Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Jag gillade verkligen, som alla andra, Sofia Coppolas Lost In Translation (2003). Det var ett vackert, nästan meditativt porträtt av två ensamma människor och den unika relation som uppstod mellan dem. Det stilrena fotot, den drömska atmosfären och den sparsmakade musiken bidrog till en förkrossande helhet.

Jag var därmed väldigt sugen på mer. Därför blev jag besviken då jag fick reda på att Coppolas nästa film skulle vara ett kostymdrama om Marie Antoinette. Missförstå mig inte. Jag är mycket historieintresserad och utbildar mig faktiskt till lärare i ämnet. Och Frankrike på 1700-talet är en fascinerande period. Upplysningen och alla dess idéer, samt de besläktade händelserna som Franska Revolutionen, är fascinerande. Men på film blir det ofta väldigt stelt. Kostymdramer är en svår genre. Filmerna i denna genre faller ofta i fällan att bli historielektioner. Vill jag lära mig någon om historia så läser jag dock hellre en bok eller går till just – en historielektion. Jag tittar inte på film. Kostymdramer är vanligtvis fokuserade på att redogöra för långa, utdragna händelseförlopp där en mängd historiska gestalter spelade roll. Resultatet blir därmed att dessa filmer ofta har en mängd olika karaktärer som man aldrig hinner lära känna på djupet, samt en hel del s.k. exposition – dialog vars syfte är att förklara för publiken vad som händer. Det vli lätt mycket politiskt babbel. Med andra ord: ytliga personporträtt och tråkig dialog. Även om filmerna i sig kretsar kring fascinerande historiska händelser, så dränks själva storyn.

Marie Antoinettes öde är intressant och lånar sig väldigt bra till att filmas. Som dotter till en Österrikisk furste blir hon bortgift till den franske kronprinsen Ludvig. Hon kommer in i en helt ny värld på Versailles, där de materiella tillgångarna inte har några gränser. Det dröjer dock länge innan hon och hennes make lyckas fullborda äktenskapet, någon som sätter press på den unga drottningen. Hon lever i en skyddad värld på hovet, samtidigt som det blir allt oroligare bland de franska medborgarna. Snart är den Franska Revolutionen i full gång. Filmen visar inte hennes slutgiltiga öde, som offer för giljotinen.

Historien är det inget fel på. Mina farhågor handlade snarare om problemet med kostymdramegenren i sig. Men jag blev glatt överraskad. För detta är inte ett kostymdrama. Det är en high school-film! Det är berättelsen om en tonårstjej. Förvisso finns kostymerna där. De är väldigt häftiga. Och förvisso är filmen faktiskt inspelad på Versailles. Och alla karaktärer är historiska personer. Men dessa ting kommer egentligen i andra hand. Som brukligt när jag har sett en film så går jag in och tittar på dess IMDb-sida för att kolla upp lite fakta om den, och vad folk har att säga om filmen. Till min förvåning såg jag att den hade ett ganska lågt betyg på 6.8, samt att många klagade på att filmen inte var historiskt korrekt, eller att den fokuserat allt för mycket på Maria Antoinette och inte alls redogjort för den politiska situationen i Frankrike. Exakt! vill jag utbrista. För Sofia Coppolas mål är inte att göra en historisk redogörelse för Frankrikes historia under den tid Marie Antoinette var drottning. Det är snarare ett psykologisk porträtt av den tonårstjej som vid 15 års ålder giftes bort till kronprisen av Frankrike och hennes liv vid det franska hovet. Coppola har gjort impressionistiskt porträtt av henne. Filmen är väldigt stilistisk med granna pastellfärger och popmusik från 80-talet som för tankarna till en musikvideo. Det är tydligt att intentionen inte är en historiskt korrekt film, bl.a. då vi får se ett par Converse i drottningens skosamling. Filmen har också en udda mix av skådespelare. Jason Schwartzman spelar den blyge Ludvig XVI. Han kanske inte är så porträttlik, men han gör karaktären levande och minnesvärd. Likaså gör Rip Torn i rollen som den burleske kung Ludvig XV. Torn är den siste jag hade tänkt mig i rollen, och just därför är det ett genidrag att ge honom den. Nämnas bör också Judy Davies som den strame Comtesse de Noailles, drottningens rigida första hovdam, vars hela värld kretsar kring hovetiketten. Det är också kul att se den brittiske komikern Steve Coogan i den lite mer seriösa rollen som Österrikes ambassadör och drottningens goda vän.

Huvudrollen görs av Kirsten Dunst som verkligen glänser här. Vi får följa Marie Antoinette under en lång period. Först är hon en osäker tonåring i en helt ny värld, sedan hänger hon sig åt lyxlivet på hovet, sedan blir hon mor och tillgiven maka, osv. Till sist blir hon ett offer för kronans oförmåga att styra Frankrike, och en måltavla för den upproriska mobben. Hon är perfekt som den ensamma kvinnan som utnyttjas av alla runtomkring henne.

Sofia Coppolas Marie Antoinette är i mångt och mycket en high school-film i 1700-talsskrud. Den unga drottningen är nykomlingen som gör allt för att passa in på hovet. Hon blir snart den populära kvinnan som alla vill vara vän med. Men snart vänder det och hon blir måltavlan för allas elaka tunga.

Scenografin och dräkterna är en fröjd för ögat, liksom Lance Acords drömska fotografi. Musiken som först verkar udda, blir ett effektivt sätt att förmedla de känslor som den tonåriga drottningen har.

Jag blev positivt överraskad av denna film. Den är inte alls lika stark som Lost In Translation, men den är ändå förvånansvärt lik sin föregångare.

Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »

Jag vill verkligen gilla den. Jag trodde faktiskt att den skulle vara bra. Inte livsomvälvande. Men jag trodde det skulle vara en god bok.

The Alchemist (sv. Alkemisten) var Paulo Coelhos andra bok och den han är mest känd för. Boken har, sedan den publicerades 1993, blivit ett fenomen. Enligt Wikipedia har den sålt i över 65 miljoner exemplar i över 160 länder, och blivit en av de bäst säljande böckerna genom tiderna. Miljontals människor har läst denna bok och tagit till sig dess budskap. En snabb titt på Internet, och det blir uppenbart att många människor älskar det de kallar en ”magisk”, ”enkel” och ”vacker” bok.

Handlingen har allegoriska drag och kretsar kring herden Santiago, som drömmer om att hitta en skatt i Egypten. Han lämnar sina får i Spanien, och beger sig av på en resa i Nordafrika. Under resans gång träffar han en mängd fängslande personligheter. Bl.a. den mystiske alkemisten.

Det är en fantastisk värld Coelho introducerar oss till. Det är en spännande resa, ett klassiskt äventyr. Miljöerna är romantiska och karaktärerna är karismatiska. Coelhos prosa är effektiv. Han språk är välstrukturerat och stringent. Han är oftast måttlig och undviker överflödiga ord.

The Alchemist har en spirituell röd tråd och ett andligt budskap. Och detta är någonting som jag uppskattar. Böcker med ett andligt djup och som på ett moget sätt diskuterar tankar kring livet, döden, meningen och Gud är tyvärr ganska sällsynta.

Men det jag skrivit ovan är också bokens enda försonade drag. För Paulo Coelhos försök att skriva en bok med spirituellt djup misslyckas totalt. Trots att han har en språklig begåvning, så är historien klumpig och saknar balans. Istället för finstämd symbolik och fantasieggande frågeställningar, så levereras här en strid ström poplåtsklichéer som lika gärna kunde ha härrört från Coldplay eller Madonna. Och mycket riktigt finns det ett citat på bokens baksida, från just Madonna. Istället för att besvära sig med ett citat från en annan författare eller en litteraturkritiker, så har man valt Madonna!

New York Times skrev tydligen att  boken är mer av en självhjälpsbok än litteratur. Och det stämmer. För Coelho har egentligen ingen historia att berätta – han har ett budskap att predika. Han blir en guru. I slutet av boken finns några sidor med reklam för Coelhos andra böcker. Som slogan har reklamen:

Life is a journey. Make sure you don’t miss a thing. Live it with Paulo Coelho.

Därefter följer en kort presentation av varje enskilt Coelho-verk. Det är böcker med poetiska titlar som  By the River Piedra I Sat Down and Wept eller Veronika Decides to Die. Varje verk har försetts med en rubrik av typen ”What are you searsching for?”, ”Do you believe in yourself?”, ”How can you find your heart’s desire?”. Detta ska alltså vara skönlitteratur, inte självhjälpsböcker av Mia Törnblom eller The Secret av Rhonda Byrne! ”Feeling inspired? Discover more about the world of Paulo Coelho.”

Mystiken och symboliken är klumpig och övertydlig. Coelho skriver läsaren på näsan och låter ingenting stå mellan raderna. Han låter oss inte reflektera själva utan ger oss alla svar. Berättelsen har en synkretistisk tendens där religiösa symboler, visdomsord, bibliska personer, skrönor och klichéer blandas i en salig röra.

I en spansk stad träffar huvudpersonen Santiago en gammal man vid namn Melkisedek. För den som kan sin Bibel är Melkisedek en person ur Gamla Testamentet, som kort förekommer i ett kapitel och sedan försvinner. Detta har gett upphov till en hel del judisk legender om honom. Eftersom Melkisedek nämns i Nya Testamentet som en förebild för Jesus, så har han också blivit föremål för kristen teologisk spekulation. I Paulo Coelhos händer har Melkisedek blivit en New Age-charlatan som spyr kvasifilosofiska visdomsord: ”Never stop dreaming”, ”Follow the omens”, ”All is one”, ”The Soul of the World” eller ”When you want something, the universe conspires to help you”.

För mig som är intresserad av religion och utbildar mig till lärare i religionskunskap är Paulo Coelho en paradox, men också ett typiskt exempel på modern, västerländsk, postmodern religiositet. Han ser sig själv som katolik. Hans katolska uppväxt har gett honom ett katolsk symbolspråk. Men den religion han predikar är någon form av panteism light. Här ligger paradoxen, eftersom panteism (tron att gud finns i allt, att allt är gudomligt) går emot de mest grundläggande gudsföreställningarna inom katolicismen.

I The Alchemist möter spansk katolicism nordafrikansk islam genom ett new age-raster. Istället för att låta de enskilda religionerna komma till sin rätt med sina respektive kulturarv, idétraditioner, fromhetsläror och världsbilder, så gör Coelho våld på tusentals år av vishet och systematiserad livsfilosofi. Han hackar upp det på ett sätt som är typiskt för New Age – smörgårdsbordsreligiositet. Coelho tar det han gillar och serverar en kvasireligiös feelgod-filosofi. Jag har mer utbyte av att höra Regina Lund prata om magiska kristaller hos Maluo von Sivers, eller av att söka andlig vägledning hos filmen Avatar. För vid närmare eftertanke så är Coelhos filosofi väldigt deterministisk och oförskämd. ”Vill du någonting riktigt mycket, kommer universum att hjälpa dig!”. Det är väldigt lätt för en välbärgad, intellektuell västerländsk man att säga.

Det som smärtar mest är alla de fans som beskriver boken som ”magisk” eller ”vacker”. Jag är inte världens mest belästa person. Jag är ingen litteraturvetare. Jag har läst några nobelpristagare, men inte mer än någon annan. Jag kräver inte att en bok ska vara fantastisk. Men jag kräver att den ska vara hederlig. Ärlig. Rent intellektuellt. Den skall tala till hjärtat, men den ska inte förolämpa hjärnan. Vill jag ha symbolik och litteratur som verkligen – verkligen – säger någonting om vad det är att vara mänsklig, då läser jag kanske Den gamle och havet. Eller någonting annat, som åtminstone är bra.

Jag kritiserar inte Paulo Coelhos personliga trosföreställningar. Jag kritiserar inte hans rätt att uttrycka dessa. Men jag kritiserar hans försök att göra det till litteratur. För det här är inte bra litteratur. Det är bland den värsta smörja jag någonsin läst. Och jag har läst Da Vinci-koden! Det känns som jag dör en bit både själsligt och intellektuellt för varje sida jag läser. Feeling inspired? Nja…

Read Full Post »

Lost In Translation var min introduktion till Sofia Coppolas filmskapande. Och det var hennes definitiva genombrott som filmskapare. Kritikerna var eniga i sina lovord till filmen, det blev en publiksuccé och nominerades till fyra Oscars.

Bill Murray spelar den avdankade skådespelaren Bob Harris som tillbringar några dagar på ett hotell i Tokyo. Han är i Japan för att göra reklam för japansk whisky. Ensam och uttråkad, lider han av sömnbrist. På samma hotell bor den unga studenten Charlotte (Scarlett Johansson). Hon är där tillsammans med sin make John (Giovanni Ribisi), som hela dagarna jobbar med fotografering. Charlotte är också ensam och uttråkad, osäker på sitt äktenskap. Bob och Charlotte möts på hotellets bar, och en unik relation utvecklas mellan de båda.

Coppola har förklarat filmen som ett kärleksbrev till staden Tokyo. Och man kan säga att staden är en av de tre huvudkaraktärerna. Genom flera sekvenser med knapp eller ingen dialog, får vi se olika delar av stadens kultur. Charlotte besöker ett buddhistiskt tempel, en arkadspelshall, betraktar stadens tusentals neonljus och reklamskyltar. Bob är på en plåtning, en reklamfilmsinpelning och japansk talk show. Värt att notera är att det alltid är ur de två amerikanernas, Bills och Charlottes, perspektiv som vi betraktar japanerna och deras sedvänjor. Därför blir det avsiktligt lite uppvridet, nästan karikatyrartat, för att vi i publiken skall känna oss delaktiga i kulturkrocken. Det är ett smart drag från Coppolas sida.

Överlag har Lost In Translation en väldig bra grund i manuset. Coppola lade sex månader på manusarbetet, för vilket hon belönades med en Oscar. Manuset är väldigt välstrukturerat, både vad gäller den övergripande dramaturgin och mindre detaljer. Dialogen är trovärdig, och levereras väldigt naturligt av skådespelarna. Men det förekommer också en hel del tystnad, där karaktärerna och publiken mest bara betraktar. Många av de bästa tillfällena är då en karaktär utan ord reagerar på andra karaktärers repliker. Också i skildringen av olika slags relationer tecknar Coppola väldigt stabilt. Relationen mellan Bob och Charlotte är det som de flesta bär med sig långt efter de sett filmen. De är två främlingar av olika kön och ålder, men ändå uppstår en nära vänskapsrelation dem emellan. Samtidigt som den har ett romantiskt drag över sig, så finns det också något av en fader-dotter-relation i den. Och den är smärtsamt tillfällig. Charlottes relation till sin make John är också väldigt skickligt gestaltad, liksom Bobs och hustruns. Som en röd tråd genom hela filmen går en tråd av underfundig och stillsam humor. Små komiska genidrag gör att man ständigt drar på munnen och till och med skrattar högt ett antal gånger. Det finns något tragikomiskt över det mesta i filmen. Den förskräckligt klichéartade och tråkiga sångerskan i baren, Murrays improvisationer och deadpan-repliker eller killen som med cigg i munnen gravallvarligt imiterar Keith Richards/Slash då han spelar ett gitarrspel i arkadspelshallen, är bara några av de tillfällen som är oerhört komiska.

Berättelsen blir till liv genom en serie fascinerande bilder. För foto står Lance Acord, som även skulle arbeta med Coppola på Marie Antoinette. På ett typiskt sätt för Sofia Coppola så är varje bildruta noggrant uttänkt. Ett gråaktigt morgondis tycks ligga över hela filmen, och kameran mediterar länge vid finurliga detaljer. Tillsammans med tystnaden skrivs poesi. Bildkompositionen är utmärkt och rent estetiskt är detta en fest för ögat. Det är stilrent och avskalat. Mycket av detta kommer naturligtvis från hotellets design, som lånar sig väldigt bra till att fotograferas. Och Acord lyckas även mycket bra med att fånga skådespelarna och förstärka deras insatser. Med vida vinklar som visar ensamma människor i tomma lokaler, förmedlas känslan av ensamhet och isolering. Genom att fokusera på Johanssons och Murrays ansikten när andra karaktärer agerar, fångas deras tysta reaktioner på ett genialt sätt.

Bill Murray och Scarlett Johansson är utmärkta i sina respektive roller. Tack vare dessa två starka skådespelare blir historien om den äldre Bob och den unga Charlotte, trovärdig och vacker. Trots att deras relation är nästan totalt asexuell (eller kanske tack vare), så blir de ett klassikt filmpar av samma dignitet som Allen+Keaton i Annie Hall, Leigh+Gable i Gone With The Wind, DiCaprio+Winslet i Titanic eller Bogart +Bacall i The Big Sleep. Murray lyckas kombinera sin väldigt distinkta cyniska stil med en karaktär som också är sorgsen, trött och bitvis söt. Lost in Translation var Scarlett Johanssons definitiva genombrott som vuxen (17 årig) skådespelerska. Trots att hon sedermera varit magnifik i filmer som Girl with a Pearl Earring, A Love Song for Bobby Long, Match Point eller Vicky Christina Barcelona, så tycker jag att detta fortfarande är hennes bästa prestation. Här är hon perfekt som den osäkra, men mogna Charlotte. Hon är nyfiken och intelligent, samtidigt som hon är oerhört sårbar. De två skådespelarna tar fram det bästa ur varandra och det är på dessa två som hela filmen står. Hade någon annan skådespelare tillsatts i någon av rollerna, hade filmen fallerat.

Men som det nu är så fallerar inte filmen. Tvärtom. Sofia Coppola lyckas här binda samman ett stort antal talanger och slutprodukten är så nära perfekt man kan komma. Coppolas genombrott är också den film som alla hennes framtida alster kommer mätas mot. Den är hennes mästerverk och chansen är tyvärr liten att hon i framtiden kommer producera något lika bra. Foto, story, musik och skådespel blir till en stillsam symfoni. En symfoni som man inte vill ska ta slut. Lost In Translation är magisk. Från den första bildrutan till den sista.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

The Virgin Suicides var Sofia Coppolas långfilmsdebut. Hon skrev själv manuset, baserat på en bok av Jeffrey Eugenides.

Filmen utspelar sig i en amerikansk förort på 1970-talet, och kretsar kring de fem tonårssystrarna Lisbon som styrs av strängt troende föräldrar. Grannpojkarna är fascinerade av de vackra tjejerna, och det är genom dessa grannpojkar som historien berättas. Storyn börjar med att den yngsta systern Cecilia gör ett självmordsförsök. Efter denna incident försöker föräldrarna vara lite mer öppna och toleranta, men när Cecilia till slut lyckas ta livet av sig, så blir deras försök att skydda sina döttrar allt mer extrema.

Filmen handlar i stor utsträckning om hur det är att vara tonåring och är på så sett en typisk ungdomsfilm i samma stil som Fucking Åmål eller Thirteen. I fokus står den näst yngsta systern Lux (Kirsten Dunst) som är den mest trotsiga av syskonen. Kirsten Dunst är fantastisk i rollen. Hennes gestaltning osar såväl nyfikenhet och glädje, som ångest och sorg. Dunst är trovärdig som en energisk och hormonstinn tonårstjej, vars liv isoleras och begränsas av föräldrarna. Över lag är skildringen av tonåringar på högstadiet väldigt träffsäker. Här finns de tidlösa grupperingarna, skitsnacket, osäkerheten och pinsamheten.

Berättar gör en anonym person ur pojkgrupp. Det är skådespelaren Giovanni Ribisis röst vi hör. Numera har en berättarröst nästan blivit en kliché, men här fungerar det väldigt effektivt. Han låter både sorgsen, fascinerad och bitter. Vid sidan av berättaren får vi också ta del av grannarnas skvaller. Deras tissel och tassel. Pojkarnas beundran för systarna, som inom kort blir vuxna kvinnor, är effektivt framställd. Publiken får ta del av en hel del plågsamt pinsamma situationer, som tar oss tillbaka till våra egna tonår. Men Sofia Coppola rör också vid någonting större. Det handlar inte bara om relationen mellan tonårskillar och tonårstjejer, utan också om män och kvinnor generellt.

Som systrarnas föräldrar ser vi Kathleen Turner och James Woods. Både Turner och Woods gör förmodligen sina respektive karriärers bästa prestationen här. Turners mor är sträng, men godhjärtad. Woods far är tafatt och rörande. Trots att de utsätter sina döttrar för ett helvete – islorerar dem nästan totalt från omvärlden – så har man sympati för dem. Trots alla regler, så finns det något djupt mänskligt och rörande hos dem. De blir inga monster som driver sina barn till självmord. Coppola lägger ingen skuld på dem. Hon visar bara upp tragedin, och lämnar frågorna öppna. Varför tar flickorna livet av sig? Det finns inget enkelt svar på detta. Visst finns det hemska scener, som då modern tvingar Lux att bränna sina Kiss– och Aerosmith-skivor. Det är en av de mest smärtsamma scenerna i filmen. Men det finns också scener som när flickorna ska gå på skolbalen, och mamman glatt hjälper dem med klänningarna.

Josh Hartnett gör skolhunken Trip, som blir kär i Lux. Jag har aldrig sett Hartnett i en bättre roll heller. Han är utmärkt och scenen då han är på besök hos Lux’ familj för att se på TV med dem, är fantastisk rolig.

Berättarstilen påminner om det vi finner i senare Coppola-produktioner; stilrena bildkompositioner, sekvenser med sparsmakad dialog, ett drömskt suggestivt ljus och ett pricksäkert val av pop- och rockmusik från 70-talet. Händelserna utspelar sig kronologiskt, och berättarrösten guidar publiken genom tragedin. Men här och där avbryts den linjära och realistiska historien. I en drömlik sekvens som får illustrera den yngsta systern Cecilias dagboksanteckningar dyker hastigt en enhörning upp. I en annan sekvens får vi se en äldre version av Hartnetts karaktär Trip bli intervjuad angående systrarna. Mot slutet har Kathleen Turner en kort sorgsen voice over. Saker som dessa sticker ut ur den generella berättarstrukturen och bryter en aning mot konventionerna. Men det stärker också känslan av autenticitet, och ger till och från känslan av att man ser på en dokumentär. Eller åtminstone att filmen är baserad på en sann historia – vilket den inte är.

Filmen har ett sentimentalt skimmer över sig. Karaktärerna är mänskliga. Här finns inga hjältar och inga skurkar. Det finns sidor att älska och hata hos dem alla. Sofia Coppolas debut är också en av hennes starkaste filmer. Den är stilistiskt säker, hennes berättarstil mogen. Slutresultatet är en väldigt stark, vacker, rolig och tragisk film.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Michael Clarke Duncan dog i en hjärtattack morgonen den 3:e september. Han var bara 54 år gammal.

Duncan var känd främst för sina biroller i diverse storfilmer. Hans fysiska attribut – nära två meter lång och muskulös – gav honom ett unikt fack som karaktärsskådespelare. Den djupa rösten var också ett signum. Jag har sett honom i Armageddon, The Whole Nine Yards, Planet of The Apes, Talladega Nights, The Island och Sin City. Men den roll han är mest känd för och förknippas mest med är som den dödsdömde, mystiske John Coffey i Frank Darabonts The Green Mile. En roll han Oscarsnominerades för.

Duncan kunde spela såväl skurk som komiska roller. Och trots att han kanske mest är känd för sin väldiga kropp, så var han också en mycket begåvad skådespelare. I The Green Mile bevisade han detta genom ett vackert porträtt av den oskyldigt dömde Coffey. Intrycket jag har fått av Duncan är att han verkade mycket sympatisk. Den klassiske snälle jätten. Karismatisk. En skådespelare som förtjänade fler och bättre roller än de han fick. En person som man i publiken tyckte om och blev glad av att se på vita duken.

Läs mer på: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD

Read Full Post »

På 1970-talet gjorde Francis Ford Coppola ett gäng filmiska mästerverk, därefter blev det av någon outgrundlig anledning aldrig riktigt lika bra igen. Talangerna tycks ha lämnat den gamle mannen, och istället fallit på hans dotter – Sofia Coppola.

Sofia Coppola inledde sin karriär som skådespelerska och fotomodell. Hennes största roll var som Al Pacinos dotter i The Godfather Part III (1990). Här regisserades hon av sin far, och trots att filmen i sig fick godkända omdömen, så sågades hennes rollprestation vid fotknölarna. Under 90-talet arbetade hon mycket som modell, men hade siktet inställt på att bli regissör. I kortfilmen Lick The Star (1998) på 14 minuter introducerades många element som skulle bli typiska för hennes filmer; teman som ensamhet och isolation, samt samarbetet med fotografen Lance Acord.

Långfilmsdebuten The Virgin Suicides (1999) producerades av fadern Francis Ford Coppola, och var en succé hos kritikerna. Detta var Coppolas första samarbete med skådespelerskan Kirsten Dunst. Lost In Translation (2003) var hennes definitiva genombrott. Kritikerna var eniga i sina lovord till filmen, den blev en publiksuccé och nominerades till fyra Oscars. Coppola van en av dessa – för bästa originalmanus. Detta är min (och många andras) favorit bland hennes filmer. Det stilrena fotot, den drömska atmosfären och den sparsmakade musiken bidrog till en förkrossande helhet.

Hennes nästa film var kostymdramat Marie Antoinette (2006) med Kirsten Dunst i titelrollen. Filmen blev återigen en framgång hos kritikerna, även om den inte ansågs lika stark som sin föregångare. Många fann stilblandningen förvirrande. Coppola hade inte för avsikt att göra en historiskt korrekt film. För Marie Antoinette var ett impressionistiskt porträtt av den franske 1700-talsdrottningen, där pastellfärger och 80-talsmusik gav känslan av en lång musikvideo.

2010 kom hennes senaste film Somewhere. Efter utflykten till 1700-talet återvände Coppola i sin fjärde film till samtiden. Likheterna med Lost In Translation var slående. En man och en mycket yngre kvinna utvecklar en relation på ett hotell. Men denna gång handlar det om en far-dotter-relation. Tydligen mycket inspirerad av Coppolas relation med sin egen far. Somewhere kunde ses som en systerfilm till Lost In Translation, om än inte lika stark.

Sofia Coppola tillhör en generation av regissörer (tillsammans med namn som exempelvis Paul Thomas Andersson, Spike Jonze och Wes Andersson) som gör stilistiska och udda dramer med en hel del humor. I Coppolas filmer finns det alltid något medititavit, nästan drömskt. Ämnena kan ofta vara tunga, men en underfundig humor präglar ofta berättandet. Coppola är en regissör som gärna använder sina egna erfarenheter i sitt filmskapande. Hon skriver manus själv och hennes berättelseer kretsar ofta kring välbärgade, men marginaliserade unga kvinnor. Ämnen som självbild och personlig utveckling är genomgående. Och detta gör hennes filmer väldigt personliga. Hennes språk är avskalat och subtilt. Vissa skulle kanske kalla hennes filmer tråkiga, men jag älskar hennes lugna tempo. Det finns i hennes verk en perfekt balans mellan det egenartade och det kommersiella.

Under de kommande veckorna kommer jag ha ett Tema: Sofia Coppola. Jag kommer där recensera hennes fyra långfilmer. 2013 har hennes nya film, The Bling Ring, premiär.

Read Full Post »

The Tourist hade premiär 2010 och var en av det årets mest utskällda filmer. Generell konsensus tycks ha varit att storyn var rörig, filmen seg och att filmens två stjärnor totalt saknade all form av personkemi. Självklart kan  en film med två av världens absolut största filmstjärnor – Johnny Depp och Angelina Jolie – vara väldigt tacksam för kritiker att såga. Vem vill inte sätta tänderna i det som på papper tycks vara en match made in heaven? Vem vill inte skadeglatt kalkonförklara en film med två av världens snyggaste människor i? Det var på detta visa jag avfärdade mycket av den svidande kritik som filmen fick. Filmen var säkert inte expetionell, men säkerligen inte heller så förfärlig som alla elaka kritiker ville göra gällande.

För regin står tysken Florian Henckel von Donnersmarck som tidigare gjort det kritikerrosade dramat De andras liv. The Tourist är i sig en nyinspelning av den franska thrillern Anthony Zimmer, med Sophie Marceau i den kvinnliga huvudrollen. Henckel von Donnersmarck har uppenbarligen velat göra en klassisk spionthriller av den gamla skolan. Men man kan väl lugnt konstatera att steget från allvarlig tysk drama till Hollywoodglamour inte gick smärtfritt för den käre tysken (vars namn vi hädanefter kommer förkorta FHD).

Ty jag hade faktiskt fel vad gällde filmens kritiker. De överdrev inte. The Tourist är en hejdlöst usel soppa. Och det är synd. För samtidigt som filmen är bottenlöst usel, så har den en viss potential. Det hade inte behövt gå så fruktansvärt fel. Det hade varit intressant med en välgjord, fartfylld agentthriller i europeisk miljö med stora stjärnor i huvudrollerna. Det känns som FHD har velat göra en modern North By Northwest i Europa. Men han misslyckades fatalt.

Handlingen kretsar kring Elise (Jolie). Hon har en pojkvän som eftersöks av både maffian och brittiska underättelsetjänsten. På ett tåg mot Venedig raggar Elise upp turisten Frank (Depp), för att få sina förföljare att tro att han är hennes eftersökte pojkvän. Snart drar en våldsam jakt igång på dem båda.

Hade jag fått göra några ändringar i filmen, hade de fått vara följande:

  1. Fokusera på Frank! The Tourist följer Angelina Jolies karaktär Elise. Med jämna mellanrum får vi också se hur hon förföljs och bevakas av både den brittiska underrättelsetjänsten, samt maffiakillen Shaw. Detta är ett misstag. Istället tycker jag att vi skulle ha fått ta del av historien ur Johnny Depps karaktär Franks perspektiv. Filmen hade kunnat börja med att Frank stiger av planet på flygplatsen utanför Paris, sedan tar tåget mot Venedig. Först här kunde sedan Jolies karaktär dyka upp för första gången. Att klippa in skurkarna och poliserna förstör bara. Om man skippade dem, hade publiken vetat lika lite om vad som står på som Frank. Som filmen nu är, vet vi i publiken allting från början, och spänningsmomentet uteblir därmed total. Ett flertal klassiska filmer är uppbyggda på det sätt som jag föreslår, exempelvis North By Northwest, The Man Who Knew Too Much, Three Days of The Condor eller Marathon Man. Men det är nu ett bra tag sedan man såg en sådan spännande film om förväxlade identiteter, spioner och mystiska femme fatales. Tyvärr missar FHD chansen här. Nä, strukturera om manuset och fokusera på karaktären Frank istället!
  2. Gör Jolies karaktär lite mer karismatisk! Vi måste känna med Frank och förstå varför han blir intresserad av henne. Hade Elise varit en spontan, rolig och mänsklig kvinna hade både publiken och Frank blivit fascinerade av henne. Som hon är i filmen nu, framstår hon bara som en underlig Barbie. Hon går med näsan i vädret och beter sig allmänt udda. Ingen chans att en normalt funtad man hade följt med det där psykot hem på kvällen! Det är helt enkelt en förskräckligt usel prestation från Angelina Jolies sida. I det franska originalet spelades rollen av den de facto begåvade skådespelerskan Sophie Marceau, och jag kan tänka mig att hon passade utmärkt. Hade hon spelat mot Depp här, hade det säkerligen kunnat uppstå ett känslomässigt band mellan karaktärerna som vi i publiken bryr oss om.
  3. Bort med buskisen! Hade jag fått bestämma så hade jag tagit bort den farsartade humorn och de stereotypa och nästan rasistiska porträtteringarna av alla som inte är amerikaner.
  4. Gör bra action! Jag hade anlitat en regissör som kan regissera actionscener. Denna films actionscener är sega och dålig iscensatta. De handlar mer om poseringar från filmens snygga huvudrollsinnehavare, än om spänning.
  5. Skippa filmens sista ”twist”! 15 minuter in i filmen, utbrast jag på skämt:”Åh, bara det inte är en twist i slutet där det visar sig att…” Till min besvikelse visade det sig att jag gissat rätt, och slutet är löjligt och krystat.
  6. Gör det mer trovärdigt! Jag tycker man kunde ha dragit ner på lyxen och extravagansen. Om det känns mer realistisk blir det också mer spännande. De flesta som turistar i Frankrike och Italien rör sig inte i de superlyxiga miljöer som syns i The Tourist. Om filmen hade haft fötterna lite mer på jorden vad gällde detta, hade man lättare kunnat identifiera sig med Depps turist. Och jag tror ändå att filmen hade kunnat framstå som elegant och snygg.

Jag tror att The Tourist hade blivit en mycket bättre film om man följt mina sex punkter ovan. För det är ju en sak om en film är usel. Men om en usel film med uppenbart potential gör mig bara förbannad. Här har man chansen att göra en spännande eurothriller. Johnny Depp är karismatisk och hans karaktär Frank hade kunnat utvecklas mycket mer. Grundstoryn (en kvinnas man är efterlyst, varför hon väljer ut en främmande turist till villospår, som sedan blir jagad av polis och maffia utan att veta varför) är det inget större fel på. Den är kanske inte den mest originella storyn, men inte desto mindre effektiv om den berättas på rätt sätt. Men så är inte fallet här. Hantverket är från början till slut klumpigt. Det hela känns omodernt och melodramatiskt. Filmen är osexig, trist och klichéfyll. Soppan har ett löjets skimmer över sig.

Betyg 1 av 5

Read Full Post »