Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

Efter att ha sett Christopher Nolans sista Batman-film The Dark Knight Rises, tänkte jag skriva ner några reflektioner. Inte om den filmen i synnerhet, utan snarare om Batman på film i allmänhet.
Med The Dark Knight Rises slutför Nolan sin trilogi om Läderlappen, och efter att ha sett filmen slår det mig vilket genomtänkt artistiskt verk hans filmtrilogi är. Nolan har använt Batman, men inte låtit karaktärens historia och tillhörande mytologi begränsa sin egen vision. Batmanfenomenets arv av karaktärer och historier har istället fått bistå Nolan då han berättat sin historia om Bruce Waynes kamp för att handskas med sina föräldrars död och den orättvisa och tragedi som präglar ett samhälle där brott och våld är en påtaglig del av vardagen.

Bob Kanes seriefigur Batman filmades redan på 1940-talet. Två s.k. film serials producerades med 15 avsnitt vardera, The Batman (1943) och Batman and Robin (1949). I dessa introducerades bl.a. Batmans högkvarter – The Bat Cave.

På 60-talet kom den humoristiska tv-serien med Adam West i huvudrollen. Denna serie blev snart kultförklarad, men hade inte mycket gemensamt med med den mörka seriefiguren den var baserad på. Accepterar man denna serie för vad den är – en komedi – så finner man snart att den är extremt underhållande.

Många försök gjordes att få till en seriös filmatisering, men det dröjde ända till 1989 innan Tim Burtons Batman såg dagens ljus. Tim Burton regisserade två filmer om Nattens hämnare, ovan nämnda Batman och 1992-års Batman Returns. Burton har blivit känd för sina egenartade filmer, där ett stort fokus har lagts på scenografi och atmosfär. Ledordet för Burton tycks ha varit mörker, och Tim Burtons mörker var här inspirerat av tysk expressionistfilm och gamla skräckfilmer.

Resultatet blev ett Gotham City som lika gärna kunde bebos av Dracula, som av Bruce Wayne. Den gotiska scenografin och den drömlika stämningen gjorde Burtons Batman till en mörk hjälte, bosatt i en mytisk stad. Det är nästan alltid natt i Gotham, och modet är en salig blandning av åttio-och femtiotal. Arkitekturen är en röra där sekelskiftsgotik blandas med art deco. Karaktärerna lämnar aldrig staden och världen utanför omnämns sällan.

Och karaktärerna liknar i stor utsträckning sina motsvarigheter i serietidningsvärlden. Framför allt var det seriealbum som Frank Millers The Dark Knight Returns och Alan Moores The Killing Joke som inspirerade Tim Burtons filmer. Jack Nicholsons Joker är i det närmaste en fullkomlig överföring från serietidningssidan till bioduken. Mörka, men fantastiskt ”over the top” är också Danny De Vitos Penguin och Michelle Pfeiffers Catwoman. Batman/Bruce Wayne spelades av den alldaglige, men övertygande Michael Keaton. Dennes Batman fick dock nästan bli en biroll, vid sidan av de färgstarka skurkarna.

Manusen i dessa äventyr var, trots sitt påtagliga mörker, serietidningsäventyr. Jokers plan går ut på att förgifta staden med en gas som gör att offren skrattar ihjäl sig. Penguin har en armé av raketutrustade pingviner som ska ödelägga staden. Tim Burtons Batman strävar inte efter någon form av realism, utan är en stilistisk saga i hög grad präglad av sin regissörs estetiska preferenser. Dessa två filmer hade kanske svaga storys, men kompenserade vad gällde atmosfär och utseende. För mig är detta klassisk Batman.

Seriens två nästkommande filmer, Batman Forever och Batman & Robin regisserades av Joel Schumacher. Denne fortsatte delvis på Burtons spår vad gällde vissa aspekter av filmens estetik. Men här lades också en större betoning på humor, specialeffekter och överdrivna superskurkar. Burtons sista film hade fått kritik för sin mörka ton, varför man från filmbolagets håll ville ha lite mer lättsmält underhållning.

Jim Carreys The Riddler och Tommy Lee Jones Two-Face var nog försök att göra nya underhållande skurkar i stil med Joker. Det blev inte lika lyckat. I Batman & Robin var den allvarliga tonen från Burtons filmer som bortblåst och istället tycks Schumacher funnit sin inspiration hos kult-TV-serien från 60-talet. Grälla färger, löjliga skämt och en karaktärsensemble bestående av Batman, Robin, Batgirl, Mr Freeze, Poison Ivy och Bane. Med George Clooney i den bröstvårtsprydda Batman-kostymen blev filmen en riktig kalkon. Och rätteligen så. Filmen är en av de sämsta jag någonsin sett.

En tredje Schumacher-film planerades (Batman Triumphant), men efter att Batman & Robin blev en rättmätig flopp slopades de idéerna. Det skulle dröja ända till 2005 innan Batman återvände till bioduken. Två regissörer hade redan tolkat Batman på två distinkta sätt, och nu var det dags för en tredje. Christopher Nolan hade, liksom Burton, en tydlig bild av hur hans Batman skulle vara. Burtons filmer om Läderlappen är kanske i första hand ”Tim Burton-filmer”, och i andra hand ”Batman-filmer”. På samma sätt är det med Christopher Nolans. De ska kanske främst ses som ”Nolan-filmer”. Dennes filmer som Inception, Memento eller Insomnia har genomarbetade manus där intelligenta handlingar och trovärdiga djupgående personporträtt står i fokus. Dessa typiska Nolan-drag överförs också till hans Batman-trilogi, där karaktärerna och storyn sätts i fokus. Där Burton ville förmedla en mörk känsla och Schumacher ville underhålla (och sälja leksaker), vill Nolan förmedla ett budskap. Det finns en intressant psykologi bakom alla hans karaktärer och manusen behandlar temat som hur långt man kan gå för rättvisa, struktur och kaos, vad som motiverar människor att ta till våld (både goda och onda karaktärer), vad som är gott och vad som är ont. Batman/Bruce Wayne är i Christian Bales gestalt snarare en antihjälte som drivs av hat och sorg. Onda karaktärer som Ra’s Al Ghul, Two-Face eller Bane drivs av samma starka övertygelser om att det de gör är gott. Goda karaktärer som Gordon, Catwoman eller Batman använder ofta tvivelaktiga metoder och deras motiv är ofta dunkla.

Nolan strävar uppenbart efter att göra en realistisk Batman, där handling, karaktärer och miljöer är genomarbetade och trovärdiga. Hans filmtrilogi är mycket stark, trots att jag ibland finner det motsägelsefullt att försöka göra Batman realistisk. Det ligger inte i karaktärens natur, och resulterar emellanåt i att bli en aning pretentiöst.

Batman har tolkats på flera olika sätt på film. Burtons var den mörka fantasyvarianten, Schumachers den färgstarka serietidningsunderhållningen och Nolans den realistiska. Vad som händer med Batman ska bli intressant att se. Förhoppningsvis kommer en ny regissör med en lika distinkt vision för hjälten som Burton och Nolan hade. Jag kan tänka mig namn som Darren Aronofsky, David Fincher, Sam Mendes, Terry Gilliam, Kathryn Bigelow, Guillermo del Toro, Paul Thomas Anderson eller Paul Greengrass. Vi vet kanske inte vem som kommer stå bakom kameran, men att Batman inom inte en alltför lång framtid kommer återvänder till bioduken råder det inget tvivel om. Det finns redan en IMDb-sida för den kommande filmen. Nolans trilogi har varit väldigt framgångsrik, och filmbolagen kommer mjölka Batman på pengar en lång tid fram över. Och publiken gillar uppenbart den mörke riddaren. Han kommer återvända.

The Dark Knight Rises (2012), regi: Christopher Nolan. Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »

20120809-110103.jpg

Det enda jag tidigare läst av John Steinbeck är hans klassiska kortroman Möss Och Människor. Denna var obligatorisk läsning i skolan, men Steinbecks känslofyllda och samtidigt smakfulla porträtt av Lennie och George gjorde ändå stort intryck på mig.
Inför en veckas semester på Fårö finkammade jag mina föräldrars bokhyllor efter någonting att läsa på stranden. Valet föll på Steinbeck och en bok med titeln De Himmelska Ängderna.

Steinbeck skrev boken tämligen tidigt i sin karriär. 1932 publicerades den i USA. Handlingen kretsar kring befolkningen i en dal nära Monterey i Kalifornien. 12 ganska fristående kapitel gör att det kanske snarare handlar om en novellsamling än om en roman. Men trots att berättelserna är i princip fristående så fungerar de inte utan varandra. Att exempelvis bara läsa en av novellerna skulle inte fungera. De är intrikat förbundna med varandra på ett genialt sätt.
20120809-110205.bjpg

Dalen fick namnet Las Pasturas del Cielo av en spansk korpral som under en jakt på indianer hittade den. I boken får vi följa de originella karaktärerna och familjerna som bor i dalen.
Boken speglar Steinbecks intresse för jordbruk och naturen är nästan besjälad på ett romantiskt sätt.
Berättelsern behandlat ämnen som kärlek, död, framgång, fattigdom. Här finns enstöringar och outsiders, och stora familjer. Några genomgående teman är bl.a. Kärlek som blir till fixa idéer, exempelvis föräldrar som blir överbeskyddande om sina barn. Jag påminns mycket om Selma Lagerlöfs författarskap, bl.a. på grund av det nästan mytiska, skrönliknande sättet historierna är uppbyggda på. Här finns flera figurer med ett mystiskt ursprung, och människornas vidskeplighet är ofta så stark att man blir osäker på om vissa element är övernaturliga eller inte. Det blir till någon form av magisk realism. Steinbecks karaktärer är fulla med liv och man blir snabbt fäst vid dem. Många av berättelserna slutar sorgligt, och det finns ett sentimentalt – nästan vemodigt – skimmer över dem. Som att de utspelade sig i ett mytiskt landskap, sedan länge glömt och övergivet. Som läsare längtar man efter De Himelska Ängderna, och man sörjer att de inte finns på riktigt.

20120809-110137.jpg

Read Full Post »

Rainbow bildades då förre Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore anslöt sig till det amerikanska rockbandet ELF 1975. Sångaren var Ronnie James Dio.’75 kom debutalbumet och året därpå klassikern Rising. Vid tidpunkten för Long Live Rock ’n’ Roll var Blackmore och Dio faktiskt de enda originalmedlemmarna kvar i bandet. Basist var Bob Daisley, på trummor fanns Cozy Powell och keyboarden sköttes av David Stone.

Long Live Rock ’n’ Roll var bandets sista skiva med Dio på sång. Då denne hoppade av och anslöt sig till Black Sabbath 1980, så förändrades Rainbows sound ganska radikalt och blev mer maintsream och poppigt. Men på denna skiva har de fortfarande kvar det klassiska soundet. Det var i Rainbow som Dio började hänge sig åt sin storslagna fantasylyrik och sitt episka sound. Hans sångstil och texter fungerade väldigt bra tillsammans med Ritchie Blackmore – en av de bästa gitarristerna genom tiderna. Blackmores neoklassiska stil är tydligt influerad av såväl blues som klassisk musik, och har en ibland orientalisk feeling.

Detta märks främst på det episka spåret Gates of Babylon, som innehåller några av Dios bästa prestationer både vad gäller text och sång. Albumet är fullt av starka spår. Det inledande titelspåret är ett klassiskt rock anthem i dur. Jag har alltid tyckt att refrängen är lite repetitiv och fantasilös, men melodierna i verserna är fantastiska. Dessutom rullar texten som ett vatten från Dios tunga (det är menat att låta positivt). Vi bjuds också på härliga rullande, riffbaserade låtar som L.A. Connection med dess härligt rytmiska melodislinga, och den mystiska fantasysagan Lady of The Lake. Riffet från den sistnämnda snoddes av ingen mindre än Tony Iommi för låten Master of Insanity, också med Dio på sång. Kill the King hade spelats live av bandet sedan mitten av 1976 och förekom redan på livealbumet On Stage. Denna låt har kallats den första power metal-låten, med det snabba tempot och operalika sångslingan. Nja, jag skulle nog inte kalla det power metal… och tur är det. Det är en godkänd låt, men en aning fantasilös. Det samma gäller för The Shed (Subtle), som har en vad man kan kalla rytmisk melodislinga i verserna på samma sätt som L.A. Connection, men vars refräng är väldigt ointressant (I’m street walkin’, street walkin’/No talkin’, street walking/Night stalking, street walking/ No talkin’, I’m street walkin’, yeah/Street walkin’, street walkin’/Night stalking, street walking). Det sämsta spåret på skivan är dock Sensetive to Light, som är ett uppenbart försök att vara mainstream. Texten är oinspirerad, och det låter som någon form av partyrock. Förmodligen var det Blackmore, och inte Dio, som pushade på för låtar som dessa.

Det sista spåret på skivan är en smärtsamt vacker ballad – Rainbow Eyes. Den låter nästan som en folkvisa och påminner mer om den medeltidsrock Blackmore skulle ägna sig åt i sitt senare band Blackmore’s Night. Melodin är underbar, texten vacker och Dios röst har nog aldrig varit så härlig att lyssna på. Dio var en underbar ballad-skrivare. Genom sin karriär skrev han ganska få, men väldigt vackra ballader (Catch the Rainbow, Over and Over, This is your life och As long as it’s not about love).

Sammantaget så finns det en del ”filler-spår” på skivan, men i övrigt är den fylld med rockklassiker. Soundet är rent och snyggt, tack vare producenten Martin Birch. Men det blir aldrig för polerat, utan låtarna behåller ständigt sin råhet. Det är svårt att bedöma om det är Long Live Rock ’n’ Roll eller Rising som är Rainbows bästa skiva. Det kan jag egentligen inte bestämma mig för. Men helt klart rekommenderas detta album enormt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Ännu en Tio i Topp-lista.

10. Ethan Hunt


Jag hade till en början svårt för Mission: Impossible-filmerna med Tom Cruise i huvudrollen. De var för overkliga och för beroende av hightechprylar. Men när man har accepterat saker som de totalt orealistiska superrealistiska maskerna, så inser man att detta är bra actionfilmer och att Hunt är en karismatisk hjälte. Och detta är för ovanligetens skull en serie som verkar bli bättre ju fler filmer som görs. Den första är en halvdan 90-talsrulle, men M:I-2 var en akrobatisk uppvisning i häftiga actionscener. Den filmens handling var ganska löjlig, men i och med den tredje filmen tog serien ett kvalitativt steg upp även på den fronten. Den senaste filmen – Ghost Protocol – var inte fullt lika stark som trean, men ända starkare än de två första filmerna. Sakaparna bakom serien lyckas kombinera imponerande actionscener med en nervkittlande spänning. Och Tom Cruise är fortfarande ett namn att räkna med. I rollen: Tom Cruise. Rekommenderade filmer: Mission: Impossible 3 (2006) och Mission:Impossible – Ghost Protocol (2011).

9. The Bride


Quentin Tarantinos serie om The Bride har hittills bara producerat två filmer – Kill Bill Vol 1 och 2. Men enligt regissören är en tredje film på väg. Uma Thurman är perfekt i rollen och det är kul att se en stark kvinnlig actionhjälte. Många filmer om kvinnliga hjältar lider ofta av en unken sexism, där hjälten främst är ett sexobjekt (typ Tomb Raider). Men Kill Bill-filmerna tecknar istället ett realistisk porträtt av en kvinna ute efter hämnd och kombinerar detta med orealistisk, stilistisk action. I rollen: Uma Thurman. Rekommenderade filmer: Kill Bill Vol 1 (2003) och Kill Bill Vol 2 (2004).

8. Jack Ryan

Den konservative republikanen och vapenälskaren Tom Clancy har hittills skrivit 14 böcker om sin hjälte Jack Ryan. Trots att böckerna ibland känns som amerikansk höger-propaganda, så är de de flesta filmatiseringarna väldigt god underhållning. Den första är The Hunt For Red October, som handlar om hur Sean Connerys ryska ubåtskapten vill hoppa av från Sovjet. I filmen spelas CIA-analytikern av Alec Baldwin, som gör en bra prestation. Filmen är en klassiskt thriller och en av mina favoriter i genren ubåtsfilmer. I två filmer spelades Ryan av Harrison Ford. Dessa lägger en större betoning på action än den första filmen, men thriller-momentet är fortfarande en stor del av receptet. Ford gör rollen väldigt bra. Jag har alltid gillat Ford i actionscener. Han har en nästan tafatt stil i bland, och ger en känsla av realitet och improvisation till sina slagsmål. En fjärde film kom flera år senare, med träbocken Ben Affleck i rollen. Undvik den. Bäst i rollen: Harrison Ford. Rekommenderade filmer: The Hunt for Red October (1990), Patriot Games (1992)

7. John Rambo


Detta är en av de actonserier som innehåller både bra och dåliga filmer. First Blood är dels en actionfilm, men också ett samhällskritiskt drama om vietnamnveteranen John Rambos psykologiska kris. De två uppföljarna från 80-talet är underhållande, men hjärndöda, actionfilmer. För några år sedan kom en fjärde film ut. Den var bland det brutalaste jag sett, då en åldrad Rambo gör upp med kambodjanska krigsförbytare. Men det var också en melakolisk film, där Sylvester Stallone gav ett fint porträtt av en man som försöker undfly sina demoner. Rambo är en klassisk actionhjälte, och jag hoppas på ytterligare en film innan serien läggs ner. I rollen: Sylvester Stallone. Rekommenderade filmer: First Blood (1982), Rambo (2008)

6. Ellen Ripley


Sigourney Weavers paradroll, som har blivit något av en feministisk symbol. I fyra Alien-filmer, varav de två första är mästerverk, så hänger allting på Ripleys intelligens och mod. Hon blir en naturkraft i kampen mot utomjordningarna. Porträttet är till synes fritt från sexism, och Weaver spelar på Oscarsvärdig nivå trots att manusen till de två sista filmerna var riktigt halvdana. I rollen: Sigourney Weaver. Rekommenderade filmer: Alien (1979), Aliens (1986)

5. ”Dirty Harry” Callahan


Efter att ha slagit igenom som ”Mannen utan namn” i Sergio Leones spaghettiwesterns på 60-talet, ville Clint Eastwood göra något annat. Han ville inte kopplas samman enbart med cowboy-genren, så han tog sig an en annan ikonisk roll. Han spelar San Fransisco-polisen Dirty Harry, arketypen för en tuff polis. Eastwood är lågmäld och stenhård, beväpnad med sin klassiska .44 Magnum. Totalt gjordes fem filmer på 70- och 80-talet, och Dirty Harry kvalar in på listan trots att hans senaste alster inte var så mycket att hänga i granen.
I rollen: Clint Eastwood. Rekommenderade filmer: Dirty Harry (1971), Magnum Force (1973).

4. Batman


Detta är den ende superhjälten på listan. Fast egentligen tycker jag att epitetet superhjälte inte passar in på Batman. Som bekant har han ju inga superkrafter, utan är snarare en detektiv som klär sig i latex. Batman har länge varit en personlig favorit, allt sedan jag var barn. Det är något visst med mystiken kring honom. Han är en arketyp, en nattens hämnare i samma tradition som Zorro. Själv föredrar jag Tim Burtons filmer, men Christopher Nolans verk är också imponerande. Bäst i rollen: Michael Keaton. Rekommenderade filmer: Batman (1989), Batman Begins (2005)

3. John McClane

Den bästa av de typiska 80-talhjältarna. John McClane är en överlevnadsmaskin, definitionen av badass. Detta var Bruce Willis genombrottsroll och han har spelat den fyra gånger. McClane är en New York-polis som alltid lyckas vara på fel plats vid fel tillfälle. I första filmen slåss han mot terrorister i en skyskrapa, i den andra slåss han mot terrorister på en flygplats, i den tredje slåss han mot terrorister i New York och i den fjärde filmen slåss han mot terrorister i Washington med omnejd. Det hela görs med glimten i ögat och en hel portion humor. Humorn gör att man lättare accepterar det löjliga händelseförloppen. Willis är perfekt i rollen. I rollen: Bruce Willis. Rekommenderade filmer: Die Hard (1988), Live Free or Die Hard (2007).

2. Indiana Jones

George Lucas ville göra ett gammaldags matiné-äventyr i stil med de klassiska följetongerna som Doc Savage från 1930-talet. När Steven Speilberg uttryckte en vilja att regissera en James Bond-film så sa Lucas att han hade någonting som var bättre än Bond. Detta var Indiana Jones. Dr Jones är en arkeolog och äventyrare som letar efter gamla myomspunna föremål som Arken och Den heliga Graal. Filmerna är den bästa formens eskapism och riktiga pojkboksäventyr. Harrison Ford är underbar i rollen. Här blandas imponerade stunts med humor, och ibland blir det t.om. lite läskigt. I rollen: Harrison Ford. Rekommenderade filmer: Raiders of the lost Ark (1981), Indiana Jones and The Last Crusade (1989)

1. James Bond


Läsare av denna blogg vet förmodligen att jag sedan barnsben varit ett James Bond-fan. Han är helt enkelt urtypen för en actionhjälte. Serien, som startade 1962, har varit extremt inflytelserik på actiongenren (vissa hävdar att det t.o.m. startade den) och antalet klassiker i serien är många. Filmerna innehåller allt man kan önska. Häftiga actionscener, färgstarka skurkar, vackra kvinnor och snabba bilar. Det är pojkboksäventyr i sin bästa form. Vissa element ur serien har inte åldrats väl – som porträtteringen av kvinnor. Men filmerna har alltid anpassat sig till sin tid, och på senare år har allt starkare och trovärdigare kvinnoporträtt präglat filmerna. James Bond är, och förblir, den bästa actionhjälten genom tiderna. Bäst i rollen: Sean Connery, Roger Moore. Rekommenderade filmer: From Russia With Love (1963), The Spy Who Loved Me (1977), The Living Daylights (1987) och Casino Royale (2006).

Read Full Post »

En bra bok ska, enligt mig, ligga på cirka 200 sidor. Det är ett perfekt antal. Motsvarigheten till musikalbumets tio spår. Varken för mycket eller för lite. Om boken är längre än så, bortemot fyra-femhundra sidor, då kan man nästan vara säker på att den innehåller en hel del ointressanta sidohistorien, ordbajseri och irrelevanta avsnitt. Det som, när man talar om skivor, kallas ”filler tracks”.

Disgrace (Onåd, sv.) på 219 sidor innehåller inte ett enda ord som skulle kunna definieras som ”filler”. Istället är språket avskalat, nästan barskrapat. Men ändå så fullt av liv. En av hemligheterna bakom bra prosa är att författarna fyller orden med mening, och inte meningarna med ord. Därmed krävs inte 500 sidor för att en roman ska ha en fängslande story. Allt onödigt skalas bort, i sann Hemingway-anda.

Boken utkom 1999 och är skriven av den sydafrikanske författaren John Maxwell Coetzee. Boken handlar om David Lurie, en universitetsprofessor från Kapstaden som har en affär med en student. Affären avslöjas, men Lurie vägrar att på något sätt visa ånger för det som skett. Detta resulterar i att han avskedas från sitt arbete, och flyttar ut till sin dotters gård i Östra Kapprovinsen. Vistelsen på landsbygden verkar till en början ha god inverkan på honom. Men efter en tid utsätts han och hans dotter för en grym attack som förändrar allt.

Detta är en postkolonial roman som behandlar Sydafrikas förändring efter apartheid, och de kvarvarande problem som präglar landet. Coetzee förmedlar en mörk bild av den sociala situationen i landet, där våldet är en del av vardagen. Frågor om brott, förlåtelse och upprättelse tas genomgående upp. Den vita mannens skuld är ett givet tema, men också priset han och hans efterkommande får betala för hans brott. Lurie är en motsättningarnas man och en intressant karaktär. Samtidigt en intellektuell elitist, och en människa som är trött på livet. Han bryr sig inte om de konsekvenser hans handlingar får.

Disgrace handlar också mycket om den manliga lusten och köttets svaghet. Lurie rättfärdigar alltid sina affärer och sexuella relationer, trots att de ofta är moraliskt tveksamma. Han besöker en prostituerad, har en relation med en av sina elever och sedan med en gift kvinna. Lurie erövringar säger också någonting om den vita mannen i Afrika. Och hans lesbiska dotter står som kontrast. Hon som är närmast asexuell är den som blir utsatt för sexuellt våld.

Ett tema är också språket. Lurie är språkprofessor och undervisar i romatisk lyrik. Han arbetar på ett verk om Lord Byron. Genomgående återkommer Coetzee till Byron i boken. Men trots att Lurie är språkprofessor vägrar han att kommunicera med sina överordnade på universitetet när skandalen avslöjats, och han kan inte kommunicera med sin egen dotter efter överfallet.

Boken är skriven i presens, vilket ger språket en ännu mer avskalad känsla. Det är en lättläst bok, som ger väldigt mycket till läsaren. Den belönades med Booker-priset 1999, och Coetzee fick själv Nobelpriset i Litteratur 2003.

Read Full Post »