Sommaren 2006 var jag på semester i Grekland och hade införskaffat ljudboken Revolvermannen (The Gunslinger, eng.), den första av sju böcker i Stephen Kings fantasyserie Det Mörka Tornet (The Dark Tower, eng.). Jag har aldrig varit någon fantasy-entusiast. På högstadiet läste jag och såg Sagan om Ringen-trilogin, som de flesta andra. Utöver det har jag inte mycket till övers för drakar och demoner. Men Kings första bok i vad han själv kallar sitt magnum opus, fängslade mig. I was hooked. Jag köpte och lyssnade igenom alla de fyra första böckerna i serien; nyss nämnda Revolvermannen, De Tre Blir Dragna, De Öde Landen, samt Magiker och Glas. Dessa gavs alla ut av Bra Böcker i översättning av John-Henri Holmberg, och de gavs ut som ljudböcker inlästa av Torsten Wahlund.
Men när BB givit ut den fjärde boken slutade förlagen att producera ljudböckerna. Detta gjorde det hela rätt så besvärligt för mig. Kings böcker hade sakta men säkert blivit allt tjockare. Den senaste boken, Vargarna i Calla, låg på närmare 700 sidor. Det skulle bli en nästintill omöjlig uppgift för mig att ta mig igenom en sådan tjock bok. Dessutom hade böckerna blivit sakta men säkert sämre. Den första boken låg på 221 sidor och var en bra bok. Lagom mystisk, utan att bli alltför komplicerad. Men i vad jag tror är typisk fantasy-tradition så övergick mystiken i de kommande böckerna, till att bli ett komplicerat virr-varr av sidohistorier, parallella världar, språng fram och tillbaka i tiden och en hel del ordbajseri. Detta var inget som skulle hjälpa mig i uppgiften med att plöja igenom Kings senaste tegelsten. Jag köpte den femte boken i traditionellt bokformat och började läsa. Jag kom ungefär till hälften, gav upp. Något år senare försökte jag igen. Kom ungefär till hälften, och gav upp. Igen.
Men för ungefär ett år sedan insåg jag att jag kunde ladda ner en engelsk ljudboksvariant, inläst av George Guidall. Jag skulle äntligen ha möjlighet att ta mig igenom Stephen Kings The Dark Tower V: The Wolves of the Calla.
Serien The Dark Tower handlar om Roland, den siste kvarvarande revolvermannen. Han är på en färd för att hitta Det Mörka Tornet, där alla parallella värdlar strålar samman. Den värld han lever i liknar till sin struktur ett medeltida samhälle, men har teknologiska, sociala och populärkulturella likheter med vår egen värld. Det finns spår av teknologi från en avancerad högkultur, sedan länge glömd. Rolands värld har ”gått vidare”, vilket innebär att den sakta men säkert går mot sin undergång. Nationer försvinner och tiden själv är oregelbunden. Under seriens gång hittar han tre magiska dörrar som leder till New York City under tre olika tidsperioder. Härifrån hämtar han pojken Jake, narkomanen Eddie och den benlösa Susannah. De bildar ett brödraskap och följer Roland på hans väg till tornet.
När vi kommit till denna denna den femte delen boken i serien så anländer Roland och hans vänner i landsortsbyn Calla Bryn Sturgis. Där möter de byns invånare, en hel del tvillingar och prästen Fader Callahan (från Kings vampyrroman ‘Salem’s Lot). Callahan kommer också från New York, och berättar för brödraskapet om varför och hur han kom till denna värld. Vi får ta del av en berättelse om alkoholism, homosexuell kärlek och vampyrer. Callhan har ockå i sin ägo en ondskefull magisk kula, Black-13. Snart visar det sig att byn de befinner sig i hemsöks av s.k. vargar. En gång i varje generation kommer vargarna, ridande på hästar och tar ett barn ur varje tvillingpar. Roland och hans vänner går med på att beskydda byn från vargarna, men de har också en annan uppgift. De måste skydda en ensam ros som växer på en obebyggd gård mitt på Manhattan 1977. Om rosen förstörs, förstörs Det Mörka Tornet, som är Rosen i en annan form.
Som ni märker är det en väldigt komplicerad historia. Genom hela boken, och de facto genom hela bokserien, hänvisas det gång på gång till diverse olika verk av King, och diverse andra populärkulturella verk. Denna bok knyter an till ovan nämnda King-bok ‘Salem’s Lot från 1975 där Fader Callahan är en av huvudkaraktärerna. Andra böcker av King som utspelar sig i samma fiktiva universum är The Stand, The Talisman, It och närmare 30 av hans övriga romaner och noveller. Precis som Rolands torn binder samman ett antal parallella universum, så binder bokverket The Dark Tower ihop majoriteten av Kings litterära verk. Till slut skriver King till och med in sig själv i handlingen. Lägg därtill kopplingar till Harry Potter, Star Wars och Marvel Comics-världen. Det hela gör historien extremt komplicerad och väldigt ”meta”.
Vissa skulle nog uppskatta detta. En hel del gör uppenbarligen. King säljer ju alltid bra. Men för mig blir det för komplicerat, för ”smart” och för nördigt. Och prosan tar stryk av detta. Den första boken i serien var en av mina favoritböcker när jag läste (lyssnade på) den för ca sex år sedan. Men efterföljande böcker blev alltmer utdragna, komplicerade och för ”smarta” för sitt eget bästa. Den fjärde boken Magiker och Glas (Wizard and Glass, eng.) bröt denna trend, men tyvärr var bok nr 5 ännu en besvikelse.
Jag kräver inte att man måste hänga med till 100 % när man läser en fantasy-bok. Det blir ibland rätt så komplicerat. Och det hör till viss del till genren. Men Wolves of The Calla (och de tre tidgare böckerna i serien) lider av The Matrix-syndromet. Första delen i serien har rätt blandning av äventyr, action, mystik och populärkulturella referenser. Men i uppföljarna brötade man på med extra allt. Tårta på tårta. Fullt ös – medvetslös! Detta resulterade i en hel del av det som inom film på engelska kallas exposition – försök att förklara handlingen för publiken. Detta förstörde strukturen, sinkade tempot och bringade faktiskt inte någon särskilt stor klarhet i hur saker och ting förhöll sig.
Vissa saker står bortom allt tvivel. King kan teckna fascinerande personporträtt. Han skriver härlig dialog, har ett öga för personer och kan skriva genomgående trovärdiga karaktärer. Han vet också för det mesta hur han skall hålla spänningen uppe. Han har skrivit ett antal gastkramande verk av tämligen hög litterär kvalité. The Stand, The Shining, Carrie och Misery är spänningslitteratur av bästa sort. För att inte tala om hans noveller. Men eftersom King är så ruskigt produktiv så har han också gett ut en hel del smörja. Det ska inte ta mig ett år att lyssna ut en bok. Nej, tyvärr så är The Wolves of The Calla full av allt sådant som förstör en i grunden bra historia. Faktum är att det mest intressanta sker i början och slutet av boken, de hundratals sidorna däremellan känns mest som en otroligt lång transportsträcka. King borde skala ner på sitt språk. Att skriva långa böcker är som att älska ljudet av sin egen röst. Man pratar ständigt, men få orkar lyssna.
Kulturella Preferenser 
Jag fullkomligt älskade den här boken, tycker att det är den bästa i serien! The Gunslinger är den jag tyckt minst om. Så olika det kan vara:) Tyckte även väldigt mycket om De öde landen.
Smaken e som baken. Det handlar kanske om vad man är van vid eller föredrar i stort. Själv tycker jag bättre om lite mer ”enkla narrativ” – typ The Gunslingers ganska okomplicerade plot. Går man däremot igång på ”litterära mytologier” eller (vad man ska kalla det) (vilket jag i och för sig också kan göra) så ser jag lättare att man kan uppskatta de mer invecklade senare böckerna i serien. Som sagt har jag inte läst så mycket fantasy tidigare, och det kan ju vara där skon klämmer. Läser du mycket annan fantasy?
Något som jag finner lite enerverande med Stephen King är att den första halvan av boken är väldigt gripande trovärdigt och spännande. Men i den tredje halvan blir allting så överdrivet och over the top att man inte tror att det är samma bok man läser. Sen ska han också ösa på med på tok för många karaktärer, att bry sig om så att man bara bryr som de som introducerades i början av boken. Detta gäller böcker som The stand och under the dome.
King är som bäst när han lägger band på sig själv, helt enkelt. Därför fungerar hans noveller ofta mycket bra. Novellsamlingen ”Allt kan hända” gillade jag exempelvis mycket. Med det sagt tycker jag dock att originalversionen The Stand är väldigt bra, trots sina brister.