Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

Här kommer den då. Recensionen av årets, ja årtiondets mest emotsedda skiva. Den 11-11-11 tillkännagavs det att originalsättningen av Black Sabbath skulle spela in ett nytt album. Den första med alla originalmedlemmar sedan 1978. Black Sabbath har sedan splittringen i slutet av 70-talet funnits i många olika konstellationer. Men den ständige medlemmen har alltid varit gitarristen Tony Iommi. Han har genom alla årtionden jobbat vidare och producerat en hel del bra skivor, men aldrig har magin från de första åren återuppnåtts.

En skiva med det klassiska Sabbath-har varit på tal ända sedan den fullskaliga återföreningen i slutet av 90-talet. 2001 gick man in i studion med producenten Rick Rubin för att arbeta på låtar, men av detta blev det aldrig någonting.

Läget såg inte alltför bra ut den här gången heller. Kort efter tillkännagivandet av att man skulle börja arbeta på ett nytt album, visade det sig att Tony Iommi hade cancer. Och sen hoppade trummisen Bill Ward av. Och sångaren Ozzy Osbourne återföll i sitt alkohol- och drogmissbruk. Det verkar som om bara basisten/textförfattaren Geezer Butler klarade sig helskinnad ur upplevelsen. Och producenten Rick Rubin.

För Rubin har gjort ett bra jobb. Han bad medlemmarna att lyssna på debutalbumet från 1970 för att få en känsla av vad det var de strävade mot. Han tog också in Rage Against the Machine-trummisen Brad Wilk för att ersätta Ward. Resultatet är storartat. Nedan kommer en genomgång låt-för-låt, följt av en mitt sammanfattande intryck av albumet över lag.

End of The Beginning
Öppningsspåret börjar med ett tungt riff i stil med något från Vol. 4. Låten påminner till en början väldigt mycket om låten Black Sabbath, med sin treton-skala och sitt långsamma tempo. Därefter går låten in i ett snabbare parti, också i stil med gruppens titellåt. Detta känns egentligen som låtens egentliga huvuddel, och den långsamma inledningen mer som ett intro. Låten utvecklas senare till något i stil med Under the Sun eller Dirty Women, med en tre minuter lång “avslutning” där Tony Iommi repeterar en ackordsekvens in i oändligheten. Ozzys melodislinga är fanatisk. Den går från ödesmättad till melodiös och till sist övergår den i en dur-avslutning. Ett episkt, åtta minuter långt spår i sann Sabbath-stil. Geezer Butlers penna väver också en magisk poesi-väv som skulle kunna vara hämtad från 1974.

God is Dead?
Skivans första singel är en låt som påminner om föregående spår i sin uppbyggnad. Liksom föregående spår påminner God is Dead? om gruppens titellåt från 1970. Men detta försök att återskapa känslan från 1970 är dock inte lika framgångsrikt som på det inledande spåret, utan blir lite mer kliché-artat. Inledningen är helt OK, där Brad Wilk och Geezer Butler arbetar runt Iommis riff på ett klassiskt Sabbath-aktigt sätt. Men Ozzy sjunger lågt och långsamt, och låten sölar på i oändlighet innan tempot höjs och Iommis gitarr ryter till igen. Butlers text är ganksa ointressant. Enligt denna video kom Ozzy på titeln, och texten handlar om en religiös fanatiker som vill bevisa Guds existens… Nja, jag blir inte särskilt fångad av den historien. Sex minuter in byter låten tempo och blir snabbare, och detta gör den mer intressant. Iommis bluesiga riff påminner då om något från skivorna Sabotage eller Technical Ecstasy.

Loner
Black Sabbath är inte bara doom and gloom, utan har gjort sig kända för en hel del upptempo-låtar, varav Paranoid är det främsta exemplet. Och liksom den odödliga klassikern är detta en något kortare historia. För första gången på 13 känns också som att Iommi levererar ett helgjutet riff som sätter sig på hjärnan direkt. Detta är en mer svängig – nästan popig – låt, ganska enkelt uppbyggd. Ozzy Osbournes sångslinga är fantastiskt melodiös och för mina tankar till de bortglömda och utskällda låtarna Air Dance och Johnny Blade. Detta känns modernt och retro på samma gång. Samtidigt är det skönt att gruppen inte enbart faller in i klichén om vad Black Sabbath ska vara – mörkt, långsamt och sataniskt. Gruppens musik är mycket mer varierad än så, vilket Loner visar på.

Zeitgeist
Varierat var det ja. Sannerligen. Denna långsamma, psykadeliska ballad är väl också ett tecken på denna variation, antar jag. Med akustiska gitarrer, bongotrummor och ett drömmande, stenat tempo skapar Black Sabbath här den tydligaste blinkningen till sina tidigaste år. Klassikern Planet Caravan får här en uppföljare. Geezers David Bowie-aktiga text beskriver en ensam färd genom rymden, men kan mycket väl snarare handla om mänsklighetens ensamhet. Ozzys stämma svävar fram, som vatten i tyngdlöshet. Mot slutet sjunker melodin ner i en snygg  brytning då Ozzys passionerat sjunger:

And very soon
The bomber’s moon
Will show us light
And as we crash
We’ll pray and kiss
And say goodnight.
Goodnight.

Age of Reason
Tunga trummor banar väg för ett power metal-riff, som viker sig för typisk Tony Iommi-åska. En intensiv Ozzy tar vid och ger oss sin hittills mest aggressiva sånginsats på skivan. Detta låter väldigt modernt, och påminner om vad Ozzy gav oss på sin senaste soloskiva Scream. Att detta känns mer som Ozzy-solo än Sabbath kan bero på ovan nämnda power metal-riff, som återkommer, uppbackat av en diskret keyboard-slinga. Detta är dock inget negativt, utan snarare bara att förvänta sig. Så länge Ozzy-soundet inte tar över. Att det fortfarande handlar om Black Sabbath råder det dock ingen tvekan om, speciellt då låten vid fyraminutersstrecket går in i ett N.I.B.-liknande stick. Härefter bygger låten på med ovan nämnda ”power meral”-riff, vilket resulterar i en typiskt episk Sabbath-final som för tankarna till de mer ”episka” Sabbath-åren, med Ronnie James Dio eller Tony Martin vid mikrofonen.

Live Forever
Detta kanske är det mest anonyma av spåren. En snabb rock-låt, med ett väldigt ofokuserat gitarrarbete från Tony Iommi. Geezers text är helt OK, liksom Ozzys melodi. Men detta låter väldigt mycket som ett filler-spår. Det låter inte så mycket som det klassiska Sabbath, och inte heller som solo-Ozzy. Anonymt och ointressant.

Damaged Soul
Här blir det hela mycket mer spännande helt plötsligt! Efter två spår med moderna sound, så är detta klassiskt bluesiga Sabbath. Det är retro och coolt. Något vi inte hört sedan 1972. Detta är Wicked World eller Behind The Wall of Sleep, fast med en modern produktion och mognare musiker. Tony Iommis riff är tungt, utan att vara doomigt. Det känns rått, rostigt, elakt. I bakgrunden mullrar Geezer Butlers bas på, och ger låten ett omfång och en rymd. Hans text är också helt fantastisk, och är det bästa en Sabbath-sångare framfört sedan 1975.

I don’t mind dying cause I’m already read.
Pray not for the living I’ll live in your head
Dying is easy it’s living that’s hard
I’m losing the battle between Satan and God

Ozzys melodi skär genom instrumentens bluesiga vandring, och det hela känns både gripande, sorgligt och tufft. Är det Ozzy som kör munspelet? Det råder det delade meningar om, men helt klart är det att Tony Iommi satte det där fantastiska solot på en tagning. Det hörs. Det är rått, har små fel i sig, men är underbart. Är detta det bästa spåret på skivan? Mycket möjligt.

Dear Father
Ett Sabbath Bloody Sabbath-tungt riff mullrar på medan Ozzy sjunger med elakt hånfull röst om katolska prästers sexuella övergrepp. Verserna är hårda, där sångslingan och gitarren följer samma melodi. Brad Wilks trummor liksom poängterar orden som Ozzy spottar ur sig. Refrängen är mer melodiös och har en ödesdiger stigande och fallande skala. Efter fyra minuter byter låten tempo, och återigen låter detta som den snabba delen av titellåten Black Sabbath, eller senare delen av War Pigs, för att sedan åter mala på med det inledande tunga riffet. Geezer Butler spar inte på skrutet i sin aggressiva text:

Preacher of theocracy hiding your hypocrisy/ Under a false sanctity, holy phoney empathy/ You have taken my life, now it’s your turn to die

Låten avslutas med åska, regn och en kyrkklocka som klämptar i fjärran. Exakt samma ljud som inledde debutskivan för 43 år sedan. Cirkeln är sluten.

Sammanfattning
Vad ska man säga? För det första – mina förväntningar var både små och skyhöga på samma gång. Risken fanns alltid att de skulle klanta till det. Alla inblandade har musikaliska klavertramp i sin karriär. Vissa flertalet. Och de tre-fyra låtar som Sabbath-gänget gett oss sedan återföreningen 1997 har lämnat mycket mer att önska (Psycho Man, Selling My Soul, Scary Dreams, Who’s fooling Who?). Dessutom var jag inte så överförtjust i första singeln.

Men det är med en känsla av lättnad som jag nu kan konstatera – de lyckades. 13 är en helgjuten återföreingsplatta och en värdig arvtagare till de klassiska skivorna från 70-talet. Det är ingen tidlös klassiker i stil med Paranoid, Master of Reality eller Sabbath Bloody Sabbath. Men det är en helgjuten, stabil skiva med en hel del överraskningar. Främst är jag glad över att de vågade experimentera. Att Tony Iommi inte bara hänger sig åt tunga doom-riff. Detta var något som påverkade Dio-sättningens sista återföreningskisva The Devil You Know (2009). Där var alla låtar tunga domedags-hymner. Här vågar Iommi o Co. experimentera med såväl blues och rock ’n’ roll, och de gamla herrarna verkar skita i att de tydligen ska vara The Godfathers of Heavy Metal. Detta gör 13 till ett riktigt bra album och det bästa som gjorts under namnet Black Sabbath sedan 1981 års Mob Rules.

Alla medlemmar har gjort storartat ifrån sig. Tony Iommi hänger sig inte åt riffonani i stil med the Devil You Know, utan arbetar mer i harmoni med resten av medlemmarna. Riffen är fortfarande grunden för låtskrivandet, men de tar mindre plats. Detta är välkommet. Trots detta hade jag gärna haft ytterligare ett sådant där klassiskt Iommi-riff som slår en i magen med sin tyngd och finess, något stil med Iron Man, Sabbath Bloody Sabbath eller Heaven and Hell.

Geezer Butlers bas ligger ganska högt uppe i mixen vilket gör den lättare att urskilja. Detta uppskattar jag eftersom hans bas ger melodierna en mer jazzig feeling och gung, samtidigt som han kan bredda Iommis mörka gitarrsound. Butlers texter lever också upp till standarden från 70-talet, trots att alla rader inte är mitt i prick.
Brad Wilk gör en godkänd insats. Han är ingen Bill Ward, men förmodligen låter Wilk mer som den klassiske Ward än denne själv gör nuförtiden. Wilk har en teknik som liknar Wards. Det viktigaste är inte tyngden, utan soundet. Wilk arbetar mycket i harmoni med både Butler och Iommi. Han trummar liksom runt riff, istället för rakt igenom dem. Han kan både vara en kraftfull metaltrummis (som i Age of Reason) eller en mer jazzig eller bluesig musiker (End of the Beginning, Damaged Soul).

Och Ozzy Osbourne gör här sin bästa sånginsats sedan 1991 års soloskiva No More Tears. Hans röst är ganska naken och rå, men samtidigt varm och vital. Den dränks inte av en massa effekter, pro tools eller autotune eller likande grejer. Det låter som Ozzy. Det klart hans röst har åldrats, och sjunkit några tonarter – men känslan är densamma.

Låtarna på albumet är solida, vissa är rena mästerverk – såsom inledningsspåret eller Damaged Soul. Detta är bättre än vad jag kanske vågade hoppas på. Två ganska ointressanta låtar är den värsta synd dessa gamla herrar begår. Men det kan man förlåta (speciellt med tanke på att det finns tre schyssta bonusspår att ladda ner på iTunes).

Rick Rubins produktion är som sagt väldigt bra. Idéer som att lyssna igenom debutalbumet för att komma i rätt stämning, eller att be medlemmarna jamma tillsammans ett par timmar varje dag, för att återfå skaparglädjen från de tidiga åren, var genidrag. Värvet av Brad Wilk var också en bra idé. Rubins vilja att fånga så mycket som möjligt live i studion, med så få omtagningar som möjligt, är också hedervärd. Resultatet är, som sagt, storartat. Det är avskalat, äkta och genuint Black Sabbath.

Betyg 4 av 5

________________________________________________________________

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg

Annonser

Read Full Post »

Alice Cooper är en av mina husgudar. Det torde inte vara en överraskning för trogna läsare av denna blogg. Bortsett från att han gör musik som både är fascinerande och underhållande, så är han något av ett geni. Dels ett musikaliskt geni; han har utgivit 26 studioalbum sedan 1969, där han experimenterat med olika musikaliska stilar som psykedelisk rock, garagerock, jazz, disco, pop, ballader, New Wave, heavy metal, glam metal, nu-metal, country, musikal och punk. Men det som har kommit att definiera hans karriär, och som kanske främst är det epitet han förknippas med är genren som kallas shock rock.

Med Salvador DalíDetta epitet har mer med Alice Coopers visuella stil och scenframträdanden att göra, än med hans musik. Det svarta sminket, boaormarna, lädret, blodet, giljotinen… De är alla essentiella ingredienser i det som gör Alice Cooper till Alice Cooper.

Dave Thompson är musikjournalist och har skrivit för såväl tidningarna Rolling Stone, Mojo, som Spin. Han har skrivit flera rockbiografier, bl.a. över U2, Depeche Mode och David Bowie. I Welcome to my nightmare berättar han historien om Alice Cooper, med hjälp av gamla tidningsartiklar, intervjuer och reportage. Han har även intervjuat flertalet personligheter som har haft något att bidra med i berättandet av historien.

Resultatet är uttömmande och täcker väldigt mycket. På ca 400 sidor berör han nästintill alla aspekter av Coopers karriär. Störst utrymme läggs på de tidiga åren – då Alice Cooper var ett band med fem medlemmar, och inte en soloartist. Dels behandlar Thompson ganska utförligt sångaren Vincent Furniers uppväxt i Detroit och Phoenix (lite för utförligt ibland), men fokuset ligger på gruppen som utöver Furnier, bestod av gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce, basisten Dennis Dunaway och trummisen Neal Smith. Historierna om hur dessa kämpade sig fram för att till slut få sitt riktiga genombrott med singeln I’m Eighteen är spännande och intressant.

Men det är också väldigt fascinerande att läsa om de mer obskyra åren i karriären. Början av 80-talet, där en handfull album producerades i en alkohol-ångande dimma. Alice Cooper var tvungen att gång efter annan återuppfinna, och omdefiniera sig själv och vad han var för slags artist. Mycket av detta berodde på alkoholen och vad den gjorde med honom.

Thompsons biografi är som en bibel för ett Alice Cooper-fan. Den täcker in väldigt mycket, vilket ibland resulterar i att jag tappar intresset. Men snart dyker det då upp ännu en dråplig historia som fångar min uppmärksamhet och får mig att fortsätta läsa.

Kalla Kulor Förlag är ett litet bokförlag som gett ut flertalet rockbiografier på svenska; Iron Man av Tony Iommi, Europe-boken Only Young Twice, en bok om Bruce Dickinson, mfl. De är ett litet förlag och verkar ha attityd, vilket är välkommet. Tyvärr måste jag klaga på deras jobb med denna bok. Översättningen av Per Planhammar är katastrofal. Det är som om boken översatts i Google Translate.

Ett exempel på detta är när filmen Dracula (1931) berörs. Där det på engelska står (antar jag) ”The bug eating caracter Renfield”, översätter Planhammar med ”insekten som äter upp karaktären Renfield”. Jag stannar upp i min läsning och funderar. Finns det någon stor människoätande insekt i Dracula? Nej, däremot äter Renfield flugor.

Ett annat liknande exempel är då det görs en jämförelse mellan Alice Cooper och gruppen Kiss. Enligt den svenska översättningen ska Alice Cooper, när han först hörde talas om Kiss, ha sagt: ”Tja, om det finns en Alice Cooper som jobbar, så borde fyra Alice Cooper jobba.” Vad exakt betyder det, herr Planhammar? På engelska  har det antagligen stått något i stil med ”If one Alice Cooper works (dvs. fungerar!), then four Alice Cooper should work (fungera!).” 

Den slarviga översättningen drar ner intrycket rejält. Thompson är dessutom lite för detaljrik i sin redogörelse för en gigants historia. Litterärt är detta inget storverk, men för ett fan som jag är den gedigna informationen väldigt välkommen.

Read Full Post »

Känslan man får av The X-Files: I Want to Believe, är av en mild besvikelse. Jag hade inför premiären 2008 ganska höga förväntningar. Från filmmakarnas sida hade man gått ut med att filmen skulle påminna om TV-seriens tidigare år. Att det skulle vara en fristående, s.k. Monster-of-the-Week-historia, och att den skulle spelas in i Vancouver, som de första fem säsongerna av serien. Det lovade gott. Den alltmer komplicerade alinekonspirationen (som fansen kallade seriens mythology) och som fungerat väldigt bra i den första långfilmen The X-Files: Fight The Future (1998), hade under de senare säsongerna spårat ur i allt högre grad. Därför var en fristående historia det naturliga valet. Som ett fan av serien kunde jag knappt vänta på att åter få se Mulder och Scully smyga runt i någon dunkel lokal med vapen och ficklampa i högsta hugg. Men ännu mer sugen var man på att se hur deras liv såg ut nu, flera år efter vi senast såg dem. Men jag blev som sagt besviken. För bortsett från nöjet i att se David Duchovny och Gillian Anderson återförenas – och det slår fortfarande gnistor om den – så har denna film inte mycket att bjuda på.

I slutet av den nionde säsongen dömdes Mulder till döden av en militärdomstol. Han och Scully lyckades dock fly. Sex år senare lever Mulder under jorden. Scully jobbar på ett katolsk sjukhus, där hon en dag kontaktas av FBI-agenten Drummy. Denne förklarar att FBI förlåter Mulder allt om han hjälper dem hitta en försvunnen agent. De behöver nämligen Mulders expertis inom det paranormala, då en synsk präst säger sig fått visioner som rör fallet.

believe3

Själva deckarhistorien i sig är ganska ointressant, och det är förvånande att man valt att ge Mulder och Scully ett så opersonligt och ”litet” fall inför deras stora comeback. Mulder tar sig an fallet eftersom den ung kvinnliga FBI-agentens försvinnande påminner honom om hans egen systers försvinnande. Men något större känslomässigt band till fallet finns egentligen inte. Detta tycker jag är en aning besynnerligt. Förvisso ska detta vara en fristående historia och kunna stå på egna ben. Men man måste ju kunna göra en Monster-of-the-Week-historia och ändå kunna få fallet att betyda något och vara viktigt för våra två hjältar. De bästa MOTW-avsnitten hade alltid en emotionell kärna som fick dem att kännas viktiga och relevanta, trots att de inte påverka seriens övergripande story i någon större grad (exempel på sådana avsnitt är Beyond the Sea, Clyde Bruckman’s Final Repose, Paper Hearts eller Tithonus). Hade inte den försvunna agenten kunnat ha haft någon sorts relation till Mulder och Scully? Varför inte återanvända någon intressant karaktär från serien? Låtit Doggett eller Reyes blivit kidnappade?

Filmen börjar egentligen som ett ganska standardartat avsnitt. Efter ett tag blir det alltmer tydligt att storyn faktiskt är en aning tråkig. Regissören Chris Carter brister i att bygga upp spänning. Man bryr sig inte särskilt mycket om huruvida Mulder och Scully ska hitta den försvunna kvinnan. Carter har aldrig varit någon särskilt stabil regissör och hans avsnitt har varit av väldigt varierande kvalité. Han har ett öga för snygg bildkomposition, och stämningsfulla atmosfärer. Men han berättande kan ofta bli sentimentalt. Detta märks också här, men ett av filmens största problem är dess tempo. Sidohistorien där Scully försöker rädda en dödligt sjuk pojke på sitt sjukhus distraherar från thrillermomentet och gör filmen ännu segare. I tredje akten – där manusförfattarna har slängt in ett gäng ryska Dr Frankensteins – spårar dock handlingen ur. Detta kommer helt oväntat och bryter av mot den realistiska känsla filmen hittills byggd upp.

Father Joe är en intressant karaktär och antihjälte. Han är en synsk, f.d. katolsk präst. Och dömd pedofil. Karaktären tillför en hel del filosofiska frågor om moral och tro, ett genomgående tema i Carters avsnitt av serien. Billy Connolly gör bra ifrån sig i rollen. Men han bleknar ändå i jämförelse med klassiska X-files-medium som Luther Lee Boggs och Clyde Bruckman. Scenerna mellan Connolly och Anderson är väldigt välagerade, trots att replikerna pendlar mellan banala och välskrivna.

Castingen för agenterna Drummy och Whitney känns ganska udda. De spelas av rapparen Xzibit och Amanda Peet. Ingen av de två är särskilt trovärdiga som FBI-agenter. Här hade man ett annat tillfälle där man kunde använt sig av de redan existerande karaktärerna Doggett och Reyes. Då hade man fått två mer kompetenta och karismatiska skådespelare på köpet. Men kanske var viljan att distansera sig från de opopulära säsongerna åtta och nio för stor. Det är synd. För jag måste säga att jag uppskattade de två sista säsongerna av originalserien mer än denna halvdana återförening.

believe4

Filmen får det ändå att röra sig i huvudet på fans av serien. Ibland på ett positivt sätt. Men det finns också en hel del luckor i Chris Carters och Frank Spotnitzs halvdana manus.

Hur det står i FBI:s makt att förlåta Mulder – att avlysa jakten på och anklagelserna mot honom – förstår jag inte, eftersom det var militären som ställde honom inför rätta och dömde honom. Det verkar dock smått otroligt att FBI (som enligt seriens logik numera borde vara totalt styrt av utomjordiska super-soldiers) efter alla ansträngningar att komma åt Mulder, helt plötsligt bara slutat bry sig om att få tag på honom. Man kan fundera hur länge man vill på dessa saker. Men det är enklare att acceptera att Carter o Co valt att i stort sett ignorera de två sista säsongerna, och istället fokusera på att göra ett nytt, klassisk Monster-of-the-Week-fall. Följderna blir en del logiska luckor, men dessa är bara att acceptera.

believe2

Det är kul att återse Mulder och Scully. Däri ligger filmens främsta attraktionskraft. Det är också kul att se lite av deras liv efter att de slutat på FBI. Det är scener som utforskar Mulder och Scullys vardag och gemensamma liv, som gör denna film värd att se.

Men filmen i övrigt har många brister. Och de flesta av dessa ligger på manusnivån. Känslan man fick av många av de klassiska avsnitten var att de hade börjat som en cool idé hos manusförfattarna, som de senare inkorporerade i Mulder och Scullys värld. I Want To Believe ger däremot intrycket av att upphovsmännen bara fokuserat på nöjet över att återse Mulder och Scully, och inte brytt sig vidare om filmens handling.

Finalen känns nästan improviserad, och hela storyn känns halvfärdig. Ta bara en sådan sak som Skinners roll. Mitch Pileggis klassiska karaktär kläms in alltför sent. Han borde varit med i FBI-utredningen redan från början. Istället dyker han upp ur ingenstans i deus ex macina-stil, för att rädda Mulder. Ett slöseri av en bra karaktär.

Man saknar också mycket av den humor som gjorde serien, och främst då de fristående avsnitten, så bra. Tonen är allt för allvarlig här. Inte heller är det särskilt originellt. Medium inblandade i polisutredningar har blivit någon av en kliché på film och TV. Dessutom saknas det en riktigt bra skurk. Skurkarna var alltid en styrka hos serien. Själv hade jag föredragit ett riktigt pulp fiction-monster i stil med The Flukeman (The Host) eller Toombs (Squeeze). Men hade man velat ha en lite mer realistisk skurk, varför inte hitta på en klassisk psykopat som John Lee Roche (Paper Hearts) eller Robert Patrick Modell (Pusher)? I denna film är skurkarna extremt anonyma och ointressanta, precis som deras brott och motiv.

Sammanfattningvis kan jag konstatera att detta är en stor besvikelse. Det är en snygg film och nöjet över att återse Anderson och Duchovny i sina paradroller kan inte understrykas nog. Men som film betraktat är detta ett havsverk. Om det i framtiden skulle komma en tredje film, borde Carter lämna över manus- och regi-arbetet till någon av sina mer kompetenta gamla medarbetare. Eller varför inte till J.J. Abrams? Jag tror att någon som han skulle vara det enda som skulle kunna rädda denna franchise.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »