Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Att som James Bond-nörd recensera en ny film i serien brukar vara ganska oproblematiskt. Kanske behöver man se filmen ett par gånger innan man kommer till ett slutgiltigt omdöme, men eftersom man ju är så bekant med James Bond-receptet, så är det en ganska lätt uppgift. Det handlar i stort sett bara om att kolla av en ckecklista; Fanns det häftiga actionscener? Var skurken bra? Var brudarna trovärdiga och fängslande? Var filmen spännande? Hade Bond häftiga repliker? Gjorde han typiska James Bond-saker? Men sedan 2006 har det inte längre varit lika enkelt. Bond-filmerna är nämligen inte lika förutsägbara som de en gång var. Och Skyfall är för mig mycket svår att bedöma. Jag skriver dock denna recension ändå, trots att jag egentligen borde se filmen mer än en gång innan jag gör så.

Daniel Craigs tre James Bond-filmer skiljer sig markant från de som producerades mellan 1962-2002. I Casino Royale (2006) bröt man med den kronologi som löst bundit ihop de 20 första Bond-filmerna, och beslöt sig för att ”reboota” serien – man började på ny kula. I Casino Royale fick Bond sin 00-status, sin licens att döda, och vi fick följa 007 på sitt allra första uppdrag. James Bond besegrade skurken, men filmen slutade ändå i tragedi då Bonds käresta tog sitt liv. I nästa film, Quantum of Solace (2008), fick vi följa en ursinnig Bond på jakt efter männen som var ansvarig för hans älskades död.

Daniel Craigs James Bond-filmer har ett större psykologiskt djup än de tidigare i serien. Hans James Bond är en bräcklig människa, en avtrubbad yrkesmördare med äkta känslor. Han är den mest mänsklige James Bond vi har haft. Hans karaktär påminner extremt lite om den karaktär Sean Connery eller Roger Moore spelade. Han är mycket mörkare än till och med Timothy Daltons version. Han är Ian Flemings James Bond. Och specifikt är han den James Bond som Fleming skrev om i sina mörkare böcker. I böcker som Casino Royale (1953) , On Her Majesty’s secret service (1963) eller You Only Live Twice (1964) skriver Fleming om en mänsklig James Bond. En spion som inte tycker om att döda. En man som dränker sina sorger i sprit och kvinnor. Han gråter. Han är deprimerad. Det är denna James Bond som Daniel Craig gestaltar på bioduken. Och i Skyfall så gör han det i ännu större grad än tidigare.

För det är just boken You Only Live Twice – den mörkaste av Flemings romaner och hans näst sista om 007 – som ligger som tematisk grund till mycket av Skyfalls handling. I filmens början går ett uppdrag snett och James Bond försvinner och tros vara död. M skriver en dödsruna över Bond. Detta är element hämtade ur boken. När Bond till sist återvänder är han i dåligt fysiskt och psykiskt skick, och M är osäker på om han duger för sitt jobb. Även detta är hämtat ut nämnda bok. I filmen får vi också reda på mer om Bonds barndom – som namnen på hans föräldrar – vilket också är hämtat ur boken. 

Regissören Sam Mendes är känd för sina relationsdramer som American Beauty, Revolutionary Road och Road to Peridition. Hans kompetens som dramaregissör lyser igenom i denna film. Detta är helt klart den mörkaste James Bond-filmen, och den som i störst utsträckning utforskar psykologin hos Bond. Det är också den där relationerna mellan karaktärerna står som mest i fokus. Manuset – av Neil Purvis/Robert Wade (5 Bond-filmer) samt nykomlingen John Logan – är uppbyggt som ett slags triangeldrama mellan Bond, hans chef M och skurken Silva. Detta triangeldrama kombineras med de typiska Bond-ingredienserna: magnifika actionscener, exotiska platser, mystiska kvinnor och så vidare. Resultatet är en fascinerande James Bond-film, där storyn faktiskt berör publiken på riktigt. Det är något man aldrig sett tidigare. Och det gör det väldigt svårt för mig att placera i filmen i ett sammanhang med de övriga 22 filmerna i serien. Den sticker ut. Något som jag uppskattar väldigt mycket.

James Bond-filmerna kan delas in i tre olika kategorier. 1) “De Fantastiska/Överdrivna”de mest orealistiska och spektakulära filmerna, som bär lite gemensamt med Ian Flemings originalvision. 2) ”De Seriösa/Flemingska”: de som har en mer nedtonad handling och som liknar Flemings vision. 3) ”De Vanliga/Mellan-filmerna”: de som ligger någonstans mitt emellan dessa två extremer. Skyfall hamnar i den andra kategorin – ”Seriösa/Flemingska” – och kan förmodligen stå som det mest extrema exemplet på en seriös James Bond-film.

Den har det mest genomarbetade och välstrukturerade manuset till en Bond-film sedan 60-talet. Och på något motsägelsefullt sätt är förmodligen Skyfall den James Bond-film som mest liknar Ian Flemings litterära skapelse, trots att filmen inte är baserad på någon av hans böcker. Det finns så många scener som är som lyfta ur Flemings böcker. Som den då Silva och Bond har en skyttetävling med antika pistoler, casinoscenen eller Silvas antydda homosexualitet – allt detta är extremt Flemingskt. För att inte tala om scenerna i Skottland. Att Bond i finalen hade brist på vapen, och istället får förlita sig på sin egen uppfinningsrikedom för att bekämpa skurkarna. Detta är väldigt mycket i Flemings anda. Och vad ännu bättre är: scenerna för handlingen framåt. De är inte bara påklistrade för att filmen skall kännas som en Bond-film.

Naturligtvis är filmen inte perfekt. Det finns vissa problem. Filmen innehåller en hel del dialog som, om än välskriven, påverkar tempot och  är inte alltid på topp. Och den ursprungliga intrigen, jakten efter hårddisken med agenternas namn, rinner ut i sanden efter ett tag. Den tråden får aldrig någon tillfredsställande upplösning. Men detta är bara detaljer.

Skyfall är extremt fint fotograferad av Roger Deakins. Förmodligen den snyggaste filmen i serien. Speciellt gillar jag scenerna i Shanghai, Macao och Skottland. Filmens mörker kommer också av att mycket utav handlingen utspelar sig på natten.

Daniel Craig gör här sin absolut bästa prestation som James Bond. Han är den bästa skådespelaren i rollen. Inte den bästa Bond. Inte än i alla fall. Men han är helt klart den bästa skådespelaren av de som spelat rollen. På så vis är han bättre än både Connery, Moore och Dalton. Judi Dench gör också sin bästa prestation i rollen som M. I denna film får hon mycket mer utrymme än tidigare, och hennes relation till Bond (och skurken Silva) är central för handlingen. Hennes modersroll används på ett bra sätt. Även detta tycker jag ligger i Flemings anda, då M i böckerna är ett slags surrogatpappa till Bond. Återigen ett tecken på respekt för Flemings skapelse från filmskaparnas sida.

Ralph Fiennes är utmärkt i rollen som Mallory, en hal figur som man i början inte litar på. Men mot filmens slut får man respekt för honom, och hans slutgiltiga roll är extremt snyggt framställd. Både Bérénice Marlohe och Naomi Harris får tyvärr för lite utrymme i filmen, men deras roller tillför ändå mycket till handlingen och de är båda kompetent gestaltade. Harris är den mer kompetenta aktören och hennes relation och replikskiften med Bond är välskrivna. Marlohes karaktär Severine är välskriven och man hade gärna sett mer av henne, men frågan är om Marlohe hade kunnat bära en större roll. Jag tycker också om att Rory Kinnear återkommer som Tanner – Bond enda egentliga vän på MI6 enligt Fleming. Och Ben Whishaw i rollen som Q är perfekt. Han är en värdig arvtagare till Desmond Llewellyn som spelade Q mellan 1962-1999. Han är en ung datanörd, men kanaliserar Llewlyn samtidigt som han sätter sin egen prägel på rollen. Underbart! Återigen ligger mycket av framgången här på manuset och replikerna.

Vad ska man säga om Javier Bardem som skurken Silva? En extremt välskriven roll och en extremt duktig aktör. Ett extremt originellt motiv för en Bond-skurk. En del – som tydligen gillar att jämföra Skyfall med Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi (helt utan underlag må jag tillägga) – har jämfört honom med Jokern. Jag ser inte likheterna. Andra har jämfört honom med Hannibal Lecter. Och visst, när Silva sitter fängslad i en glaskub hos MI6 – visst påminner det om The Silence of The Lambs. Med det är bara ytliga jämförelser. Bardem har lyckats göra Silva helt till sin egen. Han är obehaglig, rolig, over-the-top men samtidgt trovärdig. Och tragisk. Man har sympati för honom. Jag tror till och med Bond och M känner en viss sympati för honom. Han är en av de bästa Bond-skurkarna någonsin.

En annan sak jag uppskattar med filmen är dess humor. Det finns en mängd roliga repliker i klassisk 007-tradition. Dessutom finns små hyllningar till tidigare filmer i serien. Ett av de främsta exemplen på detta är Bonds Aston Martin DB5 med de klassiska modifieringarna á la Goldfinger. Bilens slutgiltiga öde, samt Bonds reaktion, är fantastiskt.

James Bond fyller 50 år i år. Det senaste jubileet, då serien fyllde 40 år, resulterade i den sämsta James Bond-filmen någonsin. Die Another Day (2002) var en katastrof, fylld med klumpiga blinkningar och referenser till de tidigare filmerna i serien. När man ser Skyfall blir det ännu tydligare vilken total katastrof Die Another Day var. För det är såhär en hyllning till James Bond-serien skall se ut. För Skyfall har en hel del blinkningar till Bonds förflutna, men samtidigt tar den Bond till en plats där han aldrig tidigare varit. Filmen utmanar konceptet på ett framgångsrikt sätt. Sam Mendes tar de olika delarna av vad som gör en Bondfilm och leker med dem. Exempel på detta är filmens klimax, som utspelar sig på Bonds hemmaplan. Detta står i stark kontrast till alla andra Bond-filmer, där Bond är den som anfaller skurkens högkvarter.

Filmen rör om i grytan. Den bryter ned James Bond-konceptet, och använder karaktärer och element på ett sätt som man inte trodde de kunde användas på. Och när allt är klart. När dryga två timmar av action, spänning, svårmod, humor och tragedi är över, då är allting tillbaka på ruta ett igen. James Bond är hemma där han skall vara. Han är tillbaka.

Betyg 4 av 5

SPOILER-VARNING!! NEDAN AVSLÖJAS VITALA DELAR AV FILMENS HANDLING OCH SLUT!

Med det sagt så finns det vissa saker som jag hade svårt att acceptera i filmens upplösning. För det första Ms (Dench) död. För mig blev detta lite väl melodramatiskt. Dessutom betydde det att allt som Bond och MI6 kämpad för hela filmen igenom var i onödan. Bond misslyckades med sina försök att rädda M. Silva vann, även om han inte fick uppleva det. Dessutom tycker jag att Bond i Craigs skepnad redan har fått uppleva nog med smärta. Jag tycker man hade kunnat låta Dench klara sig, och sedan gå i pension. Men nu får vi aldrig någon känslomässig payoff. Utan filmen slutar i tragedi.

För det andra så har jag i nuläget lite svårt att acceptera att Eve (Naomi Harris) visade sig vara Miss Moneypenny i filmens slutscen. Jag tror Naomi Harris kommer bli en bra Miss Moneypenny i framtida filmer, men jag finner ändå två brister i detta koncept. Dels har jag svårt att se karaktären Miss Moneypenny med ett förflutet som fältagent. Hon är endast en sekreterare, inget mer. Dessutom så tycker jag att Eves övergång från fältagent till sekreterare var svagt skriven. Hennes nya yrkesroll var dåligt underbyggd och kändes omotiverad. Ett genidrag var dock att vi aldrig fick se Bond och Eve Moneypenny ha sex. Det är någonting som vi i publiken inte ska veta något om.

Med dessa smärre invändningar så måste jag bara få kommentera filmens slutscen. Filmens sista par minuter är, för ett nostalgiskt James Bond-fan som jag, magiska. Här får vi del av den bästa referensen tillbaka i tiden. Bond stiger nämligen in på den nye Ms (Ralph Fiennes) kontor, som är en exakt replika av det kontor som M hade i den första Bond-filmen Dr No (1962) och under hela seriens gång fram till och med 1980-talet. Det är exakt samma rum där Connery, George Lazenby, Moore och Dalton fick sina uppdrag av Bernard Lees och Robert Browns M. Det är egentligen det enda hem James Bond haft på bioduken. På så sätt sluts cirkeln på ett extremt elegant sätt.

________________

Kolla gärna in mitt Tema: James Bond. Och särskilt inlägget Del 9. Half monk, half hitman – Daniel Craig (2006-). Andras recensioner av Skyfall: Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, SvD, Metro, GP.

Read Full Post »

Under hösten har jag läst två böcker som sätter in fenomenet James Bond i ett historiskt sammanhang. Detta eftersom jag håller på att skriva en B-uppsats i historia om bilden av Sovjetunionen i James Bond-filmerna.

James Bond fyller som jag skrivit tidigare 50 år på bioduken, varför jag tyckte att ett historiskt perspektiv på karaktären verkar extra passande just nu. Idag har också den senaste filmen, Skyfall, världspremiär. Mer om den vid ett senare tillfälle.

I James Chapmans bok Licence to Thrill – A Cultural History of the James Bond Films så är det, som titeln antyder, främst filmerna som står i fokus. Boken gavs ut 1999 och därmed är det naturligtvis filmerna upp tills dess som avhandlas. Boken är en kulturhistorisk analys av filmernas ”narrativa ideologi” – deras visuella stil, deras framställning av könsroller, nationell identitet mm. Han fokuserar också på kritikers och publikens reaktion på filmerna, och hur filmerna anpassat sig till förändringar i filmindustrin och samhället i stort. Detta är en väldigt bra bok som gav mig en hel del nya perspektiv på filmerna. Han analyserar filmernas skurkar och deras hot mot det vita, kristna,  manliga brittiska imperiet. Ett intressant fenomen som Chapman tar upp är den förändrade roll Sovjetunionen får då böckerna filmatiseras. I majoriteten av Ian Flemings böcker är Sovjet skurkarna. Deras spionorganisation SMERSH är skurk i samtliga böcker som Fleming skrev på 1950-talet. När dessa böcker skulle filmas, med start 1962, var Sovjets roll som skurk markant nedtonad. De ersatts i filmerna med den ideologiskt oberoende terroristorganisationen SPECTRE. Fleming själv hade börjat denna process i sina 60-taletsböcker:

I could not see any point in going on digging at [the Russians], especially when the co-existence thing seemed to be bearing some fruit. So I closed down SMERSH and though up SPECTRE instead.

Denna trend av att ersätta Flemings sovjetiska skurkar med självständiga brottslingar fortsatte under 1970-talet. Men när serien kom in i 1980-talet förändrades denna relativt positiva bild av Sovjetunionen. I fyra av de fem filmer som producerades mellan 1980-1989 så var skurkarna ryska.  Både Chapman och Black relaterar porträtteringen av skukarna i filmerna till Kalla Krigets olika vändingar. När relationen mellan USA och Sovjet var bra så var ryssarna inte skurkar. Då ersattes de med SPECTRE (och i vissa fall, som i Goldfinger, med Kina). När det Kalla Kriget blev kallare, så fick ryssarna åter spela skurkrollen.

Historikern Jeremy Black utforskar i The Politics of James Bond hur iscensättningen och dynamiken i Bondäventyren förändrats i respons till förändringar i den riktiga världen. Här är ämnen som sex, ras, klass och våld viktiga faktorer. Han skriver bl.a. om det brittiska imperiets roll i Flemings skapelse och hur den fortlevande filmserien förhöll sig till det allt mer krympande imperiet. Detta speglas i filmerna, bl.a. genom att de i allt större grad frigör sig från Flemings originalhistorier. Detta började med filmerna i slutet på sextiotalet och början av 70-talet. You Only Live Twice (1967), Diamonds Are Forever (1971) eller The Man With The Golden Gun (1974) bar en väldigt liten likhet med de litterära förlagorna. När skurken Blofeld säger till Bond i Diamonds Are Forever: ”Surely you haven’t come to negotiate, Mr Bond? Your pitiful little island hasn’t even been threatened.” visar detta på Storbritanniens betydelselöshet. Blofeld behöver inte hota Storbritannien för att visa sin styrka – istället hotar han USA, Kina och Sovjet. Black jämför detta med intrigen i boken From Russia With Love, där ryssarna vill visa sin överlägsenhet genom att avrätta den brittiska underrättelsetjänstens främste man – agent 007. En sådan intrig skulle inte vara trovärdig under 1970-talet.

Black tar också upp sexualiteten i filmerna i kapitlet Sexual Politics in the Movies: Heterosexuality and Bond. Detta korta kapitel är fascinerande läsning. På sju sidor berör Black allt från den tidstypiska homofobin i Flemings original till kvinnoporträtt i Hollywood-filmer generellt. Skurkarna har ofta en ”avvikande” sexualitet i kontrast till Bonds. De kan vara homosexuella, sadister, asexuella eller till och med pedofiler (Kristatos intresse för Bibi i filmen For Your Eyes Only). Men Bonds sexualitet bryter av mot tidigare trender hos fiktiva hjältar. Tidigare fiktiva hjältar, menar Black, var asexuella i det att de kunde motstå fiendens ”fresterskor”. Bond, å andra sidan, avstår inte från sexuell kontakt med dessa femme fatales, utan använder ofta sin sexualitet för att omvända dem. Lyckas han inte med detta, utan kvinnan fortfarande försöker döda Bond, så kan man nästan garantera att hon själv snart kommer dö. Förmodligen avrättas av sin egen organisation, som Fiona i Thunderball, Helga i You Only Live Twice, Rosie i Live and Let Die eller MayDay i A View to a Kill.  Jeremy Black skriver också om medborgarrättsrörelse i USA, och hur Fleming kopplade samman denna med Sovjetunionen – främst i boken Live and Let Die.

Både James Chapman och Jeremy Black kopplar samman Bond-filmernas utveckling med en rad samtida händelser. De tar upp Koreakriget, kärnvapenhotet, Kuba-krisen, mordet på Kennedy, kulturrevolutionen i Kina, medborgarrättsrörelsen, protesterna mot Vietnamkriget, rymdkapplöpningen, détente, Sovjets invasion av Afghanistan, Tatcher/Reagan-perioden, Berlinmurens fall osv osv.

Båda böckerna rekommenderas varmt för den som är intresserad av James Bond, 1900-talshistoria, populärkulturell historia eller bara film rent allmänt.

Läs gärna min Tema-serie om James Bond:

Läs också gärna historikern Ulf Zanders utförliga artikel på samma tema på Svenska dagbladet.

_____________

Båda dessa böcker publicerades runt 1999 varför de senaste fem James Bond-filmerna inte berörs. Det finns dock uppdaterade utgåvor av böckerna, som jag dock inte läst.

Read Full Post »

Olly Moss

Olly Moss är konstnär som bl.a. ägnar sig åt att göra alternativa filmaffischer. Jag diggar hans stil rejält. Kolla in hans site eller hans blogg för mer. Nedan kommer några av mina personliga favoriter.

Read Full Post »

Det var ett bra tag sedan man hörde något om det kommande Black Sabbath-albumet. Senast jag skrev om det var i maj. Men denna artikel har lite ny info. Jag sammanfattar dem punktvis.

  • 15 nya sånger har skrivits, vara 12 kommer finnas med på albumet
  • En av låtarna ska ha titeln ”God is Dead”
  • Tony Iommi har spelat in sina delar
  • Just nu håller Ozzy Osbourne (sång) och Geezer Butler (bas) på med sina delar
  • Butler skriver alla texter
  • Tony Iommi håller tydligen på att återhämta sig från cancern

Den sista punkten är naturligtvis den som man är mest tacksam för. Vad gäller själva skivan så är jag glad att Geezer Butler skriver texterna (som på den gamla goda tiden). Ozzy har aldrig varit någon vidare textförfattare. Vidare låter titeln ”God is Dead” ganska fantasilös – om det inte handlar om något helt annat än att Gud skulle vara död. Med Geezer vid pennan så verkar det dock lovande. Inget nytt om vem som spelar trummor… Vi får se om det blir Tommy Clufetos som på livegigen det senaste året. Eller kanske Vinnie Appice? Vågar man ens hoppas på Bill Ward? Jaja, kul med en liten statusuppdatering i alla fall. Det verkar lovande tycker jag.

Read Full Post »

En intressant intervju med Sofia Coppola, gjord i samband med releasen av Somewhere. Så den handlar främst om den filmen, men också lite mer om hennes filmskapande generellt. Lite om den kreativa processen, hur hon arbetar osv. Inget sensationellt, men ändå intressant. Detta får bli avslutningen på mitt Tema: Sofia Coppola.

Jag ser fram emot hennes nästa film, The Bling Ring, som ska ha premiär 2013. En grupp udda tonåringar, besatta av att bryta sig in hos kändisar, känns som en story gjord för Coppola. Kolla in detta klipp om ni vill veta mer om det verkliga fallet. Jag tycker det verkar lovande, trots träbocken Emma Watson i huvudrollen. Filmen har redan lyckats bli lite kontroversiell, på grund av att både polismannen som hade hand om utredningen, samt en av de skyldiga, båda arbetar på filmen som ”technical consultants”, något som kritiserats av domaren i brottsmålet. Jaja, en intressant film verkar det bli i alla fall.

Nedan kommer ytterligare ett YouTube-klipp. En sjukt snygg hyllning till Coppolas filmskapande.

Read Full Post »

Efter utflykten till 1700-talet återvänder Sofia Coppola i sin fjärde film till nutiden och bekant territorium. En man och en mycket yngre kvinna utvecklar en relation på ett hotell. Likheterna med Lost In Translation är slående. Mannen och kvinnan i denna film är far och dotter. Fadern är skådespelaren Johnny Marco (Stephen Dorff) och dottern är 11-åriga Cleo (Elle Fanning). Johnny verkar genomgå någon form av existentiell kris. Inget han gör ger honom tillfredsställelse och han går genom livet permanent uttråkad. Han söker dränka sin leda med alkohol och kvinnor. Plötsligt får han dock uppgiften att ta hand om sin 11-åriga dotter. Hon får följa med honom när han jobbar och deras relation utvecklas och snart verkar det som att Johnny hittat det han letat efter.

Berättelsen är kanske inte särskilt originell; Den uttråkade rike personen som söker efter tillfredsställelse. Frälsningen som kommer i form av ett barn. Det är saker vi sett förut. Men Sofia Coppolas hantverk är säkert. Filmen har ett väldigt behagligt tempo. Det händer inte så mycket. Coppola använder sig av långa tagningar utan särskilt mycket dialog. Det är något som för tankarna till Sergio Leone. Filmen känns väldigt monoton, och jag tror att det är meningen. Johnny liv är väldigt enformigt och detta är Coppolas sätt att förmedla det på.

Filmen har av elaka kritiker kallats ”Nowhere”, eftersom “that is where the movie is going…” Men jag håller inte med. Visst, storyn är ganska enkel. Genom relationen med dottern inser Johnny vad som är värdefullt i livet, han förändras och beslutar sig för att bryta med sitt destruktiva liv. Men sättet det förmedlas på är väldigt poetiskt. Johnny går genom i stort sett hela filmen med uttråkad min – förutom då han är med sin dotter. Då ler han och verkar åtminstone något gladare än vanligt. Men det är först emot slutet, då han lämnat sin dotter på ett sommarläger, då han bryter ihop och verkligen visar sina känslor. ”I am nothing. Not even a person”, säger han i scenen som innebär en vändning. Jag kommer att tänka på en liknande scen i en helt annan film. I Get Carter går titelpersonen (Michael Cain) runt och ser sammanbiten och förbannad ut hela tiden. Men i en scen, då han inser att hans brorsdotter blivit sexuellt utnyttjad, bryter han ihop och gråter. Det är då vi känner sympati för honom. I fallet med Johnny i Somewhere har hans gråt-scen en liknande funktion. Det är här vi inser att vändningen kommer. Och liksom i Get Carter så görs det på ett väldigt subtilt sätt. Det är inga stora känslor. Inga orkestrar som spelar i bakgrunden. Det är ett dunkelt hotellrum, en telefon och en man som gråter.

Sofia Coppola är en mäster på subtilitet, vilket kanske får en del att avfärda hennes filmer som tråkiga. Men jag tycker att de ligger och balanserar perfekt på gränsen mellan artistiska och kommersiella. Hon har också en förmåga att blanda in humor i dramat. Detta fungerade bättre i Lost in Translation, bl.a. mycket på grund av Bill Murray. Men här blir det också väldigt tragikomiskt när Johnny ligger och tittar på två strippor som utför en show åt honom på hans hotellrum. Kameran dröjer så länge på dem att det blir absurt att bevittna deras rutinartade och uttråkade rutin. Johnny är så uttråkad att han somnar.

Coppolas filmer handlar ofta om privilegierade kvinnors självbild och utveckling. Därmed känns hennes filmer väldigt personliga. Somewhere har liknande motiv, men här ligger fokuset på den manliga karaktären. Det är Johnnys isolering och depression, trots sin framgångsrika karriär som är storyns ryggrad. Men det finns också ett kvinnligt perspektiv i dottern Cleo. Relationen mellan Cleo och Johnny, ska enligt regissören delvis vara inspirerad av hennes egna relation med sin far – regissören Francis Ford Coppola. Det är en vacker och intressant relation de har. Dottern ser både upp till och dömer sin far. De båda spelas utmärkt av Stephen Dorff och Elle Fanning.

Somewhere känns som en systerfilm till Lost In Translation. Många teman återkommer. Men tyvärr saknar den det där lilla extra. Kanske beror det på alla trådar som inte följs upp. Kanske är det att historien inte känns lika originell. Kanske är det huvudrollsinnehavarna som inte är lika karismatiska som Scarlett Johansson och Bill Murray. Jag vet inte. Somewhere är en bra film. Men den lever inte riktigt upp till sina föregångare.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Ja, idag släpptes Adeles nya låt Skyfall. Den är ledmotivet till den nya James Bond-filmen. Här har ni den.

Kort omdöme: Mina förväntingar var en Rolling in the Deep möter Goldfinger. Jag hade förväntat mig att Adele skulle bjuda på mäktiga crescendon och en berg-och-dal-bane-melodi. Hennes röst är som byggd för en svulstig Bond-låt. Men här är hon förvånadsvärt laid back. Vilket faktiskt känns mer originellt och fräscht. Det hade lätt kunnat bli en Shirley Bassey-pastisch med Adele vid micken inser jag nu, men detta undviks på ett briljant sätt. Det är bra. Kanske inte blir en klassiker, men helt klart bättre än en hel del andra Bond-låtar.

Idag är också The Global James Bond Day. Den femte oktober 2012 är det exakt 50 år sedan den första James Bond-filmen Dr No hade premiär. 1962, alltså. Bond-producenterna har tagit tillfället i akt och utropat detta till den globala James Bond-dagen. Det är naturligtvis ett effektivt markandsföringsknep. Men eftersom jag är obotligt förtjust i fenomenet James Bond, så tänkte jag ändå att det skulle firas.

På temat James Bond-musik, så har jag nedan ett antal YouTube-klipp med låtar som kunde ha blivit titelmelodier till Bond. Det är alltså låtar som skrevs till filmerna, men som avvisades av producenterna. Till skaran av avvisade artister finner vi bl.a. Johnny Cash, Alice Cooper och Ace of Base. Jag skulle nog dock säga att producenterna valde fel låt vid endast ett tillfälle – The Man With The Golden Gun. Coopers version är grym.

Read Full Post »

Older Posts »