Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

Ronnie James Dio och Tony Iommi ger tyngd åt denna klassiska Christmas carol.

Read Full Post »

Skön Motown från mitten av 70-talet.

Read Full Post »

Omslaget till OLD IDEAS

Den 31:e januari 2012 släpper Leonard Cohen sitt första album på åtta år – Old Ideas. Idag släpptes den första singeln Show Me the Place. Detta är Cohens tolfte album sedan debuten The Songs of Leonard Cohen 1967. Enligt pressmeddelandet består albumet av tio sånger, som avhandlar typiska Coenska teman – andlighet, kärlek, sexualitet, personlig förlust och död. Den nya singelns text verkar stämma överens med detta. Vid första anblick så finns där ett religiöst Kristus-tema:

Show me the place, help me roll away the stone
Show me the place, I can’t move this thing alone
Show me the place, where the Word became a man
Show me the place, where the suffering began

Men denna symbolik har förmodligen också en mer personlig sida. Jag antar att Kristi uppståndelse, inkarnation och lidande är symboler för någonting annat – någonting som varje människa kan relatera till – ett förhållande som avslutas, en vän som dör eller något liknande. Så brukar det vara med Cohen.

Också att döma av den nysläppta singeln så påminner soundet om Cohens två senaste skivor Ten New Songs (2001) och Dear Heather (2004). Själv hade jag ganska svårt för den sistnämnda, men Ten New Songs är en fantastisk skiva med några av de bästa textraderna som någonsin skrivits.

Albumet ska vara producerat av Patrick Leonard, Anjani Thomas, Ed Sanders och Dino Soldo. Gästsångare är Dana Glover, Sharon Robinson (en Cohen-veteran), The Webb Sisters (Hattie och Charley Webb), samt Jennifer Warnes.

Låtlistan ser ut som följande:

1. Going Home
2. Amen
3. Show Me The Place
4. Darkness
5. Anyhow
6. Crazy to Love You
7. Come Healing
8. Banjo
9. Lullaby
10. Different Sides

Leonard Cohens officiella hemsida

Read Full Post »

Johan Rabaeus som Gregorius

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en av mina absoluta favoritböcker. När jag läste den för första gången så var det lite som en ny värld hade öppnat sig för mig. det var främst det avskalade språket och det vackra berättandet som fångade mig. Bengt Ohlsson skrev ju 2004 en ny version av berättelsen, denna gång med Söderbergs antagonist, Pastor Gregorius, i huvudrollen. Denna bok har nu fövandlats till en enmansföreställning på Stadsteatern i Stockhom. Rollen som pastorn görs av det säkra kortet Johan Rabaeus. Denna föreställning verkar vara ett svar på Dramatens enmansversion av Doktor Glas – med träbocken Krister Henriksson. Den fick lysande recensioner, men jag skulle inte stå ut med att höra Henriksson rabbla repliker med ett punkterat cykeldäcks inlevelse i två timmar. Så jag skippade den. Rabaeus är ju dock en begåvad skådespelare. Så detta skulle kanske vara intressant att se.

Kiera Knightley och Michael Fassbender

Någonting som jag har tyckt verkat intressant är också David Cronenbergs nya film A Dangerous Method. Den handlar om relationen mellan Sigmund Freud (Viggo Mortensen) och Carl Jung (Michael Fassbender), samt Kiera KnightleySabina Spielrein. Men att döma av recensionen i DN så är filmen en besvikelse:

Keira Knightley är nästan olidlig när hon kämpar sig igenom neurotiska konvulsioner, gyttjebad och kinky sex med doktor Jung eller rabblar idén om Eros koppling till Thanatos som om hon tragglar en hemläxa snarare än formulerar en idé sprungen ur hennes egen hjärna.
Det är inte bara Knightleys fel. Rollen ska vara central i filmen, sägs det, men har i David Cronenbergs händer blivit överflödigt reklammaterial. […] här är all humor ofrivillig och all spänning en slump.

Ja, det låter ju inte som någon vidare upplevelse.

Aksel Hennie som Roger Brown

Något som var en upplevelse var dock den norska filmen Huvudjägarna, som jag såg på bio i lördags. Jag hade absolut inga förväntningar alls, men blev glatt överaskad. Som svensk är man ju van att de ”actionfilmer” som produceras i hemlandet är tämligen mediokra. Jag minns filmer som Hamilton (1996) med Peter Stormare, Lena Ohlin och Luke Skywalker. Eller varför inte Johan Falk-filmerna? Och då menar jag inklusive de tre första – Noll Tolerans, Livvakterna och Den Tredje Vågen. Inte riktigt vad man kan kalla bra svensk film. Så varför skulle det vara annorlunda i vårt grannland Nørge? Men se, det var riktigt annorlunda! Hodejegerne är baserad på en bok av Jo Nesbø och har därmed en solid, spännande story. Dessutom är huvudrollsinnehavarna Aksel Hennie och Nikolaj Coster-Waldau obehagligt bra i sina roller. Att det också bjuds på en hel del humor känns också nyskapande, då man som svensk vanligtvis endast bjuds på Gunvald Larssons kapten Haddock-ramsor som comic relief. Jag, liksom bl.a. SvD:s recensent Astrid Söderbergh Widding, rekommenderar filmen.

Filmen verkar också bli uppmärksammad utomlands och det skrivs på flera ställen om en nordisk deckarvåg inom filmindustrin. Den klarast lysande stjärnan är naturligtvis Millennium-filmerna. Det har väl knappast undgått någon att David Finchers version av Steig Larssons Män som hatar kvinnor, med titeln The Girl with the Dragon Tatoo, snart har världspremiär. Och nu skall tydligen ännu en stjärnregissör ta sig an en nordisk deckare. Martin Scorsese ska, enligt Aftonblaskan, filma just Jo Nesbøs roman Snømannen. Får se om den filmen utspelar sig i Norge, eller om handlingen förläggs till USA. Kul i alla fall.

Jag kan ju tillägga att jag inte har särskilt höga förväntningar på de kommande Hamilton-filmerna, som man nu börjar se lite markandsföring för.

Svettig Hamilton med vapen i öknen anno 1996 | Svettig Hamilton med vapen i öknen anno 2011

Och när vi ändå är inne på deckare…

Liza Marklund

Liza Marklund har skrivit ännu en deckare om Annika Bengtzon. Jag är ingen slukare av deckare i allmänhet, även om jag kan läsa en då och då. Men allt för ofta tycker jag att de är oerhört förutsägbara och sällan kommer med något nytt. Inte för att jag skulle ha något emot forutsägbarhet i sig (jag gillar ju Bond-filmerna, till exempel). Men i synnerhet svenska deckare tycker jag utger sig för att vara mer än de är. Ända sedan Sjöwall/Wahlöö på 60-talet skrev sina Beck-romaner så har svenska deckare haft ett behov att hävda sig som någon form av samhällskritik. Detta blir lätt en aning pretentiöst, då de tar sig själv på lite för stort allvar. Samhällskritiken blir sällan särskilt vass om du heter Liza Marklund, Camilla Läckberg eller Jan Guillou. Det är bättre att erkänna att det inte handlar än något annat än spänningsromaner. Lättsmält underhållning utan större djup. Lite som James Bond, fast utan självdistansen.  I sin recension av Markulnds senaste skriver Ulrika Kärnborg:

En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.
Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.

En annan recension i samma tidning behandlas författaren Umberto Ecos senaste roman. Detta är snarare en sådan bok som jag skulle vara sugen på att läsa (men om jag känner mig själv väl så är detta tyvärr en smula orealistiskt). Eco är ju känd för sitt knivskarpa intellekt och sin förmåga att berätta. Hans mest kända bok är förmodligen Rosens Namn, men Eco har också skrivit litteraturvetenskaplig och historievetenskapliga verk om fascinerande ämnen, exempelvis hans böcker Om Fulhet och Om Skönhet. Som litteraturvetare har han också studerat Ian Flemings Bond-romaner och verkar vara ett fan av dessa. Det är lite festligt.

Umberto Eco

Festlig tycker jag också att Pedro Almodovar är. Hans nya film The Skin I Live In har jag skrivit lite om förut. Jag tycker den verkar mycket intressant. DN har en intervju med Antonio Banderas, som gör huvudrollen. Banderas har tyvärr hamnat lite i dussinactionfacket på senare år, och är något av en underskattad skådespelare. Jag hoppas att den nya filmen ger honom lite upprättelse. En annan skådespelarintervju finnes i SvD – denna gång med Philip Seymour Hoffman. Jag tycker inte om att peka ut en specifik skådis som min ”favoritskådespelare” – men Hoffman skulle helt klart vara en kandidat. Listan på perfekta rollporträtt kan göras lång; i filmer som Capote, Before the Devil Knows Your Dead, Red Dragon, High Fidelity, Mission Imposible 3 och Charlie Wilson’s War. Filmernas kvalité varierar naturligtvis, men inte Hoffmans rollprestationer.

Lars Thorsten Brandeby 1945-2011

En annan uppskattad person var Lasse Brandeby. Jag minns honom främst som Rolf i Rena Rama Rolf från min barndom på tidigt 90-tal. Han blev väl mest känd som Kurt Olsson, en karaktär vars humor jag tyvärr inte förstår mig på. Men oavsett. Brandey dog för tidigt och kommer bli saknad. Han var folkkär, och inte utan anledning.

Black Sabbath

För att undvika att avsluta detta blogginlägg med sorgliga nyheter, så kan jag upplysa er om att det återförenade Black Sabbath kommer till Sverige under sin världsturné 2012! Såg dem i Stockholm 2005. Hoppas de är i god form och kanske bjuder på en ny låt eller två! Mest orolig är man ju för Ozzy, som ofta har röstproblem. Men den senaste tiden har han ju ryckt upp sig och hans senaste soloturné var kritikerrosad, mycket tack vare Ozzys förhållandevis stabila röst. Själv funderar jag fortfarande på om det är Stockholm, Malmö eller Oslo som gäller. Biljetterna släpps den 24 november.

Read Full Post »

Omslaget till Recent Songs

I slutet av 1960-talet gav sig poeten Leonard Cohen in i en karriär som singer-songwriter. Hans poetiska texter och akustiska gitarrarrangemang var en succé. Skivorna Songs of Leonard Cohen, Songs from a Room, Songs of Love and Hate och New Skin for the Old Ceremony var alla extremt starka album. 1977 slog sig Cohen ihop med demonproducenten Phil Spector och resultatet blev den udda och tämligen svaga Death of a Ladies’ Man, som dränkte Cohens röst i jazz-, rock- och funkarrangemang.

1979 återvände dock Cohen till det mer avskalade soundet som först gjort honom känd. Skivan är inte lika stark som hans tidigaste alster, men den har helt klart kommit lite i skymundan. Här blandar Cohen på ett sparsmakat sätt sin akustiska folkmusik med jazz och romsk musik.

Leonard Cohen

Vi finner de klassiska, gitarrdrivna poetiska verken – såsom den mystiska The Guests eller The Window med sitt religiösa språk. Men finns också några lite mer udda spår, såsom Humbled in Love, bluesiga Came so far for beauty eller trumpetdrivna The Lost Canadian (Un Canadien errant). Den starkaste låten tycker jag är The Gypsy’s Wife:

The silver knives are flashing
in the tired old cafe
A ghost climbs on the table
in a bridal negligee
She says, ”My body is the light,
my body is the way”
I raise my arm against it all
and I catch the bride’s bouquet
And where, where is my Gypsy wife tonight?

Skivans styrka ligger i dess variation. Balansen som inte alls förekom på Death of a Ladies’ Man, låter Cohen hålla sig inom sin bekvämlighetszon samtidigt som han testar lite nya grejer. Produktionen och de kompetenta musikerna bidrar till att göra detta till en typisk Leonard Cohen-skiva, med en liten twist. Det är inte bara en i mängden. Trots att Cohens  fyra första skivor är hans starkaste, så är det svårt att skilja dem åt. De låter alla ungefär likadant. Det var tid för honom att utvecklas. Och här gör han det på ett framgångsrikt sätt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Tom Waits stämningsfulla låt, bland annat känd från filmen Fight Club.

Read Full Post »

Då var det bekräftat!

Black Sabbath, orginalsättningen (Mk1) återförenas igen! Och deras första studioalbum sedan 1978 kommer år 2012! Demonproducenten Rick Rubin skall producera albumet. Sedan blir det en turné. Allt detta avslöjades idag, den 11-11-11 kl. 11.11, vid en presskonferens i Los Angeles.

Detta är vad många har väntat på. De senaste månaderna har det spekulerats hej vilt om Black Sabbaths framtid. Skulle presskonferensen endast innebära ännu en nostalgiturné? Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas), Bill Ward (trummor) och Ozzy Osbourne (sång) har tidigare återförenats för ett uppträdande på Live Aid 1985, för ett kort gig på Ozzys ”farvälturné” 1992 och mellan 1997-2005 var de en nostalgiakt som turnerade runt med jämna mellanrum. Men de släppte aldrig något nytt studioalbum. 2001 försökte de spela in ett med Rick Rubin, men misslyckades.

2006 återförenades Black Sabbath Mk III (med Ronnie James Dio på sång och Vinnie Appace på trummor) och turnerade under namnet Heaven&Hell (efter Sabbath-skivan från 1981) och släppte albumet The Devil You Know. Denna återförening var en oerhörd succé både bland kritiker och publik. Chocken var därför total då sångaren Dio diagnostiserades med cancer och dog 2010. Sedan dess har det varit tyst om Black Sabbath som band…

Tills nu.

Butler, Osbourne, Iommi och Ward. Tidigt 70-tal.

Vad är mina tankar då?

Som sagt är detta inte första gången original-Black Sabbath kungör att ett nytt album skall släppas. Det har velats fram och tillbaka sedan 1997 och det största hindret har varit sångaren Ozzy som har velat fokusera på sin framgångsrika solokarriär. Så en del av mig avvaktar tills jag har den fysiska skivan i handen (ja, jag köper fysiska CD-skivor fortfarande! LP också faktiskt!).

Jag såg dem live i Globen 2005 och känner inget jättestort behov av att se dem igen. Om de inte kör en massa udda låtar förstås. Har inget behov av att höra Paranoid-War Pigs-Iron Man för femtioelfte gången!

Om en ny skiva kommer då? Ja, de har en hel del att leva upp till. Alla album från 70-talet är klassiker. Till och med den utskällda sista skivan Never Say Die! från ’78. Jag hoppas att Geezer Butler skriver texterna, som på 70-talet, och inte Ozzy. Han är nämligen ingen vidare textförfattare. Annars så visade Tony Iommi och Butler på The Devil You Know att de fortfarande kan skriva Sabbath-värdigt material. Men kan Ozzy det? Och har trummisen Bill Ward nog med kraft i sig fortfarande?

Jag är glad och ser fram emot detta, men jag håller mig något avvaktande tills jag kan bedöma musiken. Den kan bli fantastisk… och den kan bli ett ovärdigt magplask till avslut på ett av 1900-talets mest inflytelserika band.

Bandet i samband med presskonferensen 11-11-11

Mer info [kan uppdateras]:

blacksabbath.com 
inofficiella black-sabbath.com
Tony Iommis webbsida
SvD, Expressen, Göteborgsposten, Sydsvenskan, Aftonbladet

Read Full Post »

Older Posts »