Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Ska väl i ärlighetens namn sägas att han aldrig varit någon stor skådespelare. Varken hans disco-period på 70-talet, eller hans romantiska komedi-period på 80-talet är något att hänga i granen. Men han har en viss charm, och han var perfekt i Pulp Fiction och Face/Off. Jag tycker också att han gjorde en fin prestation i den lite mer seriösa A Love Song for Bobby Long.

När jag började skriva det här hade jag för mig att han hade gjort många fler bra filmer, men när jag tänker efter kan jag bara komma på dessa tre. Däremot kan jag rabbla upp en himla massa skit han gjort. T.ex. Swordfish, The Punisher, Be Cool, Wild Hogs, Lonely Hearts, The Taking of Pelham 1 2 3 och From Paris With Love. För att inte tala om Battlefield Earth… Nej, Travolta kan knappast sägas ha haft en bra karriär ens. Tre bra filmer är inte en karriär.

Read Full Post »

Jag funderade på att göra en lista med de bästa filmskurkarna genom tiderna. Men det finns så många. Dracula, Darth Vader, Hannibal Lecter, Jokern… Och de har spelats av så många olika skådespelare, som tolkat dem på så olika sätt. Om Dracula skulle vara med på litstan – vilken Dracula då? Bela Lugosi? Christopher Lee? Gary Oldman? Frank Lagella? Jack Palance? John Carradine? Alla är ju inte alls lika bra. Jag älskar Lugosis Dracula, men inte Carradines. Eller om jag valde Jokern. Vilken Joker? Caesar Romero? Jack Nicholson? Mark Hamill? Heath Ledger? Så jag beslöt mig helt enkelt för att göra det lite enklare för mig. Oftast är det ju inte ens skurken i sig som är intressant, utan skådespelaren som gör honom. På pappret är Snape jäkligt töntig (tro mig, jag har läst lite Harry Potter), men tack vare Alan Rickman så orkar man åtminstone med de scener i Harry Potter-filmerna där han förekommer. Så… Här kommer en liten lista med de 10 skådespelare som jag anser är bäst på att spela skurkar. Det finns de som gjort sig en karriär på skurkroller som vissa kanske tror jag missat. Det har jag inte. Tim Curry, Rutger Hauer, Clancy Brown och Michael Ironside kvalar helt enkelt inte i på listan eftersom de inte är bra.

10. Basil Rathbone

Mest känd för sina 14 Sherlock Holmes-filmer, men Rathbone fick också många tillfällen att spela skurk. I flera filmer spelade han mot hjälten Errol Flynn, bl.a. Robin Hood och Captain Blood. Dessutom medverkade han i några skräckfilmer, som Son of Frankenstein, Tower of London eller Tales of Terror. Basil Rathbone stod i motsats till många andra skurkikoner som Vincent Price eller Bela Lugosi. Här var det inga teatraliska gester och galna repliker, snarare iskallt levererade grymheter.

9. Jack Nicholson

Jack Nicholson är förmodligen den nu levande skådispelare som är mest känd för sina skurkroller. Redan tidigt i sin karriär medverkade han i en del skräckfilmer, men sällan som skurk. Det var på 70-talet som hans karriär tog fart på allvar. Filmen framför alla andra i detta sammanhang är The Shining, där han spelar den galne Jack Torrance. Nicholson var också den bästa Jokern genom tiderna i Batman, och spelade den vidrige Colonel Jessup i A Few Good Men. Ingen kan vara charmig, galen, rolig och grym på samma sätt som Jack.

8. Daniel Day Lewis

Daniel Day Lewis är känd för sina method acting och har nästan aldrig gjort en dålig rollprestation. Han är superb i ett stort antal riktigt bra filmer. Det är inte ofta han spelar skurk, men när han gör det tror man på honom. Han spelar den vidrige Bill The Butcher i Gangs of New York och är en samvetslös oljeletare i There Will Be Blood. Båda porträtten är så iskalla och bra att han får vara med på listan, trots sina tämligen få skurkroller.

7. Christopher Walken

Ofta omtalad som en av Hollywoods coolaste skådis, bl.a. på grund av sitt sätt att prata. Varje film som vill vara lite cool har Walken i någon roll. Detta har resulterat i att Walken medverkat i en hel del skitfilmer. Men vem på denna lista har inte det? Som skurk har han dock fungerat briljant i flera filmer. Jag såg honom för första gången som sliskige affärsmannen Max Schreck i Batman Returns. Han är också en av de bästa Bondskurkarna som psykopaten Max Zorin i den i övrigt mediokra A View to a Kill. På samma sätt lyfter han Tim Burtons Sleepy Hollow.

6. Gary Oldman

Oldman inledde sin karriär som skurk, och har därifrån gått vidare till mer ”seriösa” roller. Bland hans mest minnesvärda skurkar finner vi Dracula, Norman Stansfield i Leon och Ivan Korshunov i Air Force One. Kolla även in honom i Book of Eli.

5. Alan Rickman

Rickman är kanske mest känd för sina skurkroller. För de flesta är han kanske mest förknippad med Harry Potter och rollen som Snape. För mig var han en favorit redan innan detta. Bortsett från att vara en bra skurk är han också en underbart duktig skådespelare, även i andra sorters roller. Men med filmer som Die Hard, Robin Hood: Prince of Thieves eller Michael Collins så kommer han alltid vara förknippad med rollen som the bad guy.

4. Christopher Lee

Även Christopher Lee spelade Dracula. Hela sju gånger. Dessutom spelade han Frankensteins monster, Mumien, Mannen med den Gyllene Pistolen, Saruman och Count Dokuu från Star Wars, samt lord Summersile i The Wicker Man. Han slog igen på 50-talet i Hammers skräckfilmer och hans läng och mörka röst gav honom den pondus som behövdes för de ikonska skurkar hans spelade.

3. Bela Lugosi


Denne ungerska aktör förföljdes under hela sin karriär av sin tunga brytning, som bara gav honom skurkroller. Han spelade in en mängd B-skräckisar under 1930- och 40-talen, efter att ha inlätt sin karriär som den mest klassiska, och bästa, Dracula någonsin. Hans bästa roller syns i Dracula, The Raven och Son of Frankenstein.

2. Enst-Hugo Järegård

Den ende svensken på listan. Ernst-Hugo var även han en mästare på dräpande och elaka repliker. Ofta använde han sig av ett tonläge som stod i stark kontrast till det han faktiskt sa. Detta gjorde hans prestationer så mycket mer obehagliga. Att höra Järegård med len älskvärd röst säga någonting riktigt elakt är en fröjd. Rekommenderade filmer: Riket 1 och II, Skånska Mord och Kådisbellan.

1. Vincent Price

Det vore väl egentligen onödigt av mig att motivera detta mer än vad jag tidigare har gjort på bloggen. Vincent Price är mästaren framför alla andra att leverera ondskefulla repliker med en blandning av sadism och humor. För den oinvidge rekomendar jag mitt inlägg om Price, samt mitt Vincent Price-tema. Rekommenderade filmer: Witchfinder General, The Abominable Dr Phibes och The Masque of the Red Death.

Read Full Post »

Old Ideas kom ut för några månader sedan. Tämligen snart efter släppet hade jag det nya albumet i min ägo, men har tvekat inför att skriva en recension här på bloggen. Jag har lyssnat på och insupit skivan flera gånger de senaste veckorna, men har haft svårt för att recensera den. Det beror på att Leonard Cohens verk är så mycket mer än vanliga album. När man recenserar ett Cohen-alster recenserar man dels en skiva, men också ett diktverk. För det är lyriken, texterna, som är det centrala i Cohens artistiska gärning. För mig kommer han alltid först och främst att vara en poet. Och han är en poet vars texter kan analyseras i så många lager att uppgiften nästan verkar omöjlig.

Albumet börjar med låten Going Home och redan här bjuds det på ett fascinerande motiv. Berättaren är Gud, Cohens själ eller varför inte Brahman? Cohen är ju som bekant buddhistisk jude, varför det gudomligas specifika identitet är öppet för tolkning. Cohen förklarar med denna text att det inte är han själv som skriver sångerna, utan att han bara reciterar det ”den gudomliga inspirationen” ger honom.

I love to speak with Leonard/ He’s a sportsman and a shepherd/ He’s a lazy bastard/ Living in a suit/ But he does say what I tell him/ Even though it isn’t welcome/ He just doesn’t have the freedom/ To refuse

Låten handlar också om döden. Titeln syftar på själens färd hem till Gud… eller världssjälen eller vad det nu vara må. Melodin är typiskt Cohenskt sömning och förtrollande, och produktionen känns väldigt organisk och levande jämfört med Cohens två senaste skivor, Ten New Songs och Dear Heather. De två föregångarna var väldigt präglade av syntslingor och datorprogrammerade komp. Men det enda som känns igen från dessa, är stråkslingan som till och från återkommer i låten. Textens motiv återkommer redan på nästa spår, Amen, och detta låter som någonting man skulle kunna höra på en dunkel bar i något centraleuropeiskt land. Kompet, de akustiska gitarrerna, banjon och den ensamma trumpeten viskar bakom Cohens raspiga röst som lamenterar livets yttersta timmar:

Try me again when the angels are panting/ And scratching at the door to come in

På samma tema fortsätter det. Show Me The Place släpptes som singel och har intressanta religiösa bilder. Specifikt är det Kristus som alluderas till.

Show me the place, help me roll away the stone/ Show me the place, I can’t move this thing alone/ Show me the place, where the Word became a man/ Show me the place, where the suffering began

Men denna symbolik har förmodligen också en mer personlig sida. Jag antar att Kristi uppståndelse, inkarnation och lidande är symboler för någonting annat – någonting som varje människa kan relatera till – ett förhållande som avslutas eller en vän som dör.

Även låtar som Come Healing har ett spirituellt tema. Just denna låt är ett av mina favoritspår från det nya albumet. Detta är ett av de tillfällen då en alldeles underbart vacker text förenas med en alldeles underbar melodi. Som pricken över i så bidrar The Webb Sisters med sina alldeles underbara stämmor. Låten har ett väldigt sakralt sound. Det låter som en utdraget psalm, en bön om helande av en trasig värld. Jag associerar snabbt till klassikern If It Be Your Will, en annan favorit. Cohen och systrarna Webb turas om att sjunga var för sig och tillsammans, och på ett subtilt sätt stegras känslan tills Cohen nästan ryter fram sitt vemodiga kärleksbudskap…

O, longing of the branches/ To lift the little bud/ O, longing of the arteries/ To purify the blood/ And let the heavens hear it/ The penitential hymn/ Come healing of the spirit/ Come healing of the limb

Men inte allt på skivan handlar om Gud och döden. Darkness är en mörk blues, med ett mullrande driv. ”The darkness” är depressionen, ett vanligt tema hos Cohen.

Crazy to Love You återkommer för första gången på årtionden den akustiska gitarren som grund. Den påminner mycket om det som Cohen gav ut på sina tidigaste skivor, som alla var gitarrdrivna. Vore det inte för den djupa, åldrade rösten så hade jag nästan trott att denna låt var från tidigt 70-tal. Detta är klassisk kärlekslyrik á la Cohen:

Had to go crazy to love you/Had to let everything fall/Had to be people I hated /Had to be no one at all

Skivan avslutas med en typiskt mörk Cohen-sång – Different Sides. Denna följer en tradition av låtar som The Law, Waiting for the Miracle eller By the Rivers Dark, med en väldigt mörk feeling. Different Sides handlar om ett komplicerat kärleksförhållande, och här blandas texter som kan likna ett äktenskpaligt bråk med mörka bilder om masssvält och svarta hav.

Cohens texter har alltid varit väldigt personliga. Han sjunger väldigt mycket om sig själv och nämner sitt eget namn i flera av sina låtar (Famous Blue Raincoat, Beacuse of och Going Home). Old Ideas handlar till stor del om teman som han behandlat tidigare, och därför är titeln passande. Men det är inte bara Cohen som funderat på döden, livet, kärleken, sex och religion tidigare. Detta är eviga teman. De är teman som berör alla människor. Därför fungerar hans högst personliga texter på ett större plan. Att lyssna på Old Ideas känns som att sitta bredvid en gammal vis man. Han ger lärdomar om livet genom att berätta om episoder ur sitt eget. Men han vägleder inte och ger inga direkta råd. Istället lyfter han bara dessa grundläggande frågor och problem och ber lyssnar fundera över dem ännu en gång. Cohen har tydliga åsikter och vill påverka sin omvärld. Detta har präglat hela hans karriär. Han har ett radikalt kärleksbudskap, men ibland även vad som kan uppfattas som radikala åsikter. I några klassiska sånger uttalar han sig kritiskt om abort (The Future, Stories of the Street). Men oavsett hur radikalt hands budskap än är, så predikar han aldrig. Han ställer frågorna, och vi får fundera på svaren.

Old Ideas skiljer sig från Cohens senaste skivor. Dessa var, som sagt, tämligen beroende av syntetiska och elektroniska ljud. Men det nya albumet känns mycket mer levande. Här har vi ett tight band som subtilt och stilrent backar upp Cohens alltmer djupa, raspiga röst. Jag blev glatt överraskad och tycker att detta är Cohens bästa skiva sedan Ten New Songs, som kom för ungefär tio år sedan. På det hela taget så låter det som en mix av hans tidiga akustiska singer-songwriter-skivor och hans senare synthesizer-baserade alster. Det gör att skivan har ett ovanligt varierat sound för att vara Cohen. Jag kan inte annat göra än att ge högsta betyg.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

Jag har tidigare skrivit om Al Pacino och hans överspel. Som jag sagt i mitt tidgare inlägg var Pacino bäst på 70-talet, då hans ”method acting” var oerhört effektivt. Han lyckades göra sin karaktärer i filmer som The Godfather 1 & 2 eller Dog Day Afternoon mycket trovärdiga. Och visst, han fungerade i Donnie Brasco och Heat. Men på senare år har han gjort riktigt dåliga prestationer i filmer som Oceans Thirteen, Righteous Kill, 88 minutes eller Two for the money. Det vore fel att säga att han bara gör dåliga filmer numera, men han är definitivt inte vad han en gång var. Han är väldigt överskattad nuförtiden. Men måtte han lugna ner sig lite grann och inte hoppa på varenda film som han erbjuds…

Read Full Post »

Här kommer min sista Vincent Price-recension. Snart börjar dock ett nytt tema.

Jag väljer här att recensera den näst sista filmen i Roger Cormans Edgar Allan Poe-serie, The Masque of the Red Death. Jag har tidigare recenserat den första (House of Usher) och den tredje (Tales of Terror) i serien. Anledningen till detta urval kanske verkar ganska godtycklig. Men dessa tre filmer är mina favoriter i serien, dessutom är de var för sig särskilt intressanta. House of Usher var den första i serien och introducerade många av dess kännetecken. Tales of Terror skiljer sig från resten och är tämligen nyskapande då detta var en sorts antologi med tre fristående berättelser, varav en var snarare var komedi än skräck. Masque of The Red Death är på sätt och vis inte alls lika nyskapande som de ovan nämnda. Men det är den överlägset bästa av de återstående Poe-filmatiseringarna.

Filmen är baserad på Poes novell med samma namn, men man har också stoppat in delar ur novellen Hop-Frog. Prins Prospero är djävulsdyrkare, och har bjudit in ett antal lokala adelsmän till sitt slott, för att söka skydd från den Röda Döden – sjukdomsepidemin som härjar i det medeletida Europa. Prospero kidnappar en from, ung kvinna från en närliggande by i hopp om att kunna få henne att tappa sin kristna tro. Prospero anordnar en maskerad och bland gästerna uppräcker han en figur klädd i en röd kåpa. Han tror att det är Satan själv, men det visar sig vara något ännu värre…

Filmen har både positiva och negativa sidor. Återigen är Vincent Price underbar och denna gång får han en hel del saftigt ödesmättade repliker. Dialogen över lag är väldigt bra. För ovanlighetens skull så har han också denna gång fått två ganska färgstarka motspelerskor. Jane Asher gör ett fint porträtt av den varmt troende Francesca.Och Hazel Court får mycket utrymme som den satansdyrkande Juliana. Två starka och karismatiska kvinnor. Skip Martin spelar dvärgen Hop Toad och han är väldigt karismatisk. Jag uppskattar också Patrick Magee som den sliskige Alfredo. Robert Brown  – James Bonds chef M mellan 1983-89 – dyker för övrigt också upp.

Filmen känns också väldigt extravagant jämfört med de övriga i serien. Scenografin och kulissarbetet, som Daniel Haller står bakom, har aldrig sett så påkostad och storslagen ut. Dessutom har vi här en hel del skådespelare och statister, vilket ger en mer påkostad känsla än  exempelvis House of Usher – som egentligen bara hade fyra skådespelare. Till detta kommer även en mängd häftiga kostymer. Storyn i sig känns ganska komplex om man jämför med den övriga serien. Det finns flera olika historier som vävs samman. Adelsmännen som gömmer sig i slotten, Prosperos satanism, hans relation till Juliana, bortrövandet av Francesca och hennes far och kille, det ständiga hotet från Röda Döden, Hop Toad och Alfredo osv… En mängd historier som vävs samman. Men det känns inte som att det är för många historier. Det lyckas faktiskt och filmen har en fin struktur och ett bra tempo. Jag uppskattar också de existentiella och religiösa teman som tas upp i filmen. Detta ger den ett lite större djup än övriga filmer i serien. Kampen står främst mellan satansdyrkare Prospero och den kristna Francesca. Allt ställs på sin spets då Röda Döden i egen hög person stiger in i handlingen och leverrar ett gäng nihilistiska repliker. Det är väldigt snyggt gjort. Till detta kommer även den magnifika musiken av David Lee. Möjligtvis har denna film det bästa soundtracket i serien.

Men det finns naturligtvis vissa svaga sidor hos filmen också. Dvärgen Hop-Toads partner Esmeralda spelas av ett barn – Verina Greenlaw – och har därefter fått rösten dubbad av en vuxen kvinna. Det var en väldigt dålig idé från regissören Cormans sida. Det är uppenbart att Creenlaw är ett barn och man fattar inte ens att hon skall föreställa en dvärg förrän hon börjar prata. Det ger också lite obehagliga pedofil-vibbar då det ser ut som att en vuxen dvärg är kär i ett litet barn. I början pratar Prospero och Alfredo om Esmeralda på ett sexuellt sätt… vilket också känns absurt. Fanns det verkligen inga riktiga dvärg-kvinnor som kunde ta rollen?

En annan invändning jag har är mot användandet av starka färger. I filmen förekommer ett antal färgstarka rum, samt i slutet en processon av Röda Döden, Gula Döden, Blåa Döden osv. Rummen målade i var sin distinkt färg är förvisso från Poes original, men här tycker jag man hade kunnat använda lite mer dämpade färger. Som det är nu känns det mer swinging 60’s än medeltid. Och vem har egentligen hört talas om Blåa, Lila och Guldfärgade Döden? Svarta Döden förstår man är Digerdöden (Black Death på engelska). Och Röda Döden är påhittad av Poe och har ju en central roll i filmen. Men de andra ”Döderna” känns ganska löjliga. Nä, den sista scenen med dessa hade kunnat göras om.

Men bortsett från dessa små detaljer är denna film en fest för ögat. Den är underhållande, obehaglig och har ett bra tempo. Roger Corman lyckades återigen göra en klassiker.

Betyg 4 av 5

Fotnot – Filmerna i Roger Cormans Poe-cykel är: House of Usher (1960), The Pit and the Pendulum (1961), The Premature Burial (1962) [utan Vincent Price], Tales of Terror (1962), The Raven (1963), The Haunted Palace (1963) [egentligen baserad på en novell av H.P. Lovecraft], The Masque of the Red Death (1964), samt The Tomb of Ligeia (1964)

Read Full Post »

I dagarna släpptes ett gäng bilder från nya James Bond-filmen Skyfall. Agent 007 spelas av Daniel Craig för tredje gången, och regissör är geniet Sam Mendes. Bilden ovan tycker jag påminner om en klassisk bild från Goldfinger. Nedan avslöjar jag lite av intrigerna i filmen, så….

SPOILER ALERT!

Porträtterade är majoriteten av filmens huvudensemble, bortsett från skurken Javier Bardem. Men han har däremot fångats på tjuvtagna bilder, som finns över hela Internet. Skurken Silva är här utklädd till polis.

Filmens handling har också läckt ut. Tydligen ska MI6 attackeras, och James Bonds chef M ska vara djupt involverad i intrigerna. Ralph Fiennes ska enligt uppgift spela M:s chef och hans karaktär har namnet Gareth Mallory. Filmens titel Skyfall syftar tydligen på James Bonds skotska släktgods, där filmens final ska eventuellt äga rum.

Vissa bilder är tämligen intressanta här. På en bild ser vi Bond mitt uppe i en skottlossning inne i ett rum med mörk träpanel. På en annan bild ser vi Fiennes som av allt att dömma befinner sig i samma, eller ett liknande, rum. Beroende på vinkeln så kan det uppfattas som att det är Bond och Fiennes som skjuter mot varandra… Det kan ju ocvkså vara så att dessa bilder utspelar sig under attacken på MI6, vilket kan betyda att Bond och Ms chef båda bekämpar de angripande fienderna.

En annan intressant bild är den på Ola Rapace. Bilden i sig säger väl inte så mycket. Enligt Aftonblaskan ska Rapace spela en fransk yrkesmördare. Hur stor hans roll är vet vi inte. Men tydligen är den stor nog att få en egen bild i detta släpp.

Bilderna på de två kvinnliga huvudrollerna bekräftar också det vi redan vet. Naomie Harris är agenten Eve, som tydligen får en del egen action. Bérénice Marlohe spelar en elegant mystisk kvinna. Personligen hoppas jag på att Harris får mest utrymme då hon är en kompteent skådespelare och inte bara fotomodell.

Övriga bilder bekräftar det vi redan vet… Bond kommer använda sin klassiska Aston Martin DB5, filmen kommer delvis utspela sig i Skottland, Bond har skäggstubb i en del av filmen.

Read Full Post »

Det börjar närma sig slutet av min Vincent Price-serie, och nu kommer inläggen med få uppehåll. Som planen ser ut så är detta min nästa sista recension i detta tema. Jag hade tänkt starta ett nytt tema efter detta, återigen en specifik skådespelare – men av en helt annan genre. Detta är för övrigt mitt 200:e inlägg.

Regissören William Castle gjorde sig på 1950-talet ett namn som mannen bakom ett antal B-skräckisar med speciella gimmickar. I filmen The Tingler (1959) lät han installera vibratorer i biopublikens säten, som vibrerade vid vissa läskiga tidpunkter i filmen. Han kallade det ”Perspeto”. För House on Haunted Hill lät han ett skelett fäst i linor flyga över publiken, då en liknande händelse visades på duken. Detta var ett slags alternativ till 3D-filmen, som var väldigt stor på 50-talet.
När man idag ser Catles filmer är det naturligtvis utan dessa gimmickar. Men trots det är det en upplevelse. House on haunted hill har länge funnits inom public domain, vilket betyder att filmen är fri att ges ut av vilket DVD-förlag som helst. Dessutom kan man ladda ner den gratis och lagligt, eftersom upphovsrätten gått ut. Detta har gjort att House on Haunted Hill är en av Vincent Prices mest spridda och lättillgängliga filmer. Den finns t.ex. i sin helhet på YouTube.

Handlingen är ganska enkel. Price spelar miljonären Fredrick Loren, gift med Annabelle – hans fjärde hustru. De har bjudit in fem personer till ett hemsökt hus och erbjudit 10 000 dollar till den som stannar över natten. Gästerna är Nora, som jobbar för Loren, piloten Lance, Watson Pritchard som äger det hemsökta huset, psykologen Dr. Trent, samt den spelberoende skribenten Ruth Bridgers.

Trots att Price är den ende skådespelaren i gänget som jag känner till sedan tidigare, så tycker jag ändå att det är en färgstark ensemble. Elisha Cook gör en bra insats som nervvraket Watson. Hans skrämda uppsyn och darriga sätt är verkligen effektivt. Som Lorens hustru ser vi Carol Ohmart. Hon och Price fungerar väldigt bra tillsammans. De har båda många vassa repliker och Ohmart har också något av den sadistiska utstrålning som gör Price så bra.
Filmen börjar med att vi bara ser en svart ruta/duk och hör några skrin av fasa och andra läskiga ljud. Snart dyker Elisha Cooks ansikte upp och talar till publiken:

The ghosts are moving tonight, restless… hungry. May I introduce myself? I’m Watson Pritchard. In just a moment I’ll show you the only really haunted house in the world. Since it was built a century ago, seven people including my brother have been murdered in it, since then, I’ve owned the house. I only spent one night then and when they found me in the morning, I… I was almost dead.

Därefter får vi möta Mr Loren, som introducerar oss för gästerna. Den ”fjärde väggen” bryts, och det märks redan här att denna film är gjord med glimten i ögat och att upplevelsen var viktigare än någon form av artistisk ambition. När gästerna har anlänt byggs stämningen upp steg för steg på ett oerhört effektivt sätt. Det börjar med att Loren förklarar spelreglerna för sina gäster. De flesta är skeptiska, förutom Watson som varnar de andra för spökena. Sedan fortsätter det med några droppar blod, en kuslig gammal tant som uppenbarligen attackerar en gäst, Nora och Lance beslutar sig för att undersöka, relationerna utvecklas, ett par avhuggna huvudena hittas, de spöklika uppenbarelserna ökar. Det hemsökta huset är stort och fullt av gamla kristallkronor, spindelväv, hemliga gångar osv. Det är med andra ord kusligt underhållande.

Filmen är väldigt effektivt strukturerad. Den är väldigt underhållande och blir aldrig tråkig. Alla skådespelarprestationer är inte på topp, men det lekfulla tempot och den uppenbara skaparglädjen bakom kompenserar för det. Visst, det finns en hel del väldigt löjliga delar, men det är just detta som ger filmen en del av sin charm (så är det ju med alla gamla skräckisar). Detta är den bästa sortens B-skräckisar. Vincent Price är underbar i en av sina mest typiska roller. Man förstår att till och med Alfred Hitchock blev imponerad, och beslöt sig för att göra en egen svartvit, B-skräckis – Psycho.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Older Posts »