Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

captain_phillips3

Man vet att man sett en riktigt bra film, när man kommer ut ur biosalongen och är fysiskt och psykiskt trött. När man inser att man har suttit och spänt sig, och kämpat mot tårarna i två timmar. Captain Phillips är en känslomässigt laddat historia, som håller publiken i ett skruvstäd av spänning i från början till slut.

Captain Phillips är baserad på den sanna historien om hur det amerikanska fraktfartyget Maersk Alabama kapades av fyra pirater utanför Somalias kust 2009. Piraterna är ute efter pengar, men när de inser att skeppet inte bär på någon särskilt värdefullt kidnappar de kaptenen Richard Phillips (Tom Hanks) och flyr i fartygets livbåt. Snart har de den amerikanska flottan efter sig, och situationen blir alltmer desperat och farlig för den kidnappade kaptenen.

Captain Phillips pendlar mellan det episka och det klaustrofobiska. Å ena sidan har vi katt- och råttaleken ombord på fartyget (och sedan ett svettigt gisslandrama ombord på en livbåt), å andra sidan har vi de storslagna miljöbilderna och skildringen av den professionella amerikanska marinens arbete för att rädda Phillips.

Paul Greengrass har tidigare visat hur kompetent han är på att väva samman nagelbitande spänning och snygg action , både i hans Bourne-filmer – men kanske främst i United 93. Hans dokumentära stil passar denna historia väldigt väl, och det hela känns väldigt realistiskt och därmed mer obehagligt.

930353 - Captain Phillips

Det ser ibland ut som en ren dokumentär, inte minst i scenerna innan själva kapningen, där vi följer Phillips ombord på skeppet. Här är scenografin också värd att nämnas. Miljöerna känns äkta och ser väldigt realistiska ut. När piraterna första gången visar sig som en olyckbringande prick på fartygets radar, dras spänningen upp. Besättningen lyckas undkomma piraternas första angrepp, och publiken drar en lättnadens suck. Kanske var detta allt? tänker man. Men självklart inte. Det finns en ödesmättad stämning, där det oundvikliga kommer allt närmare.

Spänningen byggs från denna tidpunkt upp systematiskt nivå efter nivå. Det görs dock med väldigt enkla, naturliga medel. Här finns inga oväntade twistar, inga onödiga actionpartier. Istället är det en Hitchockiansk stämning som sipprar in, tillsammans med en väldig svettig situation där piraternas oberäknelighet gör att allting kan ske. Det är en kontrollerat kaos, en tickande bomb som rätt vad det är kan explodera. Gång efter annan får vi höra mantrat ”Everything is going to okay.” Men dessa ord blir alltmer tomma, snart ironiska.

captain_phillips2

Relationen mellan Phillips och piraternas ledare Muse (briljant gestaltad av Barkhad Abdi) är väldigt intensivt och naket skildrad. Muse är oberäknelig, desperat, men samtidigt mänsklig. Philips låter honom tro att han har kontrollen, men egentligen använder han den respekt Muse har för honom till sin fördel. Phillips talar till Muses ego, bl.a. genom att tilltala honom som ”kapten”. Samtidigt försöker han påverka honom till sin fördel. Karaktärerna är diametralt olika, men lika i sin desperation, rädsla och, i viss mån, naivitet.

Till en början kändes framställningen av de somaliska piraterna ganska endimensionell, och jag var rädd för att den skulle kunna framstå som rasistisk. Men Greengrass undviker detta genom att göra filmens skurkar till levande människor och riktiga karaktärer. Förvisso kan Hanks kapten framstå som en typiskt amerikansk hjälte – speciellt med tanke på den kritik hans besättning framfört mot honom i verkligheten. Men tack vare Hanks otroliga prestation så blir han en äkta, trovärdig person som man som tittare lätt identifierar sig med. Man funderar över hur man själv skulle agerat i en liknande situation. Man känner sig trygg i Hanks närvaro, samtidigt som man märker hur han snart blir mer och mer desperat.

Man kämpar mot tårarna, då en desperat Phillips i dödsångest skriker efter sin familj. Hanks sista scen i filmen är den mest trovärdiga och gripande gestaltningen av en traumatiserad människa jag sett. Blandningen av spänning och intensivt drama, där människorna och deras upplevelser står i centrum,  resulterar i att man sitter på helspänn genom hela filmen. Jag var helt slut i kroppen när filmen var över. Dessutom märkte jag att det verkligen värkte i tårkanalerna. Så om ett känslomässigt engagemang är ett gott betyg, kan Captain Phillips bara få det högsta.

Betyg 5 av 5

Annonser

Read Full Post »

Terry Gilliam är känd för sina brokiga filminspelningar och sina originella filmer. Man skulle kunna påstå att han är en av de mest säregna etablerade regissörerna i Hollywood, och att han har varit det ända sedan början av 1980-talet. Trots att Gilliam inte skrivit manus till, utan endast regisserat science fiction-filmen 12 Monkeys, så är den ett typiskt exempel på hans originella stil. Storyn, inspirerad av den franska kortfilmen La Jetée, kretsar kring tidsresor, minnen, galenskap och ödet. Kameraarbetet är experimentellt, där extrema närbilder och sneda vinklar bidrar till filmens skruvade och obehagliga stämning. Scenografin är genomgående nedsliten och ogästvänlig, en spegling av filmens dystopiska framtid.

Bruce Willis gör ett starkt porträtt som fången Cole som skickas tillbaka i tiden till 1990-talet, för att komma över information om det virus som 1996 utrotade majoriteten av jordens befolkning. I 1990-talets Baltimore tas han för galen och hamnar på ett mentalsjukhus där han träffar patienten Jeffrey Goines (Brad Pitt).

Rollprestationerna är genomgående starka. Bruce Willis är som sagt mycket bra i huvudrollen. Han är desperat, ibland halvgalen. Men genom hela filmen finns det ändock en balans i hans gestaltning. Brad Pitt blev Oscar-nominerad för sin roll som den galne Goines, och hans prestation är bra – även om han kan tyckas spela över ibland. Madeleine Stowe är psykiatrikern Kathryn, och gör också en fin insats. Stowe är en av de där skådespelerskorna som inte behöver göra så mycket för att lämna ett stort intryck på åskådaren. Det finns ett slags mystik i hennes mörka ögon som passar denna sorts film utmärkt.

Filmen har ett deterministiskt drag över sig, där katastrofen är oundviklig. Coles uppdrag är inte att stoppa katastrofen. Han tror sig därmed inte kunna påverka framtiden. Ironiskt nog är det just vad han gör. David och Janet Peoples manuset är intelligent och underskattar inte publiken. Tidsresor är ett svårt ämne att göra rätt på film, men desto mer tacksamt när allt faller på plats. 12 Monkeys lyfter intressanta frågor om tidsresor och människans förmåga att styra sitt eget öde, och påverka framtiden.

Filmens kanske främsta styrka ligger i dess poetiska inramning, en känsla av någonting djupt som stannar kvar hos mig länge.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Vad ska jag säga? Mary and Max är en underbar lite claymation-film från Australien som handlar om en liten blyg flicka som blir brevvän med en deprimerad medelålders man i New York. Den är tydligen baserad på en sann berättelse, och det är en söt, gripande och väldigt vacker film.

För regin står Adam Elliot, som tidigare gjort kortfilmer i leranimation. Filmen tog fem år att göra, och animationen är extremt välgjord. Allt från detaljer och design, till filmens övergripande look är briljant. Det finns något skruvat, Tim Burtonskt över designen. Filmen är i det närmaste svart-vit, med bara små färgklickar här och var.

Röstskådespelarna är fantastiska. Barry Humphries är berättaren som guidar oss genom storyn. Mary spelas som barn av Bethany Whitmore, och som vuxen av Toni Collette. Båda gör ett utmärkt jobb, framför allt Whitemore. Philip Seymore Hoffmans röst är nästan oigenkännlig, då han spelar den judiska New Yorkaren Max. Det är också kul med Eric Bana i birollen som Marys tafatta kärleksintresse.

Berättelsen är tragikomisk, där humor och mörker vävs ihop på ett väldigt effektivt sätt. Vi får bl.a. se hur Mary vanvårdas av sina alkoholiserade föräldrar och hur hon mobbas i skolan. I Max finner hon en vän, och de berättar om sina respektive bekymmer för varandra. Max har Asbergers, är överviktig och drabbas ibland av panikattacker. Dessa ganska mörka teman leveras med en okonstlad, dead pan-humor som gör det hela till någonting mycket vackert. Man blir berörd och lite förälskad. Det finns inte mycket mer att säga än så.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Solo-by-William-Boyd---oute

Efter Ian Flemings död 1964 har ett antal författare, på uppdrag av hans dödsbo, fortsatt att författa böcker om hans skapelse James Bond. Detta har varit ett framgångsrikt koncept, mycket tack vare karaktärens popularitet främst inom filmmediet.

Böckerna har, liksom Flemings egna alster, varit av varierande kvalité. Kingsley Amis – som också redigerade Flemings sista, postumt utgivna The Man with the Golden Gun – skrev 1968 boken Colonel Sun. Resultatet var lyckat. Under 1980- och 90-talen skrevs fjorton halvdana 007-romaner av författaren John Gardner. Gardner förflyttade handlingen till sin samtid, i likhet med filmserien. Han ”frös” Bonds ålder – också i enlighet med filmserien. Men det som fungerade bra på film, fungerade inte alls lika bra i bokformat. Raymond Benson fortsatte på det spår Gardner slagit in på. Och trots att hans böcker om James Bond liknade Flemings mer i fråga om stil, så var det fortfarande ett problem att Bond var evigt ung.

gardnerus2

2008 firades Ian Flemings hundraårsdag, och den kritikerrosade Sebastian Faulks fick uppdraget att skriva en Bond-roman. Hans Devil May Care ignorerade de tidigare ”fortsättnings-böckerna” och utspelade sig 1967, straxt efter Flemings sista historia. Romanen fick ganska bra kritik, även om jag aldrig orkade avsluta den. Det kan i och för sig ha berott på att jag lyssnade på en svensk ljudboksvariant uppläst av Krister ”Eh… vad stod det i manus nu igen?” Henriksson.

2011 fick den amerikanska thrillerförfattaren Jeffrey Deaver i uppdrag att skriva en bok. Han ignorerade inte bara de tidigare forsättnings-författarnas bidrag, utan även Flemings historier. Istället startade han en ny tidslinje, rebootade den litterära karaktären på samma sätt som filmmakarna gjort i och med Casino Royale 2006. Bond var inte längre en veteran från Andra Världskriget eller ett vapen i det Kalla Kriget, utan hade i Deavers version tjänstgjort i Afghanistan och var nu involverad i kriget mot terrorismen. Boken var en spännande bladvändare, men påminde mer om Tom Clancy (R.I.P.) än om Ian Fleming.

I år har lotten fallit på britten William Boyd att författa en roman om agent 007. Boyd har tidigare skrivit ett par spionromaner i kalla krigsmiljö. I hans bok Any Human Heart var Ian Fleming en bikaraktär. Jag har aldrig tidigare läst Boyd. Men däremot anser jag att filmatiseringen av Any Human Heart var rent magisk TV-underhållning.

Boyds roman utspelar sig, liksom Faulks, på 1960-talet. Närmare bestämt år 1969, och börjar med att James Bond firar sin 45:e födelsedag. Redan här har vi en markering gentemot den ålderslösa Bond som präglat Gardners och Bensons böcker. Här är åldern en viktig del av Bonds personlighet. Han är en erfaren, luttrad och något cynisk agent. Detta står också i kontrast till Daniel Craigs gestaltning i den pågående filmserien.

diamonds-are-forever

Det första jag lägger märke till är att Boyd tar sin Bond till platser där han inte varit förut. Såväl geografiska som karaktärsmässiga. Fleming höll alltid Bonds ålder höljd i dunkel. Vi har aldrig tidigare fått vara med på Bonds födelsedag. Vi får också se ganska mycket av Bonds vardag, hans hem och hans bekantskaper utanför tjänsten. En av dessa är kvinnan Bryce Fitzjohn, en skådespelerska som Bond inleder en romans med. Hon har ingenting att göra med det uppdrag Bond sedermera får, utan är någon han lär känna på fritiden. Hon är en mogen, självständig kvinna i övre trettioårsåldern och Bonds intresse för henne är någonting utöver det vanliga. Hon är inte bara ett medel för att få tiden att gå under ett uppdrag, inte en fiendespion som Bonds libido måste omvända. Hon är någon som han har ett genuint intresse för. Detta gör henne relativt unik.

Vad gäller nya geografiska platser, så reser Bond i denna bok till Afrika. William Boyd är själv uppvuxen i Ghana, varför Västafrika känns som en naturlig plats för hans roman att utspela sig.

jungle

James Bond får i uppdrag att stoppa ett blodigt inbördeskrig i det fiktiva landet Zanzarim. Han ska avrätta en rebelledare som lyckats dra ut på kriget och stå emot de numerärt överlägsna statliga styrkorna. Solomon Adeka kallas ”the African Napoleon”. Även detta är nytt territorium för Bond. Aldrig tidigare har vi fått se honom i mitten av ett fullskaligt krig. Boyd utnyttjar denna idé och knyter an till Bonds förflutna under Andra Världskriget. Gestaltningen av den afrikanska miljön – djunglerna, savannen, landsbygden och städerna – görs på ett levande och detaljrikt sätt och det är lätt att tänka sig att författaren är väl bevandrad i de områden han beskriver. Bonds vistelse i den rebellkontrollerade staden Port Dunbar och dess presshotell för tankarna till journalisterna i Phnom Penh i filmen The Killing Fields. I romanens senare del förflyttas handlingen till USA och Washington D.C., vilket blir en bjärt kontrast. De intriger som spelas upp här kretsar kring CIA och politiska konspirationer och känns väldigt politiskt och moget för en Bond-historia. Det är tydligt att Boyd föredrar de mer realistiska av Flemings böcker – som Casino Royale eller From Russia, With Love – och inte gärna ser Bond slåss med jättebläckfiskar (Dr. No).

Med dessa ganska nyskapande ingredienser känns boken ganska fräsch. Det blir inte en pastisch, men inte heller en tråkig efterapning eller upprepning av sådant vi sett förut. Naturligtvis är mycket välbekant – det ligger liksom i Bond-fenomenets natur – men det görs med en ny touch.

William Boyd lyckas också fånga Flemings språk och författarstil, samtidigt som han har en tydlig egen röst. Meningarna är korta, hårdkokta. Handlingen ses ur Bonds perspektiv, med dennes hänsynslösa syn på sin omgivning. Hans fördomar, värderingar och analyser av situationer och personer känns igen från originalet. Det finns en distans som har drag av snobberi i Bonds syn på tillvaron. Den misogyna sexism som präglade originalet är tack och lov något nedtonad, men rovdjuret inom Bond har inte försvunnit.

fleming

Boken har naturligtvis brister. Språket liknar förvisso Flemings, men det behöver inte betyda att det har en särskilt hög litterär nivå. Flemings prosa kunde vara extremt torr. Det är inte Boyds, men här och var skriver han läsaren på näsan och litar inte på att vi kan läsa mellan raderna. Recensenten på The Telegraph tog upp detta och hänvisade till devisen ”show, don’t tell”. När Bonds älskarinna Blessing blir brutalt mördad av skurken Kobus Breed skriver Boyd:

There was only one objective now. James Bond would kill Kobus Breed.

Den andra meningen är totalt överflödig och gör faktiskt den känslomässiga upplevelsen en aning mindre. Scenen har fram tills nu effektivt byggts upp och man känner Bonds smärta, sorg och vrede. Vi förstår vad Bond har i sikte – Boyd behöver inte skriva det svart på vitt. Han skulle lika gärna kunna fortsätta;

”James Bond would kill Kobus Breed. He would have his revenge. He would make him suffer. He would make him pay. There was no escape for him. Bond would find him. And he would kill him. Of that Breed could be sure. Death was just a few hours away. Nothing could stop that now. Nothing – or no one – could stop Bond. Not even Kobus Breed. Whom Bond, soon, would kill”

Naturligtvis överdriver jag ovan. Men problemet är något som präglar boken genomgående.william_boyd_solo_book_launch (15)

Ett annat problem är titeln. Solo är en ganska intetsägande och tråkig titel. Den syftar på bokens sista tredjedel där Bond är ute efter hämnd på Kobus Breed efter att denne nästintill dödat honom. Motivet bakom Bonds hämnd känns ganska tunt. Bond har blivit utsatt för ett stort antal mordförsök tidigare, och aldrig har hans hämndbegär väckts i någon högre grad. Att han skulle reagera så starkt nu känns omotiverat. En kula i bröstet känns ganska litet jämfört med de tragedier Bond tidigare gått igenom. Till och med när hans fru mördades åkte han inte ut på en vendetta. Han blev deprimerad och fick till slut, genom en slump, sin hämnd på Blofeld – men han gav sig inte ut på jakt efter honom. Varför nu? Kanske har Bond blivit känsligare med åldern?

ltk crying

Bond ”goes solo”, ger sig efter Breed, utan uppbackning från sin arbetsgivare. Detta är förvisso tämligen nytt för den litterära Bond, men i filmvärlden har detta skett ett antal gånger – främst i filmerna Lincence to Kill och Quantum of Solace. Problemet är bara att Bond inte är solo särskilt länge. Snart är han uppbackad av gamla vänner från CIA. Och under den korta tid som han faktiskt är solo, verkar detta inte vara ett särskilt stort hinder för honom. Han fixar ett falskt pass, reser till USA, skaffar några vapen och hittar skurkarna relativt obehindrat. Att han är solo en liten del av romanen känns mer som en parentes, och hade inte varit någon som man som läsare funderat mer på om det inte varit för  bokens titel. Flera av bokens kapitelnamn hade varit bättre, och mer relevanta, titlar – som The Man With Two Faces, Out of the Dark, Ghost Warriors eller Elements of Risk. Hade solo-momentet däremot utspelat sig i Afrika, hade det känts som mer av en utmaning för vår hjälte. Bond, ensam mitt i ett afrikansk inbördeskrig, utan någon uppbackning från MI6 – det hade varit spännande och en titel som ”Solo” hade känts mer passande.

Men detta är bara små invändningar. Solo är en bra spänningsroman. Miljöerna är vältecknade och Bond känns igen från Fleming. Intrigen fungerar tillfredställande (men förmodligen inte mer än så). Och det bjuds på vissa nya element, som får det hela att kännas lite mer fräscht än många tidigare ”fortsättningsromaner”. Det var länge sedan jag läste några av Gardners eller Bensons böcker, men det känns som att Boyds bidrag är en av de bättre böckerna om Bond efter Fleming. Boyd har helt klart lyckats bättre än Deaver, och jag fann boken mer spännande än Faulks (fast jag tror jag ska ge denne ett nytt försök – i pappersformat på originalspråk). Att jämföra en författare med Kingsley Amis är stora ord, men i detta fall är det nog exakt det jag gör. Som ett James Bond-fan blir man tillfredsställd.

Read Full Post »