Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2013

Liam Neeson har på senare år inlett en ny fas i sin karriär som en medelålders actionstjärna. Hans nya specialitet känns ganska besynnerlig. Jag har tidigare på bloggen beklagat mig över hans vägval, eftersom han uppenbart borde kunna medverka i bättre filmer. Han fungerar väldigt bra som en ”average Joe” – en oansenlig person publiken lätt identifierar sig med. Kanske är det därför han spelat så många historiska roller (i Schindler’s List, Michael Collins, Rob Roy, Kinsey). Hans persona kommer sällan i vägen. På senare år har han dock spelat in ett dussin kvalitativa fiaskon som Taken 1 och 2, Clash of The Titans, The A-team och Battleship. Första Taken-filmer verkar ha varit det som satte fart på hans actionkarriär. Hur den kunde ge mersmak fattar jag inte! taken är nämligen bland det sämsta, mest cyniska och förolämpande dåliga jag sett på länge.

Filmen Unknown, regisserad av Jaume Collet-Serra, verkade vid första anblick vara en film som red på Taken-vågen. Men som tur var är detta mer av en traditionell thriller, än en Van Damme-imitation.

Handlingen kretsar kring en man som åker med sin fru till Berlin, är med om en bilolycka och hamnar i koma i fyra dagar. När han vaknar upp känner ingen – inte ens hans fru – igen honom och en annan man har tagit över hans liv.

Grundintrigen är så pass fascinerande att det är underligt att man inte sett den på film förut. Det är som en paradoxal form av minnesförlust. Istället för att offret drabbas, så drabbas alla andra. Men filmen blir snart mer av en konventionell thriller, om än inte helt oangenäm att ta del av. Det mesta här har man sett förut. En ensam man som, bortkommen i en europeisk stad, söker efter sanningen om vad som hänt honom och hans fru, samtidigt som konspiratoriska män försöker oskadliggöra honom. Jag påminns väldigt mycket av Roman Polanskis Frantic, men också av Alfred Hitchocks klassiker North by Northwest. Här finns också inslag av The Bourne Identity.

Thrillermomentet är effektivt, och det är spännande att se Neeson leta efter ledtrådar och hantera den panik som drabbar en man vars liv helt plötsligt inte är hans längre. Betoningen ligger på thrillermomentet, varför ett par actionscener känns tämligen malplacerade och överdrivna. Här känns det verkligen som att filmen försöka rida på Neesons nyvunna actionstjärnestatus och att actionscenerna bara finns där för att trailern ska locka Taken-fans till biosalongen.

Höjer kvaliteten gör en hel del bra skådisar i birollerna. Frank Lagella har en alltför liten roll som en gammal vän till Neeson. Bruno Ganz är utmärkt som en f.d. Stasi-anställd som numera jobbar som privatdetektiv. Här är det positivt att man utnyttjar den berlinska miljön som en del av storyn. Att man berör stadens historia – kommunismen och nazismen och murens fall – gör den till mer än en fin bakgrund.
Neeson är som vanligt övertygande i huvudrollen. Han är en av de där skådespelare som alltid är lika bra, oavsett vilken skit han medverkar i. Ungefär som Michael Caine. Diane Kruger är helt okej i den kvinnliga huvudrollen.

Filmer som dessa kräver en twist i slutet, som förklarar hur en så pass otrolig historia kunde ske. Filmer inom denna genre bygger nästan på sluttwisten – om den inte fungerar, så fungerar inte heller resten av filmen. Twisten i denna film är helt okej. Den gör det den ska, men den är inte spektakulär.
Regin är över lag ganska anonym. Och tillsammans med ett medelmåttigt manus blir resultatet – trots en fin skådespelarensemble – bara en dussinthriller. Med en väldigt tråkig och intetsägande titel.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Högstadielärarinnan Barbara lever ett ensamt och torftigt liv. Hon är kall och hård, och illa omtyckt av både elever och kollegor. En dag börjar en ny bildlärare på skolan – Sheba. Barbara fascineras av sin yngre kollega och ser i henne en väg ut ur sitt ensamma liv. De två utvecklar snart en nära vänskap. Men när Barbara upptäcker att Sheba har en affär med en 15-årig elev övergår vänskapen i en destruktiv spiral. Barbaras besatthet av sin yngre kollega blir alltmer obehaglig.

I huvudrollen har vi Judi Dench. Hon är helt fantastisk som den bittra, kalla och ensam Barbara. Hennes karaktär har egentligen noll personlighet, men försöker vara någon genom att hitta brister i sin omgivning. I hennes dagböcker analyserar hon sina medmänniskor på ett, uppenbarligen som hon tycker, pricksäkert och välformulerat sätt – men egentligen är även detta ett slags fasad – ett försök att vara något mer än det hon är. Ett sätt att fylla tiden med någonting meningsfullt. Ett sätt att bearbeta sin ensamhet. När Barbara börjar lära känna Sheba är hennes lycka över den nyfunna vänskapen både rörande och obehaglig. Vi hoppas att de skulle kunna vara vänner på riktigt. Men det hela blir stegvis alltmer obehagligt och publiken sitter och väntar på att katastrofen snart ska inträffa.

Cate Blanchett spelar Batsheba ”Sheba” Heart. Även hon är perfekt i sin roll som en naiv, småborgerlig bohem som på grund av tristess inleder en affär med en av sina elever . Man sympatiserar med henne, samtidigt man blir förbannad över hennes omoraliska beteende som har potential att krossa hela hennes familj. Det finns en symbolik i hennes namn – Batsheba är kvinnan som förför kung David i Bibeln, och har därefter kopplats samman med förföreskor och kvinnor som ses som ett sexuellt hot. När affären uppdagas lider Sheba någpon form av mentalt sammanbrott, vilket är extremt välagerat av Blanchett.

Väl att nämna är också Bill Nighy som Shebas man. En man som älskar sin hustru, men som blir lurad och vilseledd. Trots detta försöker han ta kommando och när familjekrisen är total lyser Nighy i rollen.

Storyn är sparsmakat uppbyggd, där pusselbit efter pusselbit läggs till tills en mosaik av sex, lögner, besatthet och psykopati framträder. Dramaturgin drar sakta men säkert in tittaren i en fascinerande väv av intriger. Manuset är väldigt stark, och skådespelarna lyfter storyn till en ny nivå. Att Barbara blir besatt av Sheba är fascinerande i sig. Hur hon utnyttjar hennes hemliga affär med pojken, för att få en hållhake på henne och stärka Shebas beroende av henne. Detta är mycket spännande. Hennes dagboksanteckningar där hon analyserar deras vänskap, återges på ett briljant sätt av Dench obehagliga berättarröst. När storyelementet Jennifer Dodd – en gammal ”vän” till Barbara som också varit ett objekt för hennes besatthet – introduceras blir det hela ännu mer obehagligt. När filmen når sin final i den slutgiltiga konfrontationen får jag gåshud av replikerna och sättet de levereras på. Manuset är på ytan enkelt, men har flera ytor att spela med, och regin av detta manus är väldigt tight och stadigt hanterad. Regissören Richard Eyre har varit verksam inom teater, och det märks inte minst i betoningen på dialog och foikuset på skådisarna. Manuset skrivet av Patrick Marber, baserat på Zoe Hellers bok, nominerades till en Oscar. Det gjordes även Dench, Blanchett och Phillip Glass’ vackra, mystiska och spänningshöjande musik.

Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Och den har varit det sedan jag först såg den 2006. Den bjuder på såväl väl agerat drama, som på nagelbitande spänning. Detta är ett slags The Talented Mr Ripley i skolmiljö. Framför allt är Notes on a Scandal en uppvisning i fantastiskt skådespeleri. Dench är fantastisk och detta kan mycket väl vara hennes bästa roll någonsin. Hon är vidrig, men så fascinerande att se.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

thor1

Som jag skrivit tidigare är jag ingen serietidningskille. Mitt intresse för superhjältar har alltid varit begränsat, med det stora undantaget för Batman.
Marvels universum har jag mött främst i form av X-men-filmerna, och den teckna Spiderman-serien som gick på lördagsmorgnarna när jag var liten.
Superhjälten Thor visste jag inte existerade förrän filmen gjordes, och jag är därmed novis på området. Intrycket av filmen är blandat.
Det första som slår mig är den lätta ton filmen har. De djupa personporträtt och mörka ton som präglat bl.a. Christopher Nolans Batman-filmer (med också till viss del Sam Raimis Spiderman-trilogi) lyser här med sin totala frånvaro. Detta är en annan sorts film. Här har vi ett serietidningsäventyr som lägger betoningen på fantasy, och som har ungefär lika mycket allvar som Warren Beattys Dick Tracy.

Thor bor i Asgard (som antingen är någon form av annan planet eller annan dimension), men blir bannlyst av sin far Odin då han orsakat en internationell kris mellan Asgard och frostjättarna på planeten Jotunheim. Thor blir av med sina superkrafter och sin hammare Mjölnir och krashlandar på jorden. Här möter han i New Mexico astrofysikerteamet Jane Foster, Darcy Lewis and deras mentor Dr. Erik Selvig. Thor måste nu övertyga dem om att han är den han påstår sig vara, hitta sin hammare och stoppa sin bror Loki som försöker ta över makten i Asgard.

thor2

Filmen innehåller en hel del humor. Mycket kommer ur den fish-out-of-water-situation som huvudpersonen befinner sig i. Mycket av humorn fungerar och filmen har en varm ton och glimten i ögat genomgående. Faktum är att allt görs med med en viss självdistans. Tar man filmen för vad den är – en popcornrulle, eller till och med en satir (eller åtminstone pastisch) på serietidningsaction – så kan man acceptera mycket mer av de orealistiska och klichéartade elementen. Som den kärlek som plötsligt uppstår mellan Thor och Jane. Eller att Jane, som är vetenskapsman, utan något som helst underlag accepterar att Thor är en utomjording och att hans utomjordiska ras är densamma som dyrkades av vikingarna som Asagudar för tusen år sedan. Karaktärerna agerar helt orealistiskt, men man accepterar det ändå tack vare de underhållande och karismatiska skådespelarna.

thor3

Chris Hemsworth är väldigt rätt för rollen som Thor. Hans teatraliska sätt att tala, och burdusa sätt fungerar väldigt bra och ger upphov till många skratt. Tyvärr är han svår att ta på allvar i de fåtal mer känslomässiga scenerna, men detta beror nog främst på regin.

thor4Natalie Portman är också väldigt fin i rollen som Jane. Det är roligt att se Portman i något mer lättsmält. Här får hon tillfälle att visa upp en komisk ådra. Det fungerar väldigt väl, och Janes förtjusning över den löjligt snygge Thor är väldigt komisk. Det är kul att se en så pass seriös skådespelerska i en lite mer ”löjlig” roll.

I övrigt kantas filmen av starka skådespelare. Anthony Hopkins gör Odin med pondus. Stellan Skarsgård är underhållande som Dr Selvig. Tom Hiddleston fungerar mycket bra i skurkrollen som Loki.

För regin står Kenneth Branagh, som ju mest gjort sig känd för sina Shakespeare-filmer. Han gör ett godkänt jobb. Betoningen ligger här på fantasy, vilket skiljer filmen från andra Marvel-filmer som exempelvis Iron Man, där fokuset legat på science fiction. Men här möter vi en fantastiskt vacker fantasy-värld i Asgard, där magi och vetenskap, är ett och detsamma. Tyvärr tycker jag att själva historieberättandet saknar fokus ibland. Det är segt mellan actionpartierna, och när det väl blir lite action så är de scenerna ganska ointressanta. Specialeffekterna går från storslagna, till ganska halvdana.
Filmen är rolig och underhållande. Men i slutändan ganska lättförglömlig.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

a-royal-affair 1

Det är lätt att göra sig lustig över kärlekdramer i kostym. Det är ofta myket sex, passion och dramatik. Att det dessutom finns potential för dueller med värja, eller ritter med häst och sex på höskullen gör steget till en Harlequin-roman ganska lätt att ta.

A Royal Affair (En kongelig affære) handlar om triangeldramat mellan den danske kungen Christian VII (1749-1808), dennes drottning Caroline Mathilda och den kunglige livläkaren Johann Friedrich Struensee. Vi får följa handlingen ur den unga drottningens perspektiv. Hon lämnar sitt hem i England för att resa till den make hon aldrig träffat. Strax efter att ha anlänt till det danska hovet börjar hon inse att kungen är en aning galen och oberäknelig, och hon börjar gradvis att avsky honom mer och mer. Snart fattar hon dock tycke för kungens private läkare, Dr Struensee. Denne upplysningsman har lyckats nästla sig in på hovet i hopp om att kunna påverka den konservativa och korrupta regimen. Doktorn och drottningen inleder en hemlig kärleksaffär, samtidigt som Struensee och kungen blir allt bättre vänner. Kungen låter sig alltmer styras av Struensees och drottningens upplysningsidéer, såpass att livläkaren snart blev den de facto regenten av landet. Men de nya progressiva reformerna möter snart motstånd. De konservativa krafterna vill ha tillbaka sin makt, och snart smids det planer på en komplott mot Streuensee och drottningen.

a-royal-affair 2

Filmens tre huvudkaraktärer – kungen, drottningen och läkaren – är väldigt välskrivna och väl agerade. De blir fullt trovärdiga som människor, vilket gör att filmen griper tag om tittaren ännu mer. Christian VII spelas av Mikkel Følsgaard som lyckas göra kungen både vidrig och sympatisk på samma gång. Ömsom är han obehaglig, oberäknelig, spritt språngande galen eller så är han patetisk och osäker som ett litet barn. Det är storartat skådespeleri.
Alicia Vikander är heltgjuten som Caroline Mathilda av England. Hon lyckas också uppvisa olika sidor av drottningen som tillsammans gör henne till en sammansatt karaktär. Trovärdig och karismatisk. Till en början verkar hon skör, men genom det kärlekslösa äktenskapet blir hon kall och stark, och låter sig inte hunsas av sin man. I Struensee hittar hon något av en tvillingsjäl, och hon underkastar sig passionerat honom.

a-royal-affair 4
Och vem skulle inte göra det? Jag måste medge att jag har en ”man crusch” på Mads Mikkelsen. Han är så karismatisk och kompetent i denna roll (liksom i det mesta andra han gör). Mikkelsens spel är starkt. Struensee är en handlingskraftig man, men som också har en sårbar och osäker sida. Han hade lätt kunnat göras till en endimensionell karaktär (”the romantic lead”), men mycket tack vare Mikkelsen blir så inte fallet.

I övrigt är filmen en fest för ögat. Fotot, scenografin och kostymerna är alla fulländade. Regin, av Nikolaj Arcel, är kanske inte lika originell som Sofia Coppolas i Marie Antoinette. Men den har nog med intressanta grepp för att ha en personlig stil, och inte blir alltför anonym.

a-royal-affair 3

Filmen har ett ganska klassiskt upplägg. Det är ett slags Sankt Göran och Draken-scenario, men för en mogen publik. Att historien till stora delar är sann gör det hela desto mer fascinerande. Detta gör filmen till mer än en Harlequin-historia, och den vackra och tragiska historien fångar tittaren på riktigt. Just eftersom det inte rör sig om någon fantasi. Förvisso är det en romantiserad version av historien. Så är nästan alltid fallet när det gäller historisk film. Bilden av Dr Struensee som en idealistisk upplysningsman, eller drottningens som dennes revolutionära partner i brott, är kanske inte helt historiskt korrekta. Men i filmen fungerar det perfekt.

För detta är ett kärlekdrama med upplysingen i centrum. Filosofiska och politiska frågor tas upp flera gånger. Ur idéhistorisk synvinkel är filmen mycket intressant. Frågor om makt, medborgarskap, religion och Guds existens tas upp och spelar faktiskt roll för våra karaktärer. Det motiverar dem och får dem att handla, och är inte bara ”kosmetiskt djup”. Detta bidrar också till filmens styrka och originalitet. Ett starkt, tänkvärt historiskt drama. Som också är väldigt snyggt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »