Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

Connery i Dr No

De fyra första James Bond-filmerna tillhör vad jag, och många andra, anser är en guldålder. Mellan 1962-1965 gjordes en rad filmer som alla låg nära Ian Flemings original. De hade stadiga manus och ett bra tempo, samt kompetenta och karismatiska skådespelare. Det är fyra starka, klassiska filmer. Aldrig skulle så många så bra filmer komma ut på rad igen i Bondhistorien.

De följde alla en klassisk mall som hade sitt ursprung i Flemings böcker om den hemlige agenten. När den tredje filmen, Goldfinger (1964), kom ut var mallen i stort sett klar. Kort sammanfattat kan mallen skissar som följande:

  • En kort och actionspäckad inledningsscen.
  • Därefter kommer förtexterna, där filmens ledmotiv framförs (oftast sjunget av en populär artist).
  • Vi möter skurkarna och får ta del av deras onda planer.
  • 007 får uppdraget av M.
  • Bond möter en kvinna som antingen kan vara god eller ond. Hon dör förmodligen ganska snart.
  • Bond möter skurken och en kraftmätning tar plats över någon form av spel, exempelvis på ett casino.
  • Skurken försöker döda Bond, men misslyckas.
  • Bond tar sig till skurkens högkvarter. Skurken förklarar sin onda plan för honom.
  • En stor actionsekvens.
  • Bond räddar världen, dödar skurken och dennes hantlangare.
  • Bond undkommer med sin Bond-brud och har en liten romantisk stund med denna.

Alla efterkommande filmer har följt denna mall, med vissa variationer naturligtvis. Men aldrig har det gjort med en sådan konsistens som under de första fyra-fem åren.

Under James Bonds guldålder har vi också de bästa karaktärerna och skurkarna och det är sällan det förekommer någon karaktär man tycker är löjlig. Löjliga karaktärer, handlingar, dialoger och annat skulle med senare år dock finnas i mängder. Naturligtvis är filmer som Thunderball (1965) överdrivna och ganska overkliga – det är ju trots allt James Bond – men det blev aldrig lika over the top som det skulle komma att bli längre fram i serien.

Wiseman, Connery och Andress

Den första Bond filmen var Dr No (1962), och i stort sett all typiska ingredienser fanns redan här. En av filmens starkaste sidor är Joseph Wiseman som den iskalle titelkaraktären, skurken Dr No. Han är kall och beräknande och ett riktigt hot mot Bond. Kommande skurkar i serien jämförs alltid i förhållande till denna. Ursula Andress karaktär har inte åldrats väl, minst sagt. Hon är inte mycket mer än ögongodis och inget en feminist idag (eller då) skulle gilla. Men hon är klassisk. Inte minst hennes scen då hon stiger upp ur vattnet och först möter Bond. Följande klassiska ordväxling äger rum:

Bond: Don’t worry. I’m not supposed to be here either.
Honey: Are you looking for shells too?
Bond: No, I’m just looking.

Handlingen håller sig tämligen nära Ian Flemings original, vilket ofta är en indikator på god kvalité i Bond-serien. Under guldåldern höll sig manusförfattarna som sagt ganska nära de litterära förlagorna. Det skulle dock komma att ändras.

Dr No var en stor succé, trots sin lilla budget på endast 1 miljon dollar. Männen som rodde det i hamn var producenterna Albert R. Broccoli och Harry Saltzman. Bond-författaren Fleming hade först inte velat ha Connery i rollen, men blev sedermera så nöjd med honom att han i sin nästa bok gjorde Bonds far till skotte.

Redan nästa år kom nästa James Bond-film, From Russia With Love (1963), som är en av mina absoluta favoriter och förmodligen den Bondfilm som är mest ”down to earth”. Här möter vi ett imponerande galleri av skurkar; Lotte Lenya som Rosa Klebb och Vladek Sheybal är minnesvärd som Kronsteen. Vi möter här också för första gången Bonds ärkefiende Blofeld, men vi ser aldrig hans ansikte och i eftertexterna står det endast ett frågetecken efter hans namn. Robert Shaw som Red Grant är också den bästa hantlangaren i filmserien, mycket mer hotfull än Oddjobb eller Jaws. Det är med honom en av seriens bästa actionscener utbryter – fighten ombord på Orientexpressen.

Detta är en effektiv spionthriller med en av Connerys bästa rollprestationer. Förmodligen har filmen det bästa manuset i serien också. Även denna film blev en succé. Men inget kunde jämföras med den tredje Bondfilmen.

Bond, Tatiana och mördaren Red Grant ombord på Orientexpressen

Goldfinger (1964) är förmodligen den mest klassiska Bondfilmen av dem alla. Och man förstår varför. Denna film har allt en Bondfilm skall ha och i stort sett allt klaffade. Tempo, dialog, handling och rollprestationer fungerar perfekt. Gert Fröbe som skurken är utmärkt. Honor Blackman är en av mina favoriter av Bondbrudarna. Trots karaktärens namn – Pussy Galore – så ger hon ett starkt  intryck. Hon är den första relativt självständiga Bondbruden. Här får också Q (Desmond Llewelyn) sin riktiga introduktion (även om han varit med tidigare) och ger Bond den klassiska bilen – Aston Martin DB5. Connery ser verkligen ut som Bond i denna rulle också. Detta var den första filmen utan Terence Young som regissör. Regin stod istället Guy Hamilton för, som lade betoning på humorn. Filmen blev en oerhörd succé och Bondfilmernas framtid var säkrad. Producenterna hade här funnit formeln för vad en Bond-film skulle bestå av, och beslöt sig för att fortsätta på det inslagna spåret. Detta är kanske den mest klassiska Bond-filmen, men jag tycker att den är ganska överskattad och den sämsta från ”guldåldern”.

"She died of skin suffocation."

Då är Thunderball, som kom 1965, bättre. Precis som i Goldfinger finns här allt man kan begära ur Bonds värld. Connery är (för sista gången i Bondserien) på topp. Handlingen är ”over the top”, men inte helt overklig. Återigen bjuds vi ett på fint galleri av skurkar; Adolfo Celi som Emilio Largo, Luciana Paluzzi som femme fatalen Fiona Volpe och Philip Locke som den hale Vargas. Jag tycker också om Claudine Auger som Bondbruden Domino. Det enda egentliga minustecknet är att filmens alla undervattenssekvenser kan bli tämligen sega emellanåt. Terence Young är tillbaka i regissörsrollen för sista gången, och om Guy Hamilton (Goldfinger) stod för humorn så stod Young för elegansen. Alla hans filmer var väldigt eleganta och snygga.

Bond och Domino

Men saker och ting skulle förändras efter Thunderball. Regissören Terence Young som var med och lanserade Bond-serien, skulle inte återvända. Och hittills hade Bond-filmerna bara bli större och större, något som skulle komma att påverka kvalitén. Nästa Bond-film skulle också få konkurrens av ett nytt slag…

Read Full Post »

Under den närmaste framtiden kommer ett antal filmer ut som jag är sugen på att se. Här kommer ett knippe trailers som ser lovande ut.

Först och främst har vi Carnage av Roman Polanski, som jag skrivit om tidigare. Att döma av trailern ser det intressant ut. Ett absurt kammarspel som utspelar sig i en lägenhet. En fin ensemble med Kate Winslet, Jodie Foster, John C. Reilly och den som jag ser mest fram emot – Christoph Waltz.

Sen har vi David Cronenbergs nya A Dangerous Method. Detta är hans tredje samarbete med Viggo Mortensen. Jag tyckte att A History of Violence var en klichéfylld och tämligen medioker film, men Eastern Promises var däremot lysande. Michael Fassbenders roll ser lovande ut. Hoppas dock att filmen inte faller i kategorin ”erotisk thriller” då det är den sämsta sortens filmer som finns.

Jägarna 2 vill jag se. Detta kan bli antingen flipp eller flopp. Sannolikt blir det en flopp, men jag hoppas att den blir bra. Av trailern att döma ser det faktiskt lovande ut. But looks can be deceiving. Och det är ju inte riktigt som att det behövs ännu en svensk polisfilm. Men Rolf Lassgård är ju alltid en fröjd att skåda på duken, liksom Peter Stormare.

Daniel Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts har huvudrollerna i irländaren Jim Sheridans (My Left Foot, The Field, In the name of the father) nya thriller Dream House. Verkar som en blandning av spökhusfilm och sinnesförvirring á la Fight Club, Secret Window och Shutter Island. Filmer som dessa riskerar ofta att bli ganska löjliga, men förhoppningvis får Sheridan lite upprättelse efter sellouten Get Rich or Die Tryin’ .

Pedro Almodovars The Skin I Live In ska tydligen vara någon form av absurd hyllning till de gamla Hammer-skräckisarna från 60-talet. Antonio Banderas spelar en modern dr Frankenstein i vad som verkar bli en väldigt snygg film.

Johnny Depp har huvudrollen i The Rum Diary. Det verkar vara en ganska underhållande och anspråkslös film. Vet egentligen inte så mycket om den. Men den verkar kul. Ser fram emot den.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy är baserad på en roman av John le Carré (The spy who came in from the cold) och är vår svenske regissör Tomas Alfredsons (Låt den rätte komma in) första film ”over there”. Även här ser ensemblen lovande ut: Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, John Hurt, Toby Jones, Mark Strong och Benedict Cumberbatch. Utifrån trailern ser filmen väldigt snygg ut och jag ser fram emot en intelligent, lågmäld kalla krigte-thriller.

Maryl Streep spelar Margeret Tatcher i The Iron Lady i regi av Phyllida Lloyd, som gjorde Mamma Mia!. Hoppas att det blir bra, men det är inte säkert.

Jag bryr mig inte så mycket om att filmen tog en massa Hollywood-kändisar till Sverige. Jag ser fram emot David Finchers version av The Girl With the Dragon Tatoo eftersom det verkar bli en bra film. Fincher är oerhört duktig och återigen finns här ett fint skådespelarteam. Sen blir det väl ganska kul att se Daniel Craig gå runt på Stockholms gator antar jag.

Jag är en av många som älskade Tintin när jag var liten. Trailern får tala för sig själv. Det ser väldigt kul ut.

Read Full Post »

Jag har sedan barnsben gillat James Bond. Periodvis under grundskolan så var det nästan religiöst avguderi. Jag var en James Bond-nörd.

Numera ser jag James Bond mer för vad det är. Lätt underhållning. Väldigt välgjord och underhållande sådan.

Karaktären James Bond beskrivs ofta som en manlig fanatsi. Något både småpojkar och vuxna män i hemlighet fantiserar om att vara. Farlig, elegant och väldigt framgångsrik hos det motsatta könet. Det är naturligtvis sant. Men i Ian Flemings böcker, och i vissa filmer (exempelvis On Her Majesty’s Secret Service, Licence to Kill eller Casino Royale) så finner man också en mörkare och känsligare sida hos karaktären James Bond. Jag tror det är detta som kan vara attraktionen till serien. Blandningen av serietidningsäventyr, humor och den där mörk mystiken som ibland sipprar fram i filmerna.

Jag har svårt att bestämma mig för vem som är den bäste James Bond. Sean Connery (Bond mellan 1962-67, samt ´71 och ´83) eller Roger Moore (1973-85). Det är för mig, och för de flesta Bond-nördar, en evig kamp mellan de två. Båda har fördelar och starka sidor. Båda har svaga sidor, men oftast väger det positiva över. Oftast bestämmer jag mig för att jag gillar Connery bäst. Han är på sätt och vis urtypen för Bond. Inte bara för att han var den förste att spela honom på film. Utan också för att han har alla de kvalitéer Bond ska ha. En gentleman med mycket charm och humor, glimten i ögat, men också en farlig och dödlig agent. Moore kommer ibland till korta vad gäller hotfullheten. Ett bra tag var Pierce Brosnan (1995-2002) också en favorit. Men så här nästan tio år efter att han slutade som Bond, så framstår han som tämligen blek och ointressant. Då föredrar jag Timothy Dalton (1987-98), trots att han bara gjorde två filmer. Den senaste Bond, Daniel Craig (2006-), tycker jag är bättre än Brosnan, men ännu vet jag inte om han är bättre än Dalton. Sämst som Bond är fortfarande stackars George Lazenby, som bara gjorde On Her Majesty’s Secret Service (1969). Hans film är en av de bättre i serien, men hans rollprestation är väldigt stel och blek. Nu har jag inte räknat med David Niven från komedin Casino Royale (1967), för den karaktären är James Bond bara till namnet.

Så, där har ni en genomgång av Bond-skådisarna. Nästa inlägg i denna serie kommer handla om Sean Connerys första vända som James Bond.

Read Full Post »

Jag var som barn ett riktigt fan av Elvis. Idag lyssnar jag sällan på honom, men när det händer är det ofta denna låt. Väldigt catchy.

Read Full Post »

Winslet och DiCaprio i en klassisk pose

Jag minns fortfarande hysterin kring Titanic då filmen kom ut 1997. Alla pratade om den. Den massiva reklamkampanjen syntes över allt. Media rapporterade ständigt om filmen. Recensenter hyllade den. Alla tjejer älskade Leonardo DiCaprio. Vid Oscarsgalan gjorde den storslam. Jag såg den aldrig på bio, men var väldigt sugen på att se den. Jag önskade mig den på VHS i julklapp. Jag fick den, såg den och älskade den som alla andra. Trots att det främst är en kärlekshistoria så hade den allt även en liten pojke kunde uppskatta; spänning, action, skurkar. Jag blev också tagen av kärlekshistorien, trots min ringa ålder. Och tyckte naturligtvis det var sorgligt att DiCaprios karaktär dog på slutet.

Det var flera år sedan jag såg den senast. Under den tiden genomgick jag mina tonår, den första kärleken och blev vuxen. Härom kvällen var jag ganska uttråkad, ville sätta på en DVD men hittade ingen i min samling som jag var sugen på att se. Istället tog jag fram min gamla VHS-kassett med Titanic. Och jag måste erkänna att det fortfarande är en förbannat fin film. Idag uppskattar jag andra saker än jag gjorde för tio år sedan. Och jag ser också filmens brister, trots att de inte är så väldigt många.

Titanic går under

Visst är den storslagen, till viss del överdriven och svulstig. Det finns inte så mycket utrymme för subtilitet. Det har nog aldrig varit regissören James Camerons starka sida. Och om något, så är detta filmens svagaste sida. Ofta är den övertydlig, vilket en del av filmens repliker ger prov på.
I’m the king of the world”, ”Put your hands om me, Jack”, ”I’m flying, Jack” och ”Jack! This is where we first met” hör till de repliker jag kunde klarat mig utan.

Jag hade också kunnat klara mig utan ramberättelsen om forskarna som undersöker det sjukna skeppet och den gamla Rose som berättar storyn för dem. I och för sig tillför Gloria Stuarts karaktär och berättarröst en fin vinkel till berättelsen. Det är också rörande att mot slutet av filmen få se ett antal fotografier ur Roses liv efter olyckan. Vi förstår då att hennes liv radikalt förändrades av hennes möte med Jack och att han finns kvar hos henne på ett spirituellt plan (”You are here in my heart, and my heart will go on” sjunger ju som bekant Celine Dion). Det är fint. Men i övrigt så tycker jag att ramberättelsen ibland avbryter stämningen i filmen. När vi är på Titanic vill vi stanna där och inte transporteras tillbaka till den oromatiska miljön på forskarnas fartyg i modern tid. Bill Paxton och Suzy Amis är väldigt ointressanta, och när de delar en av de sista scenerna så känns det som ett väldigt tråkigt substitut för Jack och Rose. Jag är kluven inför ramberättelsen eftersom den känns tråkig, men samtidigt kanske den behövs. Den ger filmen ett djup som gör den till mer än en bombastisk kärleksberättelse. Då handlar filmen om hur man går vidare efter att en älskad har dött. Hur man hedrar den bortgångnes minne med sitt eget liv. Jag tänker också på dödens absoluthet och oåterkallelighet. För visst grämer man sig över att Jack dör. Det är väldigt sorligt och man hade helst sett att han klarade sig och att de kunde leva lyckliga i alla sina dagar. Men så är inte livet. Det vet alla som varit med om att en närstående gått bort. Filmen lyckas, tack vare ramberättelsen, röra vid detta.

Billy Zane som Cal

Det som jag däremot är säker på kunde ha gjorts bättre är personporträtten. Egentligen är det bara Kate Winslets Rose som har en intressant karaktär. Rose är bortskämd och ibland otrevlig, men också en tragisk karaktär som sitter fast i ett liv hon inte vill ha. Dessutom är hon viljestark och godhjärtad. Och snygg. Winslet är för mig filmens stjärna. DiCaprios Jack har lite av drömprinskaraktär över sig. Han är konstnärlig, lever för var dag och hade säkert kommit väldigt bra överens med Robin Williams lärare i Döda Poeters Sällskap. Dessutom är han snygg. DiCaprio är dock en så pass karismatisk och duktig skådespelare (dock inte lika duktig och karismatisk som Winslet) så man tänker inte så mycket på den något tunna karaktären. Skurkarna är dock väldigt endimensionella ”badguys” – Frances Fisher som Rose vidriga mamma, Billy Zane som hennes vidriga fästmö och David Warner som den vidrige fästmöns vidrige alltiallo. När Zane mot filmens final drar en pistol och försöker skjuta Jack och Rose så känns det väldigt överdrivet. Ja, vi fattar att han är ond! Tur då att skådespelarna är karismatiska. Men det känns lite tråkigt att de onda måste vara så extremt onda. De blir nästan Disney-skurkar (Zanes karaktär skulle kunna ha varit Gaston i Skönheten och Odjuret).

Rose och Jack

Så Titanics svaga sida är övertydligheten. Men de starka sidorna väger över. Trots att huvudkaraktärerna – med undantag för Winslet – är tämligen schablonartade, så finns det ett persongalleri av biroller som är väldigt tilltalande. Jag gillar flera av Jacks vänner i tredje klass, flera ur första klass och besättningen. Kärlekshistorien är väldigt gripande, det går det inte att komma ifrån. Iscensättningen, kulisserna, effekterna och musiken är perfekt. Filmen är spännande och man blir fortfarande berörd.

Eftersom Titanic blev så hypad när den kom, så har den naturligtvis parodierats och förlöjligats en hel del efter det. Den har på sätt och vis setts som lite kliché, lite löjlig. Men det är fortfarande en förbannat fin film. Naturligtvis finns det bättre kärlekshistorier på film. Mer stillsamma. Vanligare. Men trots den bombastiska inramningen tycker jag att kärlekshistorien är trovärdig. Nu kan jag, till skillnad från då jag var tio, på sätt och vis känna igen mig i det unga parets naiva kärlek och deras ologiska sätt att agera. Filmen speglar väldigt bra förälskelsens passion och avsaknad av reson. Och när kärleken inte håller – visst känns det som att när Titanic går under. På så sätt är filmen en kärleksfantasi som är väldigt tilltalande.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Will Ferrell har gjort sig ett namn på att spela idioter. Fullständiga idioter. Ofta självupptagna och oerhört pinsamma. Hans mest fulländade roll av denna typ tycker jag är Ron Burgundy. Filmen om honom är en härlig pastisch på 70-talets nyhetsrapportering som driver hejdlöst med dåtidens (och nutidens?) mansgrisar. Detta är förmodligen den film som ses mest frekvent när jag har vänner på besök, och många av oss kan en mängd av filmens fantastiska repliker utantill. Man gapsskrattar filmen igenom.

Ron: I’m a man who discovered the wheel and built the Eiffel Tower out of metal and brawn. That’s what kind of man I am. You’re just a woman with a small brain. With a brain a third the size of us. It’s science.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »