Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2013

När jag hittade ett exemplar av Ruiner (eng. Ruins) på Myrorna tyckte jag att det var passande att köpa boken eftersom jag var mitt uppe i mitt Tema: The X-Files här på bloggen. Så här kommer en liten bonusinlägg till detta tema

Jag har generellt svårt för s.k. ”novelizations” – dvs. romaner baserade på filmer, TV-serier eller spel. Oftast är de inte mycket mer än ett marknadsföringsknep, ytterligare sätt att tjäna pengar på ett varumärke. Böcker baserade på exempelvis filmer är i princip bara manuskriptet plus lite kosmetisk utfyllnad. Författarna är vanligtvis inte några nobelpristagare, utan försörjer sig i regel på dessa uppdrag från stora mediaföretag.

När TV-serien The X-Files var som populärast gavs ett stort antal sådana böcker ut. De flesta var tolkningar av TV-manus, riktade till en ung publik. Men det gjordes också ett antal fristående böcker med helt nya storys, varav Kevin J. Anderson skrev tre. Anderson är en etablerad science fiction-författare som skrivit böcker åt andra varumärken som Star Wars, Star Trek och Dune. Men han också författat ”egna”, fristående sci-fi-romaner..

Naturligtvis är detta inte stor litteratur. Men boken är inte heller sämre än den genomsnittliga deckaren. Det är underhållande och spännande, som vilket avsnitt av TV-serien som helst. Men det måste vara svårt att skriva en bok som denna. Det är svårt för författaren att ge karaktärerna någon egentlig personlig utveckling och händelserna i boken kan inte ha någon permanent effekt på dem. För att inte tala om att karaktärerna inte är ”dina” – de tillhör andra kreatörer (främst Chris Carter) och har redan en etablerad publik.

Men Anderson hanterar ändå dessa element bra. De flesta repliker hade legat rätt i både David Duchovnys och Gillian Andersons munnar och deras sätt att tänka och agera stämmer väl med hur de skulle gjort på TV. Författaren har på så vis väl fångat sin huvudkaraktärers personlighetsdrag. Tydliga exempel på detta är då Scullys skäller ut karaktären Jakes – här kan jag verkligen se Gillain Anderson framför mig och höra hennes respektingivande röst. Också Mulders halvtaskiga skämt påminner om vad han kunde kasta ur sig i TV-rutan. Men karaktäriseringen är över lag inte är särskilt djup. Vi får ingen större insyn i personerna Mulder och Scully. Och de nya bifigurer är tunt skrivna. Visst är Professor Rubicon en karikatyr på en gammal historieprofessor och Aguilar är en karikatyr på en mexikansk bandit. Men de ges nog med motivation och djup för att duga i detta sammanhang.

Storyn har ett upplägg som liknar strukturen i avsnitt som Ice, Darkness Falls, Firewalker eller Detour, där Mulder och Scully är isolerade i vildmarken tillsammans med ett opålitligt team. De letar efter den försvunna arkeologen Cassandra Rubicom och hennes forskarteam som mystiskt försvunnit vid en utgrävning i Yucatans djungler. Detta är ett väldigt effektivt sätt att få upp spänningen på, samtidigt som det också ger handlingen ett tydligt fokus och en röd tråd som är lätt att följa. Större delen av handlingen utspelar sig i djungeln i eller kring en gammal Maya-ruin, och författaren har gjort ett bra jobb i att göra levande beskrivningar av miljön och atmosfären. Själva mysteriet är någorlunda spännande och intressant. Dock känns lite för standardartat. Jag förväntade mig att en roman skulle bjuda på något mer utöver det publiken kan se varje vecka på TV. Men icke. Detta är som ett avsnitt i bokformat.

Utöver Mulder och Scullys letande efter Cassandra Rubicon, finns det också ett antal bihandlingar. Vi får följa två konkurrerande knarkkungar, en antikvitetssmugglare och ett militärkommando under ledning av major Jakes. I stor utsträckning hanteras dessa bihandlingar väl, och de strålar samman på ett snyggt sätt i bokens klimax. Undantaget är den ganska stora sidantal som läggs ner på de två knarkkungarna. Som läsare förväntar man sig att detta ska leda till något intressant, men denna del av storyn rinner ut i sanden.

Maya-kulturen och teorier om forntida utomjordingars inflytande på tidiga civilisationer används på ett effektivt sätt. Kevin J. Anderson har gjort mycket research och den mängd fakta och teorier som presenteras gör att det hela låter åtminstone lite övertygande. Man accepterar det iallafall nog för att fortsätta läsa. Det är ju ingen idé att hymla om att detta är lätt underhållning. Informationen vi får om Maya-kulturen låter övertygande och fungerar i bokens kontext och det är allt som behövs. Ingen påstår att något av detta skulle vara sant i verkliga livet. Det är ju inte Dan Brown som skrivit boken.

Det bjuds på typiska The X-Files-ingredienser och boken känns, som sagt, som ett (ganska bra) avsnitt ur TV-serien. Den påminner om ett tidigt avsnitt ur Säsong 1 – då seriens mythology inte var särskilt utvecklad (eller enhetlig). Romanen har ett antal hänvisningar till specifika avsnitt ur serien, och jag räknade ut att den måste utspela sig under säsong 3.

Det är lite roligt att romanens klimax påminner mycket om långfilmen The X-Files: Fight The Futures klimax. Ruiner föregår filmen med två år. I både boken och filmer tar sig Mulder ombord på ett rymdskepp som finns under jord. Där hittar han en kvinna fångad i ett slags slemmig kokong. Han befriar kvinnan och de tar sig ur skeppet, precis innan det ger sig av mot yttre rymden igen. Scully har dock inte bevittnat nåt av det inträffade. Byt ut Mexicos djungler mot Antarktis och ni har finalen i Fight The Future.

Kevin J. Anderson lyser som mest då han skriver actionspäckade eller kusliga scener. Bland bokens höjdpunkter är då Scully iförd dykutrustning dyker ner i en gammal offerbrunn och hittar ett stort antal lik i det mörka vattnet. Klaustrofobin och spänningen är väldigt levande här. Detsamma gäller när Mulder och Cassandra försöker ta sig ut ur den gamla Maya-pyramiden samtidigt som militären Jakes och hans team försöker jämna den med marken. Nervkittlande.

Detta är ingen stor science fiction-roman. Men i novelization-genren tror jag att det är ett starkt bidrag. Ruiner blev en New York Times bestseller, och ”röstades fram som den bästa science fiction boken från år 1996″. För science fiction-nördar finns det säkerligen tusentals titlar som är mycket bättre och mer givande litteratur. Men Ruiner är god underhållning. Speciellt om du är ett fan av The X-files. Här finns mysterier, action och spänning. Och två karismatiska huvudkaraktärer. Boken känns med andra ord som ett slags bonusavsnitt av serien. Och ett bra avsnitt, dessutom. Varken mer eller mindre. Lite ospektakulärt kanske.  Men med det sagt så väcks frågan: varför inte bara titta på ett avsnitt av serien istället? Det går fortare. Och TV är trots allt det format som The X-Files var skapat för.

Read Full Post »

Daniel Craig kommer spela huvudrollen i ytterligare två filmer om James Bond. Nyligen tillkännagavs att Sam Mendes återvänder som regissör till Bond 24, och att filmen har världspremiär hösten 2015. Filmen efter denna kommer förmodligen släppas 2017 eller 2018. Vilket betyder att vi kan förvänta oss en ny Bond först år 2019 eller 2020. Det är ett tag kvar dit, men det är ändå kul att börja spekulera. Jag är helnöjd med Craig i rollen, men det är uppenbart att han efter dessa filmer måste bytas ut. Craig blir 50 år 2018, vilket är en bra ålder att börja tänka på pensionen för Bond-skådisar. Skräckexemplet med en 57-årig Roger Moore vill man inte ska upprepas.

När man spekulerar över vem som kan ta över rollen måste man beakta ett flertal saker.

  1. Rätt utseende. Skådespelaren måste naturligtvis vara snygg, men också ha någonting hårt eller grymt i sitt utseende. Helst ska han ha mörkt hår. Vara lång. Inte för tvålfager.
  2. Utstrålning. Han måste ha en elegans, en charm och en komisk timing. Han måste också vara trovärdig som actionhjälte.
  3. Rätt ålder. Vill man ha en Bond som kan medverka i ett flertal filmer (minst fyra), kan han inte vara för gammal när första filmen spelas in. Men han får inte heller vara för ung. Den yngste skådespelaren som spelat Bond var George Lazenby, som var 29 då han tog över rollen. Hans Bond kändes omogen, och det hade nog dels med Lazenbys unga ålder att göra (samt hans personlighet). Å andra sidan var Sean Connery bara 31 i Dr No, och var som klippt och skuren för rollen från första stund. Men minst ca 35 år gammal ska man nog vara när man inleda sin Bond-karriär. Ibland är det också acceptabelt att vara lite äldre. Pierce Brosnan var 42 i sin första film, och Moore 44.
  4. Inte för välkänd. Ett annat krav är att skådisen inte är särskilt välkänd. Detta gör det ännu svårare att spekulera i vem som tar över rollen. Connery, Lazenby, Dalton och Craig var alla tämligen okända. Moore och Brosnan var båda kända från TV sedan tidigare (The Saint, respektive Remington Steele), men inga stora Hollywoodstjärnor.
  5. Komma från de brittiska öarna. Undantag kan naturligtvis göras (Lazenby kom från Australien). Och en europeisk skådespelare med övertygande brittisk dialekt vore kanske OK. Men chanserna att vi får se en amerikansk James Bond är ganska liten.

Nedan följer en lista med skådisar som jag kan tänka mig skulle passa som Bond efter Daniel Craig. Detta är inte en spekulation i vem det kanske blir, utan snarare reflekterar detta mina preferenser. Detta är en topplista, där mina favoriter presenteras rangordnade i lämplighetsordning.

7. Ben Barnes


Engelsman. Född 1981. Skulle vara 39 om han tog över 2020. Barnes har rätt utseende – det mörka håret och ögonen. Han har spelat i bl.a. två Narnia-filmer och huvudrollen i Dorian Gray, men är inte ett allt för stort namn. I Dorian Gray visade han prov på att han är en duktig aktör, som både kan vara charmerande, elegant och hänsynslös. Måhända ser han lite för mycket ut som en tvålfager fotomodell, men förhoppningsvis kan hans utseende mogna till och få rätt pondus innan han tar över.
6. Jonathan Rhys-Meyers


Irländare. Född 1979. Skulle vara 41 år 2020. Rhys-Myers har länge varit ett namn som nämnts i spekulationerna. Att han är en intensiv och duktig skådespelare är det inget tu tal om, vilket han visat prov på såväl i TV-serien The Tudors, och i filmer som Match Point (i vilken han är briljant). Hans filmkarriär har inte varit särskilt storslagen (vilket dock är ett gott tecken i dessa sammanhang). Men han har spelat agent i Mission: Impossible III, och medverkat i den (mediokra) filmen med det Bond-klingande namnet From Paris With Love. Han har dessutom spelat samma roll som Timothy Dalton – Kung Philip II i en nyinspelning av Daltons debutfilm The Lion in Winter.

5. Dominic Cooper

Engelsman. Född 1978. Skulle vara 42 när han tog över rollen. Har ett speciellt utseende. Ögonbrynen ger honom någonting elakt, men också Bond-igt och han är uppenbart uppskattad hos det motsatta könet. Har haft ett stort antal biroller i flertalet storfilmer. Seplade mot Pierce Brosnan i Mamma Mia!, arbetade med Bond-regissören Lee Tamahori i The Devil’s Double och kommer spela Bonds skapare Ian Fleming i en kommande miniserie på BBC. I trailern till den serien ser han väldigt Bond-ig ut.

4. Henry Cavill

Britt. Född 1983. Skulle vara 37 när det blir aktuellt. Cavill var faktiskt redan 2006 regissören Martin Campbells favorit inför rollen som Bond i Casino Royale. Han var då blott 23 år gammal. Och på tok för ung för rollen. Så han skulle ha en andra chans och vara i perfekt ålder när Craig slutade. Han har helt rätt utseende, även om han – precis som Ben Barnes – är lite för tvålfager och kanske saknar den där självdistansen som behövs. Han påminner mycket om Pierce Brosnan eller en snäll Timothy Dalton till utseendet. Spelar Stålmannen i aktuella Man of Steel. Kommer troligtvis också spela Napoleon Solo i den blivande The Man from U.N.C.L.E.-filmen.

3. Luke Evans


Från Wales. Skulle vara 41 när Craig lämnat rollen. Evans har ett utseende som är perfekt för rollen. De där elaka ögonbrynen, och det något kantiga ansiktet med höga kindben är perfekt och påminner om hur Ian Fleming beskrev sin karaktär. Evans har medverkat i små roller i flertalet filmer, men har fortfarande en tämligen låg profil. Han har gjort action i The Three Musketeers och Fast and Furious 6, och kommer medverka i de två sista The Hobbit-filmerna.

2. Jamie Dornan

Från Nordirland. Född 1982. Skulle vara 38 när det blev aktuellt. Har spelat Marie Antoinettes älskare i Sofia Coppolas film med samma namn – den svenske greve Axel von Fersen. Är också utmärkt i rollen som en psykotisk och totalt iskall mördare i thrillerserien The Fall. Det var den rollen som övertygade mig om att han skulle bli en utmärkt 007. Tror hans Bond skulle påminna om Craigs, med mycket inre konflikter. Ser kanske för bra ut, men liksom de flesta på denna lista så hoppas jag att hans utseende mognar och blir lite ”råare” med åren. Han har rätt glimt i ögat. Dessutom heter han ju faktiskt James.

1. Michael Fassbender

Från Irland/Tyskland. Född 1977. Skulle vara 43 när rollen blir hans. Han skulle förvisso vara något för gammal då han började. Men förhoppningvis skulle han vara så perfekt i rollen, att det inte spelade något roll. Hans utseende är perfekt. Han elegans, komiska timing och intensitet är uppenbar. Han vill spela rollen och verkar vara de flestas favorit för tillfället. Så även min. Idealiskt vore att de spelade in tre filmer med honom, med tvåårsintervaller. Då skulle han ha tid att växa i rollen. Kanske skulle man t.om. med hinna med en fjärde, om han fortfarande såg någorlunda ung ut vid 50. Tror han skulle kunna ge oss en Bond i stil med Timothy Dalton. Inte lika rå som Craig, men inte lika lättvindig som Moore eller Brosnan.

Read Full Post »

På gymnasiet läste jag alla Thomas Harris böcker om den briljante psykopaten Dr Hannibal ”The Cannibal” Lecter. Den första boken jag läste var romanen Hannibal. Det var en spännande bladvändare och jag blev sugen på mer. När Lammen Tystnar och Röda Draken följde. Snart publicerade Harris även en fjärde bok, Hannibal: Upptakten. Men den var inte alls bra. De två riktiga bra böckerna – som fortfarande är mästerverk inom deckargenren – är Röda Draken och När Lammen Tystnar .

Filmerna var naturligtvis också favoriter under min gymnasietid. Filmatiseringen av Red Dragon, med titeln Manhunter – i regi av Michael Mann och med William Petersen som Graham och Brian Cox som Hannibal Lecktor – anses av de riktiga konnässör som den bästa filmen i serien. Men The Silnece of the Lambs var, och är fortfarande, en av mina favoritfilmer. Det är ett mästerverk, med två briljanta insatser av Anthony Hopkins och Jodie Foster, och en vacker regi av Jonathan Demme. Uppföljaren, Hannibal, var en helt annan slags film. Helt klart är det en kommersiell produkt, men inte helt utan fördelar. Nyinspelningen av Red Dragon var ett steg upp. Den hade en fantastisk rollista, och var väldigt snyggt gjord. Hannibal Rising var om möjligt ännu sämre än boken.

När jag först hörde talas om att man skulle göra en TV-serie baserad på Harris karaktärer blev jag positivt överraskad. Att Mads Mikkelsen skulle göra titelrollen lät som en god idé. Att Gillian Anderson skulle ha en biroll i några avsnitt var även det ett incitament för att se serien. Men efter att ha sett igenom den första säsongens tretton avsnitt har jag blandade känslor inför serien. Det finns starka sidor, men också en hel del misslyckanden.

Serien har en estetik som påminner om CSI. Mycket flashiga effekter, slow motion, snabba klipp etc. ”Läskiga” ljudeffekter och datoranimerade renar känns snarare som gimmickar som tar bort fokuset från de i övrigt rätt så välskrivna handlingarna. Avsnitten framstår också snart som väldigt bundna av en särskild dramaturgisk formel. Först upptäckten av ett, eller oftast flera, bestaliska mord. Sedan Will Grahams scen där han lever sig in i mördarens handlingar. Sedan jakten på mördaren, varvat med terapisamtal med Dr Lecter. Det blir väldigt förutsägbart och tråkigt i längden. En av styrkorna i Silence of the Lambs och även Red Dragon var den ganska okomplicerade sättet berättelserna förmedlades på. De var båda ganska konventionella thrillers – men de blev något större tack vare starka prestationer, intressanta karaktärer och välskrivna repliker.

Det känns som att serien lånar de blodiga och morbida scenerna från Seven (speciellt det ”levande liket” i avsnitt två). Över lag tappar serien mycket av sin trovärdighet p.g.a. de utförliga extremt explicita scenerna som visar mordoffer upphängda, uppsprättade, halvruttnade och skändade. Poliserna agerar som detta är en del av deras vardag, och går runt och pratar lättsamt med varandra på brottsplatsen. Jag har ingen insyn i hur bestialiska seriemord, eller utredningarna runt dem, ser ut. Men jag har svårt att tro att det går till som i denna serie. Bristen på realism gör att jag inte alls kan ta dessa aspekter av serien på allvar. Det som gjorde The Silence of the Lambs så bra, var realismen och de starka psykologiska aspekterna, som främst kom fram i replikskiftena mellan Hopkins och Foster. Här finns inget av de filmens djupgående psykologi eller välskrivna dialog, utan betoningen läggs på blod och splatter.

Hugh Dancy spelar över i rollen som Will Graham. Allt står att läsa på utsidan – i kroppsspråk, ansiktsuttryck etc. Det är väldigt expressivt, men lämnar inte mycket till tittarens fantasi. Det finns inget under utan. Inget som väcker ens nyfikenhet. Inget subtilt eller sparsmakat eller mångtydigt.

Laurence Fishburne är som klippt och skuren för rollen som Jack Crawford. Samtidigt som han är en fadersfigur, så använder han – ja, utnyttjar – Will och dennes obehagliga förmågor trots att han vet vad detta gör med honom. Han är på samma gång omtänksam och hänsynslös. Fishburne har pondus och känns trovärdig och är en värdig arvtagare till både Scott Glenn och Harvey Keitel.

Mads Mikkelsen är utmärkt i titelrollen. Hans stil påminner inte särskilt mycket om Hopkins, utan han gör rollen till sin egen. Hans röst är väldigt annorlunda, liksom hans kroppsspråk. Hopkins rörde sig nästan som en dansare i rollen och hans röst var metalliskt len. En perfekt rollprestation, men ändå väldigt extrem. Mikkelsen känns mer jordnära, och inte lika extrem som sin föregångare. Han är väldigt elegant och förtroendeingivande, och därmed så mycket mer manipulativ. Och han har jäkligt snygga kostymer på sig!

Man har valt att förvandla två av de manliga karaktärerna i boken Red Dragon till kvinnor. Dels är det den skrupelfria journalisten Freddie Lounds, och dels karaktären Alan Bloom som här fått förnamnet Alana. Jag tycker greppet fungerar. Det är också nödvändigt, då serien hade blivit full med gubbar annars. Tyvärr är karaktärerna ganska tunt skrivna. Lara Jean Chorostecki är malplacerad i rollen som Lounds. Här hade det behövts någon med mer attityd och karisma. Philip Seymoure Hoffman var perfekt i rollen i filmen från 2002. Caroline Dhavernas gör en bra insats som Dr Bloom, och ger denna serie en behövlig fläkt av lugn och stil. Hon är sympatisk. Hettienne Park spelar karaktären Beverly Katz, som känns överflödig, klichértad och irriterande.
Av någon anledning så har man gjort detta till mer av ett ensambeldrama, med ett större antal karaktärer. Detta är något som hör till TV-deckarkonventionerna nu för tiden. CSI, Criminal Minds, NCIS, Law & Order etc. har alla ett stort antal karaktärer som handlingen kretsar kring. Detta gör det hela mer ointressant för mig, eftersom ju fler karaktärer det finns, ju mindre tid får publiken att lära känna dem på djupet. Den psykologiska insynen löper därmed stor risk för att bli påklistrad eller banal. Detta är extra synd i en serie med sådant potential till djupgående personporträtt som Hannibal har. Då hade det varit bättre att i större utsträckning fokuserat mer på Graham, Lecter och Crawford. Resultatet som nu blivit är en urvattnad, kommersiell, opersonlig variant av Thomas Harris skapelse.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Under de dryga tio är som följt efter att The X-Files lades ner har Gillian Anderson främst varit aktiv inom den brittiska film- och TV-industrin, efter att ha flyttat till London. 2013 är hon dubbelt TV-deckaraktuell. Dels spelar hon en biroll i amerikanska Hannibal, och dessutom har hon en av de två huvudrollerna i brittiska The Fall.

The Fall är en psykologisk thriller som utspelar sig i Belfast, och kretsar kring de två karaktärerna Paul Spector och Stella Gibson. Spector är terapeut, snygg, småbarnspappa och iskall seriemördare. Han inriktar sig på framgångsrika, unga karriärskvinnor. Han förföljer och bryter sig in hos dem för att sno delar av deras underkläder, innan han vid ett senare tillfälle stryper dem till döds, rengör dem, lägger deras kropp i olika poser och sedan fotograferar.

Stella Gibson är polisen som kallas in från London, för att ta över en stillastående utredning kring mordet på en ung kvinna. Hon börjar se ett mönster mellan flera mord och misstänker att en seriemördare härjar i staden.

Brittiska deckare finns det som bekant mängder av. Och svensk TV älskar att visa dessa gång på gång in absurdum. Man tröttnar snart på Midsomer Muders och Kommissarie Lynley. Däremot är BBC väldigt duktiga på att göra riktigt bra miniserier. Tidigare exempel på dessa är Edge of Darkness, The Sculptress eller The Jury. Denna mörka serie är ännu en i raden av dessa välgjorda, stilrena och psykologiskt intressanta serier.

Tempot är ganska lugnt, dialogen sparsmakad. Mycket av handlingen utspelar sig under tystnad. Tittaren iakttar avvaktande. Precis som Spector iakttar sina offer. Eller Gibson en brottsplats. Detta gör att mycket av karaktärernas tankar och känslor blir outtalade. Eller som Spector säger:

No one knows what’s going on in someone else’s mind. And life would be intolerable if we did.

Chocken blir därmed större då det lugna tempot, den nästan meditativa och realistiska stämningen, abrupt bryts av i skildringen av en våldshandling. Detta gör våldet desto mer obehagligt, utan att för den skullen behöva vara särskilt visuellt.

Karaktärerna är välskrivna och känns genuina – som riktiga människor. Mycket av trovärdigheten kommer från manus, men också från de kompetenta skådespelarnas insatser. Jamie Dornan är utmärkt i rollen som den obehaglige Spector, som pendlar mellan två liv – dels den älskvärde familjefadern, dels den kalle mördaren.

Gillian Anderson är förvånansvärt lätt att acceptera i rollen som Gibson. Eftersom hon även här spelar en stark kvinnlig polis som utreder brutala mord, trodde jag att det skulle vara svårt att inte tänka på Scully. Men tack vare att Gibson är en helt egen karaktär, och tack vare Andersons starka prestation, så glömmer man bort vem som spelar henne och tittaren fokuserar bara på att detta är Gibson. Trots de uppenbara likheterna med skådespelerskans paradroll så är Gibson totalt väsensskild från Scully. Hon går hårt fram, både gentemot kollegor, under- och överordnade. Hon har attityd så det räcker och blir över. Det hade Scully också, men hon var mer sympatisk. Stella Gibson är iskall och framstår ibland som snobbig och empatilös. Nästan asocial.

Jakob Verbruggen heter den flamländske regissören, och denne gör ett gediget och snyggt jobb. Spänningen är på topp, men utan att det långsamma tempot går förlorat. Visuellt tycker jag att serien närmast påminner om Red Riding-trilogin. Att parallellt visa de två karaktärernas historia fungerar väldigt effektivt och man väntar på när deras vägar skall korsas och en klimax nås. De två är som svart/vita motsatspar – som Yin/Yang. De är båda iskalla, professionella, tystlåtna och intellektuella. Samtidigt som vi får se Gibson ha sex med en kollega, får vi se hennes ”mörka tvilling” ömsint ta hand om sitt offers kropp. Över lag används mycket växelklippning och paralleller. Spector tvättar sin dotters hår, samtidigt som hans offer undersöks av rättsläkarna. Vetskapen om att han givit offret en liknande skönhetsbehandling bidrar till den obehagliga stämningen. Manuset innehåller också en mängd symboliskt laddade aspekter. Som när Spectors fru, som jobbar som sköterska på en neonatal avdelning, frågar en ung mor om de ska rengöra, göra iordning och fotografera hennes lilla döende baby. Hennes ord påminner om hennes sinnessjuke makes modus operandi. Manuset är väldigt starkt, skrivet av Allan Cubitt (Prime Suspect, Murphy’s Law).

Det ska komma en andra säsong, vilket jag ser fram emot – eftersom jakten fortsätter. The Fall är en extremt välgjord och intressant deckare. Frågan är om det är möjligt att uppnå samma kvalité igen? Jag vet inte, men jag vet att jag vill se mer av Stella Gibson och Paul Spector.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Förra sommaren var jag på Fårö en vecka med vänner och familj. En person i sällskapet läste The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald i en svensk pocketutgåva från 1960-talet och jag tyckte att boken såg väldigt intressant ut. Jag visste att en filmversion var på gång, men eftersom kalkonmakaren Baz Luhrman skulle stå för regin så var jag väldigt ointresserad av den. När den engelske filmrecensenten Mark Kermode beskrev Fitzgeralds mest kända bok som ”den bästa boken genom tiderna” fick jag ännu större lust att läsa den.

Fitzgerald gav ut boken 1925. Hans ambition var att skriva någonting nyskapande om tiden som kallats ”The Jazz Age”. Boken berör teman som dekadens, överflöd, idealism och ”den amerikanska drömmen”. Boken sålde dock dåligt, och fick blandad kritik då den först kom ut. Den var först efter författarens död 1940 som den blev ett fenomen och ansedd som en av 1900-talets viktigaste amerikanska litterära verk.

Kanske var förväntningarna för höga. Kanske väntade jag mig något annorlunda. Men efter att ha läst ut boken är jag en aning besviken. Läsupplevelsen kan beskrivas som trevlig, men slutgiltigen intetsägande. Detta är vad jag skulle kalla torr prosa. Det är välskrivet, men utan någon tydlig röst. Fitzgeralds språk är enkelt, lättillgängligt och sparsmakat, men också oengagerande och utan någon större finess. Det saknar en poetisk ådra.

Själva handlingen är även den måttligt intressant. De grundläggande premisserna är lovande. Den mystiske Gatsby, vars tillgångar och bakgrund är höljt i dunkel. Kärleken till Daisy, triangeldramat. Den utomstående betraktaren Nick Carraway som är den som berättar historien. Det är trevlig läsning med njutbara inslag, men tyvärr engerar inte berättelsen över lag. Jag tycker att ”mysteriet Gatsby” (som har något av Citizen Kane över sig) borde ha legat mer i fokus, än de olika karaktärernas ointressanta kärleksliv.

Hade man brytt sig mer om karaktärerna hade man brytt sig mer om vad som hände dem. Men de är alla – Daisy, Gatsby, Tom, Jordan och Nick – mycket tunt skrivna. Den mest intressanta karaktären är den notoriskt otrogne och bedragne Tom. Men det verkar som om karaktärerna har varit nedprioriterade till förmån för allusioner till eller parodier på olika historiska och/eller samtida fenomen. I denna nyöversättning av Christian Ekvall finns inte mindre än 28 fotnoter (i en bok med knappt 200 sidor) som informerar läsaren om vad Fitzgerald syftade på där och där. Detta gör boken snarare till en rebus för ”den invigde” än till en stor läsupplevelse för mig. Onekligen framstår säkerligen Fitzgeralds bok som ett mästerverk om du är litteraturprofessor eller historiker specialiserad på 1920-talets New York-förorter. Men för en vanlig lekman som jag själv går alla dessa allusioner och referenser över mitt huvud, och jag kan inte för mitt liv bli engagerad i själva texten.

Men brister i handling och ett färglöst språk kan förlåtas. Det största problemet jag har med Den Store Gatsby, är att boken inte säger mig någonting. De bästa böckerna tycker jag väcker tankar och funderingar kring människan och hennes situation. De ska beröra eller lyfta tidlösa frågor. Detta kan göras på det mest subtila sätt – läsaren kanske inte ens kan sätta ord på dem. Huvudsaken är att man berörs på ett eller annat plan. Antingen intellektuellt eller känslomässigt. Men F. Scott Fitzgerald säger mig ingenting om vad det innebär att vara mänsklig. Bortsett från den korrumperande inverkan pengar, sex, passion och kärlek kan ha. Detta är förvisso ett tema så gott som något, men sättet det behandlas på här känns banalt. När jag lägger ifrån mig boken har jag haft en trevlig läsupplevelse, men i slutändan en som lämnat mig oberörd.

Read Full Post »