Filmrecension: 12 Monkeys (1995)

Terry Gilliam är känd för sina brokiga filminspelningar och sina originella filmer. Man skulle kunna påstå att han är en av de mest säregna etablerade regissörerna i Hollywood, och att han har varit det ända sedan början av 1980-talet. Trots att Gilliam inte skrivit manus till, utan endast regisserat science fiction-filmen 12 Monkeys, så är den ett typiskt exempel på hans originella stil. Storyn, inspirerad av den franska kortfilmen La Jetée, kretsar kring tidsresor, minnen, galenskap och ödet. Kameraarbetet är experimentellt, där extrema närbilder och sneda vinklar bidrar till filmens skruvade och obehagliga stämning. Scenografin är genomgående nedsliten och ogästvänlig, en spegling av filmens dystopiska framtid.

Bruce Willis gör ett starkt porträtt som fången Cole som skickas tillbaka i tiden till 1990-talet, för att komma över information om det virus som 1996 utrotade majoriteten av jordens befolkning. I 1990-talets Baltimore tas han för galen och hamnar på ett mentalsjukhus där han träffar patienten Jeffrey Goines (Brad Pitt).

Rollprestationerna är genomgående starka. Bruce Willis är som sagt mycket bra i huvudrollen. Han är desperat, ibland halvgalen. Men genom hela filmen finns det ändock en balans i hans gestaltning. Brad Pitt blev Oscar-nominerad för sin roll som den galne Goines, och hans prestation är bra – även om han kan tyckas spela över ibland. Madeleine Stowe är psykiatrikern Kathryn, och gör också en fin insats. Stowe är en av de där skådespelerskorna som inte behöver göra så mycket för att lämna ett stort intryck på åskådaren. Det finns ett slags mystik i hennes mörka ögon som passar denna sorts film utmärkt.

Filmen har ett deterministiskt drag över sig, där katastrofen är oundviklig. Coles uppdrag är inte att stoppa katastrofen. Han tror sig därmed inte kunna påverka framtiden. Ironiskt nog är det just vad han gör. David och Janet Peoples manuset är intelligent och underskattar inte publiken. Tidsresor är ett svårt ämne att göra rätt på film, men desto mer tacksamt när allt faller på plats. 12 Monkeys lyfter intressanta frågor om tidsresor och människans förmåga att styra sitt eget öde, och påverka framtiden.

Filmens kanske främsta styrka ligger i dess poetiska inramning, en känsla av någonting djupt som stannar kvar hos mig länge.

Betyg 4 av 5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s