Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

Min kärlek till expressionisten Edvard Munch och till den sexistiska våldsunderhållaren James Bond förenades då jag fann denna bild på nätet:

Munch, Edvard Munch.

Bilden är från en webbsida med diverse andra Munch-pariodier. De flesta tämligen dåliga och alla tämligen smaklösa. Denna undantaget såklart. Bilden är ihopredigerad av dessa verk.

En förklarande text löd (fritt översatt):

Affisch till Ingmar Bergmans snö- och bastuthriller som floppade 1963. Efter att den ångestdrabbade Bønd systematiskt sköt ihjäl alla kvinnliga karaktärer och därefter sig själv så var en uppföljare utesluten.

Tämligen underhållande, måste jag säga.

Read Full Post »

Leonard Cohen

I smile when I’m angry.
I cheat and I lie.
I do what I have to do
to get by.
But I know what is wrong,
and I know what is right.
And I’d die for the truth
in my secret life…

ur In My Secret Life


Tidigare Leonard Cohen på bloggen:

Leonard Cohen är en sann  poet

Cohen (x 3)

Read Full Post »

Detta YouTube-klipp har titeln ”best movie line ever”. Det kanske ligger något i det. Från den obskyra filmen The Ghost Breakers (1940) med bl.a. Bob Hope. Finns något typiskt USA över kommentaren.

Read Full Post »

Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä. Här – Danmark; utskitet av kalk och vatten. Och där – Sverige; hugget i granit. Dansk-… jävlar. Danskjävlar!

Dr Stig G Helmer

Dr Stig G Helmer (Ernst-Hugo Järegård) i "Riket"

Read Full Post »

Leonard Cohen

Min kärlek till Leonard Cohens musik är ett arv från mina föräldrar. Kanske främst från min far. Jag har tidiga minnen av en mörk sångröst och en kuslig melodi. På senare år insåg jag vem som stod bakom denna musik, och i tonåren började jag låna min pappas Cohen-skivor I’m Your Man och The Future. Jag upptäckte snart att min kära mor ägde hans tidiga alster Songs from a Room och Songs of Love and Hate på LP, så dessa två lade jag också snabbt beslag på.

Det har skrivits mycket om Leonard Cohen, hans liv, hans musik och hans lyrik. Troligtvis har jag inte så mycket att tillföra. Innan jag upptäckte Cohen trodde jag att Bob Dylan var den okrönte konungen av tonsatt poesi. Men Leonard Cohen är en sann poet. Om Dylan är musikens Quentin Tarantino, så är Leonard Cohen dess Ingmar Bergman. Där Dylan namedroppar (se Desolation Row), så väver Cohen en magisk väv av ord (se Avalanche). Faktum är att han långt innan hans första album kom ut var en publicerad och uppskattat författare och poet. Många av hans sånger var från början dikter.

En foto från senare år

Det finns ett antal återkommande teman i hans poesi. Mycket handlar naturligtvis om kärlek, ofta olycklig sådan och gärna med en originell vinkel – som i den underbart tragiska Famous Blue Raincoat. Texterna osar ofta av mörker och den ångest som hemsökt den kroniskt deprimerade Cohen största delen av hans vuxna liv. Han väver också ofta in bibliska teman, och ofta en andlig klarsynthet. Exempel på detta finner vi bönen If it be Your will eller i hans mest kända låt Halleluja (som det har gjorts flera covers på, bl.a. av Jeff Buckley och John Cale). Detta kommer sig förmodligen av Cohens judiska arv. Det finns också en samhällskritik, satir och en humor som aldrig blir krystad (vilket ibland är fallet med Bob Dylan). The Story of Isaac, Everybody Knows, The Future och Democray är exempel på sådana låtar. Sex, eller snarare sensualitet, är också något som han ofta sjunger om. Till min förskräckelse har jag insett att vissa på grund av detta avfärdar Cohen som en smörsångare. Förmodligen beror detta på att Cohen på senare år utvecklat en djup basröst, som vissa kanske associerar med Barry White. Detta är hädelse i mina öron.

Live i början av 70-talet

Leonard Cohen är en sann poet. Nedan finner ni hela texten till Famous Blue Raincoat. Den är utformad som ett brev. En man skriver till sin bäste vän. En vän som haft en affär med mannens hustru.

It’s four in the morning, the end of December
I’m writing you now just to see if you’re better
New York is cold, but I like where I’m living
There’s music on Clinton Street all through the evening.

I hear that you’re building your little house deep in the desert
You’re living for nothing now, I hope you’re keeping some kind of record.

Yes, and Jane came by with a lock of your hair
She said that you gave it to her
That night that you planned to go clear
Did you ever go clear?

Ah, the last time we saw you you looked so much older
Your famous blue raincoat was torn at the shoulder
You’d been to the station to meet every train
And you came home without Lili Marlene

And you treated my woman to a flake of your life
And when she came back she was nobody’s wife.

Well I see you there with the rose in your teeth
One more thin gypsy thief
Well I see Jane’s awake —

She sends her regards.
And what can I tell you my brother, my killer
What can I possibly say?
I guess that I miss you, I guess I forgive you
I’m glad you stood in my way.

If you ever come by here, for Jane or for me
Your enemy is sleeping, and his woman is free.

Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes
I thought it was there for good so I never tried.

And Jane came by with a lock of your hair
She said that you gave it to her
That night that you planned to go clear

— Sincerely, L. Cohen

Read Full Post »

Ibland önskar man att man var Sean Connery anno 1964.

Från Goldfinger:

Read Full Post »

Martinsson

Harry Martinsson

Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.

På honom biter ingenting.
Han brukar borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det kargaste härdar han ut,
men doftar ändå,
har ändå behag.

Åt gravar och golv gav han ris,
och gott öl bryggde han
där han stod,
stark och vänlig
klämd mellan gråa stenar i Thule.

– Enbusken

Read Full Post »

Older Posts »