Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Z1

World War Z är baserad på boken med samma namn av Max Brooks. Boken var ganska banbrytande då den kom. Istället för att ha ett vanligt narrativ, där vi följer en specifik persons öde, så får vi en samling av individuella redogörelser av vad som hände för tio år sedan , då kriget mot zombierna bröt ut. I boken möter man människor från olika länder, som berättar vad som skedde. Boken berör också vilka effekter epidemin, och kriget, hade på mänskligheten – på politik, religion, miljö med mera. Detta okonventionella upplägg gjorde boken svår att filma – om man inte gjort det i en mer dokumentär stil. Det hade varit intressant att se. Och kanske hade resultatet blivit lika originellt som den litterära förlagan.

Men som film, har man valt att göra en mer traditionell historia. Detta är något man sett många gånger tidigare. Det som skiljer filmen från andra liknande apokalyptiska zombie-rullar, är den stora budgeten. Men annars är det inget nytt under solen. Det känns mest som en nyversion av 28 Days Later/28 Weeks Later. Här finns också spår av I am Legend, och naturligtvis George A. Romeros zombie-serie, kanske främst Day of the Dead.

Z2

Hantverket är väldigt välgjort. Regin, under Marc Forster, är stilsäker, snygg och väldigt spännande. Actionscenerna är episka och häftiga. I dramaregissören Forsters förra actionfilm – James Bond-rullen Quantum of Solace (2008) – kunde han inte hantera actionscenerna, vilket resulterade i att de blev röriga, skakiga och ointressanta. Här får Forster lite återupprättelse som actionregissör, och jag kan förlåta honom för besvikelsen över hans bidrag till Bond-serien.

För övrigt känns World War Z som en 007-film i zombie-skrud. Brad Pitt får i uppdrag att hitta ursprunget till den extremt snabbt spridda zombie-epidemin, och på typiskt Bond-sätt jetsettar han genom världen. Först till från USA till Sydkorea, sen Israel och till sist Wales. Under resans gång blir det en hel del storslagna actionsekvenser, och mycket nagelbitarspänning.

Z4

Brad Pitt är som vanligt väldigt karismatisk i huvudrollen som FN-agenten Gerry Lane. Men det är inte en av hans mest minnesvärda rollporträtt. Betoningen ligger på action, och personporträtten får ligga i bakgrunden. Lane lämnar sin familj för uppdraget, men som publik bryr man sig inte särskilt mycket om de återförenas eller ej. Förutom Pitt finns det inte många karaktärer man bryr sig om. Undantaget är den kvinnliga isrealiska soldat (Daniella Kertesz) som Lane möter i Jerusalem, som följer honom på resten av resan. I Wales möter vi också den nye Doctor Who-skådisen Peter Capaldi som en W.H.O. doktor (!).

Men det är spänning och action som betoningen ligger på här. Vi bjuds på minst en spektakulär actionsekvens för varje plats vi besöker. Mycket av actionscenerna bygger på ett koncept där zombierna springer upp på varandra och liksom bygger pyramider av sig själva för att ta sig över hinder. Att zombiesmittan bryter ut några sekunder efter att man blivit biten bidrar också till spänningen.

I Philadelphia flyr Lane och hans familj undan ett plötsligt kaotiskt utbrott av zombie-sjukan. I Sydkorea bjuds vi på häftig, nervig nattaction på en militär flygbas. I Jerusalem utspelar sig en spektakulär episod då zombierna tar sig över murarna och attackerar den isolerade staden. Lika häftigt är flygplanskraschen över Wales, eller den väldigt spännande finalen i forskningsanläggningen. Tyvärr så dras helhetsintrycket ner en aning av några tillfällen av ganska halvdan CGI. Främst gäller detta designen av zombierna. Varför inte bara sminka dem istället? Det skulle få dem att se mer levande ut (ja, eller ni förstår…) än vad de gör nu.

Z5

Slutet är lite för utdraget, och lite för predikande. Filmen, som hittills inte har varit mer än spännande popcorn-underhållning, försöker här vara något mer. Försöker säga något djupt om den mänskliga naturen och viljan att överleva, och vikten av hopp. Något sådant passar bättre i en lite mer realistisk film – som exempelvis Contagion (2011). Men det passar inte in i en film om zombies.

Så, sammanfattningsvis; Detta är en spektakulär actionfilm. Men den saknar den originalitet som fanns i den litterära förlagan, och bjuder egentligen inte på något nytt. Zombie-apokalypser har gjorts bättre och mer engagerande tidigare. Actionsekvenserna är filmens starkaste sida. Men jag föredrar ovan nämnda 28 Days/Weeks Later. Se hellre dem istället!

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

batman1

När jag såg The Dark Knight Rises på bio fylldes jag av både positiva och negativa känslor. Det positiva kom ur det faktum att jag bevittnade en fantastisk film. Avslutningen på en spektakulär trilogi som omdefinierat min favorit bland alla serietidningshjältar – Batman. De negativa känslorna kom ur det faktum att detta var slutet. Att vi inte skulle få återse Christian Bales Bruce Wayne, eller Michael Caines Alfred eller det Gotham City regissören Christopher Nolan byggt upp.

Men jag tröstades (det låter kanske värre än vad det var) av tanken på att Batman snart skulle återvända. I en ny gestalt. I ett nytt Gotham City. I ett nytt filmiskt universum, under en ny regissörs vision.

Jag har aldrig varit en serietidningskille. Jag har läst väldigt lite Batman i serietidningsform. Min kontakt med honom har varit genom film- och TV-mediet. Jag har heller aldrig varit särskilt intresserad av andra serietidningshjältar. Spiderman är OK. Wolverine är rätt cool. Iron Man funkar, antar jag. Men Fantastic Four, Hulk, Captain America och Superman har jag aldrig haft något intresse för.

Folk klagade mycket på Superman Returns (2006), men jag tyckte att filmen var en ganska bra representation av sin huvudkaraktär. Filmen var långtråkig, men det är Superman till sin natur. Det är svårt att göra en perfekt varelse utan några svagheter intressant. Därför har jag ännu inte sett Man of Steel (2013), eftersom den verkar hemskt ointressant. Att dess regissör Zack Snyder tidigare gjort sömnpillret Watchmen (2009) bådade inte heller gott.Ben Affleck; John Goodman; Kyle Chandler; Barry Livingston; Tate Donovan; Alan Arkin; Victor Carber; Scoot McNairy, Rory Cochran

När det tidigare i somras tillkännagavs att uppföljaren till Man of Steel skulle vara Superman Vs. Batman blev jag grymt besviken. Det finns flera anledningar till varför en sådan film inte skulle fungera. Att nu träbocken Ben Affleck fått rollen som Batman är bara ännu en bekräftelse på vilket haveri detta förmodligen kommer bli.

Batman fungerar bäst som en ensamvarg. Alltid då han har fått hjälp av andra superhjältar (vare sig det är Robin, Batgirl eller Superman) blir det lätt lite löjligt. Och eftersom Batman är en såpass mörk hjälte, fungerar inte en lättsammare ton (undataget komediserien från 60-talet) – se bara på katastrofen Batman & Robin (1997).

batman3

Och Batmans och Supermans universum ser så olika ut. Gotham City och Metropolis tillhör liksom inte samma värld. Gotham City är relativt realistisk, film noir-aktig plats där orealistiska, men ändock mänskliga skurkar är ett hot mot medborgarna. Metropolis främsta hjälte är en utomjording, och skurkarna är också ofta utomjordingar! Att se Batman slåss mot utomjordingar går liksom emot allt det jag älskar med karaktären.

Idén med en mash up mellan superhjältarna är ett uppenbart försök att konkurrera med Marvels The Avengers-filmer. Förmodligen kommer Superman vs Batman att följas av en Justice League-film (DC:s motsvarighet till Marvels The Avengers). Men där Marvels superhjältefilmer var noga uträknade att bygga mot den gemensamma The Avengers-filmen, så känns DC:s motsvarighet väldigt hastigt påkommen och mest motiverad utifrån konkurrensskäl.

batman2

Förmodligen kommer filmen blir väldigt lång, men ändå bara innehålla ytliga personporträtt. Eftersom filmen främst är en uppföljare till Man of Steel, kommer Superman förmodligen vara centralkaraktären och få mest tidsutrymme. Men samtidigt måste Batman introduceras. Positivt här är att Afflecks Batman kommer vara en erfaren version av karaktären, som varit med i leken ett tag. Alltså ingen ursprungsstory denna gång. Men dessutom måste man introducera en såpass farlig skurk att Batman och Superman tvingas samarbeta mot det gemensamma hotet. Det räcker alltså inte med Jokern eller någon liknande. Dessutom har vi alla bikaraktärer från både Batman och Supermans världar: vi har Alfred, Gordon, Louise Lane, Jor-El etc. Det blir en himla massa karaktärer under en begränsad tid. Med andra ord – ytliga personporträtt.

Nä, jag ser inte fram emot denna film. Jag kan naturligtvis ha fel. Det kan ju bli en väldigt bra film. Men just nu finns det inte mycket som tyder på det.

Read Full Post »

star wars

Jag vet inte vad som fick mig att börja fundera kring de två begreppen prequel och reboot. Kanske är det Hollywoods benägenhet att spruta ur sig filmer som på ett eller annat sätt är nyversioner eller uppföljare till något vi sett förut. Det kommer ideligen nyversioner, nyinspelningar, uppföljare, föregångare, efterapningar och upprepningar av framgångsrika koncept. Och detta har på senare år blivit alltmer populärt. Mitt inlägg är en reflektion kring de två kanske mest förekommande ”uppföljar-genrerna”. Ursäkta om jag är lite överpedagogisk och förklarar det som kan verka självklart, men det är alltid bästa att vara tydlig när man argumenterar kring något.

En prequel är en uppföljare till en film, som utspelar sig före den föregående filmen. På senare år har denna genre blivit alltmer populär i Hollywood, förmodligen främst tack vare George LucasStar Wars Episode I-III (1999-2005), som berättar hur den gode Anakin Skywalker förvandlades till skurken Darth Vader som dominerar originaltrilogin från 1977-83. Dessa filmer var en kommersiell succé, trots att de sågades av både kritiker och och många Star Wars-fans.

Efter att Lucas visat på lönsamheten i prequeln var resten av Hollywood inte sen att hoppa på. Filmserier som pågått ett bra tag och som tappat i kvalité såg här en ny ingång till att mjölka ett framgångsrikt filmvarumärke. Istället för att besvara frågan ”Vad hände sen?”, kunde man svara på vad som hände innan. Detta var ju i och för sig en fråga som få i publiken brukade ställa.

Trots att termen prequel är ganska ny, så har fenomenet funnits ganska länge. Förvisso har dess popularitet varit störst under 2000-talet, men redan filmer som Zulu Dawn (1979) eller The Godfather Part II (1974) kan räknas till genren. Men på senare år har genren formligen exploderat.

red-dragon-poster

Efter två From Dusk till Dawn-filmer, beslöt man sig för att en tredje – The Hangman’s Daughter (2000) – skulle utspela sig före de föregående. I Anthony Hopkins tredje Hannibal Lecter-film, spelade han en rynkigare, men ändå yngre version av sig själv – i Red Dragon (2002). Denna följdes av Hannibal Rising (2007), där vi fick reda på hur Hannibal blev The Cannibal. Denna gång utan Hopkins.

dumb-and-dumberer2Även otippade filmer som Al Pacinos gangsterdrama Carlito’s Way (1993) eller Jim Carrey-klassikern Dumb and Dumberer (1994) fick uppföljare som berättade vad som skedde innan – Rise to Power (2005), respektive When Harry Met Lloyd (2003).

Superhjälteserien X-men består av totalt 7 filmer, varav 3 kan räknas som prequels; X-Men Origins: Wolverine (2009), X-Men: First Class (2011) och kommande X-Men: Days of Future Past (2014).

The Lord of the Rings har också fått en serie som utspelar sig före, då Peter Jackson dragit ut J.R.R Tolkiens lilla bok The Hobbit till en seg, episk trilogi.hobbit

De två senaste åren har gamla skräckfilmer som Alien (1979) och The Thing (1982) fått var sin prequel – Prometheus (2012) och The Thing (2011). Familjefilmerna Monsters, Inc. (2001) och The Wizard of Oz (1939) likaså – Monsters University (2013) och Oz the Great and Powerful (2013).

Men resultatet är minst sagt blandat. Generellt sett så är prequeln inte en så bra idé om man vill göra en riktigt bra film. Kommersiellt är det lönsamt. Men kvalitativt blir det ofta väldigt undermåligt. Bortsett från Red Dragon och X-Men: First Class, så har kritiker och publik tyckt att filmerna varit som bäst medelmåttiga (Oz the Great and Powerful) eller förfärliga (Carlito’s Way: Rise to Power).

Prometheus

Då är reboot-formatet kanske att föredra. Ofta förväxlas en reboot med en prequel. Men en reboot är en film som, istället för att utspela sig före en tidigare film i serien, totalt ignorerar tidigare filmer. Det är helt enkelt en ny vision av ett varumärke eller karaktär, i vars universum övriga filmers händelseförlopp aldrig har eller kommer existera. De ”raderar” tidigare filmers storys från filmens värld, och börjar på nytt. På så sätt behöver man inte bry sig om att få nya filmer att stämma överens med gamla filmer vad gäller handling, utseende, skådespelare eller andra ingredienser. Detta ger filmskaparna en större frihet, och öppnar upp för kreativitet och oftast ett bättre resultat.

BatmanBegins

Detta format har anamants främst inom science fiction och superhjälte-filmerna. Christopher Nolans film Batman Begins (2005) var stilbildnande här. Hans Batman-berättelser ignorerade totalt filmerna av Tim Burton och Joel Schumacher, vilket lät Nolan göra Batman till sin egen, utan att behöva bry sig om det spektakel filmerna blivit i och med Batman & Robin (1997). Rebooten var en framgång både ekonomiskt och hos kritiker, och andra filmserier hakade på trenden. James Bond-filmerna, som mellan 1962-2002 alltid utspelat sig kronologiskt i sin samtid med en ”evigt ung” James Bond, antog efter det kvalitativa fiaskot Die Another Day (2002) samma strategi. I Daniel Craigs första film Casino Royale (2006) var Bond en ung agent som nyligen fått sin rätt att döda. De andra filmerna ”hade aldrig hänt” så att säga. Även detta var framgångsrikt hos både kritiker och publik.

casino_royale

Även långlivade skräckserier som Friday the 13th (1980), A Nightmare on Elm Street (1984) och The Evil Dead (1981) blev rebootade år 2009, respektive 2010 och 2013. Detta gav nytt liv till serier vars uppföljare blev alltmer långsökta och fantasilösa. Dessa nyversioner var kanske inga kritikerrosade filmer, men de var ändå bättre än många av de uddlösa tidigare uppföljarna. Dock kan dessa nyversioner av gamla skräckisar kanske snarare ses som regelrätta nyinspelningar. Gränsen mellan en nyinspelning och en reboot är suddig och ganska flytande.

Men rebootade sci-fi-varumärken som Star Trek (2009) och Planet of the Apes (2011) lovsjöngs av kritiker som publik. Och precis som Batman så har både Superman och Spiderman nyligen fått reboots trots att det bara gått en handfull år sedan vi senast såg dem på biodukarna. Och generellt sett har dessa nyversioner tacksamt tagits emot.evil_dead

Även TV har haft en hel del reboots, där kanske TV-serien Hannibal är det senaste exemplet. V och Hawaii Five-O har gjorts i nyversioner. För att inte tala om alla gamla TV-serier som blivit moderna filmer. Men det är en annan grej…

Så man kan generellt sett säga att en reboot oftast håller en högre kvalité än en prequel. Detta är av naturliga skäl. Rebooten ger skaparna en större frihet, då man inte är bunden av kontinuiteten från tidigare filmers händelseförlopp. Men även om en reboot är att föredra, så kan man ändå tycka att det gått inflation i dessa olika typer av ”uppföljare”. Jag älskar en del varumärken som James Bond eller The X-Files. Men även jag skulle vilja se något nytt på bio ibland. Det behöver inte alltid vara ”the same old same old”, fast med ny kosmetika. Jag tar hellre något nytt och spännande, än att se en ”ny version” av Superman eller Spiderman eller Batman Vs. Superman eller vad det än vara må… Ge mig nåt nytt.

Read Full Post »

earthsea3

Den japanska animeringsstudion Studio Ghibli har allt sedan 1980-talet gjort mästerliga animerade filmer som får allt vad Disney heter att blekna i jämförelse. Filmer som Min granne Totoro, Det levanade Slottet, Lånaren Arrietty och Spirited Away har ett allvar och en poesi över sig som gör dem opassande – ibland obehagliga – för barn och mer lämpade för vuxna.

Filmerna är ofta fantasyhistorier, eller åtminstone sagoliknande berättelser på gränsen till fantasy. Teman som död, öde, barndomens slut, miljömedvetenhet och feminism är återkommande i studions – och främst dess medskapare/regissör Hayao Miyazakis – filmer. Miyazakis stil hade länge varit influerad av den amerikanska fantasyförfattaren Ursula K. Le Guin, varför en filmatisering av hennes berättelser bara var en tidsfråga.

När tillfället kom föll dock regissörsrollen på Miyazakis son – Goro Miyazaki. Denne gör ett godkänt jobb, men hans film Legender från Övärlden (Gedo senki/Tales from Earthsea) saknar den skärpa och det hjärta som präglat faderns produktion.

Saker och ting håller på att förändras i världen. Ett dåligt omen är att drakar synts till. Den omkringströvande trollkarlen Sparvhök undersöker orsakerna till dessa bisarra händelser. Han träffar den unge prisnen Arren, som är på flykt efter att ha mördat sin far konungen. Arren ser ung och oskyldig ut, men under ytan plågas han av sina mardrömmar. De två slår följe, samtidigt som den onda häxan Kumo sänder ut sina tjänare för att finna dem. Hon ser i pojkens rädslor ett tillfälle att besegra Sparvhök.

Naturbilderna, fantasylandskapen och ljuset är fantastiskt till största delen av speltiden. Men animationen av karaktärer och andra ”rörliga” saker i fokus känns inte lika detaljrikt och har inte lika hög standard som i tidigare Ghibli-filmer. Musiken är till stor del väldigt bra och påminner om James Horners soundtrack till såväl Braveheart, som The Mask of Zorro och Legends of the Fall.

Storyn är en klassisk fantasy-saga. Vi får följa en ung hjälte som slår följe med en gammal trollkarl. Samtidigt hotas världen av en gryende ondska i fjärran. Detta fantasystory 1A. Mycket känns igen från såväl The Lord of the Rings, som Star Wars. Le Guin, som skrev böckerna, blev dock inte nöjd med filmatiseringen, då storyn avvek såpass mycket från den litterära förlagan. Detta är ingen som bekommer mig, eftersom jag inte läst någon av böckerna. Men filmens story känns en aning ofokuserad och trevande, och saknar den poesi och magi som andra filmer från studion har. Detta resulterar också i att karaktärerna är tämligen endimensionella och svartvita, och den ambiguitet som präglat många av studions tidigare karaktärer saknas. Med undantag från vår huvudkaraktär Arren förstås, vars komplexitet räddar mycket av filmen och håller intresset uppe.

Över lag är detta en helt okej film, men den kommer inte upp till tidigare filmers höga standard. Det är en ganska generisk fantasyhistoria, men med vackra miljöer och musik har den något lite extra. Detta gör filmen helt klart godkänd, men inte mycket mer än då. Då ser jag hellre Spirited Away. Den filmen är helt fantastisk på alla plan.

Betyg 3 av 5

 

Read Full Post »

illyanapoleon

Vem älskar inte en riktigt bra spionrulle? Som ett James Bond-fan måste man fylla tomrummet mellan nya filmer med konkurrerande spioner. Jag har inte varit så här sugen på en icke-Bond-spionfilm sedan Tinker Tailor Soldier Spy låg i startgroparna för ett par år sedan. Tyvärr blev jag smått besviken på resultatet, och förmodligen kommer en liknande besvikelse infinna sig när jag sitter i biomörkret och smaskar popcorn inför Guy Ritchies version av den klassiska TV-serien The Man From U.N.C.L.E.

Tidigare i vår rapporterades det att Tom Cruise och Armie Hammer skulle axla rollerna som agenterna Napoleon Solo och llya Kuryakin. Cruise drog sig turligt nog ur, och ersattes av den mycket mer passande stålmannen Henry Cavill.

[Förövrigt tror jag inte på iden med en Superman vs. Batman-film. Har alltid älskat Batman, aldrig gillat Stålis. Och Zack Snyder är en talanglös tönt.]

hammercavill

Nu skriver Empire att Hugh Grant kommer medverka i filmen, i rollen som chefen för brittiska marina underrättelsetjänsten (British Naval Intelligence). Grant kommer säkert göra ett fint jobb. Kanske blir han till och med filmens huvudskurk i en twist mot slutet?

Det som jag verkligen gläds över är att detta tyder på att filmen faktiskt kommer utspela sig på 1960-talet, och inte moderniseras. Detta eftersom enheten Grant ska vara chef över – BNI – lades ner 1965.

[Lite kuriosa: Ian Fleming – James Bonds skapare – arbetade åt British Naval Intelligence under Andra Världskriget. Fleming var också med om att skapa vissa aspekter av TV-serien The Man from U.N.C.L.E.. Han hittade bl.a. på namnet Napoleon Solo. Solo kommer förresten vara titeln på den nya James Bond-boken, skriven av William Boyd. Boyd skrev också romanen Any Human Heart, där Ian Fleming var en bikaraktär. ]

I övriga rollen i filmen ser vi bl.a. vår svenska stjärna Alicia Vikander, samt Elizabeth Debicki.

Jag ser fram emot detta, men är något avvaktande ändå.

Read Full Post »

pulp_fiction

Quentin Tarantino har jag någon form av hatkärlek till. Hans tre första filmer är otvetydigt mästerverk. De var banbrytande och väldigt oirginella då de kom och är än idag enastående. Tarantinos nisch var given. Han gjorde filmer om småskurkar, där brutalt våld, absurd humor, mästerliga dialoger och popkulturella referenser stod i förgrunden. Samtidigt visade de tre första filmerna också på en stark utveckling som filmskapare. Debuten Reservoir Dogs (1992) var en lågbudgethistoria som till stor del utspelade sig på en och samma plats – men som ändock höll publiken i ett skruvstäd med sitt välskrivna manus och sina extremt kapabla skådisar. Pulp Fiction (1994) var mer experimentell, men också mer välbalanserad. Det är – och kommer alltid förbli – hans magnum opus. Jackie Brown (1997) visade prov på en mognare regissör, med en mer nedtonad och känslomässig grundstory.

Kill-bill-kill-bill-8382809-1280-960

Så kom då Kill Bill-filmerna (2003/2004). Som ett fan blev man minst sagt besviken av Tarantinos nya stil. Istället för att fortsätta på den inslagna spåret och förfina sin egen stil, började Tarantino göra hyllningsfilmer till de genrer och filmer han växt upp med på 1970- och 80-talen. I Uma Thurmans The Bride såg vi en modern version av Frigga/Madeleine från kultklassikern Thriller (1973). Thurmans karaktär är förvisso lysande och en av få trovärdiga kvinnliga actionhjältar. Men de två filmerna var i övrigt inte mycket mer än en halvlyckad hyllning till spaghetti westerns, blaxplotation– och yakuza-genrerna.

Därefter kom Death Proof (2007) som var en hyllning till drive-in-bion från 1970-talet och de B-filmer som visades där. Filmen var en homage till de klassiska biljaktfilmerna, såväl som till slasher-filmer som Halloween eller Friday the 13th. Tyvärr var försöket liksom sina två föregångare bara halvlyckat.

Tarantinos problem blev nu allt tydligare och tydligare. Han är placerad i fel årtioende. Han borde gjort filmer på 1970-talet, istället för nu. Det är uppenbart att han älskar sin barndoms bioupplevelser, och att han vill introducera explotation-genrerna och B-filmsvärlden till en bredare publik. Men detta är dömt att misslyckas. Vill jag se en gammal B-film från 70-talet så ser jag en sådan. Då tittar jag på Piranha eller Naked Angels, eller Foxy Brown eller I Spit On Your Grave eller vilken som helst av Roger Cormans filmer. Att se Tarantinos hyllnings-rullar är som att gå på en konsert med ett tribute band. Det kan vara bra och underhållande. Men Jag ser hellre Alice Cooper än Alice Troopers.

Quentin-Tarantino_071212-2890_V1

Tarantinos besatthet av att göra hyllningsfilmer påverkade även hans kritikerrosade Inglorious Basterds (2009). Denna film var ett tekniskt mästerverk med en underbar rollista – Christoph Waltz, Michael Fassbender och Brad Pitt. Men filmen saknade det hjärta och den mognad som präglade Tarantinos bästa filmer, och den lämnade mig totalt oberörd.

Leonardo-Di-Caprio-in-DJANGO-UNCHAINED

Django Unchained (2012) är dock Tarantinos bästa film sedan Jackie Brown, trots vissa skönhetsfläckar. Tarantino envisas fortfarande med att proppa filmen full med retrohyllningar till favoriterna i sin DVD-hylla. Django är en gammal westernkaraktär som spelades av Franco Nero i en klassisk italiensk western från 1966. Filmen blev en kultklassiker med över 30 inofficiella uppföljare i Italien och Tyskland under slutet av 60- och början av 70-talen. Att använda de filmernas ledmotiv, och att låta Nero göra en cameo känns bara som kosmetiskt nörderi som inte bistår handlingen. De sprutande blodkaskaderna är även de hyllningar till B-filmernas orealistiska våld, och distraherar bara (precis som i Kill Bill). Detta gör också Tarantinos egna cameo-roll som en nyzeeländsk slavhandlare.

Filmen har många starka sidor. Manuset håller en oväntat hög nivå. Dialogerna är mer välskrivna är på länge. Filmen är extremt snygg. Fotografiet, miljöerna och kostymerna är alla utsökta. Christoph Waltz bjuder på ännu en fulländad rollprestation och är egentligen filmens centralgestalt. Jamie Foxx som Django hamnar helt i bakgrunden och blir helt anonym bredvid den excentriske tandläkaren och prisjägaren Dr. King Schultz. Leonardo DiCaprio är också briljant i rollen som den sadistiske plantageägaren Calvin Candie. Och Samuel L. Jackson är underbar i rollen som den vidrige Stephen. Detta är en väldigt bra westernfilm, men återigen – vill jag se en riktigt bra spaggethiwestern så ser jag något av genremästare som Sergio Leone. Dennes Once Upon A Time in the West är den bästa westernfilmen någonsin.

Django-Unchained-Tarantino

Något som också gör mig obekväm har Tarantinos uppenbara storhetsvansinne. Innan filmen gjordes så beskrev han sitt mål som följande:

[I want] to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to.

Ingen dålig idé i sig. Men det hela verkar ha gått överstyr. Regissören påstod i en intervju att slaveriet aldrig diskuterats i USA förrän hans film. Och att han med sin film lyft upp frågan om USAs mörka historia i dagsljuset igen. Knappast. Eftersom filmen är så orealistisk både vad gäller estetik och historiska fakta, så blir slaveriet snarare mer av en fond mot vilken en klassisk hämnd-historia i samma stil som Kill Bill berättas. Det är för och nackdelarna med Tarantinos båda senaste filmer. Filmerna lyfter inte frågorna om slaveriet och förintelsen, utan använder dem – exploaterar dem – för att berätta en spännande historia. Det behöver inte vara något fel i det. Filmerna är trots allt hyllningar till explotation-genrerna. Men det levereras utan det hjärta eller det allvar som Tarantino kan ge sin publik om han vill.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »