Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Den varme förstår inte den frusne.

Så skriver Alexander Solsjenitsyn i sin debut. Långnovellen/kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv (sv. övers. Hans Björkegren) publicerades första gången 1962, under den period i Sovjetunionen som ibland kallas tövädersperioden. Detta var den period efter Stalins död, som definierades av en större öppenhet. En följd av Chrustjovs avstalinisering. Chrustjov själv gav boken sitt stöd och menade att den var ett effektivt medel i bekämpningen av just Stalinismen. Ingen hade tidigare vågat ta upp och kritisera Sovjetunionens Gulag-läger.

Solsjenitsyn var soldat i Röda Armén under Andra Världskriget. Efter att ha talat illa om Stalin i ett brev till en vän, fängslades han och var fånge i Gulagsystemet i ca åtta år. Debutromanen baserade han på sina egna erfarenheter i de sovjetiska fånglägren.

Vi får, som bokens titel antyder, följa Ivan Denisovitj – även kallad Sjuchov – i en dag av hans liv. Han är oskyldigt fängslad för spioneri. Vi får följa honom då han vaknar upp, känner sig sjuk, mödar sig iväg till sjukstugan för att där inte känna sig lika sjuk längre. Dagen präglas av slitsamt arbete i ett iskallt klimat. Sjuchov är en god arbetare och verkar ganska respekterad av de andra fångarna. Fångarna får väldigt lite mat, men måltiderna är ändå det Sjuchov hela tiden ser fram emot. Sjuchov tänker mycket på att spara så mycket som möjligt av det lilla bröd de får.

Det är ett djupgående psykologiskt porträtt. Att Solsjenitsyn skriver utifrån egna upplevelser är uppenbart, och bidrar till känslan av autencitet.

Också fångens tankar är ofria – de återvänder om och om igen till samma sak: hoppas de inte upptäcker brödbiten i madrassen! blir jag sjukskriven på sjukstugan ikväll? kommer de att spärra in kommendörkaptenen eller inte? hur har Caesar kommit över sina varma underkläder? Antagligen har han mutat någon på förvaringen, för var skulle han annars ha fått dem?

Genom Sjuchov får läsaren lära känna de andra fångarna, och den dagliga rutinen i lägret. Personporträtten är levande och intima. Solsjenitsyns sätt att gestalta, genom Sjuchov ögon, är fullt av liv, trots den bistra realism som präglar boken.

Fötterna skall man aldrig ha för nära elden, det måste man ha klart för sig. Om man har skor spricker lädret och har man filtstövlar blir de fuktiga och ångar och det blir inte ett dugg varmare. Och om man håller dem ännu närmare elden bränner man sönder dem. Då får man trampa omkring med trasiga stövlar till våren för några nya lär man inte få.

Förtryck och överlevnad är två genomgående teman. Solsjenitsyn beskriver flera sätt att handskas med det förtryck som fånglägret är, olika sätt att överleva. Sjuchov är en praktiker, en uppfinningsrik man som har lärt sig olika trick för att stå ut med vardagen. Aljosjka har en annan attityd. Han ser sig själv som en kristen martyr, som nästan välkomnar förtrycket. Olika sätt att överleva på.

Tvärsöver, bortom taggtrådsgrindarna och byggområdet och taggtråden långt borta på andra sidan, steg solen stor och röd som i dimma. Bredvid Sjuchov stod Aljosjka och såg på solen, hans läppar log. Hans kinder var insjukna, han hade bara sin ranson att leva på och tjänade aldrig extra. Vad hade han att glädja sig åt? På söndagarna satt han hela tiden och viskade ihop med de andra baptisterna. För dem var lägret som vatten på en gås.

Det finns både existentialistiska och religiösa teman i boken. Solsjenitsyn själv såg revolutionen och den sovjetiska diktaturen som resultatet av en andlig svält. På Wikipedia hittade jag detta citat:

Over a half century ago, while I was still a child, I recall hearing a number of old people offer the following explanation for the great disasters that had befallen Russia: ”Men have forgotten God; that’s why all this has happened.” Since then I have spent well-nigh 50 years working on the history of our revolution; in the process I have read hundreds of books, collected hundreds of personal testimonies, and have already contributed eight volumes of my own toward the effort of clearing away the rubble left by that upheaval. But if I were asked today to formulate as concisely as possible the main cause of the ruinous revolution that swallowed up some 60 million of our people, I could not put it more accurately than to repeat: ”Men have forgotten God; that’s why all this has happened.”

Men sina litterära verk, som denna bok eller den mer omfattande GULAG-arkipelagen, försökte han blottlägga de vidriga omständigheter under vilka miljontals sovjetiska medborgare levde och dog. Han ville berätta vad som hände bakom järnridån. Hans verk är i allra högsta grad politiska. Han ville få folk att förstå. Ville få den varme att förstå den frusne.

Annonser

Read Full Post »