Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

Just som jag upptäckt att en nyversion av Helgonet är på gång, så läser jag på Empire att även en filmatisering av Mannen från U.N.C.L.E. ligger i startgroparna. Spionserier från 60-talet är tydligen inne-grejen just nu.

Mellan 1964-68 sändes serien, som var ett slags TV-version av James Bond-filmerna. Robert Vaughn spelade agenten Napoleon Solo och David McCallum var hans ryske kollega Illya Kuryakin. De båda jobbade för den internationella spionorganisationen U.N.C.L.E., vars främsta uppgift var att bekämpa skurkarna i THRUSH.

Den nya versionen ska regisseras av Guy Ritchie. Solo kommer spelas av Tom Cruise och Kuryakin av det nya stjärnskottet Armie Hammer. Hammer har jag inte sett något med, varför jag inte kan uttala mig om huruvida han passar i rollen. Men att ge Cruise rollen som Napoleon Solo tycker jag inte verkar som en bra idé. Cruise är redan involverad i en spionserie baserad på en TV-serie från 60-talet. Likheterna med Mission: Impossible känns för stora, något jag inte tror en U.N.C.L.E.-film skulle tjäna på. Om det skulle resultera i fler filmer är Cruise också på tok för gammal. Speciellt jämfört med den unge Hammer. Dessutom är han fel typ. Solo ska spelas av någon med mer klassiska karismatiska drag, i stil med George Clooney eller Pierce Brosnan. Hur Ritchie väljer att regissera filmen ska bli intressant att se. Jag hade önska att den utspelade sig på 1960-talet, inte minst för att skilja den från M:I-filmerna. Förhoppningsvis blir det en bekymmerslös action-historia i stil med Ritchies Sherlock Holmes-filmer.

Vi får se hur detta blir. Det lär iallafall bli intressant.

Read Full Post »

Senast man försökte återuppliva Leslie Charteris klassiska karaktär Simon Templar var i den mediokra Val Kilmer-filmen från 1997. Resultatet var plågsamt tråkigt och hade inte mycket gemensamt med den underhållande TV-serien från 1960-talet. Jag skrev om den klassiska serien i ett inlägg förra året.

Nu har ett promo-klipp för den nya serien släppts på nätet. Man har spelat in ett pilot-avsnitt som ska göra något TV-bolag intresserat av att beställa serien. Vi får se hur det går. Jag är inte helt övertygad. Naturligtvis skulle det vara trevligt att återse Helgonet. Men detta kan lätt haverera.

I rollen som Simon Templar, alias Helgonet, ser vi Adam Rayner. Detta är en skådespelare jag inte hört talas om tidigare. Som Templars partner och kärleksintresse Patricia Holm ser vi Eliza Dushku (Tru Calling, Buffy The Vampire Slayer, True Lies). Än så länge är casting-listan ganska intetsägande, enligt mig. Rayner har jag, som sagt, inte sett tidigare. Och Det jag sett med Dushku har varit ganska dåligt. Då har jag större förhoppningar för Enrique Murciano och Greg Grunberg som de två poliser som är ute efter Templar. Dessutom är både de gamla Helgonen Roger Moore och Ian Ogilvy med (åtminstone i pilotavsnittet). Sånt är alltid roligt.

Men över lag är jag allt annat än imponerad av det jag sett i trailern. Hoppas dock att serien överträffar mina förväntningar.

Read Full Post »

Här är den sjätte delen av mitt Tema: The X-Files. Jag kommer här gå igenom de 15 bästa s.k. Monster-of-the-week-avsnitten (förkortat MOTW), där Mulder och Scully undersöker olika fristående fall som inte har någon koppling till övergripande konspirationsstoryn (de s.k. mythology-avsnitten). I dessa avsnitt undersöker de två FBI-agenterna underliga, oförklarliga fall där de kommer i kontakt med saker som mutanter, seriemördare, medium, spöken och diverse paranormala fenomen. Här följer de fem första av dessa avsnitt, presenterade i kronologisk ordning.

Beyond the Sea (S01E12)

Detta är ett av de starkare avsnitten från den första säsongen. Vi får här lite större insyn i Scullys karaktär. Handlingen kretsar kring den dödsdömde mördaren Luther Lee Boggs som påstår sig vara synsk. Boggs erbjuder sig att hjälpa FBI i jakten på en kidnappare i utbyte mot att benådas, men Mulder tror inte på hans påstådda klärvoajans. Scully, vars far precis dött, verkar däremot beredd att tro honom.

Detta avsnitt bygger väldigt mycket på Gillian Andersons och Brad Dourifs prestationer. Det är ett intressant grepp, från manusförfattarnas sida, att leka med de fasta roller som Mulder och Scully har. I detta avsnitt är det Mulder som är skeptisk inför det påstådda paranormala fenomenet. Scully kämpar dock för att inte tro på den dödsdömdes syner. Dourif är fenomenal i rollen som den perverterade Boggs. Hans hala utseende passar karaktärer som dessa utmärkt, och scenerna då han går in i sitt synska tillstånd är väldigt obehagliga. Det är som om han blir besatt av en främmande makt. Scullys sorg efter sin far intensifieras också av den troskamp hon genomgår då allt det Boggs säger till henne verkar stämma.

Utöver det psykologiska spelet och känslomässiga dramat, är det också ett väldigt spännande avsnitt. Jakten på kidnapparen är spännande att följa, och det finns på sätt och vis två skurkar i handlingen – Boggs och kidnapparen. Många har jämfört detta avsnitt med The Silence of the Lambs, och jag förstår varför. Det finns flera liknande premisser. Detta är intensivt och kuslig.

Tooms (S01E21)

Detta avsnitt är egentligen en uppföljare till Squeeze, och man bör har sett det avsnittet innan man ger sig i kast med detta. I Squeeze kom Mulder och Scully för första gången i kontakt med mutanten Eugene Victor Tooms. Denne har förmågan att sträcka ut och manipulera sin kropp, för att kunna ta sig in genom extremt små och trånga utrymmen. Vart trettionde år vaknar han ur sin dvala för att döda fem människor vars lever han behöver. Mulder tror att Tooms varit verksam på detta sätt sedan någon gång på 1800-talet. I slutet av Squeeze lyckades Mulder och Scully gripa honom, men i början av detta avsnitt släpps han fri. Mulder lyckas inte få gehör för sina teorier om vad Tooms är. Men han släpper honom inte ur sikte, utan övervakar honom dygnet runt. Tooms behöver nämligen en sista lever…

Det är egentligen svårt att välja mellan detta avsnitt och Squeeze. Båda har en utmärkt, klassisk skurk i Doug Hutchisons gestalt. Men jag tycker att detta avsnitt har åldrats bättre än sin föregångare. Detta har ett bättre tempo, fler minnesvärda scener och en mer spektakulär klimax. Här vet vi redan vem Tooms är och vad han har i sikte. Det behövs inte en massa förklaringar, utan man kan gå direkt in på spänningsmomentet. Och det är ett väldigt spännande avsnitt, skickligt regisserat av David Nutter. Det inleds med att en panel ska avgöra huruvida Tooms ska släppas på fri fot eller inte. Mulder får vittna inför gruppen om vad han anser om Tooms. Det är intressant att se hur Mulder förklarar en X-file för utomstående. I övrigt så introduceras här karaktären Walter Skinner, spelad av Mitch Pileggi. Vid denna tidpunkt i serien är han tvetydig karaktär, som man inte vet om man kan lita på. William B. Davis‘ The Smoking-Man (som tidigt i serien var närvarande även i icke-mythology-avsnitt) säger här sin första replik. Det kan nästan inte bli mer klassisk The X-Files-stämning än så här. Ett mysterium som sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet, The Smoking Mans hotfulla närvaro, Mulder och Scully som med ficklampor ger sig in i dunkla lokaler, en spännande final där Mulder jagas genom ett rulltrappsschakt av en naken, gulkletig mutant. Detta är väldigt bra!

The Host (S2E02)

Detta är ett av de mest välkända MOTW-avsnitten, kanske främst beroende på monstret – The Flukeman. Denna varelse är ett slags muterad binnikemask (fluke på engelska) som uppstått genom radioaktiv strålning i Chernobyl. Detta är klassisk B-film-mumbojumbo i stil med sci-fi-filmer från 1950-talet. Totalt orealistiskt, men extremt underhållande. Avsnittet i sig är kanske inte så himla spektakulärt eller ens läskigt. Vi får alltför tidigt se alltför mycket av filmens monster, vilket förstör lite av mystiken. Men det är ändå mycket underhållande.

Detta var ett av de första riktigt äckliga avsnitten som spelade på magstarka scener. Ett parasitmonster, en människo-mask, som lever nere i kloakerna är klassisk pulp fiction, och många av scenerna är ganska motbjudande. Mulder traskar runt i kloakvattnet. Scully hittar en levande bandmaskparasit under en obduktion. En avloppsreparatör står i duschen och hostar upp en likadan blodig maskparasit. Ett annat exempel med hög äckel-faktor är scenen då maskmannen gömmer sig i en bajamaja. Ush!

Lite tråkigt är Gillian Andersons begränsade roll. Hon sitter mest framför datorn eller vid ett skrivbord. Detta berodde på att skådespelerskan vid denna tid var gravid, någon filmteamet försökte dölja.

Clyde Bruckman’s Final Repose (S03E04)


Under den tredje säsongen tillkom vad man skulle kunna se som en ny kategori – de mer lättsamma, ofta rent ut komiska avsnitten. Tonen i dem kunde variera från att vara lite lättsamt udda (Humbug) eller feelgood-sentimentalt (The Unnatural) till rent parodiskt med laugh out load-humor (Jose Chung’s From Outer Space). Men som mest var de helt enkelt fristående avsnitt som inte tog sig själva på för stort allvar.

Clyde Bruckman’s Final Repose kategoriseras ofta som ett av dessa komiska avsnitt. Detta beror nog på att avsnittet innehåller en del ganska udda, komiska inslag. Inte minst har Peter Boyle en oerhört humoristisk timing. Men också Jaap Broekers skruvade karaktär, TV-mediet The Stupendous Yappi, påverkar nog folks uppfattning om detta som ett komiskt avsnitt. Och en röd tråd av sparsmakad humor går genom hela storyn.
Men det finns också en väldigt allvarlig ton i denna historia. Det skulle kanske kunna definieras som en svart komedi. Själva ämnet bär på en hel del mörka element. Tunga frågor om determinism, fri vilja och ödet tas upp. Titelkaraktären är en djupt bitter och sorgsen man, som till sist tar livet av sig.
Även själva handlingen är allt annat än komisk; En seriemördare dödar synska människor. Clyde Bruckman (Boyle) kan se in i framtiden, men hans gåva har en begränsning – han kan bara se människors död.

Det är egentligen ett väldigt svårdefinierat avsnitt. Det är för allvarligt var att stämplas som komiskt. Det är kanske ett av de mest känslomässigt engagerande avsnitten, mycket tack vare Peter Boyle som det varma, men tragiske mediet. Det finns en sentimental, vemodig och poetisk ton genom hela berättelsen som hemsöker tittaren länge.

Jose Chung’s From Outer Space (S03E20)


Detta avsnitt är lättare att kategorisera. Här skruvas satiren upp till 11. Humorn är inte längre underfundig, utan in your face (på ett positivt sätt). Här drivs det friskt med typiska X-files-ingredienser. Aliens, ufon, konspirationer, mörkläggningar, Men in Black mm.
Manusförfattare var Darin Morgan som skrev flera av de mer komiska avsnitten (Humbug, Clyde Bruckman’s Final Repose och War of the Coprophages). Morgans humor passade perfekt för serien. Manuset återger samma händelseförlopp ur flera olika synvinklar, och resultatet är väldigt komiskt. Ramhandlingen utgörs av ett samtal mellan Scully och författaren Jose Chung som vill skriva en bok baserat på ett av agenternas fall. Chung får en version av Scully, men får höra andra – mer skruvade varianter – av andra vittnen.

Att skaparna kände att de kunde driva med seriens konventioner var ett tecken på hur stark The X-Files som Tv-serie faktiskt var. Att serien kunde parodiera sig själv visade på hur väl dess teman, karaktärer och berättarstil var etablerade hos publiken. Faktum är att flera av dessa mer komiska avsnitt är bland de bästa ur serien över huvud taget, trots att de inte är ”typiska” The X-Files-avsnitt.

Read Full Post »

I fredags släppte Black Sabbath den första singeln från sitt nya album 13. Singeln har titeln God is Dead?. Konvolutet pryds av en stiliserad bild av Friedrich Nietzsche. Det var denne nihilist som skrev orden ”Gud är död! Gud förblir död! Och vi har dödat honom.”. Black Sabbath verkar inte lika säkra på sin sak som den gode Nietzsche, utan lägger till ett frågetecken.

When will this nightmare be over, tell me?
When can I empty my head?
Will someone tell me the answer
Is God really dead?

Över lag är denna episka låt väldigt tung och påminner om de tidigaste albumen med bandet. Det är doom and gloom och ett klassiskt Sabbath-sound. Efter dryga sex minuter byter låten tempo och blir lite mer bluesig, i stil med klassikern Evil Woman. Det är underbart att höra Ozzy Osbournes råa stämma tillsammans med Tony Iommis tunga gitarr och Geezer Butlers svängiga bas igen. Trummisen Brad Wilk gör ett bra, om än någon anonymt, jobb. Rick Rubins produktion är avskalad. Låten kommer säker att växa efter flera genomlyssningar. Just nu känns detta väldigt safe. Men det är ändå bra.

För övrigt har både konvolutet och tracklistan till det kommande albumet släppts:

  1. End of The Beginning (8:07)
  2. God is Dead? (8:54)
  3. Loner (5:06)
  4. Zeitgeist (4:28)
  5. Age of Reason (7:02)
  6. Live Forever (4:49)
  7. Damaged Soul (7:43)
  8. Dear Father (7:06)

_______________________________

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg:

Nytt om Black Sabbaths kommande skiva!
Tio bästa låtarna: Black Sabbath
Black Sabbath ställer in sin turné!
Officiellt: Black Sabbath återförenas | Första studioalbumet på 33 år!
Black Sabbath (utan Ozzy)

Read Full Post »

Idén av att göra film av TV-serien The X-Files hade funnits hos dess skapare Chris Carter en god tid innan filmen gjordes 1998. Tanken med The X-Files – Fight The Future var att den skulle vara någon form av klimax på den konspirationsstory som övergripit de fem första säsongerna av serien – det Carter kallar the X-files mythology. Denna ”mytologi” handlar om en konspiration på hög nivå i USA:s regering, där gruppen The Syndicate samarbetar med utomjordingar som planerar att kolonisera jorden. Men filmen var också tänkt att kunna stå på egna ben och vara tillgänglig för en publik som inte sett TV-serien tidigare. Dessutom ville man naturligtvis med en större budget göra saker som man inte kunde i ett vanligt 45-minuters avsnitt.

Det var med andra ord en fin balansgång som Carter gav sig in på. Som regissör valde han Rob Bowman som regisserat några av de bästa avsnitten av serien som Piper Maru, Pusher, och Memento Mori. Och det var helt klart ett bra val. För Bowman kan både hantera action och skräck, och har dessutom en känsla för snygga bilder. Det hela resulterar i en mer episk känsla, vilket är just vad man kan förvänta sig när en TV-serie görs om till film.

Det första som slår en är att filmen är väldigt snygg. Det är ett snyggare, mer storslaget foto och den högre budgeten märks snart av.  Inte minst i de många olika miljöerna. Det märks att man har haft råd att vara on location – och inte bara spelat in i Vancouver.

Den högre budgeten märks också på specialeffekterna. De är helt enkelt mycket bättre och tar större plats än i serien. Det är också positivt att man valt att introducera en ny sorts utomjordingar. Dessa nya utomjordingar är mycket läskigare  än de små gröna män vi hittills sett. Seriens aliens var mer mystiska, medan dessa är rent ut läskiga och är tydligt inspirerade av varelserna från filmserien Alien.

Över lag så är spänningen på topp. Tempot känns högre. Gästskådisarna bidrar också till den höga kvaliteten. Martin Landau spelar Kurtzweil, ett slags extentrisk variant av av första säsongens informatör Deep Throat. Landau gör en mycket fin prestation som ett slags halvgalet geni. Armin Mueller-Stahl spelar Strughold, The Syndicates chef. Han är också bra. Karismatisk och hotfull. Trots att han får ganska lite att göra. William B. Davis återvänder i rollen som The Cigarette Smoking Man och han är lika hotfull här som i TV-serien. Kanske till och med mer så. Till skillnad från i vissa avsnitt så drabbas han aldrig av panik, utan är genomgående kall och beräknande. Det uppskattas. David Duchovny och Gillian Anderson som Mulder och Scully är lika karismatiska och kompetenta som alltid. De är verkligen sina karaktärer.

Filmen bjuder på en hel del minnesvärda scener. Den inledande explosionen av en stor byggnad i Dallas är extremt snyggt gjord. Liksom scenerna då Mulder och Scully upptäcker majsfält ute i ökennatten och stora domer där något sort experiment med biodlingar utförs. Den efterföljande flykten från svarta helikoptrarna genom majsfälten är spännande och snyggt gjord.

Men det finns naturligtvis vissa problem med filmen. Den innehåller väldigt mycket information. Problemet är att det blir lite för mycket som inte är relevant för filmens handling. Den är kanske relevant för TV-seriens större mytologi, men inte för filmen. Att ta upp Mulders syster Samanthas försvinnande är exempelvis helt irrelevant. Detta påverkar tempot då den förvirrar publiken, och man misslyckas lite med målet att släppa in nya tittare.

En annan negativ del är att Scully försvinner ur handlingen i filmens sista del. Detta är ett lite för återkommande grepp i serien – att hon blir kidnappad, bortförd eller sjuk. Det tappar därmed lite av sin effekt eftersom vi sett henne i denna situation många gånger tidigare. Dessutom är Scully en såpass stark karaktär att det känns lite underligt varje gång Mulder räddar henne. Det hela blir lite för mycket av det typiska Hollywood-upplägget där mannen måste rädda kvinnan. Vidare finns det naturligtvis en hel del logiska luckor i storyn. Hur exemeplvis kunde The Syndicate veta att ett enskild litet bi skulle vara kvar i Scullys jackkrage i över ett dygn och sedan sticka henne?

Men bortsett från dessa småinvändningar tycker jag att filmen fungerar väldigt bra. Det är en spännande thriller med science fiction-inslag och den klarar till stor del av att stå på egna ben. Det är ett typiskt X-filesfall, men tempot är mycket bättre än i många mythology-avsnitt. Hade detta varit ett dubbel- eller trippel-avsnitt hade det förmodligen varit ett av de bättre. Allt finns här; mystik, svar på frågor (nåja…), nya frågor, snygga actionscener, skräck, konspirationer, The Syndicate m.m. Den fungerar också som en enskild film förvånansvärt bra. Inte perfekt. Men bra.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Här tredje delen av min genomgång av de tio bästa Mythology-avsnitten av The X-Files. Mythology-avsnitten kretsar fämst kring gruppen The Syndicate, och deras samarbete med utomjordingar som planerar att kolonisera jorden. Men olika delar av The Syndicate har olika motiv och tillvägagångssätt, vilket bidrar till mytologins allt mer komplicerade story.

Gethsemane/Redux/Redux II (S04E24/ S05E01/S05E02)

Chris Carter ville uppenbarligen knyta ihop en hel del lösa trådar som hängt kvar sedan de tidigare säsongerna. Det börjar med en snygg inledning. Här får vi återse avdelningschefen Scott Blevins (Charles Cioffi) från seriens första år. Avsnittets ramberättelse består av att Scully kallas in på förhör hos Blevins och en panel, för att – som hon uttrycker det – visa på ogiltigheten i Mulders arbete. Det hela känns tämligen dramatiskt och ger en känsla av bokslut, som att saker och ting kommer avslöjas och att vi kommer komma närmare Sanningen. Detta lovar i och för se de flesta mythology-avsnitt och få av dem levererar. Och då jag sett igenom denna trilogi så är jag – som vanligt – osäker på om det egentligen gavs några egentliga svar.

En av nyckelfigurerna i handlingen är den mystiske karaktären Michael Kritschgau (gestaltad av den kompetente John Finn).  Denne jobbar för försvarsdepartementet, och övertygar Mulder om att allt Mulder och Scully har sett och hört angående utomjordingar och den tillhörande konspirationen är lögn. Kritschgau redogör för hur regeringen steg för steg har vilselett Mulder och alla andra i ett försök att mörka det de egentligen håller på med – framställning av kemiska vapen. Alla historien om UFO:n och bortföringar är bara en täckmantel för militärens hemliga experiment. På något sätt lyckas han övertyga Mulder, som tappar tron på allt som drivit honom i så många år.

Det är ett mycket intressant grepp från manusförfattarnas sida. Typiskt för mythology-avsnitten är att vi får en större insyn i våra huvudkaraktärer. Vi får här se hur mycket tron på UFO:n betyder för Mulder, och vi får också en insyn i Scullys syn på vetenskap och den kristna tro hon uppfostrades i. Att Mulder tappar tron känns fräscht och ger den ibland något urvattnade mytologin nytt liv. Ett genomgående tema i dessa avsnitt är tro och tvivel. Scullys katolska tro blir aktuell i hennes kamp mot cancern. Mulders tro på aliens får sig en rejäl törn. När Scully ligger på sin dödsbädd ställs allting på sin spets och det slår gnistor om både Gillian Anderson och David Duchovny.

Pateint X/The Red and the Black (S05E13/S05E14)

Här introduceras vi till karaktärerna Cassandra och Jeffrey Spender. Dessa är mor och son, kompetent agerade av Veronica Cartwright och Chris Owens. Medan Cassandra tror sig blivit bortförd av utomjordingar ett flertal gånger, tror sonen och FBI-agenten Jeffrey att hon är galen. Cartwrights röst är säregen och hennes ögon har något utomjordiskt över sig. Hennes utstrålning är ömsom varm, ömsom obehaglig, rädd och sårbar.

Tidigt återser vi också gamla bekanta karaktärer som både Marita Covarrubias (Laurie Holden) och Alex Krycek (Nicholas Lea). Covarrubias motiv är väldigt dunkla och hon blir här en verklig femme fatal. Vem står hon i förbund med? The Syndicate? Smoking Man? Krycek? Kan Mulder lita på henne? Dubbelavsnittet innehåller många vändningar, double crossing och intriger.

Inte ens The Syndicate verkar ha koll på saker och ting. De samarbetar med de utomjordiska kolonisatörerna, men arbetar samtidigt i hemlighet på ett vaccin mot det s.k. black oil-viruset. Alex Krycek har lyckats komma över ett ryskt vaccin, som han överlämnar till The Well Manicured Man (John Neville). Denne får vara ”the voice of reason” inom The Syndicate och han vill att man ska göra motstånd mot kolonisatörerna, något som inte gillas av de andra medlemmarna. Det är intressant att se de spänningar som finns inom gruppen.

Detta dubbelavsnitt känns som ett måste för att förstå den övergripande mytologin. Men det består inte endast av exposition, utan är också genuint spännande. Mulders vacklande mellan tro och tvivel är fängslande och det bjuds på en hel del minnesvärda scener. Specialeffekter, musik och iscensättning är extremt effektiva. Än en gång är detta ren The X-filesmagi!

Two Fathers/One Son (S06E11/S06E12)

”This is the end” säger The Cigarette Smoking Man (William B. Davis) i detta dubbelavsnitts inledning. Och det är korrekt. Two Fathers/One Son innebär slutet för The Syndicate och den konspiration som Mulder och Scully  (David Duchovny och Gillian Anderson) varit på jakt efter sedan det första avsnittet av The X-Files. Det är också det sista riktigt bra mythology-avsnittet. Det tjänar till stor del till att sammanfatta och avsluta mytologin. Det blir allt klarare vilka de olika spelarna i konspirationen är – The Syndicate, kolonisatörerna, de utomjordiska rebellerna osv. – och vilka deras motiv är.

Det hela är väldigt snyggt uppbyggt, och avsnittet har samtidigt både en triumferande och en ödesmättad känsla över sig. Trots att storyn känns lite för mycket fullfjädrad science fiction, är berättandet så effektivt, stämningen så obehaglig och känslan av att tiden är på väg att rinna ut, så närvarande – att avsnittet blir extremt spännande. Så mycket händer att Mulder och Scully nästan blir bifigurer. De observerar endast vad som sker medan det är andra karaktärer – Smoking Man, Jeffrey Spender, Krycek, The Syndicate – som deltar aktivt i händelseutvecklingen.

Men när Cassandra Spender säger ”They are taking over the universe” känns det lite för mycket som Star Wars. Att ha en annalkande domedag är lite för mycket, och den trovärdighet som The X-files faktiskt har haft naggas därmed lite i kanten. UFO:n och alien abductions fungerade väldigt bra i de tidigare säsongerna eftersom dessa fenomen förekommer i vår samtida folklore. Det är historier vi alla hört talas om och därmed finns det en chans att de skulle kunna vara sanna. Detta fångades väldigt effektivt av The X-files, när serien var som bäst, och resultatet blev därmed desto mer skrämmande. Detsamma gällde andra delar av 1990-talets folklore, som statliga mörkläggningar och konspirationer. Men domedagsscenarion har inte samma ”realism” över sig, utan känns mer hemmahörande hos Independence Day eller Terminator. Detta problem skulle bli ännu mer uppenbart under seriens två sista år. Dock räddas detta avsnitt av de övriga starka elementen. För det är ett starkt avsnitt.

Det finns så mycket med detta dubbelavsnitt som är bra. Detta är en lysande avslutning på The Syndicate. Tyvärr blev mytologin aldrig lika intressant igen utan dem. Cigarette Smoking Man är kvar som skurk, men efter detta finns inte längre ett tydligt fokus i seriens mytologi. Det känns nästan som att hela The X-Files hade kunnat sluta här på ett sätt. Det finns en hel del intressanta frågor och spännande historier i anknytning till mythology-avsnitten i den sjunde säsongen, bl.a. får vi reda på vad som faktiskt hände Mulders syster Samantha. Men i övrigt var mythologin bara en skugga av sitt forna jag.

Här näst kommer en filmrecension av den första långfilm The X-Files: Fight The Future, som är en del av mytologin. Sedan ska jag kolla på de fristående, så kallade, Monster of The Week-avsnitten.

 

 

Read Full Post »

Här andra delen av min genomgång av de tio bästa Mythology-avsnitten av The X-FilesMythology-avsnitten kretsar kring den konspiration där en grupp kallad The Syndicate har en nyckelroll. De håller kännedomen om utomjordingars närvaro på jorden hemlig. Denna mörkläggning har också att göra med Mulders syster Samanthas försvinnande för många år sedan.

Anasazi/The Blessing Way/Paper Clip (S02E25/S03E01/S03E02)

Detta trippelavsnitt sträcker sig över andra säsongens sista, och tredje säsongens två första avsnitt. Detta var ett återkommande grepp från seriens kreatörer för att hålla publikens intresset vid liv – att avsluta och börja säsongerna med cliffhangers.

Den konspiration som Mulder och Scully (David Duchovny och Gillian Anderson) är på spåren är inte bara bunden till USA:s regering – den är global. Detta är första gången vi möter The Syndicate och flera av dess medlemmar, som The Well-Manicured Man (John Neville). Vi får också reda på att Mulders pappa (Peter Donat) är involverad på något sätt. Donat är bister, men karismatisk och man märker att det hela tiden pågår en inre kamp i honom, en kamp som gjort honom luttrad och bitter. I detta kapitel blir inte bara Mulders pappa, utan även Scullys syster Melissa, offer för The Syndicate. Nicholas Lea återvänder nämligen som den hale Alex Krycek och gör sig skyldig till de två mord drabbar både Mulder och Scully högst personligt. Och det resulterar också i att vi i publiken hatar Krycek desto mer. I detta avsnitt får vi också kännedom om implantatet i Scullys nacke (från då hon försvann i Anscension).

Del ett, Anasazi, är mycket David Duchovnys show. The Smoking Man (William B. Davis) har låtit droga Mulder i hemlighet vilket påverkar dennes humör och gör honom paranoid och aggressiv. Duchovny är intensiv och Mulder sätter både sin relation till Scully och chefen Skinner (Mitch Pileggi) på spel.

Del två, The Blessing Way, är en typisk mellanakt och inte alls lika stark som det föregående eller efterföljande avsnittet. Ett av de större problemen är att all New Age-mumbojumbo kring Mulders död och sedermera uppståndelse.

Men den sista delen, Paper Clip, är en stark final.  De mest minnesvärda scenerna är då Mulder och Scully upptäcker ett vidsträckt bergsvalv med skåp efter skåp innehållande hemliga medicinska förteckningar över i stort sett hela USA:s befolkning sedan 1950-talet. Denna obehagliga scen, som gör åskådaren full av bävan, är klassisk The X-filesmagi.

Piper Maru/Apocrypha (S03E15, S03E16)

I detta dubbelavsnitt introduceras den s.k. Black Oil – en utomjordisk livsform i form av en svart, oljeliknande substans som kan ta kontroll över en människas kropp. Det är ett effektivt och obehagligt koncept, och mycket läskigare än de små gröna män som hittills har fått representera utomjordingarna i denna serie. Bilderna av när oljan flyter i sitt offers ögon, eller lämnar kroppen genom öppningarna i ansiktet är snyggt gjorda och väldigt obehagliga.

Över lag har dubbelavsnittet en episk känsla, där längre resor görs i både tid och rum; Mulder åker till Hongkong, och vi får se tillbakablickar till 1950-talet. Detta ger också en fortsatt tyngd åt konspirationens vidd.

Manuset är välarbetat. Många mythology-avsnitt plågas av för mycket exposition, segt tempo och lite action. Piper Maru/Apocrypha brister dock inte på dessa punkter. Som publik bjuds man på ett spännande äventyr, som ger en känslomässig bild av konspirationens omfattning, dess påverkan på hela mänskligheten och dess grymma metoder.

Finalen i en övergiven raketbas är också klassisk. Mulder och Scully är på jakt efter Krycek, men avbryts av ett gäng black ops-soldater och The Cigarette Smoking Man, som lämnar Krycek inlåst i en övergiven raketsilo. Scenen då denne ”spyr upp” den svarta oljan genom ögon/näsa/mun är obehaglig. Oljan återvänder därefter till det UFO som The Syndicate gömt i silon. Slutscenen är en av de bästa i hela serien och den ger mig rysningar.

Memento Mori (S04E14)

Memento Mori är ett lysande exempel på att mythology-historierna inte behöver bestå av två eller tre avsnitt. Liksom klassiker som The Erlenmeyer Flask eller Little Green Men, sträcker sig historien bara över ett avsnitt, och tack vare detta blir det aldrig tråkigt eller segt. Manuset är ganska straight forward och har egentligen två fokus: Scullys kamp mot cancer och Mulders jakt på något som kan bota och/eller förklara den.

Tack vare de emotionellt höga insatserna knutna till Scullys liv, höjs spänningen. Det finns flera snygga actionsekvenser, som Mulders infiltrering av en medicinsk forskningsanläggning, med hjälp av The Lone Gunmen. Tack vare att man som publik verkligen bryr sig om att han ska lyckas med sitt uppdrag (eftersom vi vill att Scully ska bli frisk) så höjs en sådan sekvens ur mängden och blir extra spännande.
Det finns en allvarlig ton i avsnittet, men det betyder inte att inte bjuds på science fiction-artade scener i klassisk The X-filesstil. Dessutom bidrar The Lone Gunmen med lite välbehövlig humor. Jag har inte nämnt dessa tidigare, men The Lone Gunmen har hängt med sedan Säsong 1. De är en trio (Byers, Frohike och Langley) av konspirationsteoretiker/hackare som ofta bistår Mulder i hans jakt efter Sanningen. De spelas briljant av Bruce Harwood, Tom Braidwood och Dean Haglund.

Både Duchovny och Anderson gör här några av sina bästa prestationer. Deras gestaltningar känns äkta och sårbara. Om Anasazi var Duchovnys show, så är detta Gillian Andersons. Hon fick en Emmy för sin insats i detta avsnitt och i Säsong 4 överlag.  Andersons porträtt är stillsamt, och det finns både en hopplöshet och en styrka hos henne. Bland de bästa scenerna finner man mötet mellan Scully och hennes mor (Sheila Larken). Det är Scully som är döende, men ändå är det hon som måste trösta sin förtvivlade mamma.

Relationen mellan Mulder och Scully utforskas också i detta avsnitt. Det gestaltas på ett sparsmakat och vackert sätt. Relationen dem emellan är något av det som gjorde The X-files så populärt, och publiken spekulerade i om de var ett kärlekspar eller ej. Allt eftersom serien spårade ut (främst i säsongerna 8 och 9) blev det alltmer uppenbart, men här är det fortfarande öppet för debatt. Helt klart är i alla fall att de är beroende av varandra, och att de älskar varandra – om än inte nödvändigtvis på ett sexuellt sätt. Scenerna dem emellan hör till detta avsnitts höjdpunkt.

Fortsättning följer i del 3…

Read Full Post »

Older Posts »