Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

banner sherlock holmes

basil1

Jag fortsätter här min genomgång av Basil Rathbones Sherlock Holmes-filmer. Nedan gör jag kortrecensioner av kvarvarande sju filmer i serien (betyg inom parentes).

The Scarlet Claw (1944) (Betyg: 4 av 5)
Denna film, löst baserad på The Hound of the Baskervilles, brukar anses sm den bästa i Universal-serien enligt fansen. Det är också den som mest påminner om filmbolagets samtida skräckisar. Aldrig tidigare har Holmes varit såhär gotisk och stämningsfull. Miljöerna hade lika gärna kunnat platsa i Dracula eller Frankenstein, och mycket av bildspråket känns igen från regissören Roy William Neills Frankenstein Meets The Wolfman. Filmen, med dess ockulta teman och mystiska varelse på heden, har en fantastisk suggestiv stämning. Dessutom har Holmes en hyfsat bra deckargåta att lösa. Hade det inte varit för det något sega tempot så hade detta lätt varit den bästa filmen i serien.

The Pearl of Death (1944) (4/5)
Det är härligt att se den ofelbare Holmes faktiskt göra en riktig blunder. Han klipper av sladdarna till den säkerhetsanordning som skyddar The Borgia Pearl, endast för att bevisa för museiintendenten att hans säkerhetsanordning är bristfällig. Detta resulterar i att pärlan stjäls. Denna scen visar på vilken besserwisser Holmes är och hur långt han kan gå för att bevisa att han har rätt. Förnedringen är total, men Holmes verkar inte bry sig. Evelyn Ankers gör återigen en stark insats i en biroll. Manusförfattarna använder källmaterialet The Six Napoleons på ett effektivt sätt, och den mystiske skurken The Creeper ser vi inte helt förrän mot slutet. Detta var ett försök att lansera den akromegali-sjuke Rondo Hatton som ännu ett Universal-monster, men filmbolagets etiskt tvivelaktiga planerna misslyckades tack och lov.

The House of Fear (1945) (4/5)
Detta är, likt SH Faces Death eller The Scarlet Claw, ännu en film som lägger betoningen på atmosfären. Och liksom de filmerna utspelar sig denna på en enslig plats, vilket resulterar i att filmen ter sig mer ”tidlös” och lätt kunde ha utspelat sig under den viktorianska eran. Det gods Holmes och Watson befinner sig på saknar t.o.m. telefon. Detta är ett herrgårdsmysterium i klassiskt Agatha Christie-stil. Flertalet personer befinner sig på en ödslig herrgård, där de en efter en dör på ett våldsamt sätt. Det är ett fint persongalleri och en bra story. Den kusliga stämningen är det man minns, med det ensliga huset och dess udda karaktärer, stormen som rasar utanför, de skrockfulla byborna och den gotiska stilen. Dessutom tycker jag att slutet faktiskt är ganska oväntat.

The Woman in Green (1945) (3/5)
Ännu en gång möter Holmes ett slags femme fatale i denna historia om hypnotism och seriemord. Stämningen är dystrare och mörkare här än i exempelvis Spider Woman eller Pearl of Death, utan att bli gotisk i stil med Faces Death eller Scarlet Claw. Det börjar som en hederlig seriemördare-historia, men utvecklas till en komplicerad intrig där Moriarty drar i trådarna. Jag uppskattar blinkningen till den viktorianska eran i omnämnandet av Jack The Ripper. Filmen innehåller ett gäng karismatiska skådespelare, såsom Paul Cavanagh och Henry Daniell som Moriarty. I denna film finns också en av mina favoritrepliker då Holmes säger: ”Throughout history, Watson, prominent men have had prominent noses.”

Pursuit to Algiers (1945) (2/5)
De tre sista filmerna i serien är bra, men här börjar det bli uppenbart att samtliga inblandade har slut bra bra idéer och inspiration. Rathbone är som vanligt perfekt i rollen och det faktum att han vid denna tidpunkt börjat avsky den syns inte alls. Men handlingen här är kanske lite väl ospektakulär. Holmes och Watson ska eskortera en utländsk tronföljare till dennes hemland. Skurkarna är, såhär efter krigets slut, inte längre nazister utan (förutsägbart nog) ryssar. Filmen utspelar sig nästan bara på fartyget på väg från England till Alger. Den är inte den sämsta i serien, men helt klart en av de mest lättglömda.

Terror by Night (1946) (3/5)
Terror by Night påminner mycket om sin direkta föregångare, med den skillnaden att fartyget är här utbytt mot ett tåg. Holmes och Watson ska här eskortera en äldre adelsdam och hennes kända juvel The Star of Rhodesia, ombord på ett tåg mot Skottland. Det är något visst med filmer som utspelar sig på tåg, och denna charm återfinns även här. Ett mord sker och juvelen stjäls. Vi får följa flera karaktärer som har dunkla motiv. Det är underhållande, men inte särskilt minnesvärt.

Dressed to kill (1946) (2/5)
Detta den sista av Rathbone/Bruce-filmerna är kanske den minst minnesvärda av dem alla. Den är inte nämnvärt dålig och exempelvis bättre än ”propaganda-trilogin”. Men problemet är att allt bara går på rutin. Den ende som inte verkar ha tröttnat på filmserien är Nigel Bruce som är på sitt sedvanligt fryntliga humör. Filmen gör det den ska. Den presenterar en deckargåta där Holmes letar efter tre speldosor som tillsammans bildar en hemlig kod. Det är saker vi sett förut, och filmen erbjuder inget nytt.

Över lag måste man berömma denna filmserie. Trots att den innehåller fjorton filmer om samma karaktärer, med i stort sett samma upplägg, lyckas den ändå vara relativt varierad och fortsatt välgjord och underhållande. De två viktorianska filmerna följdes av tre filmer starkt präglade av kriget. Efter dessa återvände man till de mer gotiska rötterna, samtidigt som man varvade dessa med mer sedvanliga deckargåtor i klassisk Sherlock Holmes-stil. När man insåg att det hela började bli lite repetitivt så lät man Holmes och Watson byta miljöer och gjorde filmer som helt utspelade sig på ett fartyg eller ett tåg. Filmerna förhåller sig väldigt fritt till de litterära förlagorna, viket ibland ligger dem i fatet. Samtidigt är de väldigt fantasirika och underhållande. Man förstår dock att Basil Rathbone tröttnade på rollen. Han blev så förknippad med den att han efter att filmserien lades ned, inte kunde få några bra roller i Hollywood. Inte heller Nigel Bruces karriär gick särskilt bra och han dog några år senare. Regissören till 11 av filmerna, Roy William Neill, dog kort efter att den sista filmen fått premiär. Dessa tragiska öden ger filmerna (särskilt de senare) en lite bitter eftersmak, men det tar inte ifrån dem deras genialitet. En mer underhållande och konsistent filmserie får man leta efter. Och Basil Rathbone är och förblir den ultimate Sherlock Holmes.

Annonser

Read Full Post »

banner sherlock holmes

basil3

Basil Rathbone är helt klart den bäste Sherlock Holmes. Supernördarna kanske fördrar Jeremy Brett – som helt klart var den som stod närmast den litterära förlagan – men enligt mig har ingen varit lika pricksäker och underhållande i rollen. Rathbone spelade Holmes med bravur. Bara det sätt han ofta sa ordet ”yes” på. Han liksom drog ut på ordet med ett slags eftertänksamhet som låter så himla smart. Hans snabba repliker, intensiva blick och vårdslösa sätt lyfter varenda en av de 14 filmerna. Rathbones Holmes var en mycket mer gentlemannamässig karaktär där excentriciteterna var bortslipade och intellektet höjts upp till nästan supermänskliga nivåer. I alla fall jämfört med de andra karaktärer som omgav honom. Ty för publiken kanske inte kriminalgåtorna eller Holmes deduktioner är särskilt geniala, men jämfört med klåpare som Dr Watson (Nigel Bruce) eller Inspektor Lestrade (Dennis Hoey) framstår Holmes som någon form av Stephen Hawking. Och det är väl detta filmerna har fått kritik för. Dels att Holmes är för ”normal”, d.v.s. ingen drogberoende, manodepressiv besserwisser. Och att Dr Watson i Nigel Bruces gestalt ofta var en klumpig, komisk idiot. Faktum är att han ibland framstår som svagt förståndshandikappad. Naturligtvis ligger inte detta nära den Dr Watson som Arthur Conan Doyle skrev om. Men det går inte att komma undan det faktum att Bruce är väldigt underhållande i rollen. Han och Rathbone har blivit själva sinnebilden för radarparet Holmes och Watson.

Hur ska jag då redogöra för denna filmserie? Eftersom det finns både riktigt bra filmer, och ett antal misslyckanden, så bjuder jag nedan på några ”kortrecensioner” (betygen finner ni inom parenteserna bredvid filmens årtal). Dessa är av utrymmesskäl långt ifrån tillfredsställande, och därför ämnar jag återkomma till serien med en historisk filmanalys av The Voice of Terror – som jag skrev om då jag läste historia i Lund. Den kommer om några dagar.

the-adventures-of-sherlock-holmes-nigel-bruce-basil-rathbone-1939

The Hound of the Baskervilles (1939) (Betyg 4 av 5)
Arthur Conan Doyles bok har filmatiserats närmare 20 gånger. Detta är en av de få riktigt lyckade versionerna. Anledningen till att den filmats så många gånger är inte storyns kvalité, utan snarare att det är den mest kända Holmes-titeln. Filmen lyckas väldigt väl med att bygga upp en fantastisk kuslig atmosfär. Mycket av detta ligger i den häftig scenografin. Den dimmiga heden, Baskervilles gotiska herrgård och icke att förglömma det lilla vi ser av Holmes lägenhet. Rathbone/Bruce fyller redan i denna den första filmen sina roller på ett magnifikt sätt. Utöver dem har vi också Lionel Atwill, John Carradine och Mary Gordon, som skulle fortsätta spela hyresvärden Mrs. Hudson i de kommande filmerna. Detta var faktiskt den första filmatiseringen av Holmes som utspelade sig i den ursprungliga viktorianska eran, alla tidigare (och samtliga av de 12 efterkommande Universal-filmerna) var uppdaterade historier som utspelade sig i sin samtid. Det enda negativa i filmen är att Holmes är frånvarande under en stor del av speltiden. Däremot får vi se en hel del av en något mer seriös Dr Watson. Den sista repliken i filmen är också den enda hänvisningen i Rathbone-serien till Holmes drogmissbruk – ”Watson. The needle!

The Adventures of Sherlock Holmes (1939) (4/5)
Om den första filmen lade betoningen på atmosfär, mystik och deckargåtan, ligger fokus här mer på äventyr. Tempot är högre, men manuset är inte lika välstrukturerat och innehåller inte lika minnesvärda scener som föregångaren. Dock tycker jag att det är en mer underhållande film över lag. Vi får se mer av det viktorianska London, där filmens budget verkligen syns i de spektakulära kulisserna. Och vi får se ganska mycket av Professor Moriarty, briljant spelad av George Zucco. Filmens inledning, där en desperat Holmes försöker övertyga domstolen om professorns skuld, är briljant. Liksom den actionfyllda finalen i Tower of London och scenen då Holmes, förklädd, dansar och sjunger ”I do like to be beside the seaside.” Filmen populariserade uttrycket ”Elementary, my dear Watson” och har inspirerat såväl avsnitt av TV-serien Sherlock, som Guy Ritchies första Sherlock Holmes-film. Detta är möjligtvis den bästa filmen i serien.

Sherlock Holmes and The Voice of Terror  (1942) (2/5)
Detta  var den första av Universals filmer, som samtliga utspelade sig under 1940-talet. De första tre filmerna var mycket präglade av kriget, där skurkarna var tyska spioner. Den antinazistiska propagandan är allt för tydlig här. De patriotiska talen är melodramatiska, men ändå på nåt  sätt gripande. Detta är ett intressant tidsdokument, men inte en av de bättre filmerna. Och vad är hänt med Holms hår? Det är kammat i ett Oscar Wilde-liknande burr, förmodligen som någon form av blinkning till den viktorianska eran. En mer djupgående analys av denna filmer kommer snart på bloggen.

Sherlock Holmes and The Secret Weapon (1943) (2/5)
Denna är bättre än den förra och har ett högre tempo.  Inledningen, då Holmes hjälper en tysk vetenskapsman att fly från nazisterna, är mycket underhållande. När handlingen förflyttas till England blir tempot sämre och storyn är inte särskilt intressant. Det positiva är att man använder kodmetoden från The Dancing Men, samt att man får återse Moriarty – denne gång gestaltad av den briljante Lionel Atwill. Att se Holmes i flera olika förklädnader är också underhållande.

Sherlock Holmes In Washington (1943) (2/5)
Jag har svårt för när Holmes lämnar England. Att han här besöker Washington är en uppenbart flirt med den amerikanska publiken, men resulterar tyvärr en ganska ointressant film. Problemet med de tre första Univeral-filmerna var inte främst att skurkarna var nazister, utan att det gjorde Holmes till ett slags James Bond som löste internationella kriser och slogs mot spioner, istället för att lösa kluriga deckargåtor. Detta är en av de sämsta filmerna i serien. Det är dock roligt att se två ”Moriartys” i skurkroller – George Zucco som spelade i The Adventures of SH, och Henry Daniell, som skulle spela rollen i den senare filmen Woman in Green.

Sherlock Holmes Faces Death (1943) (4/5)
Den gotiska stämningen återvänder! Och eftersom filmen är tämligen ”tidlös” så behöver Holmes inte ha den där fåniga frisyren längre! Saker och ting har återgått till det normala. Det expressionistiska bildspråket och den gotiska stämningen påminner mycket om Universals skräckfilmer. Detta är ett härligt herrgårdsmysterium med många mystiska karaktär och stämningsfull atmosfär. Schackscenen är klassisk och smått surrealistisk. Det är kul att se lite av Holmes excentriciteter, som att han skjuter hål i sin vägg på Baker Street.

The Spider Woman (1944) (3/5)
Det är trevligt att se Dr Watson och Lestrade vara någorlunda allvarliga då de tror Holmes har dött. Deckargåtan är intressant. Ett flertal underliga självmord sker i London och de verkar ha ett samband. Denna idé om ”seriesjälvmord” återanvändes 66 år senare i det första avsnittet av Sherlock. Den kvinnliga skurken – spelad av Gale Sondergaard – kan kanske sägas vara denna series svar på Irene Adler. Hon är den glamorösa kvinna som överlistar Holmes och som därför får hans uppskattning. Hon är dock mer av en skurk än Adler, och beskrivs som en kvinnlig Moriarty. Filmens klimax på ett nöjesfält, där Watson ovetandes är på väg att skjuta Holmes i ett prickskyttestånd, är mycket underhållande.

Kvarvarande sju filmer recenseras i nästa blogginlägg.

Read Full Post »

banner sherlock holmes

the-adventures-of-sherlock-holmes-nigel-bruce-basil-rathbone-1939

Det är dags för ännu en tema-serie här på bloggen. Sherlock Holmes har allt sedan jag varit liten eggat min fantasi. Detta trots att mina första egentliga möten med Arthur Conan Doyles skapelse var genom populärkulturella omtolkningar, som filmen The Great Mouse Detective. Eller Ture Sventon. Det var först senare som jag upptäckte Conan Doyles noveller.

Sherlock Holmes är för mig tätt sammankopplad med den historiska kontext i vilken han uppstod. Det sena 1800-talet var en extremt intressant litteraturhistorisk period och förmodligen den viktigaste perioden för ”den fantastiska romanen”. Under 1800-talets sista 13 år gavs exempelvis följande litterära verk ut:

  • The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louise Stevenson
  • A Study in Scarlet och ett stort antal uppföljande Holmes-äventyr av Arthur Conan Doyle
  • The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde
  • The Time Machine, The Island of Doctor Moreau och The War of the Worlds av H. G. Wells
  • Dracula av Bram Stoker

Den viktorianska eran har en inneboende mystik som gång efter annan exploaterats i populärkulturen. Tidsperioden har varit ovärderlig för filmskapare och författare med dess kombination av nygotisk arkitektur, spiritism, opiumhålor och den strikta moralens kamp mellan anden och köttet. Detta var också en period som i England kännetecknades av en lavinartad befolkningsökning och därmed också en ökad fattigdom (något som direkt påverkade litteraturen, bl.a. genom Charles Dickens). Ett tecken på detta var den stora mängden prostituerade i London (över 8000 på 1850-talet). 1888 mördades fem av dessa av Jack The Ripper. Det är ingen  slump att så mycket i skräckgenren utspelar sig under denna tid. Det var en period då tro och vetande, sex och moral, förnuft och känsla stod i konflikt. Det är är en period som blivit föremål för mycket romantiserande och som fascinerat många. Det var i denna romantiska och mystiska period som Sherlock Holmes uppstod. Han var en strikt rationalist och naturalist. Han grundade sina slutsatser på kalla fakta, använde sig av empiriska bevis och logiska resonemang. Han var briljant, ett geni. Urtypen för en skeptiker. Samtidigt var han ”larger than life”, sin tids superhjälte. Han var minst lika fantastisk som något H.G. Wells kunde hitta på. Och trots att det i hans värld inte fanns några övernaturliga monster så är den gotiska stämningen ändå en viktig ingrediens i Holmes-formatet.

holmes5

Jag har skrivit om Sherlock Holmes flera gånger på denna blogg. Men jag har länge funderat på att göra något mer omfattande än sporadiska film- eller bokrecensioner. I julklapp i år fick jag Mattias Boströms populärhistoriska bok Från Holmes till Sherlock som redogör för den litterära figurens 120-åriga historia. För mig är det verkligen intressant att se hur denna viktorianska hjälte – som på många sätt är såpass beroende av sin ursprungsera – stöpts om och omtolkats genom tiderna. Inspirerad av denna mycket intressanta bok beslöt jag mig för att göra ännu en ”tema-serie” på bloggen. Under de närmaste veckorna ämnar jag gå igenom ett stort antal tolkningar av Sherlock Holmes som gjorts för vita duken. En recension på Boströms bok kommer. Jag ämnar inte skriva någon om Conan Doyles böcker eller noveller, men den som är intresserad får gärna läsa min recension av hans debutroman A Study In Scarlet.

Sherlock

Det är TV och film jag kommer ägna mig åt. De fantastiska Basil Rathbone-filmerna kommer recenseras, liksom fristående filmer med andra skådespelare i huvudrollen. Jag kommer titta på versionerna med Jeremy Brett, och naturligtvis Benedict Cumberbatch. Jag kommer också bjuda på en lite mer akademisk analys av en av filmerna. Under de kommande veckorna blir det alltså såväl ytliga som djupa betraktelser över Sherlock Holmes och hans liv på vita duken.

Read Full Post »

x10 0

Få underhållningsfenomen lämnar sådana tomrum efter sig som en TV-serie. Speciellt om man tänker tillbaka några år, då DVD-boxar och nedladdning/streaming inte hörde till gemene mans vardag. På den tiden då TV-serien var en del av veckorutinen, och där säsonguppehåll var jobbiga nog. För många var The X-Files en del av vardagen, inte minst för de mest trogna fansen. Det sändes en gång i veckan, och precis som med andra populära serier, samlades man framför TV-apparaterna för att följa Mulder och Scullys äventyr, och den allt mer invecklade alienkonspirationen. Trots att serien tappade i popularitet under de senare åren, så var det ändå en stor händelse när den lades ned och det sista avsnittet skulle sändas. De som levt med serien under de nio år den sänts, fick nu hitta något annat att fylla den där luckan med.

Men alla var inte lika villiga att gå vidare. Fan fiction, som länge producerats av s.k. X-Philes, fortsatte att göra spekulationer om ”vad som hände sen”. Seriens skapare Chris Carter planerade länge ännu en film, och 2008 kom den i form av The X-Files: I want to believe. Resultatet var en besvikelse, men det hindrade inte de mest nostalgiska fansen från att hoppas på ännu en film. ”En som ger svar på alla frågor”, var det man önskade, utan att förstå att serien inte handlade om svar, utan bara om frågor. Dessutom hade egentligen alla frågor besvarats i den nioende och sista säsongen. Att svaren var en besvikelse berodde inte på att de var särskilt dåliga, utan att serien levde på och hade sin styrka i mysterium – att frågorna förblev obesvarade. Att besvara frågorna ledde på bara till att förstöra seriens mystik och banalisera den.

När sajter som Netflix börjat producera fortsättningar på serier som Arrested Development, så höjdes snart röster om att göra det samma med The X-Files. Varför inte en fortsättning bestående av en handfull, möjligtvis lite längre, avsnitt?

Och så kom den då. Den tionde säsongen som fansen längtat efter så länge. Med inspiration från fortsättningsserien som  TV-serien Buffy – The Vampire Slayer hade fått, startade förlaget IDW under sommaren 2013 serietidningen The X-Files: Season 10. Förlaget hade konsulterat Chris Carter, som hade gett sin välsignelse till projektet och de manus de hittade på. Detta gav serien någon av en kvasi-officiell stämpel, och Carter ackrediteras som”executive producer” i varje tidning. Hans praktiska roll verkar dock minimal, och hans namn inkluderas nog mest av marknadsföringsskäl. Tidningens målgrupp är de fans som aldrig riktigt kom över att TV-serien lades ned. Jag vet inte om jag kan räknas dit, men jag har ändå köpt alla nummer hittills. Jag som ofta beskrivit mig själv som ”ingen serietidningskille”.

Eftersom serien lever på s.k. ”fan service”, d.v.s. att ge de trogan följeslagarna exakt det de vill ha, så har manusförfattarna böjt sig baklänges för att försöka fånga TV-seriens anda från när den var som populärast – dvs. de tidiga åren. Men eftersom handlingen blev så komplicerad under de senare åren, har man fått göra en hel del logiska kullerbyttor och drastiska åtgärder för att kunna återvända till det status quo som rådde under dessa år. Man har återuppväckt de populära karaktärer som i desperata försök att chocka tittarna, dödades i de senare säsongerna. Man ignorera också de element av storyn som gjorde att Mulder och Scully aldrig igen kunde vara verksamma vid FBI. Att FBI tagits över av utomjordiska s.k. super soldiers ignorerades också i den senaste filmen. Man fokuserar istället på det som gjorde serien så bra då den var som bäst. Man hänvisar också till klassiska händelser och personer, som ska bidra till att fansen känner igen sig.

x10 3

Jag har länge funderat på att skriva något om denna tidningen på bloggen, inte minst som ett slags fortsättning på förra årets Tema: The X-Files. Jag har dock varit lite tveksam inför vad jag tycker om tidningen, men efter det senaste numret – som kanske var det bästa hittills – känner jag ändå att en liten reflektion är på sin plats.

De fem första numren är alla del av den story som getts namnet ”Believers”, och där Chris Carter haft en hand med i arbetet med manuset. Det är en fortsättning på den konspirationsstory om en utomjordisk invasion som formade seriens s.k. mythology. I Believers så får vi reda på att alla som jobbat på X-files-divisionen är under hot. Agenterna Doggett och Reyes kidnappas, och Skinner attackeras efter att ha besökt Mulder och Scully, som lever under skyddade identiteter. Snart kidnappas även Scully, och Mulder måste hitta henne. Under sin jakt efter henne stöter han på såväl The Lone Gunmen (som tydligen fejkade sin död i den nionde säsongen), som den ständige skurken The Smoking Man (som dock verkar ha eftervärkningar efter att han sprängts i bitar i TV-seriens final). Utöver dessa krystade återupplivingar så är storyn okej, och det främsta syftet den tjänar är att få Mulder och Scully tillbaka till FBI.

Tidning nummer 6 och 7 är en fortsättning på det klassiska avsnittet  ”The Host” från säsong 2, och har fått namnet ”Hosts”. Här får vi reda på vad som hände med den muterade binnikemasksmänniskan Flukeman efter att han kommit undan i slutet av avsnittet. Under de 20 år som gått har han lyckats föröka sig, och denna story är också helt okej.

x10 4

Det senaste numret, nr 8 med titeln ”Being For the Benefit of Mr. X”, är dock bättre. Återigen har vi att göra med en mythology-historia. Men detta är en story som bara ryms i ett enskilt nummer, och det är kort och koncist. Mycket av storyn utgörs av tillbakablickar till 1987, och dessa prequel-delar utgör nummrets starkaste sidor. Här får vi följa den populära karaktären Mr. X, som var Mulders hemliga källa i säsong 2 och 3. Här är han dock fortfarande en del av konspirationen, och det är en fröjd att få lite mer insyn i hans relation till The Smoking Man och Mulders första hemliga källa, kallad Deep Throat. ”Avsnittet” är ganska mörkt, men lättas upp av de scener som utspelar sig i nutid. Här får Mulder mystiska meddelanden på sin mobil, och hans och Scullys pladder känns igen från TV.

x10 1

Över lag är manusen, samtliga skrivna av Joe Harris, helt klart godkända. Teckningarna av Michael Walsh (nr 1-5, 8) är ganska grovt gjorda. De är inte särskilt detaljreade, utan stilen känns ”effektivt slarvig”. Färgerna förstärker detta. Dock tycker jag att artworken fångar seriens mörka ton mycket väl. Hosts (nr 6-7) är tecknad av Elena Casagrande och Silvia Califano, och deras stil är lite mer i min smak. Det är mer detaljerat och naturtroget. Men sammanfattningsvis är serietidningen främst kul som kuriosa, och dess förtjänst är att ge fans som jag själv lite tillfredsställande scenarion kring vad som kunde ha skett efter  TV-seriens sista säsong. The X-Files föddes som en TV-serie och gör sig bäst som sådan. Andra format, såsom filmer, böcker eller serietidningar, kan inte mäta sig med originalet. Dessutom måste man inse att TV-serien var en produkt av sin samtid, och utan sin 1990-talskontext så fungerar den inte heller lika bra. Världen har förändrats sedan dess och det var bl.a. därför serien lades ned, eftersom den inte kändes lika relevant efter den där dagen som förändrade världen år 2001. Vissa hävdar att seriens teman, som misstänksamheten mot den amerikanska staten, återigen blivit relevanta efter skandalerna kring Wikileaks, NSA och Edward Snowden. Förvisso kan det ligga någonting i detta. Men sådana teman kanske idag hör bättre hämma hos något annat populärkulturellt fenomen, som känns lite mer relevant än en TV-serie som lades ned för tio år sedan. Med det sagt så är The X-Files Season 10 något av en ”guilty pleasure”, som jag kommer fortsätta att ägna mig åt en gång i månaden.

Read Full Post »

Penny Dreadful är den kommande TV-serien från Showtime, där Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och andra litterära skräckgestalter möts i det viktorianska London. Det verkar vara en monster mash i stil med Universals filmer från 1940-talet, men med den intelligens och kärlek som präglade Kim Newmans Anno Dracula. Bara den premissen gör mig väldigt sugen på att se resultatet. Jag är ett stort fan av gotisk skräcklitteratur och film. Och därmed finner jag också den viktorianska eran väldigt fantasieggande. Som om inte detta vore nog finns det en tydlig James Bond-prägel över produktionen. Upphovsmännen är manusförfattaren, respektive regissören, till senaste James Bond-filmen SkyfallJohn Logan och Sam Mendes. Dessutom förekommer ett stort antal skådespelare i serien som också haft stora roller i James Bond-filmerna. Huvudrollen görs av en av de bästa ”Bond-brudarna” någonsin, Eva Green. Timothy Dalton (som var en riktigt bra agent 007 i två filmer) spelar den mystiske Sir Malcolm. Rory Kinnear, som spelat Bill Tanner i de senaste två Bond-rullarna, kommer också medverka i rollen som Frankensteins monster. Liksom Helen McCrory, också från Skyfall. Den underskattade pretty boyen Josh Hartnett (ingen Bond-koppling) gör också en huvudroll.

Serien beskrivs som “psychosexual horror”, vilket rimmar bra med de teman som genomsyrar den viktorianska skräcklitteraturen. Serien rider uppenbart på True Blood– och American Horror Story-vågen. Men det behöver inte betyda att det är en efterapning. Bortsett från att detta är en skräck-TV-serie, så ser jag inga fler gemensamma nämnare. Jag hoppas på en snygg produktion, vilket trailern nedan vittnar om och Sam Mendes medverkan kommer garantera. Att manuset är relativt intelligent och välskrivet tror jag också är en möjlighet, då Logan visat prov på detta tidigare (i bl.a. Skyfall, Rango, The Aviator, The Last Samurai, Hugo och Gladiator). Hade någon annan mer medelmåttig regissör eller manusförfattare (av typen Joe Johnston) hållt i spakarna, så hade jag varit tveksam. Genren kan lätt bli löjlig eller tråkig. Men att det är just dessa herrar som står bakom gör mig lugn och förväntansfull. De viktorianska skräckfilmerna är inte alls lika vanligt förekommande idag, som under exempelvis 1950- och 60-talen då Hammer och American International Pictures spottade ut sig mängder av dessa av varierande kvalité. De senaste försöken att återskapa den klassiska gotiska skräckgenren har både gett goda (The Woman in Black) och sämre resultat (nyinspelningen av The Wolfman). Men att det är såpass begåvade namn både framför och bakom kameran gör att jag hoppas på något riktigt bra.

Amerikansk premiär för det första av åtta avsnitt blir det den 11 maj.

Read Full Post »

Judi Dence and Steve Coogan in Philomena

Det är inte ofta en trailer kan få det att tåras i mina ögon. Men det gjorde trailern till Philomena. Jag hade med andra ord ganska höga förväntningar. Inte bara på grund av trailern. En annan faktor var att Judi Dench är en av mina absoluta favoritskådespelare. Och att jag betraktar Steve Coogan som ett komiskt geni. Vad jag förväntade mig var en film i samma stil med The King’s Speech – ett engagerande drama, med många tårar men också många skratt. Stephen Frears film levererade.

Filmen berättar den sanna historien om hur den avdankade journalisten Michael Sixsmith i jakt på en bra story träffar den gamla irländska kvinnan Philomena Lee. Hon berättar för honom hur hon för 50 år sedan blev gravid, tvingades i kloster och hur hennes son vid fyra års ålders såldes, mot moders vilja, till en främmande familj. Hon har aldrig tidigare berättat om sonen. Sixmith tror snart att sonen befinner sig i USA, och han och Philomena ger sig av dit för att söka upp honom.

Det finns väldigt mycket positivt att säga om filmen. Först och främst vad gäller manuset. Det är väldigt känslomässigt laddat, och hade kunnat bli melodramatiskt. Det hade kunnat bli en just en sådan ”ödeshistoria” a la Hemmets Journal eller Readers Digest, som Sixmith avskyr. Men Steve Coogan, som också skrivit manuset, balanserar det tunga, ångestladdade och tårdrypande med hans specifika, udda humor. Detta gör att historien aldrig faller över i det sentimentala. Det håller sig också borta från att vara en helt och hållet deprimerande historia. Humorn gör karaktärerna mänskligare, och historien mer hoppfull.

phil2

Filmen har beskyllts för att vara anti-katolsk – bl.a. av den amerikanske kritikern Kyle Smith. Detta ter sig ganska absurt. Varför fokusera på det, när de katolska elementen snarare är perifera? Kritiken får snarare Smith att framstå som en kall apologet. När den verkliga tragedin är en moder som förlorat sitt barn, så ter det sig kallt att fokusera på att filmen skulle vara anti-katolsk. Filmens skurkar är onekligen de katolska nunnorna vid klostret. Så, visst – vill man fokusera på detta, så finns det väl helt klart element som är anti-katolska. Och förvisso är den ene av filmens två ”hjältar” – Sixsmith –  en uttalad ateist (som flera gånger gör uttalanden som ”Fucking catholics!”), men den andre är den troende katoliken Philomena. Och i filmens klimax så är det Philomenas sätt att handskas med skurkarna som framställs som det mest rättfärdiga. Nunnorna framställs som onda, men Sixsmiths reaktion framställs – om än mänsklig – som ändock ganska patetisk. Det är Philomena som handlar riktigt, och hennes agerande är det mest kristna av någon karaktär i filmen. Filmen kan inte beskrivas som anti-katolsk, eftersom dess hjältinna är en katolik som agerar i enlighet med katolsk moral, och det är just detta som gör henne till hjältinna. Skurkarna är katoliker som agerar enligt en form av perverterad, korrupt katolsk moral och det är detta som gör dem till skurkar. Filmen kan därför sägas vara kritisk mot den korruption och perversion som de facto finns/funnits i den katolska kyrkan (inte minst på Irland), men inte mot själva katolicismen eller dess moraliska kärna: det kristna kärleksbudskapet och förlåtelsen.

phil3

Trots den poetiska friheten manuset tar med verkliga fakta, och den tydliga dramaturgiska uppdelningen mellan de onda och de goda i berättelsen, så blir karaktärerna aldrig stereotyper. Visst, gestaltningen av Philomena kan uppfattas som en aning dum. Men snart inser man att så inte alls är fallet. Hon är ingen världsvan cyniker som Sixsmith. Hon är en gammal, ibland något naiv, godhjärtad kvinna. Men både de andra karaktärerna och publiken underskattar henne. Hon visar sig vara den klokaste och smartaste av karaktärerna i filmen. Dench gör rollen till perfektion. Även Coogan är värd all respekt, hans rollgestaltning och hans manus är väldigt välbalanserat.

Detta är en av årets bästa filmer. Den rekommenderas varmt.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

zombie4

Parallellt med att Universal kammade hem storkovan med sina monster-filmer under 1940-talet, gjorde bolaget RKO ett antal framgångsrika B-skräckisar. Dessa hade en mycket mindre budget. Filmer som Cat People, The Body Snatcher och Isle of the Dead producerades av den legendariske producenten Val Lewton. Dennes filmer har gått till historien för sin djupa psykologi och ambiguitet. Lewton menade att människan fruktade det hon inte kände till. Detta passade väldigt bra, då hans snåla budgetar inte tillät lika spektakulära monster i stil med Frankenstein och The Wolf Man. Istället karaktäriserades hans filmer av en stil där det skräckinjagande doldes i skuggorna. Det man inte ser är läskigare än det man ser. Han beskrev det så här:

We tossed away the horror formula right at the beginning. No grisly stuff for us. No masklike faces, hardly human, with gnashing teeth and hair standing on end. No creaking physical manifestations. No horror piled upon horror.

Hans filmer har kallats för ”dramatiseringar av skräckens psykologi”, där det övernaturliga aldrig var uttalat. Förvandlades Simone Simon till ett rovdjur i Cat People, eller var allt i hennes fantasi? Lawton gav inte några svar. Det var upp till tittaren att avgöra. På så sätt projicerade publiken sina egna rädslor på filmduken. Istället för läskiga monster hade filmerna en atmosfär av skräck. Detta gav också utrymme till mer djupgående personporträtt. Inte minst har psykologin i hans filmer lyfts fram. Eftersom det skräckinjagande inte var uttalat övernaturligt, utan istället kunde tillskrivas naturliga orsaker, så var karaktärernas psykologi det intressanta. Om Simones karaktär i Cat People faktiskt förvandlades till en vildkatt när hon blev sexuellt upphetsad – ja, då finns det inte så mycket mer att tillägga. Men om det bara rör sig om vanföreställningar så finns det en mängd intressanta aspekter att analysera. Vad kommer dessa vanföreställningar ifrån? Vad symboliserar de? Vad har hon varit med om som triggat igång detta? Varför tror hon att hon blir just en panter? Hur handskas hon med denna tro?

zombie1

Trots att Lewton ”bara” var producent så hade han stort inflytande över hela den kreativa processen. Hans filmer har återkommande drag, teman och motiv. Det är därför han som ofta ses som dess auter – dess främste upphovsman och konstnärliga skapare. Val Lewton fick full artistisk frihet av RKO, om han levde upp till vissa krav. Filmerna han gjorde skulle vara s.k. ”horror programmers” – skräckisar. Filmerna skulle hållas inom en budget på $150 000. Och han var tvungen att acceptera de titlar som ett gäng marknadsundersökare hade framställt och fastsällt som publikattraherande.

Val Lewton

Val Lewton

I Walked with a Zombie var Lewtons andra skräckfilm. Filmen räknas som sådana trots att en bättre genrebenämning förmodligen vore ”psykologisk thriller”. Efter succén med Cat People lät han återigen Jacques Tourneur sitta i regissörsstolen. Filmtiteln hade, enligt rådande reglemente, framställts av någon på marknadsavdelningen. Lewton och hans team var tvungna att hitta på en historia som passade till denna sensationalistiska titel. Men Lewtons sätt att handskas med dessa restriktioner är vad som satt honom på kartan över stora filmskapare. Enligt hans medarbetare DeWitt Bodeen ska Lewton ha sagt:

They may think I’m going to do the usual chiller stuff which’ll make a quick profit, be laughed at, and be forgotten, but I’m going to fool them… I’m going to do the kind of suspense movie I like.

I ett drag som förmodligen stod i skarp kontrast till vad cheferna på RKO tänkt sig, vände sig Lewton till Charlotte Brontës gotiska roman Jane Eyre för inspiration.

Filmens handling kretsar kring den unga sjuksköterskan Betsy (Frances Dee), som lämnar Kanada för ett jobb på den karibiska ön St. Sebastian. Hon ska jobba hos Paul Holland (Tom Conway), och ta hand om dennes sjuke hustru Jessica  (Christine Gordon). Holland är en dyster och bitter, men samtidigt karismatisk, man. Snart visar det sig att hans hustru är sinnessjuk. Hon är helt apatisk och viljelös, och lyder endast till de enklaste instruktioner. Betsy får förklarat för sig att hennes tillstånd är resultatet av en svår feberinfektion hon haft tidigare. Hollands bror Wesleys (James Ellison) närvaro sätter dock igång en rad händelser som tyder på att något mer ligger bakom. Wesley klandrar Holland för Jessicas tillstånd. Samtidigt har öns skrockfulla och voodoo-praktiserande lokalinvånare sina egna idéer om vad som är orsaken till Mrs. Hollands situation.

zombie3

Filmen är extremt snygg. Rentav vacker. Detta blir som mest uppenbart i den ganska långa, dialogfria scen då Betsy går med ”zombien” Jessica, för att ta sig till den voodooritual som möjligtvis kan hjälpa dem. De två kvinnorna vandrar fram genom vassen mitt i natten. Den ljumma nattvinden susar mellan säven. Månen lyser blek, och skuggorna är svarta som bläck. I fjärran hörs voodootrummorna. De vittnar om den ockulta ritual de snart kommer ta del av. Inte ett ord sägs. Vad väntar vid deras mål? Plötsligt ser de en man stå, som en staty, i deras väg. Atmosfären är hypnotiserande.

Med sitt expressionistiska bildspråk och med sin laddade atmosfär påminner filmen starkt om White Zombie (1932). Inte minst bidrar också voodoo-temat till detta. Den stämningsskapande musiken, som till stor del består av olycksbådande, rytmiska trummor i fjärran känns också igen från bröderna Halperins zombie-klassiker. Men det som skiljer denna film från sin stilistiska föregångare är – utöver ett bättre hantverk – persongalleriet. Filmen har inte ett lika typiskt upplägg som White Zombie. Det finns exempelvis ingen motsvarighet till Bela Lugosis onde häxdoktor. Trots att filmens ljussättning arbetar med starka kontraster mellan svart och vitt, så gör manusförfattarna inte det vad gäller karaktärerna.

zombie2

Karaktärerna, deras interagerande och själva grundintrigen känns faktiskt relativt realistisk. I alla fall jämfört med Universals melodramatiska sago-skräckisar. Det är naturligtvis en högst romantisk historia. Den är ju trots allt baserad på Brontës gotiska roman. Men ändock. Karaktärerna känns äkta. Mycket av detta bror naturligtvis på skådespelarna. Värt att notera är att denna film ställer kvinnorna i fokus. Frances Dee lyckas som Betsy bära historien på sina axlar. Trots att hennes karaktär kanske är ganska platt på pappret, lyfter Dee henne med sin karisma. Inte minst lyser detta igenom i den voice over som berättar historien. Det finns något väldigt romantisk, men samtidigt vemodigt, i hennes röst som ackompanjerar de mystiska bilderna väldigt väl. Dees Betsy är inte ett ”pretty face” eller en ”damsel in distress”, som så många andra kvinnliga karaktärer var i filmer som dessa.

På samma sätt är Christine Gordon väldigt bra – trots att hon inte alls göra särskilt mycket – i rollen som ”zombien” Jessica. Hennes likbleka hy, apatiska blick och livlösa hållning måste ha tett sig skräckinjagande för 1942-års publik. Än idag finns det något obehagligt över henne.

I WALKED WITH A ZOMBIE

Edith Barrett är den tredje kvinnan som styr händelseutvecklingen i denna film. Hon är väl det närmaste filmen kommer en skurk. Men som sagt finns här inga karaktärer som kan definieras som onda eller goda. De psykologiska porträtten känns realistiska, och det finns inte utrymme för karikatyrer. De mest platta karaktärerna är männen. Medan kvinnorna är initiativtagarna, blir männen snarare åskådare. De är tafatta och passiva. Betsy driv förvisso av sin kärlek till Paul Holland – hon vill tillgodose hans behov. Men detta vittnar snarare om att hon är en självuppoffrande personlighet, än om att hon skulle låta sig styras av honom. Hon blir aldrig en marionett utan en egen vilja.

Romansen mellan Betsy och Paul känns som filmens svagaste del. Den övertygar inte. Kanske beror detta på tidens tand. Det som ansågs som romantisk subtilitet på 40-talet, uppfattas kanske inte ens av en modern tittare som jag själv. Men samtidigt finns det filmer samtida med denna med en övertygande erotisk ådra; två av de främsta kärleksfilmerna (Casablanca ’42 och Gone with the Wind ’39) är från denna period. Men I Walked with a Zombie tillhör naturligtvis en annan genre, med fokus på psykologisk skräck och inte på kärleksrelationer. Det finns inte riktigt utrymme i filmens 70 minuter för en väl utvecklad kärlekshistoria.

På väggen i Hollands hem hänger Arnold Böcklins mästerverk De Dödas Ö. Metaforen är uppenbar. Lewton älskade att fylla sina filmer med symboliska konstverk och skulpturer. Ön filmen utspelar sig på heter San Sebastian, och vid  ingången till Hollands residens finns en skulptur av den med pilar genomborrade martyren. Skulpturen var tidigare en galjonsfigur på ett slavskepp. Som den voodootroende tjäntseflickan förklarar för Betsy:

It was once the figurehead of a slave ship. That’s where our people come from. From the misery and pain of slavery.

Filmen handlar på ett djupare plan om hur det förflutna hemsöker nuet. Hur folktron hos slavars ättlingar får makt över den vite mannen. Hur kristendom och modern vetenskap står handfallen inför den gamla övertron. Symboler som dessa bidrar till den ödesmättade stämningen i filmen, som förstärks av det film noir-inspirerade bildspråket.

zombie_head

Den skäckfilmsvåg som startade med Tod BrowningDracula och James WhaleFrankenstein 1931  har av historiker setts som ett sätt att mytologisera den verkliga världens hot och rädslor – först Depressionen, och senare det andra världskriget. Filmerna från denna tid var i princip gotiska sagor med övernaturliga monster. De förvandlade, likt Bröderna Grimm, de samtida rädslorna till sagoliknande monster, vilket var ett sätt att psykologiskt handskas med verklighetens fasor. Val Lewton gick rakt emot detta tillvägagångssätt. Mitt under brinnande krig tog han bort sagoelementet och dess betryggande distans, och gjorde skäcken realistisk igen. Det skräckinjagande fanns inte längre borta i en gammal borg i Transsylvanien, utan faktiskt i publikens egna psyken.

Mellan 1942-1946 producerade Lewton nio klassiska ”skräckisar”. Trots att han dog bara 46 år gammal, lever han arv kvar. Hans influenser är uppenbara i Alfred Hitchocks senare verk (Psycho, The Birds, Marnie, Frenzy), i filmer av Robert Wise, Roman Polanski, Martin Scorsese, William Friedkin och Stanley Kubrick. I Walked with a Zombie räknas ofta som en av hans bästa filmer. Den är i alla fall hans vackraste. Rent estetiskt. Man kanske inte kan kalla den en bra skräckfilm, för trots att filmerna ofta räknas till den kategorin, så är det något missvisande. Filmen skrämmer inte rent ut,  men den är obehagligare och rysligare än allt vad Dracula och Frankenstein heter. Den stannar kvar i mitt medvetande långt efter jag sett den. Jag hör fortfarande susandet från Betsys och Jessicas vandring bland vassen. Jag hör fortfarande de olycksbådande trummorna i fjärran. Ser det bleka månljuset och de becksvarta skuggorna. Filmen är helt enkelt ett lysande exempel på en hypnotisk och mästerlig psykologisk thriller.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »