
Pierce Brosnan i en klassisk Bond-pose
Det tillhör traditionen att varje Bondfilm avslutas meddelandet att Bond snart återkommer; ”James Bond Will Return”. Men efter Licence to Kill (1989) dröjde det ca sex år innan ännu en Bondfilm producerades. Ett sådant lång uppehåll hade aldrig tidigare förekommit i James Bond-serien. Anledningarna till förseningarna var flera, men främst berodde de på rättighetskonflikter. I april 1990 började man förarbetet med Bond 17 och tanken var att scener skulle spelas in i Hong Kong, men detta rann snart ut i sanden. Nästa bud var att filmen skulle börja spelas in i början av 1994, men när detta inte skedde fick Timothy Dalton nog. Trots att han var kontrakterad av spela in en tredje Bondfilm så abdikerade han från rollen. Detta tycker jag är mycket tråkigt eftersom det hade varit spännande att se Dalton i ytterligare ett äventyr. Men förmodligen var det oundvikligt.
In på scenen steg då Pierce Brosnan, som först hade varit aktuell då man letade efter en ersättare för Roger Moore 1986. Han hade då på sätt och vis blivit snuvad på rollen – en roll han tycktes född att spela. Nu fick han då till sist sin revansch i GoldenEye som släpptes 1995 i regi av Martin Campbell. Filmen producerades inte av legendaren Albert R. Broccoli vars hälsa hade avtagit snabbt, utan av dennes dotter Barbara och styvson Michael G. Wilson. Många filmkritiker och tyckare undrade om en James Bond-film skulle fungera på 1990-talet. Berlinmurens fall och Sovjetunionen upplösning förändrade världen och underhållning som James Bond ansågs tillhöra det förflutna. Han var en relik ifrån det Kalla Kriget. Det märks i GoldenEye att filmmakarna har haft detta i åtanke.

Bond anländer till Ryssland. Brosnan och Joe Don Baker.
Filmen inleds med en uppradning av klassiska James Bond-element; en actionfylld inledningscen, en biljakt i den klassiska bilen Aston Martin DB5, Bond förför en kvinna, Bond går på casino, Bond beställer en Vodka Martini och presenterar sig som ”Bond… James Bond”. Allt detta innan filmens egentliga handling ens har satt igång. Det känns som det är producenternas sätt att säga ”James Bond är tillbaka. Och han är densamme!” Med detta fastslaget så byter filmen stil. Bond är tillbaka på MI6 i London och har ett möte med sin chef M. Som nu är en kvinna! Spelad av Judi Dench. Dench har nu, 2011, spelat denna roll i över 15 år och vi är alla vana vid att Bonds chef är kvinna. Men 1995 var detta väldigt revolutionerande. Det var ett sätt att göra Bond mer modern – framför allt i hans relation med det motsatta könet. Följande replikskifte satte an tonen:
M: You don’t like me, Bond. You don’t like my methods. You think I’m an accountant, a bean counter more interested in my numbers than your instincts.
Bond: The thought had occurred to me.
M: Good, because I think you’re a sexist, misogynist dinosaur. A relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.
Bond: Point taken.
En annan sak man gjorde var att skicka Bond rakt in i den gamla fiendens territorium. För först gången i Bond-serien åker James Bond faktiskt till Ryssland. Och det är ett dystert Ryssland vi får se. Tonen i hela GoldenEye är ganska mörk och Ryssland skildras som ett land i förfall. Vapnet som skurkarna snor – filmtitelns Goldeneye – är i sig ett gammalt satellitvapen från Sovjettiden dekorerat med bokstäverna CCCP. Huvudskurken är dock ingen gammal rysk general eller liknande (den ryske generalen är bara en hantlangare den här gången), utan faktiskt en gammal kollega till Bond – agent 006 (spelad av Sean Bean). Att skurken är en av de egna, en vän till Bond, är en fin touch. I denna nya värld så är rollerna inte statiska. Det är inte längre bara Öst som är Bonds fiende. Fienden kan vara vem som helst. Efter Kalla Krigets slut är världen om något ännu mer oberäknelig och skurkarna kan komma från de mest oväntade håll. Och då behövs hjältar som James Bond kanske i ännu högre grad. Det verkar vara det budskap producenterna vill ge publiken. Och visst, vi förstår det. Den odödlige James Bond lyckades överleva ända in i 90-talet. Vi drar alla en suck av lättnad.

"Looking for a news story?" Brosnan och Michelle Yeoh
Efter den ambitiösa återkomsten i GoldenEye verkade allt vara som vanligt igen. Bond var oerhört populär i Pierce Brosnans gestalt. En helt ny generation introducerades till karaktären. I sedvanlig Bond-tradition dröjde det bara två år innan nästa film, Tomorrow Never Dies (1997), kom ut. Detta kanske är den mest anonyma av Brosnans filmer. Men man märker att Brosnan här känner sig lite mer säker i rollen, och filmen följer den gamla Bond-mallen på ett fint sätt. Att Bond stöter på ett gammalt ex, spelad av Teri Hatcher, var ett intressant grepp. Man har ju faktiskt undrat vad som händer med alla Bonds brudar mellan filmerna. Vi får ju aldrig se när det tar slut mellan dem. Tydligen var det inte alltid så trevligt:
[Paris ger Bond en örfil]
Bond: Was it something I said?
Paris: How about the words, ”I’ll be right back”?
Men som sagt. I övrigt är filmen ganska anonym och inget som står ut.
Brosnans bästa film som Bond tycker jag är 1999-års The World Is Not Enough. Titeln är tagen från romanen On Her Majesty’s Secret Service och är familjen Bonds motto. I alla Brosnans filmer gjorde man små försök att fördjupa karaktären och göra honom mer trovärdig. Detta berodde i mångt och mycket på Brosnan som ville ha mer att arbeta med som skådespelare. I GoldenEye måste Bond slåss mot en gammal vän, i Tomorrow Never Dies träffar han en gammal kärlek och i Die Another Day hålls han fängslad i 14 månader. I denna film dras han med en skadad axel och blir dessutom förälskad i Elektra (Sophie Marceau) som sedan visar sig vara filmens skurk. Jag tycker att man i denna film hittade rätt balans mellan tre saker; för det första karaktärsdjup och känslomässiga konflikter, för det andra en genomarbetad story med flera ”twister” och för det tredje många häftiga actionscener.
Brosnan gör förmodligen sin bästa prestation som Bond. Marceau är underbar i rollen som Elektra King. Robert Carlyle gör bra ifrån sig som terroristen Renard. Dessutom återvänder Robbie Coltrane i rollen som Bonds allierade Valentin Zukovsky. Det som verkligen förstör en annars bra film är två bröst som tydligen heter Denise och Richard. De dyker upp och stör en hel del i filmen och man undrar vad de gör där. Nog för att det är en Bondfilm, men det känns ändå onödigt att ha ett par bröst som bara går omkring och inte bidrar med något. Ett riktigt lågvattenmärke i Bond-serien. Synd på en såpass bra film, som för övrigt var den första Bond-rulle jag såg på bio.

Den sämsta Bondbruden sedan Britt Ekland 1974 - Denise Richards.
Pierce Brosnans sista Bondfilm kom 2002 och hette Die Another Day. Det var här som det gick riktigt, riktigt snett… Det är svårt att veta var man ska börja. Så mycket med denna film är bara så fel. Vi har ett palats av is där det inte är kallt, en koreansk skurk som genomgår en Face/Off-operation så att han ser ut som vilken engelsman som helst, vi har en stor sattelit som sprutar eld, vi har Halle Barry, vi har en bil som kan bli osynlig, vi har en datoranimerad Bond som vinsurfar på en tsunami och så vidare och så vidare… För regin stod galningen Lee Tamahori. Han är numera mest känd för att han blev arresterad av polis full och utklädd till kvinna. Ungefär lika värdigt var hans bidrag till Bond-serien.
Precis som för tidigare skådisar avslutade Pierce Brosnan sin Bond-karriär i moll. Han var under sin tid väldigt populär. För många var han på samma nivå som Sean Connery och Roger Moore. När jag såhär tio år senare ser tillbaka på hans Bond-era, så slås jag av att han trots allt var ganska anonym. Han satte ingen riktig prägel på rollen. Han såg verkligen ut som Bond och han hade charmen, men ändå. Om Connery hade den råbarkade sexigheten, Moore elegansen och Dalton hotfulllheten, så hade Brosnan – vad? Utseendet?
Han skulle komma att överlämna rollen till någon som fick kritik för just det – sitt utseende. Daniel Craig var ingen klassisk skönhet. Dessutom var han kort. Och blond. Kunde det verkligen bli någon Bond av honom?
Det behandlar vi i sista delen i min serie om James Bond. Tills dess: Håll ut, James Bond Will Return.
Read Full Post »