Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Tema: Michael Caine fortsätter.

I min genomgång av Michael Caine-filmer, har jag valt två filmer per decennium fr.o.m. 1960-talet. Eftersom jag inte vill bemöda mig med att genomlida filmer jag redan vet är dåliga (som Blame it on Rio, The Jigsaw Man, Jaws 4 eller Blue Ice), så har jag valt de filmer som har tämligen gott rykte. Detta har resulterat i att de filmer jag valt har haft ganska bra kvalité. Men att hitta Caine-filmer från perioden sent 80- och tidigt 90-tal som är bra blir svårt. Det finns ett fåtal, som Hannah and Her Sisters (för vilken han fick sin första Oscar) eller Dirty Rotten Scoundrels, men denna period var utan tvekan Caines bottenpunkt i karriären. Faktum var att han själv vid denna tid var övertygad att hans karriär snart skulle vara över.

Efter att ha recenserat Caine i genrer som action, thriller, drama och äventyr, så kändes det dags att se honom i något mer komiskt. Och faktum är att familjefilmen The Muppet Christmas Carol är en av de bästa filmerna Michael Caine medverkade i under denna period.

Långfilmer med Mupparna hade producerats sedan slutet av 1970-talet. Filmerna blandade dockorna med riktiga skådespelare och innehöll ofta musikalliknande sångnummer. Mupparnas skapare Jim Henson dog 1990, varför hans son Brian Henson, står för regin här. Majoriteten av karaktärerna spelas av mupparna, med få undantag – däribland Michael Caine i huvudrollen som den elaka Ebenezer Scrooge. Filmen följer Charles Dickens kortroman förvånansvärt nära. Ofta används t.o.m. exakt samma repliker som i originalet. Men man har naturligtvis tagit sig vissa friheter, bl.a. så är Dickens själv närvarande i storyn som berättare (i Gonzos gestalt, tillsammans med sidekicken Rizzo the Rat). Dessutom finns en hel del musikalnummer och en hel del typisk Mupparna-humor. Bob Cratchit spelas av Kermit (Steve Withmire), hans fru av Miss Piggy (Frank Oz). Tiny Tim spelas av Robin The Frog (Jerry Nelson). Fozzie The Bear spelar Fozziwig och den unge Scooges lärare spelas av Sam The Eagle.

Jag såg denna film flera gånger då jag var liten. Så för mig har den därmed en sentimental kvalité. Men trots det vill jag mena att detta är en av de filmer som bäst levererar s.k. julstämning. En hel del av detta ligger naturligtvis i Dickens berättelse, som på samma gång lyckas vara både gripande, kuslig och hjärtevärmande. Men ifrån de första sekunderna av filmen, där kameran sveper över snöiga hustak, samtidigt som Miles Goodmans musik spelar, fångas känslan perfekt. De häftiga kulisserna och modellerna ger en härlig sagokänsla.

Denna sagokänsla förstäks också av de tvära kontrasterna som är en av grunderna i sagan. Ibland blir det riktigt kusligt, som precis innan de första spökena visar sig för Scrooge. När bröderna Marley (gestaltade av gamla griniga gubbarna Statler och Waldorf) väl visar sig, är det tillbaka till den gamla goda Mupparna-humorn.

De tre julspöken som besöker Scrooge under natten är fantasifullt utförda. Det första ”Tidigare Julars Ande”, är en liten flicka. Spök-barn är alltid läskiga, och jag minns att jag fann detta spöke väldigt obehagligt när jag var liten. Det andra spöket ”Nuvarande Julars Ande” är en härlig, stor och rödhårig tomte-figur. Det tredje spöket, ”Kommande Julars Ande”, skrämde skiten ur mig som barn.

Filmen innehåller ett gäng härliga och medryckande musikalnummer som sätter sig på hjärnan. Filmtidningen Empire skrev om filmen: ”Michael Caine singing to a bunch of puppets: it shouldn’t work, but somehow it does.” Och det är sant. Historien i sig är rörande. Men trots att filmen är full av muppar, så är den ändå gripande. Mycket av detta beror på Michael Caines porträtt. En sak som gör filmen så lyckad är att Michael Caine är totalt seriös i rollen som den girige Scrooge. Caine tar inte lättare på denna rollen än på någon annan roll. Han ger sitt allt, och gör ett fängslande porträtt. Vid Scrooges förändring mot slutet av filmen, då Caine stämmer upp i en gladlynt julsång, så är det svårt att sluta le.

Varje år kring jul kommer det ett antal julfilmer. Få av dem håller måttet. Det finns en del klassiker som levererar en riktig julstämning (däribland It’s a Wonderful Life), men de flesta missar målet. The Muppet Christmas Carol är en av mina favoriter i jul-genren. Det är en film som fungerar för både stora och små (på samma sätt som många Pixar-filmer). Och den ger mig sentimentala julkänslor, trots att jag skriver detta mitt i sommarn.

Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

The Forth Protocol är en av Michael Caines lite mer obskyra filmer. Den är från den tiden av hans karriär då han varvade stora framgångar med en rad magplask. Och filmen i sig hamnar någonstans i mitten. Den är inget mästerverk, men inte heller en kalkon. Det är en medelmåttig film, som inte står ut av någon särskild anledning. Den största dragningskraften med filmen är att den till vissa aspekter påminner om Caines Harry Palmer-filmer från 1960-talet. Caine spelar nämligen en figur som påminner om Palmer.

John Preston (Caine) jobbar åt den brittiska underrättelsetjänsten med att avslöja spioner i det egna landet. Hans jobb är fullt av byråkrati och chefer som är missnöjda med Prestons ovilja att smöra för dem. Preston ges snart uppgiften att övervaka Englands hamnar och flygplatser. Samtidigt skickas KGB-agenten  Petrovskij (Pierce Brosnan) till England med uppdraget att sätta ihop en atombomb, och detonera den nära en amerikansk militärbas. Preston är honom snart på spåret.

Filmen är baserad på en roman av spionmästaren Frederick Forsyth, som också skrivit The Day of the Jackal och The Odessa File. För regin står John Mackenzie, som också gjort Graham Greene-filmatiseringen The Honorary Consul med Caine i en av rollerna.

The Fourth Protocol har, liksom Palmer-filmerna, en ganska nedtonad och realistisk känsla. Vi får se ett mulet England och mycket av filmen har filmats på riktiga platser i och runtom London. Framför allt tycker jag att filmen fångar 80-talet på ett bra sätt. Eftersom den är så realistisk och utspelar sig i riktiga miljöer får man se mycket av hur det såg ut i 80-talets England; i villaförorten, på tunnelbanan, centrala London etc.

Historien är inget utöver det vanliga, men det är ett effektivt hantverk man får ta del av. Filmen är spännande, och har ett nästan perfekt tempo för spionthrillergenren. Varken för mycket action eller för tråkigt.

Skådespelarna gör generellt sett gott ifrån sig. Det är härligt att se Michael Caine i Harry Palmer-mode igen. Han är rolig, otrevlig och slug. Pierce Brosnan går mest runt och ser sammanbiten ut genom hela filmen. På grund av manuset fanns det kanske inte så mycket mer för honom att göra. Jag tycker ändå att han gör en godkänd insats och det är kul att se honom som skurk. Som Caines två chefer finner vi Ian Richardson (god) och Julian Glover (ond). Båda männen gör starka insatser, trots att Glover tenderar att spela över ibland.

Det enda som verkligen drar ner filmen är att de ryska KGB-cheferna pratar engelska. Dessutom med utpräglade amerikanska Texas-brytningar, vilket bara var förvirrande.

Det finns inte mycket mer att skriva om denna mellanfilm. Den kom i en mellanperiod av Caines karriär. Den tillhör inte hans bästa filmer, men inte heller hans sämsta. Han gör en bra insats, men når inte upp till samma höjder som i t.ex. Get Carter eller Hannah and Her Sisters. Typisk mellanfilm, med andra ord. Och den får betyg därefter.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

There’s the scarlet thread of murder running through the colourless skein of life, and our duty is to unravel it, and isolate it, and expose every inch of it.

A Study in Scarlet (En Studie i Rött, sv) var den skotske författaren Sir Arthur Conan Doyles första roman om Sherlock Holmes. Jag har tidigare skrivit om Holmes på film, så trogna läsare av denna blogg vet att jag har en litet intresse för den gamle gode detektiven. Jag har tidigare läst ett antal av Doyles noveller, men detta var första gången jag läst en hel roman om Holmes. Den mest kända romanen är The Hound of The Baskervilles, som har filmatiserats ett stort antal gånger. Just därför har jag aldrig varit särskilt sugen på att läsa den. Men A Study in Scarlet har inte filmats så mycket, vilket gjorde läsupplevelsen än mer spännande.

Berättaren är, som i alla Holmes-historier, Dr Watson. Vi får följa honom då han för första gången möter Sherlock Holmes, som söker efter en rumskamrat. Snart blir de indragna i utredningen av mordet på Enoch Drebber. Snart rullas en historia om kärlek, tragedi, mord och religion upp.

Det är alltid roligt att läsa ett original. Sherlock Holmes har, liksom Dracula eller James Bond, blivit ikoner och populärkulturella fenomen. Det är därför intressant att gå tillbaka till ”källan”, det som skrevs innan hypen tog över.

Det som slog mig när jag läste var att detta, framför allt, är en väldigt spännande bok. Det kanske låter självklart. Men jämfört med dagens deckarförfattare som Steig Larsson eller Elizabeth George, så är historien i sig inte särskillt märkvärdig. Ett mord har skett, snart två, och Sherlock Holmes och Dr Watson försöker lista ut vem det är som är mördaren. Mer komplicerat än så är det inte. Det finns inte en massa sidohistorien. Alla karaktärer har inte en massa personliga problem som kommer upp till ytan. Allt görs relativt beskymmersfritt.

Med det sagt finns det naturligtvis bekymmer hos karaktärerna. Naturligtvis finns det känslor. I den enda sidohistoria som berättas får läsaren ta del av en tragedi i Utah, USA, som leder till mordet i London. Det är berättelsen om hur John Ferrier och den lilla flickan Lucy räddas av Mormoner ute i Utahs öken. De tas in av den religiösa gemenskapen och blir en del av den nya staden Salt Lake City. Men när Lucy blir vuxen vill mormonkyrkans ledare gifta bort henne till en prästson, som redan har ett antal fruar. Lucy är kär i icke-mormonen Jefferson Hope. Ferrier, Lucy och Hope ger sig av från staden. Men det hela slutar i tragedi. Avsnittet är verkligen sorgligt.

Men bokens egentliga huvudroller, Holmes och Watson är tämligen statiska. Jag vet att de i kommande verk förändras något, åtminstone blir de närmare vänner i kommande äventyr. Men här fyller de blott sin funktion. Med det menar jag inte att de är ointressanta, eller ännu värre, icke trovärdiga karaktärer. Nej, det är bara det att deras privata känsloliv inte kommer i vägen för thrillermomentet, vilket ofta är problemet med dagens spänningslitteratur.

Det är också intressant att läsa Doyles skildring av den tidiga mormonkyrkan. Man ska nog inte tro allt han påstår, då han fick mycket kritik för denna framställning. Han ska också ha erkänt att han tog sig vissa friheter, vilket han ansåg ofrånkomligt när det gällde skönlitteratur. Men faktum kvarstår att Mormonkyrkan praktiserade månggifte, och förmodligen skulle fortsatt att göra det om det inte varit för politiskt och massmedialt tryck. Doyle inspirerades också av Mountain Meadows-massakern 1857.

Året var 1897 när Doyle skrev boken, endast 27 år gammal. Arbetet tog bara tre veckor. Tre veckor som skulle ha väldigt stor betydelse för populärkulturens och kriminallitteraturens historia.

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

Som jag skrev i mitt första inlägg i denna serie, så är Michael Caines karriär intressant av flera orsaker. En av dem är hans 80-tal, då hans karriär var på stadig väg neråt. Caine verkade medverka i nästan allt han blev erbjuden, och under 80- och 90-talen var han med i ett stort antal riktigt dåliga filmer. Men då och då under denna period så medverkade han också i kritikerrosade filmer – såsom denna. Educating Rita fick tre Oscarnomineringar, bl.a. Michael Caine för bästa manliga huvudroll. Den vann 3 BAFTA i kategorierna Manlig huvudroll, Kvinnlig huvudroll och Bästa film. Detta är alltså en av de få filmer från Caines ”dåliga period” som tydligen inte alls är dålig.

Filmen är regisserad av Lewis Gilbert och baserad på en pjäs av Willy Russel, som även skrev manuset till filmen. Rita är en ung arbetarklasskvinna från Liverpool som, i jakt efter att hitta sig själv, beslutar sig för att läsa en litteraturkurs på universitetet. Caine spelar den misslyckade poeten och alkoholiserade litteraturprofessorn Frank som blir hennes lärare. Rita är frispåkig och är inte alls som de andra studenterna. Frank blir fascinerad av henne och mötet betyder en förändring för de båda. De vill båda slippa undan de monotona och instängda miljöer de kommer ifrån.

Filmen har, vad jag förstår, väldigt gott rykte. Det verkar vara en av Michael Caines personliga favoriter. Men enligt mig finns det en hel del problem. Inte nog med att storyn känns igen och numera är ganska kliché (Good Will Hunting, Dead Poets Society, Finding Forrester, Freedomwriters). Men filmen, som ändå har en socialrealistisk ton och ett starkt budskap, känns överlag ganska naiv och förenklande. Porträttet av arbetarklassen som antiintellektuella, simpla människor styrda av konservativa åsikter och stereotypa könsroller känns väldigt sunkigt och fördomsfullt. Ritas make är kanske det främsta exemplet: han vill ha ett barn, han tycker inte om att Rita utbildar sig och han bränner i en scen hennes böcker (han är med andra ord denna films Gaston från Disney’s Skönheten och Odjuret). Att Michael Williams är en förskräcklig skådespelare gör inte saken bättre. Julie Walters rollprestation har lovordats, men jag antar att det är en sådan prestation som man antingen älskar eller hatar. Jag gör det senare. Walters spelar över i ordets yttersta bemärkelse. Hennes försök att göra Rita impulsiv och originell, får henne bara att framstå som dum. Hennes sätt att föra sig på och hennes accent känns väldigt krystad och orealistisk. Walters hade tidigare spelat rollen på scen, och där fungerade hon förmodligen bättre.

Problemet ligger också i manuset. Tanken med filmen verkar vara att dessa två karaktärer, som på sätt och vis kommer från två olika världar, möts och upptäcker vad som verkligen är viktigt i livet. De hjälpter varandra att förändras och att bryta med det som håller dem nere. Rita vill bryta med den antiintellektuelaism som tydligen råder inom arbetarklassen, hon vill finna sig själv. Det Frank tydligen ska bryta med är sin destruktiva alkoholdränkta livsstil. Men vi får aldrig se resan. I Ritas fall så förändras hon uppenbarligen över en natt från halvdum hårfrisörska till intellektuell kulturälskare. I Franks fall ser vi ingen förändring alls. Det enda som ändras hos honom är att han får håret klippt under filmens fem sista minuter.

Ett annat problem jag har med manuset är alla sidohistorier; Franks tjej har en hemlig affär med hans kollega, Ritas man tycker inte om att hon läser, Ritas familj vill att hon ska skaffa barn, Ritas rumskompis försöker ta livet av sig osv osv. Orginalpjäsen hade, vad jag förstår, bara två karaktärer (Rita och Frank) och bara ett ställe den utspelade sig på (Franks kontor). Varför drog man in alla dess klichéartade, ointressanta karaktärer och sidohistorier? Varför inte bara göra en mer bokstavlig filmatisering av pjäsen? Jag tror, utan att ha sett pjäsen, att det skulle blivit bättre.

Finns det ingenting bra med filmen då? Filmen utspelar sig i England, men spelades till stor del in vid Trinity College i Dublin, Irland. Miljön har fångats väldigt bra och rent estetiskt är filmen härlig att se.

Och man kan väl lugnt säga att trots att jag är besviken på filmen i sig, så förtjänade verkligen Michael Caine sin Oscarsnominering. Han är oerhört bra! Han lyckas med att göra den tämligen endimensionella karaktären Frank till en fullt trovärdig människa. Han är rolig, tragisk, besvärlig och sympatisk om vartannat. Man känner verkligen sympati för honom och man bryr sig verkligen om honom. Det är inte ofta en såhär medioker film har en sådan fulländad rollprestation, och detta bevisar ytterliga för mig att Michael Caine är en läskigt begåvad aktör. Han räddar faktiskt filmen från att endast vara en sentimental röra. Det är tack vare Caine som filmen får en svag trea, istället för en tvåa.

Betyg 3 av 5

20120613-133208.jpg

Read Full Post »

Mina recensioner av Michael Caine-filmer fortsätter. Egentligen har vi kommit fram till 1980-talet, men för stunden spolar vi tillbaka bandet en bit.

Efter genombrottet som agenten Harry Palmer i The Ipcress File året innan, erbjöds Michael Caine titelrollen i Lewis Gilberts filmatisering av Bill Naughtons pjäs Alfie. Caines vän Terence Stamp hade spelat rollen på scenen, men tackade nej till filmatiseringen. Eftersom filmen sedemera skulle bli en succé även i Amerika, innebar detta Caines stora internationella genombrott. Alfie var en karaktär han senare skulle förknippas med minst lika mycket som Harry Palmer eller Jack Carter.

Alfie är en playboy som lever för dagen. Han har affärer med ett stort antal kvinnor, både gifta och ogifta. Han lever ett rotlöst liv, fram till den dagen då han gör en kvinna gravid. Han försöker vara en god far, men lyckas inte hålla ihop med modern. Detta får honom att förändras och börjar ifrågasätta sitt egoistiska och ensamma liv.

Gilberts film har en väldigt distinkt sextiotalsstil. Skön jazzmusik av Sonny Rollins präglar soundtracket och filmen skildrar 60-talets London på ett fängslande sätt. I rollen som Alfie bryter Caine ständigt ”den fjärde väggen” och talar direkt till tittaren. Caine har beskrivit att han försökte tala till publiken som till en gammal vän, och det fungerar verkligen. Att titta på filmen känns ibland som att lyssna på en gammal vän berätta en lättsam (ca 2 timmar lång) anekdot. Fast det är inte särskilt lättsamt egentligen. Titelkaraktären kan beskrivas som en charmig skitstövel. En sexist som ofta använder epitetet ”den” istället för ”hon”. Snacka om att objektifiera! Precis som han har en lättsam yta, men dystert djup, så har filmen också det. Alfie lever enligt devisen att aldrig låta sig bli känslomässigt fäst vid någon, eftersom det oundvikligen resulterar i att bli sårad. Han är en rastlös själ som söker efter någonting meningsfullt.

Filmen blir mot slutet allt mörkare, då Alfie har gjort den gifta kvinnan Lily (briljant gestaltad av Vivien Merchant) gravid. Det är egentligen försent att abortera barnet, men de gör det ändå. Här medverkar också en lysande Denholm Eliot som den vidrige abortläkaren. Abortsekvensen är obehaglig, och visar på ett smärtsamt effektivt sätt på den mörka sidan av Alfies levnadssätt. Men ämnet hanteras väldigt bra. Det hymlas inte om någonting. Allting är väldigt återhållet. Abort är någonting oerhört obehagligt, och här får det vara det. Det är också här Alfie för första gången visar känslor. Och det är här karaktärsutvecklingen, den verkliga förändringen kommer. När han ser det aborterade fostret – sitt eget barn – fylls han av skuld över det liv han varit med att avsluta. Han börjar på allvar ifrågasätta sin livsstil.

Han beslutar sig för att bryta med den. Han blir kär i Shelley Winters karaktär, men hon dumpar honom för en annan, yngre man. Ensam och sårad vandrar han längs Themsen på natten. Han inser att det han försökt fylla sitt liv med – sex – inte kan ge honom den sinnesfrid han längtar efter. Och han frågar sig: Vad är svaret? What’s it all about?

Betyg 4 av 5 

Read Full Post »

För snart 15 år sedan tog mina föräldrar med mig och mina bröder till teatern. Jag var kanske tio år. Mina äldre bröder klagade, och jag stämde in. Totalt ovetande om vad en ”musikal” var. Vi satte oss i bilen. Jag klagade. Min mor sade någonting om att det är viktigt att få ta del av lite kultur. Vi åkte in till Värmlandsoperan i Karlstad. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men eftersom mina bröder sa att det skulle bli tråkigt så skulle det väl bli det… Vi satte oss i våra säten. Ljuset slocknade. Och pampig, bombastisk musik slog emot mig.

Jag minns inte mycket. Jag minns den dystra manskörens inledande sång – straffarbetarnas kör. Jag tyckte det var väldigt mäktig. Jag minns vissa delar av scenografin, som när huvudpersonen vadar genom kloakerna, eller rebellerna på barrikaderna. Och jag minns den otroligt häftiga musiken. Men det jag minns starkast var att jag för första gången i mitt liv blev totalt blown away. Jag hade aldrig sett något liknande. Jag fick snart tag på en kassettband med en handfull låtar från den uppsättning jag sett. Jag lyssnade sönder bandet. Jag var helt obsessed med Les Misérables.

Men efter ett tag glömde jag bort den, fram tills mina sena tonår då jag fick tag på hela musikalen på CD.  Claude-Michel Schönbergs musik, denna gång sjungen på engelska, var lika mäktig som jag mindes den. Musikalen har satts upp i Sverige flera gånger sedan dess, men jag har aldrig haft tillfälle att gå.

Och nu kommer den äntligen som film. Jag ser verkligen fram emot det. Jag minns hur jag som tioåring frågade mina föräldrar om vi kunde gå igen, så att jag kunde filma hela förställningen. Det gick tyvärr inte, förklarade de för mig. Men nu har man äntligen chansen att se (och snart äga) filmversionen.

Les Misérables skiljer sig från många andra musikaler. Jag gillar generellt musikaler, men de har en tendens att bli ganska löjliga. The Phantom of The Opera har väldigt häftig musik, men är i grunden en ganska löjlig kärleks-/skräckhistoria. Senare års musikaler som Moulin Rouge! eller Mamma Mia! är inte mycket mer än kitch. Även om det är underhållande. Men Les Misérables är annorlunda. Först och främst är den baserad på boken med samma namn (Samhällets Olycksbarn) av Victor Hugo. Den romanen har ett starkt politiskt och samhällskritisk budskap. Boken rör vid ämnen som moral, rättvisa och nåd, religion, sociala orättvisor. Musikalen utökar på vissa håll dess moralfilosofiska tema genom att göra de båda antagonisterna, den förrymde fången Valjean och den nitiske polismannen Javert, djupt religiösa. Men deras Gud ser inte likadan ut. Valjeans är Nådens Gud, medan Javert har Plikten och Lagens Gud.

Med regissören Tom Hooper vid spakarna går det säkert bra. Av trailern att döma så blir filmen också väldigt snygg, och trogen den litterära förlagan i fråga om miljöskildringar. Hugh Jackman, Russel Crowe, Anne Hathaway och Amanda Sayfried utgör också toppen av en lovande skådespelarlista. Och Schönbergs musik slår allt Andrew Llyod Webber någonsin har gjort med hästlängder!

Read Full Post »