Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

Förmodligen har allt som kan skrivas redan skrivits om demonregissörens Stanley Kubricks magnum opus 2001 – A Space Odyssey. Därför är det helt utan några som helst pretentioner som jag författar denna text, fullt medveten om att jag inte på något sätt kan göra filmen rättvisa.

Jag kan ju börja med att avslöja att när jag såg denna film för första gången (under min gymnasietid) så fattade jag inte grejen. Jag gillade den inte. Till att börja med trodde jag att det var något fel på DVD-skivan, eftersom jag bara hörde musiken och inte såg någon bild. Det som sedan följde var det mest plågsamt långa jag någonsin bevittnat. Jag kanske förväntade mig ett rymdäventyr, som den svenska titeln utlovade. Enligt Merriam-Webster kan ordet odyssey översättas som ”a long journey full of adventures”, men också ”an intellectual or spiritual wandering or quest”. När det gäller att beskriva denna film är den andra definitionen att föredra. För detta är främst en intellektuell och metafysisk film, som ställer djupsinniga frågor om mänsklighet, evolution, existensen, teknologi, artificiell intelligens och utomjordiskt liv. Allt detta gick dock mig förbi då jag såg filmen för första gången. Jag verkar dock ha varit i gott sällskap. Bl.a. har Woody Allen uttalat sig om att han först inte gillade filmen, och att det krävdes att han såg om den flera gånger för att förstå dess genialitet.

Man måste nog vara på rätt humör när man slår sig ner för att se den. Man bör vara beredd på att det man bevittnar inte håller sig inom några traditionella filmiska ramar, utan att det handlar om ett högst originellt och okonventionellt narrativ.

Filmen är oerhört intellektuell och avsiktligt svårtolkad. Den ställer en mängd frågor, utan att ge några svar. Detta var typisk för Kubricks verk. Risken med en sådan teknik är att resultatet blir till en kall intellektualism och en extremt pretentiös film. Men så blir inte fallet här. Eftersom man som publik vaggas in i ett slags hypnotisk  tillstånd tack vare de långsamma, vackra bilderna och den klassiska musiken, så talar 2001 främst till ens hjärta och en känslor. Den förmedlar en stor känslan av bävan inför det okända.

Kubrick beskylls ibland för att göra ”kalla” filmer. Till viss del kan jag förstå varifrån denna kritik kommer. Regissören var ökänd för sin perfektionism. Varenda detalj är pedantiskt noga uttänkt. Scenografins stilrenhet gränsar ofta till det kliniskt rena, mycket tack vare den kalla, bleka ljussättningen. Hans mänskliga karaktärer riskerar ibland att hamna i bakgrunden för det större sammanhang i vilket de befinner sig. Därmed kan det vid första anblick verka som att det inte är karaktärerna som främst intresserade Kubrick, utan snarare de stora, djupa ämnen som hans filmer tog upp. Men faktum är att karaktärerna faktiskt står i centrum. För i Kubricks filmer blir dessa djupa frågor, ämnen och teman till egna karaktärer. På samma sätt som havet i Ernest Hemingways Den Gamle och Havet är en lika betydelsefull karaktär som den gamle mannen Santiago, så är rymden och det okända en karaktär i 2001. Det samma kan sägas om Overlook Hotel i The Shining, det extrema våldet i A Clockwork Orange eller den erotiska lusten i Eyes Wide Shut. Dessa är lika betydelsefulla och närvarande karaktärer som David, HAL, Danny Torrance eller Alex.  Kubrick besjälar dessa till synes döda objekt – eller t.o.m. abstrakta koncept – på ett sätt som påminner om romantikens mästare. 2001 genomsyras därmed med något slags astronomisk animism.

Filmen genomsyras av Kubricks signum – hans kliniska blick. En kamera som står still den mesta delen av tiden. Den observerar, likt HAL 9000s röda öga, vad som sker. Tystnaden är en lika betydande karaktär i denna film som den klassiska musiken, HAL eller David. Tystnaden blir den kalla rymdens och det okändas röst.

Som jag skrev inledningsvis är det svårt att i en simpel recension göra denna film rättvisa. Att skriva en recension på 2001 är som att skriva en på Michelangelos David, Da Vincis Mona Lisa eller Beethovens Femte Symfoni. Att sätta ett betyg på sådana mästerverk är omöjligt. Jag tycker till och med det är svårt att betygsätta böcker jag läser, eftersom en betygsskala på 1-5 inte alls kan göra en hel läsupplevelse rättvisa, vare sig jag gillar boken eller ej. Att ge Kubricks mästerverk en 5:a i betyg är därför missvisande, trots att jag anser att denna film – om man kan kalla den det – förtjänar alla lovord den kan få. Det är definitivt den bästa science fiction-filmen någonsin, och helt klart en av de bästa filmerna som någonsin gjorts.

Betyg 5 av 5

Annonser

Read Full Post »

Peter-O'Toole-1962

Peter O’Toole var en av de riktigt stora. Nu har en av de sista från den klassiska generationen av brittiska skådespelare lämnat oss. O’Toole var extremt begåvad, och utstrålade i alla lägen klass – oavsett kvaliteten på filmerna han medverkade i. Han kunde kombinera en oerhörd pondus med en sårbarhet som kändes äkta och naken.

O’Toole kom från Irland och var en klassiskt tränad skådespelare som började inom teatern och spelade mycket Shakespeare, innan han gick över till film i början av 1960-talet. Hans genombrott, och fortfarande mest ikoniska roll var i David Leans episka Lawrence of Arabia. Under sin långa karriär var han extremt produktiv och medverkade i ett stort antal klassiker som The Lion in Winter, Zulu  Dawn, Caligula, My Favourite Years och The Last Emperor. Han medverkade också i många TV-produktioner som Masada, Hitler: The Rise of Evil och The Tudors.

Han var produktiv in i det sista. Det var alltid en positiv överraksning när O’Toole dök upp i olika sammanhang, och han kunde lyfta kvaliteten på det mesta bara genom sina blotta närvaro. Han kommer lämna ett  stort tomrum efter sig.

(EmpireSvD, Aftonbladet)

Read Full Post »

hunger1

The Hunger Games (2012) – den första filmen i denna young adult-serie baserad på romantrilogin av Suzanne Collins – imponerade inte nämnvärt på mig. Bortsett från en mycket bra skådespelarensemble och ett spännande koncept, så kändes utförande tämligen habilt. Jag hade svårt att avgöra om det jag såg var en satir eller ett seriöst försök till ett dystopiskt äventyr för ungdomar. Filmen bjöd inte på några nya idéer, utan lånade komponenter från flertalet (bättre) förlagor såsom Battle Royal. Tempot var ojämnt och framför allt störde jag mig på den övertydliga symboliken. Jag är medveten om att jag kanske inte tillhör filmens specifika målgrupp, men det är irrelevant. Övertydlighet, vare sig det gäller symbolik eller berättarteknik, är en tydlig indikator på att filmskaparna underskattar publikens intelligens. Mest uppenbart blev denna övertydlighet i Stanley Tuccis och Elizabeth Banks karaktärer. Tanken är naturligtvis att dessa ska vara irriterande, men jag blir irriterad på dem på grund av övertydligheten i sättet de gestaltas på. De kunde lika gärna gått runt med en lysande skylt med orden ”JAG ÄR EN IRRITERANDE KARAKTÄR” på. Ingen subtilitet överhuvudtaget. Filmen var spännande och underhållande, men över lag blev jag inte särskilt imponerad av resultatet.

hunger2

Därmed hade jag låga förväntningar inför uppföljaren. Jag blev dock glatt överraskad. Det första som slår mig är den mörkare tonen. Det är som bekant populärt med mörker på film just nu. Under de senaste tio åren har det inför varje ny franchise-film alltid sagts att ”detta är den mörkaste hittills” vare sig det gäller Harry Potter, James Bond eller Stålmannen. Ibland fungerar det (The Dark Knight), och ibland inte (Man of Steel). I detta fall fungerar det utmärkt. Eftersom ämnet i sig är såpass mörkt – ungdomar som slåss till döds i en form av framtida gladiatorspel – så är det bara passande att det hanteras på ett ansvarsfullt och allvarligt sätt. Mindre fokus läggs på den ytliga delen av storyn – glittret/glamouren i överklassen – utan mer tid ges istället åt karaktärerna och deras sätt att hantera det förtryck de lider under. Karaktärsporträtten blir därmed djupare än tidigare. Bl.a. verkar Katniss lida av någon form av posttraumatisk stress efter det hon genomled i förra filmen. Hon vaknar upp på nätterna av ångesten. Hon får hallucinationer av dem hon tvingades döda. Det hela känns väldigt trovärdigt och gör henne till en levande människa. Men manus och regi vore ingenting utan Jennifer Lawrence. Man kan inte annat än att älska henne. Hon går från klarhet till klarhet, och gör Katniss till en av de bästa kvinnliga karaktärerna på film det senaste decenniet. Hon är stark men sårbar, utan att bli en karikatyr i stil med Noomi Rapaces Lisbeth Salander. Hon är så fruktansvärt trovärdig att man glömmer filmens egentligen ganska löjliga premisser och köper hela konceptet. Lawrence är just den där sortens skådis som jag älskar. Den vars persona eller image försvinner, och som verkligen blir sin karaktär. Hon ger 100 % och spelar på Oscar-nivå trots att hon medverkar i en film vars blotta existens och natur genomsyras av kommers och kapitalism. Hon förtjänar alla lovord hon kan få, och fortsätter hon på detta sätt de kommande åren, så kommer hon onekligen att småningom räknas bland storheter som Cate Blanchett, Scarlett Johanson eller Kate Winslet[FOOTNOTE]

???????????????????

Tempot i denna filmen är också bättre än i den förra. Relationerna mellan karaktärerna får tid att utvecklas och gör det på ett trovärdigt sätt. Fokus ligger inte på själva hungerspelen, vilket var det man väntade på under hela förra filmen. Det intressantaste sker vid sidan av spelen. Vi får se mer av världen omkring och mer tid läggs ned på att etablera problematiken kring den dystopiska världen och hur samhället ser ut. Publiken får en större inblick i hur svårt det vanliga folket har det i de fattiga distrikten, och Katniss roll som en symbol för en begynnande motståndsrörelse blir därmed mer väletablerad. Inte minst för att man i denna film bättre förstår vilken betydelse själva hungerspelen har för maktapparaten.

Regissören Francis Lawrence styr hela projektet med stadig hand. Utöver ett bra tempo, ett välstrukturerat manus och, naturligtvis, väldigt spännande action – extremt spännande t.o.m. – så finns här en antal riktigt bra skådespelare. Ny i sammanhanget är Philip Seymour Hoffman, som alltid är utmärkt, men som här verkligen lyfter hela filmen. Han tillför ännu mer klass till spektaklet. Tyvärr får man inte se så mycket av honom, men jag hoppas att han får mer utrymme i kommande filmer. Josh Hutcherson, som i första filmen var ganska blek i rollen som Peeta, får här mer att göra. Hans karaktär utvecklas, och som publik börjar man gilla honom mer och mer. Donald Sutherland ges också mer tid framför kameran som den underbart endimensionelle och härligt sadistiske President Snow. Han är en superskurk enligt Disney-mall 1A, men det gör ingenting, utan är precis vad denna sorts film behöver. Övriga skådespelare som höjer filmen är Jeffrey Wright, Amanda Plummer och Jena Malone. Kanske är de kompetenta, vuxna skådespelarna en av anledningarna till att denna film känns mer mogen än den förra. Den kompetens som varit med i skapandet av Catching Fire går inte att överdriva.

hunger3

Av någon anledning stör jag mig t.o.m mindre på Tuccis och Banks karaktärer; kanske för att de har mindre screen time, men kanske också för att de faktiskt känns mer äkta denna gång.

Filmens brister ligger främst på tre plan. Lenny Kravitz (dålig). Liam Hemsworth (överflödig, onödig, irrelevant). Woody Harrelson (är bara sig själv… igen).

Men bortsett från detta är denna film en stor förbättring i jämförelse med seriens första kapitel. Den är välgjord och spännande, och bygger upp stora förväntningar inför film nr 3 (och 4).

BACK TO POST
Den enda anledningen till att Jennifer Lawrence inte kvalade in på min De Tio Bästa Skådespelerskorna-lista (HÄR och HÄR) är för att hon fortfarande är i början av sin karriär. Men man kan inte förneka att hennes CV är grymt imponerande med övertygande roller i Winter’s Bone, X-Men: First Class, Hunger Games och Silver Linings Playbook. Jag ser mycket fram emot hennes kommande American Hustle, samt X-Men: Days of Future Past.

Read Full Post »

x-banner

wolv1

För mig känns The Wolverines blotta existens en smula udda. Den verkar något omotiverad och kommer oundvikligen hamna i skuggan av den kommande X-Men: Days of Future Past. Den känns som något slags prolog till den filmen.

Anledningen till dessa känslor är kanske främst att förra solo-filmen för denne karaktär – prequeln X-Men Origins: Wolverine –  blev så misslyckad och universalt sågad. Jag hade förstått det som att man på grund av detta övergav fortsatta planer på s.k. spin-off-filmer, och istället återvände till det mer framgångsrika ensemble-konceptet med X-Men: First Class. Men så dyker plötsligt då denna film upp.

En av anledningarna till att man ändå gjorde The Wolverine var att man ville göra karaktären rättvisa, vilket den första fristående filmen inte gjort. Och denna goda vilja kan man inte klandra filmbolaget Fox för. ”Gör om,  gör rätt” som det heter. Att Hugh Jackman, som också är producent här, när en kärlek till karaktären som gjorde honom till stjärna är också uppenbart – han har varit drivande i skapelseprocessen. Och att Wolverine är den mest populära av alla karaktärer i X-men råder det inget tvivel om. Man man hade kanske önskat lite mer variation med ett par fristående filmer om andra karaktärer, som Storm, Mystique eller Cyclops. Men kanske är Wolverine den enda som kan bära en hel film på egen hand. Jag menar, vem skulle vilja se en superhjältefilm med Halle Barrey i huvudrollen?

Ett av målen med denna film var att ge karaktären Logan/Wolverine ett djup, och att utforska hans karaktär. Man funderade länge på att göra ännu en prequel. Den odödlige Logan har trots allt  levt ca 170 år. Men istället beslöt man, vist nog, att låta filmens handling utspela sig i nutid några år efter X-Men: The Last Stand. Jag uppskattar att man knyter an till händelserna i den ganska utskällda tredje X-men-filmen. Karaktären Jean Grey hemsöker Logans drömmar, och det är trevligt  att Famke Janssen har  en relativt stor roll. Vi får här se vilken effekt  hennes död hade på Logan, något som det inte riktigt fanns utrymme för att utforska i The Last Stand. Att hon är död och han levande är ett försök att illustrera ett av filmens teman – odödlighetens förbannelse. Detta är något man känner igen från andra filmer, såsom Highlander. Tyvärr försvinner denna intressanta aspekt bland allt annat  som händer någonstan i mitten av filmen. Men inledningsvis känns det sparsmakat och snyggt framställt, och Logans enda kommentar om det är ”You don’t want what I’ve got”.

wolv5

Det är i respons till karaktären Yashida, en gammal bekant som Logan räddade undan atombomben i Nagasaki i slutet av Andra Världskriget. Denne söker som gammal och döende upp Logan, och erbjuder honom ett byte – odödlighet mot dödlighet. Ett lovande erbjudande för någon som tvingats se alla han älska dö ifrån honom. Logans avböjande av erbjudandet grundar sig inte i att han njuter av sin odödlighet, tvärtom. Men han har funnit sig till rätta i smärtan och bitterheten. När vi för första gången möter honom är han en isolerad och avdankad hjälte. Han är skäggig och oklippt, i stort sett hemlös, boendes i en grotta i Kanadas skogar. Men precis som Bruce Wayne i The Dark Knight Rises eller James Bond i Skyfall, så dras den motvillige hjälten tillbaka till hetluften. Även detta är ett klassiskt scenario. Just influenserna från Christopher Nolans Batman-filmer känns påtagliga här. Regissören James Mangold, som tidigare gjort karaktärsdrivna filmer Walk the Line, Girl Interrupted och  Cop Land, ger filmen en lågmäld, mörk och mer realistiskt ton än vad vi tidigare sett i X-men-serien. De tidigare filmerna har i stor utsträckning handlat om utanförskap och omvärldens misstänksamhet mot de som är annorlunda. Här ser det annorlunda ut. Fokuset ligger inte på mutanterna som grupp, utan utanförskapet som berörs är Logans isolering. Han är ensam, har lämnat X-menteamet – det enda som gav hans liv någon mening. Och kvinnan han äslkade lever inte längre. Han behöver något att kämpa för, någon att bry sig om. Vilket han finner i Japan.

wolv4

Handlingen fångar publikens engagemang i tillräckligt stor mån, utan att vara något spektakulärt. Som i de bästa X-men-filmerna är det inte skurkarna och deras ondskefulla planer som driver filmen, utan karaktärerna. Det hela spårar förvisso ur en aning i filmens final, men i övrigt känns den inte alls lika ”fantastisk”och science fiction-betonad som tidigare rullar. Manuset tar nog med tid på sig att introducera karaktärerna och storyns premisser, och jag uppskattar att man tar sig tid innan actionscenerna brakar loss. Att skurken lyckas göra Wolverine dödlig är ett bra grepp ur berättarsynvinkel, då en odödlig och ostoppbar hjälte kan ta död på mycket av spänningen. Vi vet naturligtvis att Logan kommer överleva (inte minst  eftersom vi vet att han är med i nästa film i serien), men hans dödlighet gör att han inte är lika osårbar som tidigare. Detta resulterar i att vissa händelser i slutet av filmen faktiskt överraskar mig och lämnar frågor öppna inför kommande filmer. Hugh Jackman gör förmodligen sin bästa prestation i titelrollen. Han gestaltar ilskan och smärtan, men också ett starkt moraliskt patos. Han är en motvillig hjälte, men har ändå en strikt uppfattning om rätt och orätt. Och de som i hans mening handlar orätt sitter illa till.

Bortsett från Jackman gör de andra skådespelarna ett fint arbete. Rila Fukushima är mycket karismatisk i rollen som hans följeslagare Yukio. Svetlana Khodchenkova spelar denna films skurk – mutanten Viper. Det positiva med denna film är att antalet mutanter är ganska lågt, och att deras krafter är ganska ospektakulära. Vi har bara Wolverine med sin helandekraft och sina klor, Viper med sina reptilliknande egenskaper och sitt gift, samt Yukio som kan se människors framtida dödsögonblick. Detta gör att filmen inte lider av den överpopulation av superhjältar och superkrafter som ibland påverkade originaltrilogin negativt. Här  är det färre antal karaktärer och färre superkrafter, vilket ger mer utrymme för personporträtten och karaktärsutveckling.

wolv2

Filmen har naturligtvis brister. Vissa aspekter av storyn känns lite halvdana. Varför måste Wolverine inleda en romans med karaktären Mariko? Fram till sexscenen dem emellan tyckte jag hade de hade fått ett slags far-dotter-förhållande, och romansen kändes helt opassande. Mariko (Tao Okamoto) flydde under Logans beskydd från den japanska maffian och sin egen ondskefulle far, varför jag kände att Logan blev ett slags substitut och fadersgestalt för henne. Inte minst p.g.a. åldersskillnaden mellan skådespelarna (och inte minst karaktärerna! Är han kanske… 150 år äldre än henne?). Men en Hollywood-film måste ju innehålla en kärlekshistoria ingen bryr sig om, så de tryckte in en sexscen. Filmens final har jag redan berört,men jag känner att tonen förändrades här och det blev lite för mycket förutsägbar CGI-action. Och varför alla dessa actionfilmsklichéer? Och vad har hänt med Wolverines frisyr? Den ser tillplattad och dum ut. Hans ”horn” ser numera snarare ur som Stig Helmer-tuffsar!

Jämfört med den tidigare Wolverine-filmen är detta dock ett stort steg i rätt riktning. Filmen når inte topparna från X-men 2 eller X-men: First Class, men den är en värdig uppföljare till originaltrilogin och fungerar också förmodligen som en tillfredsställande prolog till den troligtvis mycket mer episka Days of Future Past. Som jag nu verkligen ser fram emot!

Betyg 3 av 5

Read Full Post »