Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Ozzy på scen. Början av 2000-talet.

Ozzy Osbourne var min introduktion till hårdrock. Det var någon gång i åttan eller nian som jag för första gången hörde hans säregna stämma. Första skivan jag köpte med honom var Ozzmosis (1995). Därefter inhandlade jag i stort sett alla hans soloskivor på LP. Jag lyssnade också på Black Sabbath, vilket ledde mig vidare till band som Dio, Metallica, Deep Purple och inte minst Alice Cooper (mina stora favorit).

Jag har, på grund av detta, en ”soft spot” för Ozzy. Trots att han själv aldrig varit något vidare musikaliskt geni, så har han alltid omgett sig med första klassens musiker. Han har under snart fyrtio år gett ut starka skivor. Förmodligen ligger geniet snarare hos hans fru/manager Sharon, som verkar vara den som hållit ordning på karriären ända sedan solodebuten Blizzard of Ozz (1980), medan Ozzy själv bara verkar han hängt på. Granskar man hans karriär är det ganska intressant. Han var med och introducerade tung gitarrbaserad hårdrock till världen, men det enda instrument han kan spela är munspel. Han är känd för sina mörka texter, men har förmodligen endast skrivit texten till en handfull låtar. Hans röst är världskänd, men han har alltid varit extremt begränsad vad gäller röstförmåga. Hans konserter var legendariska en gång i tiden, men idag stapplar han runt på scenen och mumlar mest i mikrofonen.

Ozzy i början av 80-talet.

Jag har hans senaste CD liggande på bordet. Ozzy står som en ensam soldat, hållandes en svart fana och ser ut över ett till synes öde landskap. Bakom honom skönjer vi änglavingar. Albumet är det tionde i ordningen av soloskivor. Efter att ha lyssnat igenom det ett antal gånger är jag – trots bättre vetande – fast. Refrängerna till Life won’t wait, I want it more och Diggin’ me down ekar i öronen. Detta är Ozzys starka sida. Han skriver inte texter, han arrangerar inte musik – men han vet hur man komponerar suveräna melodislingor. Men kan man bygga en av hårdrockshistoriens mest framgångsrika karriärer på blott detta – melodislingor?

"No More Tears"-tiden, ca 1991

Ozzy är lite som kungen. I sig själv är han kanske inte särskilt extraordinär. Men likt kungen är han omgiven av ett hov. Sharon är Ozzys Elisabeth Tarras-Wahlberg. Till denna samvetslösa affärskvinna har han ett knippe suveräna musiker, producenter, PR-folk, assistenter etc. Ett frenetiskt arbete tar plats. Telefoner ringer, kameror blixtrar, det smattras på tangentbord, faxen går het, PR-folk babblar – och i ett hörn sitter Ozzy och hummar och hittar på en melodi. I alla fall är det så jag föreställer mig det. Melodin spelas in, en spökskrivare hittar på texten, de inhyrda musikerna gör sitt, Ozzy sjunger in låten (en mening i taget). Råmaterialet produceras, mixas och ut kommer Scream (2010). Det är en riktigt bra skiva. Ingen Sabbath Bloody Sabbath (1974), ingen Diary of a Madman (1981), ingen No More Tears (1991) – inte ens en Down to Earth (2001). Men ändå en riktigt bra platta.

Ozzmosis - ca 1995

Vad är det som gör att jag fastnar för det här? Min första reaktion på skivan var att melodierna var svaga. Jag kände likadant då jag först hörde hans förra alster, Black Rain (2007). Svaga melodier. Vad är då Ozzy att ha? Som sagt är hans starka sida just melodislingorna. Om nu de inte förekommer längre – vad har han att erbjuda? Senaste skivan som Ozzy gjorde som jag inte behövde lyssna igenom flera gånger för att hitta bra låtar var Down To Earth. Men precis som med Black Rain, lyssnar jag igen. Och igen. Och plötsligt finns de där. De grymma melodierna som sätter sig. Det är tungt, det är refrängstarkt, det är mörka teman som behandlas. Det är extremt välproducerat. Ozzy har, trots allt, gjort det igen.

Read Full Post »

Detta är det näst sista inlägget på min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood. Vi är framme vid andraplatsen.

På plats nr 2, från 1932, finner vi The Mummy.

"KARLOFF The Uncanny" - Originalposter

Mumien Imhotep, i Boris Karloffs gestalt, är kanske ett av de klassiska monstren som kommit lite i skymundan. Dracula, Frankenstein och dennes brud, The Wolf Man är mer välkända. Men jag tycker faktiskt att det är denna tidiga mumiefilm som är den starkaste bland Universal Studios långa cykel av monsterfilmer.

På många sätt är detta en omarbetning av Universals Dracula, från ett år tidigare. Transsylvanien och England, är här Egypten. Van Helsing har blivit Dr Müller (båda spelades av Edward van Sloan), Jonathan Harker är här Frank (båda dess spelas också av samma person, David Manners), det kvinnliga offret heter här Helen, istället för Mina. Och dessutom har vi en uråldrig, odöd adelsman som återvänder till de levande för att genomföra sina onda planer.

Karloff och Zita Johann

Boris Karloff är briljant i rollen som mumien som kommer till liv igen och söker efter sin sedan länge döda kärlek. Denna mumie skiljer sig markant från senare mumier som går runt inlindade i bandage utan någon hjärnkapacitet. Karloffs mumie gör sig snabbt av med sina bandage och ser ut som en mycket gammal och belevad gentleman. Han påminner mycket om Dracula. Men där Dracula endast var ond och ute efter blod, så finner vi sympati hos mumien Imhotep. Han är en tragisk figur som letar efter den han en gång älskade, men som togs ifrån honom. Det är på sätt och vis en olycklig, och morbid, kärlekshistoria. Han finner henne, reinkarnerad, i Zita Johanns karaktär Helen. Johann är väldigt unik bland andra kvinnliga karaktärer och huvudrollsinnehavare i skräckisarna från denna tid. De flesta av dessa kvinnliga karaktärer var i stort sett likadant skrivna och agerade – extremt anonyma och förglömliga. Men Zita Johann ger oss en storslagen, fängslande rolltolkning. Överlag är detta som sagt en nyversion av Dracula där nästan allt är gjort snäppet bättre, framfört allt vad gäller skådespelarna – men också kameraarbetet. Regissören var tyske fotografen Karl Freund, som skött kameraarbetet på Dracula och tyska klassiker som Metropolis och Der Golem. Freund (som också gjorde Mad Love) ger publiken en stor filmupplevelse. Samtidigt som vi har att göra med ett skräckinjagande koncept, så bubblar det av känslor under utan. The Mummy är sannerligen en bortglömd klassiker.

En sällsynt svensk originalposter.

Read Full Post »

Diktonius

Elmer Diktonius

Elmer Diktonius

Stjärnfångerska! –
din håv är glitterfull
av gudabrak
och dödens blommors prassel.
Ofödd såg du allt;
sjuk botade du friska.
Ingen avlade diktmygg som du:
livslevande,
blodsugande.

”Södergran”

Read Full Post »

Det dröjde länge innan jag fastnade för Van Gogh. Många av hans motiv tycker jag fortfarande är tämligen intetsägande och tråkiga. Sädesfält, cypresser och sommarängar i överflöd. Men han har också en hel del pärlor, förstås. Det måste man nog ha om man ska bli en av de mest välkända konstnärerna i världen. Vincent van Gogh räknas ofta till postimpressionisterna. Han var också en stor inspiration för en mängd senare målare, bl.a. Munch och Matisse och en mängd av ismerna såg honom som en förebild, bl.a. inom  expressionismen och modernismen.

(Klicka på bilderna för större versioner)

Nuit étoilée sur le Rhône

Le Café de nuit

De Aardappeleters

Read Full Post »

Min lista med de 15 bästa skräckfilmerna från 1930-talets Hollywood fortsätter. Nu är vi inne på prispallen, topp tre. På denna nivå är det egentligen svårt att säga vilken film som är bäst, men jag har ändå försökt rangordna dem.

På plats nr 3, från 1931, finner vi Dracula.

Helen Chandler och Bela Lugosi

Mycket finns att säga om denna klassiker. Det var denna film som satte igång den skräckfilmsvåg som sträckte sig över både 30- och 40-talen. Man kan nog inte överskatta dess filmhistoriska betydelse. Om Tod Brownings Dracula inte hade lyckats bli en succé hade vi förmodligen inte haft någon Frankenstein, The Wolf Man och därmed hade skräckfilmsgenren idag sett extremt annorlunda ut.

Men man ska inte endast höja en film till skyarna på grund av dess plats i historien. Tyvärr har Dracula en mängd problem. Dessa blir extra tydliga om man jämför den med den spanska version av filmen som spelades in parallellt, och som var avsedd för den latinamerikanska marknaden. Den spanska versionen hade ett helt annat produktionsteam än den engelskspråkiga, och den är av en mycket högre kvalité, tekniskt sett. I den engelskspråkiga Dracula är fotot tämligen stillastående och fantasilöst för det mesta, vissa skådespelare är väldigt bleka, tempot är väldigt segt till och från och långa partier av filmen är tysta. Mycket av detta beror på regissören Browning, som inte var van vid att göra ljudfilm. Men filmens starka sidor väger upp. Den gotiska scenografin är underbar, speciellt Draculas slott i början av filmen. Atmosfären är mycket kuslig. Filmen är full av symboler och underliggande budskap, religiösa såväl som sexuella.

Det har skrivits hyllmeter om symboliken hos Dracula, både med anknytning till Bram Stokers originalbok, denna film och fenomenet Dracula. Saker i vampyrgenren som man numera tar för givet utan att reflektera över har ofta en mycket stark symbolik. Varför är Dracula t.ex. rädd för kors och krucifix? Förklaringen finns i att Dracula är en levande död, en blek imitation av den uppståndne Kristus. Korset är en symbol för Kristus riktiga uppståndelse och seger över döden, medan Dracula själv endast är ett levande lik. Själva bloddrickandet kan också ses som en mörk spegling av Den Heliga Nattvarden, då de som dricker Kristi blod vinner evigt liv. Dracula däremot måste gång på gång stilla sin blodtörst för att inte gå under. Om man vill kan man göra en teologisk analys av filmen. Istället för att förhärliga eller romantisera det onda och demoniska (vilket skräckgenren ofta beskyllts för) så är Draculas (filmen, men kanske främst bokens) budskap tydligt: Inget kan ersätta det goda. Det finns bara en sann uppståndelse – Kristi uppståndelse –  och bara en sann nattvard – Kristi nattvard. Draculas uppståndelse och nattvard är bara en ondskefull imitation som leder till död. I filmen citeras och alluderas det till Bibeln flera gånger.

"Listen to them. Children of the night. What music they make!"

Men nog av analyserandet. Hur är skådespelarna? Trots att David Manners och Helen Chandler gör tämligen platta insatser, så finns det ett gäng lysande skådespelare i filmen. Edward van Sloan spelar professor Van Helsing med pondus. van Sloan skulle efter denna film ofta få rollen som den gamle vise mannen av Gandalf/Obi-Wan Kenobi-modell; han spelade liknande roller i The Mummy och Frankenstein. Dwight Frye är utsökt galen som Draculas offer Renfield. Han är perfekt för rollen, och precis som van Sloan blev han så sammankopplad med Dracula att han ofta fick spela liknande karaktärer. Charles K. Gerrard gör en något bortglömd, men mycket älskvärd biroll som Renfields vårdare.

Och så har vi naturligtvis Dracula själv – Bela Lugosi. Detta är Lugosis mest klassiska roll och han är faktiskt perfekt i den. Han säger varenda replik på ett utsökt ödesmättat sätt. Han har en oerhörd pondus och stjäl varje scen han är med i. Och det är verkligen Lugosi som gör filmen. Trots att den spanskspråkiga versionen är bättre i nästan alla andra avseenden, så saknar den Lugosi.  Detta var en roll han aldrig någonsin åter skulle leva upp till, tyvärr. Ingen, vare sig det varit Christopher Lee eller Gary Oldman, har någonsin varit lika perfekt i rollen som den onde greven.

Dracula, Mina och Renfield

Read Full Post »