Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

banner sherlock holmes

Sherlock

BBC:s nytolkning av Sherlock Holmes blev snabbt ett kultfenomen. Seriens popularitet är anmärkningsvärd, och det tydligaste beviset på att Arthur Conan Doyles skapelse är odödlig. Sherlock är inte bara en deckare för det nya millenniet vad gäller tiden den utspelar sig i. TV-serien har också fångat en hel generation av tittare och gjort Benedict Cumberbatch till en ikon. Sherlock Holmes är (i brist på ett bättre ord) hipp. Steve Moffat och Mark Gatiss har tagit den gamla dammiga detektiven, slängt pipan och deerstalkern i soptunnan och stöpt om honom. Han har blivit ännu en av de hjältemodiga nördar som är så populära inom film och TV just nu. Och den rollen passar honom som hand i handske.

Till en början var jag skeptisk inför konceptet. Men när jag började titta på serien fascinerades jag främst av på vilket underfundigt och genialt sätt manusförfattarna lyckades uppdatera och modernisera Conan Doyles historier. Efter ett tag så sögs jag in alltmer och förstod snart att Sherlock var ett fenomen i sig. Även om man som tittare inte alls har någon förkunskap om Sherlock Holmes, så är det ofrånkomligt att drabbas av den välgjorda serien. Och trots att det jag finner mest njutbart hos den klassiske Holmes – Londondimman och den viktorianska erans mystik – här lyser med sin frånvaro, så är Cumberbatch och Martin Freeman för tillfället lika ikoniska i sina roller som Rathbone och Bruce eller Brett och Hardwicke.

Hur ska man då recensera en hel TV-serie som består av nio 90-minuter långa avsnitt? Man gör en topplista så klart! Nedan listar jag helt enkelt samtliga avsnitt från det sämsta till det bästa.

9. The Hounds of Baskerville (Säsong 2. Avsnitt 2)
Detta är utan tvekan den mest kända och mest filmatiserade av Conan Doyles Holmes-berättelser. En mängd halvtaskiga filmer har gjorts på historien. T.o.m. filmatiseringen med Jeremy Brett misslyckades. Tyvärr går Gatiss/Moffat samma öde till mötes. Problemet i den litterära förlagan är den förbannade hunden. Hur gör man en historia med en stor helvetisk hund utan att det blir löjligt? Och hur gör man detta i en modern tappning? Denna series svar är hemliga militära experiment och en historia som är för mycket science fiction för min smak. Det hela blir för orealistiskt och lite löjligt.

8. The Sign of Three (3.2)
Detta är kanske det mest udda avsnittet i serien då det bryter väldigt mycket mot de konventioner publiken vant sig vid. Holmes uppgift är inte att lösa en kriminalgåta, utan att som best man hålla tal på Watsons bröllop. Genom detta tal får vi ta del av ett flertal fall som duon gått igenom. Dessutom stoppar Holmes ett mord under bröllopsfesten. Men fokus i detta avsnitt ligger helt på Holmes och Watsons relation. Och aldrig tidigare har Holmes antisociala beteende blivit tydligare. För min del blir det lite för mycket. Att Holmes skulle vara en ”fungerande sociopat” är lite för långt från originalet för min del. Ett väldigt komiskt avsnitt, som lider av en ofokuserad regi och ett taffligt berättande.

7. His Last Vow (3.3)
Avsnittets första halva är till det närmaste perfekt. Det känns som en klassisk Holmes-historia, med politiska intriger, en obehaglig skurk och en hel del humor. Författarna till Sherlock kan i bästa fall väva intressanta och smarta intriger, fulla av oväntade vändningar och häpnadsväckande scenarion. Det finns dock en tendens, som märks i detta avsnitt, att försöka överträffa sig själv i smarthet. Detta blir tydligt i andra halvan av detta avsnitt. Twisterna känns mest som effektsökande trick och efter ett tag slutar man ta dem på allvar. Det blir nästan parodiskt. Serien hade i sin tredje säsong fått en riktig kultstatus vilket verkar ha gått till upphovsmakarnas huvuden. Bortsett från detta är avsnittet väldigt snyggt gjort och mycket spännande. Lars Mikkelsen spelar Charles Augustus Magnussen (Milverton i Conan Doyles original), en utpressarnas Napoleon. Mikkelsen är utmärkt i rollen och lyfter verkligen detta avsnitt. Enligt mig är han den bästa skurken hittills i serien. Något som också lyfter detta avsnitt är ”drömsekvenserna” inne i Holmes ”mind palace” som är extremt suggestiva.

6. The Blind Banker (1.2)
Avsnittet börjar lovande nog med vad som verkar vara en typiskt deckarnöt för Holmes att knäcka. Hemliga tecken och koder, omöjliga mordfall och kinesisk organiserad brottslighet. Det hela bådar väldigt gott och spänningen är på topp genom hela avsnittet. Trots att skurken är en besvikelse och att avsnittet i sig kanske inte är det mest minnesvärda så är detta en välskriven historia, som går i Conan Doyles anda.

5. The Empty Hearse (3.1)
Sällan har förväntningarna på ett avsnitt varit så höga. Hur lyckades Holmes fejka sin död? var det alla fans undrade. Moffats och Gatiss lösning var kanske inte briljant, men ändå någorlunda tillfredställande. Dessutom ganska komisk på en meta-nivå. Inspirerade av spekulationerna bland fansen, presenterade de en mängd möjliga scenarion utan avslöja om något av dem var sant. Fokus ligger på Holmes återkomst och dess effekt på Watson, som lurats att tro att han var död. Veckans kriminalfall, en stundande terroristattack, hamnar i bakgrunden. Jag gillar dock att man som vanligt alluderar en hel del till den litterära förlagan. Bl.a. Sebastian Morans medverkan i handlingen. The Empty House är en av mina favoriter bland Conan Doyles noveller.

4. The Reichenbach Fall (2.3)
Den slutgiltiga konfrontationen med Moriarty hade varit så mycket bättre med en annan skådespelare i skurkrollen. Andrew Scott spelar över å det grövsta och är helt enkelt inte trovärdig. Moriarty ska vara kall och beräknande. Inte en psykotisk clown. Inte The Joker. I övrigt är detta en välskriven och mardrömslik paranoiathriller där Moriarty lyckas svärta ner Holmes rykte och få alla att tro att han egentligen är en bedragare som iscensatt de spektakulära fall han varit med att lösa. Den slutgiltiga cliffhangern har blivit en modern klassiker.sherlock3

3. The Great Game (1.3)
Det första mötet mellan Holmes och Moriarty var något av en besvikelse, eftersom jag inte alls tror på Scott som ”the Napoleon of crime”. Men bortsett från de sista minuternas antiklimax, så är detta ett väldigt bra avsnitt. Från bomben på Baker Street, till de mystiska tennisskorna och den sadistiske lek den okände masterminden leker med Holmes så är detta en nervkittlande och mycket skickligt skriven historia. Avsnittets uppbyggnad är väldigt effektivt och spännande. Och cliffhangern i slutet går inte heller av för hackor.

2. A Scandal in Belgravia (2.1)
Det tog ett tag för mig att acceptera att Irene Adler var en dominatrix. För mig har denna karaktär alltid osat klass. Dessutom tyckte jag att hennes relation med Holmes skildrades allt för melodramatiskt. I originalnovellen A Scandal in Bohemia, blir Holmes betagen av Adler, men på ett mycket mer subtilt (och förvisso tidstypiskt) sätt. Men avsnittet har en udda charm och snart sugs man in i den bombastiska historien. Lara Pulver är genial som femme fatalen Adler och man tror verkligen att hon kan få självaste Holmes att darra. Novellen följs ganska troget, men räcker bara som inledning på avsnittet. Det efterföljande historien involverar Mycroft Holmes, CIA, Moriarty och pakistanska terrorister. Det är snyggt gjort.

sherlock2

1. A study in Pink (1.1)
Det absolut första avsnittet är och förblir det bästa enligt mig. Deckargåtan här är kanske inte den mest spektakulära men därför också den som mest påminner om de klassiska Conan Doyle-historierna. Här finns inga spioner eller internationella kriser. Inga superskurkar eller hemliga militäranläggningar. Storyns upplägg påminner i månt och mycket om romanen A Study in Scarlett. Watsons första möte med Holmes är på pricken gestaltat, både vad gäller skådespelarna och regin. Watson slängs in i Holmes liv och de två blir snabbt vänner. Introduktionerna av de olika bi-karaktärerna görs också väldigt snyggt. Och Phil Davis är en utmärkt seriemördare.

Den första säsongen tycker jag är den starkaste, även om den andra säsongen också var mycket bra. Dock börjar en alarmerande trend av ”att vara för smart för sitt eget bästa” krypa in i manusen, vilket tyvärr påverkade den tredje säsongen negativt. Den senaste säsongen var helt klart en besvikelse och ett kvalitetsmässigt steg i fel riktning. Med det sagt håller den dock fortfarande en relativt hög kvalité.  Över lag är detta en mycket bra serie och den främsta anledningen till att Sherlock Holmes har fått en liten renässans de senaste åren. Gatiss och Moffat har lyckats med det svåra uppdraget att hedra Conan Doyles original och samtidigt vara nyskapande. För man måste vara nyskapande när det gäller Holmes. Karaktären är 120 år gammal och måste omtolkas för att fortsätta vara relevant. Publiken vill inte ha ännu en dammig, kostymig och gubbig version av The Hound of The Baskervilles. Man vill ha det Conan Doyle erbjöd sina läsare runt förra sekelskiftet – en skarpsinnig, något excentrisk och modern brottsbekämpare.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Härmed fortsätter jag mina kortrecensioner av avsnitt ur TV-serien med Jeremy Brett som Sherlock Holmes. Efter Holmes uppenbara död i det sista avsnittet av The Adventures of Sherlock Holmes, bytte serien namn till The Return of Sherlock Holmes. Den skulle senare byta namn igen. Men avsnitten nedan, utvalda utifrån Arthur Conan Doyles lista över sina favoritnoveller, kommer samtliga från säsongerna med titeln The Return of Sherlock Holmes. Två av Conan Doyles favoritnoveller – nr 7 (The Five Orange Pips) och nr 12 (The Reigate Squires) – filmatiserades aldrig och kan därför naturligtvis inte vara med på listan. Vilken serie/avsnitt det handlar om finner ni inom parentes, följt av ett betyg på skalan 1 till 5.

6. The Empty House (Return, 1.1) Betyg: 4 av 5


Detta var det första avsnittet med Edward Hardwicke i rollen som Dr Watson. Det är också här Sherlock Holmes återvänder efter sin uppenbara död i The Final Problem. Tre år har gått sedan dess. Hardwicke är en äldre, mer vemodig Watson, vilket passar den utveckling karaktären genomgått under Holmes frånvaro. Det är svårt att egentligen säga vem som är den bäste Watson av Burke och Hardwicke, men jag föredrar nog den senare då jag finner honom mer karismatisk och något ”djupare”. Med det sagt har jag alltid haft svårt för Watsons glädje över att återse Holmes. Holmes har trots allt fejkat sin egen död och grundlurat sin bäste vän som verkligen har sörjt honom. Men Watson visar ingen ilska alls över detta, vilket alltid har tett sig lite orealistisk hos mig. Detta är ett problem i novellen som ändå är en av de bättre av Conan Doyle. I övrigt är detta ett mycket spännande avsnitt, där de mest intressanta delarna utgörs av det vi får se av Watson på egen hand. Finalen, som utspelar sig i ett mörkt hus i väntan på en lönnmördare, är mycket suggestiv. Det slutgiltiga slagsmålet är, trots att det är bättre än det i The Final Problem, dock också väldigt ”teateraktigt”.

8. The Second Stain (Return, 1.4) 4/5
En av de starka sidorna hos Conan Doyles författarskap var den variation i typen av historier och kriminalgåtor Holmes upplevde. Det kunde röra sig om allt från mycket grymma våldsbrott till mer triviala mysterier. Conan Doyle skrev om allvarliga saker som mord, men också försvunna ädelstenar eller internationella kriser. Stilen på novellerna kunde lika gärna vara gotiska historier som spionthrillers. Denna berättelse är synnerligen välskriven och börjar mycket allvarligt då Holmes tillfrågas av självaste premiärministern att hitta ett viktigt dokument som stulits. Samtidigt mördas en känd brottsling som skulle kunna ha varit inblandad i brottet. Men allt utmynnar i en ganska mänsklig historia och själva upplösningen är rent av komisk.

I avsnittets styrka ligger klurigheten i dess mysterium och inte minst Holmes genialitet. När denna TV-serie var som bäst överförde den Conan Doyles finurliga gåtor på ett väldigt effektivt sätt. I detta avsnitt tycker jag också att Brett är väldigt bra på att förmedla hur engagerad Holmes blir i sina fall. Han är såpass inne i sitt tankearbete att han råkar tända eld på tidningen med den tändsticka han tänt pipan med. Och när en klantig poliskonstapel som visat brottsplatsen för en främmande kvinna bekräftar att det fotografi Holmes visar honom är på sagda kvinna, så ger Brett ifrån sig ett glatt tjut. Inte för att han löst fallet, utan snarare  för att han helt enkelt haft rätt! Och för att inte tala om hans glädjeskutt på slutet!

9. The Devil’s Foot (Return, 2.1) 2/5

devils foot
Om avsnittet ovan var bland de mer lättsamma är detta nog ett av de mörkaste i serien. Holmes är sårbar och hans narkotikabruk har en mer central roll i handlingen. Man har använt sig av den karga naturen vid den engelska kusten som ett slags spegelbild av Holmes inre liv. I avsnittet är han sjuklig och har sina inre demoner att tampas med. Men historian handlar inte bara om inre demoner. Conan Doyle var en känd apologet för spiritismen vilket dock sällan påverkade hans Holmes-historier. Men detta är en av få berättelser där det övernaturliga kan sägas ha en roll. Med det sagt så tillskrivs det övernaturliga aldrig någon egentlig legitimitet men karaktärernas övertro färgar narrativet och läsaren blir osäker på om Holmes i detta äventyr tagit steget in i en ny sfär och kanske för första gången möter det paranormala. Tyvärr finns novellens ursprungliga ambiguitet inte bevarad i avsnittet. Främst beror detta på den relativt taffliga regin som inte lyckas bygga upp någon gotisk stämning över huvud taget. Det hela är ganska tråkigt filmat då man misslyckas med att ta vara på det romantiska landskapets mystik. Färgskalan är genomgående grå och tråkig och avsnittet över lag blir tyvärr ganska outhärdligt. Detta är synd, då novellen har så mycket potential. Detta hade kunnat bli Jeremy Bretts svar på Basil Rathbones gotiska klassiker Faces Death eller House of Fear. Istället blir det ett misslyckande, där ett tråkigt bildspråk varvas med amatörmässiga ”drömsekvenser” och noll spänning byggs upp. Och vad är grejen med Bretts frisyr?!

10. The Priory School (Return, 1.6) 3/5

Den nioårige sonen till en rik godsherre kidnappas från sitt rum på internatskolan. Tyskläraren är också spårlöst försvunnen. Inget krav på lösensumma står att finna. Fadern (och tillika skolans beskyddare) verkar mer intresserad av att inte låta tidningarna få nys om historian, än av att hitta sin son. Det är skolans rektor som efter tre dagar kommer till Holmes. Mot faderns vilja.
Berättelsen är kanske inte något utöver det vanliga, men den är väldigt effektivt berättad. Fram tills storyns klimax känns historian ganska medelmåttig. Men, som så ofta med Conan Doyle, så är det i bakgrundshistorien – tidigare händelser som motiverar karaktärernas agerande – som det riktigt fascinerande ligger.
Detta blir till slut en berättelse om en broders avundsjuka och viljan att vinna sin faders gunst. Det handlar också om ett barns längtan efter sin moder och om en far som gör så gott han kan för sina barn, men vars handlingar ändå kostar barnen allt.

11. The Musgrave Ritual (Return, 1.3) 4/5
Detta avsnitt lyckas där The Devil’s Foot gick bet. En sjuklig Holmes åker till den engelska landsbygden för semester. Vistelsen utvecklas dock till en mystisk, gotisk historia som utspelar sig på Musgrave Manor. Herrgården ser ändamålsenligt kuslig ut och en ödesmättad atmosfären genomsyrar avsnittet. Ingredienserna – bestående av ett gammalt gods, galenskap, någon som blir levande begravd – känns som hämtad ur Edgar Allan Poe. Det något nihilistiska slutet känns också igen från honom. Men här finns också i klassiska Holmes-anda en kod att lösa. Koden består av den uråldriga Musgrave-ritualen – ett antal gamla verser nedklottrade på 1600-talet. Musgraves betjänt vill åt detta gamla dokument och Holmes listar ut att verserna är ett slags skattkarta. Problemlösningen och själva skattjakten – då Holmes, Watson och Musgrave följer kartans anvisningar över ägorna – är väldigt underhållande. Musiken bidrar mycket till spänningen och stämningen liksom den tighta regin och det skräckfilmsinspirerade bildspråket. Den ödesmättade gotisk stämning varar ända fram till avsnittets sista sekunder.

De två första serierna med Brett som Holmes, The Adventures och The Return of Sherlock Holmes, är de bästa. Kanske är det ingen slump att samtliga av Conan Doyles favoritnoveller filmades under dessa tidiga år. Senare skulle ytterligare två säsonger spelas in, med titlarna The Case-Book respektive The Memoirs of Sherlock Holmes. Dessa tog sig större friheter med Conan Doyles historier. Vissa avsnitt var i långfilmsformat, något som aldrig riktigt fungerande. Inte ens när man under Return-tiden filmat fullängdsromanerna The Hound of The Baskervilles och The Sign of Four hade resultatet blivit särskilt bra. Kvalitén sjönk, liksom den manodepressive Jeremy Bretts hälsa. Under de senare åren av serien behövde han ha tillgång till en syrgasmask vid inspelningarna. Han hade kraftiga humörsvängningar, rökte kopiöst och led av hjärtproblem. Serien lades ner 1994 och Jeremy Brett dog inte långt därefter den 12 september 1995.

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Det bästa med Granadas TV-serie är att den når målet. När Jeremy Brett tillfrågades om varför det behövdes ännu en version av Sherlock Holmes svarade han att Arthur Conan Doyles detektiv aldrig tidigare filmatiserats. Och det ligger något i detta. Holmes har figurerat i ett stort antal filmer och TV-serier, men mycket sällan har Conan Doyles historier filmatiserats på ett någorlunda troget sätt. Det var detta Granada skulle råda bot på. Målet var att göra trogna filmatiseringar av novellerna. Och resultatet var lyckat. Conan Doyles historier kommer verkligen till liv som aldrig förr.

Brett är också den skådespelare som lyckats bäst med att fånga den litterära Sherlock Holmes. Alla hans manér och excentriciteter, samt hans logiska resonerande och genialitet fångas på pricken. Ibland kan han framstå som något teatralisk och ibland spelar han över. Detta gör att jag föredrar Basil Rathbones variant. Att plötsligt hoppa över möbler eller brista ut i gapskratt kommer förvisso ur novellerna, men det blir lätt för mycket av denna varan. Med det sagt är Brett ändå mycket bra och som sagt den skådespelare som kommit närmast originalet.

Över lag håller serien en hög standard, men ibland blir resultatet inte helt lyckat. Framför allt kan tempot bli aningen segt, inte minst under seriens senare år, då en sjuk och överviktig Brett inte längre övertygade lika mycket i rollen. Men oftast så är det väldigt underhållande tolkningar. Serien är extremt välgjord. Dess scenografi och kostymer ser verkligen ut att vara som hämtade från 1890-talet. Och Holmes lägenhet, samt exteriörerna på Baker Street, är på pricken så som de ska vara.  Och TV-formatet, med entimmesavsnitt, passar Conan Doyles noveller mycket bra.

Serien består av totalt 41 avsnitt, varav fem stycken snarare var längre TV-filmer. De första två säsongerna hade titeln The Adevntures of Sherlock Holmes. Denna serie följdes av The Return of…, The Case-Book of… och The Memoirs of Sherlock Holmes. Jag kan i detta inlägg inte gå igenom samtliga avsnitt. Jag behöver därför avgränsa mig. Samtidigt måste jag grunda mitt urval på något. Det var ett tag sedan jag såg igenom hela serien, och jag minns inte riktigt vilka avsnitt jag tycke var bra eller dåliga. Men eftersom TV-serien strävade efter att vara trogen Conan Doyle, så tycker jag det är passande att grunda mitt urval hos honom. Han gjorde en lista med sina 12 favoritnoveller om Holmes. Och eftersom två av titlarna på denna lista aldrig filmatiserades så blir det 10 avsnitt jag nedan gör små kortrecensioner på. Tursamt nog så resulterar detta urval också i 5 avsnitt med David Burke som Watson, och 5 avsnitt med Edward Hardwicke i rollen. Vilken serie/avsnitt det handlar om finner ni inom parentes, följt av ett betyg på skalan 1 till 5.

1. The Speckled Band ( Adventures, 1.6) Betyg 2 av 5

Detta var Conan Doyles favoritnovell, men jag tycker att filmatiseringen av den i form av detta avsnittet är en ganska medelmåttig historia som inte bjuder på något särskilt minnesvärt. Alla klassiska Holmes-ingredienser finns här. Eftersom majoriteten av avsnittet utspelar sig på landet så kan Holmes gå runt i den klassiska deerstalker-hatten. Förstoringglaset har han också i högsta hugg. Mysteriet är en klassiskt ”låsta rummet”-historia, men slutet är alltför förutsägbart. Det finns bara en misstänkt person och det visar sig också vara denne som är mördaren. Den grymme svärfadern Dr Grimesby Roylott spelas av Jeremy Kemp, som tar i å det grövsta. Med det sagt är det en underhållande porträttering. Varför han vill mörda sina två styvdöttrar bli aldrig riktigt klarlagt och inte heller varför han låter zigenare bo på sina ägor. Avsnittet känns halvfärdigt, vilket inte hjälps av det tämligen sega tempot.
2. The Red-headed League ( Adventures, 2.5) 4/5

Detta är en av Conan Doyles bästa historier och eftersom avsnittet följer originalet så nära blir det också ett av de bästa avsnitten. Holmes får ta del av en uppenbart absurd situation, ett mysterium som inte verkar ha någon logisk förklaring. Men bakom denna gåta döljer sig en plan att stjäla guld från en bank, en plan Holmes naturligtvis avslöjar. Det metodiska uppklarandet av mysteriet är den stora behållningen med detta avsnitt, som förstärks av de färgstarka skådespelarna. Roger Hammond spelar Mr Wilson, den rödhårige pantbaksföreståndaren som kommer till Holmes för hjälp. Han är en väldigt underhållande karaktär. Tim McInnerny spelar hans lömske assisten som är den som utför kuppen mot banken. Manusförfattarna har på ett väldigt effektivt sätt vävt in karaktären Moriarty i storyn, som hjärnan bakom planen. Detta är faktiskt en förbättring jämfört med originalet. Moriarty är en klassisk karaktär, men uppstod liksom ur intet i Conan Doyles novell The Final Problem. För författaren var han bara ett medel för att ta död på Holmes och han hann aldrig bygga upp honom som en hotfull närvaro i tidigare äventyr. Detta gör dock TV-serien på ett mycket tillfredsställande sätt. Eric  Porter är också mycket bra i rollen som den ondskefulla och kallsinnigt geniale professorn. Moriarty har aldrig riktigt gjorts särskilt tillfredsställande på film eller TV, men Porter är den bästa gestaltningen av honom hittills.

3. The Dancing Men (Adventures, 1.2) 4/5

Denna deckargåta är också en klassiker. De centrala elementen är kodknäckning och en oväntad vändning i mitten. De bästa Holmes-historierna är oförutsägbara och det är detta avsnitt. Återigen håller man sig nära originalet. Avsnittet har flera gemensamma nämnare med The Speckled Band (såsom godset på landet och ett mysterium som grundas på en ung kvinnas rädsla), men här finns en mer intressant intrig och bättre persongalleri. En mystisk kod, en oförklarlig kedja händelser, ett herrgårdsmysterium, två pistolskott som visar sig vara tre. Det är kul att vi vistas lite mer hemma hos Holmes och Watson på Baker Street. Liksom i A Scandal in Bohemia handlar det om en tragisk kärlekshistoria, om en kvinna som försöker fly från sitt förflutna och det hela är faktiskt ganska rörande. Inte minst bidrar den vackra, känsloladdade musiken till detta. Men inte minst beror det också på det faktum att man ofta i dessa avsnitt använde Conan Doyles ursprungliga repliker och författaren hade faktiskt ett väldigt vackert språk, något som ofta glöms bort. Hans repliker har en lyrisk ådra och hans sätt att beskriva kärlek och skönhet är väldigt vackert. Speciellt då dessa beskrivningar kommer från den känslokalle och sexuellt hämmade Holmes.

4. The Final Problem (Adventures, 2.6) 4/5


Detta var egentligen tänkt att bli Conan Doyles sista novell om Holmes och hans död var tänkt att vara helt slutgiltig. Detta var den första och sista gången läsaren mötte Moriarty. I serien har denne karaktär och hans ondskefulla inflytande byggts upp bit för bit i flera avsnitt. Detta gör att den slutgiltiga konfrontationen mellan de båda fienderna väger så mycket tyngre.  Det är en spännande historia i vilken Holmes är det jagade villebrådet och den som måste fly undan skurken. Avsnittet har ett högt tempo och en ödesmättad ton. Manuset tar sig vissa friheter med originalet. Att Watson och Holmes fortfarande bor ihop på Baker Street avviker exempelvis från novellen. Avsnittet spelades in på plats i Schweiz och det innehåller väldigt vackra miljöer. Äventyret har något av en roadmovie över sig eftersom våra hjältar alltid är på resande fot med Moriarty hack i häl. Jag gillar att Moriarty vet var Holmes bor och att han bara kan komma på besök för att be honom hålla sig borta från hans affärer. Det känns väldigt gentlemannamässigt, väldigt brittiskt och ”fair play”. Att detta är två jämbördiga genier som utmanar varandra gestaltas på ett snyggt sätt i denna scen. De behöver knappt ens tala med varandra eftersom de redan vet vad den andre kommer säga. Ska man säga något negativt så skulle det vara att finalen, slagsmålet mellan Holmes och Moriarty, är något av en besvikelse. Actionscenerna i TV-serien liknade alltid teaterslagsmål och var varken spännande eller realistiska. Bortsett från detta är The Final Problem ett klassiskt avsnitt.

5. A Scandal in Bohemia (Adventures, 1.1) 3/5

Detta det första avsnittet i TV-serien var en fin inledning. Man började med den första novellen som publicerades och som ofta anses vara en av de bästa. Brett är i högform som Holmes och David Burke är en hemskt sympatisk Dr Watson. Han är trovärdig men kan också vara komisk. Inte klumpig som Nigel Bruce, men när han nöjt och girigt gnuggar händerna över den stora summa pengar den böhmiske kungen gett Holmes i arvode kan man inte annat än skratta. Burkes kemi med Brett är också ypperlig. Irene Adler spelas av Gayle Hunnicutt som fungerar väldigt väl i rollen trots att hon får för lite att göra. Avsnittet bygger dock upp storyn på ett sådant sätt att man verkligen tror på att hon blir ”The Woman” för Holmes. Det är en väldigt gripande historia om en känslig kvinna som inte låter sig utnyttjas av maktens män. Hon följer sitt hjärta och att hon dessutom överlistar självaste Sherlock Holmes gör att hon vinner publikens beundran, precis som hon vinner Holmes’. Detta var en stark inledning, som lovade mycket inför vad som komma skulle.

Resterande fem avsnitt, alla med Edward Hardwicke i rollen som Watson, recenserar jag i nästa inlägg på bloggen.

 

Read Full Post »

banner sherlock holmes

murder1

Sherlock Holmes mötte Jack The Ripper för andra gången på vita duken i denna thriller från 1979. Murder by decree är en väldigt speciell film av flera anledningar. Att göra en mashup där Holmes möter historiens mest mytomspunna seriemördare var ingen originell idé, utan hade som sagt skett tidigare. 1965 kom den Hammer Horror-inspirerade A Study in Terror, som dock var ganska medioker. Den lade, utöver Holmes och Watsons uppsluppna relation, betoningen på splatter och sex. Resultatet var väldigt ojämnt och det kändes lite olustigt att sådana mörka verkliga händelser behandlades på ett såpass glättigt sätt. Stämningen i Muder By Decree är mycket mer passande. Det är förmodligen en av de mörkaste Sherlock Holmes-filmerna någonsin. Befolkningen i Whitechapell och de prostituerade ser – till skillnad från 1965 års version – passande nog tämligen miserabla ut. Miljöerna är mörka, obehagliga och mycket mer realistiska. Hela filmen genomsyras av en suggestiv stämning som blir som mest påtaglig i de sekvenser där vi får följa Jack the Ripper på dennes jakt. Bl.a. använder man s.k. fisheye-linser i kameran vilket förstärker det surrealistiska och mardrömsaktiga.

murder2

Christopher Plummer gör en annorlunda Holmes. Han är mycket mer sansad och inte alls lika teatralisk som andra tolkningar jag sett. Han är introvert, eftertänksam och ibland nästan tankspridd. Borta är Basil Rathbones sylvassa repliker, istället resonerar Holmes lugnt och eftertänksamt. Borta är Jeremy Bretts excentriteter och Benedict Cumberbatchs asociala besserwisser. Plummer känns mycket mer mänsklig. Aldrig har jag sett en lika empatisk och medlidande detektiv. Vi har här en mer normal Holmes, vilket är ovanligt. Och till en början gillar jag det. Plummer ligger kanske inte så nära den litterära förlagan, men huvudsaken för mig är att det känns fräscht och något nyskapande. Men efter ett tag inser jag att Plummer är för lite som Holmes ska vara. Man känner inte riktigt igen honom. Denna karaktär känns mer som vilken generisk deckare som helst som bara råkar heta Sherlock Holmes. Det som till en början känns som en fräsch fläkt av känslosamhet resulterar efter två timmar i en bottenlös sentimentalitet.

I rollen som Dr Watson har vi den utmärkte James Mason. Han framstår inte som en idiot a la Nigel Bruce, trots att han ibland är lite komiskt tafatt. Hans och Holmes relation liknar ibland ett gammalt gift par. Det är uppenbart att Watson kan bli trött på sin vän och kombinerad med lite åldersriktig gubbtjurighet så blir Masons porträtt mycket realistisk. Vänskapen och relationen känns äkta. Detta är två män som känt varandra och bott tillsammans länge. De kan visa tillgivenhet men också bli irriterade på varandra. Det tillför något nytt till ett av historiens mest välkända radarpar.

De mer realistiska rollporträtten rimmar också bättre med det faktum att man här tar upp verkliga och bestialiska mord. Filmen har en allvarlig ton och om man hade hängivit sig åt excentriciteter eller teatraliska framställningar hade det förmodligen lämnat en bitter eftersmak, vilket det gjorde i A Study in Terror.

murder3

Filmens handling baseras på Stephen Knights konspirationsteori om mordfallen som publicerats några år tidigare i hans bästsäljare Jack The Ripper: The Final Solution. Konspirationer var vanligt på film under 1970-talet, bl.a. på grund av Watergate-skandalen. Knights teori går ut på att morden utfördes av någon med en nära relation till kungafamiljen eftersom prinsen Albert Victor skulle ha fått ett barn med en prostituerad och att morden var del i en mörkläggning. Man kopplar också samman The Ripper med Frimurarordern. Bilden av mördaren är den klassiska –  en man med hög hatt och slängkappa, ståendes under en gatlykta på en dimmig Londongata med en blodig kniv i handen. Bröderna Hughes film From Hell med Johnny Depp i huvudrollen som historiske polisen Abberline baserades också på Knights teorier. Faktum är att de båda filmerna påminner extremt mycket om varandra i såväl handling, detaljer som bildspråk. From Hell är i allt väsentligt en nyinspelning av Murder ByDecree. Den enda skillnaden är egentligen namnet på huvudpersonen. Knights konspirationsteori har gång efter annan avfärdats av samtliga seriösa historiker och experter som kan nåt om fallet. Men den är ändå fascinerande som underlag för en snygg thriller.  Blir man irriterad över att filmen handskas fritt med historiska fakta, då ska man inte se den. Då tycker jag faktiskt inte man ska se på film över huvud taget. Då kan man istället läsa en dokumentär bok på ämnet, som Glenn Lauritz Anderssons utmärka Jack Uppskäraren – Kriminalfall och legend. Faktum är att Andersson i sin bok nämner Murder By Decree som en av de främsta filmerna om Jack The Ripper. Detta visar på hur flytande gränsen mellan fakta och fiktion har blivit kring den mystiske mördaren. Och som filmatiserande av legenden om Jack the Ripper är Murder By Decree ett utmärkt bidrag. Som Sherlock Holmes-film är den inte alls lika framgångsrik. Främst på grund av att Plummers Holmes inte alls känns som Holmes.

murder4

Bland annat stör det mig att Holmes har så lätt att tro på mediet Robert Lees. Donald Sutherland är mycket bra i rollen och förvisso trodde Arthur Conan Doyle på såväl medium som älvor, men hans skapelse Holmes kan inte tolkas som något annat än en strikt rationalist. Att dessutom föra in övernaturliga element i en historia baserad på verkliga händelser känns bara udda. Hade detta varit ”Sherlock Holmes vs. Dracula”  hade det väl varit okej. Men varken Holmes eller Ripper-genren bör innehålla nåt övernaturligt.

Skulle jag bedöma filmen utifrån dess estetiska kvalitéer skulle den få högsta betyg. Sällan har det viktorianska London varit så dimmigt och stämningsfullt! Skulle jag se på skådespelarprestationerna – likaså! Samtliga aktörer övertygar. Inte minst de två huvudrollsinnehavarna. Skulle jag bedöma filmen som endast en Jack The Ripper-film skulle den också få ett högt betyg. Men som Sherlock Holmes-film kan jag inte lovprisa den. Filmen har två premisser, två löften. Den ska innehålla dels The Ripper och dels Holmes. Den levererar bara en av dessa. Och när en film misslyckas med att leva upp till det den utlovat sin publik, då blir publiken besviken.

murder5

Filmen är spännande, ibland gastkramande. Den är snyggt gjort och har ett intelligent manus. Jag hade gärna gett den ett högt betyg, men kan inte göra det då jag känner mig en aning lurad på Holmes-konfekten.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

terror1Sherlock Holmes har, i princip sedan begynnelsen, ofta omtolkats eller periodiserats. Ofta har han varit föremål för s.k. crossovers eller mash-ups. I dessa böcker och filmer möter han andra litterära eller historiska figurer. Dessa äventyr har ibland varit präglade av komik, men ofta har det varit seriösa försök att göra spännande historier. Sherlock Holmes figurerade i skuggorna i Kim Newmans Anno Dracula. Han mötte utomjordingar i H.G. Wells-uppföljaren Sherlock Holmes’s War of the Worlds. Han analyserades av Sigmund FreudThe Seven-Per-Cent Solution. Och i A Study in Terror möter han Jack The Ripper.

Idén med att låta Sherlock Holmes slåss mot Jack The Ripper är ganska självklar med tanke på att de två figurerna var verksamma i samma stad vid samma tidsperiod. Att den ena faktiskt var en riktig mördare tycks inte vara ett problem. Historien om The Ripper har dramatiserats så många gånger att det tagit udden ur dessa över 120 år gamla brott och gjort mördaren till en minst lika mytisk gestalt som den fiktive detektiven. Att de två möts är alls ingen unik idé. Det skulle ske flera gånger, bl.a. i boken The Last Sherlock Holmes Story och i filmen Murder By Decree. Senast 2009 kom ytterligare en bok på samma tema – Dust and Shadow.

terror2

A Study in Terror verkar dock ha varit den första filmen där de två legenderna möttes. Filmen var en lågbudgethistoria producerad i England i samarbete med Arthur Conan Doyles efterlevande. Före regin stod James Hill, en ganska okänd regissör som mest gjort TV-serier. Handlingen förhåller sig mycket löst till de historiska fakta, vilket förvisso kan te sig ganska självklart eftersom man inkorporerat Holmes i historien.

Det blir ganska snart uppenbart att filmen främst är ett försök att rida på den våg av gotiska  skräckfilmer som bolagen Hammer och American International Pictures var ledande inom. Betoningen ligger här, liksom i de filmerna, på blodigt våld och sexiga kvinnor. Filmens färgstarka röda blod är tidstypiskt. Detsamma gäller de snygga kvinnornas dekolletage. Alla offren i denna film är löjligt snygga. Jag har svårt att tänka mig att prostituerade i de fattigaste delarna av London år 1888 kunde se så fräscha och bra ut. Men det är bara att acceptera. Det är liksom en del av hur genren såg ut på 60-talet, filmad i stark Technicolour och  med ganska campigt skådespeleri. Inte minst vittnar filmens poster om detta, som av någon udda anledning kopplar samman filmen med den samtida TV-serien om Batman (POW! BIFF! BANG! i äkta serietidningsstil och utnämnandet av Holmes som ”the orignal caped crusader!” ).

I huvudrollen som Sherlock Holmes ser vi en ung John Neville. Denne är för mig mest känd som den mystiske Well-Manicured Man i The X-Files. Han fungerar helt OK i rollen. Hans utseende är perfekt med de höga kindbenen och den markerade näsan. Hans gestaltning påminner kanske främst om Basil Rathbone, trots att han saknar dennes intensitet och rappa repliker. Som Dr Watson ser vi Donald Houston, ett slags fattig mans Nigel Bruce. Denne framstår inte som en lika stor fåne som Bruces’ Watson, men tyvärr har han inte heller en lika varm karisma. Hans Watson är ganska tråkig och ibland spelar Houston över. Det gör också Robert Morley, men på ett positivt sätt i rollen som detektivens bror Mycroft. Det är också kul att se en mycket ung Judi Dench i en biroll som en frivilligarbetare i ett soppköp.

terror3

Det filmen lyckas best med är de atmosfäriska scenerna. När kameran smyger efter en ensam kvinna genom de kullerstensbelagda gränderna, där dimman och nattens mörkret skymmer sikten. Det gotiska bildspråket är i dessa scener mycket stämningsfullt. Filmen är faktiskt över lag ganska snygg vad gäller kulisser och kostymer. Att budgeten skulle vara liten märks för det mesta inte. Och visst är den underhållande. Regin är en aning ofokuserad och handlingen är inte den lättaste att hänga med i.Valet att fokusera på en adlig familj drabbad av intriger och galenskap känns ganska omotiverat. Hade man hållit sig närmare det historiska fallet, och inte hittat på en massa bi-handlingar, tror jag resultatet hade blivit bättre. Den ibland något glättiga och ”jolly good time, old fellow”-tonen rimmar också ganska dåligt med de förfärliga brotten.

Över lag så är detta en godkänd bagatell, men ingen av de riktigt klassiska Sherlock Holmes-filmerna. Den fungerar som underhållande kuriosa.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Hammer Film Productions började i slutet av 1950-talet göra filmatiseringar av gotisk skräcklitteratur. Kronjuvelerna i produktionskatalogen var Curse of Frankenstein, Horror of Dracula och The Mummy – alla regisserade av Terence Fisher. Bolaget gjorde också en nyinspelning av Arthur Conan Doyles The Hound of The Baskervilles. Boken passade väldigt väl in i den genre som filmbolaget nischat in sig på. Den utspelade sig under den viktorianska tiden, innehöll ett ödsligt gods, ond bråd död och ett (slags) monster. Hammer hade också en självklar huvudrollsinnehavare under kontrakt; Dr Frankestein/Dr Van Helsing i egen hög person – Peter Cushing. Denne var dessutom en äkta sherlockian.

Vad skulle man då göra med sin andra stjärna? Christopher Lee kunde inte vara Dr Watson, men fick istället spela den s.k. ”romantic lead” Sir Henry Baskerville. Mannen som hemsöks av den gamla legenden om helveteshunden. Det är ganska kul att se Lee i något annat än en skurkroll. Här är han mycket karismatisk.

Peter Cushing känns självklar i huvudrollen. Han är lika kvick i sina repliker som Basil Rathbone och har en liknande karisma. Samtidigt betonar han Holmes bohemiska stil utan att spela över (vilket Jeremy Brett tenderade att göra). Den enda minuspoängen är att han inte är särskilt lång, vilket förminskar hans pondus en del. Speciellt i de scener då hans står bredvid Christopher Lee.

I rollen som Watson ser vi André Morell. Denne gör Watson till en kompetent och intelligent man, till skillnad från Nigel Bruces karaktär i Rathbone-filmerna. Men tyvärr saknar han den karisma som Bruce och andra Watsons har uppvisat och blir därmed en av de mindre minnesvärda.

Filmens bildspråk och utseende påminner mycket om det Terence Fisher givit publiken i sin tidigare skräckfilmer. Det hela inleds med en välgjord prolog som utspelar sig på 1700-talet. Redan från början märks det att detta är en Hammer-produktion; filmmusiken är av typisk skräckfilmstyp, liksom det expressionistiska bildspråket. Det är en fröjd för ögat och filmens estetik kan helt klart mäta sig med versionen från 1939. Att allt här visas i Technicolor bidrar till en extra dimension. Detta var faktiskt den första Sherlock Holmes-filmen som spelades in i färg.

Fishers regi är på samma nivå som i hans bästa Dracula- eller Frankenstein-filmer. Han hade ett finstämt sätt att filma på. Mycket av hans filmers kvalitéer kommer ur den stämning han lyckas frambringa som är poetisk och nästan meditativ. Detta bröt han av med chockartade skräckscener, med färgglatt blod eller hemska monster. Mystiken och vidskepelsen var hans signum, liksom betoningen på sex och religion.

Filmen tar legenden om helveteshunden på allvar och Fischer behandlar den på samma sätt som han behandlade övernaturliga fenomen i sina andra filmer. Vi får inte se hunden förrän på slutet och förklaringen är naturligtvis inte övernaturlig. Men fram tills att Holmes ger oss en naturlig förklaring till händelserna så är filmen i allt väsentligt en klassisk spökhistoria. Detta är i enlighet med Conan Doyles original.

Manuset tar sig en hel del friheter med originalet. Den lägger till en hel del scener, mest actionbetonade sådana, för att öka tempot. Och jag ser inget större fel i det. Boken har trots allt filmatiserats ett stort antal gånger vilket gör att ännu en bokstavstrogen tolkning skulle vara högst ointressant. Andra filmversioner har också försökt med att brodera ut storyn, men det har aldrig gjorts lika effektivt som här. Att denna film är så framgångsrik beror mycket på den ödesmättade stämningen som genomsyrar och driver historien. Förmodligen är detta den bästa filmversionen av romanen och en av de bästa Sherlock Holmes-filmerna någonsin.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Denna blogg har alltid främst funnits till för mitt eget höga nöjes skull och skrivandet av den är min hobby. Men dessa tema-serier, som jag börjat göra allt oftare, har motiverat mig att gå lite djupare i specifika populärkulturella fenomen och franchises. Två av de ämnen jag gjort teman om här på bloggen – James Bond och The X-Files – har jag faktiskt sedermera använt som grund för B- och C-uppsatser på universitet. Också Sherlock Holmes har (i mindre utsträckning) varit föremål för mina akademiska studier. När jag läste historia i Lund skrev jag som uppgift en kortare historisk analys av filmen Sherlock Holmes and The Voice of Terror (1942). Jag tycker den passar på bloggen under Tema: Sherlock Holmes. Det är också kul att publicera något mer djupgående om denna filmserie med Basil Rathbone som jag tycker så mycket om. Så här får ni en något redigerad version av min uppsats där jag bl.a. tagit bort och liknande.

Analys av Sherlock Holmes and The Voice of Terror (1942)

Inledning

Mellan åren 1939-1946 producerades 14 filmer om Sherlock Holmes med skådespelaren Basil Rathbone i huvudrollen, och med Nigel Bruce i rollen som hans kamrat Dr Watson. De två första filmerna, The Hound of The Baskervilles (Baskervilles hund, 1939) och The Adventures of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid, 1939), producerades av filmbolaget 20th Century Fox. Dessa filmer utspelade sig under den viktorianska eran, i samklang med Arthur Conan Doyles litterära förlagor, och kan förmodligen räknas till ”Victorian Empire”-genren. De var Hollywood-filmer som ”manade till solidaritet med och uppslutning på Storbritanniens sida” (Zander, 2006, s. 124).

Fox producerade aldrig några fler filmer om Holmes. Enligt Richard Valley berodde det på att filmer om en 1800-talsdetektiv verkade irrelevanta då världen närmade sig krig. 1942 innehade dock bolaget Universal rättigheterna till Conan Doyles historier och producerade 12 filmer fram till och med 1946. Rathbone och Bruce återkom till sina roller. Till skillnad från de två Fox-filmerna utspelade sig Universals filmer i sin samtid. Att ha en Sherlock Holmes som var verksam mitt under brinnande krig visade sig vara ett ypperligt tillfälle för antinazistisk propaganda.

Efter USA:s inträde i kriget gjordes stora satsningar på propaganda. En viktig del av den utgjordes av distinkta och tydliga identifikationsobjekt. Med hjälp av stereotyper definierades ”vi” och ”dom”, något som är tydligt i den första filmen i Universals serie; Sherlock Holmes and The Voice of Terror (Sherlock Holmes och terrorrösten, 1942). I min analys ska jag titta på hur Tyskland respektive England framställs i filmen och vilka stereotyper som används.

Filmens handling

Sherlock Holmes kallas till den brittiska underrättelsetjänstens högsta ledning – ”The Inner Council” och får i uppdrag att undersöka och stoppa en rad sabotage mot den brittiska militären och infrastrukturen. Sabotagen föregås av tyska radiosändningar, där “The Voice of Terror” upplyser det brittiska folket om de kommande katastroferna. Gavin, en man i Holmes tjänst, faller död in genom Holmes dörr hemma på Baker Street. Han yttrar ordet ”Christopher” innan han dör. Holmes och Dr Watson beger sig till distriktet Limehouse för att söka upp Gavins hustru Kitty på en skum bar full av skumma typer och kriminella. Kitty går med på att hjälpa Holmes och då hon förklarar för de andra människorna på baren att det är nazisterna som mördat hennes man erbjuder sig ett stort antal män att hjälpa henne.

Holmes har listat ut att radiosändningarna förvisso sänds från Tyskland, men är inspelade i England. Samt att inspelningarna måste hämtas från England via ett tyskt flygplan.

Det framkommer snart att den mördade Gavins sista ord refererar till hamnkvarteret ”The Old Christopher Docks”. Holmes, Watson och Sir Anthony från ”The Inner Council” beger sig till platsen. Där omringas de av tyska spioner, men får hjälp av den grupp av män som Kitty rekryterade tidigare. Nazistspionernas ledare, Meade, undkommer dock.

Kitty får i uppdrag att kontakta Meade, och Holmes får snart reda på att de två begett sig mot den brittiska sydkusten. Holmes begär att ”The Inner Council” skall följa honom dit. Med hjälp av militären tillfångatags Meade och hans spionkolleger som planerat en tysk invasion av England. Därefter avslöjar Holmes att Sir Evan Barham, medlem av ”The Inner Council”, är The Voice of Terror. Den riktige Sir Evan dog i första världskriget, och den man som kom tillbaka var en tysk spion vars egentliga namn var Heinrich Von Bork.

Analys

Att identiteter presenteras i form av stereotyper är vanligt förekommande på film. Stereotyperna i denna film är väldigt uppenbara och grovt målade. England får stå för det goda, tappra och rena. Tyskarna utmålas som onda, galna och perverterade. Detta är ett tydligt grepp som etableras så fort filmen börjar. Genom hela filmen står England och Tyskland i bjärt kontrast mot varandra. Tanken är naturligtvis att publiken ska identifiera sig med England och dess befolkning.

Filmens inleds med ett montage där vi får se bilder från den brittiska vardagen. Bl.a. kvinnor som arbetar sjukhusmateriell och journalfilmer från fabriker o dyl. Detta är bilden av de brittiska folkets insats på hemmaplan. Budskapet är tydligt. Detta är ett tappert folk som trots att de inte tjänstgör vid fronten ändå bidrar till krigsinsatsen. Ett kämpande folk som ständigt lever i skräck för en tysk invasion och som plågas av tyska sabotage. Som kontrast till detta får vi snart se de ondskefulla tyskarnas handlingar. Bilderna av engelsmännens arbete och vardag varvas med allmänt kaos (i form av såväl journalfilmer som iscensättningar) – brinnande byggnader och fabriker, tåg som spårar ur, dammar som brister. En röst talar över bildmontaget. Det är den tyska terrorrösten som via radion når alla brittiska hem. Hans sändning inleds med följande ord:

People of Britain, greetings from the Third Reich. This is the voice you have learned to fear. This is the Voice of Terror. Again, we bring you disaster, crushing humiliating disaster. It is folly to stand against the mighty wraith of the Fuhrer. Do you need more testimony of his invincible might to bring you to your knees? […].

Führern Adolf Hitler beskrivs av radiorösten som oslagbar och överlägsen. England ligger vid tyskarnas fötter. Det är en skrämmande bild. Vidare hänvisar rösten till ”Operative 41” och ”Operative 23” – tyskarna har spioner överallt. Rösten hånar också engelsmännen för deras ”dammiga, små klubbar” och underrättelsetjänstens ledning (”Intelligence Inner Council”) sägs förvisso vara högst kompetent, men ändå oförmögen att göra något åt The Voice of Terror. Radiorösten får i filmen symbolisera hela det tyska hotet. Bilden som förmedlas är av en grym, hänsynslös och stolt fiende.

Tyskland

Bilden av tyskar och nazister är genomgående onyanserad och negativ. Ingen större distinktion görs mellan tyskar och nazister. Alla de tyskar vi möter i filmen är nazistiska idealister. De är maktgalna och övertygade om den tyska nationens överlägsenhet. Filmens mest framträdande nazist är karaktären Meade, spelad av den latinamerikanske skådespelaren Thomas Gomez. Meade är kort, tjock, har mörkt hår och buskiga ögonbryn. Gomez fick ofta spela skurk på vita duken. Hans utseende är inte typiskt ”ariskt”, vilket kan tyckas paradoxalt för en nazistisk skurk. Men han har däremot vad man skulle kunna kalla ett stereotypt ”skurkaktig” utseende. Då Meade möter britten Holmes blir det snart uppenbart att han är en fullt ideologiskt övertygad nazist:

Meade: Were it not the time is so pressing we might first put you on trial.
Holmes: On trial for what?
Meade: Crimes against the Third Reich, misguided efforts to wreck our inevitable victory. Mr. Lloyd, your super British patriotism, your blundering, but sometimes effective intelligence efforts are well-known. We have quite a score against you which will be settled. Dr. Watson, a fair physician no doubt but of no consequence.
Holmes: To our stupid British minds, every life is of consequence.
Meade: A quaint notion of an even quainter nation. We are not like that. We know that only the powerful are worthy of respect. Let our records speak for us.
Holmes: Your records speaks, its brilliant.
Meade: Thank you.
Holmes: A brilliant record of rapacity, cruelty, torture, deceit and murder.

Meade hånar britterna, men hyllar dem samtidigt; Han kallar Llyod och hans kollegor för ”sometimes effective”. Att fienden visar beundran för den brittiska underrättelsetjänsten är ett tydligt sätt från filmmakarnas sida att försäkra publiken om dess faktiska effektivitet. Meades nazistiska människosyn står i stark kontrast mot Holmes brittiska där varje liv, inte bara de mäktigas, är viktigt. Holmes är här en företrädare för en god brittisk moral, till skillnad från Meade. Mer insyn i Meades ideologi och storhetsvansinne får vi senare i filmen i det lilla tal han håller inför karaktären Kitty.

Meade: When I was a boy I dreamed a dream. I was dressed in armor, shining blue gray armor. I rode on a horse through the streets where the people cheered hailing me. I rode over the bodies of underlings prostrated before me. Their blood ran out along the gutters like a river. What if this was no dream? What if it was prophecy? What if all this comes to pass?

Meade ser sig själv nästan som gudomligt utvald. Hans storhetsvansinne representerar naturligtvis nazismen i stort. Liksom alla tyskar i filmen blir han en symbol för och karikatyr av Adolf Hitler. Britten Kitty säger att han låter som en fyllbult. Ett omdöme om nazismen i stort. Återigen står en moralisk brittisk karaktär i kontrast mot nazismen. I flera fall i filmen verkar det nästan som om de överdrivet galna nazistiska uttalandena inte vore nog i sig, utan som extra förstärkning får de kommenteras av en brittisk karaktär. Tidigare talade Holmes om nazisternas ”brilliant record of rapacity, cruelty, torture, deceit and murder.” Här är det Kitty, som menar att Meade beter sig som om han vore berusad. Och berusad är han också, vekar filmmakarna mena. Berusad av tanken på makt. Precis som Hitler.

Fram mot filmens final får vi se Meade och hans kumpaner i en kyrka på Englands sydkust. Spionerna har nu bytt om till svarta nazistuniformer med svastika på armen. De väntar på den tyska invasionen. De är med andra ord högmodiga och har tagit ut segern i förskott. En ung nazistofficer talar upphetsat om hur han har varit tvungen att slava i brittiska fabriker, men att den tiden nu skulle vara över. Samma makthunger som vi sett hos Meade ser vi därmed hos de andra nazisterna. Att de håller till i en sönderbombad kyrka har naturligtvis en tydlig symbolik. Det är tyska bomber som vanhelgat den brittiska kyrkan, liksom de tyska spionerna vanhelgat England. När de brittiska soldaterna, under ledning av Holmes, anländer till kyrkan ger dock konspiratörerna upp på direkten utan motstånd. Trots sina stora ord så vågar de inte bjuda på något motstånd. Inte nog med att tyskarna är maktgalna, grymma och har storhetsvansinne. De är fega också.

Med The Inner Council närvarande avslöjar Holmes att Sir Evan är en förrädare och att det är han som är The Voice of Terror. De övriga medlemmarna i rådet tror honom inte. Tanken på att en högt uppsatt engelsk adelsman skulle vara nazist är otänkbar. Här kan man jämföra med filmen Confessions of a Nazi Spy (1939). Precis som i den filmen bedriver tyskarna spionverksamhet i Väst och till en början är de framgångsrika. I denna film är det av naturliga skäl inte en statlig myndighet (likt FBI) som avslöjar spionen, men väl den statligt sanktionerade Holmes. Spionskräcken var vid denna tidpunkt vidsträckt, och återkom på flera håll i massmedia. Och precis som i filmen The Thirty-Nine Steps (De 39 stegen, 1935) så är det en högt uppsatt man, en auktoritet, som är spion. En skillnad här är dock att spionen som Holmes avslöjar egentligen är tysk och inte alls ”etnisk” engelsman. Detta är ett sätt att visa att ingen riktigt engelsman skulle kunna förråda sitt land. En sådan människa måste vara utlänning! Detta var ett grepp som Ian Fleming senare kom att använda i sin böcker om James Bond, där till synes engelska skurkar i slutänden visade sig vara utlänningar (som tysken Drax i Moonraker).

Holmes förklarar att Sir Evan inte alls är engelsman. Egentligen är han en tysk vid namn Von Bork som under Första Världskriget bytte plats med den riktige Sir Evan. Holmes förklarar:”You see gentlemen, the Germans plan well in advance.”

Kommentaren är viktig. Skillnaden mellan nazisterna och tyskar i gemen försvinner här totalt. På den tiden Von Bork tog över Sir Evans identitet, så var det inte nazisterna som styrde Tyskland. Men detta verkar inte relevant för filmmakarna. Fienden är Tyskland, rätt och slätt. Dessa är och har alltid varit onda. Nazismen är bara den senaste formen av denna ondska. Som sagt, det finns ingen utrymme för nyansering i bilden av Tyskland och dess folk.

Von Bork är dock självsäker. Han är stolt och tror sig fortfarande vinna. När Holmes visar honom att de annalkande flygplanen inte är tyska Messerschmittar utan engelska Spitfires inser han dock sitt nederlag. Det överlägsna brittiska flygvapnet har tillintetgjort den tyska invasionsstyrkan.

England

Ett återkommande tema vad gäller Englands roll i filmen är enhet. Filmens budskap till sin publik skulle kunna formuleras ”Splittring leder till nederlag, enhet till triumf”. I Ulf Zanders bok Clio på bio finns ett avsnitt betitlat ”Enade vi stå, söndrade vi falla” där författaren skriver om tendenserna till splittring mellan de allierade västmakterna. Temat knyter väl an till filmens budskap. Det engelska folket måste, liksom de allierade nationerna, stå enade mot fienden. Bilden av England och engelsmännen är naturligtvis mer nyanserad än den av Tyskland och tyskarna. Filmen präglas av en brittisk patriotism och en kamp där alla måste stå enade gentemot den gemensamma fienden. Faran med inre splittring återkommer gång på gång.

Strax efter filmens inledning möter vi den brittiska underrättelsetjänstens inre råd – The Inner Council. Detta råd består av fem äldre herrar som möts i en sal med högt i tak, vita väggar och där två brittiska flaggor hänger över en stor eldstad. Dessa män får i filmen symbolisera den brittiska staten och/eller krigsledningen. Här finner man en förbindelse mellan maskulinitet och nation som är typisk i amerikansk film. Det är de som har ansvaret för rikets säkerhet. De framstår som ett grupp edvardianska äldre herrar, som uppenbarligen är framgångsrika men ändå hänger sig åt en hel del ineffektivt babbel. I filmens slutskede får vi reda på att en av medlemmarna, Sir Evan, är en spion.

Bilden av den engelska ledningen är med andra ord ganska negativ. Samtidigt som det flera gånger konstateras att underrättelsetjänsten är framgångsrik (”sometimes effective”, som Meade uttrycker det), så motsägs detta av den bild som målas upp av ledningen som splittrad. Deras främsta brist ligger dock i att de är ovilliga att lita på Sherlock Holmes. Vid ett möte mellan Sherlock Holmes och The Inner Council framkommer det att Holmes har talat med premiärministern. Detta säger han i förbigående som om det vore helt naturligt för honom. Detta säger en del om Holmes klasstillhörighet men kanske främst säger kommentaren något om landets ledning. Man får anta att det är självaste Winston Churchill som Holmes pratat med. Kanske är Holmes till och med vän med den konservative ledaren? Rådet beordras från högre ort att lita på Holmes. Med andra ord litar Churchill på Holmes. Trots att The Inner Council inte lyckas stoppa sabotagen, pladdrar bort tiden, inte litar på Holmes och låter sig vilseledas av en spion, så faller ingen skugga över Storbritanniens egentlige ledare. Underrättelsetjänsten kanske brister, men inte premiärminister Churchill! Här ser vi en bild av Churchill som ofelbar. Churchill och filmens hjälte Holmes är allierade, och trots att man inte kan lita på alla nationens tjänstemän (som spionen Sir Evan/Von Bork), så kan man lita på dess premiärminister. Att Sherlock Holmes egentligen inte är en del av någon brittisk myndighet, utan snarare är autonom, innebär att han inte hindras av den byråkrati och de diskussioner som hämmar The Inner Council. Han agerar snabbt och effektivt på eget bevåg.

Snart får vi också se Holmes hem på 221B Baker Street. Holmes hem är tidlöst och kulisserna skiljer sig inte nämnvärt från de som användes i de två tidigare viktorianska filmerna från 1939. Om det inte vore för radion som Holmes lyssnar på så hade dessa scener lika gärna kunna utspelat sig på 1890-talet. I Holmes lägenhet får vi se ännu en symbol från den viktorianska tiden – Holmes klassiska hat; deerstalkern. Holmes kommentar om åldern på The Old Christopher Docks – ”from before Victoria” – kan också vara en blinkning till karaktärens ursprungliga tidsera. Till och med den frisyr som han har i denna film, ett Oscar Wilde-liknande burr, kan vara en hänvisning till denna era.

Holmes är en viktoriansk gestalt, trots att han här befinner sig på 1940-talet. Han påminner publiken om ett storslaget och romantiskt förflutet. Han är med andra ord en nationalromantisk och konservativ hjälte. Filmen ger här bilden av att det är en konservativ, medelålders man från övre medelklassen som räddar England. Han deltar inte i striderna vid fronten, men hans insats är minst lika viktig. Om inte viktigare.

Bilden vi får av London knyter an till det inledande montaget av britter som bidrar till krigsinsatsen. Sandpåsar ligger staplade som skydd för byggnader. Soldater patrullerar gatorna. Holmes och Watson tilldelas en kvinnlig chaufför, vilket kan ses som ett typiskt exempel på att kvinnorna fick ta över männens sysslor under kriget. Detta är en bild av London som speglade det faktum att tyska flygvapnet börjat bomba staden i september 1940.

Framställningen av klasser blir tydliga i det parti av filmen där Holmes och Watson besöker området Limehouse. Detta är ett uppenbart skumt område. Kulisserna är mörka och musiken mystisk. Det är här under- och arbetarklasserna håller till. Och de kriminella. En skum och otrevlig främling förklarar för gentlemannen Holmes att denne inte är välkommen dit, men Holmes svarar att ”This is still a free country”, vilket knyter an till det tyska hotet. Om Holmes och Watson hindras i sin uppgift så kanske England inte längre kommer vara ett fritt land.

De två anländer till en skum bar, full av diverse busar, suputer och kriminella. Det är dessa som får symbolisera de undre klasserna i London. Här träffar de karaktären Kitty, den mördade Gavins hustru. Holmes försöker övertala Kitty att hjälpa honom. Men hon är rädd. Först då Holmes förklarar att det är nazisterna som ligger bakom Gavins död och att Englands säkerhet står på spel går hon med på att hjälpa honom.

Holmes: I’m not asking this for myself. Our country, England is at stake. Gavin was killed not by his own enemies, not even mine, but the enemies of England. […] Yes, Kitty, the Nazis killed him. Help me to find out what “Christopher” means and I promise the man who murdered Gavin shall pay for it. Think Kitty, the cutthroats of the world menace us all. You can help stop this savagery. Yes, you Kitty. It would take the police weeks, months perhaps, to find out a certain piece of information we must have. That’s not so with you and your friends. You know every nook and corner of London. Get them to help us. We need their help. Your friends will become an army. You understand? Secret, invisible, and mighty, and you will be at their head, Kitty. You will be their leader.

Liksom Holmes tal till Kitty, blir Kittys tal till ”busarna” på puben framgångsrikt först då hon förklarar att det inte bara är enskilda individer utan hela England som hotas. Först är folket på puben ovilliga att hjälpa henne, men när de förstår att de gör nazisterna en tjänst genom att vara passiva, då skrider de till handling. Budskapet är tydligt. Alla bör engagera sig i kampen mot tyskarna, vare sig man är vid fronten eller inte. Här finns en form av klasslöshet i kampen mot nazisterna.

Kitty: Someone killed Gavin, I don’t know who, but you got to help me find out. All right, don’t help me then. Cut your own throats, that’s what you’re doing. Help me or help the Nazis. Sure, the Nazis killed Gavin. They might be your friends protecting ’em the way you are. Don’t you know that all the crimes they commit are being blamed on you? Well, they are, and I hope you hang for them. You can have ’em. For me I’m British and I’m proud of it.

Man på puben: Nobody is gonna call me a Nazi and get away with it.

Kitty: Well, help me then. Tell me what ”Christopher” means. Well, don’t anybody know? Its got to mean something. Speak up if you know what it is. Let’s have it.

Annan man på puben: Don’t mean a thing to me.

Kitty: You gonna creep in the corner all your life? Are you gonna sneak away at the very sight of a man like this and show him what cowards you are? What are you afraid of? I’m not asking this for myself. England is at stake. Your England as much as anyone else’s. About time to think about whose side we’re on. There’s only one side, England, no matter how high or how low we are. You, you, you, and you, we’re all on the same team. We’ve all got the same call, victory. Spread out all over London but find out what ”Christopher” means.

Röst ur folkmassan: We’ll find out, no fear about that.

Båda talen, Holmes såväl som Kittys, är riktade mot biopubliken. Budskapet om att stå enade och samarbeta är klart riktat mot folket på hemmafronten. Att vara passiv och inte engagera sig i kampen mot tyskarna är enligt filmen lika med att stödja nazisterna. Limehouse-gänget kommer senare i filmen till Holmes räddning och de visar därmed sitt värde. De förenas alla i kampen mot nazisterna. Behovet av att britterna är enade framkommer tydligt. Till och med de kriminella kan samarbeta med Holmes mot den gemensamma fienden. Splittring leder till nederlag, enhet till triumf.

Detta tema knyter an till den trend inom amerikanska krigsfilmer på 1940-talet, där etiska och klassmässiga skillnader ställs åt sidan i kampen mot den gemensamma fienden. Ulf Zander formulerar det såhär: ”i andra världskrigets amerikanska krigsfilmer försvinner de inledande interna motsättningarna i takt med att kampen mot fienden hårdnar”  (Zander, 2006, s. 100). Liksom i exempelvis Mrs. Miniver (1942) suddas klassgränserna ut i britternas kamp.

I filmens final får Meade tag på en pistol och skjuter Kitty. Kitty blir här ett offerlamm. Hon blir en symbol för det pris britterna får betala i sin kamp för att behålla sin frihet. Hon blir en martyr för den brittiska saken. Än mer så eftersom hon är en oskyldig kvinna. Holmes konstaterar att England är skyldig henne sitt djupaste tack.”We will remember her,” lovar en av de närvarande. Hon är med andra ord en av de tappra som stupat i strid, något många britter och amerikaner som förlorat närstående i kriget kunde identifiera sig med.

I filmens slutscen tackar en rådsmedlem Holmes för det han gjort, men denne avfärdar tacksamheten. Det är uppenbart att Holmes ser det som sin plikt att försvara England – en tydlig uppmaning till publiken. Filmen avslutas med att Holmes håller ett kort, patriotiskt tal som är hämtat ur Conan Doyles original. I novellen His Last Bow (1917) applicerades Holmes ord på det stundande Första Världskriget, men får i denna film appliceras på den rådande situationen. Orden fångar krigets tragedi, men har också en framtidstro. Uppmuntrande ord för biopubliken.

Holmes: Good ‘ol Watson. The one fixed point in the changing age. There’s an east wind coming all the same. Such a wind has never blew on England yet. It will be cold and bitter, Watson. And a good many of us may wither before its blast. But its God’s own wind nonetheless and a greener, better, stronger, land that will lie in the sunshine when the storm was cleared.

Avslutning

Efter attacken på Pearl Harbor 1941 sattes propagandamaskinen i Hollywood igång på allvar. Och här tog man ofta fiktiva hjältar till sin hjälp. Ett exempel är Tarzans kamp mot nazister i Tarzan Triumphs (Tarzan och djungelfolket, 1942). Filmer som dessa ansågs både av filmindustrin och inom politiken som ovärderliga. Liksom Tarzan så var Sherlock Holmes idealisk i rollen som propagandainstrument. Holmes var sin tids James Bond – den ultimata engelska gentlemannahjälten. Amerikansk film var vid denna tid mycket internationellt präglad. Och ett tydligt tecken på detta var att det mellan 1930-45 gjordes 150 Hollywoodfilmer på brittiskt tema. Bland dessa fanns amerikanska Universals serie om den brittiske detektiven Sherlock Holmes.

Ulf Zander skriver att lojaliteten gentemot Storbritannien var ett tacksamt ämne på vita duken efter attacken på Pearl Harbor. Att produktionen av Sherlock Holmes-filmer återupptogs strax efter attacken är nog inget sammanträffande. Filmerna om den brittiska Holmes kan ses som ett tecken på att den isolationism som präglat USA sjönk kraftigt vid denna tid. I USA insåg man vikten av enhet över nationsgränserna gentemot nazismen, särskilt i landets relation till England.

Universals Holmes-filmer bryter mot en trend. Bolaget gjorde i vanliga fall främst renodlade krigsfilmer, medan större bolag som MGM gjorde filmer om hemmafronten. Men Universals Holmes-serie bryter mot denna trend, och lägger ner mycket tid på att förklara för hemmapubliken varför kriget måste utkämpas.

Enlight Richard Valley så var filmen en ekonomisk framgång, men fick blandad kritik av pressen. Filmkritikern Bosley Crowther skrev om filmen i The New York Times. Filmen bjuder inte på något nytt, menar han. Ett rutinartat kriminalmysterium utan några större överraskningar. Dessutom är han väldigt kritisk mot att Universal utnyttjar kriget i sin film. Den negativa bilden av Englands ledning ses inte heller med blida ögon och han skriver:

It is surprising that Universal should take such cheap advantage of the present crisis to exploit an old, respected fiction character, and that it should do so in a manner which throws suspicion on Britain’s administrators.

Han reagerar dock inte på den stereotypa bilden av tyskar i filmen. Det verkar som om dessa stereotyper inte tedde sig som särskilt anmärkningsvärda för den samtida publiken, utan förmodligen bara var ännu några i mängden. Man kan jämföra Crowthers kritik med New York Times omdöme av de två tidigare filmerna i serien, som utspelade sig under den viktorianska eran. 1939 års 20th Century Fox-produktioner Baskervilles hund och Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid, fick båda positiva omdömen. De tydliga referenserna till Andra Världskriget fick fortsatt kritik i The New York Times recensioner, och efter tre tydliga propagandafilmer så ändrade Universal-serien inriktning. I de nästkommande nio filmerna hade kriget en marginell roll och omnämndes bara i förbigående. Seriens brott var inte längre nazisternas verk utan mer i samklang med Arthur Conan Doyles original.

Sherlock Holmes och terrorrösten speglar i mångt och mycket sin samtid. Den är ett typiskt exempel på hur Hollywood användes som ett propagandainstrument under kriget. Filmen säger också en del om hur livet tedde sig för biopubliken. Bilden av britterna vid hemmafronten är förmodligen något publiken kunde identifiera sig med. Filmen spelar, liksom många andra filmer, på rädslan för tyska spioner och sabotage. Bilden av tyskarna som hjärntvättade nazister måste också ha varit en bild som tacksamt togs emot av publiken. Budskapet om att stå enade likaså. De avslutande orden talar om kriget som en kall och bitter östanvind, men de avslutande orden är uppmuntrande. Budskapet är klart; ”Hotet är riktigt, det kommer bli svårt. Men om vi står enade kommer vi triumfera.”

 

Referenser

Zander, Ulf, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet. 2006. Lund. Historiska media.

DVD:

Valley, Richard. ”Production Notes by Richard Valley”, extramaterial på DVD:n Sherlock Holmes and The Voice of Terror, Optimum Classic 2009

Internet:

http://www.startribune.com/entertainment/movies/116941358.html?refer=y (2012-11-05)

http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9F04E0DE1F3CE33BBC4152DFBF668389659EDE (2012-11-06)

http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9F07EED9133CE73ABC4D51DFB5668382629EDE (2012-11-06)

http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9D02E6DC1330E53ABC4A53DFBF668382629EDE (2012-11-06)

 

Read Full Post »

Older Posts »