Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Surfade runt på mina sedvanliga webbtidningar idag efter jobbet. Det vill säga Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonblaskan. Hittade ganska mycket intressant, så jag tänkte jag kunde sammanställa det senaste inom kulturvärlden som kittlade mitt intresse idag.

En pressad Polanski 1977

Till att börja med så är Roman Polanski åter i tidningarna. I en ny dokumentär ber han tydligen om ursäkt för den våldtäkt han begick mot en 13-årig flicka för 33 år sedan. Då är väl saken ur världen? Han är min favoritregissör, men inte min favorit-människa. Ett fascinerande liv har han förvisso levt, trots att detta vidriga brott som ingår i det. Ska dock bli intressant att se den nya dokumentären. Men Marina Zenovichs dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired är enligt mig fulländad, så frågan blir vad nytt Roman Polanski: A Film Memoir, regisserad av Laurent Bouzereau, har att erbjuda? Speciellt då det förmodligen främst är Polanskis egen version som kommer fram. Men jag ska nog kolla in den i alla fall…

Dance! Monky! Dance!

En annan ny dokumentär är den om Conan O’Brien. Den har kanske inte setts på med så blida ögon av kritikerna, även om Jan Söderqvist ger den ett godkänt betyg. Jag gillar O’Brien, och dessa ord i recensionen gör mig sugen på att se dokumentären:

Det är mycket ilska och förorättad stolthet, men framför allt är det ett ofrivilligt blottande av ett tärande missbruk av andra människors uppmärksamhet.
Conan glömmer aldrig kameran, spelar alltid: tricksar, vitsar och grimaserar. Det blir till slut rätt sorgligt på ett ostrukturerat sätt.

Förövrigt så måste ni se detta klipp då O’Brien håller ett tal till en avgångsklass. Hysteriskt kul. Se hela!

En annan kontroversiell man som verkar ha ett fascinerande liv är WikiLeaks Julian Assange. Av någon anledning påminner hans historia om Polanskis. Här finns intriger, maktkamp, sex, rättsprocesser och politik. Som bäddat för en film. Jag skulle gärna se den. Varför inte i Polanskis regi?

Apropå film så undrar Jan-Olov Andersson i Aftonblaskan varför det går så dåligt för svensk film just nu. Svaret tror jag är att svenska filmer har en tendens att vara ganska halvtaskiga. Det görs inte så mycket bra film i Sverige helt enkelt. Då är Danmark mycket bättre. Andersson hoppas dock på Richard Hoberts nya En Enkel Till Antibes. Den gillar bl.a. Jeanette Gentele i SvD och jag tycker faktiskt den verkar lite intressant.

Judas och Freud

Intressant tycker jag också att teaterföreställningen/musikalen Judas verkar vara. Enligt Aftonblaskan och SvD så är det en väldigt bra föreställning, som dock inte är perfekt. Som religionsvetare finner jag naturligtvis ämnet väldigt fascinerande. Judas relation till Jesus är ju någonting som varit föremål för spekulation i över tvåtusen år! Allt från andra århundradets Judasevangelium, till 1970-talets rockopera Jesus Christ Superstar. Att dra med Freud i smeten verkar ju också intressant.

Musikalen artar sig till en äreräddning av Judas i klass med Josephine Teys frikännande av Shakespeares Richard III. Men det slutar inte där. Själva poängen är att peka på den psykologiska och politiska tendensen att utse en ärkeskurk som tydlig kontrast till De Goda, där jag själv hör hemma. Det blir oundvikligt att ta in Adolf Hitler på scenen.

Detta skriver Sara Granath och det låter som ett intressant och tänkvärt ämne. Om något liknande skriver fil dr Barbro Eberan i samma tidning. Välskriven och tänkvärd artikel där!

När vi ännu är inne på musikaler så är jag väldigt sugen på att se Malmöoperans uppsättning av Les Miserables. Jag såg Värmlandsoperans version när jag var typ tio år gammal och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag hade aldrig sett något liknande och var helt uppslukad och betagen. Jag har sedermera införskaffat musikalen på CD, men skulle gärna se den igen. ”Les Mis” har ju ett väldigt etiskt kristet budskap, och när vi ändå är inne på det…

Jag tycker att Nina Hagens hypade självbiografi Bekännelser verkar rätt spännande. Hon är ännu en av dessa anarkistiska rockikoner som blivit religiös på äldre dar (till den skaran kan man också räkna Alice Cooper och W.A.S.P.:s Blackie Lawless). Naturligtvis intressant för en religionslärare som jag själv. Men kvinnan verkar vara så himla (!) originell och paradoxal. Funderar allvarligt talat på att inhandla boken… eller kanske få den i födelsedagspresent (fyller år snart).

Alla hästar i Hagen?

En annan biografi jag är sugen på är en påhittad figurs sådan – Alan Partridge. Jag har tidigare skrivit om Steve Coogans figur, och nu kommer en låtsasbiografi ut: I, Partridge: We need to talk about Alan. Har höga förväntningar på denna!

Och en annan bok som har kommit ut som också handlar om en fantasifigur, men av ett annat slag, är Fragment. Den innehåller nämligen dagboksanteckningar, dikter, brev och liknande av Marilyn Monroe, denna vackra, tragiska och exploaterade ikon. Jag finner även dennes liv, och myten kring henne, fascinerande. Aftonbladet funderar kring om inte boken bidrar till exploateringen av Marilyn, medan Anne Heberlein i DN skriver:

En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.

Monroe.

En annan intressant litteraturnyhet är att Stephen King kommer med en uppföljare till kultboken The Shining (Varsel, på svenska). Boken handlar om pojken Danny Torrance i vuxen ålder och tydligen skall det förekomma vampyrer i handlingen. Den som känner sin King vet att  hans flesta verk löst sitter ihop och rör sig inom samma universum. Majoriteten av hans berättelser som på ytan är fristående, binds samman, främst genom hans magnum opus Det Mörka Tornet. Så jag skulle inte bli förvånad om King knyter ihop handlingen i den nya Shining-boken (som ska ha titeln Doctor Sleep) med exempelvis den vampyrspäckade Salem’s Lot eller nåt.

King.

Jag avslutar med en nyhet som gör mig lite stolt över att vara irländare (även om bonden i detta fall är från Nordirland – men det är samma sak för mig).

Det blev en hel del till sist. Skönt med helg nu.

Annonser

Read Full Post »

En fin liten film på ca 13 minuter som jag blev tipsad om ikväll. Går att se fram till och med den 26 oktober. Rekommenderas!

Read Full Post »

March Or Die

Detta är kanske Motörheads mest kontroversiella och utskällda album, bland deras fans. Sedan 1977 hade Lemmy Kilmister & Co gett en stadig ström var stenhårda, punkinfluerade heavy metal-skivor. Ace of Spades är naturligtvis deras mest kända, men album som Bomber eller Orgasmatron hör till mina favoriter. March Ör Die anklagades då den kom ut 1992 för att vara ett försök att vara komersiell. Och visst ligger det något i det. Soundet är väldigt lättlyssnat jämfört med tidigare. Låtarna har inte ett lika hektiskt tempo, utan snarare ligger fokus på tunga riff och melodier. Just melodier är ett problem. Sångaren/bassisten Lemmy har en väldigt säregen röst, som inte fungerar så bra när det gäller mer melodiösa sångslingor. Men trots att skivan inte är lika punkig och aggressiv som tidigare (och senare) Motörhead-alster, så gillar jag den ändå. Den är udda, vilka ofta uppskattas i min bok. Dessutom finns det ett gäng starka låtar på den. Inget tal om den saken.

Mikkey Dee, Lemmy och Phil Campbell

Inledande Stand är tämligen lättglömd, med covern på Ted Nugents Cat Scratch Fever är inte så förskräcklig i verkligheten som man kan tro. Phil Campbell tunga version av riffet sätter sig verkligen. Ett tungt riff har också låten Bad Religion, som förmodligen är min favorit på skivan. Riffet är blytungt och Lemmys text är genial. Det är en svidande och ursinnig kritik mot religiösa hycklare och hatgrupper. Som troende blev jag först en smula stött av texten, men vid närmare granskning så har jag omvärderat den. Låten angriper inte religiösa människor i allmänhet, utan riktar in sig särskilt hatiska grupper. Som t.ex. Ku Klux Klan. Det är så jag tolkar textraderna om ”evangelistic nazis” och ”burning crosses to illuminate my nights”. Texten är mäktig, skriven så att den låter som hämtad ur King James Bible:

If there be such a being
Then thou art Anti-christ
Turn men against their children
Turn beauty into vice
I say thy God shall smite thee
He will perceive thy lust
His wrath shall fall upon thee
Thou that betray his thrust

– ur Bad Religion

Här kan man ju nästan tolka Lemmy som att han faktiskt menar att Gud existerar, eftersom denne Gud skall straffa dem som förråder honom, som texten påstår. Jaja, jag tror knappt Lemmy har särskilt mycket till övers för religion i allmänhet, men här är det som sagt extremister han ger sig på.

Lemmy på scen

Andra starka låtar på skivan är bluesiga You Better Run och balladen I ain’t no nice guy, som är en duett med Ozzy Osbourne och har Slash på gitarr. Med finns också en cover på Ozzys Hellraiser (som Lemmy var med ock skrev åt Ozzy). Tyvärr fungerar inte den väldigt Ozzy-aktiga melodin till Lemmys röst. De slaktar den. Det avslutande titelspåret är blytungt och episkt. Det är en fin och suggestiv avslutning på ett ojämt album. Jag gillar dess variation och det finns en hel del bra låtar på den. Men också en hel del som är lättförglömliga eller rätt taskiga.

För övrigt var detta den första Motörhead-plattan med svenske trummisen Mikkey Dee. Han spelade dock bara på en låt på skivan (Hellraiser), men har sedermera medverkat på ytterligare 10 album. Tommy Aldrige (Ozzy, Whitensake) spelade på de övriga låtarna.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Allvarlig åldrande Moore...

Dags för mitt sjätte inlägg på temat James Bond. ”Temat”, som jag kallar det, är i princip en genomgång av alla James Bond-filmer i kronologisk ordning, med lite åsikter, reflektioner och dylikt kring seriens utveckling. I detta inlägg skriver jag om de två mesta Bond-skådisarnas avsked till rollen.

Året är 1981. Den senaste filmen, Moonraker (1979), var och kommer förmodligen förbli den mest överdrivna Bond-filmen någonsin. Men precis efter att Moonraker hade blivit så mycket over-the-top som den kunde bli, så ändrade man som brukligt inriktning. For Your Eyes Only (1981) är en återgång till Ian Flemings spionhistorier. Denna film är förmodligen den mest jordnära av Moores Bondfilmer och också en av hans starkaste. Det är en klassisk spionhistoria löst baserad på flera olika Fleming-noveller, med flera twister och där vi för ovanlighetens skull inte vet vem skurken är från början av filmen. Vi möter ett fint galleri med starka skådespelare. Vi har Julian Glover som Kristatos, Topol som Columbo, Michael Gothard som Locque och Carole Bouquet som Melina.

Detta var den första av fem Bond-filmer som John Glen regisserade på 80-talet. Glen skulle i alla sina filmer lägga tyngdpunkten på Fleming-andan. Hans filmer är alla stabilt gjorda, snyggt regisserade och har oftast en story som lånar element från diverse Fleming-berättelser. Detta var den mest stabila period i Bond-serien sedan guldåldern 1962-65. Det berodde förmodligen på att man behöll samme regissör och samma manusförfattare (Richard Maibaum och Michael G. Wilson) en längre tid. Den tämligen enväldige producenten Albert R. Broccoli bidrog säkerligen också till stabiliteten (den mer excentriske Harry Saltzman hade tvingats lämna samarbetet inför The Spy Who Loved Me 1977).

1983 regisserade Glen Roger Moores näst sista film, Octopussy. Men återigen skulle Bond-serien åka på konkurrens. Warner Bros. släppte samma år James Bond-filmen Never Say Never Again. I huvudrollen såg publiken återigen Sean Connery. Bakgrunden var att filmens producent, Kevin McClory, i början av 60-talet skrivit ett filmmanus tillsammans med Ian Fleming. Manusarbetet rann ut i sanden, men Fleming använde det istället som grund till sin Bond-bok Thunderball. McClory stämde Fleming, och fick rätt att använda historien till en egen James Bond-film. Så Never Say Never Again är i princip en nyinspelning av Thunderball (1965). Kort sagt kan man säga att det är en mycket sämre film. En av de sämsta Bond-filmerna, även om den har sina kvalitéer. Det är till exempel kul att se Sean Connery tillbaka i rollen, åldern till trots. Men samma känsla som infann sig vid Diamonds Are Forever (1971) infinner sig också här: det är synd att Connerys sista film inte blev bättre.

Allvarlig åldrande Connery...

Då är Octopussy mycket bättre (trots den något underliga titeln). Faktiskt en av Moores bästa, och precis som sin föregångare, en mer trovärdig Kalla Kriget-historia, med en imponerande skådespelarensemble med Maud Adams i spetsen. Vissa tycker den är för komisk och ger som exempel scenen då Bond är utklädd till clown. Men jag tycker faktiskt att just denna scen fungerar perfekt, eftersom Moore spelar scenen helt allvarlig. Bond är desperat och försöker få en cirkuspublik att förstå att en atombomb snart kommer explodera. Repliken ”Let me go, there’s a bomb in there” fungerar faktiskt trots att Bond är utklädd till clown.

Inte-så-allvarlig åldrande Moore...

Moores sista film, A view to a kill (1985) var dock en besvikelse. Moores ålder (57 år gammal) var naturligtvis ett problem. Men det i sig behöver inte förstöra en film. Moore hade varit en aning för gammal redan i Moonraker år 1979. Det är dock den tämligen tråkiga och fantasilösa storyn som förstör filmen, liksom de ointressanta skådespelarna. Den enda egentliga behållningen är Christopher Walken som skurken Max Zorin. Detta var svanesången för Moore, och precis som vad gäller Connery så tycker man det är synd att hans sista film inte blev bättre. Både Connery och Moore gjorde totalt 7 Bond-filmer vardera. De var båda två utmärkta i rollen på sitt eget unika sätt. Men det verkar drabba alla som gör mer än en Bond-film att deras sista blir ganska halvtaskig (detta skulle även drabba kommande Bond-skådespelare). Låt mig parafrasera T.S. Eliot:

This is the way my Bond career ends
This is the way my Bond career ends
This is the way my Bond career ends
Not with a bang but a whimper.

Efter Moores avsked så tog Timothy Dalton över i rollen som agent 007. Den återgång till Ian Flemings James Bond som tagit sin start i John Glens regi 1981, tog härmed ett nytt steg. De kommande åren skulle publiken få se en Bond som var Moores raka motsatts. En farliga Bond. Som det stod på postern till The Living Daylights (1987): ”The new James Bond… living on the edge.”

Åldrad åldrande Moore... facelift till trots.

Read Full Post »

Nashville Skyline

Bob Dylans nionde album avvek ganska markant från hans tidigare. Istället för den folkrock som gjort honom känd, gav han sig här in på country. Hans sångstil var också annorlunda, mjukare och mer melodiös. Det som kanske främst är Dylans signum – hans texter – har här fått komma lite i andra hand. Istället är det musicerandet som står i centrum. En av låtarna, den svängiga Nashville Skyline Rag är till och med helt utan sång. Som för att markera den nya inriktningen så är den första låten på skivan en duett med country-legenden Johnny Cash. Girl from the North Country gavs först ut av Dylan på skivan The Freewheelin’ Bob Dylan. Den var inspirerad av den klassiska folksången Scarborough Fair, och framförs här i en något omarbetad version. Jag föredrar denna version, som är mycket vackrare än den tidigare. Cash djupa röst är en fin kontrast till Dylans gälla stämma.

Överlag är skivan väldigt lekfull, och underhållande bagateller blandas med klassiska vackra låtar. To Be Alone with You är en bluesig och svängning historia, liksom Peggy Day och One More Night som kanske är den mest renodlade countrylåten på skivan.

Dylan och Johnny Cash

Men trots att detta helt klart ärt en country-skiva, så finns det också mer typiska Dylan-element. I Threw It All Away är ännu en av hans vackra, vemodiga visor. Den starkaste låten är hiten Lay Lady Lay. Dylan är en poet, men man kan ibland tycka att hans texter blir lite tjatiga, pladdriga och fulla med ord. Men denna låt är det totalt motsatta. Den har en väldigt simpel, vacker text. Det är så jag vill ha min Dylan. Han är som bäst när texten och arrangemangen är avskalade. Sparsmakad och förkrossande.

Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Stay, lady, stay, stay while the night is still ahead
I long to see you in the morning light
I long to reach for you in the night
Stay, lady, stay, stay while the night is still ahead

– ur Lay Lady Lay

Detta är en varierad skiva, med mycket skapar- och spelarglädje. Den känns som en frisk fläkt i Bob Dylan-katalogen. Betoningen ligger inte på texterna, utan snarare på framförandena. Detta är inte Dylans bästa skiva. Jag föredrar oftast klassiker som Blonde on Blonde, Bringing It All Back Home eller Desire. Men jag tycker om när artister varierar sig. Det gör Dylan här, och det blir väldigt lyckat.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Roger Moore och Barbara Bach i The Spy Who Loved Me

Roger Moore hade länge varit en lovande kandidat till rollen som James Bond. Under 60-talet hade han gjort sig känd i rollen som Simon ”Helgonet” Templar och var i början av 70-talet en etablerad stjärna. Efter att Sean Connery blivit erbjuden rekordsummor för att återvända till rollen, men avböjt, tog Moore över.

Som jag skrev i det första av dessa Bond-inlägg, så har jag alltid haft svårt att bestämma mig för vem som är den bäste Bond av Moore och Connery. Oftast lutar jag dock åt Connery. En av anledningarna till detta är att Connery har en råbarkad hotfullhet i rollen, som Moore saknar. I scener som tågfighten i From Russia With Love eller hissfighten i Diamonds Are Forever så är Connery trovärdig och ser verkligen farlig ut. Man hade inte gärna mött honom i ett slagsmål. Moore däremot framstår aldrig som farlig. Han spelade in liknande scener, tågfighten med Tee-Hee i Live and Let Die och en annan med Jaws i The Spy Who Loved Me. Men i dessa scener klarar sig inte Bond tack vare sin styrka, utan snarare genom att överlista skurkarna på ett oftast komiskt sätt – exempelvis att använda en trasig lampa för att ge Jaws en elchock i hans metalltänder. Där Connery var mer av en actionhjälte var Moore en serietidningsfigur med en massa prylar. Jag kanske tar i en aning, men det jag försöker beskriva är Moores svagaste sida. I övrigt tycker jag väldigt mycket om honom som Bond. Humorn kan ibland bli för mycket, men oftast är den perfekt timad och fungerar i filmerna. Moore är en mästare på att leverera roliga insinuationer och på att höja ena ögonbrynet i vid rätt tillfälle. Och får han tillfälle kan han också vara gravallvarlig – som scenen i The Spy Who Loved Me där han erkänner att han har dödat Anyas älskare, eller i For Your Eyes Only då han besöker sin döda hustrus grav. Men Moore filmer fungerar som bäst då de är något nedtonade. De behöver vara nedtonade för att inte flippa ur totalt.

Bond tar hand om Jaws i The Spy Who Loved Me

Guy Hamilton regisserade Moores två första filmer, Live and let Die (1973) och The Man with the golden gun (1974). Ingen av dessa är särskilt starka. Precis som Hamiltons föregående film, Diamonds Are Forever (1971), så känns filmerna ganska billiga, är fyllda av sega partier, har väldigt långsökta handlingar och för mycket humor. Det finns dock också ljuspunkter. I Live and Let Die spelar Jane Seymore Bonds kvinna Solitaire, och jag gillar henne. Yaphet Kotto är också bra som skurken Kananga/Mr. Big. Att se Bond så totalt utanför sitt rätt element – d.v.s. i Harlem, New York – är också underhållande.  I den senare filmen spelas skurken Scaramanga av Christopher Lee, som är som klippt och skuren för rollen. Lee, och den delen av intrigen där Bond står på Scaramangas dödslista, är bra. Liksom Maud Adams som skurkens kvinna. Men Britt Ekland som Bondbruden är förskräckligt dålig och förmodligen den sämsta i Bond-historien. Hon är definitionen av en dum blondin och det är anmärkningsvärt att karaktärer som dessa ens skrevs.

Christopher Lee och Roger Moore

Den tredje filmen med Moore är kanske hans bästa. The Spy Who Loved Me spelades in 1977 och här klaffade allting perfekt. Lewis Gilbert tog över regin och lyckades göra en rolig, spännande, actionfylld och kanske framför allt snygg film. Miljöerna är fantastiska. Liksom scenografin och kläderna. Det är underligt att Gilbert, som gjorde Connerys sämsta Bond-film (dittills) – You Only Live Twice – också gjorde Moores bästa. Moore själv gör en av sina bästa insatser som Bond. Han verkar trivas väldigt bra i rollen. Man märker att han har kul. Men han kan också vara allvarlig i några korta scener, vilket uppskattas och ger en fin balans. Barbara Bach är också duktig som den ryske agenten Anya. Hennes karaktär är väl så långt man kan komma från Britt Eklands i förra filmen. Det är också här vi möter Jaws (Richard Kiel) för första gången. Tyvärr är huvudskurken Stromberg (Curt Jurgens) tämligen ointressant. Dock gillar jag när Bond kallblodigt gör slut på honom.

Precis som tidigare trappades budget och storslagenhet upp allt eftersom i Bondserien. Moores två första filmer hade varit relativt ”down to earth”. Hans tredje var väldigt storslagen, men balansen mellan fantasi och verklighet fungerade perfekt. Man kompenserade för det spektakulära och otroliga med rätt sorts självdistans och en gnutta allvar. Men efter succén med The Spy Who Loved Me och efter att ha sett hur stor succé Star Wars blev, beslutade producenterna att ösa på med så mycket de kunde. För andra gången spårade James Bond-serien ut.

Moonraker (1979) anser jag är en av de sämre Bondfilmerna. Inte bara på grund av att Bond åker ut i rymden. Filmen är full med löjliga prylar, för mycket (halvtaskig) humor och en himla massa smygreklam. Handlingen är en upprepning av förra filmen, fast sämre och overkligare. Skådespelarna är ganska bleka – såväl Lois Chiles karaktär Holly, som Michael Lonsdales skurk Drax. Att Jaws (Richard Kiel) återvänder är även det löjligt. Att denne blir kär och byter sida i slutet framkallar obehagsrysningar. Det finns positiva sidor. Moore är en bra Bond. Vissa scener är klassiska, såsom då Bond skjuter en prickskytt under fasanjakten eller nästan tuppar av i en centrifug. Men att Bond åker ut i rymden och det skjuts med laserpistol är helt enkelt för mycket. Det är inte Bond.

Lois Chiles och Roger Moore in rymden

Men precis som efter You Only Live Twice, förra gången Bond spårade ut, beslutade filmmakarna att gå ”back to basics”. Att återgå till Ian Flemings berättelser, att fokusera mer på en spionhistoria och intressanta karaktärer. Och det gjorde man, i nästan ett helt årtionde…

Read Full Post »

Omslaget till Hagnesta Hill

Under mina tonår var det många av mina jämnåriga som lyssnade på Kent. Jag lyckades dock hålla mig borta. Jag har aldrig tidigare känt någon lockelse inför bandets bottenlösa deppighet eller Jocke Bergs säregna stämma. Jag har väl nästan alltid sett deras musik främst som ”svart och svår”. Givetvis ska man inte sticka under stol med att det ju är precis vad den är. Men efter att jag kostnadsfritt kommit över ett par begagnade skivor, så tycker jag det är på sin plats att påstå att det är väldigt bra, svart och svår musik. Jag har här valt att recensera skivan Hagnesta Hill, av den enkla anledningen att det är den skiva jag fastnat mest för. Som ni förstår har jag ingen tidigare relation till Kent, det kan vara värt att poängtera. Det blir alltså inget kvasifilosofiskt nördanalyserande här, med andra ord.

Svart och svår, var det ja. Nja, särskilt svår är Hagnesta Hill ju inte. Bergs melodislingor är oerhört poppiga och sätter sig lätt på hjärnan. Produktionen känns också väldigt rättfram, clean och okomplicerad. Musicerandet likaså. Man blir väldigt imponerad av gitarrkompet som Berg och kanske främst Sami Sirviö står för. På En Himmelsk Drog och några minuter in i Visslaren får vi till och med ett par gungiga riff. Sådant uppskattar jag. Keyboards och annan klaviatur bidrar till en känsla som pendlar mellan melankoli och mystik. Ibland tangerar det pretto, men jag har inte bestämt mig om det är på ett positivt eller negativt sätt.

Kent

Jag är en sådan person som alltid relaterar till det jag redan är bekant med, då jag möter ny musik. Jag antar att det är ganska vanligt förekommande. det gjorde jag också första gången jag lyssnade igenom detta album. Jag sökte i min hjärna efter referenspunkter. Läsare av denna blogg vet förhoppningsvis att jag har några husgudar som jag inte kan få nog av. Två av dem är dels rockikonen Ozzy Osbourne, samt poeten/sångaren Leonard Cohen.  Det var dessa två mina tankar vandrade till. Förmodligen är jag den enda som gör just denna koppling. Vad gäller Ozzy tycker jag att Bergs melodier påminner om hans. Sångslingorna i låtar som Stanna Hos Mig, Kungen är Död eller Kevlarsjäl hade (uppbackat av lite tyngre musik) kunnat tillhöra Ozzy. Texterna och dess melankoli var dock det som fick mig att tänka på Cohen. Förvisso saknar de den ambiguitet som finns i Cohens texter, men det finns dock andra gemensamma nämnare. Bl.a. sättet att använda metaforer och bilder på, samt ämnena som avhandlas (olycklig kärlek, sökande efter mening, ensamhet).

Jag drömde om
en barndomsvän igår
som telenäten drömmer
om svalorna i vår
Jag vaknade av bruset
från maskiner i djup sömn
Jag vaknade så lycklig
över att äntligen ha drömt

Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
Mina nyårslöften

–          ur Cowboys

Och det är just melodierna och texterna som är Hagnesta Hills starka sida. Det är en extremt välproducerad skiva, som snurrar frekvent på min stereo (eller det gör den inte alls, eftersom jag spelar all min musik på antingen datorn eller vinylspelaren… men ni förstår vad jag menar). Och jag antar att skivan speglar bandet Kent ganska rättvist. För mig var det iallafall en fin introduktion som gav mersmak. Jag känner dock att Kent bör avnjutas i måttlig mängd.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Older Posts »