Filmrecension: Dog Day Afternoon (1975)

John Cazale och Al Pacino

Jag skrev för några veckor sedan ett kort inlägg om Al Pacino där jag beklagade mig över karlns falnande skådespelartalanger. I den texten framhöll jag hur bra han var i början av sin karriär på 70-talet, och hur han gradvis ägnat sig mer och mer åt överspel och hur han verkar älska att skrika sig hes i var och varannan film.

Dog Day Afternoon var dock en film som spelades in innan Pacino tappade kontrollen. Och visst gapar han en hel del här också, men det är inte omotiverat, utan krävs av både handling och karaktärer.

Filmen spelades in 1975 i regi av legendaren Sidney Lumet (som bl.a. även gjort 12 Angry Men, The Hill och Before the Devil Knows Your Dead). Lumet och Pacino hade tidigare samarbetat på filmen Serpico.

Handlingen är baserad på den sanna berättelsen om ett bankrån i Brooklyn den 22:a Augusti, 1972. Rånarna John Wojtowicz and Salvatore Naturile var långt ifrån professionella, och rånet utvecklades till ett långdraget gisslandrama där både rånare och polis gjorde halvlyckade improvisationsförsök att lösa situationen. Någon absurd form av Stockholmssyndrom drabbade bankpersonalen. TV direktsände från platsen och en stor folkmobb samlades utanför banken. Wojtowicz (i filmen kallad Sonny Wortzik, spelad av Pacino) uppfattades som en person med en politisk agenda av folkmassan och blev hyllad som en rockstjärna då han visade sig på gatan utanför banken för att förhandla med polisen.

Sidney Lumet ger regi.

1970-talet var en guldålder för amerikansk film. Filmer som The Godfather, Taxi Driver, Deer Hunter, The French Connection och Apocalypse Now var realistiska och samhällskritiska dramer som gjordes av ett gäng unga, visionära regissörer. Sidney Lumet var kanske en något äldre och mer etablerad filmskapare vid det här laget, men Dog Day Afternoon kan räknas tillsammans med ovanstående filmer som bland de bästa i filmhistorien. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst svagheter hos filmen.

Den är en absurd blandning av thriller, drama och satir. Manuset, skrivet av Frank Pierson, är fullt av underbara dialoger och alla karaktärer är trovärdiga och intressanta. Även om Pacino är den klarast lysande stjärnan i rollen som den drivne, men också nervöse och osäkre Sonny, så är det en ensemblefilm. Den legendariske John Cazale gör ännu ett oförglömligt porträtt som den tragiske Sal, Sonnys medhjälpare. Cazale dog endast 42 år gammal av cancer, och hans karriär varade i endast ca sex år. Han medverkade i totalt fem filmer, som alla blev Oscarsnominerade för bästa film. Hans mest kända roll är förmodligen som Al Pacinos bror Fredo Corleone i The Godfather och dess uppföljare. I övriga roller ser vi bl.a. Charles Durning, som fungerar perfekt som polisen som sköter förhandlingarna med Sonny. Han är stolt och inkompetent och vägrar inse att han tagit sig vatten över huvudet. Chris Sarandon gör också en fin insats som Sonnys transexuelle pojkvän Leon. Bland bankpersonalen är Penelope Allen den mest minnesvärda. Hennes moderliga och starka Sylvia tar ingen skit. Filmen är verkligen en uppvisning i starka skådespelarinsatser. Detta kan vara Pacinos bästa rollprestation, vid sidan av The Godfather Part II.

Regin är också fantastisk. Filmen är oerhört spännande trots att den utspelar sig på en enda plats. Lumet kramar ur allt han kan ur sina skådespelare. Klippningen, iscensättningen och de oberäkneliga karaktärerna får spänningen att stegra sig gradvis fram till det oväntade slutet. Att filmen spelades in i riktiga lokaler och inte i en studio, tillsammans med de många improviserade scenerna, bidrar till den känsla av realism som filmen har.

Detta är helt klart en av mina absoluta favorifilmer. Man sitter som fastklistrad längts ute på sätet. Det är en intensiv film som inte lämnar en oberörd. Den är vacker, spännande, tragisk och fantastiskt rolig.

Nedan ser ni en av de mest kända scenerna i filmen. Sonnys stridsrop ”Attica!” refererar till ett fånguppror på fängelset Attica där polisen använt övervåld.

Betyg 5 av 5

Annonser

Read Full Post »

Skivrecension: The Cranberries – No Need To Argue (1994)

No Need to Argue

The Cranberries är ett irländsk alternativpopband som hade sin storhetstid under tidigt nittiotal. De kom från staden Limerick, som trots sin vits-association är en väldigt trist håla. Bandet består av Mike Hogan (bas), Noel Hogan (gitarr), Fergal Lawler (trummor) och Dolores O’Riordan (sång).  No Need to Argue var bandets andra album, och kom 1994. Albumet har ett tidigt nittiotalssound, som bl.a. märks i låten Zombie, som har en grungeig feeling. Men det är ett positivt nittiotalssound, och inget man kan sätta tönt-stämpel på. Bandets frontfigur är O’Riordan och det är förmodligen hennes säregna röst de flesta associerar gruppen med. Hon ger ett starkt intryck, och har en mycket unik sångröst. Hon lyckas kombinera attityd med skörhet. Och hennes intelligens lyser igenom i texterna, vilket jag uppskattar. Albumet är tämligen varierat, även om det är övervägande folkviseinspirerade ballader i rocktappning som dominerar.

Skivan inleds med den vackra Ode to My Family, där O’Riordans knivsskarpa röst är gör sig väldigt bra i en len melodi. En vacker stråksektion i bakgrunden förstärker den nostalgiska stämning som finns i texten. I Can’t Be With You är en av flera lite mer upptempo och traditionella poplåtarna. Första hälften av No Need To Argue är väldigt stark, och den suggestiva låten Twenty One kommer tyvärr lite i skymundan bland det övriga låtmaterialet.
Den stora singelhiten från skivan var Zombie och det är faktiskt min favorit. Ett ganska tungt gitarriff backar upp O’Riordans imponerande framförande. Texten handlar om konflikten på Nordirland och är genial i sin enkelhet:

It’s the same old theme since 1916.
In your head, in your head they’re still fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are dying.

– ur Zombie

The Cranberries

”1916” syftar på påskupproret på Irland 1916, som kan sägas vara starten på den irländska befrielsen (trots att det var ett blodigt nederlag för irländarna). Denna låt berör mig fortfarande trots att det var åratal sedan jag hörde den för första gången. Jag är själv 50% irländare, och blir löjligt sentimental av allt som har med Irland och dess sorgliga historia att göra. Så förmodligen är det denna sentimentalitet som spökar igen. Men efter Zombie så sjunker kvalitén på låtarna ett tag. Det är först på albumets nioende spår som det tar fart igen. Hitsingel Ridiculous Thoughts är en välproducerad poplåt med en melodi och refräng som sätter sig. Texten handlar, som många av låttexterna på skivan, om besvikelse. Denna gång över ett dålig förhållande. Det irländska musikarvet visar sig på låtar som Dreaming My Dreams – som är ännu en melankolisk ballad med en mycket vacker melodi – och Daffodil Lament, som mot slutet övergår i någon Enya-liknande new age-musik. Men jag uppskattar det. Liksom den stämningfull och vackra avslutning No Need to Argue.

Albumet var en stor succé 1994 och skulle bli bandets mest sålda album någonsin. Efter detta har man inte hört så mycket av The Cranberries och de tillhör väl på många sätt den där speciella 90-talsnoslagin. Men jag tycker de är mer än så. Framför allt No Need To Argue. Det är en mogen pop/rock-platta, fint producerad med ett gäng kompetenta musiker och framför allt några riktigt klassiska låtar.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

A Thousand Kisses Deep (dikten)

På Leonard Cohens skiva Ten New Songs finns låten A Thousand Kisses Deep. Dess text är baserad på en tidigare dikt av Cohen, som han gav ut i boken Book of Longing. Nedan finner ni alltså dikten, inte sångtexten. Jag föredrar denna version. Och jag vet att det varit en hel del Cohen på bloggen, men jag kunde inte dra mig för att lägga upp denna dikt. Det finns ju en anledning till varför jag diggar karln så mycket.

A thousand kisses deep

You came to me this morning
And you handled me like meat.
You´d have live alone to know
How good that feels, how sweet.
Anonymous, and hard, and fast –
(I´d know you in my sleep) –
Then born together, born at last
A thousand kisses deep.

I loved you when you opened
Like a lily to the heat.
I´m just another snowman
Standing in the rain and sleet,
Who loved you with his frozen love
His second-hand physique –
With all he is, and all he was
A thousand kisses deep.

All soaked in sex, and pressed against
The limits of the sea:
I saw there were no oceans left
For scavengers like me.
We made it to the forward deck
I blessed our remnant fleet –
And then consented to be wrecked
A thousand kisses deep.

It´s true that you could lie to me
It´s true you could to cheat
The means no longer guarantee
The virtue in deceit.
That truth is bent, that beauty spent,
That style is obsolete –
O since the Holy Spirit went
A thousand kisses deep.

(So what about this inner Light
That´s boundless and unique?
I´m slouching through another night
A thousand kisses deep.)

I´m turning tricks; I´m getting fixed,
I´m back on Boogie Street.
I tried to quit the business –
Hey, I´m lazy and I´m weak.
But sometimes when the night is slow,
The wretched and the meek,
We gather up our hearts and go
A thousand kisses deep.

(And fragrant is the thought of you,
The file is now complete –
Except what we forgot to do
A thousand kisses deep.)

The ponies run, the girls are young,
The odds are there to beat.
You win a while, and then it´s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if it´s real
A thousand kisses deep.

(I jammed with Diz and Dante –
I did not have their sweep –
But once or twice, they let me play
A thousand kisses deep.)

And I´m still working with the wine,
Still dancing cheek to cheek.
The band is playing ”Auld Lang Syne” –
The heart will not retreat.
And maybe I had miles to drive,
And promises to keep –
Your ditch it all to stay alive
A thousand kisses deep.

And now you are the Angel Death
And now the Paraclete;
Now you are the Quickening Breath
And now the Belsen heap.
No turning from the threat of love,
No acrobatic leap –
As witnessed here in time and blood
A thousand kisses deep

Read Full Post »

James Bond: Returns – Pierce Brosnan (1995-2002)

Pierce Brosnan i en klassisk Bond-pose

Det tillhör traditionen att varje Bondfilm avslutas meddelandet att Bond snart återkommer; ”James Bond Will Return”. Men efter Licence to Kill (1989) dröjde det ca sex år innan ännu en Bondfilm producerades. Ett sådant lång uppehåll hade aldrig tidigare förekommit i James Bond-serien. Anledningarna till förseningarna var flera, men främst berodde de på rättighetskonflikter. I april 1990 började man förarbetet med Bond 17 och tanken var att scener skulle spelas in i Hong Kong, men detta rann snart ut i sanden. Nästa bud var att filmen skulle börja spelas in i början av 1994, men när detta inte skedde fick Timothy Dalton nog. Trots att han var kontrakterad av spela in en tredje Bondfilm så abdikerade han från rollen. Detta tycker jag är mycket tråkigt eftersom det hade varit spännande att se Dalton i ytterligare ett äventyr. Men förmodligen var det oundvikligt.

In på scenen steg då Pierce Brosnan, som först hade varit aktuell då man letade efter en ersättare för Roger Moore 1986. Han hade då på sätt och vis blivit snuvad på rollen – en roll han tycktes född att spela. Nu fick han då till sist sin revansch i GoldenEye som släpptes 1995 i regi av Martin Campbell. Filmen producerades inte av legendaren Albert R. Broccoli vars hälsa hade avtagit snabbt, utan av dennes dotter Barbara och styvson Michael G. Wilson. Många filmkritiker och tyckare undrade om en James Bond-film skulle fungera på 1990-talet. Berlinmurens fall och Sovjetunionen upplösning förändrade världen och underhållning som James Bond ansågs tillhöra det förflutna. Han var en relik ifrån det Kalla Kriget. Det märks i GoldenEye att filmmakarna har haft detta i åtanke.

Bond anländer till Ryssland. Brosnan och Joe Don Baker.

Filmen inleds med en uppradning av klassiska James Bond-element; en actionfylld inledningscen, en biljakt i den klassiska bilen Aston Martin DB5, Bond förför en kvinna, Bond går på casino, Bond beställer en Vodka Martini och presenterar sig som ”Bond… James Bond”. Allt detta innan filmens egentliga handling ens har satt igång. Det känns som det är producenternas sätt att säga ”James Bond är tillbaka. Och han är densamme!” Med detta fastslaget så byter filmen stil. Bond är tillbaka på MI6 i London och har ett möte med sin chef M. Som nu är en kvinna! Spelad av Judi Dench. Dench har nu, 2011, spelat denna roll i över 15 år och vi är alla vana vid att Bonds chef är kvinna. Men 1995 var detta väldigt revolutionerande. Det var ett sätt att göra Bond mer modern – framför allt i hans relation med det motsatta könet. Följande replikskifte satte an tonen:

M: You don’t like me, Bond. You don’t like my methods. You think I’m an accountant, a bean counter more interested in my numbers than your instincts.
Bond: The thought had occurred to me.
M: Good, because I think you’re a sexist, misogynist dinosaur. A relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.
Bond: Point taken.

En  annan sak man gjorde var att skicka Bond rakt in i den gamla fiendens territorium. För först gången i Bond-serien åker James Bond faktiskt till Ryssland. Och det är ett dystert Ryssland vi får se. Tonen i hela GoldenEye är ganska mörk och Ryssland skildras som ett land i förfall. Vapnet som skurkarna snor – filmtitelns Goldeneye – är i sig ett gammalt satellitvapen från Sovjettiden dekorerat med bokstäverna CCCP. Huvudskurken är dock ingen gammal rysk general eller liknande (den ryske generalen är bara en hantlangare den här gången), utan faktiskt en gammal kollega till Bond – agent 006 (spelad av Sean Bean). Att skurken är en av de egna, en vän till Bond, är en fin touch. I denna nya värld så är rollerna inte statiska. Det är inte längre bara Öst som är Bonds fiende. Fienden kan vara vem som helst. Efter Kalla Krigets slut är världen om något ännu mer oberäknelig och skurkarna kan komma från de mest oväntade håll. Och då behövs hjältar som James Bond kanske i ännu högre grad. Det verkar vara det budskap producenterna vill ge publiken. Och visst, vi förstår det. Den odödlige James Bond lyckades överleva ända in i 90-talet. Vi drar alla en suck av lättnad.

"Looking for a news story?" Brosnan och Michelle Yeoh

Efter den ambitiösa återkomsten i GoldenEye verkade allt vara som vanligt igen. Bond var oerhört populär i Pierce Brosnans gestalt. En helt ny generation introducerades till karaktären. I sedvanlig Bond-tradition dröjde det bara två år innan nästa film, Tomorrow Never Dies (1997), kom ut. Detta kanske är den mest anonyma av Brosnans filmer. Men man märker att Brosnan här känner sig lite mer säker i rollen, och filmen följer den gamla Bond-mallen på ett fint sätt. Att Bond stöter på ett gammalt ex, spelad av Teri Hatcher, var ett intressant grepp. Man har ju faktiskt undrat vad som händer med alla Bonds brudar mellan filmerna. Vi får ju aldrig se när det tar slut mellan dem. Tydligen var det inte alltid så trevligt:

[Paris ger Bond en örfil]
Bond: Was it something I said?
Paris: How about the words, ”I’ll be right back”?

Men som sagt. I övrigt är filmen ganska anonym och inget som står ut.

Brosnans bästa film som Bond tycker jag är 1999-års The World Is Not Enough. Titeln är tagen från romanen On Her Majesty’s Secret Service och är familjen Bonds motto. I alla Brosnans filmer gjorde man små försök att fördjupa karaktären och göra honom mer trovärdig. Detta berodde i mångt och mycket på Brosnan som ville ha mer att arbeta med som skådespelare. I GoldenEye måste Bond slåss mot en gammal vän, i Tomorrow Never Dies träffar han en gammal kärlek och i Die Another Day hålls han fängslad i 14 månader. I denna film dras han med en skadad axel och blir dessutom förälskad i Elektra (Sophie Marceau) som sedan visar sig vara filmens skurk. Jag tycker att man i denna film hittade rätt balans mellan tre saker; för det första karaktärsdjup och känslomässiga konflikter, för det andra en genomarbetad story med flera ”twister” och för det tredje många häftiga actionscener.

Brosnan gör förmodligen sin bästa prestation som Bond. Marceau är underbar i rollen som Elektra King. Robert Carlyle gör bra ifrån sig som terroristen Renard. Dessutom återvänder Robbie Coltrane i rollen som Bonds allierade Valentin Zukovsky. Det som verkligen förstör en annars bra film är två bröst som tydligen heter Denise och Richard. De dyker upp och stör en hel del i filmen och man undrar vad de gör där. Nog för att det är en Bondfilm, men det känns ändå onödigt att ha ett par bröst som bara går omkring och inte bidrar med något. Ett riktigt lågvattenmärke i Bond-serien. Synd på en såpass bra film, som för övrigt var den första Bond-rulle jag såg på bio.

Den sämsta Bondbruden sedan Britt Ekland 1974 - Denise Richards.

Pierce Brosnans sista Bondfilm kom 2002 och hette Die Another Day. Det var här som det gick riktigt, riktigt snett… Det är svårt att veta var man ska börja. Så mycket med denna film är bara så fel. Vi har ett palats av is där det inte är kallt, en koreansk skurk som genomgår en Face/Off-operation så att han ser ut som vilken engelsman som helst, vi har en stor sattelit som sprutar eld, vi har Halle Barry, vi har en bil som kan bli osynlig, vi har en datoranimerad Bond som vinsurfar på en tsunami och så vidare och så vidare… För regin stod galningen Lee Tamahori. Han är numera mest känd för att han blev arresterad av polis full och utklädd till kvinna. Ungefär lika värdigt var hans bidrag till Bond-serien.

Precis som för tidigare skådisar avslutade Pierce Brosnan sin Bond-karriär i moll. Han var under sin tid väldigt populär. För många var han på samma nivå som Sean Connery och Roger Moore. När jag såhär tio år senare ser tillbaka på hans Bond-era, så slås jag av att han trots allt var ganska anonym. Han satte ingen riktig prägel på rollen. Han såg verkligen ut som Bond och han hade charmen, men ändå. Om Connery hade den råbarkade sexigheten, Moore elegansen och Dalton hotfulllheten, så hade Brosnan – vad? Utseendet?

Han skulle komma att överlämna rollen till någon som fick kritik för just det – sitt utseende. Daniel Craig var ingen klassisk skönhet. Dessutom var han kort. Och blond. Kunde det verkligen bli någon Bond av honom?

Det behandlar vi i sista delen i min serie om James Bond. Tills dess: Håll ut, James Bond Will Return.

Read Full Post »

Filmrecension: Highlander (1986)

Christopher Lambert anno 1986

Highlander tycker jag är en väldigt underskattad film. Missförstå mig inte, den är långt ifrån något mästerverk och har en mängd brister. Men den har fått ofötjänt mycket dålig kritik på senare år, och ses nog av många som en töntig 80-talsfanatasyfilm på samma nivå som Masters of the Universe, Flash Gordon eller Conan Barbaren. Så är dock inte fallet. Självklart är vissa saker i filmen tämligen töntiga. Som att öppningscenen utspelar sig på en Wrestling-match anno 1986 där hockyfrillorna frodas. Att ha en skurk som ser ut som en hårdrockare känns också tämligen förlegat. Förlegad är också idén om att Christopher Lambert skulle ha någon form av star quality och kunna bära en huvudroll. Värre träbock får man leta efter (även om man ganska snabbt hittar Ben Affleck).

Men det finns positiva sidor av filmen också. Jag skulle till och med säga att de är i majoritet. Storyn i sig är faktiskt inte så dålig. Den är ganska simpel, och manusförfattaren Gregory Widen tycks inte göra några anspråk på att vara någon Tolkien. Sean Connerys inledande förklaring sätter premisserna ganska väl:

From the Dawn of Time we came, moving silently down through the centuries, living many secret lives, struggling to reach the time of the Gathering, when the few who remain will battle to the last. No one has ever known we were among you, until now…

Och i filmen får vi följa en av dessa odödliga – Connor MacLeod alias Russel Nash (Lambert) – som föds i Skottland på 1500-talet. Genom århundradena får han möta andra odödliga, döda dem och absorbera deras krafter, fram till modern tid. Ingen bakgrund till dessa odödligas existens ges, vilket jag uppskattar. Någon rationell förklaring behövs inte och det bildar en mystik kring storyn. Som publik lägger man in sin egen fantasi i detta tomrum. Det är ett sätt att få historien att verka mer genomarbetad än vad den är. Någon form av isbergsteknik skulle man kunna kalla det. En sådan enkel, linjär story är tacksam att arbeta med. Man har en tydlig början och ett tydligt mål, och under tiden kan man slänga in lite bihandlingar. Som att Connor blir kär i en dödlig kvinna, och tvingas genomlida hennes åldrande och död, medan han i sin tur fortsätter vara evigt ung. Han får en mentor i form av Sean Connerys samurajsvärdssvingande egyptier Juan Sánchez Villa-Lobos Ramírez. Han stöter också på skurken Kurgan, spelad av Clancy Brown.

"Who wants to live forver, when love must die?" sjunger Queen. Bra fråga, tycker Lambert och Beatie Edney.

Så storyn är spännande. Ämnet ”evigt liv och dess medföljande existentiella frågor” kan kännas tämligen banalt, men i filmen tycker jag det behandlas på ett förvånadsvärt fin sätt. Tydligast aktualiseras frågan då Connors 1500-talsfru Heather åldras och dör. Men också i hans relation till den gamla kvinnan Rachel (Sheila Gish), som på sätt och vis är hans adoptivdotter, får vi känna av svårigheten med odödlighet. Connors odödlighet hindrar honom från att inleda djupare relationer med människor och han blir en enstöring. Queens låt Who wants to live forever bidrar också till att slå an ett känslomässigt ackord hos tittaren. Att ”the prize” – priset som går till den siste överlevande av de odödliga – är att åldras och dö som en vanlig människa, finns det också något poetiskt över, i all sin naivitet.

Jag nämnde Queen ovan. De bidrar också till filmens behållning. Soundtracket är lysande och innehåller en mängd riktigt bra Queen-låtar. Förutom ovan nämnda ingår även One Year of Love, Princes of the Universe och Gimme The Prize.

Skådespelarna är inte så mycket att hänga i granen. Lambert är som sagt en träbock, även om han är godkänd i rollen. Brown som Kurgan spelar över. Frågan är om det är hans fel eller om det beror på hur rollen är skriven. Det känns som en tonårig hårdrockare från 80-talet som läser för mycket halvtaskiga fantasyserietidningar har hittat på karaktären.  Roxanne Hart och Beatie Edney som Connors två kärleksintressen är tämligen lättförglömliga. Men jag föredrar Edney som har den mindre rollen av de två. Hon spelar 1500-talshustrun, och det är väl den tragiska historien som gör att jag föredrar henne. Däremot är Sean Connery som gjuter för rollen som Connor MacLeods mentor Ramirez. Detta var den första av flera mentorsliknande rollen Connery skulle spela på äldre dar (han skulle axla liknande rollen bl.a. i The Untouchables och The Rock). Trots att filmen till stor del utspelar sig i Skottland så är Connery den enda som har en trovärdig skotsk accent (han är ju som bekant skotte), trots att karaktären han spelar egentligen är egyptier (som självklart har ett über-spanskt namn).

Sean Connery som Ramirez.

Russell Mulcahy står för regin. Det är en ganska anonymt filmad historia, men ibland tänder det till. En hel del vackra och stämningsfulla landskapsbilder, framför allt i Skottland. Jag gillar dock att det är en ganska ”skitig” film. Framför allt vad gäller skildringen av storstaden. Det är lortigt och dystert, vilket naturligtvis speglar huvudkaraktärens känsla av alienation. Men annars är både specialeffekter och scenografi ganska daterade.

Men, som sagt, jag gillar filmen. Historien om en evigt ung karaktär som måste gå genom århundradena och förlora alla han älskar är gripande, trots att den är långt ifrån originell och nästintill banal. Men det finns en skaparglädje i filmarbetet, och den ganska enkla storyn gör att man ändå engagerar sig. Det är spännande, lite mystiskt, lite gripande och väldigt underhållande.

Betyg 3 av 5

 

Read Full Post »

Skivrecension: Robbie Williams – Reality Killed The Video Star

Omslag till Reality killed the video star

Robbie Williams tillhör helt klart mina ”guilty pleasures”. Han har en märklig förmåga att charma även den mest svårflörtade (inte för att jag skulle vara så särdeles svårflörtad, but you get my point). Han är en oemotståndlig entertainer, vilket jag fick bevittna då jag såg honom live 2006. Showen han bjöd på var fulländad och mycket underhållande. Williams är väldigt begåvad, även om man anser honom vara en ytlig smörsångare. För det är han till viss del, det vore löjligt att hävda något annat. Skivan Reality Killed The Video Star kom 2009 och är kanske inte ett mästerverk. Men det är en stark och modern popskiva.

Starkast tycker jag de mer tempofyllda låtarna är. Bodies är en riktigt bra poplåt och förmodligen den bästa låten på skivan. Do You Mind? är en tafatt hyllning till The Rolling Stones, men det gör mig inget. The Last Days of Disco och Difficult for Wierdos är två av de bästa låtarna. De har båda ett elektroniskt retrosound som känns lite 80-tal på ett fint sätt.

Williams live

Det är sina ballader som Williams är mest känd för. Bland hans största hits finns klassikerna Angels, Feel, Come Undone med flera. Och till viss del är han faktiskt en smörsångare. Men bara till viss del. För jag tycker faktiskt han gör mycket bra musik. Hans begåvning för att komponera låtar är lika tydlig på Reality Killed The Video Star som på vilken som helst av hans tidigare alster. Men vad gäller denna skiva, så tycker jag tyvärr att balladerna är lite slätstrukna. You Know Me har en härlig 60-talskänsla, men är i övrigt ganska ospännande. Morning Sun och Blasphemy är tämligen tråkiga, vilket jag tror beror mest på arrangemangen.

Skivan lider tidvis av banala texter, vilket exemplet nedan får exemplifiera:

The Egyptians built their pyramids
The Romans did what they did
[…]
What’s so great about the Great Depression?
[…]
It’s not a blast for me,
It’s blasphemy

– ur Blasphemy

Nä, det är inte smart. Det är dumt. Lika dumt som när Axl Rose i låten Civil War frågade ”What’s so civil about war anyway?”. Personer som inte kan leka med ord ska inte hålla på med ordlekar.

Robbie Williams är en artist med ett sort antal hits i bagaget. Och med det menar jag inte bara singlar som sålt väl. För trots att han är väldigt kommersiell och har en stor publik så tycker jag att hans poplåtar har en artistisk kvalité som är något över det normala. Han är inte en i mängden av popsnören, utan har en integritet, ett konstnärskap och ett eget sound, som gör att han i min åsikt ligger han på samma nivå som exempelvis Madonna. Att han numera har hängt med ett tag bidrar naturligtvis till denna position. Denna skiva ger prov på denne Robbie Williams, utan att för den delen vara något sensationellt. Det finns ett gäng starka spår, som nämnda Bodies och Difficult for Wierdos. Bortsett från små detaljer såsom några pinsamt dåliga textrader så är Reality Killed The Video Star en ytterst trevlig och oförarglig, ibland till och med riktigt, riktigt bra popskiva.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Eiko Ishioka (och Tarsem)

från The Fall

Jag hörde först talas om Eiko Ishioka då jag för flera år sedan såg Francis Ford Coppolas film Bram Stoker’s Dracula. De expressionistiska kostymerna tillförde känsla av obehaglig surrealism som passade filmens stämning perfekt. Coppola hade från början uttryck en önskan om att kostymerna nästan helt skulle fungera som substitut för scenografin i filmen. ”The costumes are the set” löd hans vision. Därför anlitade han Eiko Ishiok, som fram tills dess främst var känd som grafisk designer i Japan.. Hon kombinerade sitt japanska arv, med surrealism och en erotisk ton, samtidigt som hon inspirerades av konstnärer som bl.a. Gustav Klimt.

Eiko Ishioka

Jag är inte det minsta intresserad av mode. Men detta är inte mode. Det är kostymer som gränsar på ett konstnärskap i stil med Salvador Dalí. I filmerna The Cell (2000), The Fall (2006) och de kommande Immortals (2011) och Snow White (2012) har hon arbetat tillsammans med den indiske regissören Tarsem Singh. Dessa två verkar komplettera varandra ganska bra. Detta säger jag utan att ha sett en enda av dessa filmer. Tarsems filmer verkar ha en extrem grafisk form som, i trailers och i stillbilder, verkar väldigt spännande. Nedan postar jag ett gäng bilder ur några av Tarsems filmer (samt ur Coppolas Dracula), och vissa av dessa foton ser verkligen ut som surrealistiska konstverk. Jag är väldigt sugen på att se The Fall, som verkar häftig.

från The Fall

från The Fall

från The Fall

från Dracula

från Dracula

från Dracula

från The Cell

från Snow White

från Snow White

Read Full Post »