Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Tomas Tranströmer

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstelnad älg
med milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

– Storm

Read Full Post »

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter. Nu är vi inne på toppskiktet – med andra ord de mest klassiska skräckisarna.

På plats nr 4, från 1935, finner vi Bride of Frankenstein.

Elsa Lancaster och Boris Karloff

Det är inte ofta en uppföljare är bättre än originalet. Det har skett ett fåtal gånger i filmhistorien, där The Godfather Part II och Bride of Frankenstein ofta får stå som de främsta exemplen på detta fenomen. Själv har jag haft svårt att bestämma vilken jag tycker bäst om, av Frankenstein och dess första uppföljare. Onekligen är båda filmerna klassiker som innehåller en stor mängd klassiska repliker och scener. Men man måste ändå erkänna att Bride förmodligen är snäppet vassare.

Här finns allt vi älskade från Frankenstein-originalet, och mer därtill. Colin Clive gör återigen den plågade Dr Frankenstein och Boris Karloff är återigen hans skapelse, kallat Monstret. I denna film lär sig monstret att tala, någonting som ger ännu en dimension till denna en av filmvärldens kanske mest tragiska figurer. Monstrets möte med den blinde eremiten är en klassisk scen. Denne blinde man är den ende som inte dömer Karloffs karaktär på grund av dess fasansfulla yttre. För dagens publik är budskapet i scenen inte direkt subtilt förmedlat, men det är trots detta en oerhört stark scen. Det kanske mest underhållande nytillskottet till Frankenstein-serien är den nye karaktären Dr Pretorius. Denne Mefistofeles-liknande figur  är snarare en alkemist än vetenskapsman, och han spelas briljant av Ernest Thesiger.

"Sometimes I have wondered whether life wouldn't be much more amusing if we were all devils, no nonsense about angels and being good."

Precis som de flesta andra av skräckfilmerna från denna era ligger här stort fokus på den gotiska atmosfären, scenografin och fotot. Regissören James Whale blandar också in sin morbida humor, som främst visar sig i Thesigers karaktär som kallats en ”gay Mefistofeles”. Och det finns nog ett korn av sanning i det påståendet. Regissören Whale var homosexuell, och det är inte svårt att se undertoner av homoerotik – blandat med sexuell dominans – i relationen mellan Dr Frankenstein och manipulatören Dr Pretorius (ett liknande tema förekom i filmen White Zombie).

Detta är kanske den skräckfilm från denna tidsperiod med flest lager och djupast symbolik. Filmen är, liksom sin föregångare, mycket en film om utanförskap och fördomsfullt hat. Det finns många paralleller med rasism. Monstret är en obscen skapelse som inte bad om att bli till, han är vilsen, missförstådd och hatad av alla – främst av sin skapare. Han finner en vän hos den blinde eremiten, och senare en beskyddare hos den djävulske Dr Pretorius. Monstret ser sin chans att bli älskad då Frankenstein skapar en partner – en brud – åt honom. Men då också denna varelse hatar honom finns ingen återvändo. Monstret beslutar sig och säger till sin brud: ”We belong dead!

En sällsynt svensk originalposter.

Read Full Post »

Ferlin

Nils Ferlin

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Du har tappat ditt ord

Read Full Post »

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood. Nu är vi inne på topp 5 – med andra ord de mest klassiska skräckisarna.

På plats nr 5, från 1931, finner vi Frankenstein.

Boris Karloff i den välkända make-upen som Frankensteins monster.

Om Dracula var startskottet för skräckgenren på 30-talet, så var det Frankenstein (utkommen senare samma år) som verkligen bekräftade att denna sorts filmer hade en framtid. Frankenstein var en ännu större succé än Dracula och precis som Bela Lugosi blev en superstjärna i och med sin roll som vampyrgreven, så blev den okände Boris Karloff en ikon tack vare sin roll som Monstret.

Frankenstein är en klassiker. Liksom många av de tidiga 30-talsfilmerna är den full av symbolik och underliggande budskap, till skillnad från de flesta senare genrefilmerna från främst 40-talet. Boris Karloff spelar Frankensteins skapelse, en abnorm varelse som endast är resultatet av en besatt människas megalomani. Monstret är en främling i denna värld som söker kärlek och förståelse, men som möts av avsky och hat. Karloff gestaltar monstret på ett oerhört känsligt sätt. Bland de starkaste scenerna i filmen är då monstret för första gånger ser solen och sträcker upp händerna i ett barnsligt försök att få tag på den. En annan scen är då monstret möter den enda människan som inte dömer honom för hans utseende, den lilla flickan vid sjön. Leken som börjar så oskyldigt, slutar i ond bråd död.

Colin Clive i totelrollen, mannen som skapde ett monster. Edward van Sloan är Dr Waldman, förnuftets röst.

Karloff är mycket bra i rollen som det missförstådda och dödliga monstret. Colin Clive gör sitt livs roll som Dr Frankenstein, den desperate, tragiske och besatte vetenskapsmannen. Edward van Sloan gör rollen som dr Waldman, Frankensteins motsvarighet till Draculas Van Helsing eller The Mummys Dr Müller. Dwight Frye spelar den puckelryggige assistenten Fritz – en nästan lika galen figur som hans Renfeild i Dracula. Dock är Mae Clarke tämligen blek som Elizabeth, liksom John Boles som Dr Frankensteins vän och kärleksrival Victor.

Regissören James Whale vet vad han gör och filmen är ett mycket fint hantverk. Liksom många andra av filmerna från denna tid ligger en stor betoning på de gotiska miljöerna och den ruskiga atmosfären. Här finns dimhöljda kyrkogårdar, blixtrande stormar och medeltida borgar. En klassiker!

En sällsynt svensk originalposter.

Read Full Post »

Den lille mannen med den stora rösten.

Dog i söndags.

Ronnie James Dio var en av mina personliga favoriter inom hårdrocken. Första gången jag hörde honom var på Black Sabbath-låten Children of the Sea, som fortfarande är en favorit.

Ingen stor textförfattare, men en storslagen musiker. En sångröst som var stilbildande. En man med så många klassiska album i sin karriär; Rainbow Rising, Long Live Rock n Roll, Heaven and Hell, Mob Rules, Holy Diver, Dream Evil. Men även senare i karriären gjorde han starka album som Killing the Dragon, Magica och en sista Black Sabbath-skiva, The Devil You Know.

Jag mötte honom som hastigast förra året på Sweden Rock Festival. Skakade hans hand och fick hans autograf. Säkerhetspersonalen på Sweden Rock Festival försökte dra honom bort från de klåfingriga fansen, men Dio protesterade och gav sig f*n på att ge alla som stått och köat i två timmar en liten autograf. En oerhörd gentleman.

Read Full Post »

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter. Och nu har vi kommit in på de riktiga klassikerna.

plats 6 från 1933 finner vi The Invisible Man.

Originalpostern

Efter James Whales succé med Frankenstein ville Universal naturligtvis få en liknande hit igen. Whale svarade för regin på denna skräck/scfi-fi-film, baserad på en roman av H.G. Wells. Denna film skiljer sig lite från de flesta andra skräckfilmerna från denna tid. Här finns inte det expressionistiska bildpråk eller den gotiska dekor vi finner i t.ex. Dracula eller Dr Jekyll and Mr Hyde. Här ligger betoningen kanske också mer på science fiction än på skräck, även om det naturligtvis är ett fasansfullt koncept med en osynlig mördare – ett slags levande vålnad. Men filmen dryper också av regissören Whales absurda humor och lika gott som man kan kalla The Invisible Man för en skräckfilm eller en sci-fi-film, så kan man också se den som en svart komedi. De praktiska problemen som följer med osynlighet blundas det inte för; ingen i publiken missar att huvudpersonen, den osynlige mannen, springer runt naken i 90% av filmen (mitt i vintern dessutom). Manuset följer den litterära förlagan tämligen tätt och det är en spännande film. Naturligtvis måste man nämnda de häftiga visuella effekterna som än idag imponerar. På den tiden hade de inga datoranimerade effekter, vilket betydde att de var tvungna att väldigt uppfinningsrika. Ofta är det svårt att gissa sig till hur de bar sig åt.

Filmens specialeffekter var banbrytande för sin tid. Ca 80 år senare imponerar de fortfarande.

Claude Rains är brilliant i titelrollen. Hans mäktiga, intellektuella röst gör den osynlige Dr Griffin till en extremt hotfull varelse. Rains är också en mästare på att leverera filmens många dräpande repliker. Som precis innan han skall avrätta sin gamle vän Kemp:

Well, goodbye, Kemp. I always said you were a dirty little coward. You’re a dirty, sneaking little rat as well.

Som Kemp ser vi William Harrigan som presterar bra i rollen. Gloria Stuart och Hanry Travers är solida, men inte så minnesvärda i sina roller. Till minussidan hör Una O’Connor som den hysteriska värdshusvärdinnan. Hennes höga tjut och minspel är äkta buskis, någonting som kanske tilltalade publiken på 30-talet, men som inte har åldrats väl. Trots detta är The Invisible Man en spännande, imponerande och rolig film.

Read Full Post »

Lagerkvist

Pär Lagerkvist

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Det är vackrast när det skymmer (1919)

Read Full Post »

Older Posts »