Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2011

Jakob Hultcrantz Hansson som Gösta Berling

Västanå Teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga i Berättarladan utanför Sunne, gör mig osäker. Jag blir fundersam och har svårt att bestämma mig för var felet ligger. Hos mig eller hos uppsättningen. Eller kanske är det inte själva uppsättningen som gör mig osäker. Snarare är det alla goda recensioner av föreställningen som gnager mig. Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Nya Werlmands Tidningen, Göteborgsposten m.fl. har hyllat pjäsen. I SR kallades den ”en hyllning till teatern”, Värmlands folkblad gav den omdömet ”Bedövande skönhet; bifallet ville aldrig ta slut”. Men jag kan inte påstå att jag delar dessa åsikter. Inte alls. I vanliga fall skulle jag inte ha något emot att såga en pjäs, men om alla kritiker (och till och med mitt sällskap till föreställningen) är emot mig så tror jag att en total sågning av Gösta Berlings Saga endast skulle slå bakut och bli en sågning av mitt eget omdöme. Så vad ska jag skriva?
En fråga är varför detta inte fungerar för mig. Är teater helt enkelt inte min grej? Jo, det vill jag absolut påstå att det är. Jag skulle aldrig påstå att jag har en särskilt stor erfarenhet av teater, men det betyder inte att den är liten. Jag har bl.a. haft många fantastiska upplevelser på Stockholm stadsteater, bl.a. då jag pluggade i huvudstaden, och blev väldigt fängslad av bl.a. Vem är rädd för Virginia Wolf?, Tre Systrar, Krig och Fred, En Midsommarnattsdröm, Den Allvarsamma leken m.fl. Jag har även besökt Berättarladan tidigare – en gång – då jag såg en uppsättning av Fröken Julie. Till och med den tyckte jag var bättre än årets Gösta Berling. Så jag har en viss erfarenhet och har blivit djupt berörd av teater. Det hade ju varit någon form av ursäkt om jag kunde säga att jag inte förstod mig på teater och därför inte förstod mig på denna uppsättning, men så är det nog tyvärr inte. Det skall väl klargöras att det dock handlar om två väldigt olika sorters teater. På Stockholm Stadsteater så har jag främst sett ganska avskalade, realistiska produktioner. Gösta Berlings Saga i Berättarladan är en färgsprakande skröna med dans, folkmusik och ett väldigt fysiskt berättande. Och jag tror att det är här som ett problem ligger för min del.

Bl.a.Tobias Hjelm som den elake Sintram

Karaktärerna på scenen dansar runt, musiken spelar, det är tjo, det är tjim, det är glädje och sorg. Men för min del blir det bara ett ändlöst tjatter. Folk springer runt på scen och intrigerna har sin gång, men jag lämnas oberörd. Det finns ingen vidare kontakt med publiken, i alla fall inte med mig. I myllret på scen skall en mängd historier berättas och karaktärer avverkas, och resultatet blir att man inte lär känna någon av dem särskilt väl. Och om man inte känner karaktärerna, ja då bryr man sig inte heller om dem. Jag engageras inte i berättelsen.
Ett annat problem är skådespelarna. De är alla väldigt begåvade, men de flesta saknar den charm och utstrålning som jag tycker behövs för att man som publik ska bry sig om karaktärerna. Birgit Carlstén som Majorskan på Ekeby är den bästa i ensemblen, och hon har mycket pondus. Men hon är undantaget. Tyvärr är Jakob Hultcrantz Hansson som Gösta Bergling väldigt blek och ointressant. Karaktären i Lagerlöfs original är väldigt färgstark, något som Hultcrantz Hansson inte lever upp till. Berling är någon form av antihjälte, den man publiken skall heja på trots att han är väldigt omoralisk, och en sådan karaktär måste alltid ha utstrålning. Annars finns det ingen anledning till att heja på honom. Vi måste gilla honom trots att han är ett svin. Men det gör inte jag då jag ser denna uppsättning. Jag bryr mig inte det minsta om honom.

Birgit Carlstén som Majorskan på Ekeby

Uppsättningen är också för lång för sitt eget bästa. Fyra timmar av dans, musik, intriger, död – en himla massa irriterande tjoande och tjimmande – är för mycket. Jag nickar till flera gånger och är mot föreställningens slut rejält stel i nacken.
Men det finns positiva saker med Västanå Teaters uppsättning också. Som sagt gillade jag verkligen Carlstén som majorskan. Kostymerna är välgjorda och häftiga. Vissa sceniska lösningar är imponerande. Då skådespelarna i kör reciterar utdrag ur Lagerlöfs text tänder det till – förmodligen mer på grund av Lagerlöfs häftiga formuleringar än av något annat. Döden gestaltas av en obehaglig gestalt i vitt och alla scener med denna karaktär är häftigt utförda. En av dessa är slutscenen som faktiskt är en magnifik uppvisning i dramatisk och känslomässig upptrappning som når sin klimax i en stilla dödsscen. Här blir jag faktiskt känslomässigt engagerad, eller åtminstone imponerad av det snygga sättet de löser scenen på.
När föreställningen är slut måste jag erkänna att jag är förvirrad. Hade jag förväntat mig något annat? Nej. Jag var beredd på dansen, folkmusiken och det mer fysiska teatersättet. Jag var bekant med bokens snåriga berättelse och myller av karaktärer. Jag hade höga förväntningar. De infriades inte. Jag har satt fingret på ett antal av de saker som inte fungerade för mig, men samtidigt förstår jag inte varför alla andra gillar Gösta Berlings Saga, och inte jag.

Betyg 2 av 5

Annonser

Read Full Post »

Dick Harrison

Jag har ett stort intresse för historia och en av de bloggar som jag besöker med jämna mellanrum (och som finns under rubriken ”Rekomenderade Länkar” till höger) är Dick Harrisons historiebloggSvenska Dagbladet.

Här vill jag bara länka till ett inlägg han skrev den 1 juli, där han relaterar händelserna i Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness) till faktiska historiska händelser. Historien är också bekant för alla som sett Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now, där tiden och miljön flyttats från sekelskiftets Kongo, till Vietnamkriget. Enligt Harrsion finns det paralleller mellan bokens handling och verkligheten.

Mest iögonfallande är dock likheten mellan Conrads roman och en verklig historia som utspelade sig samtidigt som romanen kom ut, år 1899. De franska kaptenerna Paul Voulet och Jules Chanoine ledde ett fälttåg som syftade till att erövra allt land från Mali i väster till Tchad i öster. Första målet var Zinder, huvudstad i sultanatet Damagaram i nutidens Niger. Fälttåget började i januari 1899, men armén, som omfattade 1 700 man, var alldeles för stor med tanke på det svåra försörjningsläget. Bristen på mat och vatten resulterade i det ena övergreppet mot civilbefolkningen efter det andra, vartill kom att Voulet och Chanoine ofta överreagerade och tolkade alla afrikaner de såg som fiender. Marschen österut urartade till en orgie i massakrer som får Kurtz skräckvälde i Kongo att förblekna. Överallt slaktades män, kvinnor och barn som kom i vägen för fransmännen och deras afrikanska krigare.

Läs hela Dick Harrisons blogginlägg.

Read Full Post »

En av bloggarna jag rekommenderar under rubriken till höger är den kanadensiske konstnären Marc Johns Serious Drawings. På hans blogg hittar man en uppsjö av hans väldigt enkla teckningar, oftast föreställande någonting absurt med en liten text under. Humorn är stillsamt absurd och kräver att man inte är på fel humör då man tar del av den, för då fungerar den inte. Tur att man sällan är på fel humör då. Några favoriter:

Besök gärna Marc Johns blogg.

Read Full Post »

Video med Black Sabbath från 1980. Legenden Ronnie James Dio på sång. Detta är en av mina favoritlåtar med bandet. Från den episka skivan Heaven and Hell.

Read Full Post »

Originalutgåvan av boken.

Förra sommaren läste jag Bram Stokers klassiska skräckroman Dracula, i svensk nyöversättning. Och även om det naturligtvis inte är världens bästa bok, så är den en klassiker av en anledning. På sätt och vis är boken en otrolig one-hit-wonder, då Stoker aldrig skulle skriva något uppseendeväckande igen.

Bram Stoker

Dracula är en historia som folk aldrig verkar tröttna på. Den är simpel. Den uråldrige vampyren Greve Dracula lämnar sin borg i Transsylvaniens bergtrakter och åker till London. Där börjar han skörda nya offer. Främst har han siktet inställt på de unga kvinnorna Lucy och Mina. Professor Van Helsing tar upp kampen mot greven och tillsammans med ett gäng färgstarka män fördriver han greven från England och jagar honom genom Europa tillbaka till grevens hem. Där sker slutstriden.

Klaus Kinski i Nosferatu, av Herzog 1979

Boken är sin tids kioskroman, det går inte att komma ifrån. Det är ingen Doktor Glas, ingen Farväl till Vapnen, ingen Mörkrets Hjärta. Jag skulle inte ens säga att den är någon Frankenstein, som bjuder på ett väldigt filosofioskt djup. Det är en skräckroman. Det finns inget egentligt budskap. Men ändå är romanen Dracula fascinerande. Varför?

Det har skrivits otaliga hyllmeter om Dracula. Analys efter analys efter analys. Man har kanske främst fokuserat på sexuell och religiös symbolik i texten. Eftersom historien filmats så många gånger så är det också intressant att se vad de olika filmmakarna lyfter fram, och hur originalet tolkas. I mitt inlägg om Todd Brownings film från 1931 skrev jag följande:

Det har skrivits hyllmeter om symboliken hos Dracula, både med anknytning till Bram Stokers originalbok, denna film och fenomenet Dracula. Saker i vampyrgenren som man numera tar för givet utan att reflektera över har ofta en mycket stark symbolik. Varför är Dracula t.ex. rädd för kors och krucifix? Förklaringen finns i att Dracula är en levande död, en blek imitation av den uppståndne Kristus. Korset är en symbol för Kristus riktiga uppståndelse och seger över döden, medan Dracula själv endast är ett levande lik. Själva bloddrickandet kan också ses som en mörk spegling av Den Heliga Nattvarden, då de som dricker Kristi blod vinner evigt liv. Dracula däremot måste gång på gång stilla sin blodtörst för att inte gå under. Om man vill kan man göra en teologisk analys av filmen. Istället för att förhärliga eller romantisera det onda och demoniska (vilket skräckgenren ofta beskyllts för) så är Draculas (filmen, men kanske främst bokens) budskap tydligt: Inget kan ersätta det goda. Det finns bara en sann uppståndelse – Kristi uppståndelse –  och bara en sann nattvard – Kristi nattvard. Draculas uppståndelse och nattvard är bara en ondskefull imitation som leder till död. I filmen citeras och alluderas det till Bibeln flera gånger.

Bela Lugosi som greven 1931

Det finns naturligtvis mer än enbart de religiösa motiven. I romanen kan man uttolka teman som berör virussmittor, främlingsfientlighet, sex etc. En intressant sak är att vampyren Dracula överför sin vampyrism till de offer han utväljer. Detta för tankarna till sjukdomar som smittar via blodet. Dessa fanns på Stokers tid och finns idag – där HIV är ett exempel. tack vare den sexuella symboliken är kopplingen till sexuellt överförbara sjukdomar inte heller särskilt långsökt. Tanken om Dracula som en smittbärare lyfts fram i F.W. Murnaus och Werner Herzogs filmversioner (se längs ner i detta inlägg) där Dracula liknar en råtta och sover i jord som bär på pesten. Vampyren sprider inte sin vampyrism, utan bliR i dessa filmversioner en smittspridare för pesten.

Att Draculas offer går vidare och blir förövare är ett tema som Francis Ford Coppola tar upp i extramaterialet på DVD:n till sin Dracula-film (se nedan). Han jämför detta med det faktum att många av de som blir utsatta för sexuella övergrepp som barn, själva utför liknande övergrepp som vuxna.

Den historiske Dracula - Vlad Tepes

Man kan också hitta (för sin tid typiska) främlingsfientliga drag i boken. Dracula är en utlänning som för med sig sin ”smitta” till England. Han kommer från ett land i Öster. Skräcken för turkarna, och senare under 1900-talet för ryssarna, gör sig påmind. Samma fenomen förekom under 1950-talet där skräcken för Sovjet visade sig i en mängd science fiction-filmer som handlade om rymdinvasioner. Dracula sägs i boken också vara släkt med hunnernas kung Atilla, och skulle ha stridit mot turkarna. Detta är ett halvhjärtat försök från Stokers sida att koppla samman sin vampyr med den historiske Vlad Tepes, en grym, rumänsk furste på 1400-talet. Draculas hjälpredor är i boken zigenare och detta speglar förmodligen den tidens syn på detta folk som kringresande, opålitliga mystiker. Helt klart finns det en misstänksamhet mot Östeuropa i boken.

Christopher Lee, 1970

Romanen suddar också ut många gränser och bjuder på många paradoxer. Handlar berättelsen om död eller liv? Eftersom greven är en vampyr – en levande död, ett mellanting – så suddas linjerna ut. Att boken har ett sexuellt laddat språk bidrar till paradoxen. Sex är till sin natur ursprunget till nytt liv. I boken är grevens bett nästan en sexuell handling. Men denna sexuella handling ger inte upphov till liv, utan snarare till död. Eller? Draculas bett kan också ses som sexuellt våld. Ännu en paradox. Sex och kärlek är ju traditionellt extremt sammankopplat. Här blir det sexuella en våldshandling – en våldtäkt – inte en kärlekshandling. Och offret blir knutet till sin förövare. Coppolas koppling till sexuella övergrepp ovan är inte så långsökt. Gränserna mellan liv och död, mellan sex och våld och mellan kärlek och ondska, suddas ut.

Nu tänker jag inte analysera mer än så. Bortsett från all symbolik har boken naturligtvis andra kvalitéer.

Upplevelsen av språket är intressant. Språket påverkas naturligtvis av att boken skrevs i slutet av förra århundradet detta, trots att det är en modern nyöversättning. Det är njutningsfullt att ta del av den aristokratiska miljön, de gotiska och romantiska miljöskildringarna. Främst tycker jag om bokens inledning, där karaktären Harker besöker grevens borg och blir en fånge där. Det är ett ruskigt avsnitt.

Dessutom tycker jag det finns en hel del både färgstarka och i viss mån trovärdiga karaktärer. Bortsett från greven själv, som faktiskt förekommer ytterst lite i egen hög person, har vi en ensemble med bl.a. den lite excentriske Van Helsing, den strame Dr Seward, amerikanen Quincy Morris, den driftiga Mina Harker och hennes man Jonathan mfl. Det är dessa som den största delen av handlingen kretsar kring. Genom dagboksanteckningar, brev och tidningsurklipp får vi följa deras skräckinjagande öden. Och så har vi greven själv, såklart.

Max Schrek som den klassiska vampyren.

Han är verkligen odödlig. Tittar man på imdb.com så ser man att Dracula förekommer i mer än 200 olika filmer! De mest klassiska filmatiseringarna är bl.a.:

  • Nosferatu – eine Symphonie des Grauens (1922), där Max Shreck spelat greven. Ofta sedd som den mest skräckinjagande versionen. Stumfilm. Jag tycker den är intressant ur filmhistorisk synpunkt, men annars tämligen svår att tillägna sig.
  • Dracula (1931), där Bela Lugosi ger oss den mest klassiska bilden av greven. Gentlemannen med svart, bakåtslickat hår, cape med hög krage och vasst ansikte. Jag tycker väldigt mycket om denna (läs min recension av den).
  • Horror of Dracula (1958), där Christopher Lee för första gången (av ca 10) spelade greven. Detta är en klassiker från Hammer Studios.
  • Nosferatu – Phantom der Nacht (1979), vacker nyinspelning av filmen från 1922. Också en klassiker med Klaus Kinski som greven. För regin: Werner Herzog.
  • Bram Stoker’s Dracula (1992), Gary Oldman spelar Dracula. Francis Ford Coppola (Gudfadern, Apocalypse Now) regisserar. Förmodligen den mest trogna filmatiseringen av boken (även om den lägger till en onödig kärlekshistoria som motivation för greven). Detta är enligt mig också en fantastisk filmatisering som fått oförtjänt mycket dålig kritik.

Read Full Post »

Bogart och Bergman

Bogart och Bergman

Ugarte: You despise me, don’t you?
Rick: If I gave you any thought I probably would.

Detta är en film, likt Borta Med Vinden eller Det Sjunde Inseglet, som de flesta känner till och har sett en mängd klipp ur – men som många, åtminstone i min generation, inte har sett. Jag fick den på Blu-ray i julas och trots att filmen varit hypad i snart 70 år, så måste jag säga att jag ändå föll för den. Det är en spännande och gripande rulle om de små människornas öden i skuggan av Andra Världskriget. Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är ett klassiskt par. Det slår gnistor om dem. Men jag måste faktiskt erkänna att jag ännu inte förstått grejen med Ingrid Bergman. Hon är duktig, men inte alls så enastående som legenden kring henne gör gällande. Bogart däremot levererar sin hårde, men samtidigt mjuke cyniker med korthuggna, hårdkokta repliker. Många av dem är klassiska idag. Men jag tycker också att det är roligt att man känner igen en mängd andra stjärnor från Hollywoods guldålder. Bl.a. några från skräckgenren, såsom Claude Rains (The Invisible Man, The Wolf Man) och Peter Lorre (M, Mad Love, The Raven). Jag blev väldigt gripen av Casablanca. Det som först var tänkt som en dussinrulle, med tämligen liten budget, blev en spännande och vacker film.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »