Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

beckbild1

Sjöwall/Wahlöös böcker om kommissarie Martin Beck har filmatiserats många gånger, både i Sverige och utomlands. Vissa filmatiseringar har varit lyckade. Andra inte. Jag har aldrig gillat TV4:s filmer med Peter Haber och Mikael Persbrandt. Dessa massproducerade dussindeckare har inte det minsta gemensamt med de litterära förlagorna – bortsett från att man använder två av karaktärernas namn.

Den mest lyckade Beck-filmen gjorde Bo Widerberg i och med filmen Mannen på Taket (1976). Carl-Gustaf Lindstedts rollprestation och den socialrealistiska tonen var perfekta. Det skulle dröja ända fram tills 1993 innan det producerades några fler Beck-filmer i Sverige. Det året släpptes sex filmer baserade på böckerna. Två för bio och resten för TV. Jag har alltid haft en ”soft spot” för dessa filmer, trots att kvalitén var ganska varierande.

Eftersom de faktiskt är baserade på Sjöwall/Wahlöös böcker och håller sig tämligen nära dessa, är manusen ofta mer genomtänka och handlingarna över lag mycket bättre uppbyggda. Personporträtten likaså. Här sker en riktig utveckling för karaktärerna och de är inte stoiskt oförändrade under hela filmserien som i Haber/Persbrandt-filmerna. Becks förhållande till sin fru går från kyligt till icke existerande. Hans relation med Gunvald Larsson utvecklas från avsky till någon form av vänskap. Vi får se hur han hanterar sin tonårsdotters övergång till vuxenlivet. De sex filmerna från ’93, som alla bar undertiteln Historien Om Ett Brott, har också en distinkt personlighet. Regin är oftast stark och resultatet känns inte lika massproducerat och ”by the numbers” som den senare filmserien. Och även om resultatet kanske inte alltid är så lyckat (Stockholm Marathon) så finns det ändå ett hjärta och en personlighet hos filmerna som gör dem mycket mer angenäma att titta på.

beckbild2

Mycket av denna varma personlighet som filmerna kan sägas ha kommer ur skådespelarensemblen. Som Martin Beck har vi den utmärkte Gösta Ekman. Dennes Beck är inte alls lika endimensionell som Peter Habers. Ekmans Beck känns som en kompetent brottsutredare och en stark ledare för sitt team. Men han kan också vara varm och faktiskt riktigt rolig. Ekman tar med sig lite av Papphammars klumpighet i sin gestaltning och resultatet är små stunder av torr, oväntad och mänsklig komik. Och Ekmans melankoliska blick säger så himla mycket om vad hans karaktär går igenom.
I rollen som Becks käre vän Lennart Kollberg har vi en Kjell Bergqvist i högform. Bergqvist är en av de skådespelare som nästan alltid bara spelar sig själv i alla roller han gör. Hans personlighet lyser ofta igenom och så även här. Men det passar utmärkt. Man tror på hans vänskap med Beck och han är också trovärdig som en kompetent polis.

beckbild4 gunvald
Rolf Lassgård är också utmärkt som Gunvald Larsson. Han karaktär är av naturliga skäl närmare den litterära förlagan och därmed mer nedtonad och mer trovärdig än Persbrandts karikatyr. Hans heta temperament och hans elaka humor känns igen. Men han har också begåvats med ett gäng personlighetsdrag som gör honom mer genuin – såsom hans snobberi (”Sidenpyjamas… svindyrt”) eller avsky för Kollberg (”Han äter som en gris”).
I övrigt är det roligt att se stora delar av Sjöwall/Wahlöös persongalleri komma till liv av ett gäng kompetenta skådespelare. Tova Magnuson Norling är väldigt sympatisk som Becks dotter Putte. Niklas Hjulström är härligt tafatt som den unge polisen Benny Skacke. Bernt Ström (med en mage som får Leif GW Persson att blekna) är underbar i rollen som Rönn. Anita Ekström är sjukt tråkig som Becks fru (vilket hon ska vara). Birger Österberg och P.G. Hylén är perfekta som de klantiga poliserna Kristiansson och Kvant.

Naturligtvis finns det svaga punkter. Precis som med de senare Beck-filmerna gjordes dessa med hjälp av tyska pengar och därför har vi en hel del tyskar både framför och bakom kameran. Förutom svenska regissörer som Daniel Alfredsson (Roseanna, Mannen på Balkongen) och Pelle Berglund (Polis Polis Potatismos) så sköts regin av de två tyska regissörerna Hajo Gies (Brandbilen som Försvann) och Peter Keglevic (Polismördaren, Stockholm Marathon). Att tyskar regisserar gör ju ingenting. Framför allt Gies gör ett bra jobb som resulterade i en av de starkare filmerna. Men tyvärr förekommer också en del tyska skådespelare i rollistan. Så länge de spelar tyska karaktärer (som i Gies film) är allt i sin ordning. Men det fungerar sällan att dubba tyska skådespelare. Detta blir som mest uppenbart i Keglevics två filmer, som är de sämsta i serien – mycket tack vare den taffliga dubbningen.

beckbild3

Men bortsett från små felsteg håller filmerna en relativt hög kvalité. Och även i de sämre filmerna finns det vissa guldkorn. Själva grundhandlingen i Stockholm Marathon är det inget fel på och de rafflande jakten på en skytt på hustaken i Stockholm är spännande. Inte minst lyfts filmerna av Stefan Nilssons musik. Den ger ytterligare en dimension och ett djup åt scener som vid första anblick kan verka oansenliga. Hans melankoliska ledmotiv till Martin Beck fångar karaktären på ett väldigt pricksäkert sätt.

Den genomgående starkaste filmen är Mannen på Balkongen som fick en Guldbagge för sitt manus och som nominerades för såväl Ekmans prestation, som bästa film och bästa foto. Det kanske inte säger så mycket men alla dessa komponenter är faktiskt värda att lovsjunga. Roseanna är också en väldigt bra och spännande film, liksom den mer actionbetonade Brandbilen som Försvann. Polis Polis Potatismos är en lågmäld historia, men med ett gäng starka gästskådespelare (Görel Crona, Marie Richardson, Reine Brynolfsson och Anders Ekborg). Polismördaren är grunden bra, men dras ned av dålig dubbning. Här har f.ö. Mikael Persbrandt en liten roll som polis. Sämst är Stockholm Marathon (löst baserad på boken Terroristerna), som formidabelt förstörs av den dåliga dubbningen.

Nedan följer filmerna i den ordning de bör ses, samt med betyg.

beck1Roseanna

Regi: Daniel Alfredsson

Baserad på bok nr 1.
Betyg 4 av 5

beck2

Mannen på Balkongen

Regi: Daniel Alfredsson

Baserad på bok nr 3
Betyg 4 av 5

beck3Brandbilen som försvann

Regi: Hajo Gies

Baserad på bok nr 5
Betyg 3 av 5

betyg-3

beck4Polis Polis Potatismos

Regi: Pelle Berglund

Baserad på bok nr 6
Betyg 3 av 5

betyg-3

beck5Polismördaren

Regi: Peter Keglevic

Baserad på bok nr 9
Betyg 2 av 5

beck6Stockholm Marathon

Regi: Peter Keglevic

Baserad på bok nr 10 – ”Terroristerna”
Betyg 2 av 5

Annonser

Read Full Post »

Jag gillar alla filmgenrer men om jag var tvungen att välja en favoritgenre skulle det vara skräckfilmen. Ingen annan genre speglar människans psykologi på ett mer mångfacetterat sätt. Skräckfilm och -litteratur bearbetar sin samtids undermedvetna på ett sätt som ingen annan genre gör. I detta ligger min fascination. Med det sagt så finns det vissa subgenrer inom skräckfilmen som jag har svårt för. ”Torture porn”- och ”found footage”-genrerna exempelvis. Inte för att det är något fel på dessa i sig, utan snarare på grund av att många filmer inom dessa kategorier är havsverk. Blair Witch Project var nyskapande och bra men därefter har inte mycket särskilt intressant gjorts på området. Formatet är urvattnat och uttjatat.
En annan subgenre jag har svårt för är slasher. Konceptet består i princip av att en maskerad mördare dödar tonåringar en efter en. Även denna genre känns uttjatad. Under 1980-talet hade den sin storhetstid med serier som Friday the 13th och Nightmare on Elm Street. Under 1990-talet dalade populariteten av dessa filmer, för att få en renässans i slutet av decenniet i och med filmer som Scream, I Know What You Did Last Summer med flera. Jag har alltid ansett att filmerna bygger på ett väldigt simpelt koncept som är föga intressant. Personporträtten är ofta ganska ytliga. Majoriteten av karaktärerna har ju endast en funktion – de är offer. Sällan är skurkarna intressanta eftersom de alla följer samma mall: de är maskerade psykotiska mördare som hämnas någon gammal oförrätt genom att döda tonåringar. Vare sig de heter Jason, Freddy eller Michael Myers så är de alla stöpta i samma gamla ointressanta form. Man får sällan någon större insyn i deras psyke och när försök görs att fördjupa dem så är det också enligt samma klichéartade mall.

Men med det sagt så tycker jag ändå att det är viktigt att inte avfärda en hel filmgenre. Bästa sättet att närma sig en genre man har svårt för är att gå till originalen. Att gå tillbaka till början då idéerna var nya och innovativa. Innan klichéerna tog över. John Carpenters Halloween var inte den första slasher-filmen. Fröna till genren hade såtts redan med Val Lewton på 1940-talet och kanske framför allt med Alfred Hitchocks Psycho. Föregångare i genren var The Texas Chainsaw Massacre och Black Christmas på 1970-talet. Men den förmodligen mest betydelsefulla filmen, som innehöll allt som senare skulle bli obligatoriska klichéer inom genren, var just Halloween.

Största delen av filmens speltid handlar främst om att vi får ta del av karaktärernas vardag. Huvudpersonen är Laurie Strode en ganska helylle och skötsam tonårstjej. Vi får ta del av hennes skolgång, umgänge och hur hon sitter barnvakt åt en grannpojke. Det är på så vis en ganska realistisk och vardaglig historia. Men hela tiden lurar den psykotiske Michael Myers runt hörnet, smygandes efter och förföljande sina offer. Jamie Lee Curtis är extremt bra i huvudrollen. Hon är så oerhört naturlig, enkel och realistisk i sitt porträtt. Detta är och förblir en av hennes bästa rollprestationer. Hon är här urtypen för ”the final girl”, som också skulle bli en kliché inom genren.

Skräcken kommer inte ur splatter eller våld utan ur den tryckande tystnaden och obehagliga stämningen som frambringas ur den tyste mördarens iakttagande av sitt blivande offer. Carpenter arbetar mycket med subjektiv kamera vilket kom att influera senare filmskapare. Här är det väldigt effektivt. Som mest obehagligt blir det i  den isande inledningsscenen då vi får se det första mordet ur den psykotiske åttaårige Michaels synvinkel. Man får se flera sekvenser ur mördarens perspektiv vilket gjorde att filmen, då den lanserades, fick utstå mycket kritik. Genom att publiken identifierade sig med mördaren via den subjektiva kameran uppmuntrade filmen till sadism och våld mor kvinnor, menade kritikerna. Men syftet med att se handlingen genom Michael Myers perspektiv är helt klart att frambringa ett större obehag hos publiken. Inte uppmuntra våld. För att ytterligare spä på skurkens ondskefulla uppenbarelse har vi Dr Loomis, briljant spelad av Donald Pleasence. Dennes ödesmättade ord om Myers ondska bidrar också till den skräckinjagande stämningen.

Ett annat grepp som diskuteras är ”the final girl” och huruvida denne är en feministisk eller misogyn slags karaktär. Jag skulle argumentera för det förstämda trots att betoningen av karaktärens fromhet och avsaknad av sexuell drift kan tolkas som det senare. Kvinnliga karaktärer med sexuell aptit straffas ofta i dessa filmer genom att tidigt mördas av skurken. Men lyfter man fram det faktum att samma öde också drabbar manliga karaktärer med samma sexdrift så försvinner de kvinnoförtryckande aspekterna anser jag. Det verkar då främst som om sexualitet i sig är föremål för mördarens blodlust och därmed inte bunden till kön.

Filmens brister ligger i de sekvenser som ska ha ett högre tempo, som då Myers jagar en desperat Laurie. Någonting känns fel i sättet man valt att filma och klippa i dessa sekvenser. Man blir aldrig riktigt rädd för att Myers ska få tag på henne. Istället stör man sig på varför de båda karaktärerna inte skyndar på. Ett annat problem – som också tyvärr skulle bli en typisk ingrediens i slasherfilmerna – är det man kan kalla för ”folk som orealistiskt agerar som idioter”. Detta användes i senare filmer för komisk effekt men här känns det oavsiktlig och snarare som brister i manuset. Varför springer Laurie till ett hus med två små barn när hon jagas av Myers? Varför försöker hon inte slå larm efter att ha ”dödat” honom? Istället lägger hon sig och vilar i samma rum som om hon bara väntar på att han ska vakna upp igen. Vilket han gör gång på gång. Förr eller senare borde hon lära sig, tycker man. Och varför letar inga poliser efter den förrymde psykopaten Myers? Varför faller ansvaret att hitta honom bara på Dr Loomis? I vilken annan film som helst skulle US Marshalls och FBI dras in i en intensiv jakt på en förrymd mördare. Det är sådana logiska luckor och brister i trovärdigheten som drar ned vad som i övrigt är en nästan perfekt psykologisk skräckis.

Faktum är att jag blev något överraskad av det psykologiska djup som filmen tar sig tid att gestalta. Detta gör den till mer av en psykologisk skräckfilm än en slasher. Åtminstone jämfört med den uppsjö av efterapningar som följde. Carpenter ger oss ett allvarligt porträtt av en seriemördare med en intressant bakgrund och fascinerande karaktärer. Det är helt enkelt en mycket bra och läskig skräckfilm trots sina brister.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

donaldson

Under hösten läste jag Religion C som del av min lärarutbildning och skrev en uppsats på temat The X-Files och kristendom. Serien har gått till historien för att ha fångat 90-talets tidsanda och dess postmoderna misstro mot myndigheter och intresse för nyandlighet. I ett flertal avsnitt kommer huvudpersonerna i kontakt med den kristna religionen. Min uppsats undersökte hur olika former av kristendom gestaltades i serien, utifrån de bikaraktärer som dyker upp i enskilda avsnitt och som kan beskrivas som representationer av olika former av kristendom.

I arbetet med uppsatsen hade jag mycket utbyte av Amy Donaldsons bok We Want to Believe: Faith and Gospel in The X-Files. Detta var en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar alla som gillar serien eller är det minsta intresserade av hur populärkultur speglar sin samtid vad gäller frågor om tro och religion.

ScullyFaith

Donaldson ägnar mycket tid åt att analysera huvudkaraktären Mulder (David Duchovny) som en Kristus-gestalt. Redan tidigt i serien omgavs karaktären av messianska symboler. Han uppfostrades av en man som inte var hans biologiska pappa. Han ”dog och uppstod” flera gånger under seriens gång (The Blessing Way, Redux). Under säsong 7 och 8 blir denna symbolik allt tydligare. I början av den sjunde säsongen kidnappas Mulder av skurken The Smoking Man (William B. Davis) som låter honom genomgå en hjärnoperation. Mulder ligger på ett operationsbord med armarna utsträckta och med en ”törnekrona” kring pannan. Avsnitten The Sixth Extinction I och II är tydligt inspirerade av Nikos Kazantzakis bok The Last Temptation av Christ där Jesus under korsfästelsen får alternativet att ge upp sin kallelse och leva ett lyckligt familjeliv tillsammans med Maria Magdalena. I The X-Files är Mulder under operationen fångad i en dröm där han givit upp sin kamp mot de onda makterna och lever ett lyckligt liv tillsammans med karaktären Diana Fowley samtidigt som mänskligheten omkring honom går under. I Kazantzakis bok förebrår Judas Jesus för att han övergivit sin uppdrag. I Mulders dröm är det Scully som har denna roll.

last supper

Mot säsongens slut återkommer de kristna symbolerna. Efter den sista måltiden (bilden ovan) bli Mulder bortförd av utomjordingar och torterad på en korsliknande ställning ombord på ett rymdskepp. Detta är hans korsfästelse. När Mulder återvänder död i mitten av säsong 8 begravs han. Efter tre månader återuppstår han, helt helad från sina skador. Han är kvar en tid, för att sedan försvinna igen (Jesus fanns på jorden i fyrtio dagar innan upptogs till himlen). Kvar finns dock Mulders ”lärjungar” Scully, Skinner, Doggett och Reyes som vägrar ge upp den kamp Mulder började. Alla väntar de dock på hans återkomst, liksom de kristna väntar på Jesu återkomst. Denna kommer i seriens sista avsnitt. Jesu återkomst innebär slutet för mänsklighetens jordiska existens liksom Mulders återkomst innebär slutet för TV-serien. Det är dock först här som Mulder ställs inför rätta i en skenrättegång där han presenteras med falska anklagelser. Jesu rättegång kommer innan hans korsfästelse, men det faktum att Mulder sitter tyst större delen av förhandlingarna är en tydlig indikator på att även detta är en Kristus-metafor.

Mulder_Without

Ett problem med seriens senare år är att fokus flyttas från de mysterierna som Mulder och Scully undersöker till att kretsa kring Mulder och Scully själva. Dessa karaktärer som tidigare knappt varit mer än iakttagare blir nu centrum för TV-seriens mytologi. Kristus-symboliken har funnits med sedan seriens början, men då Kristus-gestalten varit en karaktär som vi mött i ett enskilt avsnitt (Miracle Man, Revelations). I seriens senare år blir Mulder en tydlig Kristus-gestalt och det som tidigare handlat om metaforer blir här realitet. Andra kristna motiv som också behandlas på detta sätt är Scully och hennes son William. Scully (Gillian Anderson), som blivit steril efter sitt bortförande i säsong två, blir mirakulöst gravid och föder ett barn som jagas av de onda makterna. En profetia talar om att barnet i framtiden kommer leda jorden befolkning mot de utomjordiska inkräktarna. Att Scully är Maria och hennes son William är Jesus blir övertydligt, bl.a. i scenen då barnet föds. Förlossningen äger rum i en övergiven kyrka och Mulder följer ett ljus i skyn för att komma till platsen.

Donaldson analyserar inte bara kristna metaforer och symbolik, utan kartlägger även de två huvudpersonernas egna andliga resor. Den mest intressanta är kanske Scully. Redan i det första avsnittet etablerades hennes karaktär som en strikt skeptiker. I avsnittet Beyond The Sea får vi för första gången se hennes naturalistiska världsbild bli utmanad, då hennes far dör och den till synes synske mördaren Luther Lee Boggs säger sig ha kontakt med den avlidne. Publiken får också snart veta att Scully haft en katolsk uppfostran som hon glidit ifrån då hon gjort karriär som vetenskapsman. Hon är ju trots allt skeptikern som är motvikten till den troende Mulder. De är yin och yang. Men under seriens lopp återfår hon sin katolska tro. Hon tampas med tron i avsnitt som Revelations och All Souls, men kanske främst under säsong fyra då hon diagnostiseras med cancer. Här spelar karaktären Father McCue en stor roll. Tack vare honom återvänder hon till tron och det lämnas öppet huruvida hennes tillfrisknande kan bero på Guds mirakel eller det datorchip Mulder hittat och som hon låter operera in i sin kropp. I och med den femte säsongen kan Scully återigen beskrivas som troende katolik och efter säsong sju så tror hon också på utomjordingar. Hon tar därmed över Mulders roll som den troende, nu gentemot Doggetts skeptiker, eftersom Mulder är borta och serien bygger på huvudkaraktärernas motsatta åsikter om det paranormala.

scully baby

Mulders tro är också intressant. Han tycks kunna tro på vilka övernaturliga fenomen som helst och är på så sätt ett slags new agare. Om det inte vore för att han visar förakt för Scullys syster Melissas new age-tro. På så sätt behöver han, i likhet med Scully, bevis för sin tro. Skillnaden ligger dock i sättet Mulder väljer att se på den bevisning han kommer över. Han har på så sätt ett mer öppet sinne eftersom han inte avfärdar övernaturliga förklaringar. Hans relation till kristendomen är också intressant. I de avsnitt som kretsar kring kristendomen så är det Scully som är den troende och Mulder som är skeptikern. Hans misstänksamhet mot organiserad religion kan ha att göra med hans misstro mot alla slags mäktiga institutioner. Men Donaldson menar ändå att det verkar finnas små spår av en svag monoteistisk tro hos Mulder. Att han i den första säsongen verkar sitta och be i en kyrka stärker detta, liksom hans monolog i det sista avsnittet där han uttrycker en tro på en högre makt, ett liv efter döden och ett hopp.

xfiles-miracleman9

I övrigt är det intressant att se på hur kristna karaktärer framställs i serien. Det var detta min C-uppsats i religionsvetenskap handlade om. Donaldsons bok tar också upp detta. Generellt sett kan man inte säga att framställningen av kristna är uteslutande positiv eller negativ. Den är mångfacetterad. En vanligt förekommande stereotyp är protestantiska fundamentalister, som kan visa sig vara goda karaktärer (O’Connor i Signs and Wonders, bilden nedan) eller charlataner (Hartley i Miracle Man, bilden ovan). Den katolska kyrkan framställs som en liberal kyrka vars främsta roll är terapeutisk och katolicismen framställs som den normativa, sansade och vanliga formen av kristendomen. Trots att fundamentalister har en framträdande roll så framställs den ofta i slutändan i en relativt positiv dager. Serien lyfter fram positiva och negativa aspekter hos såväl fundamentalism som mer liberal kristendom.

Signs and Wonders

Donaldsons bok är i allt väsentligt en seriös akademiska analys av TV-serien. Den är välskriven och mycket intressant. Om det finns några svagheter i den skulle det vara att författaren ibland drar lite för långtgående slutsatser utifrån sina analyser och att dessa slutsatser görs utifrån en uttalat kristen världsbild. Donaldsons egna tro kommer här till uttryck. Detta är dock inget som fäller någon egentlig skugga över bokens vetenskaplighet eller slutsatser. Den lyfter fram nya intressanta aspekter av en TV-serie som formades av, men också var med att forma sin samtid. The X-Files fångade 1990-talets postmoderna anda på ett sätt som få andra populärkulturella fenomen gjorde. Inte minst vad gällde synen på andlighet, tro och religion. Donaldsons bok är, tillsammans med Dean A. Kowalskis The Philosphy of The X-Files, det mest uttömmande verket på det ämnet.

En av TV-seriens mest kända fraser är ”I want to believe” och många har sett Mulders sökande efter utomjordingar som ett sökande efter Gud. Utomjordingarna ges i serien ofta gudomliga egenskaper. ”There is no God. What we call God is only alien. An intelligence much greater than us.” säger skurken The Smoking Man vid ett tillfälle. Och mot seriens senare säsonger verkar det som att det är utomjordingarna som ligger bakom mänskligt liv på jorden. Ett annat mantra som återfinns i nästan varje avsnitt är ”The truth is out there”, vilket kan tyckas paradoxalt i en såpass postmodern serie där sanningen är så relativ och kan förändras från vecka till vecka. Men i slutändan är det kanske inte främst aliens som Mulder är på jakt efter – utan sanningen. Oavsett om den är hoppfull eller mörk. Och när det uppdagas att sanningen är skoningslöst nihilistisk – den kommande domedagen är oundviklig – så ger Mulder och Scully inte vika för pessimism. Mulders replik, som får avsluta hela serien är ”Maybe there is hope”. Och i filmen The X-Files: I Want to Believe från 2008 är repliken ”Don’t give up” mycket betydelsefull. Och i en värld där undergången är oundviklig verkar det enda hoppet vara ett liv bortom döden. Och det är just detta hopp som liksom avslutar serien. Och det är religiöst till sin natur.

Read Full Post »

Den politiska thrillern har vissa typiska ingredienser. Handlingen kretsar ofta kring en vanlig person som ofta av en slump börjar nysta upp en till synes oskyldig historia. Det visar sig dock snart att detta leder till en härva av korruption i maktens korridorer. Genren politisk thriller eller konspirationsthriller nådde sin höjdpunkt under 1970-talet, men är alltjämt populär vilket filmer som Syriana, The Da Vinci Code, The Interpreter eller The Ghost Writer vittnar om. Det finns någonting väldigt fantasieggande över tanken på mäktiga män som mörklägger brott utan insyn från medborgarna. Händelser under de senaste åren, såsom Wikileaks och Edward Snowden-affären, har gjort konspirationsfilmen aktuell igen.

Anledningen till att genren blev så populär på 1970-talet kan förmodligen främst härledas till Watergate-skandalen. För USA och västvärlden i stort var detta en mycket betydelsefull händelse som förändrade tilltron till maktapparaten. Effekterna av den kom att prägla mycket av 1900-talets andra hälft. Förtroendet för staten och myndigheter fick sig en rejäl törn och efterverkningarna varade i flera decennier. Watergate var inte bara en symbol för maktfullkomlighet och ett slags insiderbrott mot demokratin, utan också beviset på att konspirationer faktiskt existerar. Och detta är naturligtvis någonting som populärkulturen tagit fasta på. Konspirationsthriller-genren nådde som sagt sin peak under 70-talet med filmer som Three Days of the Condor, The Parallax View, The Domino Principle och The Conversation och trots att Watergate kan ses som katalysatorn, så var det naturligtvis inte den enda faktorn bakom denna våg av filmer. Såväl morden på John F. Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King som Vietnam-kriget bidrog till en känsla av osäkerhet och misstänksamhet riktad mot makthavarna.

En av de viktigaste och mest stilbildande filmerna från denna period är Alan J. Packulas All The Presidents Men. Anledningen till filmens klassiska status är att den kretsar kring den sanna historien om ”modern till alla konspirationer” –  Watergate.  Därför känns den som ett slags måste – ”recuired viewing” – i konspirationsgenren. Det är den bästa sortens politisk thriller där spänningen inte grundar sig i hot om våld utan i hot mot demokratiska värden. Där maktfullkomliga män utnyttjar systemet för sin egen vinnings skull och där medborgarna vilseleds. Det är avslöjandet om mörklagda brott som kittlar publikens intresse och som höjer spänningen. Inga liv är i fara, men däremot människors fri- och rättigheter. Det är först mot slutet när protagonisterna kommer för nära den mörka sanningen som paranoian sätter in och publiken fruktar för huvudkaraktärernas liv.

Filmen börjar som en deckarhistoria. Två reportrar på The Washington Post intresserar sig för ett inbrott på det demokratiska partihögkvarterets kontor i Watergate-komplexet. Av någon underlig anledning finns namnet på en Vita Huset-anställd nedskrivet i  en av adressbok tillhörande en av inbrottstjuvarna. Bob Woodward (spelad av Robert Reford) letar efter svar och snart hittar han och hans kollega Carl Bernstein (Dustin Hoffman) bevis på mystiska ekonomiska transaktioner mellan brottslingarna och män nära president Richard Nixon.

Redford och Hoffman är en utmärkt duo. De är båda väldigt karismatiska skådespelare som känns väldigt avslappnade och bekväma i sina roller. Samtidigt är de två distinkta personligheter. Redfords rookie är den som systematisk letar efter fakta och som kontaktas av den mystiska informatören kallad ”Deep Throat”.  Hoffmans Bernstein är den mer erfarne reportern som styrs av sina instinkter och sin erfarenhet.

Det finns ett slags romantiskt skimmer över den grävande journalistiken och tidningsredaktioner och när dessa skildras som bäst på film är det med en kombination av romantik och realism. Detta lyckas filmen med. Över lag har filmen ett naturalistisk förhållningssätt som var typiskt för filmer från denna period. Miljöerna känns genuina och realistiska, liksom gestaltningarna av karaktärerna. Kameran är ofta tämligen stilla. Liksom observerande på ett, som det känns, ganska  ”objektivt” sätt. Mycket av filmens bildspråk – som de suggestiva mötena med Deep Throat – har inspirerat senare film och TV. Man ser tydliga föregångare till Oliver Stones JFK, TV-serien The X-Files eller David Finchers Zodiac.

Det är fascinerande att följa reportrarnas efterforskningar och att se hur de bit för bit nystar upp mysteriet. Det som drar åt sig deras misstankar är det misstänkta sätt på vilket högt uppsatta personer avfärdar deras på ytan tämligen ofarliga frågor. De har uppenbart någonting att dölja och detta bygger upp en mystik och en spänning som är väldigt effektivt iscensatt trots att man vet vad det är myndigheterna försöker dölja. Vi vet att president Nixon låg bakom brotten och vi vet att han tvingades avgå då det hela avslöjades. Men Pakula är så effektiv i sitt berättande att spänningen trots detta ändå är på topp. Detta är förmodligen en av de bästa filmerna i genren politisk thriller och den är ytterligare ett bevis på att 1970-talet var det bästa decenniet för amerikansk film.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

The Evil Dead (1981)

Fansen debatterar om filmen är medvetet rolig eller om humorn är oavsiktlig och beror på den låga budgeten och de numera föråldrade specialeffekterna. Enligt mig råder det ingen tvekan om att Sam Raimi redan i denna film gjorde en svart komedi. Detta är en underbar film. Att budgeten var minimal märks på det där positiva sättet som resulterar  i en äkta B-filmsklassiker. Kameraarbetet är ömsom amatörmässigt, experimentellt och klichéartat. Klippningen likaså. Specialeffekterna är det som åldrats sämst men det bidrar bara till filmens charm. Humorn ligger i filmens överdrifter. Inte bara vad gäller blodigt våld och splatter. Faktum är att överdrifterna blir som effektivast då de driver mer skräckfilmsklichéer. Rökmaskinerna går på högvarv för att producera dimma. Musiken är dramatisk. Dörrar knarrar. Sneda kameravinklar ger ett bildspråk som för tankarna till tyska skräckfilmer från 1920-talet. Samtidigt är filmen genuint obehaglig, utan att förlita sig allt för mycket på fuskiga medel såsom  ”bu!-formulan” (dvs. långa tysta sekvenser som plötsligt avbryts av ett högt ljud som skrämmer publiken). Det obehagligaste sekvenserna är de som är ”point-of-view shots”, s.k. subjektiv kamera. Detta var något John Carpenter använt sig av i klassikern Halloween. Kameran glider snabbt över marken och smyger på  offren. Tjuvkikar in genom fönstren. Man antar att det är någons/någots synvinkel, men vi får aldrig reda på vems/vads. Med det sagt är detta långt ifrån någon psykologisk skräckfilm. Det är främst en splatterfilm. Men det som fortfarande skrämmer efter 30 år är inte de bloddrypande scenerna, utan de som i Val Lewtons anda döljer det skräckinjagande i skuggorna.

Betyg 4 av 5

Evil Dead II (1987)

Denna uppföljare vrider upp den komiska faktorn. Det handlar inte längre om en skräckfilm med en mörk komisk ådra. Nu är det istället en splatterkomedi, vars mål inte är att skrämma publiken. Kanske äckla den lite grann, med allt blod och splatter, men inte skrämma. Den högre budgeten gör effekterna bättre men tar bort lite av originalets oslipade charm. Bruce Campbell är här lite mer som man känner honom med sina one-liners, galna blick och akrobatiska ögonbryn. Han är oerhört campy, ett slags hjältevariant på Vincent Prices campiga skräckfilmsskurk. Han levererar ostiga repliker på ett väldigt underhållande sätt och är drivkraften genom hela filmen. Till en början har jag svårt för att en bihandling vävs in, där några andra människor är på väg till stugan i skogen samtidigt som Ash slåss mot de odöda. Detta tar bort känslan av att stugan är ett slags limbo eller helvete avskilt från omvärlden. Men eftersom fokus inte ligger på skräck här, utan på slapstick och humor, så har man överseende med detta. Det resulterar i varje fall i en häftig final där Ash, genom att ersätta sin avhuggna arm med en motorsåg, blir en B-filmsikon.

Betyg 3 av 5

Army of Darkness (1992)

Här byter man genre. Ash transporteras genom en portal i tid och rum till någon form av engelsk medeltid. Här blir han ledare i kampen mot de mörka krafterna. Budgeten är astronomiskt mycket större än förut och skräcken är helt frånvarande. Men splattret och galghumorn finns kvar, fast här i fantasyskrud. Mycket av humorn är av samma typ som återfinns i The Naked Gun-filmerna, dvs. främst ordvitsar som är så dåliga att de är bra (”Backstabber”, säger skurken efter att ha fått ett svärd i ryggen. Eller skelettarméns uppsjö av ordvitsar på ben-tema: ”I’ve got a bone to pick with you”, ”Put your backbones into it!” etc ). Karaktären Ash har här utvecklats till en actionhjälte som känns som ett slags bisarr mix av Clint Eastwood och Jim Carrey. Lustigt nog tror man på karaktärens utveckling genom de tre filmerna, från timid tonårskille till motorsågssvingandes action man. Trots att detta inte kan räknas som en skräckfilm, utan snarare hör hemma i fantasygenren, så påminner bildspråket mycket om det man finner i klassisk skräckfilm. Kyrkogården är som hämtad ur någon gammal Frankenstein-film från 1930-talet. På det hela taget är det en grymt underhållande och fruktansvärt löjlig film.

Betyg 3 av 4

Read Full Post »

banner sherlock holmes

holmes1

Arthur Conan Doyles litterära skapelse – detektiven Sherlock Holmes – blev snabbt ett kultfenomen. I över 120 år har Conan Doyles berättelser, liksom omtolkningar av och parodier på dessa, trollbundit en stor publik. Holmes är den karaktär som tolkats av flest (över 70) skådespelare i mer än 200 filmer eller TV-program. Fansen var redan från början mycket hängivna och bildade sällskap som The Baker Street Irregulars där man förde kvasiakademiska diskurser kring Holmes och hans värld. En av dessa fans är Mattias Boström som författat den populärvetenskapliga Från Holmes till Sherlock . Här går han igenom karaktärens historia från Conan Doyles inspirationskälla Dr Jospeh Bell till den senaste versionen av superdetektiven i form av Benedict Cumberbatch. Den är fascinerande läsning och en riktig blandvändare för ett Holmes-fan som jag. Med det sagt är boken inte helt oproblematisk.

holmes5

Boken lyfter upp en hel del intressanta element ur det populärkulturella fenomenets historia. Den ger en intressant insyn i författar-, tidnings- och utgivningsvärlden kring förra sekelskiftet. Boström redogör för flera av de faktorer som bidrog till Sherlock Holmes initiala succé, såsom novellformatet, Sidney Pagets illustrationer samt historiernas simpla uppbyggnad och utformning. Boken redogör också för hur många av de saker vi förknippar med bilden av Holmes växte fram. Hur deerstalker-mössan, pipan, förstoringsglaset, överrocken och höknäsan kom att associeras med detektiven.

holmes2

Författaren har gjort ett gediget researcharbete och väver in en hel del intressant kuriosa. Inte minst är det kul att ta del av Conan Doyles bekantskapskrets, bestående av bl.a. Oscar Wilde, J.M. Barrie och George Bernard Shaw. Hans lärare vid läkarutbildningen i Edinburgh , Dr Bell, var också bekant med Robert Louis Stevenson och Florence Nightingale. Problemet är dock att dessa personer oftast presenteras av rent sensationalistiska skäl. Det handlar om namedroppping av den värsta sorten. Ofta presenteras dåtidens kändisar i förbigående för att frambringa en dramatisk ”visste-du-att-effekt”. Detta blir i längden lite löjligt och känns mest som när en besserwisser vill klämma in lite trivia i ett samtal. Den enda anledningen är för att framhäva sin egen allmänbildning.

Boken är utformad och skriven som en roman där författaren är den allvetande berättaren som beskriver sina karaktärers inre liv, deras tankar, humör, minspel mm. Detta är saker som historiker inte har någon tillgång till och där Boström tagit sig poetiska friheter. Boken förlorar därmed i trovärdighet även om den förvisso kanske vinner i underhållningsvärde. Men främst är det ett grepp som ligger boken i fatet. Personporträtten är mycket vinklade. En historiker ska aldrig döma de objekt han undersöker, utan bara presentera fakta. Som läget nu är vet man inte som läsare vilka faktapåståenden man ska tro på. Som en blivande lärare i historia och som en person som dessutom främst är van vid att läsa akademisk litteratur blir detta beklämmande för mig. Det blir svårt att vara källkritisk mot Boströms bok. Bara för att den är populärvetenskaplig betyder det inte att den måste vara såpass ”publikfriande” att den är utformad som en roman. Känslan jag får då jag läst ut den är att jag lärt mig en massa saker men samtidigt ingenting alls.

En annan brist är Boströms desperata försök att ge boken en svensk prägel, och knyta an figurens historia till Sverige. Sveriges betydelse för fenomenet Sherlock Holmes är ytterst liten och försöken att göra den större känns enbart krystade.

holmes4

Bokens första del är den mest intressanta, där Boström berättar om Conan Doyles liv och hur han kämpade med sin skapelse. Doyle var en oerhört produktiv författare och något av en workoholic. Men han var också en övertygad imperialist och senare i livet spiritist. Att han blev trött på Holmes är välkänt. Sedan blev han till freds med att överskuggas av sin skapelse. Efter hans död får vi följa hans efterlevande familjs kamp för att säkra alla rättigheter till figuren. Boström framställer Conan Doyles söner som giriga klåpare. Det är en tragisk historia om hur faderns litterära arv tycks innebära guld och gröna skogar men i realiteten resulterar i det motsatta. Tyvärr saknar jag någon vidare analys av alla de populärkulturella omtolkningarna av figuren Holmes. De olika filmatiseringarna berörs ganska kortfattat och fokus ligger på hur filmerna kom till och tog emot av publiken. Ingen analys görs av vad de specifika gestaltningarna av Holmes säger om sin samtid.

holmes3

Men med alla dessa brister i åtanke så sträckläste jag ändå boken. Den är, trots sina svaga punkter, oerhört intressant och faktiskt välskriven trots att den populärvetenskapliga tonen är lite för påtaglig. Det arbete som Boström lagt ner på efterforskningar verkar mycket imponerande. Som någon som är intresserad av Holmes är detta väldigt underhållande och intressant läsning. Men, som sagt, inte helt oproblematisk.

Read Full Post »