Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Sue Lyon och James Mason

Sue Lyon och James Mason

Lolita är baserad på den kontroversiella boken av Vladimir Nabokov och det är en film som verkligen utmanar tittaren. Rent krasst är det en berättelse om en pedofil. Det är en berättelse om en medelålders man som gifter sig med en kvinna, endast för att komma i kontakt med kvinnans tonåriga dotter. Det är ett vidrigt motiv. Men tack vare att alla personskildringar i filmen är så djupa och genomtänkta och väl agerade, så inser vi att Humbert både är en förövare och ett offer, precis som tonårstjejen Lolita. Hennes tonåriga naivitet och elakhet både charmar och sårar Humbert. Samtidigt som han utnyttjar henne, så utnyttjar hon honom. Det är en intressant relation och en gripande historia som både engagerar och är frånstötande.

Det som först fångade mig med filmen var James Masons porträtt av den tragiske Humbert. DVD-utgåvan jag har beskriver honom som ”beräknande och vilseledd”. Och det passar verkligen. Hans agerande är avskyvärt, men samtidigt kan man inte undgå att tycka synd om honom. När han mot slutet av filmen gråtande bönfaller Lolita om att följa med honom, så tycker man verkligen synd om honom. Samtidigt som man känner förakt. Man glömmer för ett ögonblick det vidriga han gjort, både mot Lolita och hennes mor. Det är detta som är så obehagligt med filmen. För regin står mästaren Stanley Kubrick och Peter Sellers har en obehaglig biroll.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck

Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck

Detta betecknas ofta felaktigt som den första Beckfilmen. Men faktum är att det redan innan denna spelats in ett fåtal olika Beckrullar, fast de flesta av dessa är bortglömda idag. Annat är det med Bo Widerbergs mästerverk – helt klart den bästa Beckfilmen. Kanske rent av den enda egentligen Beck-filmen – eftersom resten av produktionerna snarare varit TV-avsnitt.

Detta är en Beck som ligger nära förlagan av Sjöwall/Wahlöö. Det är svenskt sjuttiotal. Beck röker. Han har familj. Han gillar Kollberg. Avskyr Gunvald Larsson. Det är realistiskt. Det är spännande. Det är välspelat och gripande. Carl-Gustaf Lindstedt (för mig mest förknippad med Teskedsgummans gubbe) spelar en något större Beck än vi är vana vid. Men hans trötta blick och något oengagerade stil är så nära Beck man kan komma. Sven Wollter är också bra som Kollberg. Däremot är Thomas Hellberg helt felcastad som Gunvald Larsson. Både Rolf Lassgård och Mikael Persbrandt var extremt mycket bättre. Annars är det enda man kan någonting emot det något abrupta slutet. Men det får man skylla på Sjöwall/Wahlöö snarare än Widerberg, eftersom filmen även på denna punkt ligger väldigt nära boken (som för övrigt bär titeln Den Vedervärdige Mannen från Säffle).

Kuriosa 1: Torgny Anderberg spelar polischefen Malm i filmen. Anderberg skulle också spela polischefen i Gösta Ekmans två första Beckfilmer. Men då hette polischefen inte Malm, utan Hammar. Denne ersattes i resten av Ekman-filmerna med Jonas Falks inkompetente polischef Malm.

Kuriosa 2: Boven i filmen spelas av Ingvar Hirdwall, som senare skulle komma att spela  ”Grannen” i alla Peter Habers Beckfilmer.

Nedan finner ni en av scenerna ur denna klassiker:

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Jag tänkte att jag här under våren regelbundet skulle publicera några kortfattade recensioner av filmer i min samling. Vi börjar med en klassiker.

Allan Edwall spelar pappan till Fanny och Alexander

Allan Edwall spelar pappan till Fanny och Alexander

Detta är en sådan film som jag alltid har tyckt om, men nyligen återupptäckt på riktigt. Ingmar Bergmans sista biofilm som vann fyra Oscars. Det finns mycket att säga om detta episka kostymdrama som förmodligen kan kategoriseras som magisk realism. Till att börja med är i stort sett alla skådespelare utmärkta. Speciellt Erland Josephson, Alan Edwall, Ewa Fröling, Jan Malmsjö som den onde biskopen och Gun Wållgren som familjen Ekdahls matriark Helena. Jarl Kulles rollfigur är underhållande, men något överexponerad. Något överflödig tycker jag också att Börje Ahlstedt är, trots att han är väldigt övertygande. Framför allt är hela sängkammarscenen med Kulle och Pernilla August högst onödig och pinsam på det där typiskt svenska sättet.

Men jag älskar hela miljön. Den mustiga scenografin. Hela storyn är fantastisk och rymmer så mycket olika lager av mystik och symbolik att man bävar. De sublima övernaturliga inslagen bidrar till att ge det tunga dramat sagans skimmer. Detta bidrar till en medvetenhet om att detta är berättelsen om två barn, och gränsen mellan fantasi och verklighet är inte alltid glasklar.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »