägna sig åt en hel del exposition – förklaringar av vad som sker. Publiken måste bli informerad om vad Mulder och Scully haft för sig sedan vi såg dem senast, hur deras relation ser ut, hur deras relation med FBI ser ut, vad som skett kring den onda konspirationen under det senaste decenniet (apokalypsen som skulle ske 2012 verkar inte blivit av) och inte minst så behöver avsnittet ge oss ett scenario som gör Mulder och Scullys återvändande till FBI naturligt och nödvändigt och som på ett acceptabelt sätt kan få serien att komma tillbaka till dess status quo.

xf1

För det är det vi vill ha. Chris Carter pratade i flera år om en tredje film som skulle ge oss ett definitivt slut med svar på alla frågor och där den utomjordiska invasionen skulle ske. Det skulle vara totalt fel håll att gå. The X-Files handlade inte om att få svar, utan om att få nya frågor. Ett mysterium är bara intressant så länge vi inte har svaren på gåtorna. När svaren kommer blir mysteriet bara banalt. Ett lysande exempel på detta är originalets sista avsnitt The Truth. Nej, det som gjorde serien populär var Mulder och Scully och deras jakt på läskiga monster och en mystisk konspiration. Det är detta vi vill ha tillbaka.

Och förhoppningsvis får vi det. Men inte i det första avsnittet. Här känns det bara som att Carter ställer ut schackpjäserna och vi får förmodligen vänta tills nästa avsnitt innan han gör sitt första drag.

x3

Men lite synd är det. Jag hade inte förväntat mig ett episkt mytologi-avsnitt i stil med Anasazi/The Blessing Way/Paper Clip eller Two Father/One Son, men det hade varit bra om kanske de två första avsnitten kretsade kring mytologin. Då hade nog detta avsnitt funkat bättre. Här får vi nämligen en massa setup, men ingen riktigt payoff. Resten av avsnitten fram tills det sista (My Struggle II) ska vara fristående Monster of The Week-avsnitt. Men det känns som att om det är den gamla konspirationen som drar tillbaka våra hjältar till FBI och sina gamla liv, då borde det vara något mer betydelsefullt som händer.

Det finns andra problem och det mesta ligger i manuset. Både David Duchovny och Gillian Anderson känns bitvis lite trevande i sina roller, men det kan bero på Chris Carters lite klumpiga dialog.

x1

Mulder blir övertygad om att allt han trott om alien-konspirationen varit en lögn. Detta är exakt samma scenario som serien tog i säsong 5. För någon som följt serien så är det också orealistiskt med tanke på att Mulder (och Scully) har sett för mycket konkreta bevis för utomjordingars existens och en konspiration för att börja tvivla på den nu. Det kanske funkar för den delen av publiken som kanske inte sett X-files sedan den sändes eller kanske t.o.m. slutade titta runt säsong 6-7. Men för oss med koll så blir det bara en dålig twist. Och vi vet också att Carter aldrig skulle påstå att allt som hände under seriens första nio säsonger var en lögn, så vi vet från början att Mulders nya teori bara är ett villospår för att få honom tillbaka till FBI. Med det sagt kan jag ändå acceptera detta. Vad ska man förvänta sig av en serie som varit död sedan 2002? Att den ska återuppstå helt fri från krämpor?  Om detta är vad som krävs för att få tillbaka Mulder och Scully till FBI så visst… Men det hade kunnat göras på ett snyggare sätt. Faktum är att serietidningen Season 10 gjorde det bättre.

Men det finns naturligtvis positiva aspekter av första avsnittet och jag tycker vi avslutar denna allt för långa text med något positivt.
Det är coolt att man visar återblickar till Roswell-kraschen år 1947. Denna mytiska händelse är ursprunget till den UFO-mytologi som X-Files föddes ur.
De gamla förtexterna är kvar. Jag hade inte haft något emot om man uppdaterade sekvensen, men det är ändå välkommet att man på så sätt visar att denna serie i princip är en tionde säsong av originalet.

x5

Det görs väldigt många försök att förankra storyn i samtida händelser. Man vill nästan desperat visa att The X-Files är relevant igen. Man får se klipp av Barack Obama, bilder på Edward Snowden och Julian Assange. Man har smartphones och nämner appar som Uber. Tad O’Malleys talkshow sänds på nätet. Det funkar till största del, men en del av det känns som för mycket på näsan.

Ett tillfälle då jag blev lite exalterad var då Scully gör en medicinsk undersökning av Sveta. Sveta menar att hon han läsa tankar och börjar läsa Scullys. Scully ber henne sluta. ”Du vet inte hur det känns att bli bortförd mot sin vilja!” säger Sveta. Det är då Scully stirrar henne intensivt i ögonen och i princip uppmanar henne att läsa hennes tankar och Sveta inser att hon haft fel. Detta syftar tillbaka på säsong 2:s avsnitt Duane Barry/Ascension/One Breath där Scully fördes bort av ett UFO. Jag vet inte varför, men jag gillade detta ögonblick.

x2

För övrigt tyckte jag det var ett oerhört bra beslut att låta det vara över för Mulder och Scully på förhållandeplanet. Detta var det enda sättet att få någonting som påminner om den platoniska och samtidigt sensuella kemin de hade på 90-talet. Jag var aldrig ett fan av att man fick se dem som ett romantiskt par i seriens senare säsonger eller den senaste filmen. Att de fick ett barn tillsammans var seriens slutgiltiga dödsdom.

Oj, det blev en mycket längre text än jag tänkt mig. Men sammanfattningsvis kan man konstatera att My Struggle är något av en besvikelse. Jag har dock inte tappat hoppet om denna revival och har för avsikt att recensera samtliga nya avsnitt. Enligt kritiker som sett de tre första avsnitten så ska serien bli bättre. Den har också alla förutsättningar att bli det. Det första avsnittet hade kanske inte kunnat bli mer än just setup där Carter placerar ut sina spelpjäser. Förhoppningsvis får vi också en payoff på denna.

Betyg 2 av 5

Ni måste kolla in det jag tidigare skrivit om The X-Files på bloggen:

sherlock1

Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är en TV-serie som trots sitt originella upplägg och otroliga popularitet numera totalt har tappat stinget.

När den första säsongen hade premiär för mer än fem år sedan tyckte i stort sett alla att det var storartad TV-underhållning. En modern uppdatering av Arthur Conan Doyles klassiska deckare. Den första säsongen och delar av den andra fungerade verkligen. I den tredje säsongen blev det dock snart uppenbart att seriens skapare Steve Moffat och Mark Gatiss blivit något höga på sin egen framgång. Det som i de första säsongerna framstod som lekfulla och smarta intriger tenderade alltmer att bli självgoda, publikfriande orgier där upphovsmännen uppenbart tappat all form av kontakt med vad som gjorde den första säsongen så bra. Årets julspecial cementerar detta som ett faktum. Twist läggs på twist, avsnittet är fullt med självgoda blinkningar till ”die hard-fansen” och det hela degenererar i omedveten självparodi. Det är inte roligt att titta på när någon tycker att den är både hemskt intelligent och hemskt rolig när man själv vet att personen i fråga varken har hög IQ eller humor. Ungefär så känns det att titta på avsnittet. Det genomsyras av upphovsmakarnas dryghet och självbelåtenhet.

Moffat och Gatiss har missuppfattat vad som gör en s.k. ”easter egg” bra. En easter egg är något av ett internskämt för de mest hängivna fansen eller en gömd blinkning till publiken från upphovsmakarnas sida. Avsikten är att få en del av publiken att känna sig ”invigda” genom att man uppfattar den dolda blinkningen. Detta är som mest förekommande i film- och TV-serier som har en stor hängiven publik, såsom Marvel-filmerna eller Star Wars-filmerna. Exempel på en bra sådan blinkning är i SPECTRE då Bond besöker ett safehouse tillhörande MI6; på dörren står texten ”Hildebrand – Books and Rarities”. Detta är en blinkning till den relativt okända Ian Fleming-historien The Hildebrand Rarity och de enda som skulle uppfatta detta är de mest inbitna Bond-fansen. Att ha små blinkningar som denna i sina filmer är ett sätt för filmmakarna att visa att man är medveten om de riktigt trofasta fansen. Det är nästan som ett internskämt mellan filmmakarna och dessa fans. Hemligheten bakom att easter eggs som dessa ska funka är att de inte distraherar från den övergripande filmen. För den ”oinvigda” publiken ska de gå obemärkta förbi. När det inte fungerar bli det som i Die Another Day – hela filmen består i princip av självgoda blinkningar till de bättre filmerna i serien. Eller som i Star Wars: Revenge of the Sith där man har klämt in en helt onödig cameo från Chewbacca där denne träffar Yoda och hjälper honom fly. The Abominable Bride är Sherlocks svar på Die Another Day – sprängfylld med självgoda referenser till bättre tider. Det hela resulterar i att man undrar varför man sitter och kollar på den här smörjan och inte på något av de första (bra) avsnitten.

sherlock2

Seriens skapare har också glömt vad som gör Sherlock Holmes till en såpass tidlös och ständigt fascinerande karaktär. Istället för att vi får följa en briljant och något emotionellt avtrubbad detektiv lösa vad som verkar vara omöjliga fall, så får vi följa en ”funktionell sociopat” (Holmes borde dessutom veta att det inte finns något sådant som en sociopat – det är en populär, men omodern, Hollywood-term). Denne ägnar sig icke heller åt att lösa brott utan främst till att diskutera sina emotionella problem, antisociala natur och varför han är den han är med sin bäste vän Dr Watson. Det är köksbordspsykologi av den värsta skolan och dessutom förmedlad via avskyvärt dålig dialog.

Jag hade faktiskt sett fram emot detta avsnitt som utspelar sig under den viktorianska tiden. Det skulle bli intressant att se hur serien – vars ”gimmick”  var den nutida miljön – fungerade i Holmes ursprungsepok. Visst fanns det illavarslande tendenser i den tredje säsongen, men jag hoppades ändå på en klassisk Holmes-historia. Jag trodde att avsnittet skulle vara helt fristående från resten av serien – som ju utspelar sig i samtiden – men tyvärr valde upphovsmakarna att binda ihop dessa två tidsperioder på ett ”smart” sätt. Det hela är ganska outhärdligt självgott från första början, med faller oundvikligen samman mot slutet där twist läggs på twist i en löjlig historia som inte har någon som helst inneboende logik. Moriarty kommer tillbaka ännu en gång och hemsöker Holmes arma plågade sinne. Jag bryr mig inte, utan irriterar mig bara på att Moriarty i Andrew Scotts version bara är en blek imitation av Heath Ledgers Jokern. Det finns ingen undertext eller subtilitet överhuvudtaget. Allt görs med stora gester och ska verka skrämmande och psykologisk obehagligt antar jag, men en mimare hade varit mer skrämmande. Tänk er den absolut sämsta tänkbara imitationen av Anthony Hopkins i The Silence of The Lambs (och då syftar jag inte på Hopkins imitation av sig själv i filmen Hannibal) och ni får kanske en uppfattning av gestaltningen. Men Scott är inte den ende som bär skulden. Kanske främst ligger den på manusförfattarna och regissören.

Ingen skugga ska falla över Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. De gör vad de kan av det avskyvärda manuset. Men för deras del hoppas jag att det inte blir mer Sherlock. De har båda två gått vidare till mycket bättre typer av produktioner och det vore synd om deras karriärer tyngdes ned av denna relik från 2010. Förvisso är säsong fyra på gång, men jag kommer förmodligen att undvika den.

Jag hoppas detta är slutet för denna serie som mycket väl passerat sin bäst-för-datum. Numera är serien endast, för att använda nåt som kan misstolkas för brittiska: overrated, self-indulgent tosh.

Betyg 1 av 5

Läs min recension av säsong 1-3 av Sherlock här.

steve-mcqueen

getaway1

Steve McQueen hade i flera år kämpat för att göra en film om det franska racerloppet Le Mans. Filmen blev till sist gjort och släpptes 1971. Tyvärr floppade hjärteprojektet både hos kritiker och publik. Vid det här laget behövde McQueen en comeback. Efter att ha läst Jim Thompsons kriminalhistoria The Getaway tyckte han att romanens huvudkaraktär – Doc McCoy – var den perfekte antihjälterollen för honom. McQueen producerade filmen och anlitade den legendariske regissören Sam Peckinpah.

Peckinpah var känd för sina våldsamma filmer och hade fått smeknamnet ”Bloody Sam”. Men faktum var att hans filmer innehöll mer än bara blod och våld. Peckinpah var själv något av en rebell. Hetlevrad och udda. Hans filmer kretsade ofta kring underdogs som på ett eller annat sätt försökte göra rätt för sig. Han var helt klart rätt man för jobbet att berätta historien om ex-fången McCoy och hans hustru Carol som efter ett bankrån lurar såväl maffian som polisen och ger sig av på en actionfylld resa mot friheten i Mexico.

McQueen var som bekant känd som ”the king of cool” efter filmer som The Great Escape och Bullitt. Men frågan är om detta inte är hans coolaste roll. Den är åtminstone den brutalaste och sitter som hand i handske på honom. Han är som klippt och skuren för Doc McCoy. Hans outfit med svart kostym och hagelbössa är minst lika klassisk som polotröjan och axelhölstret från Bullitt. Han är bister och hård, men samtidigt väldigt mänsklig och mjuk. Speciellt i relationen med Ali McGraw.

getaway3

getaway4Filmen fick mycket publicitet tack vare det faktum att McQueen och stjärnskottet McGraw inledde en relation under inspelningen. Det som komplicerade saker och ting var att McGraw var gift med Hollywood-mogulen Robert Evans. McGraw hade blivit känd under det sena 60-talet efter sin roll i filmen Love Story, men ville visa att hon kunde annat än att vara kär och gråta på film. Tyvärr är förmodligen McGraw filmens svagaste punkt. Hon och McQueen har något form av kemi – underligt vore väl annat? Men det känns som om hon inte riktigt kan hantera materialet. McGraw är väldigt vacker (på ett typiskt 70-talsmanér) och fungerar rätt okej i rollen, men det känns som att hon försöker hänga med. Det kan också handla om att de andra skådespelarna är såpass starka att de liksom stjäl scenerna ifrån henne, trots att hon gör ett okej jobb. Hon är inte usel, men en starkare skådespelerska hade fungerat bättre och gjort någon mer anmärkningsvärt av rollen. Flera av de andra skådespelerskor som var påtänkte för rollen – såsom Cybill Sheperd eller Angie Dickinson – hade förmodligen gjort ett bättre jobb. Med det sagt kan man ändå acceptera McGraw, för trots att filmaffischen får filmen att framstå som en stor team-up, så är detta främst McQueens film.

Faktum var att det var McQueen som i egenskap av producent hade sista ordet över den slutgiltiga produkten. Detta klagade Peckinpah på eftersom McQueen enligt honom valde att ha med scener där han själv såg cool ut och klippte bort material där han inte stod i fokus. Så må vara fallet, men jag tror inte att det har påverkat filmen negativt. Det är en film med en mycket distinkt karaktär och där regissörens hand tydligt märks.

getaway6

Flera av filmens actionscener har slow motion-effekter på ett sätt som för sin tid känns väldigt nyskapande. I filmens klimax – en häftig skottlossning i ett trapphus – är McQueen beväpnad med en hagelbössa och vi får se hur hans skott splittrar dörrar och hur träflisor flyger genom luften, hur blodet skvätter och skurkar faller bakåt. Allt i härlig ultrarapid. Det hela accentueras av många häftiga vinklar och en innovativ klippning. Peckinpah arbetar också mycket med ljud. Rytmiska ljud som växer i volym och läggs lager på lager för att stegra sig till ett crescendo i takt med spänningen, tills det hela exploderar i en actionsekvens.

Utöver Docs och Carols resa mot Mexico så får vi också följa gangstern Rudy som är på jakt efter dem och de pengar de har med sig. Rudy hjälpte till vid bankrånet, men försökte efteråt döda Doc och sno pengarna. Doc var dock beredd, sköt Ruby och flydde med pengarna. Men den sliskige gangstern bar skyddsväst och inleder snart sin jakt efter hämnd och stålar. Al Lettieri (”The Turk” från The Godfather) är väldigt karismatisk  i rollen som den fullkomligt svinige gangstern. Bihistorien är nästan lika intressant som huvudstoryn. Rudy uppsöker en veterinär för att få hjälp med sin skottskada. Det slutar med att han kidnappar veterinären och dennes unga hustru och tvingar dem att köra honom mot Mexico. Den unga hustrun utvecklar snabbt någon form av Stockholmssyndrom och inleder en sexuell relation med sin kidnappare. Detta driver maken till vansinne och det psykologiska spelet är både plågsamt och fascinerande. Det finns också en mycket mörk humor över dessa sekvenser. Historien hade kunnat utvecklas till en helt egen film.

getaway5

Tyvärr var The Getaway början på slutet för McQueen. Han gjorde två riktiga klassiker till – Papillon och The Towering Inferno – men under andra hälften av 70-talet gick hans karriär utför och kan skulle aldrig riktigt komma att återhämta sig. Som ”the king of cool” är nog The Getaway kronan på verket. Aldrig mer skulle han lyckas uppnå en sådan nivå av ren maskulinitet, rebellanda och samtidigt självkontroll. Vill man få en förståelse för varför McQueen fick sin kultstatus så är dennaa film ”recquired viewing”.

Betyg 4 av 5

Slutnot: Detta är sista inlägget på mitt lilla Tema: Steve McQueen. Jag hade tänkt recensera The Great Escape och Papillon också, men orkade inte riktigt med det. Anledningen är att jag såg dem kort innan jag kom på idén med att göra detta tema och båda filmerna är såpass långa att jag inte orkar se om dem igen bara för att recensera dem här. Men för den intresserade kan jag ju skriva att The Great Escape är en fantastisk krigsfilm av den gamla skolan med en underbar ensemble som jag skulle ge 4 av 5 oliver i betyg. Papillon är en oerhört gripande historia där McQueen och Dustin Hoffman hela tiden tävlar om att stjäla scenerna. En extremt fascinerande historia med en av McQueens mest nakna och dynamiska rollporträtt. En stark 4:a (på gränsen till 5) till den rullen.

steve-mcqueen bullitt1

Samma år som The Thomas Crown Affair hade premiär kom denna kulklassiker. Och de två filmerna kunde inte vara mer olika. I den ena spelar Steve McQueen en elegant och rik brottsling. Här gestaltar han en oborstad och cynisk polis. Den ena filmen hade en distinkt stil, fylld med lyx och starka färger. Den andra är en hårdkokt, realistisk och mörk mordhistoria. Det är ett bevis på McQueens förmåga att han fungerade ypperligt i båda dessa kontexter. Båda filmerna var succéer, men Bullitt är med rätta den som anses som den riktiga klassikern.

Filmen gjordes 1968, men känns som en film från 1970-talet. Med dess realism och pessimistiska ton, och inte minst de hårdkokta replikerna, så platsar den väl jämte 70-talets mer naturalistiska kriminalfilmer, såsom French Connection och Dirty Harry.

Faktum är att man avstod från att bygga kulisser och istället valde att spela in på riktiga platser för att höja realismen. Andra små detaljer bidrar också till att det känns som att det vi ser händer på riktigt. Dessa detaljer bidrar till en nästintill dokumentär känsla. När ambulanspersonalen bär ut en skadad polis på bår så är dörren till ambulansen stängd och McQueen måste hjälpa dem att öppna för att de ska få in den skadade mannen. I annan scen på en restaurang råkar kyparen slå till McQueen med menyn då han ska ta beställningen. Detta är bara små detaljer, saker som känns improviserade eller som faktiska småfel som man beslöt att ha kvar i filmen för att öka känslan av realism.

bullitt2

Även polisernas arbete känns realistiskt och skildras med en slags rutinartad tristess. Detta kommer sig nog främst ur skådespelarnas, och då främst McQueens, prestationer. En scen som illustrerar detta fint är då Bullitt och hans kollega letar igenom en mördad kvinnas bagage. Det de finner är en avgörande ledtråd som innebär en stor vändning i utredningen och filmens handling. Men de två poliserna verkar ändå trötta, luttrade och långt ifrån exalterade. De gör ett jobb och går på rutin. Av någon anledning sitter dock publiken som klistrad för att inte missa en enda detalj. Det är briljant.

Denna realism är också det som gör den klassiska biljakten så bra. Det är fantastiskt att den fortfarande håller, nästan 50 år senare. Jag tror dock att det som gjorde jakten så uppmärksammad i filmens samtid skiljer sig från det som fått den att bestå alla dessa år. När filmen kom blev biljakten omskriven av flera olika anledningar; jaktens längd, de imponerande stunten, den höga farten, den imponerande klippningen och det faktum att McQueen till stor del själv satt bakom ratten. Men idag har man sett biljakter som håller på längre, med häftigare stunt, högre fart, flashigare klippning och efter att ha sett Tom Cruise klättra utanpå Burj Khalifa och ett lyftande flygplan så är en McQueen som stampar på gaspedalen inte så märkvärdigt. Men trots detta är biljakten från Bullitt fortfarande en av de bästa i filmhistorien. Och jag tror detta beror på att den är relativt enkel. Den är avskalad och nästan vad man skulle kunna kalla stilren.

bullitt4

Vi har två bilar. Bullits mörkgröna Ford Mustang och lönnmördarnas svarta Dodge Charger. Bilarna representerar styrka och effektivitet. De är två jämlikar i en kamp mot varandra. Jakten byggs upp genom att mördarna skuggar Bullitt. Han upptäcker dem snart, försvinner och dyker sedan upp i skurkarnas backspegel. Nu är det han som skuggar dem. Mördarna tar det lugnt och saktar in vid en korsning. Men helt plötsligt gasar de iväg och Bullitt tar upp jakten. Inte ett ord yppas under hela sekvensen. Och det faktum att Bullitt och hans byte inte känner varandra – de är inte ärkefiender, de har inte ens träffats – bidrar också till känslan av att detta är två professionella, starka men motsatta krafter som möts.

Ingen musik spelas under jakten. Soundtracket består endast av motorernas vrål. Inga spektakulära orealistiska stunt kläms in. Här behöver inget klättra utanpå motorhuven, ingen behöver köra upp på hustak eller balansera på två hjul. Det är endast höga hastigheter och smarta manövrer från förarna som gäller. Visst görs det imponerande saker med bilarna, men det är inget som inte skulle kunna ske under en riktig biljakt.

bullitt5

Vi får också följa jakten från början till slut. Filmen klipper aldrig till något annat som sker samtidigt, utan håller fokus i över 10 minuter på kampen mellan de två titanerna. Det handlar om ren muskelkraft, till skillnad från de cirkuskonster som senare biljakter bjudit på (Matrix Reloaded, Fast & Furious, Death Proof mfl). Det är simpelt och därmed väldigt effektivt. Jakten byggs upp effektivt och blir aldrig långtråkig. När Bullitt väl hinner ikapp Dodge Chargern och börjar preja den av vägen känner man som publik ”Nu jäklar är ni fast”. En av männen i den flyende bilen sticker då ut en hagelbössa genom fönstret och skjuter mot Mustangen. Ärligt talat så vet man som publik inte hur det ska gå. Hastigheten är så hög – och känns så hög – att ett enda litet snedsteg skulle innebära att Bullitt flyger av vägen. Men som tur är så är det skurkarna som gör det lilla snedsteget och i en väldigt naturtrogen olycka kör deras bil av vägen  och kraschar in i en bensinstation och en explosion river bilen och kropparna inuti i stycken. Det är en briljant klimax till en nervkittlande och historisk jakt.

Steve McQueen baserade mycket av sin gestaltning av Bullitt på den riktige San Francisco-polisen Dave Toschi, som senare kom att leda utredningen kring Zodiac-morden. Denne polis och hans utredning var också inspirationen för Clint Eastwoods Dirty Harry. I David Finchers magnifika film Zodiac från 2007 gestaltades Toschi av Mark Ruffalo.

En av mina favoritscener i filmen är då Bullitt går och handlar. Han går utan att tveka rakt fram till frysdisken och köper ca 7 paket (en veckas ranson?) av portionsförpackad färdigmat, s.k. TV-dinners. Detta säger så mycket om karaktären. Dels att han är en ensamvarg, men också att han är såpass slukad av sitt jobb att han inte har tid (eller förmåga) att laga mat åt sig då han kommer hem på kvällen. Om han kommer hem. Frågan är om detta är McQueens bästa roll. Han är perfekt som den cyniske, men effektive polisen. Hans spelstil är väldigt naturalistisk och modern vilket också gör att filmen känns som närmare släkt med 1970-talets thrillers än de från 60-talet.

bullitt3

Jag tycker också att Robert Vaughn är väldigt bra som den sliskige och osympatiske politikern Walter Chalmers. Rollen hade kunnat vara en karikatyr, men känns lika realistisk som resten av filmen. Vaughn har den karisma som en amerikansk politiker behöver och ser ut som en svärmorsdröm. Men under ytan är han samvetslös och bryr sig bara om sin egen karriär. Filmen innehåller en svordom, en av de första gångerna ordet ”bullshit” användes på film. Det är då Bullitt proklamerar sin avsky för Chalmers. Det är dramatisk, effektivt och känns befriande att något till slut säger det som alla i publiken tänker. Porträtteringen av osympatiska politiker är också någonting som känns före sin tid och var vanligare på film efter Watergate i början av 70-talet.

Över lag är Peter Yates regi tight. Han får även de minsta detaljerna att vara fascinerande och han hanterar action och karaktärer lika bra. Utöver biljakten så är finalen på flygplatsen också väldigt imponerande. Faktum är att McQueen själv lade sig på marken och lät ett riktigt flygplan passera över honom! Scenen inspirerade en liknande klimax i Michael Manns moderna klassiker Heat, och flera av bilderna, vinklarna och planens rörelser kopierades.

Värt att nämnas är också Lalo Schifrins jazziga soundtrack som bidrar till 60-talskänslan och hjälper till att fånga tidsandan. Detta är trots allt San Fransisco 1968 och trots att vi inte ser några hippies så bidrar musiken ändå med lite swing (tyvärr har dock Anchorman förstört restaurangscenen där en ung kvinna går loss på jazzflöjt).

Bullitt är en klassisk kriminalfilm som inspirerat många efterkommande filmer i genren. Den är kanske mest känd för sin briljanta biljakt, men det finns mycket mer i den som gör den till en riktig klassiker. McQueen gör kanske sin bästa roll någonsin och har sällan varit coolare. Tonen i filmen känns realistisk och spänningen är genomgående på topp. Filmen känns förvånansvärt modern och före sin tid, samtidigt som den fint skildrar det samtida San Francisco – inte minst genom att använda riktiga platser. Filmen fick bra kritik när den kom och har stått emot tidens tand väl. Detta är en av de bästa polisfilmerna någonsin.

Betyg 5 av 5

 

 

steve-mcqueen

Title: THOMAS CROWN AFFAIR, THE (1968) ¥ Pers: McQUEEN, STEVE ¥ Year: 1968 ¥ Dir: JEWISON, NORMAN ¥ Ref: THO002AO ¥ Credit: [ UNITED ARTISTS / THE KOBAL COLLECTION ]

Thomas Crown är en uttråkad miljonär och något av en adrenaline junkie. For skojs skull organiserar han ett bankrån och stjäl över 2, 5 miljoner dollar. Pengar han inte behöver. Polisen som utreder fallet får hjälp av en utredare från försäkringsbolaget – Vicki Anderson. Denne misstänker snart Crown och inleder efter en tid ett förhållande med honom som del av sin utredning. De två faller dock snart för varandra på riktigt och frågan är om Vicki kommer kunna göra sin plikt och sätta fast Crown.

Jag såg John McTiernans nyinspelning när jag var ungefär 12 år eftersom Pierce Brosnan spelade huvudrollen. Jag hade väl förväntat mig en typisk heist-film i stil med Oceans Eleven (som dock kom några år senare), men blev faktiskt oväntat berörd av kärlekshistorien. Jag tyckte nog sexscenen där Rene Russo häller en flaska vatten över Brosnan var lite gross, men i övrigt var det en film jag såg om flera gånger på VHS. Faktum är att jag än idag tycker att det är en av Brosnans bästa filmer och tyvärr är den också den legendariske regissören McTiernans (Die Hard, The Hunt For Red October, Predator) sista lyckade rulle.

Därmed var det med ganska höga förväntningar som jag satte mig ned för att se originalet. En sak stod klart för mig ganska snart: detta är nog en av de snyggaste filmer jag sett. Kostymerna, scenografin och den övergripande designen, skådespelarna och miljöerna. Allt är top notch. Och tack vare Steve McQueen, musiken och den starka regin så har filmen också en stor portion ”cool”, mycket mer än nyinspelningen.

Naturligtvis är det inte en helt problemfri film. Man kan ju inte bara döma den efter dess yta. Jag är osäker på huruvida McQueen egentligen passar i rollen som Crown… Han är minst sagt karismatisk, men inte lika elegant som Brosnan var i nyinspelningen. Faktum var att Sean Connery erbjöds rollen, men tackade nej. Något  han senare kom att ångra. Jag tror Connery hade funkat. McQueen var ingen gentleman, utan mer av en cool, oborstad och maskulin rebell. Han funkar dock eftersom han är den han är. Och det faktum att han inte verkar känna sig helt hemma i kostymerna bidrar faktiskt till hans karaktär. Crown blir här en man som njuter av lyxen, men samtidigt är på jakt efter någonting mer. Som faktiskt blir något av en rebell mot sin egen livsstil. Han skiter i att vara hövlig mot affärskollegor, kanske dels på grund av att han är såpass rik att det inte gör något – men kanske också för att han i hemlighet föraktar den värld han är en del av. Det blir ett intressant porträtt. Och även om man kanske tycker att rollen inte är klippt och skuren för McQueen så räcker det med att bara titta på honom då han åker segelflyg, kör dune buggy eller går runt i snygga kostymer och solglasögon. Kan man bli mer cool?

crown3

Faye Dunaway är minst lika snygg som McQueen i rollen som försäkringsagenten Vicki Anderson. Hon är alltid klädd i de mest eleganta kläderna och hon har rätt attityd. Kanske tar hon lite väl mycket skit från sin chef (fint gestaltad av Paul Burke), men hon är ändå stark och karismatisk. Sällan har filmvärlden skådat ett lika snyggt par som hon och McQueen. De två har kemi, men tyvärr tycker jag inte att kärlekshistorien är lika stark som i McTiernans version av filmen. I den versionen var kärleksrelationen filmens ryggrad, men här hamnar den något i skymundan bakom allt ögongodis.

crown4

Regissören Norman Jewison har gjort en mängd klassiker. Han jobbade med McQueen på The Cincinnati Kid och har också gjort filmer som In The Heat of The Night, Fiddler on the Roof, Jesus Christ Superstar, Moonstruck och The Hurricane. Han är en oerhört kompetent och varierad regissör och har ett öga för starka bilder. Hans inramningar av scener, vad han fokuserar på, vinklar etc. vittnar om detta. Det hela bidrar till filmer som är väldigt minnesvärda för sina bilder. Men han är också bra på att leverera känslor och det är ett bevis på hans förmåga att man trots allt köper kärlekshistorien här. Filmen är inte särskilt lång, men tempot är högt. Jewison arbetar mycket med split screen, där flera vinklar av samma scen visas samtidigt sida vid sida. Det bidrar till den visuella njutningen och är ett trick som efterapats många gånger – nu senast i Guy Richies 60-talsrulle The Man from U.N.C.L.E.

crown2

Det finns dock vissa snedsteg. Den klassiska schackscenen där Dunaway förför McQueen är svår att ta på allvar efter att man sett Austin Powers: The Spy Who Shagged Me. Men även utan denna kontext är den en aning överdriven och utdragen. Och som sagt, kärlekshistorien hade kunnat vara starkare. Med det sagt hjälps filmen något oerhört av Michel Legrands fantastiska musik. De jazziga och romantiska tonerna och inte minst Noel Harrisons vackra The Windmills of Your Mind ger filmen den romantik den kanske saknade i själva manuskriptet.

Sammantaget är detta en mycket underhållande film. Kanske är den inget mer än en bagatell, men den är väldigt välgjord sådan. Det är förmodligen en av historiens snyggaste filmer, som sagt. Och jag ser inget negativt i det. Det är mycket yta, men nog med djup för att tillfredsställa iallafall mig.

Betyg 4 av 5

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 225 andra följare