Regissören Bryan Singers första film om mutanterna i superhjälteteamet X-men blev stilbildande för action inom denna genre under de kommande åren. Att filmer om superhjältar kunde göras på ett såpass seriöst sätt, där riktiga samhällsproblem om fördomar, utanförskap och andrafiering berördes på ett lyhört sätt, var väldigt banbrytande. Denna seriösa ton influerade andra filmer i genren och nådde sin höjdpunkt i Christopher Nolans Dark Knight-trilogi.
X-men 2 (eller X2, eller X2: X-men United) anses av många vara en bättre film än sin föregångare. Som så ofta är fallet med uppföljare, behöver publiken inte introduceras till alla karaktärer, utan man kan gå direkt till handlingens kärna. Redan i filmens inledning märker vi skillnaden, där en häftig actionscen sätter standarden för de kommande två timmarna. Här finns mycket mer minnesvärd action, utan att ge avkall på de finstämda och intressanta personporträtten. Över lag känns filmen mer episk än sin föregångare. Men fortfarande står karaktärerna i fokus. Framför allt får vi en större insyn i Wolverines förflutna. Men mystiken kring hans bakgrund bibehålls ändå, tack vare att det mesta fortfarande höljs i dunkel.
Singer liknade filmen vid Stars Wars: The Empire Strikes Back och dess struktur där karaktärerna skiljs åt och utforskas, där kärleksrelationer utvecklas och där stora avslöjanden görs. Det ligger något i detta. X-men-teamet splittras och jobbar på flera håll, för att sammanstråla i filmens klimax. Triangeldramat mellan Wolverine (Hugh Jackman), Jean Grey (Famke Janssen) och Cyclops (James Marsden) utvecklas allt mer. Och vi får, som sagt, veta mer om Wolverines förflutna. Bl.a. vem som injicerade metall i hans skelett.
Filmens skurk är den militära vetenskapsmannen Stryker, som hatar mutanter. Brian Cox fungerar väldigt bra i rollen. Stryker vill använda Xaviers mutantlokaliseringsmaskin Cerebro, för att utrota alla mutanter i världen. Återigen faller skurkens megalomaniska plan lite i bakgrunden, bl.a. för att den är just lite för mycket serietidningsaktig, men också för att expositionen drunknar i för mycket tekniskt mumbo-jumbo. Men detta gör inte så mycket, eftersom man är mycket mer intresserad av karaktärernas relationer, än om skurkens plan. Vi vet att skurken inte kommer lyckas, men däremot vet vi inte hur Strykers och Wolverines relation kommer sluta, eller Xaviers och Magnetos för den delen. Strykers ”sanningsserum”, med vilket han på sätt och vis kan hjärntvätta såväl Magneto som Xavier, är dock ett genialiskt dramaturgiskt instrument. Detta resulterar i att vi får se Magneto hjälplös och ångerfull, samt en extremt fascinerande sekvens i en drömvärld som håller Xavier fången.
Att X-men måste samarbeta med skurken Magneto är intressant och bidrar till en hel del minnesvärda scener. Bland de bästa är då Magneto och Mystique likt ett par tonåringar hånar Rouge (”We love what you’ve done to your hair”). Ian McKellen lyckas som Magneto vara både kall, sorgsen och camp. Tyvärr resulterar samarbetet mellan de två fiendelagen i att Magneto känns som ett mindre hot – ett problem som förföljer X-menfilmerna.
Men man kan sammanfattat säga att X-men 2 har allting originalet hade, men med färre brister. Vi har ett högre tempo, bättre action. Vi har mer karaktärsutveckling och intressanta relationer. Filmen har fortfarande brister, men dessa är egentligen bara detaljer. Detta är en av de bästa X-men-filmen, och en av 2000-talets bättre superhjältefilmer över lag. Tack vare det högre tempot, de mer storslagna actionscenerna och den över lag bättre storyn överträffar uppföljaren originalet i detta fall.
Betyg 4 av 5
Kulturella Preferenser 