Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Detta blir mitt sista inlägg i Tema: Michael Caine, men denna gång handlar det inte om en filmrecension. Det är en bok det handlar om. Jag har nämligen läst Caines självbiografi The Elephant to Hollywood.

Den något underliga titeln syftar på Caines resa från området Elephant & Castle, London till Hollywood. Resan är geografisk såväl som själslig och klassmässig. Ett genomgående tema är nämligen den klassresa Caine genom sin filmkarriär genomgått. Han betonar gång på gång den enkla, nästan fattiga bakgrund, han kommer ifrån. Hans mor jobbade som städare och hans far sålde fisk på den lokala marknaden. Caine berättar om tiden under Andra Världskriget då han som barn evakuerades till den engelska landsbygden, hur han tar sina första staplande steg som skådespelare på diverse lokala teatrar, samt hans militärtjänstgöring i Korea.

Michael Caine berättar med stor glädje om sina framgångar. Hur han träffade och arbetade med Hollywoods främsta elit, om sina husköp och en stor mängd intressanta historier bakom kulisserna på diverse filmer. Man får en genomgående känsla av att han är stolt över vad han åstadkommit, men han skryter aldrig. Han är ödmjuk och erkänner att mycket av hans framgång har berott på tur. Dalarna i sin karriär är inget han försöker sopa under mattan.

De bästa delarna av boken utspelar sig i början av Caines karriär. Då han arbetade hårt för att nå framgångar som skådespelare. Tydligen ansågs han inte ha rätt utseende, och fick ofta höra att han såg ut att vara homosexuell. Han beskriver ett stort antal tillfällen då han blivit starstruck. Som då han gjorde sin dittills största roll i en TV-pjäs med titeln The Compartment. Några veckor senare, vid Picadilly Circus, träffade han på Roger Moore, som sade till honom ”I want to tell you that you’re going to be a big star.” Caine stod med öppen mun, totalt talträngd…

Caine tar också upp ämnen som han brinner för. Han anser att militärtjänstgöring borde vara obligatoriskt för unga män, trots sina egna hemska upplevelser i Korea. Under inspelningen av Zulu i Sydafrika väcktes också ett starkt hat mot apartheidsystemet och alla former av rasism. Han skriver också om alla sina klassiska roller som Harry Palmer, Alfie och Jack Carter. Efter premiären av hans genombrottsfilm Zulu, så befann Caine sig på en restaurang med sin vän Terence Stamp. Vid ett annat av borden satt Harry Saltzman, som producerade James Bond-filmerna. Saltzman bjöd över Caine på en drink och erbjöd honom huvurollen i The Ipcress File. Caine tackade ja, och återvände sedan till sitt bord. Stamp frågade vad Saltzman velat och Caine förklarade: ”I’ve got a starring role in a movie and a seven year contract”. ”But you’ve only been gone two minutes!” utbrast Stamp.

Caines minnen av 60-talet präglas av The Swinging London; fester, alkohol, kvinnor. Men ganska snart märker man ett starkt sentimentalt drag genom historien. Som när han beskriver hur han försöker få sin mor att gå med honom på galapremiären av Zulu. Modern vägrar och Caine får gå själv. Men på röda mattan, bland fansen och autografjägarna, bakom vakterna som försöker mota undan dem, ser han sin mor stå och titta på sin son. Ett ögonblick han aldrig kommer glömma, skriver han.

Sentimentaliteten kommer också fram i berättelsen om hur han träffade sin hustru, Shakira. Han såg henne i en TV-reklam, och blev blixtförälskad. Övertygad om att han var tvungen att hitta henne, hörde han sig för och fick snart reda på vem hon var. Han ringde henne, bad om att få träffa henne och de båda blev snart ett par, och har varit gifta sedan 1973. Sentimental är han också då beskriver sin dotters födsel. Även vissa filminspelningar beskrivs med denna känsla. Kanske framför allt The Man Who Would Be King, Educating Rita och The Cider House Rules. Och när skräpfilmerna i hans karriär nämns, så är det oftast med en stor dos befriande humor.

Jag har läst en del biografier av musiker och skådespelare. Och det är inte alltid de lyckas. Det finns ofta intressanta delar för de läsare som är fans. Men ofta kan det bli tämligen ointressant, eller oerhört självbelåtet. Men så blir aldrig fallet med denna bok. Visst finns det delar som kunde kortats ner eller skippats helt, men Caines ödmjukhet, humor och sentimentalitet gör The Elephant To Hollywood väldigt charmig att läsa. Enligt omdömena på bokens baksida så skrev The Daily Mail:

To read Caine is to be in the company of an amiable, sentimental man who has achived great success – and hapiness – without appearing to be in the least smug.

Och det är en väldigt passande beskrivning.

Annonser

Read Full Post »

Detta är min sista recension i min temaserie om Michael Caine.

Frampton: It’s not Northern Ireland, Harry.
Harry Brown: No it’s not. Those people were fighting for something; for a cause. To them out there, this is just entertainment.

I min sista filmrecension i Tema: Michael Caine, väljer jag att recensera en av de få filmer från senare år där Michael Caine har huvudrollen. Han har under de senaste åren främst haft biroller, bl.a. i Christopher Nolans Batman-filmer. Men här är det en huvudroll som gäller. Och det är en roll som känns som klippt och skuren för Caine.

Han spelar Harry Brown, pensionerad marinsoldat som bor i ett slummigt London-kvarter. Stadsdelen terroriseras av våldsamma ungdomsgäng och våld, droger och kriminalitet är en del av vardagen. När hans vän Len blir brutalt mördad får Harry nog. Han beslutar sig för att göra någonting åt gängen, och ger sig ut på en brutal hämndaktion.

Harry Brown är en intressant film, med många trådar och teman. Ett av dessa är åldrande. Daniel Barbers film börjar som en sorgsen meditation över åldrandet. Harrys fru ligger för döden. Han bor ensam. Hans ende vän är Len. Och det verkar nästan som att Harry umgås med honom mer för att slippa vara ensam, än för att han trivs i hans sällskap. De två männen verkar inte känna varandra särskillt djupt. De talar inte mycket med varandra. Ålderstemat knyter också an till ämnet rädsla. Harry är rädd. Nära Harrys hem finns en gångtunnel som fungerar som mötesplats för de kriminella ungdomarna. När Harry ska ta farväl av sin döende hustru vågar han inte gå genom tunneln, och kommer därför fram till sjukhuset försent. Len är också rädd, och rädslan driver honom till att handla irrationellt, vilket resulterar i hans egen död. Filmen berör också civilkurage, om än i en något förvriden form. Hustuns och vännens död driver Harry från en tillvaro i ständig skräck, till att agera mot den misär som präglar hans närområde. Hans svar på våldet är ännu mera våld. ”Fight fire with fire”, som det heter. Hans metoder är långt ifrån politiskt korrekta eller moraliskt försvarbara, men samtidigt förstår man honom. Harry agerar på det enda sätt han kan – med våld. Detta – den tvivelaktiga moralen – är något filmen fått kritik för. Men man kan fråga sig vad för film det hade blivit om han istället hade gått till polisen, startat en namninsamling eller organiserat stödgrupper med den lokala kyrkan…

Men trots att Harry Brown blir en ”hämnande ängel” så förblir han, mycket tack vare Caine, mänsklig. Filmer blir aldrig någon Death Wish, och Caine blir inte något i stil med Sean Connerys pensionärsactionhjälte i The Rock. Trots att han ger sig ut på en våldsturné så är han fortfarande en 75-årig änkling med lungemfysem. Han stapplar nästan fram ibland, håller pistolen klumpigt, andas tungt och vid ett tillfälle kollapsar han. Han är ingen actionhjälte som kastar ur sig one-liners av typen ”I’m too old for this shit!”. Han är en desperat man. Och trots att han ibland känner tillfredsställelse över sina offers öden, så förhärligas inte hans våldshandlingar. Harry Brown mördar kallblodigt flera människor, som förvisso själv är mördare, men som publik tycker man ändå att han ofta är alltför grym emot dem. Det han gör försvaras aldrig. Det framställs inte som det moraliskt rätta. Men däremot så förstår vi honom. Vi förstår att han är förbannad.

Och här i ligger också filmens samhällskritik. Den misär och det våld som skildras i filmen skiljer sig nog onte så mycket ifrån hur det är i dessa slumkvarter i verkligheten. Poliserna framstår som inkompetenta byråkrater som inte förstår att hantera situationen. Att ungdomsgängen inte uppstår ur intet, utan är resultatet av ett större samhällsproblem tycker jag också förmedlas. Barnen till kriminella blir också kriminella. Våldet går i arv. Och hela stadsdelar blir grogrunder för detta. Denna misär resulterar i desperata handlingar hos frustrerade personer. Våldet föder mer våld.

Filmen har jämförts med Death Wish, Gran Torino och även Get Carter. Filmer om hämnare eller självutnämnd rättsskipare finns i mängder. Men att jämföra filmen med Caines egen Get Carter kan vara intressant. I båda filmerna är huvudpersonen ute efter hämnd då en närstående blivit mördad, i båda filmerna dödar han ett flertal skurkar innan han hittar den huvudansvarige för mordet. Båda filmerna utspelar sig i liknande miljöer – grå, trista och skitiga arbetarklass- och slumområden. Filmerna har en realitsisk och nihilistisk ton, och är på sätt och vis moraliskt likgiltiga. Skillnaden är att Jack Carter är en kriminell mördare som vi egentligen saknar all sympati för. Men Harry Brown är en mycket mer alldaglig, mänsklig gestalt. Han gråter, är rädd, är ensam, är arg. Han är sympatisk. Han skulle kunna vara vilken gammal gubbe som helst.

Michael Caine är utmärkt i rollen. Och detta är en av hans bästa prestationer i karriären, på samma nivå som i ovan nämnda Get Carter eller The Quiet American. Hans gestaltning av Harry som en alldagligt, ibland något tafatt och orolig gammal gubbe är exeptionell. Han är inte – som Empire Magazine skrev i sin recension av filmen – ”the unparalleled king of cool”. Den coolhet som han utsrålat i filmer som The Italian Job, The Ipcress File eller Get Carter lyser här med sin frånvaro. Han är en vardaglig man här. Tydligen såg Caine mycket av sig själv i rollen. Harry var en före detta marinsoldat som tjänstgjorde på Nordirland, och Caine tjänstgjorde i armén och var stationerad i Korea. Dessutom utspelar sig filmen i det område där Caine växte upp, Elephant and Castle. Caine blir Harry Brown och Harry Brown blir mänsklig.

Ska jag klaga på någonting så måste det vara att slutet blir lite för mycket Vilda Västern-aktigt. De första 85% av filmen är väldigt lågmälda och stilistiska, varför en utdragen skottlossning på en pub och en något krystad ”twist” känns lite malplacerat. Men bortsett från att slutet blev lite överdrivet, så är detta en mycket bra och intressant film.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

They say you come to Vietnam and understand a lot in a few minutes. The rest has got to be lived. They say whatever it was you were looking for, you will find here. They say there is a ghost in every house, and if you can make peace with him, he will stay quiet.

Fowler

The Quiet American är baserad på en roman av den brittiske författaren Graham Greene. Historien har filmats tidigare. Michael Caine spelar rollen som Fowler, en brittisk journalist stationerad i Saigon under 1950-talet. Han har en mycket ung och vacker vietnamesisk älskarinna, och en fru hemma i England som vägrar skilja sig från honom. En dag träffar han amerikanen Pyle (Brendan Fraser). Snart har Pyle också träffat Fowlers flickvän Phoung (Do Thi Hai Yen) och fattat tycke för henne. Pyle förklarar som en gentleman för Fowler vad han känner, och ett udda triangeldrama börjar utvecklas. Filmen kretsar också kring amerikanernas första inblandning i Vietnam-konflikten.

Jag tillhör den skaran som anser att Brendan Fraser är en underskattad skådespelare. För mig har det förvisso länge varit svårt att tvätta bort Djungel-George eller Mumien-filmerna. Men faktum är att Fraser i filmer som denna, eller Gods And Monsters, visar att han kan göra bra ifrån sig i välgjorda dramer.

Och The Quiet American är en välgjord film. För regin står Phillip Noyce, som tidigare mest gjort actionthrillers som Patriot Games, The Saint och The Bone Collector. Och trots att denna film utspelar sig under ett krig och innehåller vissa actionelement (som ett antal bilbomber), så är det främst en ganska stillsam historia. Det är ett drama som kretsar kring de två karaktärerna Fowler och Pyle. Det märks att det ligger en litterär förlaga till grund för manuset. Filmens dialog är otroligt välskriven, och ibland får man nästan känslan av att man bevittnar en väldigt bra teaterpjäs. Skådespelarna bidrar naturligtvis till den intensiva känslan av realitet.

Fowler: I know I am behaving badly, but I have every intention of behaving badly. As a matter of fact, this is exactly the kind of situation where one should behave badly.

Detta är ett klassiskt traingeldrama, som blir en allegori om Vietnamkonflikten. Mellan de två männen inleds ett slags spel om kvinnan de båda åtrår. Spelet i sig är på ytan väldigt civiliserat, nästan aldrig rent ut aggressivt. Man känner för alla karaktärer. Man har sympati för Caines Fowler både när han är elak och när han är ledsen. Den enda karaktär man inte bryr sig vidare mycket om är kvinnan Phoung, spelad av Do Thi Hai Yen. Av någon anledning så framställs hon på ett väldigt endimensionellt sett. Hon är inte mycket mer än ett objekt för de båda männens åtrå. Porträttet känns väldigt stereotypt och omodernt. Hon är bara vacker och till lags hela tiden. Trots att man verkligen tror på Michael Caiens kärleksförklaringar till henne, så förstår man inte varför han är så kär i henne. Vad i hennes personlighet är det han attraheras av? Tack vare det endimensionella porträttet av Phoung blir också ålderskillnaden mellan henne och Fowler än mer uppenbar. Tyvärr framstår han ibland som mer gubbsjuk än förälskad. Kanske är det meningen att det ska vara fritt för tolkning. Kanske tror Fowler att han är kär, när han egentligen bara är ute efter lamkött. Kanske kan hennes ungdom hålla tankarna borta från hans egna åldrande. Jag vet inte. Men oavsett så finns det en rad repliker som är klassisk kärlekslyrik, som till exempel:

Fowler: If I lost her, for me, it would be the beginning of death.

Filmen är under de första två tredjedelarna bara ett traingeldrama. Men plötsligt händer något, som jag inte förutsåg. Filmen vänder, och saker som på ytan såg ganska simpla ut, får en ny innebörd och ett nytt djup. Det står mer på spel än de tre huvudkaraktärerna. Denna vändning är väldigt effektiv. Många filmer har en s.k. ”twist” på slutet. Ibland lyckas de, men det är allt för sällan. Här är den oväntad, och vad ännu mer sällsynt är, väl underbyggt och bra. Twisten i The Quiet American är på samma nivå som mina andra favorittwister; de i Efter Bryllopet och The Ghost Writer.

Och Michael Caine då? Jo, han är utmärkt i huvudrollen. Han behöver, som vanligt, inte göra mycket alls. Hans hat mot Pyle är undertryckt och passivaggressivt. Han lyckas göra att man faktiskt tror att Fowler är kär i Phoung. Han är inte bara en gammal brittisk gubbe ute efter en ung vietnamesiska. Hans rollprestation är så övertygande, så stillsam och så känslomässigt äkta att man inte annat kan göra än tro honom. Återigen blir Michael Caine sin karaktär. Och han fick ytterligare en Oscarsnominering för det. Detta är en av hans bästa roller.

Filmen är en utmärkt blandning av kärleks- och spionhistoria, med både känslomässigt djup och en brinnande aktuell samhällskritik. Om det inte varit för det förvånansvärt sexistiska sättet som den kvinnliga karaktären framställdes på, så skulle filmen fått ett högre betyg.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Mina recensioner av Michael Caine-filmer fortsätter.

Michael Caines 1990-tal liknade till stor del hans 80-tal. En stor mängd smörja blandades med en handfull kvalitetsfilmer. Men till skillnad från 80-talet så präglades 90-talet av en viss uppåtgående trend. Årtioende började tämligen blygsamt. Caine medverkade i ett gäng TV-filmer, en Steven Seagal-rulle och två Harry Palmer-filmer som släpptes på video. Hans bästa roll under denna period var som Scrooge i The Muppet Christmas Carol. Men 1998 började det ljusna då han fick en Golden Globe för sin roll som en sliskig manager i filmen Little Voice. Detta var första tecknet på att Caines karriär var påväg uppåt igen.

Det andra teckent på detta var den Oscar han fick för rollen som Dr. Wilbur Larch i Lasse Hallströms filmatiseringa av John Irvings roman The Cider House Rules. Dessa två kritikerrosade filmer återupprättade Caine som en seriös skådespelare. De innebar också en ny fas i hans karriär: som många äldre skådespelare spelade Caine allt oftare biroll.

Dr. Larch (Caine) driver ett barnhem i Maine. Ett av barnen som växer upp där är Homer (Tobey Maguire). Denne blir som en son till Larch. Doktorn lär Homer allt han kan om läkaryrket. Men när paret Wally (Paul Rudd) och Candy (Charlize Theron) kommer till Dr Larch för en abort, bestämmer sig Homer för att följa med dem ut i världen utanför barnhemmet. Han får jobb hos Wallys familjs äppelodlingar, där han bor med de övriga arbetarna i cidehuset och får en allt närmare relation med Candy.

Lasse Hallström har gjort en varm och engagerande film. Det är en klassisk ”coming of age story”, berättad i ett sentimentalt sken. John Irving skrev själv manuset baserat på sin roman. Filmen fångar tidsandan (tidigt 1940-tal) väldigt bra, och är över lag väldigt fint fotograferad (av Oliver Stapleton). Det finns något drömskt över hela historien. Årstiderna på äppelodlingen kommer och går, en hel del dramatiska händelser sker – men livet går vidare. Vill man vara cynisk man kan man säga att det finns ett stänk av såpopera över handlingens utforming: enstaka dramatiska händelser (en romans, ett fall av incest, ett dödsfall) som inte påverkar handlingens utkomst särskilt mycket. Filmkritikern Roger Erbert skrev ”Historien berör många teman, stannar kvar vid vissa av dessa, går vidare och kommer aldrig fram till någonting särskilt.” Men jag ser inget större problem i detta. Historien är ett kapitel ur Homers liv, sett ur hans synvinkel. Det är berättelsen om när Homer lämnade barnhemmet, lärde sig om äpplen och kärlek, fick se havet för första gången, och fick ta del av vissa mörka delar av världen utanför.

Det är också berättelsen om en far och son. Dr Larch är som en far för Homer, och parallellt med Homers historia får vi också följa Dr Larch på barnhemmet. De två historierna vävs samman genom den brevväxling som de båda karaktärerna har. Dr Larch vill få Homer att komma tillbaka till barnhemmet och ta över hans jobb, men Homer vill inte.

Abort är ett genomgående tema i filmen. Dr Larch genomför medicinskt säkra, men olagliga, aborter på oönskade barn. Homer vägrar att utföra dem. På barnhemmets baksida står en stor brännugn, där de aborterade fostren bärs ut och eldas upp. Temat behandlas på ett ganska objektivt sätt och tankar både till stöd och mot abort lyfts fram.

I huvudrollen ser vi Tobey Maguire innan han blev känd som Spider Man. Han gör ett trovärdigt och karismatiskt porträtt av Homer. Han är en naiv, och glad ung man. Men allt eftersom mognar han, och får göra några väldigt svåra val. Han växer upp.

Michael Caine vann en Oscar för rollen som Dr Larch. Det är inte hans bästa roll, men det var inte hans roll i Hanna and Her Sisters heller, som han fick sin första Oscar för. Men han är ändå väldigt övertygande som den kärleksfulle, ibland krävande och envise, eter-beroende doktorn. Caine har här en amerikansk dialekt, och blir än en gång ett med sin karaktär. De övriga skådespelarna är också väldigt bra. Charlize Theron har nog aldrig varit vackrare, eller mer karismatisk än här. När vi först får möta hennes karaktär Candy är hon sårbar och sjuklig, men snart utvecklas hennes relation med Homer och hon lär honom en hel del om världen utanför. Man förstår varför han blir förälskad i henne. Jag blev också förvånad över att se Paul Rudd i en såpass seriös roll (för mig är han först och främst, och kommer alltid att vara, Brian Fantana). Värd att nämnas är också Delroy Lindo i rollen som Mr Rose, som gör sin egen dotter gravid.

Hallströms film är vacker och gripande. Men jag känner ändå att den är gjord enligt konstens alla regler. Det är en väldigt sentimental historia, vilket försärks av den klichértade musiken. Ett något mer avskalat soundtrack à la Thomas Newman hade nog hjälp filmen en hel del. Nu blir detta underhållande, gripande och vackert. Men inte särskilt originellt. Det känns som man har sett den här typen av historia flera gånger tidigare. Filmen känns väldigt mainstream och anpassad för att många skall tycka om den. Med andra ord är den uddlös, och saknar ett eget artistiskt uttryck. Den är en smula anonym på den fronten. Det enda som varslar om att det är Hallström som gjort den är sentimentaliteten. Därför blir det inget högre betyg.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Ja, förmodligen kommer detta avslöjas någon gång de närmaste månaderna. Inspelningen av filmen Skyfall är klar sedan en tid tillbaka. Just nu håller man på med efterarbetet. Bl.a. har Daniel Kleinman börjat arbeta på den traditionella titelsekvensen, som ju ackompanjeras av ledmotivet. Låten måste därmed vara färdig, och producenterna väntar nog bara med att avslöja vem artisten är. Jag hoppas och tror att det är Adele.

Varför hoppas jag det? Därför att Adele är en mycket begåvad låtskrivare och sångerska. Hennes låtar har ett ganksa retro sound, utan att låta som en imitation av 60-talets musik. Hennes musik är fräsch och modern, samtidigt som den har en pondus och trovärdighet. Många av hennes låtar har också det storslagna orkestrala sound som ofta förknippas med James Bond-musiken. Hennes röst har många gånger jämförts med den trefaldiga Bond-sångerskan Shirley Bassey. Adele är mest känd för att göra sorgsna ballader, vilket kanske inte skulle passa. Men hon har gjort en hel del låtar med en aning högre tempo också, typ Set Fire To The Rain eller superhiten Rolling in the Deep. Någonting i den stilen skulle jag vilja se som ledmotiv till Skyfall. Lite Diamonds Are Forever-feeling. Hon har också attityd och får gärna sjunga lite om vilket sexistiskt svin Bond är. Det passar henne bättre än att t.ex. sjunga om ”the spy who loved me” och ”nobody does it better, baby you’re the best”.

Varför tror jag att det blir Adele? För ett år sedan var Adele gäst på den brittiska talkshowen The Jonathan Ross Show. Hon beskrev sitt kommande schema för hösten såhär:

I’m going back in the studio in November […] Well, this is actually a theme, what I’ve got to do. Wow, that’s really giving something away!

När programledaren Ross började nynna på James Bond-temat, så rodnade Adele och undvek att besvara frågan.

Under en intervju med producenten Barbara Broccoli och skådespelaren Daniel Craig så fick den förre frågan om Adele. Såhär skriver HitFix:

HitFix visited the set of ”Skyfall” in London last week and asked Broccoli and 007 himself, Daniel Craig, if Adele’s participation was in the works.

Broccoli smiles and says, ”We haven’t picked a song yet or anyone to sing it.”

Craig raises an eyebrow and adds, ”How about Adele?”

”You know, she’s wonderful; we love her,” Broccoli says. ”So, it’ll be great if she would do it, but we haven’t got any — we haven’t made any decision yet.”
And teasingly, Broccoli makes sure to add, ”Watch this space.”

Det är främst dessa två intervjuer som ligger till grund för ryktena om Adele. Att Bondfilmerna i år firar 50 år kommer naturligtvis att firas. Att Adele är brittisk och har ett retro och ganska Bond-igt sound skulle kunna tala för att hon väljs.

Det som talar emot henne är att hon är en sådan förhandsfavorit. De senaste åren har inga av dem det ryktats mycket om på förhand valts.

Read Full Post »

Sommaren 2006 var jag på semester i Grekland och hade införskaffat ljudboken Revolvermannen (The Gunslinger, eng.), den första av sju böcker i Stephen Kings fantasyserie Det Mörka Tornet (The Dark Tower, eng.). Jag har aldrig varit någon fantasy-entusiast. På högstadiet läste jag och såg Sagan om Ringen-trilogin, som de flesta andra. Utöver det har jag inte mycket till övers för drakar och demoner. Men Kings första bok i vad han själv kallar sitt magnum opus, fängslade mig. I was hooked. Jag köpte och lyssnade igenom alla de fyra första böckerna i serien; nyss nämnda Revolvermannen, De Tre Blir Dragna, De Öde Landen, samt Magiker och Glas. Dessa gavs alla ut av Bra Böcker i översättning av John-Henri Holmberg, och de gavs ut som ljudböcker inlästa av Torsten Wahlund.

Men när BB givit ut den fjärde boken slutade förlagen att producera ljudböckerna. Detta gjorde det hela rätt så besvärligt för mig. Kings böcker hade sakta men säkert blivit allt tjockare. Den senaste boken, Vargarna i Calla, låg på närmare 700 sidor. Det skulle bli en nästintill omöjlig uppgift för mig att ta mig igenom en sådan tjock bok. Dessutom hade böckerna blivit sakta men säkert sämre. Den första boken låg på 221 sidor och var en bra bok. Lagom mystisk, utan att bli alltför komplicerad. Men i vad jag tror är typisk fantasy-tradition så övergick mystiken i de kommande böckerna, till att bli ett komplicerat virr-varr av sidohistorier, parallella världar, språng fram och tillbaka i tiden och en hel del ordbajseri. Detta var inget som skulle hjälpa mig i uppgiften med att plöja igenom Kings senaste tegelsten. Jag köpte den femte boken i traditionellt bokformat och började läsa. Jag kom ungefär till hälften, gav upp. Något år senare försökte jag igen. Kom ungefär till hälften, och gav upp. Igen.

Men för ungefär ett år sedan insåg jag att jag kunde ladda ner en engelsk ljudboksvariant, inläst av George Guidall. Jag skulle äntligen ha möjlighet att ta mig igenom Stephen Kings The Dark Tower V: The Wolves of the Calla.

Serien The Dark Tower handlar om Roland, den siste kvarvarande revolvermannen. Han är på en färd för att hitta Det Mörka Tornet, där alla parallella värdlar strålar samman. Den värld han lever i liknar till sin struktur ett medeltida samhälle, men har teknologiska, sociala och populärkulturella likheter med vår egen värld. Det finns spår av teknologi från en avancerad högkultur, sedan länge glömd. Rolands värld har ”gått vidare”, vilket innebär att den sakta men säkert går mot sin undergång. Nationer försvinner och tiden själv är oregelbunden. Under seriens gång hittar han tre magiska dörrar som leder till New York City under tre olika tidsperioder. Härifrån hämtar han pojken Jake, narkomanen Eddie och den benlösa Susannah. De bildar ett brödraskap och följer Roland på hans väg till tornet.

När vi kommit till denna denna den femte delen boken i serien så anländer Roland och hans vänner i landsortsbyn Calla Bryn Sturgis. Där möter de byns invånare, en hel del tvillingar och prästen Fader Callahan (från Kings vampyrroman ‘Salem’s Lot). Callahan kommer också från New York, och berättar för brödraskapet om varför och hur han kom till denna värld. Vi får ta del av en berättelse om alkoholism, homosexuell kärlek och vampyrer. Callhan har ockå i sin ägo en ondskefull magisk kula, Black-13. Snart visar det sig att byn de befinner sig i hemsöks av s.k. vargar. En gång i varje generation kommer vargarna, ridande på hästar och tar ett barn ur varje tvillingpar. Roland och hans vänner går med på att beskydda byn från vargarna, men de har också en annan uppgift. De måste skydda en ensam ros som växer på en obebyggd gård mitt på Manhattan 1977. Om rosen förstörs, förstörs Det Mörka Tornet, som är Rosen i en annan form.

Som ni märker är det en väldigt komplicerad historia. Genom hela boken, och de facto genom hela bokserien, hänvisas det gång på gång till diverse olika verk av King, och diverse andra populärkulturella verk. Denna bok knyter an till ovan nämnda King-bok ‘Salem’s Lot från 1975 där Fader Callahan är en av huvudkaraktärerna. Andra böcker av King som utspelar sig i samma fiktiva universum är The Stand, The Talisman, It och närmare 30 av hans övriga romaner och noveller. Precis som Rolands torn binder samman ett antal parallella universum, så binder bokverket The Dark Tower ihop majoriteten av Kings litterära verk. Till slut skriver King till och med in sig själv i handlingen. Lägg därtill kopplingar till Harry Potter, Star Wars och Marvel Comics-världen. Det hela gör historien extremt komplicerad och väldigt ”meta”.

Vissa skulle nog uppskatta detta. En hel del gör uppenbarligen. King säljer ju alltid bra. Men för mig blir det för komplicerat, för ”smart” och för nördigt. Och prosan tar stryk av detta. Den första boken i serien var en av mina favoritböcker när jag läste (lyssnade på) den för ca sex år sedan. Men efterföljande böcker blev alltmer utdragna, komplicerade och för ”smarta” för sitt eget bästa. Den fjärde boken Magiker och Glas (Wizard and Glass, eng.) bröt denna trend, men tyvärr var bok nr 5 ännu en besvikelse.

Jag kräver inte att man måste hänga med till 100 % när man läser en fantasy-bok. Det blir ibland rätt så komplicerat. Och det hör till viss del till genren. Men Wolves of The Calla (och de tre tidgare böckerna i serien) lider av The Matrix-syndromet. Första delen i serien har rätt blandning av äventyr, action, mystik och populärkulturella referenser. Men i uppföljarna brötade man på med extra allt. Tårta på tårta. Fullt ös – medvetslös! Detta resulterade i en hel del av det som inom film på engelska kallas exposition – försök att förklara handlingen för publiken. Detta förstörde strukturen, sinkade tempot och bringade faktiskt inte någon särskilt stor klarhet i hur saker och ting förhöll sig.

Vissa saker står bortom allt tvivel. King kan teckna fascinerande personporträtt. Han skriver härlig dialog, har ett öga för personer och kan skriva genomgående trovärdiga karaktärer. Han vet också för det mesta hur han skall hålla spänningen uppe. Han har skrivit ett antal gastkramande verk av tämligen hög litterär kvalité. The Stand, The Shining, Carrie och Misery är spänningslitteratur av bästa sort. För att inte tala om hans noveller. Men eftersom King är så ruskigt produktiv så har han också gett ut en hel del smörja. Det ska inte ta mig ett år att lyssna ut en bok. Nej, tyvärr så är The Wolves of The Calla full av allt sådant som förstör en i grunden bra historia. Faktum är att det mest intressanta sker i början och slutet av boken, de hundratals sidorna däremellan känns mest som en otroligt lång transportsträcka. King borde skala ner på sitt språk. Att skriva långa böcker är som att älska ljudet av sin egen röst. Man pratar ständigt, men få orkar lyssna.

Read Full Post »