Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

x-banner

fc1

X-men Origins: Wolverine var den första i en tänk serie filmer under rubriken X-Men Origins. Trots filmens kvalitativa (men inte publikmässiga) misslyckande, ville Fox ändå fortsätta på konceptet och tanken var att nästa Origins-film skulle fokusera på Magneto (spelad av Ian McKellen i ”originaltrilogin”). Av olika anledningar blev denna film aldrig gjord, och konceptet lades ned.

Prequel-tanken övergavs dock inte. Att bara fokusera på en enskild karaktär verkade dock – att döma av Wolverine-filmen – inte vara rätt väg att gå. En ny ingång behövdes. Man valde därför att låta filmen kretsa kring både Erik Lehnsherr/Magneto och Charles Xavier/Professor X och hur dessa två tillsammans skapar det första X-men-teamet – den s.k. ”första klassen” i Xaviers skola.
fc2

Efter de ojämna föregående filmerna är detta en återkomst till rätt form. X-Men: First Class konkurerar med X-Men 2 om att vara den bästa filmen i serien hittills. Regissören Matthew Vaughn tar här det bästa från Bryan Singers filmer och blandar det med ett slags James Bond-pastisch. Teman som känns igen är de om utanförskap och spänningen mellan evolution och revolution – eller diplomati och väpnat motstånd. Det är djupa existentiella frågor som ställs. Men det gör i snygg 60-talsskrud (som osar såväl tidig James Bond som Mad Men) i en värld full av spioner, där Kalla Kriget är på sin topp.

Den unge Erik Lehnsherrs/Magnetos (Michael Fassbender) jakt efter hämnd på krigsförbrytaren Shaw som mördade hans mor är det som driver handlingen framåt. Denne Shaw spelas av Kevin Bacon och är filmens skurk. Shaws plan är som tagen ur en Bond-film – starta ett kärnvapenkrig mellan Öst och Väst á la You Only Live Twice, The Spy Who Loved Me mfl. Ändå känns planerna relativt nedtonade i jämförelse med de två första filmernas dito. Bacon är briljant i rollen, och känns som ett riktigt oberäkneligt hot.

fc3

Hela ensemblen är väldigt bra. James McAvoy övertygar som en ung Charles Xavier. Michael Fassbender har sagt att hans roll i princip var ett slags audition för James Bond. Och det ligger något i det. Fassbender har Timothy Daltions intensitet och hans jakt efter hämnd driver hela storyn. Man sympatiserar med honom, och ser verkligen smärtan och hatet i hans blick. Samtidigt har han också en djävulsk charm och humor, som jag tyckte påminde om Ian McKellens tolkning av karaktären – som ibland lutade åt lite camp. Icke att förglömma är den underbara Jennifer Lawrence som Mystique. Hon är på sätt och vis denna films svar på Rouge – den osäkra tonåringen som vill gömma sin mutation och helst bara vara en vanlig tjej. Men snart inser hon att hon bör vara stolt över vem hon är. Den triangeldrama-liknande relationen mellan henne, Xavier och Lehnsherr är snyggt uppbyggd och gör hennes handlingar och val trovärdiga. Över lag vilar filmen på dessa starka karaktärer och den utveckling de går igenom. Detta har alltid varit det som varit X-men-filmernas starkaste sida – karaktärerna. De storslagna actionscenerna eller skurkarnas planer på världsherravälde har alltid kommit i skymundan, eftersom karaktärerna varit så dominerande. De är intressanta, trovärdiga och lätta att identifiera sig med. Dessutom är de ganska bad ass.

fc4

Detta var helt klart rätt väg att gå. X-men: First Class är en av få prequels som faktiskt lyckas. Kanske beror detta på att den förhåller sig ganska fritt till den tidigare kanon. Detta gör att filmen kan ta sig större friheter. Till viss del påminner den mer om en regelrätt reboot. Inga av skådespelarna från de tidigare filmerna är med (förutom en briljant liten cameo från Hugh Jackmans Wolverine). Och dessutom ignorerar eller motsäger filmen många av de fakta som presenterades i de tidigare filmerna.  Här kommer vi till filmens största styrka och svaghet. Det förekommer ett stort antal kronologiska felaktigheter som det inte går att logiskt få bukt på.  Jag nämner av utrymmesskäl bara några:

  • I första X-men säger Xavier att han och Erik Lehnsherr möttes för första gången då de var 17 år gamla. I First Class är de båda i ca 30.
  • Karaktären Moira McTaggart var i The Last Stand en brittisk läkare i 30-års åldern 2006. I First Class är hon en CIA-agent i 30-årsåldern 1962. Hon ska med andra ord ha bytt jobb och nationalitet – och inte åldrats alls på 40 år. Det bör tilläggas att hon inte är en mutant.
  • I slutet av filmen, som utspelar sig 1962, blir Xavier invalidiserad och rullstolsbunden. Men i en återblick i The Last Stand och i Wolverine-filmen ser vi att Xavier kan gå ca år 1985. För att sedan vara rullstolsbunden (igen?!) då första filmens handling startar.

Det lättaste sättet att få bukt med dessa kronologiska motsägelser är att betrakta First Class som en reboot, en nystart på filmserien som ignorerar tidigare filmer. Men, tack vare den kommande filmen X-Men: Days of Future Past, blir detta inte möjligt. Vissa av de kronologiska motsägelser First Class gav upphov till har regissören Bryan Singer sagt sig velat rätta till i den kommande filmen. Handlingen i den kommande filmen inbegriper tidsresor och alternativa tidslinjer och här kommer två ”generationer” mutanter mötas, vilket också gör det tydligt att First Class är en de facto prequel och inte en reboot.

fc5

Det är en soppa, som dock inte är ett särskilt stort bekymmer för mig. Att strunta i vissa grejer ger filmmakarna en större artistisk frihet till kreativt skapande och filmen hade med största sannolikhet blivit sämre om den slaviskt följt alla premisser som tidigare filmer i serien satt upp. Paradoxalt nog är dessa motsägelser både till filmens för- och nackdel. Men framför allt till dess fördel. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Filmen blev bättre av att man var lite friare i förhållandet till tidigare filmer.

Denna film ger upphov till de kanske största kronologiska motsägelserna, men det gör inget eftersom filmen är såpass bra. Den har en välskriven story med en mångfacetterad tematik, snygga specialeffekter och actionsekvenser, samt riktigt fängslande karaktärer. Bäst hittills? Ja, kanske. Och Hugh Jackman är knappt ens med…

Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »

x-banner

wolv1

Efter 2006-års X-Men: The Last Stand och den ljumma kritik den filmen fick utstå, blev det uppenbart att 20th Century Fox var tvungna att pröva något nytt. I tre filmer hade vi följt superhjälteteamet X-men, och tydligen kunde inte mycket mer göras utifrån detta upplägg. Man behövde nya idéer.

Eftersom man hade 50 år av serietidningar att använda sig av så torde inspirationen inte direkt lyst med sin frånvaro. Tidningarna om X-men hade ett stort urval av karaktärer och berättelser att ösa ur. Detta ledde till idén om en prequel-serie, där man skulle göra filmer om de olika mutanternas ursprung. Bl.a. fanns det planer på filmer om Magneto, Deadpool och Storm. Men man valde att börja denna nya inriktning med att fokusera på den mest populäre av dessa superhjältar – Hugh Jackmans Logan/Wolverine.

Logans/Wolverines minnesförlust och jakt efter vem han egentligen är präglade den ursprungliga X-men-trilogin, varför en spinn off med honom i fokus kändes som ett naturligt val. Men tyvärr blev resultatet av olika anledningar inte särskilt lyckat. Det är minst sagt spretigt. Bra aspekter blandas med ett halvdant manus, halvfärdiga idéer och en ofokuserad regi. Filmen blev generellt sågad när den kom, och den är helt klart den sämsta filmen i serien hittills. Finns det nåt positivt att säga om den?

När man började göra prequels i serien uppstod en hel del kronologiska hål och knutar, vilket naturligtvis förvirrar publiken en aning. Ett exempel på detta är Wolverines relation med Victor Creed/Sabretooth. I första X-men-filmen från 2000 möts dessa två och ingen av dem tycks känna igen varandra. I X-Men Origins: Wolverine får vi dock reda på att de är bröder! Som haft en nära relation i nästan 100 år! Att Logan inte minns kan vi acceptera – han har minnesförlust efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men vad har Sabretooth för ursäkt – att hans djuriska natur tagit över så mycket att han inte bryr sig längre?

wolv2

Men om man bortser  från hål som dessa finns det egentligen inget större fel på filmens grundstory. Med det sagt finns det inget särskilt minnesvärt med den heller. Vi får exakt det filmens titel lovar – Wolverines ursprung.

Vi får följa Logan från barndomen på 1840-talet och ta del av hans relation med sin halvbror Victor. I ett snyggt montage (filmens bästa del) följer vi dem genom otaliga krig – Amerikanska inbördeskriget, Första och Andra Världskriget, fram till Vietnamkriget. Det är här huvudintrigen börjar, där Logan och hans bror rekryteras av William Stryker till ett specialförband med mutanter som utför hemliga militära uppdrag. När gruppens metoder blir för grymma, lämnar Logan den – men hans bror stannar kvar. Flera år senare söker Stryker upp Logan, och varnar honom för ett nytt hot. Detta leder till en konfrontation med Logans bror, den alltmer djuriske Victor/Sabretooth. Det leder också till att Logan genomgår det experiment där hans hela skelett draperas med metall. Och att han tappar minnet efter den explosiva finalen.

Filmens bästa del är som sagt dess inledande krigsmontage. Hela filmen hade gärna fått kretsa kring brödernas krigsupplevelser. Det är uppenbart att såväl Logan som hans bror tycker om att kriga. Att Logan en gång i tiden ägnade sig åt grymheter var något som antyddes i X-men 2, men det hade gärna fått ges mer utrymme här. Att visa en moraliskt tvetydig Logan med en blandning av blodtörst och samvetskval hade varit mycket mer intressant än den helylle-hjälte som är denna films huvudkaraktär.

Att mystiken försvinner är det inneboende problemet i själva prequel-konceptet (Läs mer om prequel-genren i detta inlägg). Filmens största problem är att den tar bort mycket av den mystik som gjorde Wolverine intressant i originaltrilogin. Frågan om vem Logan/Wolverine är – hans födelsedatum/ort, familj o.dyl. – får vi reda på inom loppet av några minuter. Mysterium nr. 1 är därmed avklarat.

wolv5

Vi kommer således till Mysterium nr. 2: Hur kommer det sig att Logans skelett har försetts med ett hölje av den oförstörbara metallen adamantium, och vad har hans minnesförlust med denna händelse att göra? Jo, svaret på dessa frågor vet vi ju i stort sett redan, tack vare de suggestiva flashbacksekvenserna och karaktären Strykers medverkan i X-men 2. Den andra X-men-filmen gav egentligen publiken allt de behövde veta om Wolverines förflutna, utan att avslöja för mycket eller förstöra mystiken.

Det enda denna film nu kan göra är att fördjupa publikens kunskaper och fylla i detaljerna. Men det är inte ett incitament nog för att hålla intresset uppe hos publiken. Filmen blir därmed förutsägbar och mindre spännande. Att vi nu känner till hela Wolverines förflutna påverkar också resten av filmserien negativt. Hans fortsatta sökande efter svar blir inte lika fascinerande i kommande filmer. Det resulterar också i att vi som publik hela tiden ligger steget före hjälten. Detta är problematiskt eftersom det är svårt att ”se upp till” en hjälte som man själv har ett övertag över. Publiken kan nu hånfullt ropa åt Logan ”Jag vet nåt som inte du vet!”.

wolv3

Bortsett från brister i själva grundkonceptet, är själva hantverket över lag ganska klumpigt. Valet av Gavin Hood som regissör är något underligt. Denne hade tidigare gjort independentfilmen Tsotsi, vilket var ett sydafrikanskt drama, samt den politiska dramathrillern Rendition. Att låta honom hantera en superhjältefilm var ett dåligt beslut. Det resulterar varken i bra action eller särskilt intressant drama. Såväl tempo som dramaturgi känns lite klumpigt. Karaktärer agerar på sätt man kan ifrågasätta eftersom de sällan ges något motivation. Manuset drabbades också av den manusförfattarstrejk som påverkade många Hollywoodfilmer vi denna tid. Manuset känns som en soppa, med kanske en eller annan twist för mycket. I efterhand har Hugh Jackman beklagat sig över resultatet och att filmen inte gjorde karaktären rättvisa.

Över lag måste jag dock ge filmen ett godkänna betyg. Jackman är som vanligt helgjuten i huvudrollen och gör det bästa av det manus han blivit given. Liev Schreiber gör också en bra insats som Victor Creed/Sabretooth. Denne fungerar nästan som hjältens doppelgänger – hans onde, mer djuriske tvilling. Det finns en dynamik mellan dessa två, som tyvärr inte ges nog med utrymme. I rollen som Stryker ser vi Danny Huston, som övertygar gestaltningen av en ung Brian Cox. Ryan Reynolds dyker också upp som supermutanten Deadpool.

Filmens tolkning av denna karaktär hatades dock av Marvel-nördarna. Kanske skulle jag också ha starkare känslor kring honom – och vara generellt mer kritisk mot filmerna över lag – om jag brydde mig det minsta om serietidningarna. Jag respekterar nördars vurmande för sina ”darlings” (därför kan jag verkligen hata Bond-filmer som Moonraker eller Die Antoher Day), men vad gäller X-men kan jag inte stämma in all den kritik som fanboysen uttrycker. Jag bryr mig alltså inte om huruvida karaktären Deadpool levde upp till den litterära förlagan eller ej. Han funkade okej som superskurk i filmens final – om än på ett jäkligt löjligt sätt.

Med det sagt, anser jag X-men Origins: Wolverine vara ett nätt och jämt godkänt bidrag till X-men-filmerna, men inget som berör mig lika mycket som de bästa filmerna i serien. 2013 kom det – något oväntat med tanke på hur sågad denna film blev – ännu en spinn off med Jackman i centrum. The Wolverine hette den, och därmed fick karaktären den film han förtjänade. Mer om den i ett senare inlägg. I nästa X-men-recension blir det dock (nästan) Jackman-fritt!

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Film Title: It's Complicated

Här kommer del två av den lista med de skådespelerskor som jag anser är bäst. Skådisarna på min lista här är sådana som jag anser har en förmåga att försvinna in i sina karaktärer och gestalta dem på ett sätt som gör att man glömmer att de inte är riktiga människor.

Nedan kommer de resterande fem av mina 10 personliga favoriter, utan någon inbördes ordning.

Cate Blanchett

cate blanchett

Att höja Cate Blanchett till skyarna har på senare nästan blivit en kliché. Men det finns underlag för att göra detta. Blanchett har en otrolig förmåga att helt gå upp i och bli den person hon gestaltar. Hon ändrar röstläge, rörelsemönster och utseende för att försvinna in i sina karaktärer. Det verkar inte finnas någon typiskt ”Blanchettskt” roll, utan hon varierar sig väldigt mycket. Jag såg henne först i titelrollen i Elizabeth. Denna komplexa gestalt, som går från ung osäker tjej till världens mäktigaste kvinna, var makalös att bevittna. Hon fortsatte att spela starka, självständiga kvinnor i Charlotte Grey och Veronica Guerin. Men hon har också gjort tyngre, mer komplexa roller i Babel och Notes on a Scandal. För att visa på bredden i hennes filmkatalog är det naturligtvis nödvändigt att nämna hennes mer lättsamma filmer – som Lord of The Rings, Indiana Jones and The Kingdom of The Crystall Scull eller komedin Bandits. Oavsett kvaliteten i filmerna som satsar Blanchett allt, och ger publiken en karaktär man tror på.

Judi Dench

judi dench

För mig är hon naturligtvis alltid förknippad med rollen som M i James Bond-filmerna mellan 1995-2012. Dench transformerade en roll som i 30 år endast handlat om att förklara för tittarna vad handlingen skulle kretsa kring, till att bli ett slags moderssubstitut för den misogyna, sexuellt vilsne agent 007. Karaktärens kärna fångades väldigt bra redan i den första filmen GoldenEye. Där kallar hon Bond för ”a sexist, misogynist dinosaur. A relic of the Cold War”, för att sedan – i ett ögonblick av moderlighet – varmt säga ”James, come back alive”. Karaktäriseringen av M har varit konsistent genom de följande sex filmerna, men samtidigt utvecklats. I den senaste filmen Skyfall, var det M som var ”Bond-bruden”, och samtidigt ett slags adoptivmor. Och hon drabbas av samma slutgiltiga öde som alla kvinnor Bond någonsin älskat.

Utöver M, så är Judi Dench fantastisk i filmer som Shakespeare in Love, Chocolat, The Importance of Being Ernest, Jane Eyre och My Week with Marilyn. Men främst vill jag nämna Notes on a Scandal, som jag anser vara hennes kanske bästa rollprestation någonsin. Hon är helt fantastisk som den bittra, kalla och ensamma Barbara. Hon är vidrig, men så fascinerande att se. Jag ser väldigt mycket fram emot hennes kommande film Philomena.

Scarlett Johansson

scarlett_johansson-wide

Johansson har, liksom Jodie Foster, gått från vara en bra barnskådespelare (bl.a. i Just Cause och The Horse Whisperer) till att bli en av de främsta unga kvinnorna i Hollywood. Genombrottet som vuxen (nåja…) fick hon vid 17 års ålder i Sofia Coppolas mästerliga Lost In Translation. Johansson är här en gammal själ, trots sin ringa ålder. Hennes karaktär Charlotte är osäker men samtidigt mycket mogen. Johansson förmedlar ett djup och en intelligens som får henne att framstå som världsvan och nästan cynisk. Samtidigt är hon nyfiken och är oerhört sårbar.

Hon fortsatte med de mer seriösa rollerna i dramer som Girl with a Pearl Earring. Av någon anledning paras hon gärna ihop med äldre män, och efter två framgångsrika filmer mot Bill Murray respektive Colin Firth, spelade hon mot John Travolta i A Love Song for Bobby Long – den avdankade scientologens bästa roll på flera år. Hon gjorde mer utmanande roller i två filmer av Woody Allen. Den psykologiska thrillern Match Point, i vilken hon till en början spelar ett slags femme fatal, men hennes karaktär visar sig vare så mycket mer än så. I Vicky Christina Barcelona spelar hon den äventyrliga, men naiva Christina som hamnar i ett triangeldrama tillsammans med det bohemiska konstnärsparet Javier Bardem och Penelope Cruz. Hennes karaktärer är alltid av kött och blod. De har ofta brister. De kan vara klichéartade, men de är det alltid på ett sätt som känns äkta. Människor är faktiskt ofta väldigt klichéartade. Johansson försökte redan 2005 att bredda sig genom att medverka i actionfloppen The Island. Då sa kritikerna att hon inte passade i actionroller.Tji fick de, då hon några år senare spelade superhjälten/spionen/femme fatalen Black Widow i Iron Man 2. Här visade hon att kunde spela såväl i tunga dramer som i popcorn-rullar. Att vara lika delar girl next door som sexig actionhjältinna. Hon spelade rollen igen i The Avengers (och kommer reprisera den i ytterligare två Marvel-filmer i nuläget). Hon har ett antal till synes intressanta filmer som snart har premiär, bland dem Don Jon, Under the Skin och Her. Men för mig kommer hon alltid främst att vara Charlotte.

Kristin Scott Thomas

kristin scott thomas

Kristin Scott Thomas är en av de där skådespelerskorna jag önskar jag sett mer av. Även om hon bara har en mindre biroll, så är trollbinder hon publiken. Mest känd är hon väl förmodligen för huvudrollen i The English Patient som blev en romantisk megasuccé 1996. Hon nominerades till en Oscar för den filmen. Hon fortsatte på det romantiska spåret i The Horse Whisperer 1998, vilket är den film som jag föredrar. Dessa två filmer avfärdas ofta som sånt medelålders kvinnor finner oerhört erotiskt (dit kan man också räkna filmer som The Piano) – tantsnusk med andra ord. Men de är faktiskt väldigt bra filmer. Hon den där dansscenen med Robert Redford… Det är väldigt sensuellt, och en lysande illustration till George Bernard Shaws tes att dans är ett vertikalt uttryck för en horisontellt begär.

Scott Thomas medverkade också i Robert Altmans fantastiskt underhållande Agatha Christie-homagen Gosford Park, och har spelat i flertalet franska produktioner. Av dem kanske thrillern Ne le dis à personne, baserad på Harlan Cobens roman Tell No One, är den mest kända. Jag tycker också hon gör sig väldigt bra som den sexuellt hämmade, brittiska övre medelklasskvinnan Fiona – gift med Hugh Grants Nigel – i Roman Polanskis ojämna Bitter Moon. Hon spelade en annan Fiona gentemot Hugh Grants Charles i Richard Curtis rom com-klassiker Four Weddings and a Funeral.

Kristin Scott Thomas har en oerhörd förmåga att gestalta vanliga människor. Karaktärer som är som vem som helst, men som ändå är fascinerande att följa på film. Hon är en ”plain Jane”, som det är lätt för publiken att identifiera sig med. Kanske är det därför hennes rollporträtt är så effektiva.

Sigourney Weaver

sigourney_weaver

Det är svårt att inte bara tänka på hennes paradroll som Ellen Ripley i två väldigt bra och två inte-så-bra Alien-filmer. Men Sigourney Weaver är riktigt bad ass. I första Alien-filmen var hon till en början bara en i gänget, för att sedan genom list och ren beslutsamhet vara den ende överlevande, och den som gjorde slut på det utomjordiska monstret. Förvisso var ”the final girl” en nyligen etablerad skräckfilmskliché i slasher-genren (liknande karaktärer återfinns i bl.a. Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, The Texas Chain Saw Massacre mfl), men i och med uppföljaren Aliens blev Weavers Ripley en fullfjädrad actionhjälte och feministikon. I filmen blir hon också ett slags lejoninna, en modersfigur som räddar den lilla flickan Newt från en annan arg mamma – aliendrottningen.

Hon är oerhört duktig på att gestalta starka kvinnor som inte tål något skitsnack. Hon har pondus och en respektingivande närvaro. Men hon är också väldigt karismatisk, och har en sylvass komisk timing. Denna gav hon prov på i mästerverket Ghostbusters, där hennes kemi med Bill Murray var extremt bra. Det är science fiction och skräck man främst associerar med Weaver, dels på grund av att hennes första stora roller var i dessa genrer, men också för att hon på senare år haft mindre roller i filmer som Avatar och satiren Cabin in the Woods. Men hon har gjort andra saker också. Under 90-talet gjorde hon en hel del halvtaskiga komedier. Hon har dock också medverkat i ett flertal välgjorda dramafilmer. Främst bland dessa finns Gorillas in the Mist, baserad på den sanna berättelsen om vetenskapsmannen Dian Fossey, som kämpade för de utrotningshotade gorillorna i Rwanda. Hon hade också huvudrollen i Roman Polanskis intensiva, men något bortglömda, dramathriller Death and the Maiden.

På senare år har hon inte synts i några större roller, och hennes filmografi innehåller fler magplask än succéer. Men hon är ju Ellen Ripley – “Get Away From Her, You Bitch!

Read Full Post »

scarlett_johansson-wide

Här kommer en lista med de skådespelerskor som jag anser är bäst på vad man skulle kunna kalla ”realistisk skådespeleri”. Med det menar jag att det finns de som är väldigt karismatiska på film – Lena Olin, Natalie Portman, Angelica Huston, Grace Kelly – som det är väldigt underhållande att se på. Dessa kan vara duktiga skådespelerskor, men deras persona lyser nästan alltid igenom. Skådisarna på min lista här är sådana som jag anser har en förmåga att försvinna in i sina karaktärer och gestalta dem på ett sätt som gör att man glömmer att de inte är riktiga människor. Beklagligt nog är listan överrepresenterad av Hollywood-skådisar. Detta p.g.a. den enkla anledning att min filmkonsumtion – som många andras – i hög grad präglas av amerikanska filmer. Sverige har ett stort antal mycket duktiga skådespelerskor, som Lena Endre, Lena Nyman eller Margaretha Krok. Men tyvärr har jag sett för lite med dessa för att kunna forma någon mer bestämd uppfattning. Här kommer då 10 av mina personliga favoriter, utan någon inbördes ordning.

Av utrymmesskäl delar jag upp listan i två inlägg.

Kate Winslet

Revolutionary Road

Ända sedan jag såg Titanic när jag var liten har jag varit fascinerad av Winslet. Utöver hennes unika skönhet har hon en talang, som faktiskt illustreras väldigt bra av en replik från nyss nämna film:

Outwardly, I was everything a well-brought up girl should be. Inside, I was screaming.

Detta illustrera sättet hon gestaltar många av sina karaktärer på. Det kan finnas en kontrollerad yta, men där under pyr ångesten. Detta är hennes roller i Fidning Neverland, Mildred Pierce och Carnage exempel på. Hon vann en Oscar för The Reader 2008, men jag tycker hon borde fått den för den fantastiska rollprestationen som April i Revolutionary Road. Se bara på klippet nedanför. Filmen handlar om paret April och Frank, och deras komplicerade äktenskap och många häftiga bråk. Mot filmens final har de ett synnerligen hemskt bråk, och Frank ger sig ut och super sig full. Till hans förvåning upptäcker han nästa morgon att April – som inte älskar honom längre – på ett husmoderligt sätt lagat honom frukost. Scenen är briljant agerad av såväl Winslet som Leonardo DiCaprio. På ytan är allt som det ska, men någonting verkar också fel. Frank vet det inte, men detta är sista gången han ser sin fru i livet.

Att hon har komiskt timig kan man också se i Ricky Garvais Extras.

Emma Thompson

Emma-Thompson

Ännu en av dessa underbara brittiska aktriser! Thompson utstrålar verkligen klass. Samtidigt finns där alltid en värme som verkligen går igenom rutan. Man skulle kanske tro att hon främst är skolad i klassisk teater, men faktum är att hon började som komiker. Under universitetstiden var medlem av en komedigrupp, tillsammans med bl.a. Stephen Fry och Hugh Laurie. I början av 90-talet medverkade hon i ett antal brittiska kostymdramer som Much Ado About Nothing, Sense and Sensibility och inte minst The Remains of the Day. Dessa roller visade hennes bredd. Hon kunde spela såväl Shakespeare som Jane Austen, både humor och tungt drama. Trots att Thompson är lysande i dessa, tycker jag att hennes bästa prestationer står att finna i två lite mindre roller.

Dels spelar hon advokaten Gareth Peirce i Jim Sheridans mästerliga fängelsedrama In The Name of The Father. Thompson ger Peirce en integritet och ett patos, och samtidigt en känslomässig ärlighet, som både är underbar och förkrossande att beskåda. Filmen nominerades till sju Oscars – för Bästa manliga skådespelare (Daniel Day-Lewis), Bästa manliga biroll (Pete Postlethwaite), Bästa regissör, Bästa klippning, Bästa film, Bästa manus efter förlaga och självklart Bästa kvinnliga biroll till Emma Thompson. Tyvärr vann den inte en enda.

Den andra rollen som jag älskar Emma Thompson för är faktiskt i den sliskigt sentimentala med oemotståndliga Richard Curtis-rullen Love Actually. Varför håller jag denna rollprestation så högt? Ni som sett filmen vet. Det beror egentligen på en enda scen.  Thompson spelar hustrun till Alan Rickman. Rickman är väldigt attraherad av en kvinna på sin arbetsplats, och funderar på att vara otrogen. Julen närmar sig med stormsteg, och Thompson upptäcker att hennes man köpt ett halsband till henne i julklapp. När det är dags för julklappsutdelningen får hon dock en CD med Joni Mitchell istället, och inser att halsbandet inte var avsett för henne. Hon försvinner in i sovrummet, sätter på CD och gråter. Se nedan:

Kathy Bates

kathy bates

Om det är någon som kan spela supersnäll och superond, så är det Kathy Bates. Denna naturkraft till skådespelerska kan ställa om hela sin uppenbarelse genom en blick eller ett leende. Hon har ett utseende som fungerar lika bra i rollen som psykotisk mördare eller snäll granntant. Eller för den delen osäker hemmafru.

Hennes bästa roll, och den hon är mest känd för, är som psykopaten Annie Wilkes, som håller James Caans författare fången i en stuga ute i ödemarken i Misery. Hon är extremt oberäknelig och obehaglig i denna Stephen King-filmatisering. Hon fick en Oscar för rollen. En annan King-filmatisering spelade hon också huvudrollen i. Men i Dolores Clairborne låg fokus inte på skräck, utan snarare drama. Bates visade sin komiska sida i den fantastisk fina filmen Fried Green Tomatoes, där hon spelade den överviktiga, missnöjda hemmafrun Evelyn, som lär känna den gamla damen Ninny, som berättar för henne hon de unga kvinnorna Ruth och Idgies äventyr i den amerikanska södern på 30-talet. Kathys karaktär är väldigt tragikomisk. I Titanic spelade hon den sympatiske Molly Brown. Hon återförenades med Winslet och DiCaprio i Sam Mendes Revolutionary Road tio år senare, i ännu en fantastisk biroll som Helen Givings, som är mor till den psykiskt störde John (Michael Shannon). Bates blev återigen nominerad till en Oscar för About Schmidt, där hon spelade mot Jack Nicholson.

Under 200-talet fortsatte hon med sina varierade roller, och har bl.a gästat TV-serier som Six Feet Under och The Office.

Meryl Streep

Film Title: It's Complicated

Det vore nästan blasfemi att inte ta med Streep på listan. Hon är hon oerhört varierad och har bjudit på ett stort antal oförglömliga rollporträtt. Hon har varit verksam inom film sedan 1970-talet, och det är nästan omöjligt att beskriva hennes talang. Hon har en värme och en karisma, men samtidigt en kyla som hon kan lyfta fram. Hennes känslor känns aldrig forcerade, eller övertydliga. En blinkning kan betyda nog så mycket som en tår. En blick lika mycket som ett leende. Hennes bästa rolltolkningar finner man bl.a. i The Deer Hunter, Kramer vs. Kramer, Sophie’s Choice, Out of Africa, The Bridges of Madison County, Adaptation, The Devil Wears Prada, Mamma Mia! och Doubt . Filmerna kan vara av varierande kvalité (även om hon har varit väldigt duktig på att välja rätt projekt), men oavsett om Streep höjer tonen i en ABBA-låt eller i en vårdnadstvist, så gör hon det med en naken, äkta röst.

Jodie Foster

jdie foster

Foster var barnskådis under 1970-talet, och är från den tiden kanske mest känd för sin roll som tolvårig prostituerad i mästerverket Taxi Driver. Men Foster var en av de där barnstjärnorna som växte upp, och hade en minst lika framgångsrik karriär även i vuxen ålder. Prestationen i The Silence of the Lambs kommer aldrig att överträffas. Hennes dialoger med Anthony Hopkins är som ett slags instruktionsfilm för hur undertrycka känslor och farlig atmosfär ska gestaltas. Efter det har Foster valt filmer av ganska varierande kvalité. Extremt övertygande var hon i Nell, som en förvildad kvinna som aldrig haft kontakt med den moderna civilisationen. I den underskattade Maverick gav hon även prov på sin komiska timing. I den existentiella sci-fi filmen Contact visade hon återigen sin talang. Därefter har hon medverkat i ett antal thrillers av varierande kvalité – Panic Room, Inside Man och Flight Plan. Oavsett kvaliteten på dessa filmer, så har Foster alltid haft hedern i behåll. Hennes prestationer är intensiva och känns alltid extremt närvarande.

Read Full Post »

x-banner

x33

Efter två framgångsrika filmer i serien som gick hem hos både kritiker och publik avböjde Bryan Singer från att regissera den tredje X-men-filmen. Övertog jobbet gjorde Brett Ratner som hade en minst sagt ojämn regissörsgärning bakom sig. Action hade han regisserat i Rush Hour, och att han kunde hantera karaktärer med komplex psykologi vittnade hans Red Dragon om. Problemet var bara att Red Dragon egentligen är den enda bra film Ratner tidigare gjort.

Grundintrigen kretsar denna gång kring ett ”botemedel”, som skulle göra mutanterna fullt normala. Bakom botemedlet står den amerikanska staten, som menar att det endast ska vara frivilligt. Men snart uppdagas det att det även används som ett vapen mot brottsliga mutanter. X-men, med Professor Xavier i spetsen, ser avvaktande på denna utveckling. Deras ärkefiende Magneto ser dock detta botemedel som det första steget mot en total utrotning av mutanterna, och anser att det ända sättet att reagera är med våld.

Det är, som alltid, lätt att se paralleller till verkliga livet. Konflikten mellan mutanter och vanliga människor går att jämföra med de riktiga konflikter som minoritetsgrupper i det västerländska (men kanske främst amerikanska) samhället upplever. Kopplingen till HBTQ-personers situation är kanske den mest uppenbara. Inte minst på grund av att mutanternas krafter visar sig först i och med puberteten. Att mutationerna är någonting avvikande som bör botas om det är möjligt, påminner om synen på homosexuella som fortfarande många i USA har. Dessa paralleller med verkliga livet var bl.a. någonting som attraherade Ian McKellen till rollen som Magneto. McKellen är gay och en stark förespråkare för HBTQ-personers rättigheter.

x32

Till skillnad från i de två tidigare filmerna, bygger inte grundintrigen på att en enskild individ hotar med våld mot en annan part. Istället visar filmen på flera olika reaktioner mot ett mer ”politiskt” hot – botemedlet. Mutanterna delas i olika läger. De som, likt Magneto, ser botemedlet som första tecknet på en Förintelse. X-men, som inte riktigt vet hur de ska handskas med det. Och till sist, de mutanter som vill använda  sig av botemedlet och bli normala. Detta ställer hela temat om utanförskap och viljan att passa in på sin spetts. Resultatet blir intressanta konflikter och en bra dynamik. Karaktärer försätts i nya situationer, och vi får ser hur de reagerar vid nya utmaningar.

Ett lysande exempel på detta är då Magentos trogne följeslagare Mystique (Rebecca Romijn) ofrivilligt blir botad. Hur reagerar Magneto då hans extremt lojala vän och älskarinna inte längre är en mutant? Jo, han överger henne. Detta visar på hur avtrubbad han har blivit efter att i åratal ha blivit betraktat med rädsla och hat av vanliga människor. Men Magneto har själv blivit lika hatisk, diskriminerande och elitistisk som de människor som hatat honom. När någon inte passar in i hans genetiskt perfekta sfär, är de inte längre välkomna. Det är ett klassiskt litterärt motiv- man blir det man själv kämpar emot. Ironiskt nog anammar Magneto just de übermensch-idéer som inspirerade den nazism han själv varit ett offer för som barn. Han är minst lika fascistisk som den fascism han tror sig kämpa emot. Detta gör honom, naturligtvis, så mycket intressantare.

x34

Dessa paralleller till verkligheten och dessa intressanta karaktärer är någonting som i allra högsta grad utforskades i de tidigare filmerna. Men här ställs många av dessa frågor på sin spets. Tonårstjejen Rouge (Anna Pequin), som i två filmer inte har kunnat röra sin pojkväns hud utan att vara rädd för att döda honom. Hon har nu ett alternativ. Ska hon ta botemedlet och leva ett normalt tonårsliv? Alla dessa intressanta aspekter av filmen tycker jag lyfter den.

Många klagar på X-Men: The Last Stand, men jag tycker den är underskattad. Visst når den inte de två tidigare filmernas poetiska nivåer, men över lag är det en solid film. Det är få filmserier som lyckas hålla en lika hög nivå genom tre filmer, och med det i åtanke anser jag att man inte kan vara allt för hård mot The Last Stand. Faktum är att filmen i stor utsträckning lyckas hålla sig borta från upprepningar och imitationer, och istället håller saker och ting fräscha. Singers lugna, tankeväckande bildspråk och tempo är borta. Ämnen kanske inte hanteras så sparsmakat som tidigare, och ibland blir det klumpigt på ett sätt som undveks på Singers tid. Men trots detta görs det hela relativt snyggt, och med ett såpass högt tempo att man inte distraheras av övertydlig symbolik, eller klichéartade repliker (Presidenten: ”Then God help us”).

Med det sagt så finns det naturligtvis större problem med filmen. Och det är vanligtvis dessa grejer Marvel-nördarna blir rasande över. De partier som kretsar kring Jean Greys återkomst och förvandling till den okontrollerbar Phoenix är i grunden en intressant idé. Men själva resultatet känns väldigt klumpigt hanterat av Brett Ratner. Förklaringen till hennes förvandling är väldigt oklart. Detsamma gäller Cyclops död. Det hela känns väldigt slarvigt hanterat. Som att man inte kunde komma på en bra förklaring, och därför struntade i det och hoppades att ingen skulle märka i det höga tempot. Detta anser jag vara filmens största brist. Man hade också kunnat helt klippa bort karaktären Angel och hans historia, som känns totalt överflödig.

x35Men för mig är detta inget som egentligen drar ner filmen särskilt mycket. Man kan ursäkta dess brister, eftersom hantverket i övrigt är såpass professionellt och filmen i sig är såpass underhållande. Återigen har vi en fin ensemble. Hugh Jackman gör ett fint jobb trots den stora mängden ostiga repliker manusförfattarna gett honom. Halle Berry får lite mer att göra som Storm – jag är dock osäker på om det är positivt eller inte. Patrick Stewart är naturligtvis oklanderlig som Professor X, och detsamma gäller hans nemesis spelad av Ian McKellenFamke Janssen, en extremt underskattad skådespelerska, gör sig bra i rollen som Jean Grey/Phoenix. Nykomlingar till serien är bl.a. den karismatiske Kelsey Grammer som Dr Hank McCoy/Beast och den begåvade Ellen Page som Kitty Pryde/Shadowcat.

Utöver karismatiska skådespelare bjuds det återigen på snygg action och någorlunda effektiva personporträtt. Jag kan inte klaga alltför mycket på denna film. Jag tycker att den är bra. Kanske måste man vara ett riktigt Marvel-fan för att störa sig på avvikelserna från serietidningsoriginalet.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

x-banner

x2 1

Regissören Bryan Singers första film om mutanterna i superhjälteteamet X-men blev stilbildande för action inom denna genre under de kommande åren. Att filmer om superhjältar kunde göras på ett såpass seriöst sätt, där riktiga samhällsproblem om fördomar, utanförskap och andrafiering berördes på ett lyhört sätt, var väldigt banbrytande. Denna seriösa ton influerade andra filmer i genren och nådde sin höjdpunkt i Christopher Nolans Dark Knight-trilogi. 

X-men 2 (eller X2, eller X2: X-men United) anses av många vara en bättre film än sin föregångare. Som så ofta är fallet med uppföljare, behöver publiken inte introduceras till alla karaktärer, utan man kan gå direkt till handlingens kärna. Redan i filmens inledning märker vi skillnaden, där en häftig actionscen sätter standarden för de kommande två timmarna. Här finns mycket mer minnesvärd action, utan att ge avkall på de finstämda och intressanta personporträtten. Över lag känns filmen mer episk än sin föregångare. Men fortfarande står karaktärerna i fokus. Framför allt får vi en större insyn i Wolverines förflutna. Men mystiken kring hans bakgrund bibehålls ändå, tack vare att det mesta fortfarande höljs i dunkel.

CLH1.CA.0e.0414.X220.0.1

Singer liknade filmen vid Stars Wars: The Empire Strikes Back och dess struktur där karaktärerna skiljs åt och utforskas, där kärleksrelationer utvecklas och där stora avslöjanden görs. Det ligger något i detta. X-men-teamet splittras och jobbar på flera håll, för att sammanstråla i filmens klimax. Triangeldramat mellan Wolverine (Hugh Jackman), Jean Grey (Famke Janssen) och Cyclops (James Marsden) utvecklas allt mer. Och vi får, som sagt, veta mer om Wolverines förflutna. Bl.a. vem som injicerade metall i hans skelett.

x2 4

Filmens skurk är den militära vetenskapsmannen Stryker, som hatar mutanter. Brian Cox fungerar väldigt bra i rollen. Stryker vill använda Xaviers mutantlokaliseringsmaskin Cerebro, för att utrota alla mutanter i världen. Återigen faller skurkens megalomaniska plan lite i bakgrunden, bl.a. för att den är just lite för mycket serietidningsaktig, men också för att expositionen drunknar i för mycket tekniskt mumbo-jumbo. Men detta gör inte så mycket, eftersom man är mycket mer intresserad av karaktärernas relationer, än om skurkens plan. Vi vet att skurken inte kommer lyckas, men däremot vet vi inte hur Strykers och Wolverines relation kommer sluta, eller Xaviers och Magnetos för den delen. Strykers ”sanningsserum”, med vilket han på sätt och vis kan hjärntvätta såväl Magneto som Xavier, är dock ett genialiskt dramaturgiskt instrument. Detta resulterar i att vi får se Magneto hjälplös och ångerfull, samt en extremt fascinerande sekvens i en drömvärld som håller Xavier fången.

x2 6Att X-men måste samarbeta med skurken Magneto är intressant och bidrar till en hel del minnesvärda scener. Bland de bästa är då Magneto och Mystique likt  ett par tonåringar hånar Rouge (”We love what you’ve done to your hair”). Ian McKellen lyckas som Magneto vara både kall, sorgsen och camp.  Tyvärr resulterar samarbetet mellan de två fiendelagen i att Magneto känns som ett mindre hot – ett problem som förföljer X-menfilmerna.

Men man kan sammanfattat säga att X-men 2 har allting originalet hade, men med färre brister. Vi har ett högre tempo, bättre action. Vi har mer karaktärsutveckling och intressanta relationer. Filmen har fortfarande brister, men dessa är egentligen bara detaljer. Detta är en av de bästa X-men-filmen, och en av 2000-talets bättre superhjältefilmer över lag. Tack vare det högre tempot, de mer storslagna actionscenerna och den över lag bättre storyn överträffar uppföljaren originalet i detta fall.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Ian Hendry är en av de där birollsskådespelarna som dyker upp i diverse filmer av varierande kvalité och som alltid för med sig något extra i sin rolltolkning. Hendry hade ofta något vemodigt i sin uppsyn, någon som kom väl till pass i de flesta roller. Detta gav även de mest endimensionella karaktärer ett djup. Exempelvis rollen som gangsterbossen Destamio i Helgonet-filmen Vendetta for The Saint. Detta är på pappret en karaktär enligt mallen Gangsterskurk 1A. Men tack vare Hendry blir Destamio en tragisk man som försöker tygla och maskera sin osäkerhet. Han blir oberäknelig och obehaglig, men samtidigt känner man också sympati för honom.

En av Hendrys kanske mest kända roller är den som Michael i Roman Polanskis mästerverk Repulsion. Michael är pojkvän till huvudpersonen Caroles (Catherine Deneuve) syster. Återigen är detta en roll där han framstår som såväl hotfull som sympatisk. På ytan är han en ganska vanlig man. Men det blir snart allt tydligare att Carole under sin depression och psykiska nedbrytning blir alltmer besatt  av honom. Att Caroles rädsla för sexuell kontakt grundar sig i någon form av övergrepp är uppenbart, men vem är förövaren? Ian Hendrys Michael är en klar kandidat.

Jag har också sett honom i ett slags hjälte-roll i Vincent Price-rulle Theatre of Blood. Här är han väldigt sympatisk, men tyvärr är rollen ganska liten. Han spelade också mot Sean Connery i WWII-dramat The Hill, där han var den grymme fängelsechefen Williams, vars auktoritet utmanas av Connery.

Hendrys olyckliga uppsyn och osäkerhet speglade förmodligen skådespelarens inre liv. Han var alkoholist, men sjukdomen påverkade aldrig hans förmåga att gestalta roller. Hendrys biografiförfattare Gabriel Hershman beskrev det såhär:

Many testify to Ian’s extraordinary ability to come up with the goods – no matter how oiled he was – once the cameras rolled. People might have had to literally drag him out of the pub, he could even be paralytic, but when the director said ‘action’, he could appear normal.

En fullt fungerande alkoholist, med andra ord. Och kanske är det den mer destruktiva sorten? Han jobbade mycket inom TV och teater, men av någon anledning blev han aldrig en stor stjärna. För den brittiska TV-publiken blev han känd för roller i The Avengers (en serie han dock hoppade av innan den blev en succé), The Saint och The Persuaders!.  Kanske var det hans beroende som hindrade honom från att få vissa större roller. Enligt uppgift hade Hendry en antagonistisk attityd gentemot stjärnan Michael Caine under inspelningen av Get Carter (1971). Detta skulle enligt uppgift berott på att Hendry, som bara var två år äldre än Caine, var avundsjuk på Caines framgångsrika karriär. Regissören utnyttjade detta i deras scener tillsammans, till ett väldigt gott resultat. Hendry och Caine spelar både osympatiska roller, och antagonismen dem emellan känns äkta. Men som alltid känner man också lite sympati för Hendrys karaktär, eftersom den där osäkerheten lyser igenom.

Under 70- och 80-talet blev rollerna allt färre och mindre. I slutet av 1970-talet var han utfattig. Han sista roll var i en brittisk sopopera i början av 1980-talet. Han dog på julafton 1984 av en magblödning, endast 53 år gammal.

Read Full Post »

Older Posts »