Efter utflykten till 1700-talet återvänder Sofia Coppola i sin fjärde film till nutiden och bekant territorium. En man och en mycket yngre kvinna utvecklar en relation på ett hotell. Likheterna med Lost In Translation är slående. Mannen och kvinnan i denna film är far och dotter. Fadern är skådespelaren Johnny Marco (Stephen Dorff) och dottern är 11-åriga Cleo (Elle Fanning). Johnny verkar genomgå någon form av existentiell kris. Inget han gör ger honom tillfredsställelse och han går genom livet permanent uttråkad. Han söker dränka sin leda med alkohol och kvinnor. Plötsligt får han dock uppgiften att ta hand om sin 11-åriga dotter. Hon får följa med honom när han jobbar och deras relation utvecklas och snart verkar det som att Johnny hittat det han letat efter.
Berättelsen är kanske inte särskilt originell; Den uttråkade rike personen som söker efter tillfredsställelse. Frälsningen som kommer i form av ett barn. Det är saker vi sett förut. Men Sofia Coppolas hantverk är säkert. Filmen har ett väldigt behagligt tempo. Det händer inte så mycket. Coppola använder sig av långa tagningar utan särskilt mycket dialog. Det är något som för tankarna till Sergio Leone. Filmen känns väldigt monoton, och jag tror att det är meningen. Johnny liv är väldigt enformigt och detta är Coppolas sätt att förmedla det på.
Filmen har av elaka kritiker kallats ”Nowhere”, eftersom “that is where the movie is going…” Men jag håller inte med. Visst, storyn är ganska enkel. Genom relationen med dottern inser Johnny vad som är värdefullt i livet, han förändras och beslutar sig för att bryta med sitt destruktiva liv. Men sättet det förmedlas på är väldigt poetiskt. Johnny går genom i stort sett hela filmen med uttråkad min – förutom då han är med sin dotter. Då ler han och verkar åtminstone något gladare än vanligt. Men det är först emot slutet, då han lämnat sin dotter på ett sommarläger, då han bryter ihop och verkligen visar sina känslor. ”I am nothing. Not even a person”, säger han i scenen som innebär en vändning. Jag kommer att tänka på en liknande scen i en helt annan film. I Get Carter går titelpersonen (Michael Cain) runt och ser sammanbiten och förbannad ut hela tiden. Men i en scen, då han inser att hans brorsdotter blivit sexuellt utnyttjad, bryter han ihop och gråter. Det är då vi känner sympati för honom. I fallet med Johnny i Somewhere har hans gråt-scen en liknande funktion. Det är här vi inser att vändningen kommer. Och liksom i Get Carter så görs det på ett väldigt subtilt sätt. Det är inga stora känslor. Inga orkestrar som spelar i bakgrunden. Det är ett dunkelt hotellrum, en telefon och en man som gråter.
Sofia Coppola är en mäster på subtilitet, vilket kanske får en del att avfärda hennes filmer som tråkiga. Men jag tycker att de ligger och balanserar perfekt på gränsen mellan artistiska och kommersiella. Hon har också en förmåga att blanda in humor i dramat. Detta fungerade bättre i Lost in Translation, bl.a. mycket på grund av Bill Murray. Men här blir det också väldigt tragikomiskt när Johnny ligger och tittar på två strippor som utför en show åt honom på hans hotellrum. Kameran dröjer så länge på dem att det blir absurt att bevittna deras rutinartade och uttråkade rutin. Johnny är så uttråkad att han somnar.
Coppolas filmer handlar ofta om privilegierade kvinnors självbild och utveckling. Därmed känns hennes filmer väldigt personliga. Somewhere har liknande motiv, men här ligger fokuset på den manliga karaktären. Det är Johnnys isolering och depression, trots sin framgångsrika karriär som är storyns ryggrad. Men det finns också ett kvinnligt perspektiv i dottern Cleo. Relationen mellan Cleo och Johnny, ska enligt regissören delvis vara inspirerad av hennes egna relation med sin far – regissören Francis Ford Coppola. Det är en vacker och intressant relation de har. Dottern ser både upp till och dömer sin far. De båda spelas utmärkt av Stephen Dorff och Elle Fanning.
Somewhere känns som en systerfilm till Lost In Translation. Många teman återkommer. Men tyvärr saknar den det där lilla extra. Kanske beror det på alla trådar som inte följs upp. Kanske är det att historien inte känns lika originell. Kanske är det huvudrollsinnehavarna som inte är lika karismatiska som Scarlett Johansson och Bill Murray. Jag vet inte. Somewhere är en bra film. Men den lever inte riktigt upp till sina föregångare.
Betyg 3 av 5
Kulturella Preferenser 