Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

I julklapp fick jag i år bl.a. Tony Iommis självbiografi Iron Man: My journey through Heaven and Hell with Black Sabbath. Som grundare och den ende konstante medlemmen i bandet så är Iommi i princip Black Sabbath! Hans historia är därmed väldigt intressant för ett fan som jag själv. Jag har ju som bekant tidigare läst Ozzy Osbournes självbiografi I am Ozzy där man fick följa bandet ur dennes perspektiv. Men då naturligtvis bara de år Ozzy stod vid mikrofonen. Här får man även läsa om alla andra sångare, trummisar, keyboardister och basister som kommit och gått under Sabbaths nästan 45-åriga historia. Vi får läsa om exakt hur Ronnie James Dio ersatte Ozzy och hur trummisen Bill Ward gjorde några halvhjärtade försök att återvända under tidigt 80-tal.

Vi får läsa om obskyra sångare som Ray Gillen, Dave Donato och Jeff Fenholt. Och om hur Iommi under mitten av 80-talet inte kände igen sitt band, vilket många fans också upplevde. Hur han blev blåst av managern Patrick Meehan men ändå var så desperat att han under en period återvände till honom. Vi får läsa om gitarristens svåra cocainmissbruk, hans många äktenskap och om hur det känns att vara tvungen att sparka ut medlemmar ur bandet.

Jag tyckte att det var intressant att läsa vad Iommi skrev om Tony Martin, som sjöng på fem Sabbath-plattor på 80- och 90-talen. Martin hade en fantastisk röst, men hade noll utstrålning på scen. Iommi nämner detta, liksom Martins divalater. Men han verkar också ångra sättet han behandlade honom på, bl.a. att sparka honom för en kort återförening med Dio. Det var också intressant att läsa om hur musikskapandet gått till i de olika varianterna av Sabbath. Hur Iommi kände en väldigt tung börda av ansvar över att hitta på riff under 70-talet, så att de andra medlemmarna sen kunde komma in och bidra med sitt. Med Dio var det annorlunda, då denne var mer involverad i låtskrivandet än Ozzy och själv kunde hitta på riff och liknande. Det var också intressant att höra hur nöjd Iommi var med TYR-sättningen (Iommi, Tony Martin, basisten Niel Murray och trummisen Cozy Powell). Detta är nämligen en väldigt underskattad period i Sabbaths historia. Kapitlet om Ronnie James Dios cancer och bortgång var väldigt sorglig läsning.

Som sagt har jag tidigare läst I am Ozzy och det är intressant att jämföra dessa två böcker. Tonen skiljer sig markant. Tony Iommis bok är väldigt mer sansad och allvarlig. Ozzys var väldigt rolig och man skrattade flera gånger under läsningen. Iommi har också en hel del roliga rockstjärnehistorier, men man måste nog vara ett riktigt fan för att verkligen uppskatta boken. Ozzys fungerade förmodligen även för de som kanske inte var jättefans av hans musik. Språket flyter också bättre i Ozzys bok. Detta kan bero på att denne förmodligen hade råd med en bättre spökskrivare än Iommi.

Kort efter att jag läst ut Tony Iommi bok, når mig den förskräckliga nyheten att Iommi har cancer (1, 2, 3). Man får verkligen hoppas att han inte går samma öde till mötes som sin kollega Ronnie James Dio! Det verkar dock inte som arbetet med Black Sabbaths comeback-album avbryts.

Läs också på bloggen:

Läs mer om Tony Iommi, Black Sabbath och det kommande albumet på den fantastisk (och nydesignade) fansiten Black Sabbath Online.

Read Full Post »

Chris Reas kanske mest klassiska låt.

Read Full Post »

20120105-151904.jpg

Tinker Tailor Soldier Spy är den svenske regissören Tomas Alfredsons internationella filmdebut. Alfredsons förra film, Låt den rätte komma in, blev ju en stor succe, både här hemma och utomlands, och därmed har hans senaste också blivit väldigt hypad inför premiären. Att Alfredson lyckats rekrytera några av Storbritanniens största manliga skådespelare har naturligtvis också bidragit till detta. Recensionerna har också lovat gott med många lovord och höga betyg.
Jag gillade verkligen Låt den rätte komma in. Alfredsson gav vampyrgenren nytt liv med sina kala, stilrena bilder och sina gripande portätt av barndomens fasor, där vampyrer inte kan mäta sig med den ondska som kan uppstå bland mellanstadieelever. Eftersom jag också gillar spiongenren, samt har haft stor behållning av John le Carrés författarskap tidigare, så såg jag verkligen fram emot filmatiseringen av Tinker Tailor Soldier Spy. Tyvärr blev jag en aning besviken.

Filmen ger prov på ett extremt snyggt hantverk. Jag kan inte minnas när jag senast såg en så snyggt gjord film. Fotot är minituöst uttänkt. Miljöerna, inklusive scenografi och rekvesita är en fröjd för ögat. Alfredson ger oss en orgie i murriga sjuttiotalslokaler och tidstypiska kläder. Cigarettröken ligger ständigt tjock under taket och det är nästan som att själva filmen i kameran färgats lätt nikotingul. Precis som i Låt den rätte komma in läggs mycket energi ner på att skapa en realistisk och genuin tidsmiljö.
Skådespelarna är också utmärkta. Det verkar som att mycket tid har lagts ner på castingen, för varje skådis verkar som klippt och skuren för just den roll den blivit tilldelad. Det är verkligen en fröjd att se denna ensemble som består av den brittiska manliga skådespelareliten. Gary Oldman kan mycket väl bli Oscarsnominerad för sin roll som George Smiley. Han bjuder på ett extremt lågmält och uttänkt porträtt som mannen som lever för sitt jobb och därmeds förvandlats till en vålnad. Han observerar kallt och metodiskt och väntar lugnt på rätt tillfälle att slå till. Att avslöja förrädaren inom den brittiska underrättelsetjänsten. Oldman är en kameleont och skulle verkligen förtjäna en Oscar för denna roll.

20120105-152122.jpg

En vän beskrev filmen innan hon ens sett den som ”En jättesnyggt gjord film, men säkert jättetråkig för sådana som inte är filmnördar. Bara en massa gubbar som pratar.” Det stämde på sätt och vis. Med undantag för två saker; gubbarna pratade inte särskilt mycket och även filmnörden (dvs jag) tyckte att den var tråkig. Filmen är nämligen extremt, nästan parodiskt, långsam. Och jag brukar vanligtvis gilla långsamma filmer. Jag brukar njuta av långa, tysta tagningar med få repliker. Men det måste också berättas en historia som engagerar så att någon form av spänning skapas. Men spänningen utgår totalt här. Av filmens dryga (och då menar jag dryga) två timmar, så är det de sista 45 minuterna som jag börjar engagera mig i handlingen. Inte ens Oldmans eller de andra skådespelarnas starka prestationer (bl.a. Colin Firth, Toby Jones eller David Dencik) kan förmå mig att fasta för filmens första en och en halv timme. Jag brukar ofta avfärda de ”kritiker” som klagar på att filmer är långsamma. Det är ett dåligt argument, brukar jag mena, och förutsätter att personen som framför kritiken förmodligen bara är van vid Hollywood-action av typen Transformers 3. Därför tar det emot att själv använda detta argument. Men jag kan inte annat göra. Tinker Tailor Soldier Spy är fruktansvärt snygg och bjuder på enastående rollprestationer. Men den är också väldigt, väldigt tråkig. Synd. Mycket synd.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Som jag har förstått det är Small Town Murder Songs en independentfilm och har därmed en tämligen låg budget. Detta visar sig främst genom att inga stora Hollywood-namn är med på skådespelarlistan. Peter Stormare, som är vår störste svenske Hollywood-skådis, brukar ju oftast få biroller i större filmer. Han har här huvudrollen som den medelålders, småfete småstadspolisen Walter. Det är kring Walter handlingen kretsar och det mord som är navet i detta kriminaldrama känns mest som en bi-historia. Det är vid Walter och hans strävan efter förlåtelse och upprättelse som fokus ligger.
Filmen utspelar sig i en liten ort i Kanada, där en kvinna hittas mördad. Rita (Jill Hennessey), en av de som hittade liket, har tidigare haft en kärleksrelation med Walter. Denna slutade dock bittert i samma veva som Walter gjorde sig skyldig till en grov misshandel. Numera är Rita tillsammans med Steve (Eric McIntyre), en missbrukare som är Walters huvudmisstänkte för mordet.
Handlingen tar plats i ett litet samhälle starkt präglat av den lokala kristna församlingen. Walter har i sitt sökande efter förlåtelse blivit religiös. Men alla är inte villiga att förlåta honom, speciellt inte hans egen far. Tro, förlåtelse och upprättelse är centrala tema i filmen. Den är indelad i olika kapitel som namngetts med kända bibelcitat. Musiken, som är det bästa med hela filmen, bidrar också till detta tema. Den består av musik som påminner om gamla negro spirituals och den bryter av väldigt mycket mot denna i övrigt väldigt lågmälda film. Miljöerna är kyliga, kala och avlövade och fotot påminner mycket om vad bröderna Cohen brukar göra. Mitt i all denna kyla attackerar så plötsligt den bombastiska och dramatiska musiken, tillsammans med långa sekvenser i slow motion. Det är väldigt effektivt. Det visar också på en något högre artistisk ambition från regissören Ed Gass-Donnellys sida. En vilja att göra någonting mer än en vanlig deckare. Storyn är bra, men mordhistorian är medvetet ganska enkel och konventionell. Det är som sagt Walters tragiska historia som är det som fängslar publiken. Peter Stormare är suverän i huvudrollen. Han är väldigt nedtonad och ger ett sårbart porträtt av en man som försöker tygla sina ilska. Fjärran från alla galna ryssar och yrkesmördare han brukar spela i stora Hollywood-filmer.


Tyvärr är inte alla andra skådisar lika bra. Det finns egentligen ingen som är riktigt usel, men det är främst här det märks att filmen har en någon mindre budget. Man har inte haft råd att betala större begåvningar. Jill Hennesey (från usla Jordan, rättsläkare) är väldigt stel och tråkig. Eric McIntyre som hennes vidrige pojkvän känns ibland tämligen kliché-artad, liksom Ari Cohen som storstadssnuten som leder utredningen. Jag får lite såpaskådis-vibbar av de flesta faktiskt. Inte av Aaron Poole dock, som Walters partner Jim. Han ger ett karismatiskt portätt av en enkel kille från landsbygden.
Så på det hela taget tycker jag att man kan rekommendera Small Town Murder Songs. Det är ett utmärkt tillfälle att se Peter Stormare i en huvudroll. Det är dessutom en vackert fotograferad film som berättar en enkel, men gripande historia. Och som sagt är musiken fantastisk.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »