Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter.

plats 9 från 1934 finner vi The Black Cat.

Poster från 1934. Lägg märke till att Boris Karloff endast kallas "KARLOFF".

The Black Cat var den första av två filmer baserade på verk av Edgar Allan Poe, där 30-talets största skräckstjärnor Boris Karloff och Bela Lugosi hade huvudrollerna (den andra hette The Raven). Poe var ett naturligt nästa steg för Universal efter succéerna med Dracula och Frankenstein. De hade tidigare filmat Poes Murders in the Rue Morgue, med Lugosi i huvudrollen, och trots att den filmen inte var någon stor succé gjorde man ytterligare två Poe-filmatiseringar. Åsikterna går isär bland skräckfans om vilken av dessa två filmer som är bäst. Lugosi-fansen brukar föredra The Raven där Lugosi syns mest framför kameran som skurken. I The Black Cat har Lugosi för ovanlighetens skull rollen som hjälte, eller åtminstone antihjälte. Boris Karloff spelar skurken, den satanistiske präster Hjalmar Poelzig. Lugosi spelar krigsfången Vitus Werdegast som återvänder för att utkräva hämnd på Poelzig som förådde honom och en mängd soldater till ryssarna under Första Världskriget och samtidigt lade beslag på Vitus fru. Av en slump följer ett nygift par med Vitus till Peolzigs hus, och de unga tu hamnar mitt i den intellektuella, dödliga och ockulta korselden.

"And now you come to me, playing at being an avenging angel, childishly thirsting for my blood."

För regin står Edgar G. Ulmer, en österrisk scenograf som bl.a. jobbat på Fritz Langs film M. Och filmen uppvisar imponerande scenografi. Peolzigs hus har en häftig, ödesmättad arkitektur som speglar dess ägares intelligens och ondska. Historien har ingenting att göra med Edgar Allan Poes novell, endast titeln användes. Men det är ändå en bra historia, som görs trovärdig av de båda stjärnornas insatser. Karloff gör en av sina mest onda och minnesvärda karaktärer. Lugosi är också minnesvärd som den plågade Vitus Werdegast, vars hämndbegär till slut mynnar ut i ren sadism i filmens final – en obehaglig scen då han flår sin motståndare levande. David Manners som spelade mot Lugosi i Dracula, och mot Karloff i The Mummy, får mer att göra i denna film. Manners var en karismatisk skådespelare, som tyvärr inte gjorde många fler filmer i Hollywood.

Centralt i filmen är scenen då Karloff och Lugosi spelar schack om det unga parets liv. Det är en scen som får mig att tänka på ett liknande schackspel i Det sjunde inseglet. Det är också i denna scen som många av filmens bästa repliker levereras (och de är Karloffs allihop).

Read Full Post »

Tjechov med kollegan Leo Tolstoj (skägget) i Jalta. Första delen av "Damen med hunden" utspelar sig där.

Jag läser just nu en novellsamling av Anton Tjechov. Den innehåller bl.a. ett av hans främsta verk ”Damen med hunden” (1899). Den korta kärlekshistorien är mycket vacker. Jag har läst den tidigare, och det är den sortens läsupplevelse som stannar kvar lång tid. Jag ger er nedan ett smakprov på Tjechovs utsökta språk:

Tåget rullade hastigt bort, dess ljus var snart försvunna och efter någon minut hördes inte ens bullret, alldeles som om allt enkom hade samverkat för att utplåna denna ljuva dröm, denna dårskap. Och kvarlämnad ensam på perrongen stirrade Gurov långt in i mörkret därborta och lyssnade till syrsornas spel och de sjungande telegraftrådarna med en känsla av att han först nu hade vaknat. Och han tänkte på att nu hade det åter i hans liv varit en upplevelse eller ett äventyr, och att nu var också det förbi och kvar fanns bara ett minne… Han var upprörd, nedstämd och erfor en känsla av lätt ruelse; ty denna unga kvinna som han aldrig mer skulle träffa hade inte varit lycklig med honom. Han hade varit vänlig mot henne och hjärtlig, men det hade ändå i hans sätt mot henne, i hans ton och smekningarna funnits en skymt av lätt gäckeri, av det klumpiga övermodet hos en lycklig man som därtill var i det närmaste dubbelt så gammal som hon. Hela tiden hade hon kallat honom god, ovanlig, högsint; tydligen hade han inte synts henne sådan som han i själva verket var, alltså hade han ofrivilligt bedragit henne…

(översättning av Asta Wickman)

De visste hur man skrev, de där gamla ryssarna! För någon som inte orkar tillgodogöra sig tegelstenar av Tolstoj eller Dostojevskij (någon som jag) kan mycket väl pröva på lite Tjechov. Hans noveller är ofta mycket korta, men kärnfulla.  Tjechovs språk är mycket avskalat, vilket jag uppskattar. Orden är fyllda av mening, och inte meningarna med ord. Vidare är hans historier egentligen tämligen banala. Ofta alldagliga. Vemodiga, på sätt och vis pessimistiska, men där finns ändå en lidelse. Någonting vackert.

Read Full Post »

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter.

plats 10 från 1935 finner vi The Raven.

Två legender: Boris Karloff och Bela Lugosi

Detta är den sista filmen i Universals Edgar Allan Poe-trilogi, och den andra filmen där Boris Karloff och Bela Lugosi möts. Historien har inte mycket med Poes dikt The Raven att göra, men det är ändå en intressant historia. Bela Lugosi spelar kirurgen Dr Vollin som räddar livet på den vackra Jean Thatcher (Irene Ware). Vollin blir vansinningt förälskad i Jean, och ber hennes far om hennes hand. Fadern, judge Thatcher (Samuel S. Hinds), vägrar och detta väcker Dr Vollins vrede. Av en slump uppsöks Vollin av Bateman (Boris Karloff), en brottsling på rymmen. Bateman vill att doktorn via kirurgi ska förändra hans utseende. Vollin vanställer honom istället och lovar att om Bateman hjälper honom utföra hans gruvliga hämndaktion, så ska han få tillbaka sitt ansikte.

Detta var den andra filmen där Lugosi och Karloff möttes. Året innan hade de spelat i filmen The Black Cat. I den var rollerna ombytta – Lugosi var antihjälten och Karloff den onde galningen. Men här är det Bela Lugosi som spelar den exentriske Poe-fantasten Dr Richard Vollin. Skurkrollerna passade alltid Lugosi bäst. Här går han helt in i sin roll och levererar varje replik med en uppenbar sadism. Trots att de båda var stora stjärnor inom samma genre, var Lugosi och Karloff mycket olika i sättet att spela. Enligt mig var Karloff egentligen den bättre skådespelaren, medan Lugosi hade störst pondus. Karloff var ofta väldigt sparsmakad i sina rolltolkningar, medan Lugosi tenderade att nästan spela över. En blick från en ond Karloff-karaktär kunde innehålla många fler djup än en liknande blick från en karaktär spelad av Lugosi. Skillnaden i spel är också uppenbar här då Karloff spelar den utnyttjade, vanställde Bateman – Vollins knähund. Bateman är en tragisk figur som styrs av sin onde herre. Detta är i mångt och mycket Lugosis film och förmodligen en av hans bästa roller. Tyvärr är de andra skådespelarna utöver de två stjärnorna tämligen anonyma.

Karloff spelar Bateman, den vanställde rymlingen

Filmen är spännande och även om historien kanske inte är den trovärdigaste, hålls tempot uppe. Lew Landers svarar för regin. Han var ingen större regissör, men samarbetade senare bl.a. med Karloff i The Boogie Man Will Get You och Lugosi i The Return of The Vampire (en pärla från 1944 där Lugosi spelar Dracula, jag menar ”greve Tesla”). Men mycket av filmens kvalitéer beror på dess två stjärnor – och vilka stjärnor det är!

Read Full Post »

Öijer

Bruno K. Öijer

vid gränsen
till det okända
vände du dej om
och blåste ut dina fotspår
släckte noga omkring dej
såg till att ingenting fanns kvar
som kunde ta eld och börja brinna
ändå tvekade du
gick tillbaka och såg efter igen
tills du var säker
helt säker

– ur Svart som silver, W&W 2008

Read Full Post »

Adelphi Audios CD-utgåva av "Skruvens Vridning" av Henry James

Jag har precis lyssnat färdigt på ”Skruvens Vridning” (The Turn of the Screw) av Henry James, uppläst av Ewa Fröling och Sten Ljunggren. Boken är klassiker inom 1800-talets gotiska litteratur. Det är en avskalad men gastkramande berättelse, som liksom smyger sig in hos läsaren. Eller lyssnaren, som det var i detta fall.

Att läsa in en ljudbok och lyckas bra är inte lätt. Man måste balansera på en knivsegg, för att inte falla i något av de två dikena: att spela för mycket teater eller att vara totalt anonym.

Exempel på överspel hittar vi hos uppläsare som Krister Henriksson, som bl.a. läst in Harry Potter-böckerna. Henriksson är även på film en ytterst medelmåttig skådespelare, och är inte heller någon bra uppläsare av ljudböcker. Han skriker och viskar om vartannat, något som verkar vittna om ett stort ego snarare om en rättvis hållning mot boken och författaren. Någon som har en helt annan uppläsarstil är Stefan Sauk, bl.a. då han läser upp HemingwaysOch solen har sin gång”. Han faller i det andra diket. Det är uppenbart att Sauk känner starkt för texten och vill lyfta fram den så mycket som möjligt. Men uppläsningen blir anonym, intetsägande.

Det finns naturligtvis undantag, där uppläsaren kan och bör ta mycket plats. Jag tänker främst på Ernst-Hugo Järegårds uppläsning av Robert Louise StevenssonsDr Jekyll och Mr Hyde”. Detta är snarare en tolkning än en uppläsning. Den är briljant!

Jag har alltid lyssnat på mycket på ljudböcker. Då jag var yngre var det Twains ”Tom Sawyer” uppläst av Lars Ekborg, Magorians ”God natt, mister Tom” med Stefan Ekman eller Dahls ”Häxorna” uppläst av Johan Ulveson. Senare har jag bl.a. lyssnat till Max von Sydow läsa Conrads ”Mörkrets hjärta”, Thorsten Wahlund läsa Stephen Kings ”Det Mörka Tornet”-serie, Helge Skoog med ”Om de bara kunde tala” och framför allt Rikard Wolff läsa Oscar Wildes magnum opus ”Dorian Grays Portätt”.

Jag växte upp med Herman Lindqvists egna inläsningar av sina kåserisamlingar. Detta är naturligtvis att föredra – att författaren själv läser sin bok.

Jag är en tämligen van ljud-, kassett- och CD-bokslyssnare.

Uppläsare: Wolff, Järegård, Lindqvist, Ulveson och "det svarta fåret" Henriksson.

”Skruvens vridning” var en intressant ljudboksupplevelse. Boken i sig är sedan länge slutsåld, och är i detta format utgiven av förlaget Adelphi Audio som med sin utgivning av något obskyra klassiker gjort en god gärning. Boken läses av två skådespelare; Ewa Fröling läser själva historien (som berättas ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv), medan Sten Ljunggren läser introduktionen (som berättas ur en mans perspektiv).

Sten Ljungren och Ewa Fröling

Jag är något delad inför denna uppdelning av inläsningen. Som ni märkt föredrar jag då texten själv får tala och så lite betoning som möjligt läggs på själva uppläsaren. Vissa ljudböcker har en benägenhet att alltmer likna radioteater, vilket inte är bra. Radioteater är nog så trevligt, men det är en helt annan konstart än vad en ljudbok är och de två bör inte blandas ihop. Detta beror på att författarens verk måste tillåtas att stå på egna ben. Adelphi Audio skriver på sin hemsida att de bl.a. använder lite ljudeffekter i vissa böcker (såsom diverse Sherlock Holmes-utgivningar). Detta är nästan hädelse i mina öron! Vill man göra radioteater av Sherlock Holmes – fint (det har gjorts ett antal gånger). Men Arthur Conan Doyles berättelser behöver inte förstärkas av ljudeffekter! Ett annat skräckexempel jag minns var då jag lyssnade till en av Thorsten Wahlunds uppläsningar av en Sjöwall/Wahlöö-roman (det kan ha varit ”Det slutna rummet”, men jag minns inte exakt). Hela boken läses i vanlig ordning upp av Wahlund. I boken lyssnar kommissarie Martin Beck på en ljudinspelning av ett förhör med en ung flicka. Förhörsledaren är en kvinna. Istället för att Wahlund läser upp denna del, spelas förhörsledaren av en kvinna och den unga flickan av en ung flicka. Detta finner jag bara störande. Som amerikanarna säger: ”If it aint broken, don’t fix it.”  Att försöka förbättra ett verk Arthur Conan Doyle eller Sjöwall/Wahlöö är ett tydligt tecken på hybris.

Författaren Henry James

Åter till ”Skruvens Vridning”. I detta fall gör det inte så mycket att uppläsningen handhas av två skådespelare. Jag kan förstå tanken. Den ena berättaren är ju en man och den andra en kvinna. Båda uppläsarna gör ett så pass bra jobb och låter texten tala sitt eget språk, så jag förlåter Adelphi Audio denna gång. Tyvärr finns det annat att klaga på. Och detta gäller kanske främst själva texten, snarare än ljudboksproduktionen. Trots att det för det mesta är en spännande och ryslig berättelse finns det tillfällen då mer av vad som på engelska kallas ”exposition” (typ förklaringar) skulle behövts. Språket är lite ”Hemingwayiskt” i sin enkelhet, men detta får ibland resultatet att det är svårt att hänga med i handlingen. Men boken har också klara fördelar, som sagt. Och som alla riktigt bra skräckromaner får det övernaturliga fungera som en sorts katalysator för något djupare – en mer psykologisk ångest. Hemligheten i denna sorts litteratur är ofta ambiguiteten – att vi inte riktigt vet vad som faktiskt sker eller vad som är huvudpersonens fantasi.

”Skruvens vridning” är en tämligen kort bok. Uppläsningen är endast dryga fyra timmar. En kort klassiker med andra ord.

Read Full Post »

Expressionisten Edvard Munch är en kanske något uttjatad konstnär idag. Onekligen är Skriet (hans mest kända verk) oerhört uttjatat och inte särskilt spännande numera. Men trots detta går det inte att förneka att hans tavlor är mycket tilltalade. Det är svårt att välja vilka jag ska visa här. Nedan finner ni några av vad jag anser är hans vackraste och mest lättillgängliga verk.

(Klicka på bilderna för större versioner.)

Madonna

Summer Night's Dream

Puberty

Read Full Post »

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter.

plats 11 från 1936 finner vi Dracula’s Daughter.

Dottern bränner sin faders lik.

Efter succén med Bride of Frankenstein året innan var det naturligt med en uppföljare till Universals Dracula. Tyvärr blev detta ingen ny Bride, och filmen är också blek jämfört med sin föregångare. Man saknar Bela Lugosi. Förmodligen är det detta som gör att denna film har kommit lite i skymundan i filmhistorien. För den är, trots sina brister och sin Bela-frånvaro, en riktigt bra film. Precis som Bride of Frankenstein så bjuder den på mycket symbolik och flera djup, någonting som inte alls var en självklarhet. Universals skräckfilmer, framför allt uppföljarna, hade inga krav på sig att vara djupa, väl genomarbetade historier (detta blev uppenbart framförallt på 40-talet). Filmbolaget ville främst tjäna pengar på dem. Men tack vare regissörerna, kanske främst Frankensteins James Whale, fick 30-talets skräckfilmer ett djup. De kommenterade, i stor utsträckning i samma anda som sina litterära förlagor, på fenomen som religion, existentialism och i mycket hög grad (förtryckt) sexualitet. Regissören Lambert Hillyer ger oss här en historia om en olycklig kvinna, som plågas av arvet efter sin far. Gloria Holden gör ett mycket bra porträtt av Draculas dotter, som till skillnad från sin far, avskyr sin vampyrnatur. Likt en drogberoende försöker hon motstå sin blodtörst, men under inflytande av den mystiske Sandor (Irving Pichel), faller hon för frestelsen – gång på gång. På samma sätt som Bride of Frankenstein hade homoerotiska undertoner, har denna film lesbiska dito. Detta ger filmen och dess titelkaraktär ett djup som står sig i jämförelse med andra samtida ”djupa” skräckfilmer, såsom Dr Jekyll and Mr Hyde, Frankenstein, Dracula, The Mummy eller Mad Love. Precis som monstren i många av dessa filmer, känner vi också sympati för grevinnan här.

De lesbiska undertonerna går inte att missa. Grevinnan och hennes offer.

Dracula’s Daughter har många fördelar, men också vissa saker som ligger filmen i fatet. Tempot är lite segt till och från, och det finns en hel del hål i intrigen. Otto Kruger är tämligen blek i den manliga huvudrollen. Däremot är Edward van Sloan mycket bra som Van Helsing. Det är också kul att vi i filmens final får återvända till Draculas slott, precis som i Bram Stokers bok. Här gör faktiskt Lugosi en liten cameo (nåja) – avmålad på en gobeläng.

Read Full Post »

Older Posts »