Solo av William Boyd

Solo-by-William-Boyd---oute

Efter Ian Flemings död 1964 har ett antal författare, på uppdrag av hans dödsbo, fortsatt att författa böcker om hans skapelse James Bond. Detta har varit ett framgångsrikt koncept, mycket tack vare karaktärens popularitet främst inom filmmediet.

Böckerna har, liksom Flemings egna alster, varit av varierande kvalité. Kingsley Amis – som också redigerade Flemings sista, postumt utgivna The Man with the Golden Gun – skrev 1968 boken Colonel Sun. Resultatet var lyckat. Under 1980- och 90-talen skrevs fjorton halvdana 007-romaner av författaren John Gardner. Gardner förflyttade handlingen till sin samtid, i likhet med filmserien. Han ”frös” Bonds ålder – också i enlighet med filmserien. Men det som fungerade bra på film, fungerade inte alls lika bra i bokformat. Raymond Benson fortsatte på det spår Gardner slagit in på. Och trots att hans böcker om James Bond liknade Flemings mer i fråga om stil, så var det fortfarande ett problem att Bond var evigt ung.

gardnerus2

2008 firades Ian Flemings hundraårsdag, och den kritikerrosade Sebastian Faulks fick uppdraget att skriva en Bond-roman. Hans Devil May Care ignorerade de tidigare ”fortsättnings-böckerna” och utspelade sig 1967, straxt efter Flemings sista historia. Romanen fick ganska bra kritik, även om jag aldrig orkade avsluta den. Det kan i och för sig ha berott på att jag lyssnade på en svensk ljudboksvariant uppläst av Krister ”Eh… vad stod det i manus nu igen?” Henriksson.

2011 fick den amerikanska thrillerförfattaren Jeffrey Deaver i uppdrag att skriva en bok. Han ignorerade inte bara de tidigare forsättnings-författarnas bidrag, utan även Flemings historier. Istället startade han en ny tidslinje, rebootade den litterära karaktären på samma sätt som filmmakarna gjort i och med Casino Royale 2006. Bond var inte längre en veteran från Andra Världskriget eller ett vapen i det Kalla Kriget, utan hade i Deavers version tjänstgjort i Afghanistan och var nu involverad i kriget mot terrorismen. Boken var en spännande bladvändare, men påminde mer om Tom Clancy (R.I.P.) än om Ian Fleming.

I år har lotten fallit på britten William Boyd att författa en roman om agent 007. Boyd har tidigare skrivit ett par spionromaner i kalla krigsmiljö. I hans bok Any Human Heart var Ian Fleming en bikaraktär. Jag har aldrig tidigare läst Boyd. Men däremot anser jag att filmatiseringen av Any Human Heart var rent magisk TV-underhållning.

Boyds roman utspelar sig, liksom Faulks, på 1960-talet. Närmare bestämt år 1969, och börjar med att James Bond firar sin 45:e födelsedag. Redan här har vi en markering gentemot den ålderslösa Bond som präglat Gardners och Bensons böcker. Här är åldern en viktig del av Bonds personlighet. Han är en erfaren, luttrad och något cynisk agent. Detta står också i kontrast till Daniel Craigs gestaltning i den pågående filmserien.

diamonds-are-forever

Det första jag lägger märke till är att Boyd tar sin Bond till platser där han inte varit förut. Såväl geografiska som karaktärsmässiga. Fleming höll alltid Bonds ålder höljd i dunkel. Vi har aldrig tidigare fått vara med på Bonds födelsedag. Vi får också se ganska mycket av Bonds vardag, hans hem och hans bekantskaper utanför tjänsten. En av dessa är kvinnan Bryce Fitzjohn, en skådespelerska som Bond inleder en romans med. Hon har ingenting att göra med det uppdrag Bond sedermera får, utan är någon han lär känna på fritiden. Hon är en mogen, självständig kvinna i övre trettioårsåldern och Bonds intresse för henne är någonting utöver det vanliga. Hon är inte bara ett medel för att få tiden att gå under ett uppdrag, inte en fiendespion som Bonds libido måste omvända. Hon är någon som han har ett genuint intresse för. Detta gör henne relativt unik.

Vad gäller nya geografiska platser, så reser Bond i denna bok till Afrika. William Boyd är själv uppvuxen i Ghana, varför Västafrika känns som en naturlig plats för hans roman att utspela sig.

jungle

James Bond får i uppdrag att stoppa ett blodigt inbördeskrig i det fiktiva landet Zanzarim. Han ska avrätta en rebelledare som lyckats dra ut på kriget och stå emot de numerärt överlägsna statliga styrkorna. Solomon Adeka kallas ”the African Napoleon”. Även detta är nytt territorium för Bond. Aldrig tidigare har vi fått se honom i mitten av ett fullskaligt krig. Boyd utnyttjar denna idé och knyter an till Bonds förflutna under Andra Världskriget. Gestaltningen av den afrikanska miljön – djunglerna, savannen, landsbygden och städerna – görs på ett levande och detaljrikt sätt och det är lätt att tänka sig att författaren är väl bevandrad i de områden han beskriver. Bonds vistelse i den rebellkontrollerade staden Port Dunbar och dess presshotell för tankarna till journalisterna i Phnom Penh i filmen The Killing Fields. I romanens senare del förflyttas handlingen till USA och Washington D.C., vilket blir en bjärt kontrast. De intriger som spelas upp här kretsar kring CIA och politiska konspirationer och känns väldigt politiskt och moget för en Bond-historia. Det är tydligt att Boyd föredrar de mer realistiska av Flemings böcker – som Casino Royale eller From Russia, With Love – och inte gärna ser Bond slåss med jättebläckfiskar (Dr. No).

Med dessa ganska nyskapande ingredienser känns boken ganska fräsch. Det blir inte en pastisch, men inte heller en tråkig efterapning eller upprepning av sådant vi sett förut. Naturligtvis är mycket välbekant – det ligger liksom i Bond-fenomenets natur – men det görs med en ny touch.

William Boyd lyckas också fånga Flemings språk och författarstil, samtidigt som han har en tydlig egen röst. Meningarna är korta, hårdkokta. Handlingen ses ur Bonds perspektiv, med dennes hänsynslösa syn på sin omgivning. Hans fördomar, värderingar och analyser av situationer och personer känns igen från originalet. Det finns en distans som har drag av snobberi i Bonds syn på tillvaron. Den misogyna sexism som präglade originalet är tack och lov något nedtonad, men rovdjuret inom Bond har inte försvunnit.

fleming

Boken har naturligtvis brister. Språket liknar förvisso Flemings, men det behöver inte betyda att det har en särskilt hög litterär nivå. Flemings prosa kunde vara extremt torr. Det är inte Boyds, men här och var skriver han läsaren på näsan och litar inte på att vi kan läsa mellan raderna. Recensenten på The Telegraph tog upp detta och hänvisade till devisen ”show, don’t tell”. När Bonds älskarinna Blessing blir brutalt mördad av skurken Kobus Breed skriver Boyd:

There was only one objective now. James Bond would kill Kobus Breed.

Den andra meningen är totalt överflödig och gör faktiskt den känslomässiga upplevelsen en aning mindre. Scenen har fram tills nu effektivt byggts upp och man känner Bonds smärta, sorg och vrede. Vi förstår vad Bond har i sikte – Boyd behöver inte skriva det svart på vitt. Han skulle lika gärna kunna fortsätta;

”James Bond would kill Kobus Breed. He would have his revenge. He would make him suffer. He would make him pay. There was no escape for him. Bond would find him. And he would kill him. Of that Breed could be sure. Death was just a few hours away. Nothing could stop that now. Nothing – or no one – could stop Bond. Not even Kobus Breed. Whom Bond, soon, would kill”

Naturligtvis överdriver jag ovan. Men problemet är något som präglar boken genomgående.william_boyd_solo_book_launch (15)

Ett annat problem är titeln. Solo är en ganska intetsägande och tråkig titel. Den syftar på bokens sista tredjedel där Bond är ute efter hämnd på Kobus Breed efter att denne nästintill dödat honom. Motivet bakom Bonds hämnd känns ganska tunt. Bond har blivit utsatt för ett stort antal mordförsök tidigare, och aldrig har hans hämndbegär väckts i någon högre grad. Att han skulle reagera så starkt nu känns omotiverat. En kula i bröstet känns ganska litet jämfört med de tragedier Bond tidigare gått igenom. Till och med när hans fru mördades åkte han inte ut på en vendetta. Han blev deprimerad och fick till slut, genom en slump, sin hämnd på Blofeld – men han gav sig inte ut på jakt efter honom. Varför nu? Kanske har Bond blivit känsligare med åldern?

ltk crying

Bond ”goes solo”, ger sig efter Breed, utan uppbackning från sin arbetsgivare. Detta är förvisso tämligen nytt för den litterära Bond, men i filmvärlden har detta skett ett antal gånger – främst i filmerna Lincence to Kill och Quantum of Solace. Problemet är bara att Bond inte är solo särskilt länge. Snart är han uppbackad av gamla vänner från CIA. Och under den korta tid som han faktiskt är solo, verkar detta inte vara ett särskilt stort hinder för honom. Han fixar ett falskt pass, reser till USA, skaffar några vapen och hittar skurkarna relativt obehindrat. Att han är solo en liten del av romanen känns mer som en parentes, och hade inte varit någon som man som läsare funderat mer på om det inte varit för  bokens titel. Flera av bokens kapitelnamn hade varit bättre, och mer relevanta, titlar – som The Man With Two Faces, Out of the Dark, Ghost Warriors eller Elements of Risk. Hade solo-momentet däremot utspelat sig i Afrika, hade det känts som mer av en utmaning för vår hjälte. Bond, ensam mitt i ett afrikansk inbördeskrig, utan någon uppbackning från MI6 – det hade varit spännande och en titel som ”Solo” hade känts mer passande.

Men detta är bara små invändningar. Solo är en bra spänningsroman. Miljöerna är vältecknade och Bond känns igen från Fleming. Intrigen fungerar tillfredställande (men förmodligen inte mer än så). Och det bjuds på vissa nya element, som får det hela att kännas lite mer fräscht än många tidigare ”fortsättningsromaner”. Det var länge sedan jag läste några av Gardners eller Bensons böcker, men det känns som att Boyds bidrag är en av de bättre böckerna om Bond efter Fleming. Boyd har helt klart lyckats bättre än Deaver, och jag fann boken mer spännande än Faulks (fast jag tror jag ska ge denne ett nytt försök – i pappersformat på originalspråk). Att jämföra en författare med Kingsley Amis är stora ord, men i detta fall är det nog exakt det jag gör. Som ett James Bond-fan blir man tillfredsställd.

En kommentar

  1. Haha, så sjukt bra skrivet! Jag älskar den överdrivna ”skriva på näsan”- sekvensen! Made my day:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s