Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Här kommer ännu en del i min recensionserie av Vincent Price-filmer.

Detta var den första en serie Edgar Allan Poe-filmatiseringar som regissören Roger Corman gjorde på 60-talet. Corman ses idag som något av en föregångare för independentfilmer, och gjorde sig på 50- och 60-talen ett namn som b-filmsregissör. Efter ett gäng framgångar lyckades han övertyga American International Pictures att slå ihop budgeten för två svartvita b-filmer, och istället göra en dyrare färgfilm. Corman hade länge tyckt om Poe, och särskilt novellen The Fall of The House of Usher. Poes verk var också vad som i USA kallas public domain, dvs. att upphovsrätten gått ut och verken är fri egendom. Samtidigt hade Hammer Studios gotiska skräckfilmer (bl.a. Dracula och Frankenstein med Christopher Lee och Peter Cushing) gjort succé i Europa. Man beslutade sig därmed för att göra House of Usher. I huvudrollen som den plågade aristokraten Roderick Usher castade man Vincent Price. Denne var som bekant en etablerad stjärna inom de mer morbida genrerna, men såg sin karaktär mer som en klassisk roll än som en skräckuppvisning.

Filmen handlar i korthet om hur Philip Winthrop (Mark Darmon) anländer till familjen Ushers gods, för att hämta sin trolovade Madeline Usher (Myrna Fahey). Dennes bror, Roderick (Price), motsätter sig dock deras förlovning. Roderick är blek och överkänslig mot nästan allt, och berättar för Philip att det vilar en förbannelse över familjen Usher. En majoritet av deras förfäder har drabbats av galenskap, och mord och fördärv har kantat deras historia. Roderick är besatt av att låta familjen dö ut med honom och hans syster.

Corman film är väldigt stilistisk. Inspelad i en studiomiljö som medvetet ser orealistisk ut. Corman har förklarat att han ville förmedla en känsla av att detta utspelade sig i en annan värld. Han ville också förmedla Poes teman om det undermedvetna. Resultatet blev färgrika, gotiska kulisser, men samtidigt en ganska instängd känsla. En drömlik känsla, om man så vill. Detta fungerar utmärkt och filmen blir en fest för ögat, liksom en klaustrofobisk mardröm.

Vincent Price gör en av sina bästa roller. Hans karaktär påminner lite om rollen han spelade i Dragonwyck, fast här är den uppskruvad några varv. Price är blek, har kritvitt hår. Han pratar väldigt tyst och ser olycklig ut hela tiden. Här finns inte några sadistiska repliker eller galna skratt. Nej, Roderick Usher är en plågad själ.

De övriga skådespelarna är ganska anonyma. Darmon och Fahey gör ett godkänt jobb, men det är nästan taskigt att låta dem spela mot den karismatiske Price.

Historien i sig är kanske inte särskilt originell, men den uppfyller alla förväntningar jag har. Den snygga scenografin, den bombastiska musiken, den effektiva regin, Vincent Price och den kusliga stämningen är filmens starka sidor och det man egentligen ser den för. Detta är en av de bättre filmerna i Corman Poe-cykel och en av Price bästa roller.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Hennes storhetstid var runtomkring 90-talets senare hälft och början av 00-talet. Julianne Moore kunde, liksom Liam Neeson eller Kevin Costner, röra sig mellan genrerna. Mot 90-talets slut medverkade hon i dramakomedin Boogie Nights, den moderna klassikern Magnolia och polisthrillern Hannibal. I början av det nya millenniet spelade hon i uppmärksammade och crediga dramer som The Shipping News, The Hours och Far From Heaven. Hon medverkade i filmer med hög status och kunde balansera mellan seriösare roller och mer mainstream. Men sedan verkade det hända något… Vad, är svårt att förklara. Men av någon anledning verkar Julianne Moore ha fastnat i ”halvtaskiga komedier och thrillers-facket”. Kvalitéten på hennes filmer har sedan 2005 stadigt gått nedför, med få undantag (A Single Man och Children of Men): Laws of Attraction, The Forgotten, Trust the Man, Next, Savage Grace, Chloe och Shelter är exempel på detta. Julianne Moore är i 50-års åldern numera och Hollywood verkar vara särskilt hård mot kvinnors åldrande. Men man hoppas att hon ska få en andra chans. När något äldre kvinnor som Meryl Streep, Emma Thompson och Helen Mirren fortfarande gör stora och bra filmer, tycker man att Julianne Moore också ska få chansen till det.

Read Full Post »

Om Theatre of Blood red på Dr Phibes-vågen, så rider Madhouse på Theatre of Blood-vågen. Återigen spelar Vincent Price en skådis, men denna gång från Hollywood och inte från teatern. Detta är kul eftersom Price egentligen spelar ett slags variant av sig själv. En skräckfilmsskådis i slutet av sin karriär. Efter att hans fru mördas brutalt blir Prices karaktär Paul Toombes inlagd på mentalsjukhus. Vi misstänker att han är skyldig, men varken publiken eller Toombes själv är säker. Kan det ha varit någon annan som mördat hans fru? Då Toombes flera år senare återvänder till London för att spela in en TV-serie med sin kultförklarade karaktär Dr Death, så börjar återigen huvuden att rulla.

Till en början verkar detta som en lovande thriller. Price är relativt (för att vara Price) lågmäld. Vi känner sympati för honom. Och det faktum att vi faktiskt inte vet om han är den skyldige eller ej höjer stämningen. Oftast i Price-filmer vet vi alltid att det är Price som är mördaren. Det är ju det hans karriär bygger på. Peter Cushing spelar Toombes gamle vän och det är trevligt att se de båda legenderna tillsammans.

Men efter ett tag tappar filmern bort sig. Det finns en hel del ganska halvfärdiga, udda och ibland absurda inslag. Linda Haydens karaktär, och inte minst hennes föräldrar, känns hafsiga. Och filmen verkar inte heller kunna bestämma sig om det är en komedi eller inte. Det finns ironiska inslag, som Price metavariant av sig själv eller det udda slutet. Men stämningen i filmen är inte alls komisk på samma sätt som Dr Phibes eller Theatre of Blood.

Filmen börjar som en hyfast spännande thriller, men sedan förvirrar den bort sig något. Jag hade kanske främst  tyckt att man skulle ha satsat mer på komedin. Just det faktum att Price spelar något slags alternativ av sig själv är en rolig idé. Här hade det funnits utrymme att göra mycket mer. Förvisso är det kul när Price i rollen som Paul Toombes talar om hur det var att spela mot Boris Karloff och Basil Rathbone – och vi faktiskt får se klipp från filmer där Price gör just detta. Men varför inte köra på det fullt ut? Att Price spelar sig själv – Vincent Price – som blir indragen i en äkta mordhistoria. Det hade varit underhållande. Då hade Peter Cushing också kunnat spela sig själv. Det hade jag velat se. Det hade blivit självironiskt och kul, ganska udda och framför allt minnesvärt. Nu är Madhouse ganska lättförglömlig och inte alls någon av Prices starkare filmer.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Ingen särskild ordning, inga särskilda preferenser. Tycker bara att de är coola. Tryck på miniatyren för att se en större version.

Read Full Post »

Föredrar egentligen versionen från Live at Budokan. Men detta är en väldigt bra, och något bortglömd, Dylan-klassiker.

Read Full Post »

En gång i tiden var Nicolas Cage faktiskt ganska cool. Det var någon gång under 90-talets andra hälft. Innan dess var han till och med bra. Exempelvis i Wild at Heart och Raising Arizona. Sedan tog han klivet över till stora actionfilmer, där The Rock och Face/Off fortfarande håller som väldigt välgjord eskapism. Men mot 90-talets slut började det gå utför. Visst dök han upp i en och annan bra film emellanåt; Adaptation, Lord of War, The Weather Man och Kick-Ass. Men allt för ofta var det rent skräp det handlade om.

Listan på kalkonfilmer kan göras lång: Sedan 2006 har Cage medverkat i bl.a. The Wicker Man, Ghost Rider 1 och 2, Next, Knowing, Bankok Dangerous, The Sorcerer’s Apprentice, Season of the Witch, Drive Angry, Seeking Justice, Tresspass etc. Medelbetyg på dessa titlar är 5,4 på IMDb. För att en film ska vara ”bra” krävs ett betyg på helst 7. Allt under det är ganska dåligt. Filmer som ligger runt 5 är oftast riktigt usla. Världens traditionellt sett sämsta film någon sin – Plan 9 from Outer Space – har betyget 3,7. Det är en tiondel bättre än Cages The Wicker Man, som har betyget 3,6. Med andra ord har han gjort en film som är sämre än världshistoriens sämsta film! Idag så kopplar man tyvärr inte ihop Nicolas Cages namn med kvalitet. Det är synd.

Read Full Post »

Jag fortsätter min Vincent Price-serie.

Efter succén med Dr Phibes fick Vincent Prices i slutet av sin karriär ett litet uppsving. Trots att hans traditionella gotiska skräck var väldigt passé, så fungerade han tydligen fortfarande i mer komiska filmer. Theatre of Blood är en skräckkomedi. Price hade förvisso medverkat i skräckkomedier långt tidigare. Redan i början av 60-talet hade han en av huvudrollerna i The Raven, tillsammans med skräcklegenderna Peter Lorre och Boris Karloff. Och han var ju känd för att nästan aldrig ta sina skräckinjagande filmroller på allvar, vilket gjorde att även den mängd med seriösa skräckfilmer han gjorde hade en befriande glimt i ögat.

Men i och med Phibes övergick så att säga glimten i ögat till att bli tårar av skratt. Humorn drogs upp och det blev renodlad komedi. Det hade fungerat väldigt väl i Phibes, och någorlunda även i The Return of Dr Phibes.

Man kan säga att Theatre of Blood red på Phibes-vågen. Och det finns vissa tydliga likheter. Även här spelar Price en excentrisk man med aptit på klassisk kultur, som tros vara död, men som återvänder för att hämnas på ett antal människor. Karaktären han spelar heter Edward Lionheart och är en teateraktör som älskar Shakespeare. Problemet är att han är en usel skådespelare och ständigt blir sågad av kritikerna. Lionheart fejkar därför ett självmord och beslutar sig för att hämnas på de kritiker som sågat honom genom åren. Till sin hjälp har han sin dotter, spelad av Diana Rigg.

Upplägget är roligt. Varje mord har hämtat inspiration från en Shakespeare-pjäs, på samma sätt som Dr Phibes hämtade inspiration från de tio plågorna i Egypten. De är fantasifullt utförda och vi får ofta se Price och Rigg i diverse utstyrslar. Det ligger också någon roligt i det faktum att detta är en film vars handling går ut på att recensenter mördas eftersom de ger dåliga omdömen. Detta måste vara en hemlig fantasi hos många som arbetar med film och teater.

Och till en början ser det bra ut. Inte minst förtexterna lovar mycket, med sina svartvita arkivklipp och vackra musik. Och humorn är ofta ganska smart. Men snart märker man att det är en hel del ganska fåniga skämt också. Och trots att premissen är kul, så blir filmen i längden ganska långtråkig och förutsägbar. Slutet är enligt formel 1A.

Naturligtvis är detta Vincent Prices film. Och han fånar till det på det där underbara sätt som bara Price kan. Men det känns som att man har sett det här en hel del gånger förr. Det är också synd att andra skådespelare – som de karismatiska Diana Rigg och Ian Hendry – inte får mer utrymme eller ett bättre material att arbeta med. För manuset är ganska tunt.

Dessutom är regin inte den bästa, och miljöerna ganska tråkiga. 70-talets London har sätt mycket mer spännande ut. Tyvärr blir filmer aldrig riktigt av med sin lågbudget-känsla.

Det är väl en godkänd skräckkomedi, men Price har gjort bättre.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Older Posts »