Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Alice Cooper back in action.

Mellan 1983 och ’86 var det tämligen tyst kring Alice Cooper. Han hade förmodligen mycket att ta hand om privat. Lappa ihop sitt äktenskap, anpassa sig till rollen som pappa, att hålla sig borta från alkoholen och inte minst handskas med sin nyfunna kristna tro. Efter att ha varit definitionen av dekadens och uppror kämpade han, enligt sin självbiografi Golf Monster, med hur han samtidigt skulle kunna vara Alice Cooper och kristen. Mycket av kampen handlade nog också om huruvida han skulle kunna fortsätta att vara Alice och samtidigt hålla sig nykter. Allt detta förändrade scenkaraktären Alice. Inte längre den frånstötande outsidern och rebellen, utan snarare en kallt beräknande ond mastermind. Cooper har själv beskrivit det såhär:

[…]that was a different Alice to the Alice we have now. That was the outrageous society’s whipping boy Alice who was drunk all the time and was stooped over and kinda half there. And every kid that was an outsider totally related to him. […] But when I got sober I immediately went ‘That Alice doesn’t work anymore.’ I need an Alice now that is a dominatrix. I need an Alice now that is the arch-criminal. The Moriarty – the smarter than society villain and that’s the character I play now. I kinda made him arrogant. There were two very definite Alices – the alcohol Alice and the non-alcohol Alice.

1986 gjorde Alice Cooper comeback med heavy metal-skivan Constrictor. Tillbaka var den svarta skräck-make-upen, tillbaka var boaormen och den skräckfilmsinpirerade scenshowen med giljotiner, svärd och tvångströjan. Musikstilen var denna gång mer mainstream heavy metal, vilket passade mer mogna Alice som hand i handske. Albumet följdes av en utsåld turné – The Nightmare Returns.

Året därpå kom uppföljaralbumet Raise your fist and yell, som också följdes av en stor turné. Alice Cooper orsakade återigen kontrovers, älskades av tonåringar och hatades av föräldrar.

Inspirerad av soundet hos band som Bon Jovi och Aerosmith slöt Alice upp med producenten och låtskrivare Desmond Child, och 1989 kom skivan Trash. Soundet var väldigt hair metal och popigt. Alice fick här också en av sina största hits någonsin – Poison. Comebacken som hade börjat med Constrictor fullbordades nu. Alices videos spelades hela tiden på MTV och han turnerade världen runt. Han var kontroversiell och anklagades ironiskt nog för satanism. Detta var någon som han tog väldigt illa vid sig av, evangelikal kristen som han var.

Hey Stoopid (1991) fortsatte han i samma stil som på förra skivan, men med ett lite större fokus traditionell riffbaserad hårdrock. Jag tycker att denna skiva är mycket bättre än sin föregångare. Men det var först 1994 som Alice skulle leverera sin, i mitt tycke, starkaste skiva sedan 1975:s Welcome to my Nightmare. Och på denna skiva skulle Alices kristna tro för första gången träda fram på riktigt.

The Last Temptation (1994) handlar om den unge pojken Steven, som lever ett uttråkat liv i en amerikansk storstad. En dag möter han The Showman, som erbjuder honom att komma och se en föreställning på The Theater of The Real. The Showman visar Steven vilken deprimerande framtid han går till mötes och erbjuder honom ett alternativ – att komma och ansluta sig till teatern. I utbyte mot Stevens själ.

Promo-bild för The Last Temptation

Det är en klassisk Faust-berättelse i Alice Cooper-tappning. Frågor om synd, frästelse, frälsning, tro, Gud och ondska behandlas på ett väldigt gripande sätt. Till och med liknelsen om Den Förlorade Sonen finns i allegorisk variant i och med låten It’s Me. Naturligtvis speglar detta Alice egna tankar om sin tro, men kan säkerligen också handla om hans kamp med alkoholen. Ur Stolen Prayer:

I walk the streets alone on feeble bones I ride
My sins are etched in stone, I got no place to hide
Well, I was unshakable in what I did believe
I feel so breakable but have I been deceived

[…]

I remember yesterday when things were black and white
Never thought I’d get confused on what was wrong and right
Well, I’m not unbreakable with armour on my skin
Well, it’s not unthinkable, I could be fooled again

Musiken är också mer klassisk Alice. Låten Sideshow påminner om klassikern Department of Youth, Lost in America är klassisk garagerock. Men mina favoriter är de episka Nothing’s Free, Bad Place Alone och Cleansed by Fire. Skivan sålde dock inte lika bra som de två föregående. Inte heller blev det någon riktigt turné som följde upp släppet. Det skulle dröja sex år innan Alice släppte ytterligare en skiva. Men under den tiden var han inte overksam, utan turnerade i stort sett konstant.

Nedan kör han Nothing’s Free 1997. En av de bästa låtarna på ovan nämnda album, även om keyboarden ligger lite högt här:

Read Full Post »

Alice i början av 80-talet

Alice Cooper återföll vid den här tiden i sitt alkoholberoende, och de album han producerade under denna tid säger han sig inte ha något minne av att spela in. Det är kanske också denna era där han avviker mest, musikaliskt, från sin tidigare och senare stil. Musiken var snarare New Wave, med dess syntslingor, experimentella melodier och punkiga attityd. Detta var Alices minst framgångsrika och mest obskyra tid som artist.
Han bytte ut sitt välkända svarta smink och hade en mer androgyn, glampunkig framtoning.
Flush the Fashion (1980) hade fortfarande ett rockigt sound, även om låtar som Clones (We’re all) och Aspirine Damage bygger på syntslingor. Humorn är som vanligt väldigt framträdande och ibland är texterna rent surrealistiska. Bland annat handlar sångerna om identitetsförvirring, ett tema som passar Alice Cooper väldigt bra. Han är trots allt en man som bär smink och har ett kvinnonamn och som flera gånger beskrivit sig själv på följande vis:

I’ve got a Peter Pan complex with a Captain Hook personality.

Cooper har också alltid menat att den Alice han är på scenen är en helt annan person än den Alice han är privat. Man skulle kunna säga att han är Alice Cooper på scenen och Vincent Furnier (som han hette från början) privat. Det är när de två karaktärerna blir svåra att skilja på, som det går illa.

In the early days when I was drinking I had a very blurry line about where those two [characters] were. But that happens when you drink twenty-two hours a day. I would just sit and drink. I didn’t know whether or not I was supposed to be Alice when I went out for dinner and was a little lit. Then there was the question about whether or not I should wear the make up because I didn’t really want to disappoint anyone. Was I supposed to get into trouble? Was I supposed to get arrested that night? All of those questions went through my mind.

Special Forces (1981) fortsatte på samma spår som skivan innan. Även om skivan är tämligen tråkig finns det några bra låtar. Som Skeletons In The Closet eller You Want It, You Got It.
Zipper Catches Skin (1982) återvände mot lite mer klassiskt Cooper-sound med mer gitarrbaserad rock. Trots att Coopers gamle kompanjon Dick Wagner spelade gitarr på albumet så är de flesta låtar tämligen intetsägande. Även om jag gillar Zorro’s Ascent, Make That Money (Scrooge’s Song) och No Baloney Homosapiens. Wagner beskrev processen som följande:

Zipper Catches Skin was a drug induced nightmare in itself. I wont go into details… its all too painful to re-tell. I wrote a lot of the songs with Cooper and played some guitar but I left before the album was finished and felt glad to go home.

Nästa album, DaDa (1983), spelades in då Alice i stort sett var döende på grund av sitt grava alkoholmissbruk. Trost detta är denna skiva en av mina favoriter. Bob Ezrin producerade, och stämningen påminner om Welcome to My Nightmare eller Alice Cooper goes to Hell. Det är en mystisk temaskiva som tycks kretsa kring en Steven-liknande karaktär, delvis baserad på Alice själv. Former Lee Warmer, Scarlet and Sheba, Fresh Blood och den episka självmordballaden Pass the Gun Around är mycket starka.

Alice Cooper vid tiden för "Special Forces"

Efter denna skiva hände dock något. Alice Cooper lades åter in på behandlingshem. Han återvände till sin barndoms kristna tro och har sedan dess varit nykter. Den Alice Cooper som skulle återkomma på scenen några år senare skulle vara en annan Alice Cooper.

Svårt att hitta nåt bra live från denna period. Men nedan finner ni en halvtaskig inspelning av den i övrigt bra låten Clones (We’re All):

Read Full Post »

Den vanligaste bilden man ser framför sig när man tänker på Dracula är förmodligen en blek gentleman i frack, med svart bakåtslickat hår, en slängkappa med hög krage och en tung östeuropeisk brytning. Någon lägger kanske i sina tankar till en replik eller två; ”I never drink… wine” eller ”Listen to them, children of the night. What music they make!”.

Detsamma gäller Frankensteins monster. Jag skulle förmoda att man föreställer sig en lång man med hög, fyrkantig panna, halvöppna ögon och stora skruvar till höger och vänster på halsen. Vidare kanske man tänker sig att monstret går sakta framåt med stela steg och händerna utsträckta framför sig.

Två klassiska monster.

Ovanstående beskrivningar av dessa två klassiska monster har egentligen inte så mycket att göra med Bram Stokers, respektive Mary Schelleys originalböcker. De har sitt egentliga ursprung hos skådespelarna Bela Lugosi (Dracula) och Boris Karloff (Frankenstein) som 1931 fick sina genombrott i respektive filmer (båda från bolaget Universal Studios). Det var genom filmmediet de två monstren introducerades till den riktigt breda folkmassan. Filmerna blev också starten på en våg av skräckfilmer under 1930- och 40-talen. Ledande på skräckfilmsmarknaden var bolaget Universal, och deras främsta stjärnor där var Karloff, Lugosi och Lon Chaney Jr (som blev känd som The Wolf-Man).

Vid min student fick jag av min cineast till morbror en mycket snygg DVD-box kallad The Monster Legacy DVD Collection från Universal. Boxen innehöll Universals tre främsta monsterserier, bestående av 5 Dracula-filmer (1931-45), 5 Frankenstein-filmer (1931-45) och 4 Wolf Man-filmer (1935-1946). Senare har jag också inhandlar filmboxarna The Invisible Man (5 filmer), The Mummy (5 filmer) och The Creature from the Black Lagoon (3 filmer). Plus en massa andra udda skräckisar från denna period såklart.

The Monster Legacy DVD Collection

Sedan jag fick denna box, men  även innan, har jag fascinerats av dessa gamla svartvita skräckklassiker. Det är främst stämningen i dem som jag gillar. Stora, gotiska, gamla slott. Dimmiga kyrkogårdar. Fladdermöss. Hemliga gångar. Tortyrkamrar. Galna vetenskapsmän. Puckelryggiga assistenter. Blixtar och oväder. Mystiska zigenare.
Många av filmerna (främst uppföljarna där monstren ofta mötte varandra) är ju inte några filmiska mästerverk. Men som sagt, det är stämningen som är det som fångar mig. Som det uttrycks i Tim Burtons film Ed Wood (1994):

Bela: They don’t want the classic horror films any more. Today, it’s all giant bugs. Giant spiders, giant grasshoppers. Who would believe such nonsense?
Ed: The old ones were much spookier. They had castles and full moons.
Bela: They were mythic. They had a poetry to them.

De två största skådespelarna från den här eran var som sagt Lugosi och Karloff. Av dessa var Karloff den större. Karloff var också egentligen den bättre skådisen. Som monster var han utmärkt, men även som utnyttjad, desperat brottsling i The Raven (1935) eller som satanistisk präst i The Black Cat (1934) briljant. Men trost Karloffs överlägsna talang, så är det ändå Bela Lugosi som jag fastnat för mest av dessa båda män.

Bela Lugosi blev superkändis och sexsymbol i och med sin roll som Dracula. Han var med i ett antal framgångsrika skräckisar som skurk, däribland Murders in the Rue Mourge, The Raven, White Zombie och Son of Frankenstein. Men Lugosis iver att vara spela in nästan varje manus han blev erbjuden ledde snabbt till att han blev en B-skådis, som medverkade i filmer som Murder by Television, The Phantom Creeps och The Ape Man. Senare kom att medverka i filmer av Ed Wood (ansedd som världens genom tiderna sämsta regissör), däribland Bride of the Monster och Plan 9 from Outer Space. Han dog som ensam och utfattig, efter många år som narkoman. Men trots att en mängd av hans filmer var riktigt sunkiga B-rullar, så var han med i ett antal fina filmer.

Bela Lugosi

Men det som egentligen är grejen med Bela Lugosi är inte hans skådespelartalang. Den enda roll där han lyser igenom som en utmärkt skådespelare är i Dracula. Men han har patos, charm och vad jag tror man kan kalla ”star-quality”. Han behöver inte vara världens bästa skådespelare, han är Bela Lugosi. Det räcker med att han är klädd i kostym, ger någon den där djävulska blicken, säger en ondskefull replik (”Your monstrous ugliness breeds monstrous hatred. Good! I can use your hate.”) och gör någon svepande rörelse med sina klassiska händer.
Det går att jämföra med James Bond. Den bästa skådespelaren av de som spelat Bond är förmodligen Daniel Craig, en av de sämsta är Roger Moore. Ändå är Moore utmärkt i rollen som Bond och bättre än Craig. Moore är ingen bra skådespelare, men han har pondus och charm som är utmärkt för rollen. Om man kollar på de roller han spelat (Bond, Helgonet, Snobbar som jobbar) så inser man att han egentligen spelar samma roll hela tiden – och han passar utmärkt för den. På samma sätt var det med Lugosi.

Det är en ren njutning att se dessa gamla skräckisar, speciellt de med Lugosi. För en tid sedan köpte jag The Bela Lugosi Collection från Universal med fem av hans bästa filmer (region 1). Detta är den enda egentligt bra samlingen med filmer som finns på DVD med denna duktiga skådis. Alla andra boxar innehåller en mängd av hans sunkiga B-filmer.

Read Full Post »

Daniel Craig som Bond

När jag ändå håller på att rapportera lite nyheter om det ena och det andra tänkte jag att det lika gärna kunde vara bra att skriva lite om den uppkommande James Bond-filmen, för tillfället endast känd som Bond23. Jag gör det eftersom Bond är nåt jag finner väldigt underhållande. Iallafall:

Medverkande:
Daniel Craig som James Bond
Judi Dench som M
Sam Mendes är regissör
Barbara Broccoli och Michael G. Wilson producerar (som vanligt)
David Arnold skriver musiken
Dennis Gassner står för scenografin
Neal Purvis, Robert Wade och John Logan skriver manus

Dessutom ryktas det om att:
Ralph Fiennes har en skurkroll
Javier Bardem har en skurkroll

Övrigt:
Broccoli och Mendes uppges också nyligen ha letat inspelningsplatser i Sydafrika. Enligt Judi Dench ska inspelningen börja någon gång i november i år. Filmen har premiär 9 november 2012.
Det ryktas också om Roger Deakins som möjlig fotograf på filmen, då han tidigare samarbetat med Mendes.

Regissören Sam Mendes (American Beauty, Revolutionary Road)

Mina teorier:
Vad gäller storyn så gissar jag att man här avslutar den följetong som började med Casino Royale (2006) och fortsatte med Quantum of Solace (2008). D.v.s. att Bond gör upp med den skumma organisationen Quantum. Då finns det också en chans att skådespelaren Jesper Christiansen återkommer, som ju spelade Quantum-mannen Mr White i båda dessa filmer.
Vad gäller titel så har Bond-teamet de två senaste gångerna återvänt till att använda Ian Fleming-titlar. Vad jag vet så återstår endast novelltitlarna The Property of a Lady, The Hildebrand Rarity, Risico och 007 in New York. De tre sista verkar inte troliga, då jag gissar på den första – The Property of a Lady – om man väljer en Fleming-titel. Gör man inte det, utan hittar på en egen, så hoppas jag att man inte har med ordet die eller kill i titeln.

Read Full Post »

Paret Wheeler

Paret Wheeler

Här återförenas stjärnorna från en av historiens största filmer, Titanic. Det är Leonardo DiCaprio och Kate Winslet. Men till skillnad från deras första film tillsammans, så är detta ett jordnära, tragiskt drama. Kökbänksrealism snarare än storsvulstig katastroffilmsromantik. Filmen är regisserad av Sam Mendes (American Beauty). Och det är en film som det nästan gör ont att se. DiCaprio och Winslet spelar ett medelklasspar i 50-talets förortsamerika. Filmen följer dem från när kärleken är ny, tills det att de ständigt bråkar om allt. Det är en oerhört realistisk film. Manuset är väldigt välarbetat, baserat på Richard Yates roman. Dialogen är förkrossande välskriven och bra agerad. Trots att filmen till stor del handlar om både herr och fru Wheeler, så är detta främst Kate Winslets film. Hennes prestation är fantastisk. Det är också kul att se Kathy Bates i en biroll. Hon är alltid bra. Jag blev väldigt gripen av denna film. Det är en intensiv upplevelse som inte lämnar tittaren oberörd.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Cooper med en öl i mitten av 70-talet.

Efter att originalbandet Alice Cooper splittrats inledde sångaren Alice sin solokarriär 1975 med det klassiska konceptalbumet Welcome to My Nightmare. Skivan handlar om en resa igenom pojken Stevens mardrömsfantasier. Detta är en av Coopers mest klassiska skivor och hans bästa från solokarriären. Karaktären Steven är höljd i dunkel. Vi vet inte om han är ett barn eller vuxen. Om han drömmer mardrömmar eller är psykiskt sjuk. Den gamle skräckskådisen Vincent Price gör ett gästspel på skivan med en ondskefull monolog. Musiken är en blandning mellan rock, jazz, revy-musik och hårdrock. Albumet producerades av Bob Ezrin och gitarristen Dick Wagner var med och skrev flera av låtarna.

Vincent Price och Cooper

Alice Cooper fortsatte på en liknande bana med nästa skiva, Alice Cooper goes to Hell. Här experimenterar han med disco-musik, men har naturligtvis kvar sin rockstämpel. Skivan är också en konceptskiva med en handling. Den handlar helt enkelt om hur Alice (eller Steven?) hamnar i helvetet (som får symboliseras av discomusik). Go to Hell, Guilty och Wish you were here är de starkaste spåren härifrån.
Alkoholen började göra alltmer avtryck på Alice. Detta märktes mycket på nästa album, Lace and Whiskey, som är ett av hans svagaste. Efter detta lades Alice in på mentalsjukhus för att kunna handskas med sin alkoholism. Denna tid gav honom inspiration till nästa album, From the Inside. Varje låt på denna skiva sägs vara inspirerad av någon person Alice mötte på mentalsjukhuset. På skivan samarbetade han med Elton Johns kollega Bernie Taupin, vilket märks. Mycket av musiken är pianodriven och mer poporienterad. Hälften av låtarna är ballader. Vissa tämligen starka, såsom How you gonna se me now?, som baserades på ett brev Cooper skrev till sin fru under sin vistelse.

Faktum är att de största hitarna Alice hade under andra hälften av 70-talet var kärleksballader. Något ironiskt med tanke på hans skräckrock-image. Förutom ovan nämnda ballad var I never cry, You and Me och framför allt Only Women Bleed framgångar. Only Women Bleed handlar om hustrumisshandel och har senare framförts av bl.a. Ike & Tina Turner (samtidigt som Tina var ett offer för just hustrumisshandel).

Det skulle dock inte dröja länge innan Alice återföll i missbruket. Skivorna han gjorde under början 80-talet har han idag ingen minne av att spela in alls. Mer om detta blir det nästa gång.

Read Full Post »

Gillan, Nicko McBrian, John Lord och Tony Iommi

Som jag skrivit tidigare, så är WhoCares ett välgörenhetsprojekt med gitarristen Tony Iommi från Black Sabbath och sångaren Ian Gillan från Deep Purple. Nu har singeln – med två låtar – släppts. Fantastiskt att höra Gillans röst över Iommis tunga gitarr igen (nästan 30 år efter Sabbath-skivan Born Again). Pengarna som kommer in kommer gå till en musikskola i Armenien. Enligt Blabbermouth ska landets premiärminister närvara vid releaseevenemanget. Nedan finner ni videon till Out of My Mind.

Read Full Post »

Older Posts »