Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Michael Caine-temat fortsätter.

Daniel Dravot: We’re going to teach you soldiering. The world’s noblest profession. When we’re done with you, you’ll be able to slaughter your enemies like civilized men.

The Man Who Would Be King kom 1975 och är baserad på Rudyard Kiplings novell med samma namn. För regin stod legendaren John Huston, som tidigare gjort filmer som The Maltese Falcon (1941), The Asphalt Jungle (1950) och The African Queen (1951).

Detta är en klassisk äventyrsfilm av bästa sort. Filmen hade varit påtänkt under en lång tid, ända sedan 1950-talet, och från början var tanken att de två huvudrollerna skulle spelas av Clark Gable och Humphrey Bogart. Arbetet med filmen dröjde dock, men efter många om och men, så gjorde man den i mitten av 70-talet med stjärnorna Sean Connery och Michael Caine.

De spelar de brittiska officererna Daniel Dravot (Connery) och Peachy Carnehan (Cain) som ger sig ut på resa genom Indien mot Afghanistan i slutet av 1800-talet, för att bli kung över infödingarna. Det är uppenbart att både Connery och Caine har haft väldigt kul i sina roller. Deras karaktärer är nästan som tvillingbröder, som fyller i varandras meningar och känner varandra utan och innan. Det är sällan man ser sådan kemi mellan skådespelare. Trots att karaktärerna är väldigt nära vänner, så märker man snart att de är väldigt olika. Dravot är titelns mannen som vill bli kung över den afghanska regionen Kafiristan.

Daniel Dravot: In any place where they fight, a man who knows how to drill men can always be a king. We shall go to those parts and say to any king we find: ”Do you want to vanquish your foes?” and we will show him how to drill men; for that we know better than anything else. Then we will subvert that King and seize his throne and establish a dynasty.

Trots att de båda skojarna kommit överens om att snart ge sig av med landets rikedomar, så bli Dravot snart allt mer maktgalen och impulsiv. Sean Connery är utmärkt i rollen. Han briljerar både som en humoristisk skojare och som en tjurnackad dåre. Caine som Carnehan är dock hjärnan, den kallt beräknande. Deras spelstil är varandras motsatser, och trots att jag verkligen uppskattar dem båda, så är det Caine som stjäl varenda scen han är med i. Sean Connery är bra… men han är, som alltid, väldigt mycket Sean Connery. Caine däremot, han blir Carnehan.

Bortsett från de två huvudrollsinnehavarna så finner vi även Christopher Plummer i rollen som just Rudyard Kipling. Han träffar i filmens början på Dravot och Carnhan. Tydligen var producenterna tveksamma till att behålla Plummer i rollen. Men Sean Connery hotade med att själv hoppa av om inte Plummer fick spela Kipling. Plummer gör en bra insats i rollen. Han är trovärdig och karismatisk.

I övrigt är detta en storslagen, spännande och rolig film. Ett riktigt matinéäventyr av den gamla skolan. Fotografen Oswald Morris fångar verkligen de häftiga landskapen och musiken av Maurice Jarre är episk. Manuset är fullt av härliga dialoger – speciellt mellan de två huvudkaraktärerna. Storyn över lag är väldigt lekfull och den hinns med en hel del; vandringen över bergen, Kafiristanernas soldatträning och sedermera fälttåg under ledning av Dravot och Carnhan, gamla religiösa profetior, kopplingar till Alexander den Store och Frimurarordern, Dravots upphöjning till gudakung, en hemlig gömd skatt osv… Men det känns ändå inte som om Huston försökt klämma in för mycket i filmen. Nej, handlingen utvecklas på ett logiskt och spännande sätt.

Både Caine och Connery har uttryckt sin bestående kärlek till denna film. Filmen är ett exempel på då skaparglädjen rinner över och man i filmen märker att skådisar och team haft väldigt roligt under produktionen. Detta är episk underhållning av en sort som man sällan ser idag. Det är en hyllning till den gamla skolans äventyr.

Sammanfattningsvis kan man uttrycka det såhär… they don’t make ’em like these anymore…

Betyg 4 av 5 

Annonser

Read Full Post »

20120525-120947.jpg

”Greve Dracula versus Jack The Ripper”. Det hade kunnat vara en alternativ titel till romanen Anno Dracula. Eller Greve Dracula versus Jack The Ripper, Dr Jekyll/Mr Hyde, Sherlock Holmes bror, James Bonds chef Ms förfader, Daniel Dravot från The Man Who Would Be King, Max Shreck, Dr Moreau mfl mfl…

Kim Newman är en nörd. Han älskar (liksom undertecknad) gamla skräckfilmer. Men han är inte vilken nörd som helst. Han kan försörja sig på sitt nörderi. Jag har sett honom dyka upp som expert i extramaterial till otaliga skräckis-DVD:er. Han skriver dessutom en kolumn i världens främsta filmtidning, Empire Magazine. I kolumnen, The Video Dungeon, recenserar han B-skräckisar, nyutkomna direkt till DVD.

20120525-121159.jpg

Att Newman är expert på gamla skräckfilmer och vampyrlitteratur blir uppenbart då man läser hans kanske främsta skönlitterära verk Anno Dracula. Romanen utgår från premissen att Dracula inte dödades i slutet av Bram Stokers bok från 1897. Istället besegrade han sina motståndare, gifte sig med Drottning Victoria och inledde ”a savage new era”, som det står på bokens baksida. Det rör sig om en alternativ historieskrivning där London och England befolkas av både människor och allt fler vampyrer. Plötsligt börjar någon mörda prostituerade vampyrkvinnor i området Whitechapel. En mördare som kallar sig Jack The Ripper. Agenten Charles Beauregard från The Diogenes Club och vampyren Genevieve är mördaren på spåret. Samtidigt smids planer mot kungahuset och den transylvaniske tyrannen.

Newmans bok kännetecknas av det stora antalet verkliga och litterära gestalter som förekommer i handlingen. Det är här hans nörderi blir som mest påtagligt. Detta är en monster mash som får Frankenstein meets The Wolfman att blekna i jämförelse. Från den verkliga historien finner vi bl.a. Oscar Wilde, som i en scen på en bar visar sig blivit vampyr och som citerar sig själv. Drottning Victoria har blivit Draculas viljelösa slav, liksom elefantmannen Joseph Merrick. Andra historiska personer som nämns eller figurerar i boken är bl.a. Fredrick Abberline (polisen som ledde Jack The Ripper-utredningen), Florence Stoker (Bram Stokers hustru), George Bernard Shaw, Eleonore Marx (Karl Marx’ dotter) och Elizabeth Bathory.

20120525-121524.jpg

Från litteraturen finner vi bl.a. en hel del karaktärer från Stokers original, främst Dr Jack Stewart och Lord Arthur Holmwood. Det förekommer också en hel del karaktärer ur Sherlock Holmes värld: hans bror Mycroft, professor Moriarty, skurken Sebastian Moran, The Diogenes Club, samt Inspector Lestrade. Sherlock själv har förvisats till koncentrationsläger. Enligt författaren beror detta på att Holmes skulle löst Ripper-fallet så fort att det inte hade blivit någon särskilt lång eller intressant bok. Men det förekommer också andra litterära gestalter; Fu Manchu, The Invisible Man, konstnären Basil Hallward från Dorian Grays Porträtt, Daniel Dravot från The Man Who Would Be King, Barnabas Collins från Dark Shadows, Lestat från Interview with The Vampire mfl mfl…

Finns det då någon litterär kvalité här? Nja… Det är ju underhållande att läsa. Speciellt om man känner till majoriteten av de personer som omnämns. Grundstoryn består, kan man säga, av två element; dels Jack The Ripper-utredningen, samt komplotten mot Dracula. I bokens slutskede vävs de två trådarna ihop på ett elegant sätt. Men transportsträckan dit har varit något utdragen. Å ena sidan uppskattar jag sekvenser som då huvudpersonen Beauregard kallas till ett möte med skurkarna Moriarty och Fu Manchu. Eller träffar Mycroft Holmes och Admiral Messervy (James Bonds chef Ms förfader) på The Diogenes Club. Men boken innehåller en hel del transportsträckor och onödiga karaktärer. Kate Reed och Lord Ruthven är karaktärer som inte tillför särskilt mycket till storyn. Ibland blir boken seg. Myllret av fiktiva och historiska karaktärer distraherar också ibland från själva handlingen.

Men det är också kul att läsa den. Newmans språk flyter på bra. Handlingen är någorlunda välstrukturerad. Och det är kul att ta del av detta, som framsidan säger, ”gallery of rogues and scoundrels”.

Read Full Post »

Det som skulle varit Black Sabbath med alla originalmedlemmar blev OZZY & FRIENDS. På fredag beger jag mig till huvudstaden och bevittnar detta spektakel. Jag har höga förhoppningar. Förvisso hade det varit ännu roligare med original-Black Sabbath, men det som var hugget i sten i november har nu runnit ut i sanden.

För Black Sabbath-situationen ser för tillfället ut som sådan: Tony Iommi behandlas fortfarande för sin cancer, varför hela världsturnén ställts in. Det blir endast tre spelningar, varav den första i Birmingham ägde rum härom dagen. Trummisen Bill Ward var missnöjd med sitt kontrakt, och istället så deltar Ozzys trummis Tommy Clufetos. Han räknas dock inte som en officiell medlem i Black Sabbath, utan bara som ett slags ”vikarie” tills Bill kommer på bättre tankar. Vem som ska spela på det kommande albumet är oklart. Jag hade helst sett att om det inte blir Ward, så blir det någon annan från Sabbaths historia. Helst Vinnie Appice. Hoppas dock att Ward kan komma överens med sina bandmedlemmar. Men det återstår att se hur det blir. Just nu ser det tyvärr ut såhär:

Aftonbladet

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

Detta är en av Michael Caines mest klassiska filmer. Han spelar Jack Carter, en luttrad London-gangster som återvänder hem till arbetklasstaden Newcastle, för att undersöka sin brors mystiska död. Det är en klassisk hämndhistoria, utförd på det bästa sätt.

Precis som i The Ipcress File är detta en film där realismen har satts i fokus. Istället för en actionfilm med högt tempo, så är det en väldigt mörk och våldsam historia. Filmen hade kanske varit ganska tråkig om det inte varit för Caines mästerliga insats. Han går genom filmen sammanbiten och rör sällan en min. Då han inte ser med avsmak på sin omgivning, gör han det istället med ett undertryckt hat. Det kokar under ytan. Man undrar hela tiden vad som rör sig i hans huvud och vad han skall göra härnäst. Han är oberäknelig och känns verkligt farlig. Kontrasten blir därför desto större då vi får se honom i tårar, då han upptäcker att hans brorsdotter blivit utnyttjad i en pornografisk film.

En av mina favoritscener följer på detta. En kvinna som var med ock utnyttjade hans brorsdotter, låser Carter  in i bagageutrymmet på sin bil. Han blir därefter anfallen och indragen i en skottlossning med filmens främste skurk Eric Paice (Ian Hendry). Carter övermannar sina motståndare, som flyr scenen. Men som ett sista  hån mot Carter välter Paices hantlangare ner hans bil i vattnet, ovetandes om att kvinnan är inlåst i den. Carter ser oberört på då bilen sakta sjunger till botten. Förmodligen nöjd över kvinnans öde.

Bortsett från Caine så vill jag också lyfta fram Ian Hendry. Jag anser honom vara något av en bortglömd. Jag har sett honom i Hegonet-filmen Vendetta for the Saint (1969), Roman Polanskis Repulsion (1965) och Vincent Price-filmen Theatre of Blood (1973). Hendry spelade både sympatiska och osympatiska roller, men något med hans ansikte får mig alltid att känna sympati för honom. Hendry var tydligen antagonistisk gentemot den mer framgångsrike Caine, något som regissören Mike Hodges‘ utnyttjade i scenerna dem emellan. Hendry är fantastisk i sollen som svinet Paice, men man känner ändå någon form av sympati för honom.

Och så är det egentligen med alla karaktärer i Get Carter. Den enda sympatiska karaktären är väl egentligen Carters brorsdotter Doreen (Petra Markham). Alla andra, både kvinnor och män, är trasiga, egoistiska människor. Carter är filmens huvudperson, men långt ifrån dess hjälte. Han är lika grym och osympatisk som resten av karaktärerna. Detta blir uppenbart gång på gång. En väldigt obehaglig scen är då Carter pressar en karaktären Albert på information. När han fått det han vill ha visar Carter sin kniv. Albert bönar och ber, men Carter är iskall.

Albert: For Christ’s sake, Jack!
Carter: You knew what I’d do, didn’t you Albert?
Albert: I didn’t kill him!
[Carter hugger Albert med kniven.]
Carter: I know you didn’t kill him! I know!

 

Mike Hodges film är inget mindre än ett mästerverk. Den har i viss mån en dokumentär känsla och är helt och hållet inspelad på riktiga platser, och inte i studior. Våldet glorifieras aldrig. Till en början tycker man kanske är Carter är cool, men till slut tycker man bara synd om honom. Och återigen… Michael Caine briljerar.

Betyg 4 av 5 

Read Full Post »

Då var den här. Första så kallade teaser trailern till den nya James Bond-filmen Skyfall. Jag har i ett antal tidigare inlägg följt filmens produktion. Jag har nämligen ända sedan barnsben varit något av en James Bond-nörd. Läs gärna min tema-serie om James Bond också.

Vad kan man då säga utifrån denna 1 minut och 23 sekunder långa trailer? Jo, för det första lyckas den med sitt syfte. Teasern retar tittaren och gör honom (dvs jag) sugen på mer. Den börjar med ett slags förhör där Bond får associera ett antal ord. Man undrar direkt varför Bond förhörs. När han hör ordet ”Skyfall” avbryter han förhöret. Här får vi också se Judi Dench som M, och Ralph Fiennes som den mystiske Mallory. De bilder som visas är dystra. Det verkar som om filmen har en tämligen mörk ton, en trend som startades med Casino Royale (2006). Dessutom verkar det som om vi för ovanlighetens skull får se en hel del av Bonds vardag och London. Onlinerykten bekräftar detta.

Miljöerna – ett kyligt London, MI6:s underjordiska högkvarter, Shanghais neonljus, ett dimmigt Skottland – ser spännande ut. Det finns något väldigt estetiskt i de klipp man får se, vilket lovar gott. Jag ser fram emot Roger Deakins foto och Dennis Gassners scenografi. Att döma av dessa herrars tidigare samarbeten med regissören Sam Mendes så har Skyfall potential att bli den mest estetiskt tilltalande James Bond-filmen hittills.

Musiken och klippurvalet lägger betoningen på stämningen i filmen. Och det är uppenbart en mörk stämning, som sagt. Men det bjuds också på typiskt Bondska element. Ett klipp där Naomi Harris karaktär Eve rakar honom, ett klipp med honom i smoking och en hel del action och explosioner. Dessutom får vi se honom springa. Häftiga fotjakter har nästan blivit ett kännetecken för Daniel Craigs James Bond (lite som att skjuta k-pist var Pierce Brosnans). Det verkar dock inte som att det bara kommer vara en mörk film. Bonds replik ”Some men are coming to kill us… we are going to kill them first” levereras med glimten i ögat, och jag hoppas att filmen också kommer bjuda på en hel del humor. Musiken känns väldigt o-Bondsk, och man kan knappt ana The James Bond Theme. Men det är helt ok med mig. De två tidigare Bond-teaser trailerna brötade på med Bond-musiken. Men här är det mer sparsmakat, mer sparsamt. Det känns väldigt typiskt Sam Mendes. Och väldigt typiskt nye Bond-kompositören Thomas Newman. Och Daniel Craig är nu etablerad som en väldigt populär James Bond, varför man tycks kunna ta det lite lugnare med att förklara att det är en riktig Bond-film.

Jag tycker det ser lovande ut. Till sist så kommer här också den så kallade teaser postern, som är väldigt stilren och snygg. En fin poster till James Bond-seriens 50-årsjublileum.

Read Full Post »

Här är den första recensionen i en serie på temat Michael Caine.

Michael Caine spelar den brittiske agenten Harry Palmer. Han är en sorts fattigmansvariant av James Bond. Palmer har inte frivilligt blivit spion, utan har tvingats till det. Under sin militärtjänst sysslade han nämligen med svart handel, och fick välja mellan fängelse eller att jobba som underbetald spion. han valde det senare. Som hemlig agent bryter Palmer gärna mot reglerna om han finner det nödvändigt. Och precis som Bond så har han aptit på god mat och kvinnor. Men till skillnad från Bond lever han inget lyxliv. Hans jobb innehåller en hel del byråkrati och pappersarbete, vilket Palmer finner högst ointressant. Han får i uppdrag att undersöka försvinnandet av flera framstående vetenskapsmän.

Filmen har en väldigt realistisk ton. Den påminner i vissa avseende om The Spy Who Came In From The Cold (1965), trots att den inte alls är lika mörk. Till skillnad från James Bonds värld så är detta en miljö där man inte kan lita på någon, och det finns inga uppenbara skurkar. Palmer råkar exempelvis döda en CIA-agent, varefter han står under ständig bevakning av amerikanerna. I början av filmen får han en ny chef, Major Dalby. Denne spelas på ett briljant snorkigt sätt av Nigel Green. Palmers gamle chef, spelad av Guy Doleman, ber Palmer spionera på Dalby. Varken publiken eller Palmer vet vem han kan lita på – inte förrän filmens sista minuter. Det finns därmed en gråskala, och ont och gott är inte lika uppenbart som i Bonds pojkäventyrsvärld.

För regin står Sidney J. Furie. Hans film har en tämligen grå och tråkig färgskala som förmedlar exakt rätt stämning. Tempot är ganska lugnt, men trots det ligger det hela tiden en tickande spänning under ytan. Michael Caines genombrottsroll är som klippt och skuren för honom. Hans Cockney-dialekt och uppkäftiga attityd fungerar utmärkt. Caine behöver med andra ord inte göra särskillt mycket för att vi som publik verkligen ska tro att han är Harry Palmer.

Den sista delen av filmen innehåller tillfångatagandet av Palmer av fienden. De torterar honom genom att inte låta honom sova, samtidigt som de försöker hjärntvätta honom med hypnos. Det enda svaga med filmen är just hypnos-grejen, som känns alltför overklig. Det passar bättre i Bond (On Her Majesty’s Secret Service) än i denna i övrigt realistiska film. Jag rekommenderar dock varmt denna klassiker för den som kanske tröttnat lite på James Bond-filmernas eskapism.

Betyg 4 av 5 

Read Full Post »

Det som gör en riktigt bra skådespelare är, enligt mig, dess förmåga till variation och mångfald. Skådespelaren skall kunna porträttera ett vitt spektrum av karaktärer. En annan viktig egenskap är naturlighet eller trovärdighet. Att skådespelaren gör sin karaktär trovärdig. Att den agerar naturligt. Detta är mer sällsynt än man tror. De flesta skådespelare jag känner till lyckas sällan med detta. Det beror på att de flesta skådespelare jag känner till snarare är filmstjärnor än skådisar. Det finns en skillnad, tycker jag, mellan filmstjärnan och skådespelaren. En stjärna är ofta med i filmen i egenskap av att vara just en stjärna. Ha ett visst utseende, vissa manér, agera på ett visst sätt. Att vara på det sätt vi som publik är bekanta med. När vi ser Johnny Depp vill vi att ha ska vara lite halvgalen och gärna ha någon konstig utstyrsel. När vi ser Mikael Persbrandt vill vi se honom förbannad och med en manisk blick. Vincent Price ska leverera ondskefulla repliker med låg sadistisk röst. George Cloony ska vara elegant och cool med glimten i ögat.

Men en bra skådespelare skall istället vara en kameleont. Man ska inte tänka på att det är just ”dendär kända skådisen”. Man ska glömma hans namn och verkligen tro att det är en äkta karaktär man följer.

Michael Caine har beskrivit det som såhär:

The difference between a movie star and a movie actor is this: A movie star will say, ”How can I change the script to suit me?” and a movie actor will say, ”How can I change me to suit the script?”

Jag har tidigare skrivit inlägg tillägnade enskilda skådespelare som jag gillar. Legendarer som Vincent Price, Bela Lugosi eller Ernst-Hugo Järegård (jag har en grej för skurkar, okej). Men frågan är om man egentligen kan kalla dessa för ”bra skådespelare”. De är snarare filmstjärnor med en unik charm som jag fångas av. I min bloggserie om Vincent Price har jag flera gånger påpekat att han spelar över och att han har byggt sin karriär på en viss typ av karaktär – den plågade aristokraten med någon sadistisk läggning. Så det vore absurt att säga att han är en bra skådespelare.

Nej, bra skådespelare är de som fungerar bra i vitt skilda roller. Ett exempel som jag ofta hänvisar till är Heath Ledger. Det kom sig som så att jag för några år sedan såg två av hans filmer ganska tätt inpå. Först Lasse Hallströms Casanova och sedan Ang Lees Brokeback Mountain. I den första spelar Ledger den beryktade kvinnotjusaren och i den senare en tillknäppt, fåordig och ganska sorgsen homosexuell cowboy. Jag blev fascinerad av att både dessa karaktärer som var som natt och dag, kunde spelas på ett briljant sätt av samma person. Det var detta som fick mig att anse att Heath Ledger var en bra skådespelare – och inte hans överskattade roll som Jokern i The Dark Knight.

En annan person som jag anser är framför allt en duktig skådespelare, som jag på senare tid blivit lite obsessed med, är Michael Caine. Och det var tanken att detta inlägg främst skulle handla om honom. Caine har medverkat i en stor mängd filmer, men de har inte alltid varit av hög kvalité. Men oavsett om filmerna i sig varit bra eller ej, så levererar Caine nästan alltid.

Han fick sitt genombrott på 60-talet och redan tidigt etablerade han sig som en mångsidig skådespelare. I filmen The IPCRESS File (1965) spelade han en slags fattigmans variant av James Bond – den glasögonprydde och någon bittre Harry Palmer. Han porträtterade Palmer som en driven man med ett tråkigt jobb. Filmen hade ingen av den glamour som präglade 007-filmerna, och liknas ibland vid The Spy Who Came in From the Cold eller Tinker, Tailor, Soldier, Spy (baserade på böcker av John le Carré). Året därpå gjorde Caine den Oscarsnominerade titelrollen i Alfie (1966), en film om en egoistisk kvinnotjusare. I den filmen bryter Caines karaktär ofta ”den fjärde väggen” och talar direkt till publiken. Redan här ser man Caines förmåga att vara en kameleont, att spela vitt skilda karaktärer. Själv har han beskrivit det så här:

In cinema, you should think the actor is playing himself, if he’s that good. It looks very easy. It should. But it’s not, I assure you. To disappear your complete self into a character is quite difficult. I’ve tried it 85 times, and I’ve succeeded two or three times.

Caine växte upp i en arbetklassfamilj i södra London och har alltid behållit sin distinkta cockneydialekt. Samtidigt som detta blev något av ett kännetecken för honom (på samma sätt som exempelvis Sean Connerys skotska dialekt), så var fungerade det också som ett sätt att göra hans karaktärer mänskliga och trovärdiga. Under 70-talet fortsatte Michael Caine att medverka i uppmärksammade filmer. Han blev återigen nominerad för en Oscar, för sin roll i Sleuth (1972). En av hans mest klassiska roller var som titelkaraktären i gangsterfilmen Get Carter (1971). Här visar han prov på ett underbart återhållet skådespel. Jack Carter är en grym och otrevlig karaktär och Caine spelar honom som en sammanbiten man som sällan ändrar min. När han väl visar sina känslor är då han ser sin brorsdotters medverkan i en pornografisk film. Caines tysta blandning av ilska och sorg är magisk. Detta är en man som samvetslöst mördar flera personer, men ändå tycker man synd om honom. Jack Carters totala motsats är Peachy Carnehan i matinéäventyret The Man Who Would Be King (1975). I denna klassiker, regisserad av legendaren John Huston, spelar han en gladlynt äventyrare som tillsammans med Sean Connerys Daniel Dravot ger sig ut på resa mot Afghanistan i slutet av 1800-talet, för att bli kung över infödingarna. Trots att Sean Connery både har titelrollen och också är en duktig aktör, så är det Caine som stjäl varenda scen han är med i. Och här blir skillnaden mellan ”the movie star” och ”the movie actor” tydlig. Connery är Stjärnan, men Caine är Skådespelaren.

Men mot slutet av 1970-talet började det gå utför. Michael Caine medverkade i ett antal filmer som varken var framgångar hos publiken eller kritikerna. Beyond the Poseidon Adventure, The Island, The Hand och The Jigsaw Man. Det började verka som om han tog nästan varje roll han erbjöds, och hans höga anseende började sjunka. Han verkar dock ha varit medveten om just detta:

First of all, I choose the great roles, and if none of these come, I choose the mediocre ones, and if they don’t come, I choose the ones that pay the rent.

Han medverkade dock i några kvalitétsfilmer under 80-talet, som Educating Rita (1983) och Hannah and Her Sisters (1986). Han blev Oscarsnominerad för båda dessa roller och vann för den senare. Dock kunde han inte själv närvara vid Oscarsgalan och ta emot sitt pris, eftersom han just då höll på att spela in… Jaws 4. En väldigt talande ironi, på sätt och vis.

Men bortsett från enstaka ljuspunkter, så dalade Caines stjärna. Han började fokusera på annat. Skrev den väl mottagna boken Acting in Film och gjorde också en utmärkt TV-special på samma tema (se den här). Han skrev också sin första självbiografi, eftersom han började anse att hans karriär var över.

Men någon gång på 90-talet vände trenden. Hans roll som den slemmige managern i Little Voice (1998), tillsammans med den Oscarsbelönade rollen i The Cider House Rules (1999) etablerade Caine som en respektabel skådespelare än en gång. Samtidigt hade hans roller i klassiker Get Carter och The Italian Job (1969) gjort honom till något av en pop-ikon. Mike Myers snodde hans Harry Palmer-glasögon till sin figur Austin Powers. Många av hans filmer blev ämne för nyinspelningar – bl.a. Alfie, Get Carter, The Italian Job och Sleuth.

På senare år har han medverkat i ett antal storfilmer i olika genres. Den yngre generationen känner kanske bäst igen honom som butlern Alfred i de nya Batman-filmerna av Christopher Nolan. I filmer som The Quiet American (2002), Weather Man (2005) eller Harry Brown (2009) bjuder han åter på sin återhållsamma, naturtrogna skådespeleri. Men precis som på 60-talet är han en kameleont, som kan pendla mellan olika slags karaktärer. Michael Caines komiska timing och härligt slemmige karaktär räddade den i övrigt mediokra Austin Powers in Goldmember (2002). Och i Children of Men (2006) är han en övervintrad hippie med ett stort hjärta.

Michael Caine är först och främst en väldigt bra skådespelare, och i andra hand en filmstjärna. Han har i över 5 decennier medverkat i ett sort antal fantastiska filmer, och i ett förmodligen större antal riktigt sunkiga grejer. Men han har alltid tagit med sig någon form av klass till sina filmer. Och han hans förmåga att vara varierad, trovärdig och bli ett med sina karaktärer. Därför anser jag honom vara en riktigt duktig skådespelare.

Därför skall jag den kommande tiden recensera ett antal av hans filmer.

Read Full Post »