Filmrecension: Mary and Max (2009)

Vad ska jag säga? Mary and Max är en underbar lite claymation-film från Australien som handlar om en liten blyg flicka som blir brevvän med en deprimerad medelålders man i New York. Den är tydligen baserad på en sann berättelse, och det är en söt, gripande och väldigt vacker film.

För regin står Adam Elliot, som tidigare gjort kortfilmer i leranimation. Filmen tog fem år att göra, och animationen är extremt välgjord. Allt från detaljer och design, till filmens övergripande look är briljant. Det finns något skruvat, Tim Burtonskt över designen. Filmen är i det närmaste svart-vit, med bara små färgklickar här och var.

Röstskådespelarna är fantastiska. Barry Humphries är berättaren som guidar oss genom storyn. Mary spelas som barn av Bethany Whitmore, och som vuxen av Toni Collette. Båda gör ett utmärkt jobb, framför allt Whitemore. Philip Seymore Hoffmans röst är nästan oigenkännlig, då han spelar den judiska New Yorkaren Max. Det är också kul med Eric Bana i birollen som Marys tafatta kärleksintresse.

Berättelsen är tragikomisk, där humor och mörker vävs ihop på ett väldigt effektivt sätt. Vi får bl.a. se hur Mary vanvårdas av sina alkoholiserade föräldrar och hur hon mobbas i skolan. I Max finner hon en vän, och de berättar om sina respektive bekymmer för varandra. Max har Asbergers, är överviktig och drabbas ibland av panikattacker. Dessa ganska mörka teman leveras med en okonstlad, dead pan-humor som gör det hela till någonting mycket vackert. Man blir berörd och lite förälskad. Det finns inte mycket mer att säga än så.

Betyg 4 av 5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s