Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

I höstas läste jag Historia B vid Lunds Universitet. Av naturliga skäl bestod majoriteten av min lektyr vid tidpunkten därmed av kursböcker. Det är sällan man riktigt fastnar för en kursbok. Akademisk litteratur kännetecknas knappast av någon form av lättillgänglighet. Men när vi läste en kulturhistorisk delkurs om Romarriket, så var Robert Knapps bok på listan över kurslitteratur. Knapp är historiker, professor emeritus vid Berkley University, Kalifornien  och specialist på romersk historia.

Invisible Romans vill teckna ett porträtt av de medborgare i det romerska riket som inte så ofta berörs. Eftersom de källor vi har från den tiden skrevs av den romerska eliten, är det ju främst denna grupps världsbild som vi har tillgång till. När man talar om antikens Rom talar man oftast om den romerska elitens Rom – inte om den vanliga människans. Det vill Knapp råda bot på. Han vill upptäcka och förstå hur livet tedde sig för den stora massan av människor som levde i Rom och dess imperium. Boken består av nio kapitel som i tur och ordning avverkar en specifik kategori människor; ”vanliga” män och kvinnor, de fattiga, slavar, soldater, prostituerade, gladiatorerna osv. Han vill teckna en generell bild av hur de hade det och hur deras mentalitet såg ut. Knapps genomgående tema i hela boken är att titta på vad han kallar sina studieobjekts ”mind world”  – deras mentalitet, sätt att tänka.

Problemen med källor är ett genomgående tema i hans bok. Knapp konstaterar att det är svårt att hitta material som specifikt hänvisar till exempelvis de fattigas, slavars eller prostituerades mentalitet. Han använder sig i stor utsträckning av antika fabler och ordspråk, samt även religiösa och filosofiska texter där man kan finna små guldkorn. Bl.a. menar han att Nya Testamentet speglar dessa exempelvis de fattigas perspektiv.

Hans sätt att arbeta med källorna är kanske det mest intressanta med boken. Han tar som sagt upp problemet med antika texter som är skrivna av den romerska eliten (”elitkällor”). Dessa texter speglar direkt elitens mentalitet eller ”mind world”. Utmaningen, skriver Knapp, är att avgöra hur mycket i texten som är författarens konstruktion. För han använder trots allt främst dessa ”elitkällor”. Mycket av hans källor består av vad man skulle kunna klassificeras som skönlitteratur. Med stöd från andra historiker menar Knapp att skönlitteratur, som exempelvis komedier, måste vara rotade i något som antikens folk förstod (t.ex. stereotyper och eller igenkännbara motiv från det egna samhället). Samma princip kan appliceras på ”magiska texter”, som trollformler eller drömtydningar vars målgrupp var vanliga människor. Scenarion, problem, fördomar och liknande som man finner i dessa texter, speglar därmed de faktiska bekymren som vanligt folk hade.

Det är fascinerande läsning som ger ett nytt perspektiv på ett gammalt, uttjatat ämne. Man får i Knapps bok följa den historiska metoden och ta del av forskningens problem och begränsningar. Knapps sätt att använda källor på är intressant och hans resonemang kring källorna är minst lika fängslande som de slutsatser han kommer fram till. Med de fakta han får fram tecknar Knapp ett levande porträtt av den vanlige, fattige romaren. Staden och imperiet kommer till liv. Boken kan med fördel läsas av alla som är det minsta intresserade av antikens Rom. Det är däri dess främsta styrka ligger. Det känns inte som en kursbok eller akademisk text, utan är minst lika fängslande som en populärvetenskaplig text. Utan att ge avkall på vetenskapligheten.

Read Full Post »

Efter många om och men har jag då sett Tom Hoopers filmatisering av Claude-Michel Schönbergs och Alain Boublils musikal. Redan när första trailern kom i juni förra året, skrev jag här på bloggen om musikalens betydelse för mig personligen. Man kan väl kort säga att jag hade ganska höga förväntningar.

Les Misérables har alltid skilt sig från andra musikaler. Istället för den glättighet som präglar musikalgenren, så har Les Misérables en realistisk och samhällskritisk ton. Den är baserad på boken Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo och idén om att göra en musikal av denna bok måste ha varit högst originell 1980. Nu är den självklar, men boken i sig känns inte som typiskt musikal-material. Bokens budskap är, som sagt, starkt politiskt och samhällskritisk. Men den rör också vid frågor om moral, rättvisa och religion. Kanske kretsar den främst kring det kristna kärlekbudskapet om att vända andra kinden till och att besvara hat med kärlek. Musikalen utökar på vissa håll bokens moralfilosofiska tema genom att göra de båda antagonisterna, den förrymde fången Jean Valjean och den nitiske polismannen Javert, djupt religiösa. Men trots att de tillber samme kristne Gud, så är deras tolkning av och relation till denne totalt olika. Valjean drabbas av en kärleksfull och nådefull Gud, medan Javert lyder under Plikten och Lagens Gud.

Jag kan redan här konstatera att filmatiseringen av Les Misérables är en fullständigt underbar film och att mina förväntningar möttes och överträffades. Filmen är genial på flera plan. Hooper har inte bara nöjt sig med att filma scenshowen, utan har verkligen ansträngt sig för att göra en filmatisering. Han utnyttjar filmmediet för att kunna framställa denna historia på ett sätt som inte en scenmusikal hade kunnat. Tydligast blir detta i hans användande av kameran. Han använder väldigt många extrema närbilder på karaktärernas ansikten. Oftast sjunger karaktärerna nästan in i kameran. Dessutom använder han väldigt mycket svepande landskapsbilder. Han låter också sången vara väldigt naken och avskalad. Att skådespelarna sjunger live under inspelningen har uppmärksammats mycket i media inför filmens release. Standard är att man spelar in alla låtar i en studio innan man börjar filma och låter skådespelarna mima till sina egna röster under inspelningen. Men här har man alltså spelar in sången live, vilket gett mycket utrymme för improvisation och variation. Resultaten blir att sångerna blir mycket mer intima och känslomässigt nakna. Ibland viskas eller flämtas nästan orden fram. Detta kanske gör lyssnarupplevelsen lite underlig om man tänkt sig att bara lyssna på soundtracket. Men som en filmupplevelse, där ljud och bild kompletterar varandra blir resultatet fantastiskt.

Bäst blir detta i Anna Hathaways scen då hon sjunger ”I dreamed a dream”. Låten är inte min favorit, utan snarare enligt mig en aning uttjatad. Men denna enskilda scen har förtjänat Hathaway hennes Oscar. Hooper filmar endast hennes ansikte i en enda lång tagning, utan några klipp. Det görs inga visuella gestaltningar av sången, utan det enda vi ser är Hathaways ansikte. Och i hennes ansikte ser man varenda känsla som finns i sången, och texten blir så tragiskt levande att man tror på vartenda ord hon sjunger. Jag fick kämpa mot tårarna. Men det blir ändå aldrig sentimentalt. Hooper försöker aldrig få sin publik att gråta. Det blir aldrig sliskigt på så sätt. Istället är det den totala nakenhet som Hathaway förmedlar genom sin sång och i sitt fulländade skådespeleri som inte lämnar ett öga torrt.

Bortsett från det faktum att detta är en musikal, så har filmen en väldigt realistisk ton. Miljöerna, scenografi och kostym känns äkta. Skådespelarnas prestationer, trots att de sjunger, känns också väldigt realistiska. Här står som sagt Hathaway ut från mängden, men även Hugh Jackman som gör en storartad insats som Jean Valjean. Russel Crowe är ingen sångare av rang, men hans hesa, smått nasala, stämma fungerar i den kontext som filmen är. Jag hade inte velat ha honom som Javert i en scenversion av musikalen. Men i denna skitiga och osminkade version passar hans buffliga och hotfulla gestalt utmärkt.

Filmen är inte perfekt, vilket blir tydligt i den sista akten. Romansen mellan revolutionären Marius (Eddie Redmayne) och Valjeans skyldsling Cosette (Amanda Seyfried) känn väldigt krystad och hastig. Den är nödvändig för storyns utveckling, och fungerade säkerligen utmärkt både i Hugos bok och i scenversionen. Men här känns kärlek-vid-första-ögonkastet en aning malplacerat i en i övrigt så realistisk film. När de unga tu så småningom (spoiler!) får varandra, känns det lite udda eftersom de egentligen inte känner varandra (utifrån vad vi i publiken har sett). På samma sätt så hade man gärna sett hur Valjean lyckades gå från förrymd fånge, till högt uppsatt borgmästare i början av filmen. Kanske bara ett snabbt litet montage av bilder som visar hur kan kommer upp sig i världen. Som det är nu kommer detta lite ur det blå.

Men bortsett från vissa små saker så är detta en genomgående utmärkt film. Rollprestationerna är på topp. Hoopers regi är säker. Han bjuder på vackra bilder, vackra sånger och lyckas fånga publikens känslomässiga engagemang på ett fascinerande sätt. Slutscenerna är bland det mest känslomässiga jag upplevt på bio på väldigt länge. Det är inte bara en lysande filmatisering av en musikal. Det är också en rättvis tolkning av ett av världslitteraturens främsta verk. Filmen behåller Hugos integritet och budskap. Detta är en underbar berättelse om hur kärlek och nåd övervinner allt.

Betyg 5 av 5  

Read Full Post »

För någon vecka sedan bekräftades att J.J. Abrams ska regissera Disneys första nya Star Wars-film – Episode VII.  Abrams talang går inte att förneka och under senare år har jag alltmer gillat hans produktioner. Hans TV-serier har aldrig varit mycket att hänga i granen. Manusförfattarna till Felicity, Alias, Lost och Fringe tycktes alla gå på speed. Men de filmer han regisserat har varit konstant starka. Mission: Impossible III är fortfarande den starkaste filmen i serien, och Abrams lyckades väva in en känslomässig kärna i det högtekologiska actionkonceptet. Hans nyversion av Star Treck gav också nytt liv till en urvattnad serie. Förmodligen kommer Abrams göra det samma med Star Wars.

Abrams till synes mest personliga film hittills är dock Super 8. Filmen är en slags hyllning till Steven Speilbergs tidiga filmer, som Abrams växte upp med. Speilberg agerar även producent här. Super 8 handlar om ett gäng ungdomar i sina tidiga tonår som på 1970-talet spelar in en zombie-film. En natt när de spelar in scener vid en järnvägsstation, blir de vittne till en stor tågolycka. Snart är militären på plats och det bli uppenbart att tåget bar på en hemlig, farlig last.

Abrams ville från början göra två filmer; en om ett ungdomsgäng som spelade in amatörfilmer och en anna film om en rymdinvasion. Här kombinerade han de idéerna och resultatet blir ett slags mörk E.T med betoning på action. Men i centrum av historien ligger relationerna. Huvudkaraktären är den unge Joe, vars mor omkom i en olycka på jobbet. Joes relation med sin far Jack är komplicerad. Under arbetet med filmen möter Joe Alice som han blir förälskad i. Men Joe får inte umgås med Alice för sin far, eftersom han klandrar hennes alkoholiserade pappa för moders död. Det låter kanske som en såpopera, men intrigen fungerar tack vare Abrams fasta regi, manusets trovärdiga gestaltning och skådespelarnas prestationer.

Barnskådespelarna är faktiskt mycket trovärdiga och välcastade. Tillsammans är de ett lika minnesvärt gäng som de i The Goonies, Monster Squad eller Stand By Me. Joel Courtney gör här sin första filmroll och hans prestation som Joe är oerhört bra. Han balanserar mellan allvar och komedi på ett kompetent och trovärdigt sätt. Riley Griffiths är också väldigt bra som Joes bästa vän, och filmteamets regissör Charles. Men helt klart bäst är den oerhört begåvade Elle Fanning som är den bästa barnskådespelaren på länge. Hon visade redan i The Curious Case of Benjamin Buttons och framför allt i Somewhere att hon är en hemskt kompetent och karismatisk aktris. Fanning kan bli en ny Scarlett Johansson om allt vill sig väl. Bland de vuxna skådespelarna glänser Kyle Chandler som Joes far.

Att filmen är grundad på två filmidéer märks, men det fungerar på ett väldigt effektivt sätt. Den ena historien – om ungdomsgänget som filmar – är en klassisk ”coming of age story” med en nostalgisk känsla i stil med Stand By Me. Det är här filmens emotionella grund ligger. Och den andra – alienhistorien – bidrar med spänning. Tillsammans blir resultatet något av det bästa av två världar.

Betyg 4 av 5

 

Read Full Post »

Jag har inte varit så aktiv på bloggen de senaste månaderna, då jag haft en hel del för mig. Men tanken är att jag nu under våren ska komma igång igen. Här kommer årets första inlägg.

Titeln på Black Sabbaths nya album är alltså 13. Rätt och slätt. Har svårt att bestämma mig om det är tråkigt eller stilrent. Förmodligen för tidigt att bedöma. Och förmodligen ganska irrelevant. Det som är viktigt är naturligtvis musiken. Bassiten Geezer Butler hade detta att säga om titeln:

Well, it was sort of a temporary name, that we had something to refer to the album as, and I think it kind of stuck. But I don’t know if that’s gonna be the final title or not. [It was named partly because it’s coming out in the year 2013] and originally, we were gonna put 13 tracks on the album. We ended up doing 16 tracks, so I’m not sure what’s gonna on the album and what isn’t.

Och vad gäller själva musiken är inte mycket mer känt, annat än att Bill Wards ersättare på trummor blir Brad Wilk, från Rage Against The Machine. Ännu en sak jag inte kan bedöma, eftersom jag inte lyssnat nåt på det bandet. Men från vad jag läst om Wilks så har han gott rykte.

Butlers kommentarer om Wilk:

That was [producer] Rick Rubin‘s idea, ’cause he wanted to have… He didn’t want a typical heavy metal drummer on the album, ’cause it’s not really a heavy metal album; it’s more of a rock… heavy rock. And Rick Rubin suggested having Brad, ’cause he’s more in the vein of [original BLACK SABBATH drummer] Bill Ward. So we jammed with him and he sounded great with the stuff, so we went with that … It’s sort of back to the way we used to be in the ’70s; that’s his feel — sort of a jazzy, bluesy feel to him, and that’s the way the music is now. It was great working with him.

Albumet släpps i juni och jag har höga förväntningar.

 

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg:

Nytt om Black Sabbaths kommande skiva!
Tio bästa låtarna: Black Sabbath
Black Sabbath ställer in sin turné!
Officiellt: Black Sabbath återförenas | Första studioalbumet på 33 år!
Black Sabbath (utan Ozzy)

Read Full Post »