Recension: Game of Thrones (Säsong 1)

SVT sänder just nu den första säsongen av HBO-producerade TV-serien Game of Thrones. Jag såg nyligen ut denna säsong på tio avsnitt, och mina höga förväntningar blev tillgodosedda med råge.

Serien har skämtsamt beskrivits som ”The Sopranos in Middle-Earth” av manusförfattaren David Benioff. Det ligger ett visst mått av sanning i det.

Kortsammanfattat kan man beskriva handlingen såhär:

Landet Westeros styrs av sju adliga familjer, som alla lyder under kungen. Under series gång får vi främst följa familjerna Stark, Lannister och Baratheon. Kung är Robert Baratheon, som ber sin gamle vän Lord Eddard Stark att tjänstgöra som Kungens Hand, hans högste rådgivare. Eddard får snart reda på att hans företrädare på posten blev mördad och beslutar sig för att i hemlighet undersöka saken. Allt eftersom utvecklas intrigerna och det visar sig snart att drottningens familj, familjen Lannister, konspirerar för att ta makten över kungariket. Andra är också intresserade av tronen, så som den bannlysta familjen Targaryen, på andra sidan havet. Intrigerna tätnar, det bjuds på mord, incest och förräderi. Det hela resulterar snart i krig…

Game of Thrones är baserad på fantasyserien A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin, som för tillfället finns i fem delar. Liknelsen med The Sopranos är faktiskt inte så långsökt. På samma sätt som i den klassiska gangsterserien finns här intriger i överflöd, oftast knutet till teman som sex, heder, familjeband och hämnd. En av seriens starka sidor är dess trovärdighet i fråga om maktspelets regler. Det finns en politik som känns realistisk. Agerar karaktärer på ett visst sätt får det vissa följder. På samma sätt som Tony Soprano måste ta många saker i åtanke innan han beslutar om att likvidera en viss person, måste exempelvis Cersei Lannister (Lena Headey) göra liknande avväganden. Det vore exempelvis dumt att avrätta en person som Eddard Stark, på grund av hans stora politiska inflytande och inte minst på grund av hans militära resurser. Denna betoning på vad man skulle kunna kalla maktpolitiska frågor skänker serien en stor portion realism. Intrigerna skiljer sig faktiskt inte särskilt mycket från de intriger som förekommit i och format världshistorien. Serien hade lika gärna kunnat utspela sig under Europas medeltid. För den ouppmärksamme skulle serien inte ens behöva uppfattas som fantasy. Saker som magi eller profetior, underliga folkslag eller Sagan om Ringen-liknande landskap, lyser här med sin frånvaro. I alla fall till en början. Serien påminner mycket mer om exempelvis The Tudors, än om Sagan om Ringen.

Game of Thrones är väldigt välskriven. Detta tror jag beror på att serien är baserad på en bok. Jag tycker man ofta märker en skillnad mellan filmer/TV-serier som är baserade på böcker, och de som inte är det. De som har litterära förlagor är oftast mer genomarbetade. I böckerna finns det mer utrymme att fördjupa storyn och karaktärerna, och detta får i bästa fall en positiv effekt då de adapteras. Manus skrivna utan förlaga löper ibland risken att bli något ”ytliga”. Skaparna av denna serie har också bemödat sig med att ligga nära den litterära förlagan, vilket oftast är en fördel. Det är sällan filmer baserade på böcker blir bättre då manusförfattarna har för stor frihet. Det är tydligt att Martin lagt ner mycket möda på böckerna, framför allt för att ge en realistisk känsla åt intrigerna och maktkamperna. Att försöka ”förbättra” detta tror jag hade varit svårt. Istället respekterar manusförfattarna originalet, vilket serien tjänar på.

En annan sak jag slås av är karaktärernas trovärdighet. De har alla en historia, ett djup och agerar på ett trovärdigt sätt. Den starkaste karaktären tycker jag är Catelyn Stark (Michelle Fairley). I en serie där kvinnoporträtten i övrigt är tämligen sexistiska (se nedan) är Fairleys roll en stark, driftig kvinna, men som både har starka och svaga sidor. Samtidigt som hon slåss för sin familj, och sitt folk, så behandlar om sin mans oäkta son med avsky.

Bidrar till dessa realistiska karaktärer gör den utmärkta ensemblen av skådespelare. I spetsen av dem finner vi Sean Bean, som ännu en gång får sätta på sig medeltida pansar och svinga ett långsvärd (detta tycks han ha gjort otaliga gånger tidigare, främst som Boromir i Sagan om Ringen, men även i exempelvis Black Death). Han spelar Eddard Stark med bravur – stark, men mänsklig. Tidigare nämnda Michelle Fairley gör ett fint porträtt som hans hustru. Dansken Nikolaj Coster-Waldau (Huvudjägarna) gör den slemmige Jaime Lannister till en karaktär man älskar att hata. Mycket uppmärksammad har också Peter Dinklage blivit för sin roll som den rappkäftade, adlige dvärgen Tyrion Lannister. Han är rent magnifik i rollen. Man vet inte hur man ska förhålla sig till honom. Han är komisk, men samtidigt hal och intelligent och sorgsen. TV-serien har också fått god kritik för sina barnskådespelare, som alla gör bra jobb. Främst fastnar jag för Maisie Williams som Arya Stark. Det är också roligt att se ett gäng klassiska gamla herrar i serien. Bl.a. har vi Charles Dance i ännu en skurkaktig roll och den gamle gode James Bond-, Indiana Jones– och Star Wars-skurken Julian Glover i rollen som den gamle lurige rådgivaren åt kungen.

Men det finns naturligtvis också någonting negativt att säga om Game of Thrones. Kort sammanfattat kan det uttryckas med två ord – blod och sex. Vad gäller blod, så tycker jag det är för mycket av den varan. Missförstå mig inte – jag har inget emot blod i film och tv. Jag är inte… kräsmagad på så sätt. Nej, jag invänder mot överanvändningen av splatter. Den stora mängden närbilder på avskurna halsar, inälvor, avhuggna huvuden och utslitna tungor tror jag finns där för att bidra till seriens känsla av realism. Krig är blodigt och otrevligt och därför bör detta inte tonas ner, tycks skaparna ha resonerat. Och det är logiskt. Men det finns en gräns där strävan efter blodig realism går över i splatter, vilket lätt kan tänja på gränsen till löje. Det känns nästan lite löjligt när en arg Jason Momoa (den nye Conan Barbaren) drar ut en mans tunga genom hans hals. Det blir för mycket, helt enkelt.

Och sen är det allt sex. Jag vill inte låta som en moraltant här. Men jag tror att samma tankesätt som ligger bakom det blodiga våldet i serien också ligger bakom de frekvent förekommande kvinnokropparna. Det är väldigt många nakna kvinnor i serien. Nästan alla kvinnliga karaktärer mellan 18-40 visas någon gång fullt nakna. Mycket av denna exploatering av kvinnokroppen känns ganska omotiverad. Exempel på en typiskt onödig scen är den då bordellägaren Baelish (Aidan Gillen) ska anställa två nya prostituerade och dessa gör någon form av lesbisk audition medan han tittar på. Jag vet inte riktigt vad det tillförde… Det faktum att i stort sett alla kvinnor som inte tillhör någon av de adliga familjerna är horor bidrar också till en ganska unken, sexistisk eftersmak. Denna förstärks också av det misogyna sätt många av männen talar om kvinnor på. Jag förstår att motivet är någon form av realism – den bild som målas upp skiljer sig kanske inte så mycket från exempelvis medeltidens Europa . Men mest känns det som en ursäkt att få visa bröst och könsdelar i TV. ”Sex säljer” heter det ju…

Jag har skrivit att jag tycker att karaktärerna är välskrivna och djupa. Och det är de. Men serien har ytterligare en svaghet som på sätt och vis kan uppfattas som en motsägelse till detta. Jag tycker att portätten av de olika familjerna – främst familjerna Lannister och Stark – är en aning platt, ganska svart-vitt så att säga. De onda, Lannister, är allt igenom onda. Familjens överhuvud (spelad av Charles Dance) är en hårdför och kärlekslös far, hans dotter och hennes bror har en incestuös relation, och hennes son är en tonårspsykopat. Den ende som inte är allt igenom ond är den förbisedde Tyrion. Samtidigt är de goda, Stark, allt igenom goda. De sätter familjen och hedern främst. De är barmhärtiga och visa. Till och med deras namn vittnar om deras karaktär; Stark betyder just ”stark” på gammal engelska. Men denna tredje invändig är egentligen bara en detalj.

Seriens starka sidor klickar som ett urverk. En bra förlaga ger manuset dess välbyggda intriger och karaktärer. Karaktärerna ges liv av de välcastade, kompetenta och karismatiska skådespelarna. Som tittare blir man indragen i en värld som, trots sin brist på faktiskt magi, är magisk. Jag blir engagerad och bryr mig om karaktärerna. Lägg till detta den oerhört snygga produktionen. Scenografin och kostymerna lämnar inget mer att önska. Miljöerna är realistiska, men inte desto mindre, väldigt häftiga. Tempot hela första säsongen igenom är väldigt väl balanserat. Musiken, inte minst huvudtemat, är väldigt häftig. Det syns att serien är påkostad. Det finns en mängd fantasyserier på TV, men det är främst sådan skit som visas på TV6 (Merlin, Legend of the Seeker, Xena, Hercules m.fl.). Game of Thrones är dock en serie som känns som en påkostad Hollywood-film av bästa kvalité. Trots sina brister, framför allt den sexistiska gestaltningen av kvinnor, är serien såpass välgjord att det positiva nästan totalt överglänser det negativa. Jag kan inte minnas när jag en mer välgjord TV-serie i denna genre… eller i någon annan genre heller, faktiskt. Jag hade egentligen velat ge en femma i betyg, men nu blir det en stark fyra. Jag väntar otåligt på säsong 2 som ska ha amerikanskt premiär i april.

Betyg 4 av 5

Länkar: SVT, SvD, Aftonbladet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s